De som inte hörs

Just nu är vi många som upprörs över kvinnosynen i Sverigedemokraterna. En och annan tror säkert att den senaste i raden av skandaler kring partiet kommer att leda till väljarförluster, men det kommer inte att hända. Det hände inte när det viftades med järnrör eller någon annan gång när partiet fått schavottera i en vid det här laget rätt lång radda med skandaler. Skälet är att Sverigedemokraterna är precis det som de själva och alla andra partier vill att de ska vara. De är inte ett parti som andra, och därmed inte ett parti i mängden. I mängden av partier, alltså. För rätt många människor är de däremot ett parti för mängden.


Och eftersom skandaler uppenbart inte biter på sympatierna för detta parti, så är det kanske dags att fundera över vad det är som lockar människor till Sverigedemokraterna. Därpå kan vi också fundera lite på vilka som vinner och förlorar på deras läge i opinionen.


Först av allt: en femtedel av svenska folket är inte rasister. Det som lockar människor till SD är inte nöjet att kunna räkna sig som främlingsfientlig. Däremot - tro det eller ej - betraktar sig med all säkerhet det absoluta flertalet av Sverigedemokraternas sympatisörer som demokrater. Därmed tycker de med viss rätt att deras röst är värd att räknas.


För att föra resonemanget vidare, så upplever sig de allra flesta som uppger sympati med SD att de är tämligen vanliga. De marscherar inte i takt, klär sig inte i uniformsliknande kläder, tycker inte om att bränna böcker och bär inte armbindlar med hakkors. Men inte nog med det.


De är faktiskt vanligare än så. De har helt vanliga jobb, mycket vanliga inkomster, åker i ganska vanliga bilar och bildar påfallande ofta mycket, mycket vanliga kärnfamiljer. Med allt vad det innebär av vardagspussel, prioriteringar i privatekonomin, mycket vardaglig barnuppfostran och en oerhört vanlig vardagsordning för mat, tvätt och städning.


Det kan ju helt enkelt vara så, att många av dessa oerhört vanliga människor kanske inte upplever att den politiska debatten av idag handlar om dem och om deras vardagsproblem. Det kan faktiskt till och med vara så, att det som dessa väldigt vanliga människor upplever att samhällsdebatten handlar om liksom inte riktigt appellerar till just dem. Och det kan rent av vara så att de inte tycker att de politiker som representerar de övriga åtta partierna som förekommer mest i samhällsdebatten är de partier som adresserar deras frågor.


Ett talande exempel dök upp i veckan. Det handlar om en bild i en broschyr om föräldraskap och barnafödande. Jag kan förstå att bilden kan uppröra - men det gäller också att sätta sig in i på vilka olika sätt människor faktiskt kan uppröras.


DN berättar om broschyren och bilden. DN berättar också om Jessika (som egentligen heter något annat), som upprörs. För Jessika är bilden både heteronorm och kvinnoförnedrande. Jag kan förstå hennes ståndpunkt, och det är vi nog många som kan. Men frågan är hur många som kan förstå och dra konsekvenserna av känslan hos dem som inte alls ser det som Jessika (som vi alltså kallar henne) upplever.

Jag kämpar själv både för HBTQ-personers och för kvinnors rättigheter i samhället. Men en demokrati som enbart ser till behov hos dem som kan definieras som normbrytande får förr eller senare problem. Frågan är om det - som en analys av framgångarna för SD - inte är dags att fråga vilka som idag upplever sig som marginaliserade. Är det verkligen alltid de grupper som brukar räknas upp?


Nu kan ju någon med en föraktfull fnysning påpeka att det ändå inte är mer än femton-tjugo procent som anger sig som sympatiserande med SD. Ger det verkligen rätt att kräva plats, med tanke på hur majoritetssamhället sett ut i århundraden?

Svaret på den frågan beror på vilka man tycker ska ges företräde i samhällsdebatten - men också vilka man anser sig ha rätt att marginalisera. Det är kanske dags att fundera på vem som har en röst i samhällsdebatten, och på vems bekostnad.

Det betyder inte att jag vill öppna dörren för diverse rasistiska, främlingsfientliga, homofoba kvinnohatande och våldsbejakande figurer. Däremot är det kanske dags att börja lyssna på den grupp som är den allra viktigaste att lyssna till i en fungerande representativ demokrati. Det är gruppen som inte hörs. Om de etablerade partierna inte blir skickligare på att höra dem som inte hörs, så får vi de valresultat vi förtjänar. Och, i vissa fall, kanske de valresultat vissa önskar.

Debattklimat

En del av reaktionerna på Nordeas beslut att flytta sitt huvudkontor har obehagliga likheter med hur socialister i andra länder reagerat i motsvarande situationer. Ett par intressanta exempel är Zimbabwe och Venezuela.

Zimbabwe har sedan landet blev självständigt helt dominerats av presidenten Robert Mugabe, som drivet en socialistisk politik med stark betoning på att konfiskera " de rikas" egendom. Det ska för ordningens skull tilläggas att "de rika" i många fall är vita ättlingar till kolonisatörer - men det rättfärdigar givetvis inte konfiskation av egendom, valfusk och allmän vanskötsel av ett land.


Venezuela hade kunnat vara ett av Latinamerikas rikaste länder, främst genom inkomster från en av världens största oljereserver men också tack vara andra naturtillgångar och ett strategiskt läge vid Mexikanska Golfen.


För bägge dessa länder har dock gällt det som nu också verkar styra en betydande del av den svenska vänsteropinionen: det är viktigare att spy hat och förakt över "rika" än att föra en politik som är bra för alla.

Följden brukar bli den samma. De som kallas för rika står ut ett tag, men gör till sist som vi nog alla gör når vi tröttnar på glåpord, ovett och rena falsarier. De tar sitt pick och pack och flyttar någon annanstans. Med sig tar de inte bara den där förhatliga rikedomen, utan också en betydande skattebas. Följden blir att rikedomen växer någon annanstans. Kvar står de som är lite fattigare, som nu blir ännu mer lite fattiga efter som de plötsligt måste betala samma skatt som förut plus den där skatten som de som flyttade inte längre betalar.

Så kan det gå.

Det var så det gick i Zimbabwe, som på ett par decennier gått från ett av Afrikas rikaste länder (där även fattiga levde relativt gott jämfört med andra länder) till ett av kontinentens fattigaste - trots goda förutsättningar.

Det är också precis så det har gått i Venezuela, vilket vi just nu kan följa nästan varje vecka. De som har resurser och möjlighet flyr landet. Kvar blir de som inte har något val - och de som med sin retorik driver "de rika" ur landet. Vilka fördelar detta ger dem som behöver välfärdsstatens breda skattebas är lite oklart - som för det mesta näs man ska försöka förstå var det är som är så himla bra med socialism.

Sverige är ännu inget Venezuela eller Zimbabwe. Faktum är att vi fortfarande är ett av världens rikaste länder - även om vi inte är lika rika i jämförelse med andra länder som innan skattefällan klappade igen på 70-talet. Sverige är faktiskt också ett land med jämförelsevis jämnt fördelade inkomster, vilket gör att skallet på "de rika" blir ännu mer patetiskt. Sverige tycks däremot vara på ett sakta, sakta sluttande plan, där var och en som skapat sig framgång genom arbete får finna sig i att bli misstänkliggjord eller helt enkelt anklagad för att sko sig på sina medmänniskors bekostnad.

Den svenska samtalskulturen bör helt enkelt hålla sig för god för att demonisera människor och företag, och för att tro att girighet och egoism ligger bakom varje politiskt beslut som inte passar socialisters världsbild och dagordning. Det faktum att Nordea väljer att flytta borde stämma till eftertanke och självkritik i stället för att omedelbart ta till överord och populistiska kampanjgrepp. Annars kan Sverige mycket snabbt bli ett helt annat land än de allra flesta av oss önskar.

För Sverige, i tiden

Ett politiskt part som vill vara relevant måste alltid driva en politik som stämmer med den aktuella samhällssituationen. de frågor som måste besvaras är de frågor som ställs idag, inte de som var relevanta för fem år sedan. Däremot måste politiken alltid baseras på värderingar som är tidlösa och som kan lägga grund för en samtidsanpassning av sakfrågor.

Dagens presentation av den moderata försvarspolitiken inför partiets stämma i oktober är ett bra exempel på det, men det är också en del frågor som dök upp på presskonferensen. Vad vi moderater för tio år sedan tyckte i försvarspolitiska frågor hade absolut betydelse - för tio år sedan, och i den omvärld som gällde då. Även om försvarspolitik självklart har ett mer långsiktigt perspektiv än många andra frågor, så är det alltid lättare att göra en säkerhetspolitisk analys långt efteråt. Även omvärlden, och det säkerhetspolitiska läget, förändras över tiden.

Därtill är det en annan sak att vi moderater - i vart fall nu, tio år senare - har skäl att vara självkritiska. Situationen i omvärlden har inte utvecklats i den ganska ljusa riktning som vi då hade skäl att förmoda, och det är ju inte första gången som just det har hänt i försvars- och säkerhetspolitiken. Där har vi moderater onekligen en läxa att göra.

Föreställningen att det finns en värderingsgrundad patentlösning som alltid fungerar för all politik i alla lägen var däremot något som formandet av "nya Moderaterna" var en lika välkommen som välgrundad uppgörelse med. Ett modernt parti måste ha aktuella och relevanta svar på de frågor som väljarna ställer, och tycker är viktiga, idag. Vi moderater måste höra de frågor väljarna ställer, och kunna formulera svar som gör att väljarna känner igen sig.

Även på den punkten kan vi vara självkritiska. I valet 2014 ställde väljarna frågor om invandring och integration, och grundade sina frågor på en uppriktig oro över samhällsutvecklingen. Vi kunde inte ge de bästa svaren då, och det straffade sig i valet. Nu börjar vi ana vilka frågor som kommer att vara viktiga i nästa års val - och redan nu ställer väljarna frågor om det.

De frågor som väljarna nu ställer innebär att vi moderater och vår politik prövas på allvar. Många frågor handlar nu om välfärd och trygghet, om skola, sjukvård, polis och brottsbekämpning. Vår förmåga att svara på frågor inom dessa områden har över tiden varit en aning varierande.

Lag och ordning, brottsbekämpning och trygghetsfrågor har av tradition varit en av moderaternas starkaste grenar. Vi har varit tydliga med att medborgares trygghet och att brott inte ska löna sig är en av samhällsgemenskapens viktigaste uppgifter. Vi har också, även i tider med kärva statsfinanser, varit tydliga med att prioritera dessa frågor även ekonomiskt.

Även i skolfrågor har vi moderater länge haft en stark ställning. Betoning av kunskap i skolan, ordning och reda, flit och målmedvetenhet har vunnit sympati långt utanför våra egna led. Människor har upplevt moderaterna som ett parti att lita på. Vi behöver bygga vidare på det i skolpolitiken.

Med trygghets- och utbildningsfrågor som två av väljarnas viktigaste finns det goda möjligheter för oss moderater att forma svar på frågor som väljarna ställer. Det behövs om vi ska vinna majoritet för en politik i den riktning som behövs för att bygga Sverige starkare. Vi behöver forma en politik för Sverige, och i takt med den tid vi lever i. Då måste vi också välja att fokusera på frågor som väljarna tycker är viktiga, och som vi moderater uppfattas ha en trovärdig politik för.

Den svenska modellen

Säkert har du hört talas om den svenska modellen. Jag har för övrigt skrivit om den tidigare. Många pratar om den, men det är ibland lite oklart exakt vad modellen går ut på. Därmed finns det ett utrymme för att göra lite olika tolkningar av den. Min tolkning är alltså bara en av många, och gör lika lite som någon annan anspråk på att vara den självklara.

Det vi kan vara överens om är att det handlar om en modell för att skapa stabilitet på arbetsmarknaden, full sysselsättning, en harmonisk lönebildning baserad på samarbete mellan arbetsmarknadens parter och en ekonomisk utveckling som främjar tillväxt och jämnt fördelat välstånd.

Precis så fungerade också den svenska arbetsmarknaden, och hela näringslivet, under lång tid. det var också en period av stabilitet även i större sammanhang än på hemmaplan. Väl definierade exportmarknader köpte svenska kvalitetsprodukter och betalade bra. Det var lite enklare då.

Tyvärr går det inte att fatta politiska beslut om att få tillbaka den tiden. Det finns de som försöker, och som tror att klockan kan vridas tillbaka till en enklare tid.


Alternativet till en tillbakavriden klocka är givetvis inte att avskaffa den svenska modell som fungerade då - men inte heller att troskyldigt inbilla oss att den tidens modell skulle fungera idag.

Det som då återstår är att våga reformera den.
Vad som närmast kommer att hända med den svenska modellen är en spännande fråga som påverkar hela samhället. det påverkas i sin tur av vilka krafter som har mod att reformera den svenska modellen, och det handlar i sin tur inte bara om arbetsmarknadspolitik utan också om utbildning, migration, globalisering och innovationsförmåga.
Det som verkligen oroar är då, som sagt, föreställningen att svensk arbetsmarknad skulle må bäst av att inte reformera den svenska modellen. Det enda vi kan vara säkra på är att vi i så fall går baklänges in i framtiden.

Extremt

Just nu finns det goda skäl över att fundera över det politiska samtalet, dess ton och dess konsekvenser för demokratin och samhällsutvecklingen. Det finns det väl för all del alltid, men just nu råder en brytningstid som ger extra anledning till vaksamhet.


Ett fenomen som verkar ha blivit vanligare är att betrakta högst normala företeelser som extrema. Då finns ju goda skäl att fundera på vad det egentligen är som är extremt, och vem som faktiskt avgör. Det som på allvar fick mig att fundera var en insändare i en lokaltidning. Insändarskribenten reagerade över en artikel på ledarsidan, och menade att uppfattningen att våra skatter borde sänkas var en extrem åsikt.


Det kan man ju tycka. Vem som helst får givetvis sätta vilken etikett som helst i det politiska samtalet, men det väcker ändå en del frågor om proportioner och relativitet. Sverige är för närvarande ett av de länder i världen som har det allra högsta skattetrycket. Det gör att vi skiljer oss från andra välfungerande välfärdsstater. Det som skiljer oss är inte graden av välfärd - de flesta utvecklade länder har gemensamt finansierade välfärdstjänster - utan i vilken utsträckning vi invånare beskattas.


Ändå utmålas uppfattningen att vi borde vara som de flesta andra som "en extrem uppfattning". Är det då det övervägande flertalet invånare i välfärdsländer som är extrema, eller är det vi svenskar som har valt en samhällsmodell som skiljer sig från flertalet?

Den som väljer att använda begreppet "extrem" om någon annans ståndpunkt får nog faktiskt vara så vänlig att klara ut vari det extrema består.

Dessvärre är detta dessutom inte det enda problemet med ett sådant språkbruk. Risken är också stor att tillämpandet ger samma effekt som herdepojken som ständigt ropade på vargen. Om varjehanda politisk ståndpunkt som inte stämmer med den egna beskrivs med starkast tänkbara valörer, så är risken stor att orden inte räcker till den dag den verkliga extremismen slår till.

Att vi har olika åsikter i det politiska samtalet hör till demokratins principer. Att vi respekterar andras ståndpunkter likaså. Men det som också hör till är att inse att någon annan kan ha en ståndpunkt som har samma värde som den egna, även om vi inte delar den.

Därmed är den bästa demokraten inte självklart den som fördömer andras ståndpunkter som extrema eller på andra sätt avvikande - utan den som med respekt och ödmjukhet kan ta till sig att det finns fler sätt än ett för att lösa olika samhällsproblem. Och att någon annan kan ha rätt ibland, utan att för den skull vara särskilt extrem.

IT i toppklass måste vara syftet

Sverige har länge varit en IT-nation i världsklass. Ett viktigt skäl till våra framgångar är det täta samarbetet mellan näringslivet och det offentliga. Stat, kommuner och landsting har beställt produkter och tjänster, men också sett till så att Sverige haft ett utbildningssystem av absolut toppklass. Företagen har skapat produkterna och tjänsterna, och på det sättet både drivit utvecklingen av sina egna produkter och bidragit till utvecklingen i det offentliga. Då ska man också komma ihåg att IT inte bara är smarta telefoner och appar, och inte ens bara datorer, utan också all annan teknik som vi använder och tidigare har använt för att kommunicera.


En hel del började med telefonen, som ju visserligen uppfanns av andra, men som gjordes användbar och funktionell av Lars Magnus Ericsson. På hans ingenjörskonst vilar fortfarande en stor del av det svenska IT-undret - men inte bara på honom. Svensk data- och informationsteknik handlar om tusentals företag i många olika branscher som tillsammans format både en bransch och en infrastruktur som ledde gav vårt land en absolut topposition.


Som i många liknande fall är det svårt att veta exakt hur orsak och verkan hänger ihop. Att det fanns ett nära samband mellan Televerket (ack, detta statliga verk) och Ericsson råder det inget tvivel om. Förmodligen hade telemonopolet under lång tid betydelse för utvecklingen. Men minst lika viktigt var den revolution som följde på monopolets avskaffande och uppbyggnaden av den moderna mobiltelefonin. Den hade aldrig kunnat hända om inte Jan Stenbeck på sin tid utmanade telemonopolet.


Utvecklingen understöddes dessutom av ett utbildningssystem som tillhandahöll oräkneliga gymnasie- och civilingenjörer. Intresset för teknik grundades säkert hos många ungdomar (mest pojkar, i ärlighetens namn) genom att arbetsmarknaden lockade med jobb som både var spännande och intressanta. Det gällde inte bara inom telekommunikation utan också inom mängder av andra branscher med teknisk inriktning. Fundera bara över betydelsen av svensk vattenkraft, utbyggnaden av de stora kraftstationerna i Norrland och överföringssystemet via gigantiska kraftledningar, transformatorstationer och ställverk. Här kan fler ledande svenska företag som ASEA, Sieverts och STAL inte undgå att nämnas. Sverige var helt enkelt en tekniknation i toppklass.


Frontpositionen som tekniknation gav effekt också på sjukvården. De ingenjörer som inte byggde kraftverk eller telefoner kunde få arbete i den medicintekniska industrin. Det gav oss pacemakern, avancerade system för radiologi och annan bildhantering, laboratorieutrustning och mycket annat. Inte minst gjorde exportinkomsterna från verkstadsindustrin att samhällsekonomin tålde en omfattande utbyggnad av den allmänna hälso- och sjukvården.


Sist men inte minst satsade Sverige, en alliansfri nation mellan stormaktsblocken, på ett starkt försvar byggt på inhemsk produktion av försvarsmateriel. Insikten om att viss del av materielen måste exporteras ansågs som en självklarhet, om vårt land skulle kunna göra sig oberoende av stormakternas vapensystem. Företag som Bofors, SAAB, Hägglunds och Nobel har inte bara bidragit till vårt oberoende utan också i hög grad deltaget i den tekniska utvecklingen.


Utan ett nära samarbete mellan staten och kapitalet hade Sverige varit fattigare.


Det samarbetet är helt nödvändigt även för den moderna informationsteknologin. Statens uppgift måste vara att beställa, kravspecificera, utbilda arbetskraft och underlätta utveckling. Däremot kan det inte gärna vara statens roll att i egen regi anställa datatekniker, systemanalytiker och kryptoexperter. Det gjorde staten inte när det skulle byggas stridsflygplan, telefoner eller vattenkraftturbiner - och det ska staten inte göra när det ska utvecklas molntjänster eller databaser heller.


Däremot ska staten givetvis vara den yttersta garanten för säkerhet och tillförlitlighet. det är liksom en av statens kärnuppgifter, och det vore kanske bättre att staten verkligen fokuserade på den. Och på att åter bli en beställare som skapar marknaden för alla de produkter som bara väntar på att bli använda.


Så att Sverige åter igen kan bli en ledande industrination, om än på andra och nya områden än de som har gett oss världsrykte på området i mer än hundra år.

Var är vänstern nu?

Mitt intresse för politik började i tolvårsåldern. Det är kanske lite tidigt, men det fanns saker vid den tiden som väckte intresset. Det är den första valrörelse jag minns, Sverige drabbades av ett terrorattentat och den demokratiskt valda regimen i Chile störtades i en militärkupp. Vid ungefär samma tid fick jag också en bok som gjorde stort intryck på mig: Isser Harels "Huset på Garibaldigatan" om tillfångatagandet av Adolf Eichmann. Många olika intryck och ett brinnande intresse för historia gjorde att jag hamnade till höger.


Kuppen i Chile spelade naturligtvis en speciell roll. Jag minns mycket väl själva kuppen, men också agerandet från militärjuntan och berättelserna om systematiska avrättningar av oliktänkande. För mig har det gjort ett outplånligt intryck, som än idag präglar min syn på politik och samhällsfrågor - i svensk inrikespolitik lika väl som ute i stora världen.


Det som hände i  Chile 1973 känns idag långt borta. Sedan dess har Chile utvecklats till at vara den stabil, demokratisk välfärddsstat som kombinerar en fri ekonomi med demokratiska fri- och rättigheter. Chile är kanske inte ett perfekt samhälle, men de har format de grunder som krävs för att bli det. Grundläggande rättsprinciper är en viktig del av det. Ett land som tillämpar rättsstatens och demokratins grundläggande principer har alla möjligheter att också bli ett samhälle som präglas av social stabilitet och goda levnadsvillkor för alla invånare. Ett land som trampar på dessa principer har aldrig möjlighet att bli det. Inte ens om man med tvångsmedel omfördelar resurser brukar följden bli vare sig välstånd eller jämlika levnadsvillkor.


Nu ser vi än en gång rubriker som påminner om Chile efter militärkuppen 1973, men i ett annat latinamerikanskt land, och med andra ideologiska förtecken. Det går nu inte riktigt lika dramatiskt till nu som då, men för den som vill se är det inga problem att hitta paralleller. det är egentligen bara de ideologiska motiven som skiljer.


Militärerna i Chile hävdade då, och fick visst internationellt stöd för, att kuppen var nödvändig för att tillförsäkra Chile en trygg samhällsutveckling. Jag tror inte ett dyft på att bortföranden, tortyr och avrättningar av politiska motståndare är rätt väg att gå, och jag anser än idag att de krafter i världssamfundet som stödde Pinochet gjorde fel. Chile utsattes också för ett internationellt tryck som jag tror var rätt. Flyktingar togs emot, och solidaritetsrörelser bildades över hela världen. Inte bara vänstern, utan också många med liberala och konservativa värderingar, ansåg helt enkelt att det som hände i Chile var fel. Jag hörde själv till dem.


Frågan är nu om vi kommer att se motsvarande uppslutning för de oppositionella i Venezuela. en vänsterinriktade diktatorn (något annat kan han inte kallas) Nicholas Maduro har med en riggad folkomröstning svept bort de sista resterna av demokrati, och nu börjar nästa steg. De första rapporterna om bortförande av ledare för det politiska motståndet har kommit, och vi väntar nu på nästa drag från diktatorn och hans hantlangare. Kan de folkvalda representanterna för oppositionen (som alltså är i majoritet i parlamentet) känna sig trygga till liv och lem? Kommer oppositionen att topphuggas snabbt och effektivt? Väntar sedan en tid av fortgående politisk repression?


Men situationen ger också upphov till en inrikespolitisk fråga: var finns vänstern, och de solidaritetsrörelser som brukar vara mer regel än undantag, den här gången? Kommer svensk vänster att stå upp för de förtryckta i Venezuela - eller ska förtrycket även denna gång relativiseras och ursäktas med att ändamålet helgar medlen?


Utvecklingen i Venezuela är inte bara en humanitär katastrof. Den är också ett test på hur svensk vänster i bred mening ser på demokrati och solidaritet. Nu om någonsin finns tillfälle att stå upp för demokratiska och mänskliga rättigheter. Frågan är vilka som kommer att göra det

Polsk riksdag

Turerna kring regeringens misskötsel av sitt ansvar rullar vidare. Att tre ministrar nu kommer att få gå är logiskt efter det som hänt. Vad som är mer förvånande, och oroande, är socialdemokratins oförmåga att hantera situationen.

En viktig del av problemet är att politiken beskrivs som ett spel med jämbördiga parter. Så är det inte. Regeringens roll och ställning skiljer sig markant från oppositionens. Att en misstroendeförklaring nu har aviserats är inte bara den ena partens schackdrag.

Regeringen styr riket. Till sitt förfogande har man inte bara taburetterna man sitter på, utan också en förvaltningsapparat av gigantiska mått. Drygt 300 myndigheter har till uppdrag att förverkliga regeringens politik. Dessa myndigheter är i och för sig självständiga i sin myndighetsutövning - men de har att agera under lagarna och i enlighet med regeringens instruktioner.

För att en maktapparat av den kalibern ska fungera väl i en demokratisk rättsstat, så behövs något mer än själva maktutövningen. Det behövs en kontrollfunktion som sätter stopp när maktutövningen inte fungerar som den ska. Kontrollfunktionen brukar i vår samhällsmodell kallas för parlamentarism och innebär att regeringen och dess ledamöter hela tiden måste få godkänt för sitt agerande av riksdagen. I annat fall måste riksdagen, som i alla kontrollsystem, kunna markera att man inte är nöjd med hur regeringen - och enskilda ministrar - agerar. Det är den markeringen som ytterst sker genom en misstroendeförklaring.

Att sätta sig över den misstroendeförklaringen och markera att man inte gillar den innebär alltså att man - av vilket skäl det vara må - underkänner riksdagens kontrollmakt. Då inställer sig naturligtvis frågan vilket organ som i stället skulle utöva kontroll på regeringen. Den socialdemokratiska partikongressen? LO? Finanspolitiska rådet? Socialdemokraternas självförsvar blir en aning ihåligt när man betänker vad som faktiskt sägs.

Dessvärre är vår svenska socialdemokratiska regering inte den enda som med olika knep försöker sig på att slippa låta sig kontrolleras. I Polen vill den sittande regeringen låta riksdagen ge den långtgående befogenheter även över rättsväsendet. I USA tror uppenbarligen Donald Trump att presidentens exekutiva makt är större än den faktiskt är. Med andra ord är demokrati, i meningen folkligt majoritetsstyre, inte tillräckligt för att upprätthålla en fungerande demokrati. De behövs också lagar, regler och institutioner som reglerar hur maktutövning och kontroll går till.

En misstroendeförklaring är därmed ett bra exempel på hur makten kontrolleras av ett balanserande organ. Att den nuvarande regeringen försöker slingra sig från den kontrollen är mycket oroande. Och det är helt klart ovärdigt ett demokratiskt parti.

Skattefritt für alle

Idag inträffar alltså skattefridagen. Det är den dag på året som anger hur stor del av våra totala inkomster som av var och en betalas in till det gemensamma. Det ger skäl att fundera lite över hur skatten tas ut, och vad den går till.


De allra flesta av oss betalar faktiskt ungefär lika mycket i skatt, set till andelen av vår inkomst. Några betalar mer, och gör det då oftast som en del av den statliga skatten. Därmed bidrar de mer än oss andra till den gemensamma kakan, vilket vi alla nog har skäl att vara tacksamma för. Det absoluta flertalet av dem (de andra kan vi nog bortse ifrån) som tjänar så mycket att de betalar statlig inkomstskatt är inte bara beredda att göra det utan att knota. De har i regel arbetat hårt - och fått försaka ett och annat - på vägen till den höga inkomst som genererar extra hög skatt.


Jag har här och nu inte trötta med hur skattesystemet fungerar, bara konstatera att den absoluta merparten av samhällets inkomster beskattas ganska lika oavsett inkomstnivå.


Därmed vilar ett tungt ansvar på dem som tar in och förvaltar våra skattemedel. Det ansvaret handlar framför allt om två saker. Det ena, mer självklara som jag inte tänkte skriva om, är vikten av att förvalta skattemedlen klokt för de ändamål de är till för: vår gemensamma välfärd.


Det andra, där tidsandan just nu inger allt mer oro, är förståelsen för att våra skattemedel faktiskt är gemensamma och därför ska användas just så.


Lite väl ofta kan man höra politiker som glatt berättar om sina egna hjärtefrågor, och om hur måna de är att använda sina politiska uppdrag till att kunna satsa på just det som ligger dem varmt om hjärtat. Det må vara idrott (jag är ju själv aktiv i idrottsrörelsen), friluftsliv, kultur eller vad som helst som kan göra några - eller många - av oss lyckliga.


Men det är inte vad våra surt förvärvade skattemedel är till för. De är till för våra gemensamma angelägenheter.


Denna vilja att lägga gemensamma resurser på olika hjärteprojekt koppas ofta ihop med en vilja att förmå andra att intressera sig för samma saker. Vägen dit går ofta genom att vädja till "allas lika möjligheter" - som om människor inte själva hade förmåga att göra egna prioriteringar. Ett vanligt argument för att något utanför ren kärnverksamhet ska finasnsieras med skattemedel är att det "inte får vara en klassfråga". Problemet är bara att de som i vårt skattesystem då tvingas betala mest är de som har den lägsta disponibla inkomsten kvar efter skatt: de mest lägst inkomst före skatt. Därmed uppstår det paradoxala att låginkomsttagare tvingas vara med och betala alla möjliga verksamheter i samhällsmaskineriet, oavsett om de är intresserade eller inte. Det ökar inte deras möjlighet att fritt välja i vad och på vilket sätt de vill engagera sig. Det enda det leder till är att deras egna möjlighet att fatta egna, självständiga beslut minskas.


Så; nästa gång du hör någon argumentera för att något ska betalas via skatten "för att det inte ska vara en klassfråga, fråga då den personen om de med låga inkomster inte själva borde få bestämma mer över sin egen inkomst. Det, om något, är en klassfråga.

Den svenska modellen

Idag är det Första Maj. Det är dagen då vi firar vårens ankomst. Vi kan njuta av en dag i almanackan då vi arbetar eller är lediga, vilket vi nu önskar och beroende på yrke och arbetsscheman. Arbetarrörelsen betraktar det som sin egen högtidsdag. Just i år är temat för deras högstämda tal enligt uppgift "den svenska modellen".

Exakt vad som utgörs av denna modell är inte helt klarlagt. Den sägs vara ett uttryck för något mycket svenskt men har många drag som funnits i andra länder långt innan det infördes här. Modellen med en skattefinansierad välfärd och social omsorg skapades till exempel i 1800-talets nationalkonservativa Tyskland. Att just arbetarrörelsen hyllar modellen skulle kunna ses som ett uttryck för att den är sprungen ur politiska beslut fattade av arbetarrörelsens partier, men det stämmer inte heller. Åtskilliga delar av "den svenska modellen" bygger på politiska beslut fattade i vårt eget land långt innan socialdemokratin växte sig stark. Andra reformer grundades i en bred politisk enighet långt över nuvarande parti-och blockgränser.

En av de vanligaste definitionerna av "den svenska modellen" är en löne- och arbetsmarknadsmodell som växt fram i nära samverkan mellan arbetsgivare och löntagare. Redan på 30-talet insåg dessa bägge parter hur mycket stabila och långsiktiga förhållanden betydde för att det svenska näringslivet skulle växa sig konkurrenskraftigt. Den stabiliteten gynnade under många år svensk exportindustri och lade en viktig grund för det välstånd vi upplevt under de senaste decennierna.

Modellen som vi gärna kallar för svensk må vara just det. Men det går inte att slå fast exakt vad den innehåller, och lika lite kan en part på arbetsmarknaden, eller för den delen ett eller flera politiska partier, hävda någon sorts tolkningsföreträde när det gäller modellens innehåll. Det svenskaste med den svenska modellen är snarare att den är så allmänt omfattad att ingen kan ta sig rätten att tolka den entydligt. Det är inte heller det jag gör med den här texten.

En fråga som däremot behöver ställas är hur "den svenska modellen" kan utvecklas vidare under kommande decennier. Ska den se ut som den gjorde från 30-talet och fram till 70- eller 80-talet? Behöver den anpassas till nya förhållanden, på samma sätt som den lagstiftning och de överenskommelser som hittills präglat modellen? Då bör man ha flera saker i minnet.

Det första är att världen förändras. Marknaden för svenska exportprodukter ser inte ut som för åttio år sedan. Arbetslivet är annorlunda, och nya mönster präglar det internationella samhället.

Det andra är att människors villkor har förändrats. Arbetsmarknaden för åttio år sedan byggde i hög grad på stora industrier med hög grad av manuellt arbete. Andelen yrkes- och arbetsuppgifter som krävde högre utbildning var begränsat - och rekryteringen till dessa, ofta ganska kvalificerade, yrken kunde klaras av inom en snäv krets av övre medelklass.

Det tredje är att förändringar i samhället och i människors livsvillkor har lett till att politiken har förändrats, inte minst i vårt land. Ett litet fåtal intressepartier var väljare känner stark identifikation med ett väletablerat politiskt system har ersatts av ett mer mångfacetterat och därmed rörigare politiskt landskap.

Världen, och därmed spelplanen för den svenska modellen, ser helt enkelt annorlunda ut.


I det läget finns två valmöjligheter.

Det ena valet är att hålla fast vid det som är. Det är en enkel väg att gå, för det är alltid lätt att argumentera för det som är känt och välbekant.

Det andra valet är att de samhällsförändringarna i vitögat och verkligen våra utmana det faktum att världen, som sagt, förändras. Det ställer krav på att våga reformera samhällsmodellen så att den hänger med i en allt rörligare - och rörigare - omvärld.

Just nu ser vi också tydliga exempel på var skiljelinjerna går, och vilka politiska partier som väljer de ena eller den andra vägen.

Helt nyligen hölls en omröstning i Sveriges riksdag om en del av "den svenska modellen", nämligen ansvaret för lönebildning och avtalsförhållanden mellan arbetsmarknadens parter. I den omröstningen stod två block emot varandra. Det ena blocket bestod av de partier - regeringspartierna samt deras stödpartier Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet - som vill hålla fast vid en modell anpassad för efterkrigstidens industrialism, medan det andra blocket är mer anpassat till en värld där varor, tjänster, idéer, människor och kapital rör sig över gränser. Givetvis behöver vi även i en sådan rörlig värld ha stabila lagar och spelregler - men reglerna behöver också utgå från verkligheten.

Inte bara varor, utan också tjänster och idéer, har idag en helt annan rörlighet än för en generation sedan. Företag kan erbjuda sina tjänster långt utanför traditionella marknader. På samma sätt som Volvo och SKF kunnat bygga svenskt välstånd genom att exportera verkstadsprodukter över världen kan företag i andra länder idag erbjuda sina tjänster till svenska marknader och därmed bidra till ökat välstånd både i Sverige och utomlands.

Därför behöver den svenska modellen hela tiden utvecklas. Den behöver vara modern och följa med sin tid och vara lyhörd för hur omvärlden ställer krav på att tänka nytt. Politiskt innebär det att de partier som på allvar är beredda att "stå upp för den svenska modellen" också är beredda att ompröva sina egna sätt att se på arbetsmarknad, lönebildning, rörlighet och anpassning.

Jag tror att den svenska modellen hela tiden behöver utvecklas och anpassas till hur omvärlden förändras. Det var så Sverige växte sig starkt under perioden från 1870 och framåt. Nu är det dags att vi funderar på hur vi kan möta de kommande hundrafemtio åren, och inte stirrar oss blinda på de hundrafemtio år som gått.

Att göra rätt

Det här inlägget handlar om politiskt ledarskap och om hur politisk populism får sin näring. Att regeringen får tjäna som exempel ska inte tas som direkt kritik emot regeringen. Det skulle lika gärna kunna vara ett politiskt parti utanför nuvarande regering eller en enskild politiker.

Som bekant har vi sedan valet 2014 en feministisk regering. Exakt vad detta innebär är inte närmare definierat. Denna regering får nu kritik för att den inte deklarerar offentligt hur den röstade då Saudi-Arabien - vars regering knappast är feministisk - röstades in i Förenta Nationernas kvinnokommission.

Problemet är inte hur regeringen röstat. Problemet är inte heller att regeringen har ambitionen att driva en feministisk agenda. Däremot blir problemet stort när regeringen genom sitt agerande inte visar i handling vad man säger i ord.

Vi har som bekant också ett parti med feminismen i sitt namn i svensk politik. Detta parti är till skillnad från regeringen tämligen populistiskt. Det saknar en sammanhållen politik och drar sig inte för att inta helt oförenliga ståndpunkter. Däremot skulle detta parti knappast dra sig för att både rösta nej till en kvinnoförtryckande regim i FN - och högt och ljudligt deklarera hur man röstat även om det hade skapat en diplomatisk kris.

Att regeringen kallar sig feministisk men inte agerar så att feminismen upplevs trovärdig göder därmed populistiska partier både till vänster och till höger i politiken. Det äventyrar trovärdigheten hos politiska ledare och öppnar för en högst berättigad fråga hos väljarna: varför ska man tro på politiker som inte gör som de säger?

Dessvärre har just detta blivit allt mer utbrett i den politiska debatten. Det förefaller idag viktigare att låta bra än att göra gott. Politiker i alla partier - i vart fall alla seriösa partier - lägger betydligt mer kraft på att prata än på att handla.

Lyckligtvis finns det undantag, och därtill i den regering som kallar sig feministisk. Statsministerns agerande i samband med terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm har fått mycket beröm, och det är välförtjänst. det statsministern då gjorde var inte i första hand att prata en massa, utan att visa ledarskap genom att handla och verka. Det är ett sådant agerande som skapar förtroende för politiken och dess verksamhet.

Skatt, moral, samhällsansvar

Den senaste tiden har förslag på skattehöjningar duggat tätt. Höjda marginalskatter, begränsade avdragsmöjligheter, skatt på bilar, på flygresor och eventuellt på socker är några av de förslag som dykt upp i debatten. Samtidigt förs också en diskussion om vem som ska betala skatt och vem som egentligen drabbas eller gynnas av de allt högre skattenivåerna.


I en sådan debatt bör vi ha i minnet att skattepolitiken har en moralisk dimension.


Naturligtvis ska vi alla betala den skatt vi är skyldiga enligt lag att betala. Men det finns också skäl att fundera en stund över vem det är som betalar skatt, och hur mycket skatt vi betalar beroende på ekonomiska omständigheter.


Det finns också en ganska bred enighet om att skattesystemet gott kan ha en viss progressivitet. Att den som har gott ställt kan betala lite mer i skatt än den som helt saknar marginaler är knappast kontroversiellt. Men sedan börjar det bli lite knepigt.

De flesta av oss anser nog också att ett bra skattesystem är effektivt och upplevs som rättvist av de allra flesta. Den knepiga frågan blir då vad som händer om några skattebetalare upplever att systemet missgynnar dem även om de snällt betalar de skatter de är skyldiga. Frågan är också vad som händer med skattemoralen när de som betalar mest både i absoluta och relativa termer hela tiden får höra att de är parasiter och smitare - trots att de betalar mer än andra.


Med andra ord är vänsterns retorik kring skattemoral hos dem som betalar mest inget annat än förödande. Höga skattenivåer i kombination med progressiv beskattning och en vänsterretorik som pekar finger åt högskattebetalare ökar om något risken för att samhället slits sönder.


I ett samhälle som mår bra vill alla var med och bidra till det gemensamma bästa. I ett samhälle där vänsterns populistiska retorik tillåts råda ökar risken för att de som behövs genom att de bidrar väljer att betala sin skatt någon annanstans. Vi som i så fall blir kvar bör kanske fundera i förväg på vad det kan innebära.

Först som sist

Jag hör ofta från dem som ogillar företagande, mångfald och valfrihet i välfärden att "vinsten kommer först" för dem som driver företag. Det är ett direkt okunnigt resonemang.


Allt företagande börjar med intäkter. Intäkter är inte detsamma som vinst. Intäkter är det man behöver för att betala företagets alla kostnader.


Kostnaderna är å andra sidan helt nödvändiga för att det ska kunna bli några intäkter. Kostnader för ett företag är exempelvis personal, hyror, förbrukningsmaterial och att berätta för dem som genererar intäkter att man finns.


Intäkterna kommer nämligen från dem som tycker att man gör ett bra jobb. Inga intäkter kommer av sig själva.


Vad är då vinsten?

Mycket enkelt. När man bedrivit verksamhet (vilket alltså genererar kostnader) och fått betalt (intäkter) för det man gör, så blir det kanske lite grann över.


Kanske. Det är absolut ingen självklarhet i ett företag att intäkterna överstiger kostnaderna. I många fall är det tvärtom, och då blir det förr eller senare konkurs.


Men om man ändå lyckas med det ganska svåra konststycket att göra av med mindre pengar än man drar in, så kan man i bästa fall få lite grann över. Det är det som i företagsekonomiska sammanhang kallas för vinst.

Den, vinsten alltså, kommer på den plats i företagets årsredovisning som denna text nu har kommit till.

Vinsten kommer sist. Allra sist. Framför allt blir det ingen vinst förrän kostnaderna är betalda. Det är den kanske mest grundläggande av alla företagsekonomiska principer, och det vore bra om alla vi som diskuterar denna fråga vore överens om att det är så

Att styra ett bolag

De senaste dagarna har turerna i fondbolaget Allra skapat rubriker. Jag kan inte kommentera själva bolaget närmare eftersom jag saknar detaljkunskaper. Det ger däremot anledning att fundera allmänt kring uppdrag i bolagsstyrelser och vad det innebär, utan att säga hur det gått till i just det nämnda bolaget.

Att ta plats i en bolagsstyrelse innebär inte bara att delta i sex-sju sammanträden och skriva under årsredovisningen. Att vara styrelseledamot innebär också att styra bolagets operativa ledning, utöva intern kontroll, bevaka bolagets omvärld och vara beredd att svara på frågor om bolagets verksamhet. Man har helt enkelt stort ansvar för bolagets väl och ve. Att i det läget säga ”jag visste inte” om bolagets interna förhållanden är verkligen inte att ta det ansvar som lagstiftningen, och rimligtvis också bolagets ägare, ställer på en styrelse.

Lika orimligt är det att personer sitter i tiotals eller fler bolagsstyrelser och samtidigt försöker upprätthålla en illusion av att göra nytta i sagda styrelse. Att ägna professionell tid åt styrelsearbete i bolag kräver tid, och någonstans finns en gräns för hur lite tid det är rimligt att lägga på styrelseuppdraget. Exakt hur många uppdrag som är ”för många” kan bero på flera faktorer, men en bra tumregel är att uppdraget tar minst den tid med rimlig timtaxa som styrelsearvodet utgör. Föreställningen att man för tiotusentals kronor i årsarvode kan sköta ett styrelseuppdrag genom att gå på några möten är felaktig, och som sagt stridande emot lagstiftningens anda.

Jag tar gärna uppdrag i bolagsstyrelser, och bidrar då med lång erfarenhet från olika verksamheter. I så fall lägger jag ned tid, ställer frågor, ger förslag och pratar om bolaget i sammanhang där det lämpar sig. Jag är bollplank till VD och ordförande och ibland till andra i bolagets ledning, följer inte bara bolaget utan också dess marknad och ser till att vara väl påläst när det är dags för styrelsemöte. Dessutom har jag validerad kunskap om styrelsearbete, informationsgivning, kapitalförsörjning, redovisning och internkontroll.

Dessutom har jag ibland haft nöjet att valbereda, och ser då till att inte plocka in fem likadana kompetenser. I stället gäller det att bredda styrelsen, hitta ny kunskap och inte minst bidra till insikt om sådant som inte självklart är bra för bolagets utveckling men som kan påverka i rätt riktning.

Hör gärna av dig om du är verksam i näringslivet och vill få bättre tryck i styrelsearbetet. Rätt använd är en styrelse ett oerhört viktigt strategiskt redskap i ett välfungerande bolag. Fel använd är styrelsen i bästa fall en formalitet. I värsta fall är styrelsen till ren skada för bolagets utveckling. Sådana styrelser ska bytas ut.

Naivitetens pris

Skattemyndigheten berättar idag att man kommer att granska vissa bostadsområden särskilt. Det är bra - och det kommer att främja integration och öppenhet. De områden som räknas upp är inte bara beryktade för hög kriminalitet, utan också för hög andel invandrare.

Det betyder inte att flertalet invandrare är kriminella. Det är heller inte ett erkännande av att den som är utlandsfödd på något sätt skulle vara disponerad för högre sannolikhet att bli kriminell. Däremot är det ett konstaterande av en helt annan sak: ett fritt och öppet samhälle måste också vara en fungerande rättstat där den som begår brott kan räkna med att bli uppspårad och lagförd. Det gäller givetvis oavsett etnisk bakgrund.

Det vi just nu ser flera exempel på är hur en naiv inställning till brott och straff är omöjligt i ett fritt och öppet samhälle. Det är en inställning som inte gynnar den invandrare som vill arbeta hårt, sköta sig och bli en del av vår samhällsgemenskap. Däremot finns det uppenbart grupper som kunnat dra fördel av kombinationen bristande rättssäkerhet och öppen attityd till migration.

Naturligtvis finns det inget skäl att skylla det på en generös migrationspolitik. Återigen är de allra flesta som kommer till vårt land ärliga och ambitiösa personer som inget hellre vill än att bli en del av samhällsgemenskapen. Men det gäller inte alla, och vi som tror på öppenhet måste samtidigt vara tydliga med att öppenheten inte gäller dem som väljer brottslig verksamhet som försörjningskälla.

Svensk rättspolitik har präglats av en naiv eftergivenhet mot brottslighet under alldeles för lång tid. Dessvärre har den naiviteten understötts av en skatte- och arbetsmarknadspolitik som gynnat skattefusk, svartarbete och trixande. Det har gjort att kriminell verksamhet har kunnat sko sig på en naivitet som sträcker sig långt utanför de kriminellas egna led. Naiviteten ha å andra sidan inte bara funnits i en missriktat välmenande vänsterdebatt utan också bland oss helt vanliga medborgare.

Utvecklingen kallar på ansvar. Vi som tror på det öppna samhället måste vara tydliga med att det också förutsätter en fungerande rättsstat. Det ska inte löna sig att begå brott, och det ska heller inte vara bekvämt att åka fast. Därför behövs en stramare rättspolitik som gynnar den som är skötsam och leder till att den som har oärliga avsikter tänker efter mer än en gång.

En sådan utveckling är möjlig, men den kräver politisk vilja och resurser.

Att våga se samhällsproblem

Det blev en hel del reaktioner, positiva och negativa, på det inlägg jag skrev på Facebook om polisen som skrivit om sin arbetssituation.

Debatten som följt är, liksom det refererade inlägget, lite symptomatisk.

Jag förstår den enskilde polismannens frustration. Däremot har jag föga förståelse för ett inlägg, skrivet av en polis som refererar till sin yrkesroll, som förenklar kriminologiska samband som en polisman, i tjänsten såväl som utanför den, bör förhålla sig professionellt till.

Så var det sagt.

Men det finns ännu en aspekt på debatten. Det är den svartvita föreställning som bygger på att man antingen är reservationslöst för öppenhet och en friare rörlighet - och därmed också tillåtande till baksidorna av en sådan migrationspolitik. Eller också är man motståndare till en allt för omfattande migration - och då kan man ge sig själv legitimitet för allsköns problem som man således kan skylla migrationen för.

Det finns en överrepresentation av utrikes födda och andra generationens invandrare i brottsstatistiken. Vad jag vet är det ingen som ifrågasätter det. Vad som däremot orsakar denna överrepresentation är väl värt att diskutera.

Det går enligt den kriminologiska sakkunskapen att finna tre orsaker till överrepresentationen. Jag kommer framför allt att hålla mig till en av dem. De tre orsakerna är:

Diskriminering inom rättsväsendet

Förhållanden kopplade till ursprungslandet

Faktorer kopplade till levnadsförhållanden i Sverige

Av allt att döma är den tredje av dessa den mest intressanta från ett integrationsperspektiv.
Vi vet nämligen också att det finns gott om andra svårigheter för den som invandrat till Sverige. Arbetslösheten är högre bland utrikes födda och deras barn. De har - sannolikt med koppling till arbetslösheten - lägre medelinkomst och av dessa faktorer svårare att etablera sig i samhället. Andra faktorer som påverkar är bostadssituation, utbildning och språkkunskaper.
Det finns således en rad faktorer som, utan att gå in på etniska förhållanden, gör livet besvärligare för den som kommit från ett annat lan än för den som är född i Sverige. Det är väl egentligen så självklart att det inte behöver skrivas.
Men det leder också till två ytterligare frågor: måste det vara så här? Vad går att göra åt saken?
Då finns det också skäl att - på samma sätt som "högerpopulismen" måste utmanas om en enkel bild av förhållandet mellan invandring och kriminalitet - utmana populismen till vänster om en förenklad syn på invandrares levnadsförhållanden.
Generellt sett har invandrare helt enkelt besvärligare levnadsförhållanden än vi som bott här lite längre. Det faktum att vi kombinerat en generös migrationspolitik med en alldeles för slapp integrationspolitik har skapat klyftor. Det är ett samhällsproblem som behöver erkännas - särskilt av den ständigt fingerpekande vänsterpopulismen. Det som skapat klyftorna - som absolut är ett samhällsproblem - är inte "alliansens skattesänkningar" (det finns faktiskt ingen som helst empiri för det) utan en politik på områden som arbetsmarknad, skola och socialpolitik som lett till att de som kommer från andra länder har svårt att ta sig in i, och upp i, samhället.
I vissa fall - alldeles för många, men inte så många som i vulgärdebatten - leder till kriminalitet och därmed till en ökad otrygghet i hela samhället. I de flesta fall blir dessa många fattiga inte alls kriminella - men fattiga är de likväl.
Brottslighet är ett samhällsproblem, men sociala spänningar är ett större sådant. dessa sociala spänningar beror inte alls på vänsterns favoritförklaringsmodell - att skatterna sänkts och "de rika blivit rikare" - utan på en arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik som ställt dem som behöver utanför det samhälle vi andra är inkluderade i.
Därför är det glädjande att socialdemokraterna nu aviserar en ny utbildningspolitik byggd på kunskap och bildning. Att vi däremot skulle få se en arbetsmarknadspolitik byggd på inkludering och rörlighet är nog däremot lite för mycket begärt.

De hunsades revansch

En av dagens stora nyheter handlar om barnmorskan som vägrar utföra en arbetsuppgift, och får starkt stöd för sin vägran av diverse lobbygrupper. Jag vill påtala att jag inte stöder barnmorskans ståndpunkt på något sätt.

Däremot förstår jag den, och tror det är viktigt att förstå för att kunna tolka vad som just nu händer i opinionen och hur det påverkar samhällsklimatet både i vårt land, i Europa och i övriga världen - inte minst i Donald Trumps USA.

"We are the 99 per cent" skanderade talkörerna som ockuperade Wall Street för en tid sedan. Så värst många var de nu inte, men de tog sig rätten att tala inte bara för sig själva utan också för "alla andra" som de ansåg sig vara företrädare för. I höstens presidentval fick vi den korrekta bilden. De demonstrerande vänsterelementens kandidat Bernie Sanders vann inte ens den demokratiska nomineringen, och Hillary Clinton lyckades inte besegra Donald Trump när det gällde att vinna flest antal elektorer (läs: vinna tillräcklig majoritet i rätt delstater).

Under de senaste åren har mycket hänt i opinionen när det gäller rättigheter för tidigare marginaliserade grupper. På område efter område har samhället liberaliserats och därmed blivit friare, öppnare och mer rättvist - tycker de allra flesta av oss. Men när jag beskriver de grupper det rör sig om (utan att nämna någon särskild grupp vid namn), så bör man också ha i minnet att inkludering av vissa tidigare marginaliserade grupper alltid leder till risken för att något annat händer, och det är att nya grupper i stället upplever en tilltagande marginalisering. Förr eller senare kommer då den dag, då gungbrädan tippar över.

I USA har den redan kommit, och frågan är hur långt bort den befinner sig i vårt eget land.

Jag vill absolut inte misskänna den positiva utveckling vi sett under senare år. Jag är rent av stolt över att ha varit delaktig i utvecklingen i flera fall, och det finns mer att göra. Men ett i verklig mening inkluderande samhälle behöver alltid titta sig över axeln medan utvecklingen pågår, och ställa sig den lika viktiga som knepiga frågan "är alla med"?

Det vi kan lära oss om processen kring kvinnan som vägrar utföra aborter är att alla inte är med. Det finns inte en entydig uppfattning om har samhället ska utvecklas, och det finns en växande klyfta mellan olika ståndpunkter. Det är dessutom en klyfta som växer i takt med att vissa uppfattar att andra blir vinnare medan de själva står kvar utan att kunna räkna hem några segrar. Nu gör de i allt högre grad sina röster hörda.

Och om vi rannsakar oss själva, så får vi erkänna att vi hör dem, även om vi inte lyssnar på dem.

I USA lyssnade inte demokraterna, och dessvärre inte heller viktiga delar av det republikanska partiet. Det ledde till att presidenten i USA heter Donald Trump, och att vi nu i rasande fart upplever en utveckling i allt annat än önskvärd riktning för många av oss.

Vi har en del att fundera på om den utvecklingen ska vändas, och det är bråttom. Frihet och öppenhet kan inte tas för givet. Och de stora frågan är hur vi inkluderar.

Ordet är fritt

Det har uppstått en intressant debatt om yttrandefrihetens former. Även om ingen motsätter sig allas rätt att komma till tals, finns det väldigt olika sätt att se på hur rätten till det fria ordet kan värnas.

Det fria ordet värnar inte sig själv. Om vi inte är många som ständigt är vaksamma, så finns alltid en risk för att yttrandefriheten snärjs in utan att vi ens märker det. Yttrandefriheten värnas genom att tillämpas, inte genom att hyllas.

Yttrandefriheten hotas inte heller i första hand av sina ivrigaste motståndare, för de är lätta att känna igen och därmed lätta att bekämpa. Vi kan alla gå till storms emot censur, eller emot att legitimt majoritetsvalda politiker använder sin maktposition till att inskränka yttrandefriheten. Riktigt knepigt blir det däremot, när försvarare av det fria ordet säger "yttrandefrihet, men..." och tycker att yttrandefriheten på olika sätt ändå kanske kan vara lite relativ. Vi måste ju bekämpa de där som säger sånt där som vi inte gillar. Vi måste markera, och på det sättet kanske få tyst på dem.

Att gilla yttrandefrihet måste också vara att gilla fri åsiktsbildning. Då kan man naturligtvis tycka illa om vissa åsikter (de man inte själv delar, nämligen) men absolut inte om det faktum att olika åsikter faktiskt existerar.

Får då vilka åsikter som helst fritt framföras var som helst? Självklart inte. Det finns givetvis alla möjliga begränsningar som vi alla måste finna oss i. Rätten att yttra sin åsikt är inte samma sak som rätten att yttra sin åsikt var, när och hur som helst. Det finns andra lagar, och det finns rent mänskliga hänsyn att ta.

Det finns självfallet ingen rättighet att få en insändare publicerad i en tidning eller att få en bok marknadsförd i en bokhandel. Det finns å andra sidan inga lagar som förbjuder motsatsen. Vilka arenor vi öppnar för tillämpning av det fria ordet är helt och hållet upp till oss alla. Men av exakt samma skäl delar vi också ansvaret. Den som aktivt väljer att stänga en viss kanal för en viss typ av åsikter må alldeles självklart göra det, men bör då också besinna vad den utdragna konsekvensen kan komma att bli.

Däremot delar vi alla en skyldighet. Det är att värna det fria ordet genom att ge det utrymme, och det gör vi genom att även låta våra meningsmotståndare komma till tals, hur rysliga och motbjudande vi än finner deras ståndpunkter.

Jag talade nyligen med redaktören för ett framträdande debattorgan med vänsterorientering. Vederbörande oroade sig för debattens polarisering, för oförmågan att samlas kring ståndpunkter och för oviljan att med gemensam referensram pröva varandras argument. Det är en högst begriplig oro, men den är också lätt att förklara. När vi, oavsett ståndpunkt, är totalt ovilliga att ta till oss av motståndares resonemang, så blir det naturligtvis svårare att hitta gemensamma utgångspunkter. Så om det första vi gör när vi stöter på för oss själva misshagliga åsikter är att stöta dem ifrån oss, så bidrar vi - hur svårt det än kan vara att erkänna - till att stympa den öppna debatt som är ett av yttrandefrihetens fundament.

Det är så lätt att reflexmässigt försvara något annat, och på köpet råka offra det fria ordet. Vi har säkert alla gjort det ibland, och jag är bara tacksam när jag blir påmind. Men det är också ett skäl för att vara uppmärksam. Låt därför varje meningsutbyte börja med att lyssna, för det fria ordets skull.

Med andra ord

Landstinget ska byta namn. Det gamla begreppet ska bytas ut mot "region" för att markera att landstinget fått nya uppgifter. Det må så vara - men det viktigaste signalen borde kanske i stället vara att sjukvård och kollektivtrafik fortfarande är de klart viktigaste uppgifterna.

Är detta en viktig fråga? Ja och nej. Vad landstinget/regionen heter är förstås helt underordnat, men om namnfrågan då skymmer de mycket viktigare frågorna om vad som är regionens kärnuppgifter, så kan en ren struntsak få ganska tråkiga konsekvenser.

Regionen (som det nu alltså ska heta) omsätter varje år långt över tio miljarder kronor. Huvuddelen av detta består av landstingsskatt (som det fortfarande heter) och används för att finansiera sjukvård. Det är dessutom den just nu viktigaste politiska frågan. Därmed kan vi också ganska enkelt sluta oss till hur regionen (nya namnet alltså) på bästa sätt vinner respekt hos invånarna. Det är genom att bedriva E en sjukvård som är så bra att den inger förtroende. Det är, dessvärre, lite si och så med den saken för tillfället.

Det klokaste budskapet från politiker (jag är själv en av dem) och tjänstemän i regionen borde alltså vara att man jobbar på allt vad man kan för att sjukvården ska bli bättre. Redan i en nyhet om namnbytet borde alla berörda fokusera på uppdraget - och markera att namnfrågan är underordnad.

När man då i nyhetsinslaget om namnbytet får se ett rykte om att tjänstemän som slinter med tungan ska "få böta" så finns det goda skäl att höja ett ögonbryn. OM man får böta för att man råkar säga fel namn - vilka böter väntar då för den som är ansvarig för inställda bussar, orimliga väntetider eller brist på personal?

Namnbytet är alltså ingen stor fråga. Regionens verksamhet är desto större och viktigare. Just därför bör alla kommunicera att det är verksamheten som är viktigast. Då får man också respekt från de invånare som vi politiker tjänar.

En modernare sjukvård

Jag har just läst en mycket intressant artikel i Dagens Samhälle. Artikeln handlar om regeringens nya lagförslag, som ska förhindra att viss verksamhet förläggs utanför universitetssjukhus. Det är ett förslag som går rakt emot den utveckling som pågår i många (även S-styrda) landsting, och som är en viktig del av vårdens modernisering.
Det händer just nu väldigt mycket i svensk sjukvård. Allt mer vård kan utföras utanför de stora sjukhusen som en följd av den medicinska och tekniska utvecklingen. Sjukdomar som för några års edan krävde långvarig inläggning kan idag behandlas utan att patienten ens behöver besöka ett sjukhus. Det ställer krav på att kunna gemomföra strukturförändringar av vården som inte har det minsta med ideologi eller med synen på privata vårdgivare att göra.
Flera av de landsting och regioner som anses som moderna och nytänkande driver också en sådan utveckling, åter igen oavsett färg på den politiska ledningen. Ett exempel är Region Östergötland, som tillsammans med andra närliggande landting ser över vilken vård som behöver bedrivas på universitetssjukhuset i Linköping och vilken vård som i stället kan förläggas till andra orter - och till andra huvudmän.
Omstöpningen har sin grund i begreppet universitetssjukvård. I framtiden kommer all sjukvård att på olika sätt vara föremål för forskning, utveckling och utbildningen. Modellen där dessa frågor "låstes in" på universitetssjukhus är föråldrad. De moderna och nytänkande organisationerna i sjukvården öppnar all sjukvård för samarbete och fokuserar på att hitta goda former för att skapa detta. Det är, som sagt, möjligt som en följd av teknisk och organisatorisk utveckling. De landsting som driver utvecklingen hårdast kommer också inom några år att ha den modernaste sjukvården och, av allt att döma, den slagkraftigaste medicinska forskningen och utvecklingen.
Vårt landsting väljer att döma av remissvaret på utredningen, en annan väg. I ett läge då den allmänna uppfattningen är att utredningen är slarvigt skriven och okunnig om vårdens utveckling, har landstingsttyrelsen i vårt landsting valt att tillstyrka utredningen i sin helhet. Det är ett mycket oroande förhållningssätt, som också kommer till uttryck i konkret politik.
Universitetssjukvården förändras inte bara i en rasande takt. Den söker sig dessutom helt nya former. Gränssnittet mellan sjukvård och teknik förflyttas. Samverkan mellan huvudmän för sjukvård och för äldreomsorg blir allt viktigare. Nya forskningsområden skapas både inom teknik och hälsa och inom olika delar av vården. Allt detta kräver en akademisk vårdmiljö som kan anpassa sig till förändringar. det rimliga vore att vår universitetsssjukvård i Uppsala län gick samma väg.
Men så är inte fallet. I stället råder en otidsenlig inställning som i sig är ett hot emot Akademiska sjukhusets framtida ställning som universitetssjukhus. När andra landsting och regioner i vårt närområde moderniserar och driver på en utveckling som skapar en modernare vård, så står landstinget i Uppsala kvar i en gammaldags inställning till hur sjukvård ska organiseras och bedrivas.
Det ska bli intressant att se vad den politiska ledningen kommer att skylla ifrån sig på, när den här utvecklingen blir verklighet.