Dags för politisk klimatförändring

På senare tid har det i den allmänna debatten dykt upp två frågor, som har fått mig att fundera en del över debattklimatet och nivån på argumentationen i svensk välfärdspolitik.

De två frågorna är socialdepartementets förslag om en höjning av högkostnadsskyddet hälso- och sjukvården samt ett förslag om att flytta kostnadsansvaret för vissa särskilda hjälpmedel (bland annat insulinpumpar) från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) till landstingen.

I inget av fallen handlar det om stora och genomgripande förändringar av vår välfärdspolitik, snarare om administrativa justeringar som får ett av världens bästa välfärdssystem att fungera ännu bättre och bli ännu robustare. Sådana justeringar kan sannerligen behövas i en tid då den globala ekonomin är i gungning. Det är till och med så, att systsmet som helhet är än mer hotat om inga justeringar görs.

Nivåerna i högkostnadsskyddet har inte höjts sedan i slutet av 90-talet, vilket gör att redan en indexjustering skulle leda till högre kostnadsökningar än de som nu föreslås. Med andra ord: om man jämför nivån på högkostnadsskyddet år 2000 med den nivå som blir aktuell efter den nu föreslagna höjningen, så var 2000 års nivå en tyngre börda att bäraför den enskilda patienten än den nivå som nu blir aktuell efter en höjning. Det finns alltså inga sakliga skäl för att påstå att den föreslagna höjningen skulle vara fördelningspolitiskt orimlig (eller ”slå stenhårt mot de svaga” som retoriken säger). Förr eller senare måste skyddet justeras, och ju längre man väntar desto större blir höjningen

Förslaget om att flytta ansvaret för vissa hjälpmedel hänger direkt ihop med var kostnadsansvaret för sjukvården som helhet ligger. Motivet för en förändring är således mer praktiskt än betingat av besparingar eller andra förändringar i själva välfärden. Däremot leder en sådan förändring till att de resurser som tillförs vården kan användas klokare. Att inte göra sådana justeringar riskerar dessutom att leda till att produktutvecklingen av dessa typer av läkemedel påverkas negativt. Ju närmare användaren besluten fattas, desto bättre är det.

I bägge fallen handlar det alltså om att se till så att den gemensamma välfärden fungerar bättre. Lite annorlunda än förut, men utan stora konsekvenser av exempelvis fördelningspolitisk karaktär. Snarare en typ av justeringar som hela tiden måste göras, oavsett vilken färg det råkar vara på de beslutsfattare som har ansvaret.

Sådana politiska beslut kan givetvis ifrågasättas och debatteras – men det minsta man kan begära är då att frågorna och debatter bygger på saklig grund.

Jag har de senaste dagarna följt ett antal bloggar, facebookgrupper, hemsidor och media på nätet, och jag måste säga att jag blir direkt förfärad av det jag ser. Faktum är att jag inte hittat ett enda sakargument mot dessa båda förslag, men desto mer av en helt annan karaktär. Några av de argument som vi i Alliansen således har att bemöta i argumentationen om dessa förslag är ”dårpippi” , ”ättestupa” , ”de sparkar på de som redan ligger” , ”ännu ett förslag från borgarpacket med Reinfeldt i spetsen” (både statsministern och andra kallas också för ännu värre saker, men det tar jag inte upp här) , ”dom är inte riktigt kloka” , ”ännu mera idioti” och så vidare. Det är helt enkelt legitimt att använda rena okvädningsord i stället för att föra fram, sakliga invändningar och presentera alternativ.

Inte nog med det. När insiktsfulla kommentarer frågar efter just sakskäl emot förslagen så följer ofta ett svar från de okvädande att man ”inte är så insatt” eller”har hört att” förslagen ska få hela andra konsekvenser än de faktiska. Man kan ju fråga sig varifrån man i dessa fall hört detta. I några fall, där jag talat med människor som kritiserat förslagen, så har det visat sig att den som framför kritiken inte ens har läst förslaget. Det underlättar inte precis en saklig diskussion.

Med andra ord: en bra utgångspunkt för att vi ska få ett respektfullt och ömsesidigt klimat i den svenska politiska debatten är att betrakta motståndarens argument på samma sätt som man ser på sina egna – och tvärtom. OM man anser att det viktigaste argument man har om sina motståndarens uppfattning är att ”de sparkar på de som ligger” eller helt enkelt att motståndaren är ”korkad” , ”idiot” eller vill förslava människor; ja, då bör man kanske fundera vilken respekt även de egna argumenten är värda.

Med detta sagt kan jag än en gång konstatera att socialdepartementets förslag till nya nivåer i högkostnadsskyddet motsvarar en helt normal indexuppräkning och att förändringarna av vem som bekostar vissa hjälpmedel är en administrativ förändring. Den som vill påstå indexuppräkningar och administrativa förändringar ”hotar välfärden” eller ”ökar klyftorna” får givetvis påstå det, om man vill. Men man bör då också vara beredd att komma med en något mer saklig underbyggnad än att den som lagt fram förslaget är en idiot. Det ger liksom en lite varmare och trevligare debatt.

Äntligen på rätt väg i USA - eller?

Det är en turbulent tid i politiken, men också i ekonomin och i samhället i stort. Den kanske allvarligaste samhällsekonomiska turbulensen på senare tid har gällt USA, som länge befinnit sig på randen till vad som närmast skulle ha inneburit en statsbankrutt. Om orsakerna till detta ska jag inte skriva; det finns andra som gör det bättre.

Om än tillfälligt på fallrepet är USA ändå världens största ekonomi, med avgörande inflytande på hela den globala ekonomin. Det gjorde naturligtvis ansvaret extra tungt på de amerikanska politikernas axlar. Frågan är om de axlade detta ansvar. Men personliga svar är att det är mycket tveksamt.

Själva poängen med det ekonomiska - och politiska - system som de flesta av oss förordar är att skapa stabilitet, trovärdighet och förutsägbarhet. Marknadsekonomin och rättstaten bygger på just detta, och det lagstiftande och verkställande politiska systemet har en aktiv roll för att detta ska komma till stånd. I många fall är makten delad mellan dessa båda grenar, men i vissa fall måste lagstiftaren (parlamentet/kongessen) och den verkställande politiska makten (regeringen/presidenten) interagera med varandra. Då är det klokt att respektera både den andra partens roll i det politiska systemet och vederbörandes politiska inriktning.

Jag ska nu inte författa mer än så om amerikanskt statsskick (som jag en gång i världen studerat), utan bara konstatera att det inte fungerade så bra den här gången, att det kommer att få mycket allvarliga följder för världsekonomin (även om det tillfälligt har löst sig) och att felet i mina ögon i ganska hög grad - men inte enbart - ligger på den republikanskt dominerade (även om demokraterna har majoritet i senaten) kongressen. Och då inte minst den så kallade Tea Party-rörelsen.

Maktdelning är bra. Personligen delar jag också många av de värderingar som gör att representanthuset har republikans majoritet. Men när maktdelningen får till följd att presidenten som regeringschef helt enkelt inte kan utöva den exekutiva makten - jag då är det helt enkelt inte alls bra. Det som har hänt i USA kan mycket väl får konsekvenser för hela världens förtroende fäör USAs politiska och ekonomiska ledarskap, och de konsekvenserna är inte så muntra att fundera över.

Skeendet i USA visar således att även en minoritet har ett ansvar i ett fungerande politiskt system. I fallet USA har det handlat mycket om att sätta käppar i hjulet för den sittande presidenten, mer av taktiska skäl än av realpolitiska. Och att mer moderata republikaner och tilloch med demokrater då gör gemensam sak med de mer extrema i senat och representanthus - det visar att värdet av att ge presidenten en näsbränna skattas högre än verkliga politiska vinster. Priset för det kan, som sagt, bli mycket högre än de eventuella politiska vinterna i sammanhanget. Det som återstår att se är vad väljarna nästa år har att säga om saken.

Låt oss nu hoppas att förtroendet för den amerikanska ekonomin snabbt återvänder och att hotet om en recession lika snabbt kan röjas ur vägen. Det behövs, inte bara för den amerikanska ekonomin och inte ens för den globala konjunkturen på kort sikt. Det behövs för att säkra förtroendet för hela den ekonomiska världsordningen och därmed för välfärden både i vårt land och på andra håll.

Ständig förbättring.

Den senaste tiden har en del medial uppmärksamhet ägnats en rapport från landstingets revisorer som publicerades i vintras. Jag har åter igen läst rapporten, och funderat en del både över rapportens innehåll och medias vinkling av den.

Rapporten är nämligen ganska tydlig. Hälso- och sjukvårdsstyrelsens uppföljning av privata vårdgivare har de senaste åren blivit bättre, och konktrollen av externa vårdgivare är idag tillräcklig. Det uttrycks bland annat med följande, citerat ur rapportens sammanfattning:

Utifrån vad som framkommit vid vår granskning och utifrån ställda revisionsfrågor och revisionskriterier bedömer vi att Hälso-och sjukvårdsstyrelsen:

- har genom avtal tillförsäkrat sig insyn i de verksamheter landstinget köper från externa vårdgivare

- har utvecklat och förbättrat förvaltningsprganisationen för kontroll och uppföljning av externa utförare, dock bör enligt vår mening organisationen ytterligare förtydligas och utvecklas (min notering: detta pågår redan, se nedan).

- har använt sig av erhållen information för att styra verksamheten och förbättra styrningen av de externa utförarna där så bedömts nörvändigt

- under senare år väsentligt förbättrat kontrollen och uppföljningen av de externa vårdgivarna

Nu ska på en gång sägas, att detta inte är alla punkter i den sammanfattning av rapporten som gjorts. det finns också en rad punkter där revisorerna gör exakt det som är deras uppgift, nämligen lämnar råd och anvisningar om hur kontrollen och uppföljningen kan utvecklas ytterligare. Det är i detta som i andra fall gott och väl att revisorerna lämnar sådana råd, för annars skulle deras arbete inte vara värd de skattemedel som vi i landstinget lägger på deras arbete. Men att kalla punkter som "vi bedömer att den information som ges muntligen dokumenteras i protokoll" eller " att en sammanställd rapportering av verksamhetsberättelser per avtalsområde bör ske" för "kritik från revisorern" är nog att skjuta över målet. Minst sagt. I synnerhet som just detta, och en hel del annat, redan pågår.

Den vård som landstinget finansierar ska nämligen följas upp noga, både med avseende på kvalitet, ekonomi och organsiation. det görs också, och det görs år från år allt mer och allt bättre.

Det är dock som sagt inte riktigt den bild man får i media. I Upsala Ny Tidning kan man läsa rubriken "dålig uppföljning av privata vårdgivare" och i texten att "landstinget gör inte tillräckliga kontroller av privata vårdgivare". Det påståendet har faktiskt ingen täckning i den revisionsrapport som refereras. Även om det på vissa punkter kan vara "oklart" (det uttrycket används nämligen) hur uppföljningen sker, så talar alltså rapporten som helhet sitt tydliga språk: uppföljningen är bra och tillräcklig, men den kan bli ännu bättre.

På det viset speglar revisionsrapporten hela det arbete som vi i Alliansen bedriver i vårt landsting. Det är mycket som är bra, men ingenting som är så bra så att det inte kan bli bättre. Detta förbättringsarbete pågår ständigt, och det ger sakta men säkert resultat.

Med andra ord: det som är bra ska bli ännu bättre, och det som är fel ska rättas till. Det är för övrigt en grundsats som borde tillämpas äver i andra sammanhang än i landstinget. Inte minst det där med att rätta till fel...

Centerns val ett dilemma för (S)

Jag sitter just framför TVn och ser tre starka kandidater som partiledare för centerpartiet. Mer än att konstatera att partiets valberedning lyckats hitta en bra formel för arbetet ska jag inte kommentera ett annat allianspartis ledarval. Men att centerpartiet och dess politik behövs i Alliansen kan det inte råda något tvivel om.

Ett skäl till att det är så blir tydligt av andra kommentarer till den pågående processen, framför allt från vänsterhåll (lär här, här och här). Och det kan man ju förstå. Ett centerparti med stark förankring och tydlig roll i Alliansen innebär att vänsterns ökenvandring i svensk politik kommer att bli lång. Förhoppningsvis mycket lång.

Rader av ledarskribenter, politiska kommentatorer och bloggare från vänster när en dröm om att centern ska bryta med Alliansen, närma sig socialdemokratin och på det sättet bli länken tillbaka till ett maktinnehav, och en återtagen hegemoni över svensk politik. Det skulle is å fall med all säkerhet bli en hegemoni av samma karaktär som den vi känner igen från hela efterkrigstiden, med ett parti som i stort sett oavsett valresultat tillsätter regering och styr i stort som i smått.

Den tiden är förhoppningsvis förbi i svensk politik.

I grund och botten handlar detta om socialdemokratins syn på sig själva och sin roll i svensk politik. Den bygger på en självbild av Sverige som ett i grunden "socialdemokratiskt" land, där normen är att socialdemokratin har den politiska makten. Den kommer också till märkligt uttryck i TV-serien "hundra svenska år" som just nu repriseras i SvT. I denna norm ingår dels att se borgerliga politiker antingen som oppositionspolitiker, representerande en mindre del av väljarkåren, eller som en sorts komplement som socialdemokratin ibland tar till för att bredda litegrann och legitimera sin oerhört dominerande ställning.

Med den självbilden, och de uttrycken, är det inte så konstigt att så kallad "blockpolitik" (det vill säga att för socialdemokraterna självklara samarbetspatier vänder dem ryggen) är en förargelse. Det begränsar ju antalet partier som socialdemokraterna kan ställa sig på för att trygga som hegemoni över den politiska makten.

Därför följer socialdemokratin ledarvalet i centern med spänt intresse, och vi kommer att höra många socialdemokrater kommentera vikten av att centern vänder sig bort från Alliansen. Det säger dessa socialdemokrater givetvis inte av omsorg om centerpartiet eller dess väljare, utan av det rena och skära egenintresse som är en annan del av grunden för det socialdemokratiska maktinnehavet.

Samtidigt är hela detta resonemang givetvis också en signal och en tankeställare för oss andra i Alliansen, och inte minst oss moderater. Alliansen är som starkast när den består av oss alla fyra, och alla både delar ansvar och får del av resultatet.

Lösningar - och orsaker

Den ekonomiska krisen i Eurozonen tenderar att växa snarare än lägga sig. Även om en lösning för Grekland nu presenterats, är lösningen än så länge bara tillfällig. Nu befinner även sig Italien i blickpunkten. Trots semesterntider känns det angeläget att följa utvecklingen, för hotet är kanske närmare än vi tror.

I det läget vore det tacknämligt att någon gång se medierna redogöra för vad som egentligen är orsaken - och därmed en tydlig iindikation på vad som är lösningen.

Orsaken till problemen i Grekland, Irland och Italien är att dessa länder i olika avseenden har levt över sina tillgångar. Man har helt enkelt spenderat mer än man har att göra av med. I det långa loppet fungerar inte en sådan hållning vare sig för privatpersoner eller för stater: men konsekvenserna blir lite olika.

Om du som privatperson lever över dina tillgångar får du förr eller senare själv betala notan. När en stat lever över sina tillgångar är det dess medborgare som kollektivt får betala.Problemet är att de som då är mest beroende av staten och av det gemensamma också är de som får vara beredda att ta smällen. På den punkten är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en genväg. Det som på politiskt språk kallas för finanspolitiska åtstramningar fugerar just så.

Det är just därför det är så avgörande viktigt att hålla offentliga finanser i strama tyglar, även om det innebär att säga nej till kostsamma reformer som äventyrar ordningen i de offentliga finanserna.

Jag hoppas att du, käre läsare, har det i bakhuvudet nästa gång du hör en politiker lova mer utgifter ny nya köcka satsningar. I slutänden ska någon betala kalaset. Det är därför det nu råder kris i Grekland. Och det är därför vi i Sverige i alla fall för närvarande kan se relativt ljust på det ekonomiska läget.

För vår egen del, alltså. krisen kan mycket väl får konsekvenser även för oss, och då gäller det att ha en god beredskap.

Inget tekniskt fel på bussen - men på oppositionens argumentation

Trots ledighet - de senaste dagarna har ägnats åt slyröjning och allmänt fixande hemma på tomten - så får det bli några rader på bloggen, och det om en nyhet som visserligen inte handlar om det jag dagligen sysslar med men ändå känns nära nog.

Det handlar om den skenande bussen i Stockholm i våras, om någon minns den. Uppmärksamheten var stor då en buss inte stoppade som den skulle utan skenade och hamnade i folkvimlet på Södermalmstorg i Stockholm. Genast utbröt spekulationer om att bussen var behäftat med något tekniskt fel. Sedan låt inte nästa led i spekulationerna långt bort. Nämligen att det tekniska felet berodde på bristande underhåll. och att detta skulle bero på "privatiseringen" av - i detta fall - busstrafiken.

Nu var det bara det, att något tekniskt fel inte förelåg. Alltså kan felet - som inte fanns - i alla fall inte skyllas på det politiska beslutet att låta någon sköta drift och underhåll av bussar. Jag har dock inte den minsta förväntan om att de som av uppenbart ideologiska skäl drog igång spekulationskarusellen kommer att ta tillbaka sina felaktiga utsagos och be både bussentreprenören och alla andra om ursäkt.

Historein säger nämligen inte så mycket om driften av busstrafiken i Stockholm som den säger om nivån på debatten hos Alliansens politiska motståndare, i Stockholm såväl som på andra ställen.

Efter att äntligen ha insett att man (på många håll) faktiskt förlorat två val i rad haer den politiska oppositionen nu karskat till sig. Men inte genom att forma en genomtänkt och sammanhållen politik; det vore kanske ändå att begära för mycket. Däremot genom att i alla lägen, motiverat eller inte, i ganska svepande ordalag skylla på Alliansen och dess politik. Att den skenande bussen nu förefaller sakna allt samband med politiska beslut bekommer inte dessa debattörer. Allt, precis allt, är Alliansens fel.

Nå, mot detta aningen märkliga förhållningssätt finns egentligen bara ett motvapen, och det är att fortsatt ta ansvar. Vi i Alliansen tänker fortsätta att arbeta för en välfärd som fungerar bättre, fortsätta att ta ansvar för den offentliga ekonomin, fortsätta att se till att jobben blir fler och fortsätta att modernisera Sverige. det behöbs som motkraft till de aktörer som ser ideologiska skäl för att påstå att det var bättre förr.

Framgångsfaktorer

Vårens och försommarens arbete avrundades i torsdags med ett kort besök hos Folktandvården i Knivsta. En snabb kopp kaffe med de som jobbar där och en stunds samtal med chefen Carl-Henrik Annerfors blev innehållet i en givande halvtimme. Men det gav också anledning till funderingar.

Politik är till sn natur problemorienterad. Vi som har politiska förtroendeuppdrag fokuserar i regel mer på det som inte fungerar än på den helt dominerande huvuddel av det vi ansvarar för som faktiskt rullar på ganska bra. Folktandvårdem, och inte bara kliniken i Knivsta, hör till dessa verksamheter. Ekonomin är i god ordning, patienterna är nöjda, personalen trivs och det mesta rullar på. Precis som det ska vara.

Det känns till och med lite kymigt att behöva konstatera att så mycket kraft går till att hantera och lösa problem och att arbeta med utmaningar och svårigheter. Orsaken är givetvis att det som inte fungerar måste åtgärdas - och det kommer alltid att finnas saker som kräver politiska åtgärder. Men det leder också till att massor av duktiga, strävsamma, lojala och ytterst kompetenta medarbetare i landstinget inte får det uppmärksamhet och den uppskattning de förtjänar.

Vad är det då som gör att vissa verksamheter fungerar bättre än andra? Tja, den som det visste exakt och i förväg skulle givetvis vara lycklig. Det som ändå går att konstatera är att pengar (eller resurser som det brukar heta) sällan eller aldrig är lösningen. Snarare är det så att verksamhet som fungerar väl också har en tendens att vara tämligen kostnadseffektiv. Det brukar nämligen råda ordning och reda, också i ekonomin, i offentlig verksamhet som fungerar som den ska.

Därför är denna blogg tillägnad alla dem - inge nämnd och ingen glömd - som dagligen arbetar i någon av alla de verksamheter i landstingets regi som helt enkelt rullar på och fungerar som de ska. Det ska kanske tilläggas att det dessutom är de allra allra flesta. Jag hoppas att alla ni får en härlig sommar med mycket vila och avkoppling, sol och bad samt en eller annan dag i hängmattan. För det är ni värda.

En politik som fungerar

TV4-Nyheternas lokala världsreporter Janne Nordling gör i sin blogg en intressant och insiktsfull analys av den politiska situationen i landstinget. Nordling har, bland annat med ledning av oppositionens agerande i landstingsfullmäktige, noterat hur oppositionen ser på sig själva och sin situation. Och jag kan bekräfta och komplettera.

Det är nämligen synd om oppositionen. Jättesynd är det om dom. Egentligen borde det nämligen vara de som styr landstinget, och att Alliansen nu gör det, och till råga på allt blev omvalda i valet i höstas, måste enligt oppositionen vara någon sorts fel.

Den inställningen präglar nu ganska mycket av dem som oppositionen gör. Någon egen politik orkar man nämligen inte forma; i stället ägnas all kraft och möta åt att beklaga sig över att...tadaa...Alliansen faktiskt genomför den politik som man gick till val på - och vann väljarnas förtroende med.

Men inte nog med det. Den av Alliansen förda politiken har dessutom den otroligt dåliga (för oppositionen) egenskapen att den faktiskt fungerar. Fast, som de inte så väldigt bra förlorare oppositionen är, så är orsaken till framgångarna inom exempelvis forskning eller vårdkvalitet inte alls Alliansens politik utan någonting helt annat. Oklart vad, dock. Just detta sades faktiskt rakt ut vid måndagens fullmäktigesammanträde. När en talare från Alliansen pekade på ett antal framgångsfaktorer för Akademiska sjukhuset så begärde en företrädare för oppositionen replik, gick upp i talarstolen och yttrade "ja, det är i alla fall inte er förtjänst".

Jobbigt? Nej, inte särskilt. Jag kan nämligen också rapportera (från en korridor i landstingshuset där vi landstingsråd från Alliansen sitter tillsammans) att stämningen i den politiska majoriteten är mycket god. Vi trivs bra tillsammans, löser både politiska och andra problem och har sist men inte minst många idéer kvar att förverkliga. När vi nu går till sommarvila gör vi det i den ganska glada förvissningen att den politik vi för faktiskt fungerar mycket väl. Och en ödmjuk aning om att den politik vi för kanske kan vara en del av orsaken till att det faktiskt går bra för Uppsala län.

Något erkännande från oppositionen för att Akademiska sjukhuset rott hem sjukvårdsuppdrag och avtal, nya framgångar inom forskningen och nöjda patienter räknar vi inte med. Det är liksom inte deras uppgift att berömma den politiska majoriteten, och det är heller inget vi strävar efter. Vi strävar efter att ge medborgarna bättre vård och kollektivtrafik, med bevarat god ekonomi i landstinget och bra kvalitet på en verksamhet som bedrivs i landstinget. Om man arbetar med den attityden så brukar det gå ganska bra. Man blir till exempelm omvald - som vi i Alliansen blev i höstas.

Om man däremot surar, ägnar sig åt att vara grinig för att man inte får sitta vid makten och missnöjd med att politiken inte får genomslag - tja, då hamnar man i den situation som janne Nordling beskriver.

Det är kul att föra en politik som fungerar. Och det blir faktiskt inte sämre av att de som har till en del av sin uppgift att recensera den politik vi för (oppositionen alltså) blir så uppenbart frustrerade just över att politiken fungerar. Det är ett ganska hyggligt avstamp inför några veckors sommarledighet.

PS; Janne Nordling: ja, det är riktigt att vi i Alliansen tycker att vi har makten till låns. Av väljarna, för att vara exakt. men vi förklarade oss vara beredda att lämna tillbaka den i höstas om de inte tyckte att vi hade skött oss. Det visade sig dock att vi fick behålla den. I alla fall den här gången. 2014 är det dags att bli prövad igen. Det ser jag fram emot... DS

Men vad är det de vill?

Ungefär halvvägs in i landstingsfullmäktiges budgetdebatt känner jag ett behov av att skriva några rader om den debatt som nu pågår. Den har bestått av två typer av inlägg. Vi i Alliansen har bit för bit presenterat den politik vi vill föra - en politik som för övrigt visat sig fungera när vi genomför den i praktisk handlng. Våra politiska motståndare i de fyra oppositionspartierna ägnar sig mindre åt att presentera en egen politik, och i stället mest åt att kritisera vår.

I grund och botten är detta ett demokratiskt problem. Inte att oppositionen kritiserar majoriteten, men att vänsterpartierna inte redovisar sin politik för väljarna. Vi får helt enkelt väldigt lite besked om vad de vill, och vilka konsekvenser det skulle få för väljarna.

Det reser naturligtvis många frågor, och vissa av dem blir till och med en följd av deras frågor till oss. Egentligen vill jag ha inställningen att oppositionen kan lika mycket och förstår lika väl som vi hur vården fungerar och vilka konsekvenser olika beslut får. Men jag blir aningen osäker när oppositionen agerar. De talar till exempel om "sammanhållna vårdkedjor" som argument emot större mångdfald och fler alternativ - och tycks inte ägna en tanke åt att dagens samverkan mellan lärosäten, landsting, sjukhus och andra aktörer runtomkring den komplexa verksamhet som forskning och universitetssjukvård handlar om.

Ett exempel är den kraniofacialkirurgi som vi i vårt landsting fått förtroendet att bedriva som rikssjukvård. Om den skulle bedrivas som oppositionen beskriver, så skulle den mycket snabbt falla samman. Arbetet med kraniofacialkirurgin är nämligen beroende inte bara av vad som händer inom Akademiska sjukhuset utan bokstavligen av utvecklingen runt om i hela världen. Att försöka låsa in kunskaper, kompetens eller patienter skulle få förödande konsekvenser för många berörda.

Samma sak gäller Skandionkliniken. Dess arbetssätt kallas för distribuerad kompetens, och bygger på en samverkan mellan olika vårdgivare. Utan denna samverkan kommer inte en enda patient till Skandionkliniken.

Man pratar också om hur forskningen utarmas om vård bedrivs av privata vårdgivare - uppenbarligen utan att ha en aning om vilken klinisk forskning som faktiskt bedrivs på exempelvis Elisabethsjukhuset.

Det är trist när fördomar tillåts prägla påståenden om politik, och ännu tristare när bristen på kunskap och insikt tillåts forma argumenten i debatten.

S, SD, MP och V - ett regeringsalternativ?

Jag noterar att Aftonbladets Karin Pettersson tycker att statsministern "är som en gnällig treåring" i en ledarkrönika. Läs gärna här.

Själv tycker jag att socialdemokraterna är just som gnälliga treåringar. Dumma dumma moderaterna som ska hålla på och bestämma tillsammans med sina kompisar i Alliansen. Har dom inte fattat att Sverige måste styras av socialdemokrater, oavsett hur väljarna röstar?

Sverige har en regering, och den är utsedd i enlighet med gällande grundlagar. Den består av företrädare för de fyra partierna i Alliansen, och de har att genomföra den politik som uttrycks i regeringsförklaringen.

Detta gillar inte socialdemokraterna, och därför vill man helst näpsa den "moderatledda" regeringen. Men socialdemokraterna talar gärna tyst om det som i så fall gäller, nämligen att regeringens förslag bara faller om (S) får med sig hela den samlade oppositionen, det vill säga Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Regeringen regerar, och så länge oppositionen inte är samlad så kan regeringen lugnt regera vidare. Socialdemokraternas har två problem. Det ena är att man inte gillar att inte regera. Det andra är att man vet att man skulle kunna bilda en majoritetsregering - genom samla den nuvarande oppositionen, bestående av de fyra nämnda partierna. Därför skriver man sådan som Karin Pettersson skrivit i krönikan.

På måndag samlas landstingsfullmäktige för att besluta om en preliminär plan och budget för de närmaste tre åren. Inriktningen på det dokument som vi från Alliansen lägger fram är offensivt och framtidsinriktat. Samtidigt hålls landstingets ekonomi i fortsatt strama tyglar för att klara av de många och stora utmaningar som väntar.

Du som noga följer verksamheten i vårt landsting har säkert kunnat notera att vi just nu genomför stora satsningar. En ny brännskadeintensivvårdsklinik har just invigts, och en ny biobank likaså. Psykiatrins Hus växer fram strax bakom den gamla sjukhusbyggnaden (du kan läsa mer om det här). Skandionkliniken, nordens första centrum för avancerad strålbehandling av cancertumörer, börjar nu byggas på andra sidan Dag Hammarskiölds Väg. Ombyggnad av 70- och 85-husen projekteras. Ett Ronald McDonald-hus är beslutat och kommer att börja byggas när finansieringen är klar. Parallellt med de satsningar landstinget gör, sker satsningar även inom Uppsala universitet och inte minst SLU.

Dessa satsningar är nödvändiga om Akademiska sjukhuset ska fortsätta att vara ett av landets ledande universitetssjukhus, och det förtjänar att påminnas att de kan göras därför att landstingets ekonomi är i god ordning. Det har den blivit under de senaste fem årens ansvarsfulla ledning av vårt landsting. Tidigade led landstinget under många år av en skral ekonomi som helt enkelt inte klarade alla de satsningar som egentligen skulle ha behövts redan då.

Framtidssatsningarna behöver fortsätta. Akademiska sjukhuset ska även i framtiden vara ett av Sveriges ledande universitetssjukhus, och den bästa garanten för det är ett stabilt och långsiktigt politiskt ansvarstagande. Alliansen har under de senaste fem åren visat förmågan att svara för detta.

En stolthet för landstinget

Jag har idag haft nöjet att delta i sammanträde med Rikssjukvårdsnämndens sammanträde. Just idag var nöjet kanske större än vanligt, eftersom nämnden gav tillstånd till landstinget i Uppsala län genom Akademiska sjukhuset att bedriva rikssjukvård inom kraniofacial kirurgi. Det handlar främst om barn med mycket svåra missbildningar i kraniet, som med avancerad kirurgi får möjlighet till ett normalt liv.

Beslutet är på många sätt en kvalitetsstämpel för Akademiska sjukhuset, och för mig är det en viktig markering. Det gör det nämligen tydligt att sjukhuset står sig starkt som en viktig del av den nationella sjukvården. Både den kliniska verksamhet som bedrivs på sjukhuset och den forskning som bedrivs i samverkan med Uppsala universitet klarar sig mycket bra i nationell konkurrens.

Det är ett viktigt besked, som givetvis tecknar en annan bild än den som ibland skymtar fram i den politiska debatten. Efter snart fem år med Alliansen i ledning för vårt landsting är Akademiska sjukhuset knappast mer "hotat" än tidigare - snarare tvärtom. Sjukhuset och dess verksamhet får många uttryck för uppskattning för den verksamhet som bedrivs, och det känns naturligtvis tråkigt att andra politiskt förtroendevalda än vi i Alliansen inte deltar i att formulera denna positiva bild av sjukhuset.

Under det senaste året har Akademiska nämligen förvandlats till något det inte tidigare varit, nämligen ett slagträ i den politiska debatten i landstinget. Det betyder inte att alla partier behöver ha samma syn på sjukhusets framtid, men det är beklagligt att företrädare för den politiska oppositionen gärna slänger ur sig obelagda påståenden om sjukhusets framtid, konkurrenskraft eller ställning i svensk sjukvård. Nu kan det således sägas en gång för alla: Akademiska sjukhusets ställning i svensk sjukvård är stark, och det farligaste hotet för ögonblicket är de negativa bilder som sprids.

Jag rör mig mycket utanför Uppsala, och jag talar alltid väl om Akademiska sjukhuset och dess möjligheter. I den lokala debatten ägnar jag mig alltid åt att beskriva sjukhuset i sakligt positiva termer. Jag skulle hoppas att fler, inom och utanför sjukhuset, kunde vara lika aktiva i att försvara sjukhusets rykte. Akademiska sjukhuset är nämligen en stolthet för vårt landsting - och det tänkerjag fotsätta att berätta!

Särskild debatt om vaddå???

Den rödgröna oppositionen i landstinget skördar nya lagrar på sitt specialområde, nämligen allt som handlar om annat än att förbättra och utveckla vården. Nu vill man ha en "särskild debatt" om vårdvalet. Då finns det skäl att stillsamt påpeka att det bara är fyra arbetadagar kvar till en av årets största debatter i landstingsfullmäktige, den om landstingets framtida inriktning i form av preliminär plan och budget för de kommande åren.

Något bättre tillfälle för att diskutera en viktig principiell fråga som vårdvalet är självfallet svår att hitta, men för oppositionen är det viktigaste tydligen inte innehållet i debatten - utan formerna. Och med tanke på att det är en splittrad opposition som inte ens har samma uppfattning i den aktuella sakfrågan (tre olika reservationer lades när frågan i går dryftades i hälso- och sjukvårdsstyrelsen) får man kanske förstå att de fokuserar på det de är eniga om, nämligen debattformer och andra formaliafrågor.

Från Alliansen är vi eniga om mycket, till exempel om att vi gärna diskuterar vårdvalet med våra politiska motståndare. Tillfällen saknas inte, och det närmaste infinner sig som sagt på måndag. I det förslag till preliminär plan och budget som landstingsstyrelsen lägger fram finns nämligen två hela stycken (sidan 14 och sidan 26) om just vårdval i specialistvården. Mot den bakgrunden är påståendet att vi skulle "smyga igenom" vårdvalet ganska märkligt.

Men vi har hört det förr, till exempel när vi för tre år sedan införde vårdval i primärvården. Även då skulle den egna verksamheten raseras, enligt oppositionen, och vi anklagades även då för att "smyga igenom" beslut som hade passerat alla formella steg som tänkas kan. Detta vårdval, som man då obstruerade emot så att extra landstingsfullmäktige behövde kallas in, har man nu inga som helst invändningar emot.

Det är därför oppositionens framfart i landstingspolitiken bygger på obstruktion och formfrågor snarare än på ett genomtänkt och väl formulerat politiskt alternativ. Bristen på idéer är påtaglig, och samsynen mellan de tre rödgröna partierna verkar inskränka sig till att skriva meningslösa framställningar om att debattera frågor som redan står på dagordningen.

Åsså plötsligt är de för...

För en vecka sedan kunde du som lyssnar till Radio Uppland höra socialdemokraten Börje Wennberg ta kraftfullt avstånd från vårdval i specialistvården. Det var ingen hejd på allt det elände som skulle drabba vården om vårdvalet infördes.

Idag, en vecka senare, röstade (S) i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen för ett av de vårdval som föreslogs. De dramatiska effekterna är kanske trots allt inte så dramatiska i alla fall.

Samma motstånd mötte införandet av vårdval i primärvården för några år sedan, men även här har motståndet tystnat. Det är lite oklart när (S) slutade vara emot vårdval, men det måste vara någon mellan november i fjol och nu i maj.

Så ser den socialdemokratiska vårdpolitiken ut på område efter område. Man säger sig gärna vara emot och kritiserar de reformer vi i Alliansen genomför - tills det visar sig att de fungerar. Vilket de påfallande ofta gör...

Nu väntar vi bara på nästa steg, nämligen när socialdemokraterna börjar påstå att vårdvalet egentligen är deras idé.

Att tvingas välja

"Den största friheten är ändå att inte behöva välja." Så skriver ett av partierna i oppositionen, Vänsterpartiet, i sitt alternativ till preliminär plan och budget för landstinget. Vänsterpartiet är som bekant ett parti med kända rötter, men också ett parti som för mindre än ett år sedan utgjorde ett regeringsalternativ tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Vi ser samtidigt också en oroande trend när det gäller ungdomars syn på demokrati. Även där finns tendenser till att vilja "slippa välja". Men att göra val, att aktivt ta ställning, är inte bara en möjlighet i en reformerad välfärd. Många gånger är ställningstagandet en medborgerlig plikt och en del av demokratin.

Vårt reformarbete i välfärden handlar om att ge medborgarna myndighet att fatta beslut. För oss i Alliansen är det självklart att man ska kunna välja sin vårdgivare - det borde vara lika självklart som att kunna välja mellan politiska partier. och precis som i politiken kanske inte de olika valen passar in exakt på vad det är man önskar, men möjligheten att välja, och att välja bort, ska självklart finnas där.

Väljarna valde Alliansen i 2010 års landstingsval. jag är stolt över att vi fick förtroendet. Men när jag läser Vänsterpartiets alternativa budgetförslatg så är jag dessutom glad att väljarna fick chansen, både att välja och att välja bort. För mig är inte den största friheten att inte behöva välja. För mig handlar frihet om att kunna välja.

Till försvar för demokratin, del II

"Det skulle inte bli så här" säger en gråtande polisman som citeras i Göran Erikssons krönika i Svenska Dagbladet apropå Göteborgskravallerna.

Jo, det skulle det. Det skulle bli precis så som det blev.

Utsagan glömmer nämligen att det fanns politiska krafter som ville använda våld för att ge uttryck för sina minst sagt grumliga politiska åsikter.

Att bekämpa dessa våldsförhärligare är en av demokratins viktigaste uppgifter. Det är bland annat därför som en demokratisk rättstat i vissa fall inte bara har rätt att bruka ett visst våld mot sina egna medborgare; den har rent av monopol på att göra just det.

Kvar finns sedan två problem till. Det ena är de krafter i politiken som inte drar sig för att förringa användningen av politiskt våld. Det andra är de som till och med förenar sig med dem.

Till försvar för demokratin

På min bokhylla på jobbet har jag en gatsten liggande. Jag får ibland frågan varför den ligger där, och då brukar jag svara att den finns som en påminnelse om varför jag egentligen är politiskt aktiv. För det politiska engegemanget utgår, i alla fall för mig, givetvis inte från en obändig vilja att utöva politisk styrning över sjukvård eller kollektivtrafik.

Gatstenen firar dessutom tioårsjubileum som prydnadsföremål på arbetsplatsen. För tio år sedan genomgivk vårt land nämligen ovanligt grova exempel på vad det är i rättstaten, demokratin och politiken som är värt att försvara och kämpa för. Om detta kan vi nu, i samband med tioårsminnet av Göteborgskravallerna läsa i diverse media.

Exakt vad som hände kommer vi troligen aldrig att riktigt få veta. Dels var händelseförloppet milt talat förvirrat, men framför allt skiljer sig uppfattningen om orsaken till det som hände så markant mellan olika sagespersoner att det sannolikt är helt omöjligt att ur olika utsagor mana fram en objektiv skildring.

Men det finns ändå några så kallade faktiska omständigheter så här i efterhand.

En av dem är att 170 poliser enligt uppgifter i media har undergått en rättslig prövning. Ingen av dem har, fortfarande enligt uppgift, fällts. I en rättstat (jag hävdar att vi lever i en sådan - mer om detta strax) brukar det innebära att man är oskyldig, det vill säga man har prövats och friats för det man läggs till last för.

En annan uppgift, klippt direkt från Svenska Dagbladet som tagit uppgiften från radioprogrammet Kaliber, är att tredjedel av dem som dömdes i samband med Göteborgskravallerna har dömts för brott igen de senaste fem åren. Våldsamt motstånd, misshandel, brott mot knivlagen och narkotikabrott är de vanligaste brotten.

Det är nu på sin plats att för tydlighets skull påpeka att jag ingalunda påstår att just "vänsteraktivister" skulle vara definitionsmässigt kriminella. Däöremot är en anna sak uppenbar, och det är att synen på rättstaten skiljer sig ganska markant mellan olika delar av det politiska spektrat. I vissa kretsar (exakt vilka åsikter de har är något mindre viktigt) uppfattas det som legitimt att bryta mot lagar som man inte gillar, till och med om detta innefattar våldsbrott riktade mot enskilda personer. Att det inte sällan finns kopplingar mellan dylika rörelser och mer uppenbart våldsinriktade politiska rörelser i utlandet, till exempel FARC-gerillan i Colombia, gör inte saken bättre. Försök att rättfärdiga stöd till terrorrörelser med att göra jämförelser med exempelvis motståndsrörelsen mot nazisternas ockupationer eller Nelson Mandela är bara pinsamma.

Sverige är en demokratisk rättstat. Vi har allmänna val, oberoende domstolar, en dokumenterad rättsprocess och alla de fri- och rättigheter som tillkommer en demokratisk rättstat.

Mot denna rättstat finns ett motstånd, från människor som anser att det är legitimt att missbruka dessa givna fri- och rättigheter. Bland metoderna för att manifestera detta finns kast med gatsten, men också andra bruk av vapen och våld både mot samhällsinstitutioner och mot enskilda.

De som hotar rättstaten hotar också demokratins grundval och därmed också alla de fri-och rättigheter som händer samman med ett fritt och demokratiskt samhälle. Därför är det viktigt att ha en gatsten i bokhyllan för att varje dag bli påmind om att hoten mot det fria och öppna samhället hela tiden är påtagliga och närvarande. Och att det värsta som kan hända oss som har politiska förtroendeuppdrag inte är att vi kan bli bortröstade när vi förlorar ett val. Det är att vi förlorar möjligheten att ställa upp i allmänna val.

Professionellt ledarskap

Idag skriver UNT (artikeln finns i skrivande stund inte på webben) bland annat om de förändringar landstinget nu gör för att effektivisera olika servicefunktioner. Ansvaret för dettsa ligger på den nya styrelse, produktionsstyrelsen, som inrättades vid årsskiftet. men för landsitnget som helhet kan sägas att det naturligtvis är viktigt att allt vi gör ska göras med professionalitet och hög kostnadseffektivitet.

Ett sätt att göra saker professionellt är att i alla lägen sträva efter att ha rätt person på rätt plats. För att åstadkomma det kan det ofta vara klokt att söka efter ny kompetens; att helt enkelt leta efter personer med god förmåga att utveckla landstingets verksamhet genom att komma utifrån, från andra verksamhetsområden och branscher, med den erfarenhet som det innebär.

Att "aldrig ha jobbat i landstinget" är således kanske inte alltid ett hinter för att kunna göra ett bra jobb utan kan mycket väl vara en merit. Inte minst i vårt landsting är det viktigt att nya kunskaper och erfarenheter kan bidra till den ständiga utveckling som är nödvändig om vi ska kunna befinna oss i framkant. Vi behöver snarare fler chefer med goda erfarenheter från andra sektorer än landstinget och vården för att kunna ge en så effektiv och professionell service som möjligt till våra uppdragsgivare: medborgarna.

Samtidigt kan landstinget helt enkelt inte vara bra på allting. I grunden är det samma sak som jag skrev om vårdvalet i föregående bloggpost; det är bättre att vi är bra på det vi verkligen ska göra och koncentrerar oss på det än att försöka göra precis allting och riskera att vara mindre bra på vissa saker.

I hög grad är detta en fråga om professionellt ledarskap. Landstinget behöver kompetenta och dugliga chefer i alla positioner och på alla nivåer - och här finns et klar möjlighet till förbättring. Av just det skälet pågår ett chefutvecklingsprogram, men mycket återstår att göra.

Ytterst ligger ansvaret för detta på oss förtroendevalda politiker som fattar de inriktningsbeslut som chefer och tjänstemän sedan har att verkställa. Men de politiska besluten är inte styrande bara för "politiken" utan för de närmast berörda tjänstemännen. De politiska beslut som fattas gäller för alla i landstingets organisation. Det står var och en fritt att ha synpunkter på fattade politiska beslut och att ge uttryck för sina synpunkter. men det är också vars och ens ansvar att arbeta i enlighet med de förutsättningar som de politiska besluten innebär. Yttrandefriheten, liksom ansvaret för att arbeta i enlighet med politiska riktlinjer, ingår båda i den demokratiska process som ytterst är styrande för landstingets verksamhet.

Vårdval är bra för patienterna och för vården

Det blåser nyttiga vindar av förändring genom vården. Sedan vårdvalet infördes i primärvården har tillgängligheten förbättrats dramatiskt utan att kostnaderna ökat. Vårdvalet har visat sig vara bra för patienterna men också lett till att kvalitén i verksamheten blivit bättre. den kritik som riktades mot vårdvalet i primärvården vid införandet har helt och hållet kommit på skam. Vartenda ett av de påståenden som då fördes fram kan faktiskt avfärdas helt. Extra intressant är att flera av de partier i oppositionen som då riktade kritik mot införandet nu helt har tystnat i sin kritik. Förmodligen har de helt enkelt insett att det närmar sig politiskt självmord att vara skeptisk mot en så framgångsrik reform.

Det hindrar dock inte från att göra nya försök att sätta stopp för utvecklingen. Nu riktas kritiken mot nästa steg i förnyelsen av vården, nämligen att möjlgheter öppnas för vårdval även i den specialiserade öppenvården. På måndag fullföljer hälso- och sjukvårdsstyrelsen tidigare beslut i landstingsfullmäktige genom att ta fram de första områdena som ska prövas för en större valfrihet och ökad mångfald.

Vårdvalet är bra för patienterna. Det ger större möjlighet att välja, och att välja bort, vem som ska ge den vård man behöver. Det ger dessutom tryggheten att veta att det är det egna valet som avgör; man är inte i händerna på läkaren utan kan aktivt vara en del beslut om den egna vården. men inte nog med det. Vårvalet är bra även för vården, och för de vårdgivare som vårdvalet omfattar.

Vårdvalet skärper nämligen kraven på kvalitet och innehåll i vården. den vårdgivare som slarvar med kvalitén kommer snabbt och obönhörligt att bli avslöjad i kvalitetsmätningar - och ingen patient kommer att vilja välja vård som inte håller en godtagbar kvalitet. Det kommer att gynna skickliga och kunniga vårdgivare som sätter kvaliteten i främsta rummet. Att mot den bakgrunden påstå att vårdvalet skulle hota ett av landets främsta universitetssjukhus är givetvis trams - eller möjligen ett uttryck för bristande förtroende för Akademiska sjukhuset och dess förmåga att attrahera patienter.

Sist men inte minst är vårdvalet dessutom en möjlighet för Akademiska att fokusera på det som är sjukhusets viktigaste uppdrag. Akademiska sjukhuset är idag ett av landets största länssjukhus, som servar ett av landets största och snabbast växande län. Samtidigt är Akademiska ett forsknings- och undervisningssjukhus där plats måste finnas även för specialiserad vård. Det utrymmet påverkas naturligtvis positivt av att viss vård som med fördel kan utföras utanför sjukhuset sköts någon annan stans.

Det är tråkigt när ideologiska låsningar tillåts stå i vägen för ett konstruktivt samarbete i landstingspolitiken. Men det får inte stå i vägen för en för patienterna och länets invånare gynnsam utveckling av den verksamhet landstinget bedriver.

Granskning ställer stora krav på media

Det är mycket om kungen i media just nu. Så mycket så att det finns goda skäl att fundera över inte bara innehållet i skriverierna utan också över vad som finns bakom dem.

Låt mig först konstatera att kungen, som alla offentliga personer, får räkna med att granskas av media. Men det innebär också ett stort ansvar för granskande medier. Att granska innebär att ställa frågor - men det måste också innebära att kritiskt granska de utsagor som man grundar sina utsagor på.

I Aftonbladets granskning av kungens förehavanden finns en aningen underlig artikel om kungens dementier som handlar om just detta. Anklagelserna mot kungen redovisas, liksom kungens egna tillbakavisanden. Därefter presenteras "bevis" för att dessa dementier skulle vara falska, men bevisen är minst sagt tunna. I en rättegång skulle de malas till småsmulor av vilken försvarsadvokat som helst.

Problemet i detta fall är att kungen knappast har någon möjlighet att försvara sig. Inte när journalister håller påståenden om kungen för sanna utan att göra samma granskning av dessa påståenden som av kungens. Vilken tilltro har till exempel den dörrvakt vid en nattklubb i Bratislava som säger sig vara "helt säker" på att kungen besökt deras arbetsplats? Är den högre, lika hög eller lägre än kungens och hans medarbetares? Det är upp till var och en som följer turerna i media att fundera över.

Följden av detta blir att kraven på journalister att svara upp mot höga krav på integritet och kritisk granskning blir mycket höga. Och det är inte bara kungar, företagsledare, politiker och andra offentliga personer som måste granskas. Samma krav på granskning måste ställas på dem som gör mer eller mindre obelagda påståenden. Annars är det inte de offentliga personernas heder och tilltro som hamnar i skottgluggen, utan journalisternas. Och det vore verkligen inte bra för demokratin.