Den svenska modellen

Säkert har du hört talas om den svenska modellen. Jag har för övrigt skrivit om den tidigare. Många pratar om den, men det är ibland lite oklart exakt vad modellen går ut på. Därmed finns det ett utrymme för att göra lite olika tolkningar av den. Min tolkning är alltså bara en av många, och gör lika lite som någon annan anspråk på att vara den självklara.

Det vi kan vara överens om är att det handlar om en modell för att skapa stabilitet på arbetsmarknaden, full sysselsättning, en harmonisk lönebildning baserad på samarbete mellan arbetsmarknadens parter och en ekonomisk utveckling som främjar tillväxt och jämnt fördelat välstånd.

Precis så fungerade också den svenska arbetsmarknaden, och hela näringslivet, under lång tid. det var också en period av stabilitet även i större sammanhang än på hemmaplan. Väl definierade exportmarknader köpte svenska kvalitetsprodukter och betalade bra. Det var lite enklare då.

Tyvärr går det inte att fatta politiska beslut om att få tillbaka den tiden. Det finns de som försöker, och som tror att klockan kan vridas tillbaka till en enklare tid.


Alternativet till en tillbakavriden klocka är givetvis inte att avskaffa den svenska modell som fungerade då - men inte heller att troskyldigt inbilla oss att den tidens modell skulle fungera idag.

Det som då återstår är att våga reformera den.
Vad som närmast kommer att hända med den svenska modellen är en spännande fråga som påverkar hela samhället. det påverkas i sin tur av vilka krafter som har mod att reformera den svenska modellen, och det handlar i sin tur inte bara om arbetsmarknadspolitik utan också om utbildning, migration, globalisering och innovationsförmåga.
Det som verkligen oroar är då, som sagt, föreställningen att svensk arbetsmarknad skulle må bäst av att inte reformera den svenska modellen. Det enda vi kan vara säkra på är att vi i så fall går baklänges in i framtiden.

Extremt

Just nu finns det goda skäl över att fundera över det politiska samtalet, dess ton och dess konsekvenser för demokratin och samhällsutvecklingen. Det finns det väl för all del alltid, men just nu råder en brytningstid som ger extra anledning till vaksamhet.


Ett fenomen som verkar ha blivit vanligare är att betrakta högst normala företeelser som extrema. Då finns ju goda skäl att fundera på vad det egentligen är som är extremt, och vem som faktiskt avgör. Det som på allvar fick mig att fundera var en insändare i en lokaltidning. Insändarskribenten reagerade över en artikel på ledarsidan, och menade att uppfattningen att våra skatter borde sänkas var en extrem åsikt.


Det kan man ju tycka. Vem som helst får givetvis sätta vilken etikett som helst i det politiska samtalet, men det väcker ändå en del frågor om proportioner och relativitet. Sverige är för närvarande ett av de länder i världen som har det allra högsta skattetrycket. Det gör att vi skiljer oss från andra välfungerande välfärdsstater. Det som skiljer oss är inte graden av välfärd - de flesta utvecklade länder har gemensamt finansierade välfärdstjänster - utan i vilken utsträckning vi invånare beskattas.


Ändå utmålas uppfattningen att vi borde vara som de flesta andra som "en extrem uppfattning". Är det då det övervägande flertalet invånare i välfärdsländer som är extrema, eller är det vi svenskar som har valt en samhällsmodell som skiljer sig från flertalet?

Den som väljer att använda begreppet "extrem" om någon annans ståndpunkt får nog faktiskt vara så vänlig att klara ut vari det extrema består.

Dessvärre är detta dessutom inte det enda problemet med ett sådant språkbruk. Risken är också stor att tillämpandet ger samma effekt som herdepojken som ständigt ropade på vargen. Om varjehanda politisk ståndpunkt som inte stämmer med den egna beskrivs med starkast tänkbara valörer, så är risken stor att orden inte räcker till den dag den verkliga extremismen slår till.

Att vi har olika åsikter i det politiska samtalet hör till demokratins principer. Att vi respekterar andras ståndpunkter likaså. Men det som också hör till är att inse att någon annan kan ha en ståndpunkt som har samma värde som den egna, även om vi inte delar den.

Därmed är den bästa demokraten inte självklart den som fördömer andras ståndpunkter som extrema eller på andra sätt avvikande - utan den som med respekt och ödmjukhet kan ta till sig att det finns fler sätt än ett för att lösa olika samhällsproblem. Och att någon annan kan ha rätt ibland, utan att för den skull vara särskilt extrem.

IT i toppklass måste vara syftet

Sverige har länge varit en IT-nation i världsklass. Ett viktigt skäl till våra framgångar är det täta samarbetet mellan näringslivet och det offentliga. Stat, kommuner och landsting har beställt produkter och tjänster, men också sett till så att Sverige haft ett utbildningssystem av absolut toppklass. Företagen har skapat produkterna och tjänsterna, och på det sättet både drivit utvecklingen av sina egna produkter och bidragit till utvecklingen i det offentliga. Då ska man också komma ihåg att IT inte bara är smarta telefoner och appar, och inte ens bara datorer, utan också all annan teknik som vi använder och tidigare har använt för att kommunicera.


En hel del började med telefonen, som ju visserligen uppfanns av andra, men som gjordes användbar och funktionell av Lars Magnus Ericsson. På hans ingenjörskonst vilar fortfarande en stor del av det svenska IT-undret - men inte bara på honom. Svensk data- och informationsteknik handlar om tusentals företag i många olika branscher som tillsammans format både en bransch och en infrastruktur som ledde gav vårt land en absolut topposition.


Som i många liknande fall är det svårt att veta exakt hur orsak och verkan hänger ihop. Att det fanns ett nära samband mellan Televerket (ack, detta statliga verk) och Ericsson råder det inget tvivel om. Förmodligen hade telemonopolet under lång tid betydelse för utvecklingen. Men minst lika viktigt var den revolution som följde på monopolets avskaffande och uppbyggnaden av den moderna mobiltelefonin. Den hade aldrig kunnat hända om inte Jan Stenbeck på sin tid utmanade telemonopolet.


Utvecklingen understöddes dessutom av ett utbildningssystem som tillhandahöll oräkneliga gymnasie- och civilingenjörer. Intresset för teknik grundades säkert hos många ungdomar (mest pojkar, i ärlighetens namn) genom att arbetsmarknaden lockade med jobb som både var spännande och intressanta. Det gällde inte bara inom telekommunikation utan också inom mängder av andra branscher med teknisk inriktning. Fundera bara över betydelsen av svensk vattenkraft, utbyggnaden av de stora kraftstationerna i Norrland och överföringssystemet via gigantiska kraftledningar, transformatorstationer och ställverk. Här kan fler ledande svenska företag som ASEA, Sieverts och STAL inte undgå att nämnas. Sverige var helt enkelt en tekniknation i toppklass.


Frontpositionen som tekniknation gav effekt också på sjukvården. De ingenjörer som inte byggde kraftverk eller telefoner kunde få arbete i den medicintekniska industrin. Det gav oss pacemakern, avancerade system för radiologi och annan bildhantering, laboratorieutrustning och mycket annat. Inte minst gjorde exportinkomsterna från verkstadsindustrin att samhällsekonomin tålde en omfattande utbyggnad av den allmänna hälso- och sjukvården.


Sist men inte minst satsade Sverige, en alliansfri nation mellan stormaktsblocken, på ett starkt försvar byggt på inhemsk produktion av försvarsmateriel. Insikten om att viss del av materielen måste exporteras ansågs som en självklarhet, om vårt land skulle kunna göra sig oberoende av stormakternas vapensystem. Företag som Bofors, SAAB, Hägglunds och Nobel har inte bara bidragit till vårt oberoende utan också i hög grad deltaget i den tekniska utvecklingen.


Utan ett nära samarbete mellan staten och kapitalet hade Sverige varit fattigare.


Det samarbetet är helt nödvändigt även för den moderna informationsteknologin. Statens uppgift måste vara att beställa, kravspecificera, utbilda arbetskraft och underlätta utveckling. Däremot kan det inte gärna vara statens roll att i egen regi anställa datatekniker, systemanalytiker och kryptoexperter. Det gjorde staten inte när det skulle byggas stridsflygplan, telefoner eller vattenkraftturbiner - och det ska staten inte göra när det ska utvecklas molntjänster eller databaser heller.


Däremot ska staten givetvis vara den yttersta garanten för säkerhet och tillförlitlighet. det är liksom en av statens kärnuppgifter, och det vore kanske bättre att staten verkligen fokuserade på den. Och på att åter bli en beställare som skapar marknaden för alla de produkter som bara väntar på att bli använda.


Så att Sverige åter igen kan bli en ledande industrination, om än på andra och nya områden än de som har gett oss världsrykte på området i mer än hundra år.

Var är vänstern nu?

Mitt intresse för politik började i tolvårsåldern. Det är kanske lite tidigt, men det fanns saker vid den tiden som väckte intresset. Det är den första valrörelse jag minns, Sverige drabbades av ett terrorattentat och den demokratiskt valda regimen i Chile störtades i en militärkupp. Vid ungefär samma tid fick jag också en bok som gjorde stort intryck på mig: Isser Harels "Huset på Garibaldigatan" om tillfångatagandet av Adolf Eichmann. Många olika intryck och ett brinnande intresse för historia gjorde att jag hamnade till höger.


Kuppen i Chile spelade naturligtvis en speciell roll. Jag minns mycket väl själva kuppen, men också agerandet från militärjuntan och berättelserna om systematiska avrättningar av oliktänkande. För mig har det gjort ett outplånligt intryck, som än idag präglar min syn på politik och samhällsfrågor - i svensk inrikespolitik lika väl som ute i stora världen.


Det som hände i  Chile 1973 känns idag långt borta. Sedan dess har Chile utvecklats till at vara den stabil, demokratisk välfärddsstat som kombinerar en fri ekonomi med demokratiska fri- och rättigheter. Chile är kanske inte ett perfekt samhälle, men de har format de grunder som krävs för att bli det. Grundläggande rättsprinciper är en viktig del av det. Ett land som tillämpar rättsstatens och demokratins grundläggande principer har alla möjligheter att också bli ett samhälle som präglas av social stabilitet och goda levnadsvillkor för alla invånare. Ett land som trampar på dessa principer har aldrig möjlighet att bli det. Inte ens om man med tvångsmedel omfördelar resurser brukar följden bli vare sig välstånd eller jämlika levnadsvillkor.


Nu ser vi än en gång rubriker som påminner om Chile efter militärkuppen 1973, men i ett annat latinamerikanskt land, och med andra ideologiska förtecken. Det går nu inte riktigt lika dramatiskt till nu som då, men för den som vill se är det inga problem att hitta paralleller. det är egentligen bara de ideologiska motiven som skiljer.


Militärerna i Chile hävdade då, och fick visst internationellt stöd för, att kuppen var nödvändig för att tillförsäkra Chile en trygg samhällsutveckling. Jag tror inte ett dyft på att bortföranden, tortyr och avrättningar av politiska motståndare är rätt väg att gå, och jag anser än idag att de krafter i världssamfundet som stödde Pinochet gjorde fel. Chile utsattes också för ett internationellt tryck som jag tror var rätt. Flyktingar togs emot, och solidaritetsrörelser bildades över hela världen. Inte bara vänstern, utan också många med liberala och konservativa värderingar, ansåg helt enkelt att det som hände i Chile var fel. Jag hörde själv till dem.


Frågan är nu om vi kommer att se motsvarande uppslutning för de oppositionella i Venezuela. en vänsterinriktade diktatorn (något annat kan han inte kallas) Nicholas Maduro har med en riggad folkomröstning svept bort de sista resterna av demokrati, och nu börjar nästa steg. De första rapporterna om bortförande av ledare för det politiska motståndet har kommit, och vi väntar nu på nästa drag från diktatorn och hans hantlangare. Kan de folkvalda representanterna för oppositionen (som alltså är i majoritet i parlamentet) känna sig trygga till liv och lem? Kommer oppositionen att topphuggas snabbt och effektivt? Väntar sedan en tid av fortgående politisk repression?


Men situationen ger också upphov till en inrikespolitisk fråga: var finns vänstern, och de solidaritetsrörelser som brukar vara mer regel än undantag, den här gången? Kommer svensk vänster att stå upp för de förtryckta i Venezuela - eller ska förtrycket även denna gång relativiseras och ursäktas med att ändamålet helgar medlen?


Utvecklingen i Venezuela är inte bara en humanitär katastrof. Den är också ett test på hur svensk vänster i bred mening ser på demokrati och solidaritet. Nu om någonsin finns tillfälle att stå upp för demokratiska och mänskliga rättigheter. Frågan är vilka som kommer att göra det

Polsk riksdag

Turerna kring regeringens misskötsel av sitt ansvar rullar vidare. Att tre ministrar nu kommer att få gå är logiskt efter det som hänt. Vad som är mer förvånande, och oroande, är socialdemokratins oförmåga att hantera situationen.

En viktig del av problemet är att politiken beskrivs som ett spel med jämbördiga parter. Så är det inte. Regeringens roll och ställning skiljer sig markant från oppositionens. Att en misstroendeförklaring nu har aviserats är inte bara den ena partens schackdrag.

Regeringen styr riket. Till sitt förfogande har man inte bara taburetterna man sitter på, utan också en förvaltningsapparat av gigantiska mått. Drygt 300 myndigheter har till uppdrag att förverkliga regeringens politik. Dessa myndigheter är i och för sig självständiga i sin myndighetsutövning - men de har att agera under lagarna och i enlighet med regeringens instruktioner.

För att en maktapparat av den kalibern ska fungera väl i en demokratisk rättsstat, så behövs något mer än själva maktutövningen. Det behövs en kontrollfunktion som sätter stopp när maktutövningen inte fungerar som den ska. Kontrollfunktionen brukar i vår samhällsmodell kallas för parlamentarism och innebär att regeringen och dess ledamöter hela tiden måste få godkänt för sitt agerande av riksdagen. I annat fall måste riksdagen, som i alla kontrollsystem, kunna markera att man inte är nöjd med hur regeringen - och enskilda ministrar - agerar. Det är den markeringen som ytterst sker genom en misstroendeförklaring.

Att sätta sig över den misstroendeförklaringen och markera att man inte gillar den innebär alltså att man - av vilket skäl det vara må - underkänner riksdagens kontrollmakt. Då inställer sig naturligtvis frågan vilket organ som i stället skulle utöva kontroll på regeringen. Den socialdemokratiska partikongressen? LO? Finanspolitiska rådet? Socialdemokraternas självförsvar blir en aning ihåligt när man betänker vad som faktiskt sägs.

Dessvärre är vår svenska socialdemokratiska regering inte den enda som med olika knep försöker sig på att slippa låta sig kontrolleras. I Polen vill den sittande regeringen låta riksdagen ge den långtgående befogenheter även över rättsväsendet. I USA tror uppenbarligen Donald Trump att presidentens exekutiva makt är större än den faktiskt är. Med andra ord är demokrati, i meningen folkligt majoritetsstyre, inte tillräckligt för att upprätthålla en fungerande demokrati. De behövs också lagar, regler och institutioner som reglerar hur maktutövning och kontroll går till.

En misstroendeförklaring är därmed ett bra exempel på hur makten kontrolleras av ett balanserande organ. Att den nuvarande regeringen försöker slingra sig från den kontrollen är mycket oroande. Och det är helt klart ovärdigt ett demokratiskt parti.

Skattefritt für alle

Idag inträffar alltså skattefridagen. Det är den dag på året som anger hur stor del av våra totala inkomster som av var och en betalas in till det gemensamma. Det ger skäl att fundera lite över hur skatten tas ut, och vad den går till.


De allra flesta av oss betalar faktiskt ungefär lika mycket i skatt, set till andelen av vår inkomst. Några betalar mer, och gör det då oftast som en del av den statliga skatten. Därmed bidrar de mer än oss andra till den gemensamma kakan, vilket vi alla nog har skäl att vara tacksamma för. Det absoluta flertalet av dem (de andra kan vi nog bortse ifrån) som tjänar så mycket att de betalar statlig inkomstskatt är inte bara beredda att göra det utan att knota. De har i regel arbetat hårt - och fått försaka ett och annat - på vägen till den höga inkomst som genererar extra hög skatt.


Jag har här och nu inte trötta med hur skattesystemet fungerar, bara konstatera att den absoluta merparten av samhällets inkomster beskattas ganska lika oavsett inkomstnivå.


Därmed vilar ett tungt ansvar på dem som tar in och förvaltar våra skattemedel. Det ansvaret handlar framför allt om två saker. Det ena, mer självklara som jag inte tänkte skriva om, är vikten av att förvalta skattemedlen klokt för de ändamål de är till för: vår gemensamma välfärd.


Det andra, där tidsandan just nu inger allt mer oro, är förståelsen för att våra skattemedel faktiskt är gemensamma och därför ska användas just så.


Lite väl ofta kan man höra politiker som glatt berättar om sina egna hjärtefrågor, och om hur måna de är att använda sina politiska uppdrag till att kunna satsa på just det som ligger dem varmt om hjärtat. Det må vara idrott (jag är ju själv aktiv i idrottsrörelsen), friluftsliv, kultur eller vad som helst som kan göra några - eller många - av oss lyckliga.


Men det är inte vad våra surt förvärvade skattemedel är till för. De är till för våra gemensamma angelägenheter.


Denna vilja att lägga gemensamma resurser på olika hjärteprojekt koppas ofta ihop med en vilja att förmå andra att intressera sig för samma saker. Vägen dit går ofta genom att vädja till "allas lika möjligheter" - som om människor inte själva hade förmåga att göra egna prioriteringar. Ett vanligt argument för att något utanför ren kärnverksamhet ska finasnsieras med skattemedel är att det "inte får vara en klassfråga". Problemet är bara att de som i vårt skattesystem då tvingas betala mest är de som har den lägsta disponibla inkomsten kvar efter skatt: de mest lägst inkomst före skatt. Därmed uppstår det paradoxala att låginkomsttagare tvingas vara med och betala alla möjliga verksamheter i samhällsmaskineriet, oavsett om de är intresserade eller inte. Det ökar inte deras möjlighet att fritt välja i vad och på vilket sätt de vill engagera sig. Det enda det leder till är att deras egna möjlighet att fatta egna, självständiga beslut minskas.


Så; nästa gång du hör någon argumentera för att något ska betalas via skatten "för att det inte ska vara en klassfråga, fråga då den personen om de med låga inkomster inte själva borde få bestämma mer över sin egen inkomst. Det, om något, är en klassfråga.

Den svenska modellen

Idag är det Första Maj. Det är dagen då vi firar vårens ankomst. Vi kan njuta av en dag i almanackan då vi arbetar eller är lediga, vilket vi nu önskar och beroende på yrke och arbetsscheman. Arbetarrörelsen betraktar det som sin egen högtidsdag. Just i år är temat för deras högstämda tal enligt uppgift "den svenska modellen".

Exakt vad som utgörs av denna modell är inte helt klarlagt. Den sägs vara ett uttryck för något mycket svenskt men har många drag som funnits i andra länder långt innan det infördes här. Modellen med en skattefinansierad välfärd och social omsorg skapades till exempel i 1800-talets nationalkonservativa Tyskland. Att just arbetarrörelsen hyllar modellen skulle kunna ses som ett uttryck för att den är sprungen ur politiska beslut fattade av arbetarrörelsens partier, men det stämmer inte heller. Åtskilliga delar av "den svenska modellen" bygger på politiska beslut fattade i vårt eget land långt innan socialdemokratin växte sig stark. Andra reformer grundades i en bred politisk enighet långt över nuvarande parti-och blockgränser.

En av de vanligaste definitionerna av "den svenska modellen" är en löne- och arbetsmarknadsmodell som växt fram i nära samverkan mellan arbetsgivare och löntagare. Redan på 30-talet insåg dessa bägge parter hur mycket stabila och långsiktiga förhållanden betydde för att det svenska näringslivet skulle växa sig konkurrenskraftigt. Den stabiliteten gynnade under många år svensk exportindustri och lade en viktig grund för det välstånd vi upplevt under de senaste decennierna.

Modellen som vi gärna kallar för svensk må vara just det. Men det går inte att slå fast exakt vad den innehåller, och lika lite kan en part på arbetsmarknaden, eller för den delen ett eller flera politiska partier, hävda någon sorts tolkningsföreträde när det gäller modellens innehåll. Det svenskaste med den svenska modellen är snarare att den är så allmänt omfattad att ingen kan ta sig rätten att tolka den entydligt. Det är inte heller det jag gör med den här texten.

En fråga som däremot behöver ställas är hur "den svenska modellen" kan utvecklas vidare under kommande decennier. Ska den se ut som den gjorde från 30-talet och fram till 70- eller 80-talet? Behöver den anpassas till nya förhållanden, på samma sätt som den lagstiftning och de överenskommelser som hittills präglat modellen? Då bör man ha flera saker i minnet.

Det första är att världen förändras. Marknaden för svenska exportprodukter ser inte ut som för åttio år sedan. Arbetslivet är annorlunda, och nya mönster präglar det internationella samhället.

Det andra är att människors villkor har förändrats. Arbetsmarknaden för åttio år sedan byggde i hög grad på stora industrier med hög grad av manuellt arbete. Andelen yrkes- och arbetsuppgifter som krävde högre utbildning var begränsat - och rekryteringen till dessa, ofta ganska kvalificerade, yrken kunde klaras av inom en snäv krets av övre medelklass.

Det tredje är att förändringar i samhället och i människors livsvillkor har lett till att politiken har förändrats, inte minst i vårt land. Ett litet fåtal intressepartier var väljare känner stark identifikation med ett väletablerat politiskt system har ersatts av ett mer mångfacetterat och därmed rörigare politiskt landskap.

Världen, och därmed spelplanen för den svenska modellen, ser helt enkelt annorlunda ut.


I det läget finns två valmöjligheter.

Det ena valet är att hålla fast vid det som är. Det är en enkel väg att gå, för det är alltid lätt att argumentera för det som är känt och välbekant.

Det andra valet är att de samhällsförändringarna i vitögat och verkligen våra utmana det faktum att världen, som sagt, förändras. Det ställer krav på att våga reformera samhällsmodellen så att den hänger med i en allt rörligare - och rörigare - omvärld.

Just nu ser vi också tydliga exempel på var skiljelinjerna går, och vilka politiska partier som väljer de ena eller den andra vägen.

Helt nyligen hölls en omröstning i Sveriges riksdag om en del av "den svenska modellen", nämligen ansvaret för lönebildning och avtalsförhållanden mellan arbetsmarknadens parter. I den omröstningen stod två block emot varandra. Det ena blocket bestod av de partier - regeringspartierna samt deras stödpartier Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet - som vill hålla fast vid en modell anpassad för efterkrigstidens industrialism, medan det andra blocket är mer anpassat till en värld där varor, tjänster, idéer, människor och kapital rör sig över gränser. Givetvis behöver vi även i en sådan rörlig värld ha stabila lagar och spelregler - men reglerna behöver också utgå från verkligheten.

Inte bara varor, utan också tjänster och idéer, har idag en helt annan rörlighet än för en generation sedan. Företag kan erbjuda sina tjänster långt utanför traditionella marknader. På samma sätt som Volvo och SKF kunnat bygga svenskt välstånd genom att exportera verkstadsprodukter över världen kan företag i andra länder idag erbjuda sina tjänster till svenska marknader och därmed bidra till ökat välstånd både i Sverige och utomlands.

Därför behöver den svenska modellen hela tiden utvecklas. Den behöver vara modern och följa med sin tid och vara lyhörd för hur omvärlden ställer krav på att tänka nytt. Politiskt innebär det att de partier som på allvar är beredda att "stå upp för den svenska modellen" också är beredda att ompröva sina egna sätt att se på arbetsmarknad, lönebildning, rörlighet och anpassning.

Jag tror att den svenska modellen hela tiden behöver utvecklas och anpassas till hur omvärlden förändras. Det var så Sverige växte sig starkt under perioden från 1870 och framåt. Nu är det dags att vi funderar på hur vi kan möta de kommande hundrafemtio åren, och inte stirrar oss blinda på de hundrafemtio år som gått.

Att göra rätt

Det här inlägget handlar om politiskt ledarskap och om hur politisk populism får sin näring. Att regeringen får tjäna som exempel ska inte tas som direkt kritik emot regeringen. Det skulle lika gärna kunna vara ett politiskt parti utanför nuvarande regering eller en enskild politiker.

Som bekant har vi sedan valet 2014 en feministisk regering. Exakt vad detta innebär är inte närmare definierat. Denna regering får nu kritik för att den inte deklarerar offentligt hur den röstade då Saudi-Arabien - vars regering knappast är feministisk - röstades in i Förenta Nationernas kvinnokommission.

Problemet är inte hur regeringen röstat. Problemet är inte heller att regeringen har ambitionen att driva en feministisk agenda. Däremot blir problemet stort när regeringen genom sitt agerande inte visar i handling vad man säger i ord.

Vi har som bekant också ett parti med feminismen i sitt namn i svensk politik. Detta parti är till skillnad från regeringen tämligen populistiskt. Det saknar en sammanhållen politik och drar sig inte för att inta helt oförenliga ståndpunkter. Däremot skulle detta parti knappast dra sig för att både rösta nej till en kvinnoförtryckande regim i FN - och högt och ljudligt deklarera hur man röstat även om det hade skapat en diplomatisk kris.

Att regeringen kallar sig feministisk men inte agerar så att feminismen upplevs trovärdig göder därmed populistiska partier både till vänster och till höger i politiken. Det äventyrar trovärdigheten hos politiska ledare och öppnar för en högst berättigad fråga hos väljarna: varför ska man tro på politiker som inte gör som de säger?

Dessvärre har just detta blivit allt mer utbrett i den politiska debatten. Det förefaller idag viktigare att låta bra än att göra gott. Politiker i alla partier - i vart fall alla seriösa partier - lägger betydligt mer kraft på att prata än på att handla.

Lyckligtvis finns det undantag, och därtill i den regering som kallar sig feministisk. Statsministerns agerande i samband med terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm har fått mycket beröm, och det är välförtjänst. det statsministern då gjorde var inte i första hand att prata en massa, utan att visa ledarskap genom att handla och verka. Det är ett sådant agerande som skapar förtroende för politiken och dess verksamhet.

Skatt, moral, samhällsansvar

Den senaste tiden har förslag på skattehöjningar duggat tätt. Höjda marginalskatter, begränsade avdragsmöjligheter, skatt på bilar, på flygresor och eventuellt på socker är några av de förslag som dykt upp i debatten. Samtidigt förs också en diskussion om vem som ska betala skatt och vem som egentligen drabbas eller gynnas av de allt högre skattenivåerna.


I en sådan debatt bör vi ha i minnet att skattepolitiken har en moralisk dimension.


Naturligtvis ska vi alla betala den skatt vi är skyldiga enligt lag att betala. Men det finns också skäl att fundera en stund över vem det är som betalar skatt, och hur mycket skatt vi betalar beroende på ekonomiska omständigheter.


Det finns också en ganska bred enighet om att skattesystemet gott kan ha en viss progressivitet. Att den som har gott ställt kan betala lite mer i skatt än den som helt saknar marginaler är knappast kontroversiellt. Men sedan börjar det bli lite knepigt.

De flesta av oss anser nog också att ett bra skattesystem är effektivt och upplevs som rättvist av de allra flesta. Den knepiga frågan blir då vad som händer om några skattebetalare upplever att systemet missgynnar dem även om de snällt betalar de skatter de är skyldiga. Frågan är också vad som händer med skattemoralen när de som betalar mest både i absoluta och relativa termer hela tiden får höra att de är parasiter och smitare - trots att de betalar mer än andra.


Med andra ord är vänsterns retorik kring skattemoral hos dem som betalar mest inget annat än förödande. Höga skattenivåer i kombination med progressiv beskattning och en vänsterretorik som pekar finger åt högskattebetalare ökar om något risken för att samhället slits sönder.


I ett samhälle som mår bra vill alla var med och bidra till det gemensamma bästa. I ett samhälle där vänsterns populistiska retorik tillåts råda ökar risken för att de som behövs genom att de bidrar väljer att betala sin skatt någon annanstans. Vi som i så fall blir kvar bör kanske fundera i förväg på vad det kan innebära.

Först som sist

Jag hör ofta från dem som ogillar företagande, mångfald och valfrihet i välfärden att "vinsten kommer först" för dem som driver företag. Det är ett direkt okunnigt resonemang.


Allt företagande börjar med intäkter. Intäkter är inte detsamma som vinst. Intäkter är det man behöver för att betala företagets alla kostnader.


Kostnaderna är å andra sidan helt nödvändiga för att det ska kunna bli några intäkter. Kostnader för ett företag är exempelvis personal, hyror, förbrukningsmaterial och att berätta för dem som genererar intäkter att man finns.


Intäkterna kommer nämligen från dem som tycker att man gör ett bra jobb. Inga intäkter kommer av sig själva.


Vad är då vinsten?

Mycket enkelt. När man bedrivit verksamhet (vilket alltså genererar kostnader) och fått betalt (intäkter) för det man gör, så blir det kanske lite grann över.


Kanske. Det är absolut ingen självklarhet i ett företag att intäkterna överstiger kostnaderna. I många fall är det tvärtom, och då blir det förr eller senare konkurs.


Men om man ändå lyckas med det ganska svåra konststycket att göra av med mindre pengar än man drar in, så kan man i bästa fall få lite grann över. Det är det som i företagsekonomiska sammanhang kallas för vinst.

Den, vinsten alltså, kommer på den plats i företagets årsredovisning som denna text nu har kommit till.

Vinsten kommer sist. Allra sist. Framför allt blir det ingen vinst förrän kostnaderna är betalda. Det är den kanske mest grundläggande av alla företagsekonomiska principer, och det vore bra om alla vi som diskuterar denna fråga vore överens om att det är så

Att styra ett bolag

De senaste dagarna har turerna i fondbolaget Allra skapat rubriker. Jag kan inte kommentera själva bolaget närmare eftersom jag saknar detaljkunskaper. Det ger däremot anledning att fundera allmänt kring uppdrag i bolagsstyrelser och vad det innebär, utan att säga hur det gått till i just det nämnda bolaget.

Att ta plats i en bolagsstyrelse innebär inte bara att delta i sex-sju sammanträden och skriva under årsredovisningen. Att vara styrelseledamot innebär också att styra bolagets operativa ledning, utöva intern kontroll, bevaka bolagets omvärld och vara beredd att svara på frågor om bolagets verksamhet. Man har helt enkelt stort ansvar för bolagets väl och ve. Att i det läget säga ”jag visste inte” om bolagets interna förhållanden är verkligen inte att ta det ansvar som lagstiftningen, och rimligtvis också bolagets ägare, ställer på en styrelse.

Lika orimligt är det att personer sitter i tiotals eller fler bolagsstyrelser och samtidigt försöker upprätthålla en illusion av att göra nytta i sagda styrelse. Att ägna professionell tid åt styrelsearbete i bolag kräver tid, och någonstans finns en gräns för hur lite tid det är rimligt att lägga på styrelseuppdraget. Exakt hur många uppdrag som är ”för många” kan bero på flera faktorer, men en bra tumregel är att uppdraget tar minst den tid med rimlig timtaxa som styrelsearvodet utgör. Föreställningen att man för tiotusentals kronor i årsarvode kan sköta ett styrelseuppdrag genom att gå på några möten är felaktig, och som sagt stridande emot lagstiftningens anda.

Jag tar gärna uppdrag i bolagsstyrelser, och bidrar då med lång erfarenhet från olika verksamheter. I så fall lägger jag ned tid, ställer frågor, ger förslag och pratar om bolaget i sammanhang där det lämpar sig. Jag är bollplank till VD och ordförande och ibland till andra i bolagets ledning, följer inte bara bolaget utan också dess marknad och ser till att vara väl påläst när det är dags för styrelsemöte. Dessutom har jag validerad kunskap om styrelsearbete, informationsgivning, kapitalförsörjning, redovisning och internkontroll.

Dessutom har jag ibland haft nöjet att valbereda, och ser då till att inte plocka in fem likadana kompetenser. I stället gäller det att bredda styrelsen, hitta ny kunskap och inte minst bidra till insikt om sådant som inte självklart är bra för bolagets utveckling men som kan påverka i rätt riktning.

Hör gärna av dig om du är verksam i näringslivet och vill få bättre tryck i styrelsearbetet. Rätt använd är en styrelse ett oerhört viktigt strategiskt redskap i ett välfungerande bolag. Fel använd är styrelsen i bästa fall en formalitet. I värsta fall är styrelsen till ren skada för bolagets utveckling. Sådana styrelser ska bytas ut.

Naivitetens pris

Skattemyndigheten berättar idag att man kommer att granska vissa bostadsområden särskilt. Det är bra - och det kommer att främja integration och öppenhet. De områden som räknas upp är inte bara beryktade för hög kriminalitet, utan också för hög andel invandrare.

Det betyder inte att flertalet invandrare är kriminella. Det är heller inte ett erkännande av att den som är utlandsfödd på något sätt skulle vara disponerad för högre sannolikhet att bli kriminell. Däremot är det ett konstaterande av en helt annan sak: ett fritt och öppet samhälle måste också vara en fungerande rättstat där den som begår brott kan räkna med att bli uppspårad och lagförd. Det gäller givetvis oavsett etnisk bakgrund.

Det vi just nu ser flera exempel på är hur en naiv inställning till brott och straff är omöjligt i ett fritt och öppet samhälle. Det är en inställning som inte gynnar den invandrare som vill arbeta hårt, sköta sig och bli en del av vår samhällsgemenskap. Däremot finns det uppenbart grupper som kunnat dra fördel av kombinationen bristande rättssäkerhet och öppen attityd till migration.

Naturligtvis finns det inget skäl att skylla det på en generös migrationspolitik. Återigen är de allra flesta som kommer till vårt land ärliga och ambitiösa personer som inget hellre vill än att bli en del av samhällsgemenskapen. Men det gäller inte alla, och vi som tror på öppenhet måste samtidigt vara tydliga med att öppenheten inte gäller dem som väljer brottslig verksamhet som försörjningskälla.

Svensk rättspolitik har präglats av en naiv eftergivenhet mot brottslighet under alldeles för lång tid. Dessvärre har den naiviteten understötts av en skatte- och arbetsmarknadspolitik som gynnat skattefusk, svartarbete och trixande. Det har gjort att kriminell verksamhet har kunnat sko sig på en naivitet som sträcker sig långt utanför de kriminellas egna led. Naiviteten ha å andra sidan inte bara funnits i en missriktat välmenande vänsterdebatt utan också bland oss helt vanliga medborgare.

Utvecklingen kallar på ansvar. Vi som tror på det öppna samhället måste vara tydliga med att det också förutsätter en fungerande rättsstat. Det ska inte löna sig att begå brott, och det ska heller inte vara bekvämt att åka fast. Därför behövs en stramare rättspolitik som gynnar den som är skötsam och leder till att den som har oärliga avsikter tänker efter mer än en gång.

En sådan utveckling är möjlig, men den kräver politisk vilja och resurser.

Att våga se samhällsproblem

Det blev en hel del reaktioner, positiva och negativa, på det inlägg jag skrev på Facebook om polisen som skrivit om sin arbetssituation.

Debatten som följt är, liksom det refererade inlägget, lite symptomatisk.

Jag förstår den enskilde polismannens frustration. Däremot har jag föga förståelse för ett inlägg, skrivet av en polis som refererar till sin yrkesroll, som förenklar kriminologiska samband som en polisman, i tjänsten såväl som utanför den, bör förhålla sig professionellt till.

Så var det sagt.

Men det finns ännu en aspekt på debatten. Det är den svartvita föreställning som bygger på att man antingen är reservationslöst för öppenhet och en friare rörlighet - och därmed också tillåtande till baksidorna av en sådan migrationspolitik. Eller också är man motståndare till en allt för omfattande migration - och då kan man ge sig själv legitimitet för allsköns problem som man således kan skylla migrationen för.

Det finns en överrepresentation av utrikes födda och andra generationens invandrare i brottsstatistiken. Vad jag vet är det ingen som ifrågasätter det. Vad som däremot orsakar denna överrepresentation är väl värt att diskutera.

Det går enligt den kriminologiska sakkunskapen att finna tre orsaker till överrepresentationen. Jag kommer framför allt att hålla mig till en av dem. De tre orsakerna är:

Diskriminering inom rättsväsendet

Förhållanden kopplade till ursprungslandet

Faktorer kopplade till levnadsförhållanden i Sverige

Av allt att döma är den tredje av dessa den mest intressanta från ett integrationsperspektiv.
Vi vet nämligen också att det finns gott om andra svårigheter för den som invandrat till Sverige. Arbetslösheten är högre bland utrikes födda och deras barn. De har - sannolikt med koppling till arbetslösheten - lägre medelinkomst och av dessa faktorer svårare att etablera sig i samhället. Andra faktorer som påverkar är bostadssituation, utbildning och språkkunskaper.
Det finns således en rad faktorer som, utan att gå in på etniska förhållanden, gör livet besvärligare för den som kommit från ett annat lan än för den som är född i Sverige. Det är väl egentligen så självklart att det inte behöver skrivas.
Men det leder också till två ytterligare frågor: måste det vara så här? Vad går att göra åt saken?
Då finns det också skäl att - på samma sätt som "högerpopulismen" måste utmanas om en enkel bild av förhållandet mellan invandring och kriminalitet - utmana populismen till vänster om en förenklad syn på invandrares levnadsförhållanden.
Generellt sett har invandrare helt enkelt besvärligare levnadsförhållanden än vi som bott här lite längre. Det faktum att vi kombinerat en generös migrationspolitik med en alldeles för slapp integrationspolitik har skapat klyftor. Det är ett samhällsproblem som behöver erkännas - särskilt av den ständigt fingerpekande vänsterpopulismen. Det som skapat klyftorna - som absolut är ett samhällsproblem - är inte "alliansens skattesänkningar" (det finns faktiskt ingen som helst empiri för det) utan en politik på områden som arbetsmarknad, skola och socialpolitik som lett till att de som kommer från andra länder har svårt att ta sig in i, och upp i, samhället.
I vissa fall - alldeles för många, men inte så många som i vulgärdebatten - leder till kriminalitet och därmed till en ökad otrygghet i hela samhället. I de flesta fall blir dessa många fattiga inte alls kriminella - men fattiga är de likväl.
Brottslighet är ett samhällsproblem, men sociala spänningar är ett större sådant. dessa sociala spänningar beror inte alls på vänsterns favoritförklaringsmodell - att skatterna sänkts och "de rika blivit rikare" - utan på en arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik som ställt dem som behöver utanför det samhälle vi andra är inkluderade i.
Därför är det glädjande att socialdemokraterna nu aviserar en ny utbildningspolitik byggd på kunskap och bildning. Att vi däremot skulle få se en arbetsmarknadspolitik byggd på inkludering och rörlighet är nog däremot lite för mycket begärt.

De hunsades revansch

En av dagens stora nyheter handlar om barnmorskan som vägrar utföra en arbetsuppgift, och får starkt stöd för sin vägran av diverse lobbygrupper. Jag vill påtala att jag inte stöder barnmorskans ståndpunkt på något sätt.

Däremot förstår jag den, och tror det är viktigt att förstå för att kunna tolka vad som just nu händer i opinionen och hur det påverkar samhällsklimatet både i vårt land, i Europa och i övriga världen - inte minst i Donald Trumps USA.

"We are the 99 per cent" skanderade talkörerna som ockuperade Wall Street för en tid sedan. Så värst många var de nu inte, men de tog sig rätten att tala inte bara för sig själva utan också för "alla andra" som de ansåg sig vara företrädare för. I höstens presidentval fick vi den korrekta bilden. De demonstrerande vänsterelementens kandidat Bernie Sanders vann inte ens den demokratiska nomineringen, och Hillary Clinton lyckades inte besegra Donald Trump när det gällde att vinna flest antal elektorer (läs: vinna tillräcklig majoritet i rätt delstater).

Under de senaste åren har mycket hänt i opinionen när det gäller rättigheter för tidigare marginaliserade grupper. På område efter område har samhället liberaliserats och därmed blivit friare, öppnare och mer rättvist - tycker de allra flesta av oss. Men när jag beskriver de grupper det rör sig om (utan att nämna någon särskild grupp vid namn), så bör man också ha i minnet att inkludering av vissa tidigare marginaliserade grupper alltid leder till risken för att något annat händer, och det är att nya grupper i stället upplever en tilltagande marginalisering. Förr eller senare kommer då den dag, då gungbrädan tippar över.

I USA har den redan kommit, och frågan är hur långt bort den befinner sig i vårt eget land.

Jag vill absolut inte misskänna den positiva utveckling vi sett under senare år. Jag är rent av stolt över att ha varit delaktig i utvecklingen i flera fall, och det finns mer att göra. Men ett i verklig mening inkluderande samhälle behöver alltid titta sig över axeln medan utvecklingen pågår, och ställa sig den lika viktiga som knepiga frågan "är alla med"?

Det vi kan lära oss om processen kring kvinnan som vägrar utföra aborter är att alla inte är med. Det finns inte en entydig uppfattning om har samhället ska utvecklas, och det finns en växande klyfta mellan olika ståndpunkter. Det är dessutom en klyfta som växer i takt med att vissa uppfattar att andra blir vinnare medan de själva står kvar utan att kunna räkna hem några segrar. Nu gör de i allt högre grad sina röster hörda.

Och om vi rannsakar oss själva, så får vi erkänna att vi hör dem, även om vi inte lyssnar på dem.

I USA lyssnade inte demokraterna, och dessvärre inte heller viktiga delar av det republikanska partiet. Det ledde till att presidenten i USA heter Donald Trump, och att vi nu i rasande fart upplever en utveckling i allt annat än önskvärd riktning för många av oss.

Vi har en del att fundera på om den utvecklingen ska vändas, och det är bråttom. Frihet och öppenhet kan inte tas för givet. Och de stora frågan är hur vi inkluderar.

Ordet är fritt

Det har uppstått en intressant debatt om yttrandefrihetens former. Även om ingen motsätter sig allas rätt att komma till tals, finns det väldigt olika sätt att se på hur rätten till det fria ordet kan värnas.

Det fria ordet värnar inte sig själv. Om vi inte är många som ständigt är vaksamma, så finns alltid en risk för att yttrandefriheten snärjs in utan att vi ens märker det. Yttrandefriheten värnas genom att tillämpas, inte genom att hyllas.

Yttrandefriheten hotas inte heller i första hand av sina ivrigaste motståndare, för de är lätta att känna igen och därmed lätta att bekämpa. Vi kan alla gå till storms emot censur, eller emot att legitimt majoritetsvalda politiker använder sin maktposition till att inskränka yttrandefriheten. Riktigt knepigt blir det däremot, när försvarare av det fria ordet säger "yttrandefrihet, men..." och tycker att yttrandefriheten på olika sätt ändå kanske kan vara lite relativ. Vi måste ju bekämpa de där som säger sånt där som vi inte gillar. Vi måste markera, och på det sättet kanske få tyst på dem.

Att gilla yttrandefrihet måste också vara att gilla fri åsiktsbildning. Då kan man naturligtvis tycka illa om vissa åsikter (de man inte själv delar, nämligen) men absolut inte om det faktum att olika åsikter faktiskt existerar.

Får då vilka åsikter som helst fritt framföras var som helst? Självklart inte. Det finns givetvis alla möjliga begränsningar som vi alla måste finna oss i. Rätten att yttra sin åsikt är inte samma sak som rätten att yttra sin åsikt var, när och hur som helst. Det finns andra lagar, och det finns rent mänskliga hänsyn att ta.

Det finns självfallet ingen rättighet att få en insändare publicerad i en tidning eller att få en bok marknadsförd i en bokhandel. Det finns å andra sidan inga lagar som förbjuder motsatsen. Vilka arenor vi öppnar för tillämpning av det fria ordet är helt och hållet upp till oss alla. Men av exakt samma skäl delar vi också ansvaret. Den som aktivt väljer att stänga en viss kanal för en viss typ av åsikter må alldeles självklart göra det, men bör då också besinna vad den utdragna konsekvensen kan komma att bli.

Däremot delar vi alla en skyldighet. Det är att värna det fria ordet genom att ge det utrymme, och det gör vi genom att även låta våra meningsmotståndare komma till tals, hur rysliga och motbjudande vi än finner deras ståndpunkter.

Jag talade nyligen med redaktören för ett framträdande debattorgan med vänsterorientering. Vederbörande oroade sig för debattens polarisering, för oförmågan att samlas kring ståndpunkter och för oviljan att med gemensam referensram pröva varandras argument. Det är en högst begriplig oro, men den är också lätt att förklara. När vi, oavsett ståndpunkt, är totalt ovilliga att ta till oss av motståndares resonemang, så blir det naturligtvis svårare att hitta gemensamma utgångspunkter. Så om det första vi gör när vi stöter på för oss själva misshagliga åsikter är att stöta dem ifrån oss, så bidrar vi - hur svårt det än kan vara att erkänna - till att stympa den öppna debatt som är ett av yttrandefrihetens fundament.

Det är så lätt att reflexmässigt försvara något annat, och på köpet råka offra det fria ordet. Vi har säkert alla gjort det ibland, och jag är bara tacksam när jag blir påmind. Men det är också ett skäl för att vara uppmärksam. Låt därför varje meningsutbyte börja med att lyssna, för det fria ordets skull.

Med andra ord

Landstinget ska byta namn. Det gamla begreppet ska bytas ut mot "region" för att markera att landstinget fått nya uppgifter. Det må så vara - men det viktigaste signalen borde kanske i stället vara att sjukvård och kollektivtrafik fortfarande är de klart viktigaste uppgifterna.

Är detta en viktig fråga? Ja och nej. Vad landstinget/regionen heter är förstås helt underordnat, men om namnfrågan då skymmer de mycket viktigare frågorna om vad som är regionens kärnuppgifter, så kan en ren struntsak få ganska tråkiga konsekvenser.

Regionen (som det nu alltså ska heta) omsätter varje år långt över tio miljarder kronor. Huvuddelen av detta består av landstingsskatt (som det fortfarande heter) och används för att finansiera sjukvård. Det är dessutom den just nu viktigaste politiska frågan. Därmed kan vi också ganska enkelt sluta oss till hur regionen (nya namnet alltså) på bästa sätt vinner respekt hos invånarna. Det är genom att bedriva E en sjukvård som är så bra att den inger förtroende. Det är, dessvärre, lite si och så med den saken för tillfället.

Det klokaste budskapet från politiker (jag är själv en av dem) och tjänstemän i regionen borde alltså vara att man jobbar på allt vad man kan för att sjukvården ska bli bättre. Redan i en nyhet om namnbytet borde alla berörda fokusera på uppdraget - och markera att namnfrågan är underordnad.

När man då i nyhetsinslaget om namnbytet får se ett rykte om att tjänstemän som slinter med tungan ska "få böta" så finns det goda skäl att höja ett ögonbryn. OM man får böta för att man råkar säga fel namn - vilka böter väntar då för den som är ansvarig för inställda bussar, orimliga väntetider eller brist på personal?

Namnbytet är alltså ingen stor fråga. Regionens verksamhet är desto större och viktigare. Just därför bör alla kommunicera att det är verksamheten som är viktigast. Då får man också respekt från de invånare som vi politiker tjänar.

En modernare sjukvård

Jag har just läst en mycket intressant artikel i Dagens Samhälle. Artikeln handlar om regeringens nya lagförslag, som ska förhindra att viss verksamhet förläggs utanför universitetssjukhus. Det är ett förslag som går rakt emot den utveckling som pågår i många (även S-styrda) landsting, och som är en viktig del av vårdens modernisering.
Det händer just nu väldigt mycket i svensk sjukvård. Allt mer vård kan utföras utanför de stora sjukhusen som en följd av den medicinska och tekniska utvecklingen. Sjukdomar som för några års edan krävde långvarig inläggning kan idag behandlas utan att patienten ens behöver besöka ett sjukhus. Det ställer krav på att kunna gemomföra strukturförändringar av vården som inte har det minsta med ideologi eller med synen på privata vårdgivare att göra.
Flera av de landsting och regioner som anses som moderna och nytänkande driver också en sådan utveckling, åter igen oavsett färg på den politiska ledningen. Ett exempel är Region Östergötland, som tillsammans med andra närliggande landting ser över vilken vård som behöver bedrivas på universitetssjukhuset i Linköping och vilken vård som i stället kan förläggas till andra orter - och till andra huvudmän.
Omstöpningen har sin grund i begreppet universitetssjukvård. I framtiden kommer all sjukvård att på olika sätt vara föremål för forskning, utveckling och utbildningen. Modellen där dessa frågor "låstes in" på universitetssjukhus är föråldrad. De moderna och nytänkande organisationerna i sjukvården öppnar all sjukvård för samarbete och fokuserar på att hitta goda former för att skapa detta. Det är, som sagt, möjligt som en följd av teknisk och organisatorisk utveckling. De landsting som driver utvecklingen hårdast kommer också inom några år att ha den modernaste sjukvården och, av allt att döma, den slagkraftigaste medicinska forskningen och utvecklingen.
Vårt landsting väljer att döma av remissvaret på utredningen, en annan väg. I ett läge då den allmänna uppfattningen är att utredningen är slarvigt skriven och okunnig om vårdens utveckling, har landstingsttyrelsen i vårt landsting valt att tillstyrka utredningen i sin helhet. Det är ett mycket oroande förhållningssätt, som också kommer till uttryck i konkret politik.
Universitetssjukvården förändras inte bara i en rasande takt. Den söker sig dessutom helt nya former. Gränssnittet mellan sjukvård och teknik förflyttas. Samverkan mellan huvudmän för sjukvård och för äldreomsorg blir allt viktigare. Nya forskningsområden skapas både inom teknik och hälsa och inom olika delar av vården. Allt detta kräver en akademisk vårdmiljö som kan anpassa sig till förändringar. det rimliga vore att vår universitetsssjukvård i Uppsala län gick samma väg.
Men så är inte fallet. I stället råder en otidsenlig inställning som i sig är ett hot emot Akademiska sjukhusets framtida ställning som universitetssjukhus. När andra landsting och regioner i vårt närområde moderniserar och driver på en utveckling som skapar en modernare vård, så står landstinget i Uppsala kvar i en gammaldags inställning till hur sjukvård ska organiseras och bedrivas.
Det ska bli intressant att se vad den politiska ledningen kommer att skylla ifrån sig på, när den här utvecklingen blir verklighet.

I en stökig tid

Förutvarande statsministern Fredrik Reinfeldt intervjuas av Aftonbladet, och givetvis kommer det omtalade "öppna era hjärtan" från slutskedet av valrörelsen 2014 upp. Reinfeldt vidhåller att invandring är någonting bra och påpekar syrligt att de som motsätter sig människors rörlighet sällan pratar om de positiva effekterna med rörligheten.

Efter intervjun utbryter, föga oväntat, en diskussion i sociala medier. De som - likt jag själv, för övrigt - delar Reinfeldts uppfattning tycker förstås att det är bra att han uttalar sig. De som verkligen vill se stängda gränser hävdar hånfullt att den situation som uppstått helt och hållet beror på statsministerns naiva uppfattning i frågan. Men alla verkar missa att Reinfeldt faktiskt inte uttalar sig om det aktuella inrikespolitiska läget i Sverige. Han ger uttryck för en principiell och djupt ideologisk uppfattning om en idealisk samhällsutveckling.

Jag ska inte ge mig på någon sorts tolkning av vad Fredrik Reinfeldt hade sagt om han verkligen haft en åsikt om svensk inrikespolitik idag. Däremot kan det vara på plats att påminna om en sak, som vi nya moderater verkar behöva en påminnelse om. Fredrik har sagt fler saker värda att lägga på minnet än "öppna era hjärtan".

Förändras eller dö
Jag minns nu inte på vilken konferens eller stämma han sade just så, men jag minns mycket väl innebörden och syftet. Det handlade om den dogmatiska tron på att det finns ett perfekt samhälle, och att det finns en perfekt ståndpunkt som i varje givet läge är den rätta och därmed värd att försvara. I stället finns det goda skäl att i varje givet läge först fundera över vilka grundläggande värderingar och principer som är värda att försvara, för att därefter fundera över hur man gör det bäst.

Vi nya Moderater har under de senaste dryga tio åren många gånger haft modet att förändras. Vi har kunnat göra det genom att ifrågasätta våra egna dogmer baserat på det faktum att omvärlden förändras. Om vi inte hade haft det modet, så hade vi förmodligen inte kunnat behålla den position i svensk politik som nya Moderaterna har idag. Och om vi inte lyckas bevara det förhållningssättet, så är det förmodligen bara en tidsfråga innan vi inte längre är ett parti i takt med aktuella och moderna värderingar.

Trygga i värderingarna
Vi nya moderater ska stå för öppenhet och rörlighet. Vi ska våga vara nyfikna och bejaka det som är okänt. Framför allt ska vi våga gå in i framtiden med en frimodig insikt om att förändring för det mesta är någonting bra. Om inte annat är det något som historien lär oss.

Men vi har också en stark och obruten tro på rättsstatens principer. Vi tror på lagar som är lika för alla, som gäller för alla och som tillämpas lika för alla. Vi tror på demokratiska fri- och rättigheter, men att vi tror på den innebär också att vi tror att de ska upprätthållas. Vi tror, sist men inte minst, på människors frihet - men också att den enskilda människans frihet måste sättas i relation till den samhällsgemenskap vi lever i.

De värderingarna byggde nya Moderaterna, och lade en grund för att tillsammans med de andra partierna i Alliansen stegvis bygga ett frihetligare samhälle än det vi tog över efter valsegern 2006.

I en ny omvärld
Sedan valet 2014 har mycket hänt. Det blir allt mer uppenbart att Alliansen är den politiska kraft som inte bara står för frihet och öppenhet, utan dessutom förmår kombinera dessa grundläggande principer med en fungerande rättsstat. Det kräver förmågan och modet att inte saklöst tillåta öppenhet till varje pris - men väl att med öppenheten och humaniteten som ledstjärna också ha förmågan att upprätthålla rättsstaten och välfärdsstaten. Om man då tolkar "öppna hjärtan" som en signal om att Sveriges gränser är öppna utan förbehåll, så är man inte bara naiv. Man har dessutom missat viktiga delar av de grundläggande principer som är viktiga att försvara.

Vi lever i en stökig tid. Det ställer särskilt höga krav på att verkligen fundera på vilka värden och värderingar som är viktiga att försvara. Det kräver också en insikt om att den politik värderingarna uttrycker måste hålla ihop och vara i takt med hur samhället utvecklas. Den förmågan var en grundbult i utvecklingen av nya Moderaterna, och den måste just därför vårdas mer än någonsin.

Olika sorters mördarideologier

Innan du läser det jag har skrivit här nedanför kan du läsa det reportage som detta kommer ifrån här. Inslaget handlar egentligen om Kommunistiska Partiet, som lever i viss välmåga i Göteborg. Men överslätandet av detta partis arv säger något om var grogrunden finns för andra odemokratiska rörelser i vår politiska snårskog. Det finns ingen anledning att behandla partier med kommunistiska rötter annorlunda än de med nazistiska.
Så: titta på reportaget om kommunisterna och läs denna transkription av reportaget. Fundera sedan på hur det kommer sig att vi behandlar totalitära ideologier olika, och vad det kan leda till.

Personnamnen och andra egennamn är påhittade, i övrigt har jag i alla fall försökt vara autentisk.

....
I våras för 71 år sedan föll Nazityskland samman. I Västeuropa var det många nazistpartier som bytte namn. Men det finns fortfarande de som kallar sig nazister. – Hitler är en av 1900-talets stora politiska tänkare, anser Nisse Nilsson, ordförande i Nazistiska partiet. Men om diktaturen och de miljontals som dödades vill man inte gärna tala om i dag.

– Nazismens grundtankar, ett samhälle där det är arbetarnas och vanligt folks intressen som styr i stället för elitens är det enda alternativ som finns, säger Nisse Nilsson.

Han visar runt i Hitler-Goebbelshuset, partihögkvarteret i centrala Göteborg. Här finns också bokhandeln Sieg Heil och partitidningen Folkmakts redaktion där Gertrude Offenbach är chefredaktör.

– Vi vill spegla de vanliga, arbetande människornas perspektiv. Annan media tar ju nästan alltid judarnas och finanskapitalets perspektiv, säger hon.

Inga tankar på att överge ordet nazist

Sedan nazismens fall i Centraleuropa har ordet ”nazist” för de allra flesta varit ett skällsord. Den förre Folkdemokratledaren Karl Karlsson pressades under flera år att sluta använda det begreppet om sig själv. Femton år efter att Folkdeokraterna slutade kalla sig nazister gjorde också Karl Karlsson det.

Men hos Nazistiska partiet finns inga sådana tankar. På väggarna hänger affischer i med hakkorset och i Nisse Nilssons bokhylla står en byst av revolutionsledaren Adolf Hitler.

– Han är en av 1900-talets stora politiska tänkare, säger Nisse Nilsson.

Trots miljontals dödade – ”inget fel på ideologin”

Tiden efter det tyska maktövertagandet 1933 dödades tiotusentals människor i Nazityskland.

– Att maktövertagandet alldeles efter Weimarrepubliken var en ganska tuff period, det är väl ganska givet, är Nisse Nilssons förklaring.

Under det kommande decenniet, under Adolf Hitlers styre, dödades och mördades miljontals människor. Men Nazistiska partiet står fast vid att det inte är något fel på ideologin. Felet i Hitlertyskland var att ledarskiktet skaffade sig egna privilegier och lät sig korrumperas, hävdar man.

– Då började man bygga upp en maktfullkomlighet, en toppstyrning som blev ett hot mot hela grundtanken, säger Nisse Nilsson.

Diktatur och väpnad kamp kvar i partiprogrammet

Partiet betonar sina rötter i det nazistiska arvet och i partiprogrammet finns fortfarande de mest hårdföra formuleringarna från den nazistiska historien.

Demokratin, såsom den ser ut i Sverige och andra västländer, är absolut inget ideal. Istället förespråkas en ”nazistisk ekonomi” som ska ”spränga den borgerliga demokratins begränsningar”. Den ska gälla också ekonomin, som ska tas över av folket.

Våld är inte uteslutet. Under en ”övergångstid” ska ”judeklassens diktatur” (alltså dagens samhällsordning/reds anm) ersättas av ”folkets diktatur”. Folket och deras förbundna måste därför ”vara förberedda på väpnad kamp”.

– Man måste räkna med att de som sitter på privilegierna inte kommer att vara beredda att släppa dem utan att använda sig av lagar och polis och annat för att skydda dem och i det läget är vi förberedda på det. Vi vill i stället ha lagar som till exempel stoppar människor från att blanda sig och flytta hur som helst säger Nisse Nilsson.

”Dagens samhälle ingen demokrati”

Men våld är alltså möjligt för att åstadkomma politisk förändring?

– Det hoppas jag inte. Men historiskt sett har plutokraterna visat att de är beredda att använda våld för att skydda sig, men Sverige är ett fredligt land och vi nazister är de fredligaste av människor så jag hoppas att det inte ska behöva bli så. Men i ett program beskriver vi de historiska erfarenheterna, säger Nisse Nilsson.

Diktatur, det låter hemskt!?

– Jo, men när det formulerades en gång i tiden hade det ju en helt annan värdeklang än vad det har efter Stalin och annat.

Men ert program är från 2014?

– Jo men, det är del i den nazistiska begreppsapparaten och tillhör en av de mer svårförklarliga delarna att kommunicera. För man tänker något helt annat när man hör det, säger Robert Mathiasson.

– Man måste förstå att vi inte tycker att dagens samhälle är en demokrati. Vi lever i mångkulturens diktatur nu, säger Gertrude Offenbach.

Nära frågor i vardagen

Men i vardagen är det mer näraliggande frågor som partiet jobbar med. Varje år är partiet med och organiserar löpartävlingen Fredsloppet i Slottsskogen i Göteborg. I år gick överskottet till kampen mot Israel. Andra frågor som partiet driver är Sverige ut ur EU, höjda pensioner, nej till Nato och nej till blandäktenskap.

– Vi går ständigt och jämt emot den folkfientliga politiken. Bland annat i de fullmäktigeförsamlingar vi sitter med i. Ibland får vi med de andra, men oftast röstar de som det är beslutat i Bryssel att man ska rösta, säger Nisse Nilsson.

Ekonomisk demokrati

Debatten om vinster i välfärden börjar allt mer likna en ideologisk strid som många av oss känner igen. Jag tänker på debatten om införande av löntagarfonder under 70- och 80-talen. Den gången slutade allt väl tack vare en bred folklig uppslutning för en av demokratins och rättsstatens viktigaste institutioner: det fria företagandet.

En av de frågor som då diskuterades flitigast var det minst sagt Orwell-inspirerade begreppet "ekonomisk demokrati". Fonderna sades vara steget som ledde till den ultimata demokratiseringen av samhället, eftersom också ägandet skulle spridas på samma sätt som det politiska inflytandet spriddes genom införande av allmän rösträtt.

Det är bara det att resonemanget fungerar exakt som den orwellska förebilden. För demokrati handlar inte bara om allmän rösträtt, utan också om andra institutioner i samhället som är en förutsättning för att rösträtten ska vara meningsfull.

Ett samhälle blir inte fritt, bara för att man kan gå till valurnan vart fjärde år. Det räcker inte ens med olika alternativ att rösta på. det behövs också en fri åsiktsbildning och ett samhällsliv som ger medborgarna utrymme att göra egna ställningstaganden. Därför räcker det inte ens med yttrandefrihet, utan det behövs ytterligare medborgerliga fri- och rättigheter som säkerställer att demokratin inte bara är en form för att utöva rösträtt.

En sådan förutsättning är äganderätten, som också blev den fråga som avgjorde den ideologiska striden om löntagarfonderna. Om vi inte själva kan fatta egna beslut om hur vi använder frukterna av vårt arbete, så finns det verkligen goda skäl att fråga sig om samhället är fritt. Därför måste äganderätten - och därmed det fria företagandet - alltid värnas som en del av en fungerande, fri och öppen demokrati.

Förespråkarna för vinstbegränsning, och för löntagarfonder, vet naturligtvis om detta. Det är därför de lindar in sina argument i precis allt de kan hitta för att undvika en debatt om äganderätt och ekonomisk frihet.

Äganderätten, och rätten att förfoga över frukterna av sitt arbete, är en lika omistlig del av ett fritt och öppet samhälle som yttrandefriheten och den allmänna rösträtten. Kom ihåg det nästa gång någon som kallar sig demokrat påstår något annat.

Politisk demokrati förutsätter rösträtt, men också yttrandefrihet och fri åsiktsbildning. Ekonomisk demokrati förutsätter äganderätt, men också rätten att verkligen förfoga över sin egendom, att fritt sluta avtal och att disponera resultatet av sitt arbete. Det är värt att tänka på i debatten om "vinster i välfärden".