Förmiddagen har ägnats åt att debattera landstingets framtid i form av den preliminära plan och budget som läggs fast i juni varje år. I samband med detta håller vi en så kallad landstingspolitisk debatt, som jag inledde med nedanstående anförande.
-------
Landstingsfullmäktige!
Det går bra för vårt landsting. Ekonomin är i ordning, tillgängligheten förbättras och vi utför mer vård. Samtidigt kunde vi i årsredovisningen se tillbaka på ett år med den lägsta kostnadsutvecklingen på länge. Allt detta, och mycket mer, borgar för att vi ska kunna fortsätta med det renoveringsarbete som inleddes vid mandatperiodens början. Mångfalden har ökat. Nya vårdgivare har etablerats. Vården flyttar närmare patienterna genom det närvårdsarbete som nu börjar ta fastare form både i norra och i södra delen av länet.
Mycket har således redan gjorts, men det är också mycket kvar att göra. Det akuta omhändertagandet måste bli bättre. Det är inte rimligt att den som blir akut sjuk ska tvingas vänta timtals på den vård man behöver. Det är inte acceptabelt att vården inte ges på lika villkor oberoende av kön, social bakgrund, ålder eller etniskt ursprung. Det finns fortfarande mycket att göra, både för att göra vården mer effektiv och mer mänsklig.
Samtidigt ser vi vad som faktiskt kan göras. Vi ändrade förutsättningarna för primärvården. Det har både lyft ekonomin, ökat mångfalden och valfriheten och kortat väntetiderna. Nu väntar en liknande modell på införande även i sjukhusvården.
Närvården ger förutsättningar för att ge mer vård och omsorg med bättre kvalitet och värdighet till samma eller rent av lägre kostnad. Samverkan med länets kommuner skapar förutsättningar för en samlad vård, omsorg och omvårdnad som både använder resurser effektivare och ger patienter och vårdtagare en bättre kvalitet.
Men det finns också anledning att lyfta ett varningens finger. De senaste årens finansiella turbulens har visat hur viktigt det är att bygga på en stabil och trygg ekonomisk grund. Det förutsätter en ansvarsfull politik utan ofinansierade löften, utan vidlyftiga och kostsamma reformer och framför allt en politik som bygger på fasthet och konsekvens.
Vårt landsting står inför mycket stora utmaningar under de närmaste åren. Låt mig peka på några av dem. Vi har ett omfattande pensionsåtagande att möta upp under de närmaste decennierna. För detta har vi under mandatperioden börjat bygga en finansiell beredskap som blir helt nödvändig över tiden.
Vi står inför stora investeringar för att fortsatt kunna erbjuda en hälso- och sjukvård i världsklass. Dessutom ställs stora krav på att utveckla den patientnära forskningen. Som vi ser i Akademiska sjukhusets forskningsbokslut satsar vi redan idag stora summor, men för att bevara dagens topposition krävs ytterligare satsningar.
Regionens utveckling kräver en dynamisk arbetsmarknad. Det i sin tur kräver investeringar i infrastruktur, i en väl utvecklad och effektiv kollektivtrafik och ett kulturliv som berikar och lockar till upplevelser. Hälso- och sjukvården, landstingets viktigaste uppgift, är dessutom i sig själv en oerhört viktig regional utvecklingsfaktor, inte minst i vårt län. Ytterligare ett ansvar av mycket stor vikt är det gemensamma ansvaret för miljön, där vi i vårt landsting har stora utmaningar som väntar.
Hur ska vi då möta dessa utmaningar? Vi i Alliansen presenterar en politik med tydliga visioner om en vård som bygger på patientens behov och villkor, där patienten ställs i centrum inte bara i ord utan i konkret handling, där vårdens organisation inte utgår från scheman och modeller utan helt enkelt utgår ifrån den mest centrala personen i all vård: patienten. Alliansens politik är också en politik för hela länet, där vården når ut till alla oavsett bostadsort, kollektivtrafiken och utvecklingen av infrastrukturen binder samman länets olika delar och den regionala utvecklingen leder till att länet växer.
För att åstadkomma detta presenterar vi en preliminär plan och budget som skapar förutsättningar, och som innehåller konkreta, skarpa och färdiga förslag för att möta de utmaningar som länet och landstinget står inför. Det är en preliminär budget där ekonomin är i god ordning, samtidigt som den innehåller de idéer som behövs för att skapa den verksamhet som krävs. Sist men inte minst är det en preliminärbudget som ger en tydlig färdriktning. Alliansen tar ledarskapet och det ansvar som följer på stort allvar. Vi har fått ordning på landstingets ekonomi, förbättrat tillgängligheten och kortat väntetiderna, ökat produktionen av vård och stärkt Akademiska sjukhusets ledande ställning i svensk sjukvård. De senaste fyra åren har inneburit ett tydligt politiskt ledarskap som stärkt vårt landsting på alla områden.
Mot detta står ett politiskt alternativ som kan sammanfattas som: Gnäll och brist på förslag. Detta illustreras bäst med intervjun med socialdemokraten Wennberg där de egna förslagen lyser med sin frånvaro. ”Vet inte” är det svar Börje Wennberg ger på frågan om vad de extra 100 miljoner som oppositionen vill skicka in i Akademiska ska användas till.
Vet inte.
Ordförande och fullmäktige, vad vet oppostionen egentligen? En genomgång av fyra års arbete i form av yrkanden, reservationer och initiativ ger inget annat svar än att de är emot det Alliansen gör för att utveckla vårt landsting. Man har under fyra år inte orkat forma en konkret politik, utan agerar politiskt genom att gnälla och vara emot. Dessvärre har detta dessutom lett till att den politik som oppositionen för är både inkonsekvent och ryckig men alltid konsekvent i att man är kritiskt till majoritetens agerande. Men, mina vänner, som politik räcker det inte särskilt lång. Och som politisk plattform för en fungerande ledning och styrning för vårt landsting räcker det inte alls.
Å andra sidan är det begripligt att oppositionen inte vill säga vad man vill göra. Att säga det högt kan ju stöta bort väljare, och det är kanske inte så kul. Men väljarna vill veta. Väljarna vill ha besked. Väljarna har rätt att få klarhet i vad en röst på oppositionen innebär - för ur den politik de för kommer det inga besked.
Vi i Alliansen vet vad vi vill. Under fyra år i ledning för vårt landsting har vi gått från underskott till positiva resultat, från köer och elände till allt kortare väntetider. Från monopol och centralism till mångfald och valfrihet. Nu går vi vidare med renoveringen av sjukvården för patienternas och medborgarnas bästa. Vi är beredda att ta fortsatt ansvar för vårt landsting.
Jag yrkar bifall till landstingsstyrelsens förslag till preliminär plan och budget för 2011 till 2013.
21 juni 2010
20 juni 2010
Uppsala - kulturstad med möjligheter
Dagens har mest ägnats åt att förbereda morgondagens landstingsfullmäktige, men någon minut blev över för lite kulturpolitik också. Jag läser Lisa irenius krönika om Uppsalas kulturpolitiska utmaningar, och till stor del håller jag med. Jag sörjer våra problem att få ett starkt konstliv, men tror att en "kulturkoffert" med regionalisering av statliga medel kan bli en möjlighet för Uppsala.
Konsten först. Visst är det märkligt att en stad och ett län som hyst konstnärer som Milles, Bror Hjorth, Liljefors och Fängström inte kan presentera ett konstmuseum som har en starkare ställning i svenskt konstliv. Det vore en välgärning i landets fjärde största stad att få ett konstmuseum värt namnet, med permanenta utställningar av framför allt stadens och länets stora. Plus exempelvis kvarlåtenskapen efter Uppsala Ekebys keramik och mycket annat.
Men lösningen ligger kanske i en regionalisering av kulturen. För tjugotalet år sedan valde dåtidens styrande att dela på gracerna mellan Uppsala kommun och landstinget - och där försvann kanske möjligheten att både satsa och prioritera. Nu har Uppsala kommun och landstinget börjat prata i ärendet, och kanske leder det fram till det önskvärda - nämligen att Uppsala, tillsammans med länet, intar den topposition i kulturlivet som Uppsala förtjänar. I frösta hand är det inte en fråga om resurser (läs skattepengar) utan just om att göra prioriteringar och att forma en kulturell profil.
Uppsala håller världsklass på många områden, inklusive kulturen. Men vi kan göra mer, och det ska vi också. Men det gäller att nuvarande politiska ledning kan fortsätta på den inslagna vägen.
Konsten först. Visst är det märkligt att en stad och ett län som hyst konstnärer som Milles, Bror Hjorth, Liljefors och Fängström inte kan presentera ett konstmuseum som har en starkare ställning i svenskt konstliv. Det vore en välgärning i landets fjärde största stad att få ett konstmuseum värt namnet, med permanenta utställningar av framför allt stadens och länets stora. Plus exempelvis kvarlåtenskapen efter Uppsala Ekebys keramik och mycket annat.
Men lösningen ligger kanske i en regionalisering av kulturen. För tjugotalet år sedan valde dåtidens styrande att dela på gracerna mellan Uppsala kommun och landstinget - och där försvann kanske möjligheten att både satsa och prioritera. Nu har Uppsala kommun och landstinget börjat prata i ärendet, och kanske leder det fram till det önskvärda - nämligen att Uppsala, tillsammans med länet, intar den topposition i kulturlivet som Uppsala förtjänar. I frösta hand är det inte en fråga om resurser (läs skattepengar) utan just om att göra prioriteringar och att forma en kulturell profil.
Uppsala håller världsklass på många områden, inklusive kulturen. Men vi kan göra mer, och det ska vi också. Men det gäller att nuvarande politiska ledning kan fortsätta på den inslagna vägen.
Som väntat: inga besked
Med stigande häpnad läser jag dagens debattartikel från den rödgröna oppostionen i dagens UNT. Jag kan inte låta bli att undra var dessa partier har hållit hus under de senaste tre åren.
Det kan inte vara ett mål i sig att landstinget ska gå med så stort överskott som möjligt, skriver de. Nej, och det har heller ingen sagt. Däremot finns det ett finansiellt mål som måste nås för att landstinget ska klara framtida utmaningar. De rödgrönas utgiftskarusell äventyrar detta mål betänkligt.
Det är också intressant att socialdemokraten Börje Wennberg för bara ett par år sedan föreslog någon sorts "kriskommission" för att komma tillrätta med underskotten i landstingets ekonomi (för övrigt ett arv från tidigare s-ledning) - men nu, utan att däremellan ha kommit med några som helst egna förslag, nu kritiserar de överskott som har uppnåtts.
Primärvården fungerar bättre än någonsin. Väntetiderna är kortare och patienternas val avgör. Samtidigt blir ekonomin successivt bättre. Denna goda utveckling vill oppositionen vända till dess motats.
Utgiftskarusellen snurrar vidare genom gåvor till kollektivtrafik på vissa sträckor, ospecificerade tillskott till Akademiska sjukhuset ("vet inte" var Wennbergs svar i en intervju nyligen på frågan vad pengarna skulle användas till). Samma rödgröna opposition krävde för två år sedan 50 miljoner mindre till samma sjukhus. Men då var det ju långt till nästa val. Den låt-gå-politik de rödgröna för är direkt förödande och leder tillbaka till devåldsamma kostnadsökningar sjukvården i vårt landsting led av under åren med s-styre. Den utvecklingen har Alliansen vänt, och den goda utveckling som Alliansen inlett kommer att stoppas om de rödgröna vinner.
Vi har många frågor till de rödgröna, men vi får inga svar. Nu är det hög tid att de rödgröna går från fluffir retorik och angrepp på oss i Alliansen till att faktiskt berätta vad man vill göra. Om man nu ens vet det.
Det kan inte vara ett mål i sig att landstinget ska gå med så stort överskott som möjligt, skriver de. Nej, och det har heller ingen sagt. Däremot finns det ett finansiellt mål som måste nås för att landstinget ska klara framtida utmaningar. De rödgrönas utgiftskarusell äventyrar detta mål betänkligt.
Det är också intressant att socialdemokraten Börje Wennberg för bara ett par år sedan föreslog någon sorts "kriskommission" för att komma tillrätta med underskotten i landstingets ekonomi (för övrigt ett arv från tidigare s-ledning) - men nu, utan att däremellan ha kommit med några som helst egna förslag, nu kritiserar de överskott som har uppnåtts.
Primärvården fungerar bättre än någonsin. Väntetiderna är kortare och patienternas val avgör. Samtidigt blir ekonomin successivt bättre. Denna goda utveckling vill oppositionen vända till dess motats.
Utgiftskarusellen snurrar vidare genom gåvor till kollektivtrafik på vissa sträckor, ospecificerade tillskott till Akademiska sjukhuset ("vet inte" var Wennbergs svar i en intervju nyligen på frågan vad pengarna skulle användas till). Samma rödgröna opposition krävde för två år sedan 50 miljoner mindre till samma sjukhus. Men då var det ju långt till nästa val. Den låt-gå-politik de rödgröna för är direkt förödande och leder tillbaka till devåldsamma kostnadsökningar sjukvården i vårt landsting led av under åren med s-styre. Den utvecklingen har Alliansen vänt, och den goda utveckling som Alliansen inlett kommer att stoppas om de rödgröna vinner.
Vi har många frågor till de rödgröna, men vi får inga svar. Nu är det hög tid att de rödgröna går från fluffir retorik och angrepp på oss i Alliansen till att faktiskt berätta vad man vill göra. Om man nu ens vet det.
18 juni 2010
Inte en dag på jobbet

Dagen har onekligen varit lite speciell. Efter en vända till Västerås för att hålla anförande om lungcancervård åkte jag hem och drog på den mörka kostymen för att åka till Stockholm och... ja, du ser själv på bilden.
Att gratulera kungligheter inför bröllopsdagen hör kanske inte till rutinuppgifterna för ett landstingsråd, men å andra sidan är en viktig del av uppdraget att representera landstinget, och framför allt länet. I det här fallet var vi ett antal företrädare både för landstinget och för länets alla kommuner som fick tillfälle att byta några ord med kronprinsess- och kungaparet. Samt, sist men inte minst, statsministern med fru.
En minnesvärd eftermiddag, tveklöst. Och jag måste säga att jag är både ödmjuk och väldigt stolt över att ha fått förmånen att vara där som representant för 330.000 invånare i länet.
17 juni 2010
En dag på jobbet
En dag på jobbet som landstingsstyrelseordförande innehåller givetvis både det ena och det andra, och just idag kan det vara på plats med en lite exposé.
Till exempel om det pressmeddelande från sjukhusläkarföreningen soom damp ner i morse och har lett till en del uppmärksamhet. Jag kan bara konstatera att det som tas upp är en fråga för sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset - som är tillsatt just för att lösa frågor som denna.
Att väntetiderjna på akuten är ett problem är däremot uppenbart - och något som vi arbetar hårt med. Npågra exempel på vad som påbörjats eller gjorts under mandatperioden, som påverkar detta, är öppnandet av en närakut och en ortopedakut, direktinläggning av multisjuka patienter, närvård i Enköping och Östhammar samt bättre tillgänglighet i primärvården. problemet är det kraftiga tryck på akutsjukvården som följer av att befolkningen blir äldre - och att länets befolkning växer.
Men dagen har innehållit annat. Vi fattade igår tilldelningsbeslut för strålbehandlingsutrustning och byggherre för Skandionkliniken. det är ju ett nationellt projekt, men det kommer att vara bläget i Uppsala. Det är därför glädjande att processen nu grå framåt. Idag hade jag också nöjet att vara värd för en lunch med Ronald McDonald's barnfond och barncancerfonden samt ett antal företrädare för företag och organisationer i Uppsala med anledning av att barnfonden ska bygga den femte Ronald McDonald-huset här i Uppsala. Allt detta är givetvis glädjande exempel på att det går bra för Uppsala, för vårt landsting, och för Akademiska sjukhuset.
Att det sedan finns andra som hellre svartmålar och gnäller - ja, det får man kanske tillskriva det faktum att det är val snart.
Till exempel om det pressmeddelande från sjukhusläkarföreningen soom damp ner i morse och har lett till en del uppmärksamhet. Jag kan bara konstatera att det som tas upp är en fråga för sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset - som är tillsatt just för att lösa frågor som denna.
Att väntetiderjna på akuten är ett problem är däremot uppenbart - och något som vi arbetar hårt med. Npågra exempel på vad som påbörjats eller gjorts under mandatperioden, som påverkar detta, är öppnandet av en närakut och en ortopedakut, direktinläggning av multisjuka patienter, närvård i Enköping och Östhammar samt bättre tillgänglighet i primärvården. problemet är det kraftiga tryck på akutsjukvården som följer av att befolkningen blir äldre - och att länets befolkning växer.
Men dagen har innehållit annat. Vi fattade igår tilldelningsbeslut för strålbehandlingsutrustning och byggherre för Skandionkliniken. det är ju ett nationellt projekt, men det kommer att vara bläget i Uppsala. Det är därför glädjande att processen nu grå framåt. Idag hade jag också nöjet att vara värd för en lunch med Ronald McDonald's barnfond och barncancerfonden samt ett antal företrädare för företag och organisationer i Uppsala med anledning av att barnfonden ska bygga den femte Ronald McDonald-huset här i Uppsala. Allt detta är givetvis glädjande exempel på att det går bra för Uppsala, för vårt landsting, och för Akademiska sjukhuset.
Att det sedan finns andra som hellre svartmålar och gnäller - ja, det får man kanske tillskriva det faktum att det är val snart.
13 juni 2010
Härlig dörrknackning i Tierp
Söndagseftermiddagen ägnades åt några timmars dörrknackning i ett bostadsområde i Tierp. För min del var det premiär för dörrknackning i denna norduppländska kommun, där de fyra partierna i Alliansen nu siktat in sig på en majoritet i kommunfullmäktige. Det tycks vara ett högst realistiskt mål, att döma av dagens möten med väljarna. Vi fick många glada och uppskattande tillrop, några riktigt bra samtal om frågor som behöver får en bra lösning och sist men absolut inte minst råg i ryggen inför kommande kampanjaktiviteter. Vinden i ryggen känns riktigt bra!
En position som kräver ansvar
Det här inlägget handlar egentligen inte om opinionsmätningar, ej heller om politiska motståndare. Däremot handlar det i hög grad om vad som är aktuellt i politiken för oss moderater och för hela Alliansen just nu. Det är vikten av att oförtrutet arbeta vidare mot ett fortsatt förtroende från väljarna den 19 september.
För att kunna skriva om detta behövs emellertid några rader om alternativet, för alternativet till fortsatt alliansmajoritet i riksdagen och flertalet av landstingen och kommunerna är på sitt sätt djupt oroande. Jag tittar runt på olika bloggar till vänster - och det jag ser skrämmer mig. För väldigt många av dessa bloggare tycks nämligen huvudmålet vara att få bort Alliansen, inte att föra fram ett eget politiskt alternativ. Det centrala tycks inte vara att ge människor ett bättre samhälle. Det centrala är i stället att ändra på den politik som nu förs - även om den innebär förbättringar för människor i deras livssituation.
Därför kan det vara på plats med några förklaringar.
Vi är faktiskt inte intresserade av om det finns vårdföretag som går med vinst. Det vi i Alliansen är intresserade av är att människor för de skattemedel de betalar faktiskt får den vård de behöver. Vi är heller inte intresserade av om det finns privata företag i övrigt som får någon krona över i balansräkningen. Däremot är det ytterst centralt för Alliansen att människor har ett arbete att gå till. Och det brukar vara lättare att uppnå om det finns företag som går med vinst och vill anställa fler.
Moderaternas, och Alliansens, politik handlar om människor. Det handlar om att barn ska kunna går till skolan och veta att de får lära sig läsa, skriva och räkna. Det handlar om att människor ska kunna gå trygga på gatorna utan att riskera våld och hot. Det handlar om en trygg vård när man blir gammal eller sjuk. Det handlar om jobb, riktiga jobb, för att människor ska kunna försörja sig och kunna leva ett gott och värdigt liv utan att tvingas leva på bidrag.
Denna fokusering på människor och människors villkor kallar våra motståndare för en "förändrad retorik". Utgångspunkten för detta resonemang är att huvuddelen av det svenska folket "i grund och botten" anses vara socialdemokrater - av socialdemokraterna. Med den utgångspunkten måste förskjutningar i människors värderingar i förhållande till de politiska paretierna givetvis innebära att det är någon sorts retoriskt trick som ligger bakom den moderata förnyelsen.
Men tänk om det är så att det är en förnyelse på riktigt - och att det är något som allt fler människor upptäcker? Tänk om det är så, att allt fler människor - jag träffar dem varje dag! - har insett att det faktiskt finns hållbara alternativ till den politik som prövats - och som inte fungerar.
Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan beklagar sig och säger i Aftonbladet att "diskussionerna har inte handlat om vår jobb-och välfärdspolitik som vi hade hoppats". Jag kan av egen erfarenhet upplysa Baylan om att han både har rätt och fel.
Visst är det så att mycket av debatten handlat om annat än om vad de rödgröna partierna vill göra om de vinner valet. De vill ju nämligen inte gärna prata om det själva! Det alternativ till budget för landstinget som de rödgröna lägger fram handlar mer om vad man inte gillar med dagens politik än vad man egentligen vill göra i stället. Väljarna har insett detta - och lönar dem som visar förmåga till handling. Det blir tydligt nu, när de rödgröna inte längre kan säga att de tänker komma med besked. Beskeden har kommit - och väljarna ser dem.M
Vad är det då väljarna ser i den rödgröna politiken? Tyvärr inte mycket av lösningar på de samhällsproblem som måste lösas här och nu. Det som i stället dominerar är svartmålningar av en verklighet som väldigt många väljare faktiskt uppfattar som väldigt annorlunda i förhållande till hur den beskrivs. Den offentliga ekonomin är i god ordning. köerna till sjukvården är kortare än förr (men fortfarande för långa), det finns fler poliser och samhället utvecklas.
Min förhoppning är att den rödgröna oppositionen ska fortsätta att gnälla. Gnälla på fler alternativ i vården, på arenaprojektet i Gränby, på de satsningar som görs på välfärdens kärna och på ordningen i de offentliga finanserna. För varje dag av gnäll och spydigheter vinner vi i Alliansen nya väljare, väljare som påfallande ofta går raka spåret från dem som gnäller till dem som faktiskt levererar all den välfärd, de jobb och den trygga ekonomi som krävs för att samhället ska fungera väl.
Därmed kommer vi till sammansattningen - och till vad detta egentligen handlar om. Vi i Alliansen har fått ett förtroende av väljarna. Det förtroendet ska vi vara rädda om, och förvalda med det ansvar som förtroendet kräver. OM vi gör det, så kommer väljarna att välja förtroende och ansvarstagande - för det är vad väljarna önskar sig. Vi ska korta köerna till vården, bygga de projekt som behövs, föra en politik som leder till fler jobb och växande ekonomi samt sist men inte minst visa det ledarskap som en sådan utveckling kräver. Vi får stå ut med dem som gnäller, det hör till och det noteras dessutom av allt fler. För varje gång de rödgröna gnäller på våra förslag, så får vi en chans till att berätta om vad vi åstadkommit. Det tycks gå hem i opinionen!
För att kunna skriva om detta behövs emellertid några rader om alternativet, för alternativet till fortsatt alliansmajoritet i riksdagen och flertalet av landstingen och kommunerna är på sitt sätt djupt oroande. Jag tittar runt på olika bloggar till vänster - och det jag ser skrämmer mig. För väldigt många av dessa bloggare tycks nämligen huvudmålet vara att få bort Alliansen, inte att föra fram ett eget politiskt alternativ. Det centrala tycks inte vara att ge människor ett bättre samhälle. Det centrala är i stället att ändra på den politik som nu förs - även om den innebär förbättringar för människor i deras livssituation.
Därför kan det vara på plats med några förklaringar.
Vi är faktiskt inte intresserade av om det finns vårdföretag som går med vinst. Det vi i Alliansen är intresserade av är att människor för de skattemedel de betalar faktiskt får den vård de behöver. Vi är heller inte intresserade av om det finns privata företag i övrigt som får någon krona över i balansräkningen. Däremot är det ytterst centralt för Alliansen att människor har ett arbete att gå till. Och det brukar vara lättare att uppnå om det finns företag som går med vinst och vill anställa fler.
Moderaternas, och Alliansens, politik handlar om människor. Det handlar om att barn ska kunna går till skolan och veta att de får lära sig läsa, skriva och räkna. Det handlar om att människor ska kunna gå trygga på gatorna utan att riskera våld och hot. Det handlar om en trygg vård när man blir gammal eller sjuk. Det handlar om jobb, riktiga jobb, för att människor ska kunna försörja sig och kunna leva ett gott och värdigt liv utan att tvingas leva på bidrag.
Denna fokusering på människor och människors villkor kallar våra motståndare för en "förändrad retorik". Utgångspunkten för detta resonemang är att huvuddelen av det svenska folket "i grund och botten" anses vara socialdemokrater - av socialdemokraterna. Med den utgångspunkten måste förskjutningar i människors värderingar i förhållande till de politiska paretierna givetvis innebära att det är någon sorts retoriskt trick som ligger bakom den moderata förnyelsen.
Men tänk om det är så att det är en förnyelse på riktigt - och att det är något som allt fler människor upptäcker? Tänk om det är så, att allt fler människor - jag träffar dem varje dag! - har insett att det faktiskt finns hållbara alternativ till den politik som prövats - och som inte fungerar.
Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan beklagar sig och säger i Aftonbladet att "diskussionerna har inte handlat om vår jobb-och välfärdspolitik som vi hade hoppats". Jag kan av egen erfarenhet upplysa Baylan om att han både har rätt och fel.
Visst är det så att mycket av debatten handlat om annat än om vad de rödgröna partierna vill göra om de vinner valet. De vill ju nämligen inte gärna prata om det själva! Det alternativ till budget för landstinget som de rödgröna lägger fram handlar mer om vad man inte gillar med dagens politik än vad man egentligen vill göra i stället. Väljarna har insett detta - och lönar dem som visar förmåga till handling. Det blir tydligt nu, när de rödgröna inte längre kan säga att de tänker komma med besked. Beskeden har kommit - och väljarna ser dem.M
Vad är det då väljarna ser i den rödgröna politiken? Tyvärr inte mycket av lösningar på de samhällsproblem som måste lösas här och nu. Det som i stället dominerar är svartmålningar av en verklighet som väldigt många väljare faktiskt uppfattar som väldigt annorlunda i förhållande till hur den beskrivs. Den offentliga ekonomin är i god ordning. köerna till sjukvården är kortare än förr (men fortfarande för långa), det finns fler poliser och samhället utvecklas.
Min förhoppning är att den rödgröna oppositionen ska fortsätta att gnälla. Gnälla på fler alternativ i vården, på arenaprojektet i Gränby, på de satsningar som görs på välfärdens kärna och på ordningen i de offentliga finanserna. För varje dag av gnäll och spydigheter vinner vi i Alliansen nya väljare, väljare som påfallande ofta går raka spåret från dem som gnäller till dem som faktiskt levererar all den välfärd, de jobb och den trygga ekonomi som krävs för att samhället ska fungera väl.
Därmed kommer vi till sammansattningen - och till vad detta egentligen handlar om. Vi i Alliansen har fått ett förtroende av väljarna. Det förtroendet ska vi vara rädda om, och förvalda med det ansvar som förtroendet kräver. OM vi gör det, så kommer väljarna att välja förtroende och ansvarstagande - för det är vad väljarna önskar sig. Vi ska korta köerna till vården, bygga de projekt som behövs, föra en politik som leder till fler jobb och växande ekonomi samt sist men inte minst visa det ledarskap som en sådan utveckling kräver. Vi får stå ut med dem som gnäller, det hör till och det noteras dessutom av allt fler. För varje gång de rödgröna gnäller på våra förslag, så får vi en chans till att berätta om vad vi åstadkommit. Det tycks gå hem i opinionen!
11 juni 2010
Vad pysslar de med...?
Ja ja. Jag vet att jag har sagt att den här bloggen inte är till för att prata om vad oppostionen gör, utan att vi som är förtroendevalda ska redovisa vår egen politik. Men ibland måste politik ändå innehålla ett visst mått av kommenterande av andras agerande och synpunkter. Och eftersom oppositionen huvudsakligen ägnar sig åt att just kritisera, och väldigt lite åt att presentera en egen politik, så är det givetvis angeläget att vi i Alliansen ger vår syn på de synpunkter osm oppositionen kommer med. Sedan må dessa synpunkter från oppositionen vara hur onyanserade som helst.
Låt mig börja med mammografin. Där ängar sig oppositonsrådet Börje Wennberg idag åt att med ytterst svepande formuleringar ta heder och ära av en hel verksamhet inom landstingets ansvarsområde, nämligen mammografin. Wennberg gör som vanligt; han säger sig inte ha en aning trots att det rör verksamhet där han har all tänkbar insyn - om han bara anstränger sig. När det gäller mammografin är den helt dominerande orsaken till problemen ett bildbehandlingssystem som ägs och drivs av landstinget självt. men det bekommer inte Wennberg som försöker skylla problemen på den privata aktören, Avesina, som står för själva mammografin. Dagens artikel i UNT ger en utmärkt bild både av problemen och av lösningen.
Så till nästa oppositionspolitiker, miljöpartisten Johan Edstav. Med buller och bång försöker nu Edstav göra sak av sitt framåtlutade agerande när det gäller kostfrågor. Men protokollen från den gemensamma kostnämnd som vårt landsting har tillsammans med landstinget i Västmanland ger en annan bild. Edstav har deltagit vid flertalet av denna nämnds sammanträden - men inte gjort mycket väsen av sig annat än genom att framföra en eller annan synpunkt. I en initerpellation ställer han exempelvis frågan till nämndens vice ordförande Rolf Edlund: "hur har du agerat i kostnämnden för att minska transporterna av livsmedel"? den frågan kan Edstav gott ställa till sig själv - för det framgår klart av nämndens protokoll att han inte lyft ett finger för detta. Tvärtom framgår ganska klart för den som är van vid politiskt språk att Edstav först när beslut fattas om vem som ska svara för leveranserna inser hur passiv han varit. Edstavs reservation i ärendet är nämligen lika mager och intetsägande som hans agerande i vörigt i frågan. Johan Edstav har deltagit i hela handläggningen av ett ärende som han i efterhand kritiserar
Av detta ser vi ett mönster, och det är en opposition som helt enkelt inte har någon koll. De vet inte hur man agerar politiskt för att åstadkomma det de vill, och har givetvis inte heller förmåga att styra ett landsting. Oppositionens styrka ligger i att i efterhand skriva diverse pressmeddelanden, interpellationer, frågor och reservationer som för det mesta just går ut på att man inte har särskilt mycket koll på saker och ting.
Låt mig börja med mammografin. Där ängar sig oppositonsrådet Börje Wennberg idag åt att med ytterst svepande formuleringar ta heder och ära av en hel verksamhet inom landstingets ansvarsområde, nämligen mammografin. Wennberg gör som vanligt; han säger sig inte ha en aning trots att det rör verksamhet där han har all tänkbar insyn - om han bara anstränger sig. När det gäller mammografin är den helt dominerande orsaken till problemen ett bildbehandlingssystem som ägs och drivs av landstinget självt. men det bekommer inte Wennberg som försöker skylla problemen på den privata aktören, Avesina, som står för själva mammografin. Dagens artikel i UNT ger en utmärkt bild både av problemen och av lösningen.
Så till nästa oppositionspolitiker, miljöpartisten Johan Edstav. Med buller och bång försöker nu Edstav göra sak av sitt framåtlutade agerande när det gäller kostfrågor. Men protokollen från den gemensamma kostnämnd som vårt landsting har tillsammans med landstinget i Västmanland ger en annan bild. Edstav har deltagit vid flertalet av denna nämnds sammanträden - men inte gjort mycket väsen av sig annat än genom att framföra en eller annan synpunkt. I en initerpellation ställer han exempelvis frågan till nämndens vice ordförande Rolf Edlund: "hur har du agerat i kostnämnden för att minska transporterna av livsmedel"? den frågan kan Edstav gott ställa till sig själv - för det framgår klart av nämndens protokoll att han inte lyft ett finger för detta. Tvärtom framgår ganska klart för den som är van vid politiskt språk att Edstav först när beslut fattas om vem som ska svara för leveranserna inser hur passiv han varit. Edstavs reservation i ärendet är nämligen lika mager och intetsägande som hans agerande i vörigt i frågan. Johan Edstav har deltagit i hela handläggningen av ett ärende som han i efterhand kritiserar
Av detta ser vi ett mönster, och det är en opposition som helt enkelt inte har någon koll. De vet inte hur man agerar politiskt för att åstadkomma det de vill, och har givetvis inte heller förmåga att styra ett landsting. Oppositionens styrka ligger i att i efterhand skriva diverse pressmeddelanden, interpellationer, frågor och reservationer som för det mesta just går ut på att man inte har särskilt mycket koll på saker och ting.
10 juni 2010
Opinioner
Jag brukar ju inte kommentera opinionsmätningar, ej heller politiska motståndare. Men dagens partisympatiundersökning frän SCB har lett till så många lokala kommentarer i media att det ändå kan finnas skäl till några synpunkter.
De lokala nedbrytningarna av SCB-undersökningen ska förvisso tas med en rejäl nypa salt. Endast några hundra personer tillfrågas i varje län, och det gör att säkerhetsmarginalerna är mycket stora. Men på en punkt finns det skäl att höja ögonbrynen -eller mer korrekt på två punkter. Det ena är den moderata framryckningen, det andra den markanta tillbakagången för socialdemokraterna.
Anldeningen till att detta är värt uppmärksamhet är den socialdemokatiska självbilden. Den har under hela mandatperioden präglats av någon sorts idé om att Alliansens majoritetssällning bara skulle vara tillfällig, att den socialdemokratiska valförlusten 2002 berodde på yttre omständigheter (Göran Persson?) och att majoriteten i väljarkåren "egentligen" är klart socialdemokratisk. Vi ser nu att så inte är fallet. Det betyder inte att valsegern på något sätt är "hemma" för oss i Alliansen - mycket hårt arbete återstår - men de siffror som presenteras idag säger ändå något om hur opinionen ser på det arbete som läggs ner i riksdag, kommuner och landsting.
Socialdemokraterna har pekat på Ärna, på debatten om idrottsarenor, på händelser kring Akademiska sjukhuset och på mycket annat. I landstinget har man kallat vår beskrivning av framgångsrikt arbete med att hålla ekonomin i schack för "tomma siffror" och vår beskrivning av bättre tillgänglighet och ökad produktion för "skryt". Samtidigt har man nogsamt hållit sig undan från att presentera någon som helst egen politik
Nu kommer det första kvittot. Valsegern är som sagt långt ifrån bärgad - men den socialdemokratiska valstrategin förefaller vara i stort behov av omprövning. Väljarna nöjer sig uppenbarligen inte med en opposition som bara gnäller. Väljarna vill veta hur alternativet till den framgångsrika politik som Alliansen för egentligen ser ut. Och om den politiken inte presenteras (vilket den inte lär göra eftersom den faktiskt inte finns) så är väljarna - i alla fall vfrån vad vi kan se i den aktuella undersökningen - fullt nöjda med den politik som förs.
Men, som sagt, det är långt kvar och mycket kan hända. Vi i Alliansen har alla skäl att jobba på ända fram till valdagen. Det är då vi ska skörda resultatet av fyra års hårt arbete - och det förtroende som följer.
De lokala nedbrytningarna av SCB-undersökningen ska förvisso tas med en rejäl nypa salt. Endast några hundra personer tillfrågas i varje län, och det gör att säkerhetsmarginalerna är mycket stora. Men på en punkt finns det skäl att höja ögonbrynen -eller mer korrekt på två punkter. Det ena är den moderata framryckningen, det andra den markanta tillbakagången för socialdemokraterna.
Anldeningen till att detta är värt uppmärksamhet är den socialdemokatiska självbilden. Den har under hela mandatperioden präglats av någon sorts idé om att Alliansens majoritetssällning bara skulle vara tillfällig, att den socialdemokratiska valförlusten 2002 berodde på yttre omständigheter (Göran Persson?) och att majoriteten i väljarkåren "egentligen" är klart socialdemokratisk. Vi ser nu att så inte är fallet. Det betyder inte att valsegern på något sätt är "hemma" för oss i Alliansen - mycket hårt arbete återstår - men de siffror som presenteras idag säger ändå något om hur opinionen ser på det arbete som läggs ner i riksdag, kommuner och landsting.
Socialdemokraterna har pekat på Ärna, på debatten om idrottsarenor, på händelser kring Akademiska sjukhuset och på mycket annat. I landstinget har man kallat vår beskrivning av framgångsrikt arbete med att hålla ekonomin i schack för "tomma siffror" och vår beskrivning av bättre tillgänglighet och ökad produktion för "skryt". Samtidigt har man nogsamt hållit sig undan från att presentera någon som helst egen politik
Nu kommer det första kvittot. Valsegern är som sagt långt ifrån bärgad - men den socialdemokratiska valstrategin förefaller vara i stort behov av omprövning. Väljarna nöjer sig uppenbarligen inte med en opposition som bara gnäller. Väljarna vill veta hur alternativet till den framgångsrika politik som Alliansen för egentligen ser ut. Och om den politiken inte presenteras (vilket den inte lär göra eftersom den faktiskt inte finns) så är väljarna - i alla fall vfrån vad vi kan se i den aktuella undersökningen - fullt nöjda med den politik som förs.
Men, som sagt, det är långt kvar och mycket kan hända. Vi i Alliansen har alla skäl att jobba på ända fram till valdagen. Det är då vi ska skörda resultatet av fyra års hårt arbete - och det förtroende som följer.
09 juni 2010
Massmedier och direkta väljarkontakter.
Dagens stora "nyhet", inte minst i Radio Uppland, handlar om hur vi som har eller kandiderar till förtroendeuppdrag använder så kallade sociala medier. Den här bloggen, tillsammans med Facebook, är de jag själv mest använder. Jag måste konstatera att åtminstone en del av referaten handla om en felsyn eller missuppfattning.
Jag tycker det är bra att både blogga och vara aktiv på Facebook - men det kan självklart inte vara den enda kanalen till väljarna. Inte heller hembesök hos väljarna i form av dörrknackning, en annan kampanjform som media gärna har synpunkter på, är på något sätt allena saliggörande.
Men det finns ett annat viktigt skäl att använda både sociala medier, dörrknackning och mängder av andra kampanjmetoder, och det är helt enkelt att komma i direkt kontakt med väljarna. Radio, TV och tidningar har också sina fördelar - men då är det journalisterna och redaktörerna som redigerar hur våra budskap presenteras.
Poängen med sociala medier är helt enkelt att som avsändare själv ha kontrollen. Det är jag och ingen annan som avgör vad jag skriver. Men inte bara det. Jag kan också själv välja ämnen och vinklar, och det är faktiskt viktigt för samtalet med väljarna. Dessutom kan det vara på plats att tillägga att de flesta direkta väljarkontakter får jag genom att människor helt enkelt ringer, skriver brev eller e-post eller helt enkelt kommer fram på stan och pratar. Däremot är det inte särskilt vanligt att folk kommenterar här på bloggen - och det är kanske inte heller något konstigt.
Det betyder absolut inte att jag misskrediterar mediernas och journalisternas arbete. Det betyder inte heller att de sociala medierna kan ersätta tidningar, radio och TV. Däremot är det angeläget - för alla berörda att förstå - att inse att det finns ett värde i att vi som har eller söker politiska förtroendeuppdrag kan ha en rak, ärlig och direkt dialog med våra väljare. Utan det filter som våra dutiga massmedier utgör.
Tidningar, radio och TV är massmedier. Facebook och den här bloggen är individuella medier. Bägge behövs och de kompletterar varandra utmärkt.
På lördag kan du förresten träffa på utanför ICA Kniven mellan klockan 11.00 och 13.00 om du vill prata med mig om aktuell politik. Vi ses och hörs!
Jag tycker det är bra att både blogga och vara aktiv på Facebook - men det kan självklart inte vara den enda kanalen till väljarna. Inte heller hembesök hos väljarna i form av dörrknackning, en annan kampanjform som media gärna har synpunkter på, är på något sätt allena saliggörande.
Men det finns ett annat viktigt skäl att använda både sociala medier, dörrknackning och mängder av andra kampanjmetoder, och det är helt enkelt att komma i direkt kontakt med väljarna. Radio, TV och tidningar har också sina fördelar - men då är det journalisterna och redaktörerna som redigerar hur våra budskap presenteras.
Poängen med sociala medier är helt enkelt att som avsändare själv ha kontrollen. Det är jag och ingen annan som avgör vad jag skriver. Men inte bara det. Jag kan också själv välja ämnen och vinklar, och det är faktiskt viktigt för samtalet med väljarna. Dessutom kan det vara på plats att tillägga att de flesta direkta väljarkontakter får jag genom att människor helt enkelt ringer, skriver brev eller e-post eller helt enkelt kommer fram på stan och pratar. Däremot är det inte särskilt vanligt att folk kommenterar här på bloggen - och det är kanske inte heller något konstigt.
Det betyder absolut inte att jag misskrediterar mediernas och journalisternas arbete. Det betyder inte heller att de sociala medierna kan ersätta tidningar, radio och TV. Däremot är det angeläget - för alla berörda att förstå - att inse att det finns ett värde i att vi som har eller söker politiska förtroendeuppdrag kan ha en rak, ärlig och direkt dialog med våra väljare. Utan det filter som våra dutiga massmedier utgör.
Tidningar, radio och TV är massmedier. Facebook och den här bloggen är individuella medier. Bägge behövs och de kompletterar varandra utmärkt.
På lördag kan du förresten träffa på utanför ICA Kniven mellan klockan 11.00 och 13.00 om du vill prata med mig om aktuell politik. Vi ses och hörs!
08 juni 2010
Jo men man kan ju ta till formalia
Det moderata stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm, Kristina Alvendal, räknar jag till min vänkrets. Kristina är en rak, tuff, handlingskraftig och effektiv poilitiker som tänker rätt. Hon brukar dessutom ha ordning och reda på saker och ting.
Mot den bakgrunden blir jag inte förvånad när jag läser den här artikeln i Dagens Nyheter. Den visar ju att Kristina visat tänkt rätt, visat handlingskraft och agerat i en för henne och hennes uppdrag viktig fråga.
I detta läge tar våra politiska motståndare till vad som står till buds när politiken inte räcker. Då plockar man fram formalian. Alltid går det att hitta någonting som är lite galet: ett brev som inte formulerats rätt, en handling som kunde sett annorlunda ut eller någonting som kunde ha gjorts på ett annat sätt. Alltid finns det något som man kan racka ner på.
Kristina, jag kan trösta dig med att jag vet hur det är. Efter JO-anmälningar som lämnats utan åtgärd och domar i förvaltningsrätten som gått samma väg blir man till slut lite luttrad men också övertygad. Det är politiken och dess innehåll som fäller det verkliga avgörandet.
Nu betyder det inte att jag inte tycker att det ska vara ordning och reda på beslutsfattandet. Tvärtom! Snarare är det så att det är viktigt med att arbeta så korrekt och sakligt som möjligt (vilket också krävs i förvaltningslagen) - men det blir ändå en aning märkligt när formaliteter blir till huvudsak i den politiska debatten. Och det var nog inte i första hand de politiska motståndarna i oppositionen som förvaltningslagen tänkte på - utan de medborgare som nog i huvudsak mest är förundrade över vilka argument som tillåts bli huvudsak i den politiska debatten. Det blir lite fattigt när procedurfrågorna för överhanden.
Stå på dig, Kristina! Du gör ett kanonjobb, och det lär du säkert fortsätta med ett bra tag till.
Mot den bakgrunden blir jag inte förvånad när jag läser den här artikeln i Dagens Nyheter. Den visar ju att Kristina visat tänkt rätt, visat handlingskraft och agerat i en för henne och hennes uppdrag viktig fråga.
I detta läge tar våra politiska motståndare till vad som står till buds när politiken inte räcker. Då plockar man fram formalian. Alltid går det att hitta någonting som är lite galet: ett brev som inte formulerats rätt, en handling som kunde sett annorlunda ut eller någonting som kunde ha gjorts på ett annat sätt. Alltid finns det något som man kan racka ner på.
Kristina, jag kan trösta dig med att jag vet hur det är. Efter JO-anmälningar som lämnats utan åtgärd och domar i förvaltningsrätten som gått samma väg blir man till slut lite luttrad men också övertygad. Det är politiken och dess innehåll som fäller det verkliga avgörandet.
Nu betyder det inte att jag inte tycker att det ska vara ordning och reda på beslutsfattandet. Tvärtom! Snarare är det så att det är viktigt med att arbeta så korrekt och sakligt som möjligt (vilket också krävs i förvaltningslagen) - men det blir ändå en aning märkligt när formaliteter blir till huvudsak i den politiska debatten. Och det var nog inte i första hand de politiska motståndarna i oppositionen som förvaltningslagen tänkte på - utan de medborgare som nog i huvudsak mest är förundrade över vilka argument som tillåts bli huvudsak i den politiska debatten. Det blir lite fattigt när procedurfrågorna för överhanden.
Stå på dig, Kristina! Du gör ett kanonjobb, och det lär du säkert fortsätta med ett bra tag till.
03 juni 2010
Närvård är bra vård!
Dagen började med ett besök i Östhammar. Idag var det inte fråga om studiebesök i verksamheten, utan om att slutföra arbetet med en överenskommelse om närvård mellan landstinget och Östhammars kommun. UNT skrev om vårt möte på ett bra sätt - och med en bra bild.
I grunden handlar närvård om att ge den vård lämpar sig för det så nära och lokalt som möjligt. Det gäller inte minst äldre, multisjuka patienter med stora vårdbehov. I regel har dessa patienter dessutom stora samtidiga behov av kommunal äldreomsorg, och då gäller det att kommuner och landsting kan samverka. Och det kan vi!
Det kan tyckas självklart att sträva efter närhet - men så är tyvärr inte alltid fallet. Det finns många administrativa, politiska och praktiska hinder för att vården ska fungera så smidigt som möjligt, och det kräver i sin tur ofta politisk kraft för att övervinna. Därför kändes det som ett viktigt steg när min kollega Jacob och jag idag tog i hand. Viktigt för dem som behöver en bra vård och omvårdnad, inte bara i Östhammar
I grunden handlar närvård om att ge den vård lämpar sig för det så nära och lokalt som möjligt. Det gäller inte minst äldre, multisjuka patienter med stora vårdbehov. I regel har dessa patienter dessutom stora samtidiga behov av kommunal äldreomsorg, och då gäller det att kommuner och landsting kan samverka. Och det kan vi!
Det kan tyckas självklart att sträva efter närhet - men så är tyvärr inte alltid fallet. Det finns många administrativa, politiska och praktiska hinder för att vården ska fungera så smidigt som möjligt, och det kräver i sin tur ofta politisk kraft för att övervinna. Därför kändes det som ett viktigt steg när min kollega Jacob och jag idag tog i hand. Viktigt för dem som behöver en bra vård och omvårdnad, inte bara i Östhammar
02 juni 2010
Reformarbetet rullar vidare
90 miljoner till hälso- och sjukvårdsstyrelsen för att möta ökade behov av vård hos befolkningen. Ett avkastningskrav på primärvårdsförvaltningens vårdcentraler som går till viktiga insatser, till exempel barnspecialistmottagningar och förebyggande arbete. Justering av akutmottagningen i Enköping, och sist men inte minst en preliminär plan och budget full med reformer. Det blev sammanfattningen av den sprängfull dag med landstingsstyrelsen i måndags.
De 9o miljonerna behövs när länets befolkning både växer i antal och visar ökande vårdbehov. I det läget är det sannerligen för väl att vårt landsting - numera, får man tillägga - har god ordning på ekonomin. Att vi under hela mandatperioden hållit hårt i slantarna leder nu till att pengarna räcker längre, och därigenom kan användas för att möta ökande behov. Dessutom innebäår det nya ersättningssystem som vi infört för sjukhusvården att vi kan göra tilläggsbeställningar som denna med god precision.
Primärvårdens ekonomin är en annan viktig fråga för landstingsstyrelsen. Där gäller det inte bara att tillföra tillräckligt mycket pengar, utan också att pengarna används rätt. 30 miljoner tillfördes redan i november, därför är inriktningen nu att se över hur de pengar som tillförts används så klokt som möjligt. Därför får vårdcentralerna som landstinget driver i egen regi ett avkastningskrav - som används för andra angelägna delar av den nära vården.
Kort uttryckt: vi jobbar vidare för att reformera vårt landsting. Utmaningen är att ge medborgarna mer vård med begränsade resurser, och att samtidigt tänka nytt för att möta ständigt nya utmaningar. Det som stimulerar mest i detta arbete är att hitta dessa nya vägar som ständigt behövs för att i varje läge säkerställa tryggheten för alla som bor, arbetar eller befinner sig i vårt län.
Det är nämligen den stora utmaningen: att hela tiden lösa de problem och frågeställningar som uppkommer. I ett sådant läge är det en fantastisk trygghet att arbeta tillsammans med en stabil och målmedveten allians som också ständigt kan leverera lösningar på de utmaningar som vi möter. Måndagens landstingsstyrelse gav som sagt nya exempel på detta. Arbetet med att reformera vårt landsting fortsätter!
De 9o miljonerna behövs när länets befolkning både växer i antal och visar ökande vårdbehov. I det läget är det sannerligen för väl att vårt landsting - numera, får man tillägga - har god ordning på ekonomin. Att vi under hela mandatperioden hållit hårt i slantarna leder nu till att pengarna räcker längre, och därigenom kan användas för att möta ökande behov. Dessutom innebäår det nya ersättningssystem som vi infört för sjukhusvården att vi kan göra tilläggsbeställningar som denna med god precision.
Primärvårdens ekonomin är en annan viktig fråga för landstingsstyrelsen. Där gäller det inte bara att tillföra tillräckligt mycket pengar, utan också att pengarna används rätt. 30 miljoner tillfördes redan i november, därför är inriktningen nu att se över hur de pengar som tillförts används så klokt som möjligt. Därför får vårdcentralerna som landstinget driver i egen regi ett avkastningskrav - som används för andra angelägna delar av den nära vården.
Kort uttryckt: vi jobbar vidare för att reformera vårt landsting. Utmaningen är att ge medborgarna mer vård med begränsade resurser, och att samtidigt tänka nytt för att möta ständigt nya utmaningar. Det som stimulerar mest i detta arbete är att hitta dessa nya vägar som ständigt behövs för att i varje läge säkerställa tryggheten för alla som bor, arbetar eller befinner sig i vårt län.
Det är nämligen den stora utmaningen: att hela tiden lösa de problem och frågeställningar som uppkommer. I ett sådant läge är det en fantastisk trygghet att arbeta tillsammans med en stabil och målmedveten allians som också ständigt kan leverera lösningar på de utmaningar som vi möter. Måndagens landstingsstyrelse gav som sagt nya exempel på detta. Arbetet med att reformera vårt landsting fortsätter!
01 juni 2010
Fyra fungerar tillsammans
Jag kan inte låta bli att inleda månadens bloggande med att bjuda på en riktigt bra länk. Det är min kollega och vän Jonas Segersam som skrivit tänkvärt på sin blogg. Jg kunde inte skriva det bättre själv, och gör det därför inte utan hänvisar till Jonas.
En kommentar, dock, till det Jonas skriver om "den moderatledda Alliansen". Det är bara att konstatera att fyra hjul ger bra balans - och att inget av de fyra hjulen är stödhjul. Vi fungerar inte bara väldigt bra ihop, vi har dessutom ganska trevligt tillsammans.
En kommentar, dock, till det Jonas skriver om "den moderatledda Alliansen". Det är bara att konstatera att fyra hjul ger bra balans - och att inget av de fyra hjulen är stödhjul. Vi fungerar inte bara väldigt bra ihop, vi har dessutom ganska trevligt tillsammans.
31 maj 2010
Ship to Gaza
Även om dagens ägnats åt sammanträde med landstingsstyrelsen har tankarna mest gått till "Ship to Gaza".
Jag är en mycket varm vän av Israel, och har många gånger försvarat den israeliska staten i dess kamp mot allt annat än vänskapligt sinnade grannar. Israel är mellöanösterns enda verkliga demokrati, och därtill försvarare av viktiga värden och principer. För den sakens skull har både staten Israel och befolkningen fått mycket sympati.
Just därför är det viktigt att vi som är Israels vänner nu markerar. Vi accepterar givetvis inte Hamas terrordåd - men vi finner oss inte heller i att humanitärt stöd till befolkningen i Gaza angrips på det sätt som nu skett. Det är vi som är Israels vänner som skarpast och tydligast måste säga ifrån att Israel har förpliktelser.
Israel behöver bundsförvanter, och vi är många som är beredda att stå upp för Israel. Men just därför är det också viktigt att vi get som är varje sann väns plikt. Det är att säga sanningen även om den är obekväm. Sanningen nu är att Israel genom sitt agerande gjort det svårare att stå upp för Israel, men också svårare att tala för fred och försoning. Och det är just vad Mellanöstern nu behöver mer än någonsin.
Jag är en mycket varm vän av Israel, och har många gånger försvarat den israeliska staten i dess kamp mot allt annat än vänskapligt sinnade grannar. Israel är mellöanösterns enda verkliga demokrati, och därtill försvarare av viktiga värden och principer. För den sakens skull har både staten Israel och befolkningen fått mycket sympati.
Just därför är det viktigt att vi som är Israels vänner nu markerar. Vi accepterar givetvis inte Hamas terrordåd - men vi finner oss inte heller i att humanitärt stöd till befolkningen i Gaza angrips på det sätt som nu skett. Det är vi som är Israels vänner som skarpast och tydligast måste säga ifrån att Israel har förpliktelser.
Israel behöver bundsförvanter, och vi är många som är beredda att stå upp för Israel. Men just därför är det också viktigt att vi get som är varje sann väns plikt. Det är att säga sanningen även om den är obekväm. Sanningen nu är att Israel genom sitt agerande gjort det svårare att stå upp för Israel, men också svårare att tala för fred och försoning. Och det är just vad Mellanöstern nu behöver mer än någonsin.
26 maj 2010
Skruvar, muttrar och visioner
Gårdagen ägnades bland annat åt debatt i regi av Vårdförbundet. Tillsammans med kollegor från olika partier mötte jag Vårdförbundets medlemmar i Dalarna, Gävleborg och Uppsala län. I inbjudan utlovades en debatt om vårdens visioner, men som så ofta hamnade diskussionen snart på det som brukar kallas för "skruv- och mutternivå", det vill säga detaljer och verksamhetsfrågor snarare än den idéer om färdriktning och grundläggande förutsättningar som är politikens viktigaste uppgift.
Visst är detaljerna viktiga, och visst är det mycket lätt att förstå att Vårdförbundets medlemmar vill ha konkreta besked om sina arbetsplatser och arbetsvillkor. Det är bara det att det som händer när den politiska debatten dras ned till detaljnivån är att de viktiga övergripande vägvalen skyms - och därmed är förutsättningarna för en vettig diskussion mellan de olika politiska alternativen mycket begränsade.
I vardagen och i detaljfrågorna är nämligen skillnaderna mellan partierna obefintliga - helt enkelt eftersom dessa frågor sällan eller aldrig är politiskt skiljande. Däremot är skillnaderna på det principiella planet både stora och viktiga. De handlar nämligen om grundsyn, och där finns dessutom ingen betydande skillnad mellan de frågor som landstinget svarar för och andra delar av välfärdsfrågorna.
Frågor som rör visioner i vården handlar till exempel om synen på valfrihet och mångfald, på utvecklingsfrågor och inte minst om breda förutsättningar för hur vården organiseras, styrs och drivs. Sådana frågor, som är den själkvklar del av den politiska debatten på andra områden, får en mycket liten del av utrymmet då vårdfrågor diskuteras.
Vården ska vara trygg och säker, det är alla överens om. Vården mpste också bli mer rättvis, och eftersom vi idag ser orättvisor måste åtgärder till för att ändra på detta. Sist men inte minst måste patienten kunna bestämma över vårdens innehåll och kunna ställa krav på vårdgivare. Dessutom måste de anställda kunna välja mellan olika arbetsgivare - med olika personalpolitik.
Om dessa frågor behöver den vårdpolitiska debatten handla. Vi får hoppas att den debatten kan föras i den stundande valrörelsen.
Visst är detaljerna viktiga, och visst är det mycket lätt att förstå att Vårdförbundets medlemmar vill ha konkreta besked om sina arbetsplatser och arbetsvillkor. Det är bara det att det som händer när den politiska debatten dras ned till detaljnivån är att de viktiga övergripande vägvalen skyms - och därmed är förutsättningarna för en vettig diskussion mellan de olika politiska alternativen mycket begränsade.
I vardagen och i detaljfrågorna är nämligen skillnaderna mellan partierna obefintliga - helt enkelt eftersom dessa frågor sällan eller aldrig är politiskt skiljande. Däremot är skillnaderna på det principiella planet både stora och viktiga. De handlar nämligen om grundsyn, och där finns dessutom ingen betydande skillnad mellan de frågor som landstinget svarar för och andra delar av välfärdsfrågorna.
Frågor som rör visioner i vården handlar till exempel om synen på valfrihet och mångfald, på utvecklingsfrågor och inte minst om breda förutsättningar för hur vården organiseras, styrs och drivs. Sådana frågor, som är den själkvklar del av den politiska debatten på andra områden, får en mycket liten del av utrymmet då vårdfrågor diskuteras.
Vården ska vara trygg och säker, det är alla överens om. Vården mpste också bli mer rättvis, och eftersom vi idag ser orättvisor måste åtgärder till för att ändra på detta. Sist men inte minst måste patienten kunna bestämma över vårdens innehåll och kunna ställa krav på vårdgivare. Dessutom måste de anställda kunna välja mellan olika arbetsgivare - med olika personalpolitik.
Om dessa frågor behöver den vårdpolitiska debatten handla. Vi får hoppas att den debatten kan föras i den stundande valrörelsen.
13 maj 2010
Välfärden vinner på vinst
En fråga som på senare tid blivit föremål för debatt handlar om företag som tjänar pengar på att sälja sina tjänster till det offentliga. Vissa debattörer gör ett stort nummer av att ta avstånd från, som det brukar heta att "göra vinst på skattemedel". Men i själva verket är detta inte bara ganska naturligt, utan rent av eftersträvansvärt.
Först och främst kan det vara på plats att klarlägga en sak. Företag har tjänat pengar på att göra affärer med det offentliga allt sedan begynnelsen, och det ska vi nog vara ganska glada för. Vem skulle annars ha sålt bussarna som trafierar våra vägar, skolbänkarna där vi lärde oss läsa eller kaklet som pryder väggarna i våra simhallar? Skulle vi haft offentligt ägda och drivna byggbolag, livsmedelsproducenter och biltillverkare? Hade det lett till en bättre offentlig sektor? Knappast. Stat och kommun har aldrig varit bäst på att producera många av de varor eller tjänster som är helt nödvändiga för det offentligas förmåga att leverera den välfärd vi är så beroende av. Omvänt är offentlig verksamhet en viktig bas för den lokala marknaden för många av de företag som genom sina exporetframgångar lagt grunden för det svenska välståndet. Ericsson har levererat telefinisystem, ABB kraftledningar, Volvo tjänstebilar och bussar och Skanska har byggt skolor, sjukhus, förvaltningsbyggnader och andra lokaler som är helt avgörande för att välfärdens kärna ska fungera.
Även i tjänstesektorn finns rader av uppgifter som skötts av privata aktörer allt ifrån det att uppbyggnaden av det offentliga började, och ingen har klagat. Alla dessa företag har dessutom per definition gått med vinst. OM de inte hade gjort det, så hade de inte funnits kvar och därmed inte kunnat leverera de varor och tjänster som således varit helt avgörande för uppbyggnaden av vårt lands välfärd.
Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när bakåtsträvarna ylar över företag som gör vinst på att erbjuda sina varor och tjänster. Att dessa företag existerar är inte bara bra utan faktiskt helt nödvändigt - och att de går med vinst är en förutsättning för denna nödvändiga existens.
Däremot, och det är en helt annan sak, måste givetvis de pengar som det offentliga använder kontrolleras noga. Det är inte acceptabelt att vare sig företag eller verksamhet i egen regi pungslår skattebetalarna genom att skicka felaktiga fakturor. Men det som bevisas av de historier som cirkulerat på senare tid är inte först och främst att privata aktörer är ohederliga (även om det finns exempel på det) utan att kontrollen av hur det offentliga använder skattepengarna måste bli bättre.
Varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från medborgarna. Bättre kontroll är en förutsättning för effektiv ekonomisk förvaltning, och varje offentlig aktör har anledning att fundera på hur man kan bli bättre och effektivare på detta område. För mig som finanslandstingsråd och Alliansen som helhet kommer detta att vara en prioriterad fråga under de kommande fyra åren.
Först och främst kan det vara på plats att klarlägga en sak. Företag har tjänat pengar på att göra affärer med det offentliga allt sedan begynnelsen, och det ska vi nog vara ganska glada för. Vem skulle annars ha sålt bussarna som trafierar våra vägar, skolbänkarna där vi lärde oss läsa eller kaklet som pryder väggarna i våra simhallar? Skulle vi haft offentligt ägda och drivna byggbolag, livsmedelsproducenter och biltillverkare? Hade det lett till en bättre offentlig sektor? Knappast. Stat och kommun har aldrig varit bäst på att producera många av de varor eller tjänster som är helt nödvändiga för det offentligas förmåga att leverera den välfärd vi är så beroende av. Omvänt är offentlig verksamhet en viktig bas för den lokala marknaden för många av de företag som genom sina exporetframgångar lagt grunden för det svenska välståndet. Ericsson har levererat telefinisystem, ABB kraftledningar, Volvo tjänstebilar och bussar och Skanska har byggt skolor, sjukhus, förvaltningsbyggnader och andra lokaler som är helt avgörande för att välfärdens kärna ska fungera.
Även i tjänstesektorn finns rader av uppgifter som skötts av privata aktörer allt ifrån det att uppbyggnaden av det offentliga började, och ingen har klagat. Alla dessa företag har dessutom per definition gått med vinst. OM de inte hade gjort det, så hade de inte funnits kvar och därmed inte kunnat leverera de varor och tjänster som således varit helt avgörande för uppbyggnaden av vårt lands välfärd.
Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när bakåtsträvarna ylar över företag som gör vinst på att erbjuda sina varor och tjänster. Att dessa företag existerar är inte bara bra utan faktiskt helt nödvändigt - och att de går med vinst är en förutsättning för denna nödvändiga existens.
Däremot, och det är en helt annan sak, måste givetvis de pengar som det offentliga använder kontrolleras noga. Det är inte acceptabelt att vare sig företag eller verksamhet i egen regi pungslår skattebetalarna genom att skicka felaktiga fakturor. Men det som bevisas av de historier som cirkulerat på senare tid är inte först och främst att privata aktörer är ohederliga (även om det finns exempel på det) utan att kontrollen av hur det offentliga använder skattepengarna måste bli bättre.
Varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från medborgarna. Bättre kontroll är en förutsättning för effektiv ekonomisk förvaltning, och varje offentlig aktör har anledning att fundera på hur man kan bli bättre och effektivare på detta område. För mig som finanslandstingsråd och Alliansen som helhet kommer detta att vara en prioriterad fråga under de kommande fyra åren.
12 maj 2010
En politik för fortsatt förnyelse
Idag publicerar jag i UNT en debattartikel som i många delar kan sägas vara vår programförklaring inför valrörelsen i landstinget. Du kan läsa debattartikeln här, men jag vill också göra några kompletterande kommentarer.
Valrörelsen är ett avstamp inför den kommande mandatperioden. Vi går till val efter fyra år då vi gjort mycket, men också identifierat mycket som återstår att göra. Målet är nu att gå vidare med det arbete som påbörjats.
Vi moderater har tillsammans med övriga partier i Alliansen en tydlig agenda, som bygger på en gemensam politik för hela länets bästa. Jag är givetvis stolt över den politik vi moderater står för och driver, men kanske ännu mer stolt över det vi i Alliansen har gjort tillsammans. Det mandat vi söker i den valrörelse som nu börjar söker vi först och främst tillsammans i Alliansen.
Vi har under de fyra år som gått visat att vi kan ta ansvar för verksamheten i vårt landsting. Det är vi beredda att göra även under de fyra år som väntar. Vi är stolta över det vi gjort, men framför allt hungriga att fortsätta.
Nu ska vi gå ut och berätta om vår politik. Jag ser mycket fram emot den valrörelse som nu börjar. Hör gärna av dig om du vill vara med och arbeta för att föra ut den moderata politiken. Ju fler vi är, destor starkare blir vi!
Valrörelsen är ett avstamp inför den kommande mandatperioden. Vi går till val efter fyra år då vi gjort mycket, men också identifierat mycket som återstår att göra. Målet är nu att gå vidare med det arbete som påbörjats.
Vi moderater har tillsammans med övriga partier i Alliansen en tydlig agenda, som bygger på en gemensam politik för hela länets bästa. Jag är givetvis stolt över den politik vi moderater står för och driver, men kanske ännu mer stolt över det vi i Alliansen har gjort tillsammans. Det mandat vi söker i den valrörelse som nu börjar söker vi först och främst tillsammans i Alliansen.
Vi har under de fyra år som gått visat att vi kan ta ansvar för verksamheten i vårt landsting. Det är vi beredda att göra även under de fyra år som väntar. Vi är stolta över det vi gjort, men framför allt hungriga att fortsätta.
Nu ska vi gå ut och berätta om vår politik. Jag ser mycket fram emot den valrörelse som nu börjar. Hör gärna av dig om du vill vara med och arbeta för att föra ut den moderata politiken. Ju fler vi är, destor starkare blir vi!
10 maj 2010
Ett sanningens ord
Jag hade idag nöjet att lyssna till en av Uppsalas verkliga kulturpersonligheter, nämligen journalisten, författaren och kåsören Gunilla Lindberg. Orsaken till att vi träffades var att vi båda uppvaktade Akademiska sjukhusets personaltidning Ronden, som firade 50 år som personaltidning.
Det var en fröjd att lyssna till Gunilla och henns korta men kärnfulla och innehållsrika exposé över både Ronden och sjukhuset - detta sjukhus som vi alla älskar och har en oändlig rad olika förhållanden till. I Gunillas fall just idag spände exposén över mycket av det som vi brukar kunna läsa i hennes kåserier; från domtrapphuset via Akademiska och Ulleråker och tillbaka till staden. Gunilla har verkligen förmågan att på ett både underhållande och tankeväckande sätt mana fram bilder av ett Uppsala som svunnit, men på ett sätt som verkligen stämmer till eftertanke för oss som idag på olika sätt bidrar till både Uppsalas och dess institutioners utveckling. Vi som är så kallade makthavare får ibland en (mer eller mindre välförtjänt) släng av sleven, men de slängarna är alltid - och jag menar alltid - inte bara ytterst läs- och hörvärda utan dessutom både uppmanande och tankeväckande.
Den som tar på sig ett politiskt förtroendeuppdrag, eller någon annan form av ansvar, får räkna med att en elelr annan gång få kritik för sitt handlande elelr sina beslut. En stunds lyssnande på Gunilla sätter verkligen fart på tankar kring just detta. den kritik man för som landstingsråd i majoritet är nämligen, för att yttrycka det diplomatiskt, ganska varierande. det är just därför alltid lika givande att ta del av Gunillas synpunkter om sin gamla arbetsplats, i synnerhet i krönikans eller kåseriets form. Den vassa gadden kan nämligen mycket väl vara där, och den kan stickas ganska ordentligt. Men även om den är både giftig och vass så innehåller den inte något etter. Konstruktiv kritik bruklar det kallas på modern konsult- och managementprosa. Riktigt gott journalistiskt hanterk skulle kunna vara en annan benämning.
Gunilla och jag tycker inte lika om allt, även om vi båda på olika sätt värnar om Akademiska och dess framtid. Framför allt har vi mycket olika roller. När Gunilla fattar pennan blir jag gärna båda granskad och "avslöjad", för det sker alltid på ett sätt som vittnar om äkta medmänsklighet och omtanke.
Tack, Gunilla, för dina insatser inte bara för Akademiska och Ronden, utan för hela din insats för Uppsalas kulturliv. Fler som du skulle göra det roligare att vara politiskt förtroendevald. Men tro nu inte att jag skriver detta för att vare sig provocera fram mer kritik eller förmå dig att sluta kritisera det du ser i samhället. Politik handlar nämligen om att se och ta tag i verkliga samhällsproblem, och det är inte alltid vi politiker själva ser dem.
Det var en fröjd att lyssna till Gunilla och henns korta men kärnfulla och innehållsrika exposé över både Ronden och sjukhuset - detta sjukhus som vi alla älskar och har en oändlig rad olika förhållanden till. I Gunillas fall just idag spände exposén över mycket av det som vi brukar kunna läsa i hennes kåserier; från domtrapphuset via Akademiska och Ulleråker och tillbaka till staden. Gunilla har verkligen förmågan att på ett både underhållande och tankeväckande sätt mana fram bilder av ett Uppsala som svunnit, men på ett sätt som verkligen stämmer till eftertanke för oss som idag på olika sätt bidrar till både Uppsalas och dess institutioners utveckling. Vi som är så kallade makthavare får ibland en (mer eller mindre välförtjänt) släng av sleven, men de slängarna är alltid - och jag menar alltid - inte bara ytterst läs- och hörvärda utan dessutom både uppmanande och tankeväckande.
Den som tar på sig ett politiskt förtroendeuppdrag, eller någon annan form av ansvar, får räkna med att en elelr annan gång få kritik för sitt handlande elelr sina beslut. En stunds lyssnande på Gunilla sätter verkligen fart på tankar kring just detta. den kritik man för som landstingsråd i majoritet är nämligen, för att yttrycka det diplomatiskt, ganska varierande. det är just därför alltid lika givande att ta del av Gunillas synpunkter om sin gamla arbetsplats, i synnerhet i krönikans eller kåseriets form. Den vassa gadden kan nämligen mycket väl vara där, och den kan stickas ganska ordentligt. Men även om den är både giftig och vass så innehåller den inte något etter. Konstruktiv kritik bruklar det kallas på modern konsult- och managementprosa. Riktigt gott journalistiskt hanterk skulle kunna vara en annan benämning.
Gunilla och jag tycker inte lika om allt, även om vi båda på olika sätt värnar om Akademiska och dess framtid. Framför allt har vi mycket olika roller. När Gunilla fattar pennan blir jag gärna båda granskad och "avslöjad", för det sker alltid på ett sätt som vittnar om äkta medmänsklighet och omtanke.
Tack, Gunilla, för dina insatser inte bara för Akademiska och Ronden, utan för hela din insats för Uppsalas kulturliv. Fler som du skulle göra det roligare att vara politiskt förtroendevald. Men tro nu inte att jag skriver detta för att vare sig provocera fram mer kritik eller förmå dig att sluta kritisera det du ser i samhället. Politik handlar nämligen om att se och ta tag i verkliga samhällsproblem, och det är inte alltid vi politiker själva ser dem.
08 maj 2010
En trygg Allians för utveckling och trygghet

Det har varit stiltje på bloggen ett tag, jag vet det. Orsaken är mest av allt halsfluss, läkarorder på vila och stilhet samt en hel del medicinering. Jag gjorde ett kort avbrott igår för att prata tillsammans med övriga gruppledare i Alliansen på Forumtorget i Uppsala - tack till er som kom och lyssnade.
Vi jobbar bra tillsammans i Alliansen, har hittat en gemensam politik och väl fungerande arbetssätt för att kunna leda verksamheten. Jag är glad att ha fått förtroendet att leda detta arbete, och trivs utmärkt med samarbetet mellan våra fyra partier med gemensam samhällssyn och gemensam syn på hur viktiga samhällsproblem ska tacklas. Vi utgör också fyra partier som förutom ett starkt stöd hos väljarna också ställer upp på varandra. Vi tycker inte exakt lika i alla frågor, men vi löser våra olika uppfattningar genom att hitta gemensamma ståndpunkter som fungerar.
En sådan gemensam ståndpunkt är att vi inte tänker leda landstinget med stöd av Sverigedemokraterna, om de skulle få mandat i landstingsfullmäktige. Men inte nog med det; vi tänker inte heller styra landstinget med stöd av Vänsterpartiet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)