Det hör inte till vanligheterna att jag hyllar socialdemokratiska debattinlägg här på bloggen, men nu är det sannerligen dags. Dagens DN innehåller en lovvärd artikel av de båda oppositionsråden i Stockholms läns landsting, Ingela Nylund Watz och Dag Larsson, som anser att deras parti nu bör ta steget och modernisera sin sjukvårdspolitik.

Larsson och Watz skriver bland annat att "Den gängse bilden är att socialdemokraterna vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre visst fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral." Visst är det så. När vi i Alliansen tog över landstinget här i Uppsala län fanns det noll privata vårdcentraler och noll beredskap för att överhuvudtaget pröva andra driftformer i vården.

Vi ändrar nu på det, under stort motstånd från Watz och Larsson partikamrater under ledning av Börje Wennberg. (s) i landstinget har inte visat något som helst intresse för större mångfald, ökad valfrihet och fler alternativ i vården. Däremot försöker man gärna påskina att man har samma inställning.

Oseriöst var ordet

Regionfrågan tumlar vidare i debatten, som bitvis är mer förvirrad än någonsin. Hur krånglig situationen är i vår del av landet belyses av att debatten nu är hetast mellan dem som är tillskyndare till Ansvarskommitténs förslag. Idag replikerar Mats O Karlsson i UNT på ett tidigare inlägg av Bo Könberg. Debatten kan tyckas handla om regionernas geografiska indelning, men i själva verket är Karlsson och Könberg djupt oense om vad dessa regioner ska syssla med. Det är ju tänkvärt att en regionförespråkare kallar ett förslag från en annan för "oseriöst". Vad säger då detta om regionfrågan som helhet?

Det vore kanske klokt att reda ut den frågan innan beslut fattas om att bilda regioner, vilket jag tillsammans med Arne Sandemo och Gunnar Hedberg pläderar för i ett annat debattinlägg. Inte nog med det; vi har till och med en lösning på hur regionfrågan kan ordnas till glädje för i stort sett alla.

Det enda vårt förslag till lösning käver är att O'Karlsson och hans socialdemokrater kryper ur sin dogmatiska låsning vid Ansvarskommitténs modell för regionindelning. Men det är nog för mycket begärt. Oenigheten är nämligen monumental inom (s), även om man gör sitt bästa för att skyla över.

Uppdrag: förtroende

En riksdagsman (s) säger sig vilja lagstifta mot politiska vildar. Tanken är hedervärd men dessvärre fungerar det inte av flera skäl. Först och viktigast är ju varje folkvald politiker vald just av folket, i alla fall io formell mening. Dessutom är politik ett lagarbete, och om det inte fungerar är det i regel lagledaren som bör fundera på hur den politiska gruppen fungerar.

Det går, dessvärre, inte heller att lagstifta mot dem som inte förstår vad uppdraget faktiskt går ut på. Det är nämligen där som problemet i de flesta fall ligger, vad vi än tycker om personval. Trots partiernas urvalsprocesser finns det en och annan som får förtroendeuppdrag utan att fullt ut inse vad uppdrgaet går ut på.

Ett förtroendeuppdrag är inget man "tar", utan något man förtros av andra. Riksdagsledamot, landstingsråd eller ledamot av en fullmäktigsförsamling är inget man "vill bli", utan något som andra vill att man ska bli.

Det beklagliga är just den attityd som s-riksdagsmannen pekar på: de som när de är missnöjda med det förtroende som visats dem vänder sig till ett annat parti. Politik är inte som fotboll, där man kan byta lag om man inte platsar. Politiken är en förtroendebransch, och det är när vi som sysslar med politik glömmer det som väljarnas och medborarnas förtroende rasar.

Hemliga budskap

Läser i tidningen Resumés nätupplaga att socialdemokraterna jagar ny reklambyrå inför nästa val. Man säger sig ha lärt av Alliansen att kampanjen måste börja redan nu.

Det är möjligt, men något har man ändå missat. Nämligen att det behövs ett politiskt budskap också. Att kommunicera socialdemokratisk politik just nu måste vara världens svåraste uppdrag eftersom det i praktiken är att kommunicera - ingenting.

Vi vet inget om vad (s) vill med vården, med skolan eller med utanförskapet. Vi vet inte med vem de vill föra sin politik eller vilka visioner de har för framtiden. Det kanske ingår i uppdraget för reklambyrån att tota ihop politiken också.

Självrättfärdighet

Ett sorgligt skådespel äger nu rum i Sundbyberg strax utanför Stockholm. Efter två moderaters byte av parti står nu socialdemokraterna för den politiska ledningen i kommunen. Givetvis är detta ett stort bakslag för demokratin, men också en uppvisning i socialdemokraternas förakt för väljarnas utslag.

Två ledamöter, som uppenbarligen valdes in på den politik moderaterna står för, har helt enkelt lurat sina väljare. orsakerna till detta ska jag inte spekulera i. Väl så allvarligt är att socialdemokraterna, som gärna låter makt gå före rätt, gladeligen nyttjar dessa överlöpare för egna syften.

Det som händer i Sundbyberg är ännu ett exempel på den självrättfärdighet som präglar socialdemokratin. den som trodde att en valförlust skulle rätta till självgodheten inser nu att så inte är fallet.

Brist på kvinnor i politiken

De senaste dagarna hgar bristen på kvinnor i ledande ställning i politiken uppmärksammats. Det är mycket bra, men kräver en djupare analys än att endast förfasa sig över att så få kvinnor "når fram" till topposterna.

Sverige är ju ett land som i årtionden satt sig själv i frontposition i jämställdhetsfrågor. Om vi på viktiga områden inte nått längre är det kanske dags att ställa frågan om själva strategin är fel. Har vi, helt enkelt, jobbat på fel sätt för att nå en bra jämställdhet?

Jag tror det. Ett av problemen är att jämställdhets- och rättvisefrågor separeras från helheten och görs till någon sorts särintresse. Ett annat problem är att de bakomliggande faktorer som gett upphov till det rådande läget glöms bort. Man kan, med andra ord, inte trolla bort en kultur genom enstaka politiska beslut.

Det är hög tid att bringa ordning i jämställdhetsdebatten, och det är vi moderater som ska göra det. Först av allt måste då gamla föreställningar om hur jämställdhet kan åstadkommas mönstras ut, för nu måste det väl ändå vara klarlagt att jämställdhet inte uppnås genom den politik som fört i årtionden.

Den hjärtlösa vänstern

"Det finns ingenting så intolerant som väns­tern. Det vet väl jag."


Citat av Jan Guillou i Svenska Dagbladet. Han har så rätt så.


Vänstern, oavsett vad den kallar sig mer i detalj, har som politisk idé att vara intolerant - och att legitimera de vidrigaste uttryck för denna intolerans. Att elda upp bilar, slå sönder butiker och hota elelr misshandla människor med andra åsikter är aldrig någonsin något annat än intolerant. Allra värst är dessutom dessa vänsterelements ständiga rättfärdigande av sina lagvidrigheter.

Vänstern som politisk rörelse är inte ädlare än någon annan. Om hjärtat sitter till vänster eller inte beror helt på med vilket perspektiv man tittar.

Vem har gett dem rätten?

De senaste dagarna har debatten varit het kring Nerikes Allehandas publicering av Lars Wilks teckning av profeten (frid vare med honom) Muhammed som rondellhund.

Om detta finns mycket att säga.

Först och främst kan jag inte förstå varför yttrandefriheten ständigt ska nyttjas för att provocera. Varje fri- och rättighet förutsätter faktiskt respekt för andras lika rätt, inte bara till den rättighet man själv utövar utan också för dennes egen rätt och integritet. Jag är glad att kunna säga, tycka och tänka vad jag vill, men jag vägrar nyttja denna rätt för att medvetet och överlagt kränka andra människor.

Men inte nog med det. I den efterföljande debatten finns ett obehagligt drag av självrättfärdighet som går ut på att just våra fina, västerländska värderingar skulle vara just finare än andra. Vi ställer upp ett antal premisser och väntar oss sedan att alla andra oavsett kulturell bakgrund ska acceptera dessa.

För egen del är jag kristen och mycket djupt rotad i just dessa kristna, västerländska värderingar. Men jag är därmed också beredd att försvara dessa kristna västerländska värden och ser då att tolerans och respekt för andra står främst.

Den enda verkligt universella fri- och rättigheten måste vara att visa respekt för sina medmänniskor och rätten att bli respekterad av andra. Jag respekterar "rondellhundspublicisternas" rätt att uttrycka sig, men jag kräver av dem att de i gengäld visar respekt för dem som ser annorlunda på de värderingar som de tar för självklara.

Utan egna idéer

Den socialdemokratiska landstingspolitikern Pyyry Niemi försöker påskina att den förnyelse som vården nu går igenom på något sätt skulle vara initierad av socialdemokraterna. I själva verket är det precis tvärtom. Arbetet med att förnya och utveckla hälso- och sjukvården tog fart efter valet. Nu har en genomlysning och omorganisation genomförts av primärvården och arbete på går med att utveckla driftformer och skapa mer mångfald och fler alternativ. Målstyrningen av både primärvård och sjukhusvård förbättras också, för att säkerställa att varje krona i vården används så bra som möjligt.

Arbetet fortsätter hela tiden, och utvecklingen av en närvårdsmodell är en naturlig följd av tidigare beslut som Alliansen tagit. Att socialdemokraterna vill delta i denna utveckling är naturligtvis bara bra. Däremot blir jag lite förundrad när Niemi i detta skede försöker göra socialdemokratisk politik av tankar som inte ens varit föremål för några politiska beslut. Som ett led i Alliansens förnyelsearbete har landstingsdirektören fått ett utredningsuppdrag. Hur Niemi kan få detta till (s)-märkt politik är en fullkomlig gåta men säger åtskilligt om detta partis syn på sig själva och på politiska processer.

Socialdemokraterna styrde landstinget i Uppsala län i tolv år. Konsekvenserna av detta blev förödande. Någon politisk idé om vårdens utveckling har socialdemokraterna fortfarande inte, men suget efter makt gör att man vill ta åt sig äran även av sina politiska motståndares initiativ. Kanske är det helt enkelt så att socialdemokraterna numer är ett parti, som gör störst nytta i opposition?

Ta flyget om det Gore

I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa att Al Gore fått ett miljöpris, Göteborgspriset, på en miljon kronor. Det är bra för då kan Gore betala flygbränslet på sina propagandaresor runt jorden för att propagera för sig själv. Gore flyger hit i december för att hämta priset.

Själv är jag kanske inte lika miljövänlig, mren jag lever i alla fall som jag lär.

Geriatrock

Rolling Stones kom, sågs och segrade. Så enkelt är det. Inte kan man säga att Keith Richards spelade bländande gitarrsolon (han spelade i själva verket knappat alls) och inte kan man säga att det bjöds på överraskningar (det är minst trettio år sedan jag blev "överraskad" av pyrotekniska effekter). men vem sjutton gick till Ullevi för att lyssna till bländande gitarrsolon och överraskningar? Inte jag i alla fall.

Jag gick dit för att uppleva folkfesten, se ett rockband som oavsett kvalitet är legandariskt och sist men inte minst för att se Mick Jagger live. Allt detta fick jag, och med råge. Rockmusik är inte bara teknisk kvalitet, det är så oerhört mycket mer. Därför är det tveksamt om Rolling Stones ens kan recenseras meningsfullt, de kan endast upplevas. Sedan är det en fråga om smak och läggning om stapplande gubbar i dryga sextioårsåldern är imponerande eller patetiska när de spelar energisk blues/rock på en jättescen i ett stadion. Jagger är i vart fall fortfarande en scenstjärna i yttersta världsklass. Keith Richards har skapat några av rockens mest klassiska och odödliga riff, fast nu kanske det är dags att dra sig tillbaka med lite värdighet. Det är värt att minnas Neil Youngs klassiska ord: "It's better to burn out, than to fade away". Richards betydelse för rockens utveckling är oskattbar, även om fingrarna numera lyder sämre.

Sten i glashus

För detta ledaren för Sveriges största intresseparti har nu gått och blivit lobbyist på heltid. Hur hans parti, socialdemokraterna, ser på saken är intressant att följa.

Banden mellan socialdemokraterna och det svenska näringslivets största enskilda maktfaktor, LO, har länge varit starka - så starka att de i regel beskrivs som två grenar på samma träd. Genom LO (vars ordförande sitter i (s) verkställande utskott) har socialdemokratin ett stort direkt inflytande över flera av landets större företag. Tunga företrädare för LO, och i synnerhet för deras förbund, sitter eller har tidigare suttit i riksdagen.

Den som reagerar kraftigast i media är Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot och brevbärare från Örebro. På sin hemsida redogör hon för sin egen intressemässiga bakgrund: sedan tjugoårsåldern har hon varit fackligt aktiv i SEKO. Jansson har bland annat sagt att JKL "står moderaterna nära". Må så vara, men närmare band till varandra än LO och socialdemokraterna är svårt att ha...

Det är bra att Eva-Lena Jansson redovisar sin facklig-politiska koppling, och Janssons engagemang i de just nu högaktuella HBT-frågorna hedrar henne. Däremot kan man diskutera konsekvenserna av att fackförbundet SEKO har en aktiv medlem som suppleant i riksdagens närings- och trafikutskott. En kartläggning av vilka fackförbund som kan lobba direkt genom ledamöter i riskdagen votre intressant och tankeväckande!

Margot hälsar på

I går kom Margot på besök hos Ernst i Sommartorpet. Tillsammans lagade de en smaskig dessert på belgisk choklad som Margot hade med sig.

Margot är givetvis vår socialdemokratiska EU-kommissionär, som i likhet med många andra socialdemokrater gärna omhuldas i medierna, och då inte minst i vår fina Public Service. Jag har inte lagt någon möda på att skaffa statistiskt underlag, men nog förefaller det vara misstänkt mycket vanligare med socialdemokrater än med Allianspolitiker i lek-, soff- och mysprogram på TV.

Ett skäl är att socialdemokrater gärna ger sig, och ges, en sorts icke-politisk fernissa av att vara lite folkligare och lite mer företrädande "den allmänna uppfattningen". Socialdemokratiska politiker får på det sättet en lite aning mer legitimerande stämpel - även om de nyss gått igenom en brakförlust i allmänna val. De kan man ju skylla på Persson, som minsann lierat sig med en högerbetonad lobbyfirma...

Ett annat skäl är den noggrant omhuldade bilden av socialdemokratin som nån sorts lite finare och lite mer statsbärande parti än de borgerliga. Detta belystet rent av i en nekrolog över Ingmar Bergman, där det förnumstigt påtalades att han minsann föddes "strax innan den första socialdemokratiska regeringen, ledd av Hjalmar Branting, tillträdde". Ungefär som att Bergman skulle vara samtida med nån sorts lika fin och uppburen politisk epok.

Bilden av socialdemokratiska politiker, och därmed i hög grad av socialdemokraterna som parti, byggs i hög grad upp på detta sätt. Oavsett orsak är det inte bra för balansen mellan olika åsikter i det demokratiska samtalet, och därmed inte bra för demokratin. Särskilt allvarligt är detta naturligtvis för public service.

(ps. ja ja, jag vet att både Mona Sahilm och Filippa Reinfeldt är sommarpratare i P1 och att både Lena Hartwig och Cecilia Wikström får spela musik i Radio Uppland. Men det gör ingen skillnad.ds)

(ps2. du som läser detta känenr säkert till att, tvärtemot vad många tror, socialdemokraterna endast fyra gånger sedan 1910 fått mer än hälften av väljarnas röster. ds)

Kommunala pengar i sjön igen

Skrev den 16 juli om kommuner som slänger skattepengar i sjön genom att använda mer eller mindre fantasifulla slogans för att "marknadsföra sig". Nu är det dags igen. Idag berättar Radio Uppland om en avhandling vid Uppsala universitet som belägger det somliga av oss redan visste: kommunernas marknadsföringskampanjer är ofta helt meningslösa. Kommuner som gör reklam i exempelvis TV har inte större inflyttning än de kommuner som således väljer smartare media, nämligen inget alls.

Om allt detta finns två saker att säga.

Det ena är att bakom dessa kampanjer står ofta välmenande politiker med goda syften för sina kommuner. Men eftersom kusnkapen om och erfarenheten av god marknadsföring kanske inte alltid är så stor, så riskerar resultatet att bli därefter.

Det andra är återigen att vinnarna dessvärre ofta är reklammakare, konsulter och andra som kan göra goda pengar på råd som kanske är kloka men som i vart fall inte ger någon effekt.

Frågan inställer sig givetvis då hur en klok kommun ska göra för att nå fram till sin målgrupp. Mitt svar är enkelt: gör som Tierp: låg skatt och god service smäller betydligt högre i både gamla och eventuella nya medborgares ögon. Satsa på kärnverksamheten och får den att fungera så effektivt som möjligt, det är det enkla budskapet både för kommuners och alla andras marknadsföring!

Politisk boxningsmatch igen

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar att olika extremister rykt ihop igen, denna gång på Medborgarplatsen i Stockholm.

Den största skillnaden mellan dessa olika extremistgrupper är och förblir deras namn och olika attribut, men oavsett om de rakar av sig håret eller gömmer sig i palestinaschalar så är de av samma skrot och korn.

Ett sådant gemensamt drag är hatet. Ett annat är att hatandet gärna riktar sig mot olika grupper av människor, till exempel judar, överklass, homosexuella eller homofober. Det är alltså bara att välja och går lika bra vilket som; antingen bestämmer man sig först vilka man tänker hata och väljer sedan organisation. Eller också organiserar man sig först och får så att säga hatet på köpet.

För politiska extremister som dessa har jag inget till övers. Att bygga sin samhällssyn på hat och våld kan aldrig lösa problem. Nästan lika beklagligt som deras beteende är dock att det faktiskt finns människor som ger dessa grupper stöd. Politisk extremism och politiskt våld ska alltid bekämpas.

Lite punk vore inte fel

Idag grälar de båda författarna Björn Ranelid och Jag Guillou i Aftonbladet. Deras gräl är sannerligen tankeväckande utifrån det senaste årets debatt om en litteraturkanon. Om någon av dessa båda skriftställare ( i egna och de flestas ögon) och epigoner (i varandras och många andras ögon) skulle kvala på en "kanonlista" övergår min förmåga att bedöma.

Jag hör till dem som gärna läser både Guillou och Ranelid. I det ena fallet för mitt höga och rena nöjes skull, det vill säga läsning som någon sorts litteraturkonsumtion. In genom ena ögan och ut genom det andra, kan man säga. I det andra fallet för att språk är spännande, och en intressant handling kan förhöjas genom ett rikt och utvecklande språk.

Sanningen är nämligen att Guillous böcker är mer spännande - och i ärlighetens namn mer lättlästa - än Ranelids. Men Ranelids texter bidrar å andra sidan kanske något mer till mitt eget tänkande.

Nå, med detta vill jag ha sagt att det gudskelov inte finns en enda normerande litterär stil lika lite som det finns en enda musiksmak eller konstart som har företräde framför andra. Både Guillous och Ranelids texter behövs. Vem av dem som om tvåhundra år kan anses platsa i en eventuell litteraturkanon lär ingen nu levande kunna bedöma.

Gräl som dessa har alltid förekommit i kulturdebatten. I Sverige blir ett gräl som detta emellertid lite belysande, eftersom det inte bara handlar om kritikernas och läsarnas domar. Med den kulturpolitik som förts de senaste 35 åren spelar det stor roll vem som "vinner" en debatt som denna - och det är tragiskt. I allt för hög grad styr andra värden än människors faktiska uppfattning om exempelvis litterär kvalitet (som kan uttryckas på andra sätt än genom försäljningssiffror). Kulturpolitiken har allt för länge kunnat bortse från "det allmänna omdömet" och blivit en arena för en ganska smal krets av tyckare. det som för ett par generationer sedan kallades för folkbildning har förskjutits till att bli ett uppdrag för etablerade aktörer i olika sfärer.

Kulturen msåte tillbaka till den breda allmänheten. Lite punk vore kanske inte så tokigt!

Vänstern och dess medlöpare

Än en gång dyker det upp exempel på hur vänsterns medlöpare gör allt för att relativisera kommunisxmen och dess värderingar. Nu är det Kalle Holmqvist i Aftonbladet som inte gillar att Svenskt Näringsliv sponsrar föreningen för upplysning om kommunismen och deras utmärkta hemsida om kommunismen. besök den gärna; det är den värd.

Om detta finns två saker att säga. Det ena är att vänstern, hur vidrig den än visar sig vara, alltid har medlöpare. Påfallande ofta finns dessa bland kulturarbetare, intellektuella och samhällsdebattröer som av olika skäl vill sätta ett likhetstecken mellan vänster och medmänsklighet. Att de kommunister (i olika former) som de löper med ofta visare sig vara allt annat än medmänskliga kan alltid urskuldras - i efterhand. Medlöpare är de lika fullt.

Det andra är en reflexion. Tänk om någon hade hånat en sida som på liknande sätt avslöjar andra lika vedervärdiga ideologier, till exempel nazism eller fascism.

Det stora problemet är således den relativisering som hela tiden görs av vänsterns medlöpare. Kommunismen görs liktydig med...tja, liberalism, kristendom eller vadsomhelst. Så ser medlöperiet ut, när det ska göras utrymme för att urskuldra brott mot både mänskligheten och demokratin.

Slutsatsen kan bara bli en (och den har dragits tidigare på denna blogg): nazism, fascism och kommunism - oavsett formerna - är bara olika sorters svulster på den demokratiska samhällskroppen. Somliga gillar och försvarar flera eller vissa av dessa svulster (och kan rent av försvara dem), andra tar avstånd från dem rakt av. Se upp när du stöter på en medlöpare nästa gång!

Kommunala pengar i sjön

Kan inte låta bli att bryta semestern för ett blogginlägg. Det gäller ett ämne som ligger mig som landstings- och kommunpolitiker och marknadsförare varmt om hjärtat, nämligen kommunala slogans. En expert på området, Stefan Ekberg heter han, har uttalat sig i ämnet - och därmed framför allt dokumenterat sin förmåga att marknadsföra sig själv. Det senare gör han skickligt.

Men det allvarliga ämnet om hur kommuner marknadsför sig hanterar Ekberg mer luddigt, möjligen på grund av ringa erfarenhet. Sanningen är att många kommuner tror att en tjusig slogan och en skylt vid riksvägen är lösningen på marknadsföringsbehovet. Räcker inte det, så kompletterar man med lite broschyrmaterial och kanske en vecka på Stockholms Central. Kommuner är också påfallande ofta representerade i olika typer av reklambärare vars kommersiella värde är tveksamt.

Sanningen är den som alltid gäller för marknadsföring, och som alla experter på området är eniga om. Det finns inga genvägar och snabba fixar för att långsiktigt och lönsamt bygga upp ett varumärke. Marknadsföring är en verksamhet som mest av allt kräver systematik, tålamod, konsekvens och noggrann analys. En slogan eller så kallad payoff kan möjligen komma på slutet, när den noggranna analysen redan är utförd.

Pluspoäng dock till de orter som insett att gamal hederliga smeknamn är en utmärkt slogan. Kringelstaden Södertälje, Världens ände Trosa och Glada Hudik är tre sådana exempel som inte hittats på av någon klatschig marknadsförare.

Och, till sist, jag är helt övertygad om att varje kommun i detta land, även avfolkningskommunerna i Norrlands inland, skulle kunna ha en positiv utveckling om de gjorde läxan rätt på detta område. Men då handlar det om många års tålmodigt arbete och ett noggrant utvärderande av styrkor och svagheter - inte om att kläcka en snitsig slogan!

Det händer massor i landstinget nu!

Får ibland höra att inget händer i landstinget sedan Alliansen tog över. Förutom den rapport över det senaste halvåret som jag nyligen puffade för, så är det bara att gå i på landstingets hemsida och läsa:
- Ny tandvårdsdirektör, Eva Ljung, har anställts. Hon är för övrigt den sjunde högre chefen som anställts på ett halvår.
- Avtal med privata neurologer för att korta köerna för neurologiska sjukdomar.
- Uppsala närakut har upphandlats, bland annat med syftet att öka tillgängligheten.
- Omfattande försäljningar av fastigheter, som en renodling av verskamheten.
- Avsiktsförklaring med tre kommuner om former för specialistanknuten hemsjukvård.

Över sommaren laddar vi batterierna för att samla kraft till nya utmaningar!

Politikens lyxfälla

I gårdagens SvD skrev Per Gudmundsson en tänkvärd ledare om förhållandet mellan politiken och olika kulturyttringar. Kulturvänsterns gullande med proggrörelsen får här en snygg förklaring av en som borde veta. Men den gode Gudmundsson får också svar på tal på jj.n's blogg. Och där får vi lyckligtvis veta det många av oss länge anat.

jj.n skriver: "Sen kan man ju tycka, som jag alltid gjort, att just arbetarungar under 70-talet, som var proggens tid, inte alltid visste sitt eget bästa på sikt, för då hade de intresserat sig mer för politiken än för andra saker. "

Jojo, mer precist kan det inte uttryckas, det som för många av oss är det utlösande skälet till att faktiskt aktivera oss i poliitken. jj.n är nämligen inte ensam om inställningen att väldigt många människor "inte vet sitt eget bästa" och därför behöver (socialdemokratisk?) politik för att föras in på den rätta vägen.

Det kanske mest tänkvärda i detta är att det var exakt det argument som motståndarna mot rösträtten använde vid förra sekelskiftet. Eftersom arbetarna var så oupplysta så vore det inte så bra om de fick vara med och rösta i allmänna val. Rösträtten skulle förbehållas de upplysta, det vill säga de så kallade högre samhällsklasserna.

För egen del tror jag att de flesta människor mycket väl vet sitt eget bästa. Och om de inte vet det, så står orsaken snarare att finna i en politik under hela efterkrigstiden som just invaggat dem i en inlärd hjälplöshet. En sorts politikens lyxfälla, om man så vill.