Så har det hänt igen. En mindre rumsren aktör har fått tillträde till det offentliga samtalet, tack vare en koppling till ordet "socialism". Och avståndstagande, den här gången från ABF Stockholm, är precis så pliktskyldigt som man kan vänta sig. Man harinte varit tillräckligt uppmärksam och tar naturligtvis vederbörligt avstånd - från en organisation som man ändå upplåtit plats för i sitt program.
Någon "guilt by association" tar man givetvis inte på sig. Det räcker fint, tycker ABF tockholm själva, med att lova skärpning i framtiden. Men faktum är att det inte räcker. det borde vara dags att lära sig läxan lite mera utantill.
Så här är det nämligen.
Alla som är onda är inte socialister, och alla socialister är heller inte onda. Men det är heller inte så, att den som säger sig vara socialist för den skull automatiskt är god - långt därifrån. Vi som föredrar att hålla oss lite på distans både från socialismen som begrepp och från de olika ikrafter som gärna är uppriktiga med vad de är - socialister, nämligen - har för länge sedan insett att det som hör hemma till vänster inte alls med någon automatik för den skull är god.
I andra delar av det politiska spektrat har vi sedan länge lärt oss detta - och ett sådant erkännande behöver sannerligen inte innebära någon som helst samhörighet med diverse krafter som då och då etiketteras höger. Utan att, som sagt, för den skull ha någon som helst vare sig ideologisk eller organisatorisk koppling med vare sig politiska partier eller andra konstellationer i liberal eller konservativ andra.
På den röda sidan, det vill säga till vänster, förhåller det sig bevisligen tvärtom. Om partisymbolen är röd, tendensen är vänster, begreppet är socialism och redskapet revolution - ja, då är det alltid okej. I alla fall tills en närmare granskning har skett.
Det som denna gång har hänt ABF Stockholm, det kommer att hända igen. Och det finns en orsak. Orsaken är att det "till vänster" alltid går att legitimera allt möjligt i socialismens namn. Möjligen är det också en av flera orsaker till varför jag inte under några omständigheter skulle kalla mig för socialist.
2 kommentarer:
Det är bara det att Fredrik Malms uppgifter i Aftonbladet 30/11 om Syriensolidaritet inte är korrekta. Malm påstår att mötet ska vara ett hyllningsmöte till Bashar al-Assad. Han ger en helt felaktig bild av Syriensolidaritets ståndpunkter och av artiklar på Syriensolidaritets hemsida. (www.syriensolidaritet.se).
Malms beskrivning stämmer inte alls. Syriensolidaritet är ingen stödorganisation för Assad.
Syriensolidaritets viktigaste paroller är:
* Ett fritt, enat och självständigt Syrien
* Upphäv sanktionerna mot Syrien
* Inget svenskt stöd till krig mot Syrien
Syriensolidaritet stöder FN:s fredsplan, trots alla svårigheter.
Syriensolidaritet förnekar verkligen inte flyktingströmmar till Turkiet heller, eller att bristfälliga förhållanden i Syrien kan förklara demonstrationer eller protester.
Jag återger nedan föreningen Syriensolidaritets uppfattning, som finns i det nya studiehäftet ”Vad händer i Syrien?”
Inför hotet att Sveriges regering, med stöd av en majoritet av oppositionen i riksdagen, skulle dra in Sverige i ännu ett orättfärdigt angreppskrig under USA:s och Natos ledning startade Föreningen Syriensolidaritet.
Vi menar att det bara finns en väg ut ur krisen i Syrien och det är vapenstillestånd och en förhandlingsprocess, som inte blir lätt. Syrien är en sekulär stat, kanske Mellanösterns enda vid det här laget, ett land med flera religiösa samfund och etniska grupper som måste samsas om makten. Det säger sig självt att motsättningar mellan stora folkgrupper inte kan lösas med militära medel, vilket skulle kunna medföra den ena gruppens övergrepp eller folkmord på den andra eller den andra på den tredje.
Ett maktövertagande i Syrien av de fundamentalistiska grupper som idag driver upproret med utländskt militärt och ekonomiskt stöd skulle med all sannolikhet betyda slutet på den sekulära staten och början på ett allmänt religionskrig. Är det just detta USA och Israel önskar uppnå? En viktig arabstat i totalt kaos, vilket kanske skulle underlätta det militära angrepp på Iran.
I veckan berättade massmedia att al-Qaida värvar rebeller i Sverige medan DN igår berättade att 20 rebeller från Tripolis, Libyen dödades i Syrien. USA-stödda rebeller från extrema politiska organisationer utgör av allt att döma en central del av rebellerna.
Mina enda kommentarer till detta blir mycket korta.
1. Stöd till de rebeller som vill störta diktatorn Assad är alltså lika med "krig mot Syrien". Tänkvärt, bara det.
Än intressantare är en formulering från hemsidan: "Vi vet mycket väl att vi har stora delar av det etablerade Sverige emot oss men vi vet också att det finns en växande opinion...". Pröva gärna att googla den formuleringen, och fundera över vilka analogier det ger.
Skicka en kommentar