I kväll bär det av till Upplandsmuseet för att ge inbjudna gäster möjlighet att förhandstitta på vår utställning om landstingets 150-åriga historia, och i morgon är det dags för själva invigningen. Välkommen!
Landstinget är ju en något anonym samhällsaktör, och genom åren har det flitigt diskuterats om landstingen verkligen behövs. Många av dess funktioner kunde ju lika gärna ligga på kommunerna, och andra kan gott tas över av staten, anser många. Det må så vara, men så länge landstingen existerar så är det självfallet viktigt att de sköts så bra som möjligt. Därtill är det nödvändigt att den verksamhet som bedrivs faktiskt är känd av dem som berörs.
Ungefär var nionde krona som vi tjänar går till landstingsskatt. Pengarna används till hälso-och sjukvård, till att knyta samman bostäder och arbetsplatser, till musik, dans och andra upplevelser och till att bidra till att vårt län växer och utvecklas. I Uppsala län är näringslivet i hög grad beroende av att det finns en god samverkan mellan näringslivet och sjukvården, eftersom en myckets tor andel av länets näringsliv helt enkelt bygger på sjukvård.
Det är med andra ord ingen liten och obetydlig aktör som fyller år. Däremot är det en institution i samhället som många upplever att den "bara finns där" - till den dag kommer, då något inte fungerar.
Medierna rapporterar ibland, som exempel, om kaos i tågtrafiken med inställda turer. Det är oacceptabelt och ska givetvis åtgärdas - men det kan vara bra att komma ihåg att sådär en 98 procent av alla turer i kollektivtrafiken både avgår och kommer fram i tid.
Vi läser ibland om problem i vården, och missförhållanden ska både rapporteras och åtgärdas. Men vi glömmer lätt att det dagligen görs tiotusentals läkarbesök, operationer, behandlingar och diagnoser. Och även om allt för många får vänta allt för länge så får de allra flesta den vård de behöver, och dessutom i tid.
Allt detta ska dessutom klaras av med en god hushållning med skattebetalarnas pengar, och det är sannerligen inte det lättaste. Som i all offentlig verksamhet finns det alltid behov att fylla, men det gäller också att vara varsam med pengarna.
Det vi ska fira under det kommande året är alltså inte den politiska instutitionen landstinget, utan den verksamhet som landstinget ansvarar för, de människor som faktiskt utgör landstinget och den utveckling som landstinget bidrar till. den har lett till att vårt län har landets lägsta arbetslöshet och till att befolkningen hela tiden växer. Det är också en utveckling som vi ska måna om, och som vi i den politiska ledningen ska bevaka noga.
Det gör vi. Varje dag året runt. Men just i kväll och i morgon ska vi passa på att uppmärksamma att vi lever i ett län där det går ganska bra. Och att vi kan vara tacksamma för allt det arbete som utförs i landstingets namn.
21 september 2012
16 september 2012
Framtiden tillhör oss
Den kommande veckan går i firandets tecken. Det är nämligen 150 år sedan landstingen inrättades och det kan vara väl värt att uppmärksamma. För att påminna om samhällsutvecklingen sedan 1862 har Mats O Karlsson skrivit en mycket bra krönika, som presenteras då landstingsfullmäktige sammanträder i morgon.
Men veckan innehåller mer än så att fira. På onsdag är det nämligen också 150 år sedan Arvid Lindman föddes. Lindman är en av de svenska statsmän som är minst känt i fröhållande till vad han faktiskt uträttade. Två gånger statsminister, 1906-1911 och 1928-1932, gjorde han betydande insatser för att modernisera Sverige. Dessa insatser har dock skjutits i bakgrunden till förmån för andra, förvisso lika betydelsefulla reformer. orsaken till detta kan man diskutera, men det är tveklöst så, att det fiinns brister i hur svensk politisk historia under 1900-talet skrivs. Och det gäller ännu idag.
Att Arvid Lindman till exempel lyckades lotsa igenom den första viktiga rösträttsreformen som ledde till allmän rösträtt för män brukar skjutas i bakgrunden till förmån för den senare reform, 1918, som ledde till allmän och lika rösträtt för både män ock kvinnor. Självklar är den allmänna och lika rösträttten en demokratisk milstolpe - men den hade aldrig kunnat bli verklighet utan det förarbete som Lindman utförde drygt tio år tidigare.
Det är viktigt att vi moderater lär oss historia, både vår egen och den politiska historien som helhet. För ungefär ett år sedan hamnade vi i en helt omöjlig debatt - och förlorade den - enbart därför att vi inte kunde berätta, och förklara, vår historia. I stället lät vi andra berätta den.
Vi har således anledning att vara stolta över det som Arvid Lindman uträttade - och över vad vårt landsting har uträttat under 150 år. Men för att knyta samman dessa båda trådar är det också tänkvärt att vårt landsting endast haft ett demokratiskt styrelseskick i modern mening under de senaste 90 av dessa 150 år. Och att socialdemokrater styrt landstinget under 56 av dessa. Extra notabelt är att dessa 56 år närmast skedde i en följd mellan 1939 och 2006. Under dessa 67 år lyckades vi i Alliansen aldrig någonsin vinna väljarnas förtroende mer än sex år i följd. Därmed innebar valet 2010 ett trendbrott - men valet 2014 blir av samma anledning ännu viktigare. Då får vi nämligen besked av väljarna om de är beredda att ge oss förtroende en tredje gång - vilket alltså skulle innebära en viktig förlängning av den längsta majoritetsstälningen för de borgerliga partierna sedan 1938!
Det som gör detta viktigt är naturligtvis inte makten i sig, utan möjligheten att genomföra viktiga reformer. En del av dessa har redan genomförts, och fler behöver påbörjas redan före nästa val. I grunden handlar det - som jag beskrivit tidigare - om att reformera vården i riktning mot större inflytande för patienten, ökade valmöjligheter och en större mångfald av vårdgivare.
Historien om vårt landsting 2012 är i hög grad en historia om ett landsting som under långa perioder styrts av socialdemokrater. Mitt mål är att bidra till att framtiden ska höra oss i Alliansen till. Det kommer att gynna vårt län på många sätt.
Men veckan innehåller mer än så att fira. På onsdag är det nämligen också 150 år sedan Arvid Lindman föddes. Lindman är en av de svenska statsmän som är minst känt i fröhållande till vad han faktiskt uträttade. Två gånger statsminister, 1906-1911 och 1928-1932, gjorde han betydande insatser för att modernisera Sverige. Dessa insatser har dock skjutits i bakgrunden till förmån för andra, förvisso lika betydelsefulla reformer. orsaken till detta kan man diskutera, men det är tveklöst så, att det fiinns brister i hur svensk politisk historia under 1900-talet skrivs. Och det gäller ännu idag.
Att Arvid Lindman till exempel lyckades lotsa igenom den första viktiga rösträttsreformen som ledde till allmän rösträtt för män brukar skjutas i bakgrunden till förmån för den senare reform, 1918, som ledde till allmän och lika rösträtt för både män ock kvinnor. Självklar är den allmänna och lika rösträttten en demokratisk milstolpe - men den hade aldrig kunnat bli verklighet utan det förarbete som Lindman utförde drygt tio år tidigare.
Det är viktigt att vi moderater lär oss historia, både vår egen och den politiska historien som helhet. För ungefär ett år sedan hamnade vi i en helt omöjlig debatt - och förlorade den - enbart därför att vi inte kunde berätta, och förklara, vår historia. I stället lät vi andra berätta den.
Vi har således anledning att vara stolta över det som Arvid Lindman uträttade - och över vad vårt landsting har uträttat under 150 år. Men för att knyta samman dessa båda trådar är det också tänkvärt att vårt landsting endast haft ett demokratiskt styrelseskick i modern mening under de senaste 90 av dessa 150 år. Och att socialdemokrater styrt landstinget under 56 av dessa. Extra notabelt är att dessa 56 år närmast skedde i en följd mellan 1939 och 2006. Under dessa 67 år lyckades vi i Alliansen aldrig någonsin vinna väljarnas förtroende mer än sex år i följd. Därmed innebar valet 2010 ett trendbrott - men valet 2014 blir av samma anledning ännu viktigare. Då får vi nämligen besked av väljarna om de är beredda att ge oss förtroende en tredje gång - vilket alltså skulle innebära en viktig förlängning av den längsta majoritetsstälningen för de borgerliga partierna sedan 1938!
Det som gör detta viktigt är naturligtvis inte makten i sig, utan möjligheten att genomföra viktiga reformer. En del av dessa har redan genomförts, och fler behöver påbörjas redan före nästa val. I grunden handlar det - som jag beskrivit tidigare - om att reformera vården i riktning mot större inflytande för patienten, ökade valmöjligheter och en större mångfald av vårdgivare.
Historien om vårt landsting 2012 är i hög grad en historia om ett landsting som under långa perioder styrts av socialdemokrater. Mitt mål är att bidra till att framtiden ska höra oss i Alliansen till. Det kommer att gynna vårt län på många sätt.
13 september 2012
Jobba heltid
Idag har vi presenterat ett ärende som kommer upp på kommande sammanträde med landstingsstyrelsen den 1 oktober. Det handlar om att ge alla som är anställda i vårt landsting rätt att arbeta heltid om de så önskar.
Vi gör det för att människor som är anställda i vårt landsting ska kunna vara trygga med att ha bra anställningsvillkor. Det viktiga är egentligen inte "rätt till heltid"; det viktiga är att inte tvingas till ofrivillig deltid.
Det är en reform som ställer krav. Det kommer att bli en aning knepigare att vara chef - men vår bedömning är att landstinget som helhet å andra sidan blir en attraktivare arbetsgivare som kan locka de medarbetare som vi behöver. Den som oroas för att reformen ska kosta massor av pengar bör samtidigt veta att de heltider som eventuellt behöver arrangeras i regel kan lösas genom att just arbeta ännu mer än man redan gör ute på arbetsplatserna med exempelvis schemaläggning och samordning av olika arbetsuppgifter. Vår förhoppning är rent av att väl genomtänkt personalplanering kan frigöra ännu mer tid för det viktigaste i vården, nämligen tid för patienterna.
Vi gör det för att människor som är anställda i vårt landsting ska kunna vara trygga med att ha bra anställningsvillkor. Det viktiga är egentligen inte "rätt till heltid"; det viktiga är att inte tvingas till ofrivillig deltid.
Det är en reform som ställer krav. Det kommer att bli en aning knepigare att vara chef - men vår bedömning är att landstinget som helhet å andra sidan blir en attraktivare arbetsgivare som kan locka de medarbetare som vi behöver. Den som oroas för att reformen ska kosta massor av pengar bör samtidigt veta att de heltider som eventuellt behöver arrangeras i regel kan lösas genom att just arbeta ännu mer än man redan gör ute på arbetsplatserna med exempelvis schemaläggning och samordning av olika arbetsuppgifter. Vår förhoppning är rent av att väl genomtänkt personalplanering kan frigöra ännu mer tid för det viktigaste i vården, nämligen tid för patienterna.
12 september 2012
Vad vore vården utan reformer?
Jag har skrivit om det tidigare, men det är på sin plats att skriva det igen. det behövs en hel del reformarbete i svensk sjukvård. Visserligen har vi på många områden och i många avseenden en hälso- och sjukvård i absolut världsklass, men om vi inte ständigt arbetar med förbättring och utveckling så är risken stor att vi tappar den ledande positionen.
Samtidigt finns en uppenbar skiljeinlje i debatten om den svenska vården. Den ena ståndpunkten i den debatten innehas av oss som tror att mer mångfald, större möjligheter att välja och framför allt större tilltro till patientens egen förmånga att göra ställningstaganden bör få genomslag. Den andra ståndpunkten bygger på att den bästa vården ges i ett samlat sjukvårdssystem där samma aktör, nämligen landstingen, ska vara både finansiärer, uppdragsformulerare och produenter. Det är den sjukvårdsmodellen vi prövat i drygt en mansålder - och det finns allt fler tecken på att den faktiskt inte fungerar.
Låt mig först konstatera vad det är vi är helt ense om i svensk sjukvårdsdebatt. det är att vården ska vara finiansierad via skattemedel och ges till alla efter behov. Vården ska vara likvärdig vem man än är, och var man än bor. Vi betalar för sjukvården i huvudsak via skattsedeln och i någon liten del via patientavgifter. Så långt är alla partier eniga, och någon debatt behöver faktiskt inte föras om detta. Det kan vara på plats att påpeka särskilt - eftersom de som inte vill föra debatten om vårdens organisation och styrning gärna försöker få debatten att handla om finansiering och behovsprövning, som om det vore något som vi inte är överens om.
Skiljelinjen går alltså mellan synsättet att allt fungerar bäst om landsitngen som vårdgivare gör allting i egen regi eller om vården faktiskt kan bli kvalitativt bättre genom att andra aktörer ges möjlighet att bidra till vårdens utveckling. Den som söker stöd för att detta skulle fungera bättre än med en helt landstingsproducerad vård kan ta sig en funderar över två saker. Den ena är hur det fungerar i andra delar av världen. Den andra är hur det fungerar i andra samhällssektorer.
Vi tar det senare först. Monopol fungerar ytterst sällan. Med tiden har även så kallade naturliga monopol både visat sig vara allt färre och dessutom allt mer behäftade med brister. Det intressantaste och mest debatterade exemplet är järnvägen (som ju också är ett område där landstinget är aktivt). Många påstår att dagens bekymmer i järnvägstrafiken beror på så kallade avregleringar. Sanningen är att järmnvägen fungerade som allra sämst strax innan den avreglerades. Sedan dess har nämligen någonting hänt som verkligen skiljer dagens järnvägstrafik från den tid i historien då det fanns ett så kallat naturligt monopol som kallades SJ. Det är att folk har börjat åka tåg. Numera används järnvägarna som aldrig förr, och det sätter natutrligtvis sina spår, om lustigheten ursäktas. utan den formliga revolution som järnvägen gått igenom sedan 1980-talet, så hade vi fortfarande haft ett SJ som ganska få åkte med och som lika få brydde sig om ifall tågen gick eller inte. Till råga på allt så har detta naturliga monopol fått tuff konkurrens, nämligen av inrikesflyget. Trots att vi flyger allt mer, så åker vi dessutom allt mer tåg. Var och en kan fundera på om den ekvationen bygger på monopol och inlåsningar eller på mångfald, nytänkande och utveckling.
Hur ser det då ut i andra delar av vår värld? Tar man upp den tråden i debatten, så brukar ett land komma upp ganska snabbt, nämligen USA. Genast säger någon att som i USA får det i alla fall absolut inte bli. Så bra då; vad jag känner till är det mycket få i den svenska dabatten som ens anser att vi ska titta på den amerikanska sjukvårdspolitiken. Alltså kan vi lägga den åt sidan och studera andra välfärdsstater med samma levnadsnivå, samma samhällsstruktur och ungefär samma modell för finansiering och styrning som i Sverige. Då kan vi snabbt konstatera en sak. det är att i de flesta andra välfärdsstater så finns det gott om olika producernter av sjukvård. Tillsammans erbjuder de en mångfald som ger patienten valmöjligheter, och dessutom bidrar aktivt till vårdens utveckling.
Nästa gång du hör begreppet "vinst i vården" kan just detta vara något att fundera över. Kanske är den viktigaste frågan exakt hur många kronor en viss vårdgivare kan tjäna på sin verksamhet. den viktigaste frågan är kanske snarare vad du som patient - och för den delen som skattebetalare - kan tjäna på ökad mångfald, fler valmöjligheter och sist men inte minst fler aktörer som genom sin kreativitet bidrar till vårdens utveckling.
Samtidigt finns en uppenbar skiljeinlje i debatten om den svenska vården. Den ena ståndpunkten i den debatten innehas av oss som tror att mer mångfald, större möjligheter att välja och framför allt större tilltro till patientens egen förmånga att göra ställningstaganden bör få genomslag. Den andra ståndpunkten bygger på att den bästa vården ges i ett samlat sjukvårdssystem där samma aktör, nämligen landstingen, ska vara både finansiärer, uppdragsformulerare och produenter. Det är den sjukvårdsmodellen vi prövat i drygt en mansålder - och det finns allt fler tecken på att den faktiskt inte fungerar.
Låt mig först konstatera vad det är vi är helt ense om i svensk sjukvårdsdebatt. det är att vården ska vara finiansierad via skattemedel och ges till alla efter behov. Vården ska vara likvärdig vem man än är, och var man än bor. Vi betalar för sjukvården i huvudsak via skattsedeln och i någon liten del via patientavgifter. Så långt är alla partier eniga, och någon debatt behöver faktiskt inte föras om detta. Det kan vara på plats att påpeka särskilt - eftersom de som inte vill föra debatten om vårdens organisation och styrning gärna försöker få debatten att handla om finansiering och behovsprövning, som om det vore något som vi inte är överens om.
Skiljelinjen går alltså mellan synsättet att allt fungerar bäst om landsitngen som vårdgivare gör allting i egen regi eller om vården faktiskt kan bli kvalitativt bättre genom att andra aktörer ges möjlighet att bidra till vårdens utveckling. Den som söker stöd för att detta skulle fungera bättre än med en helt landstingsproducerad vård kan ta sig en funderar över två saker. Den ena är hur det fungerar i andra delar av världen. Den andra är hur det fungerar i andra samhällssektorer.
Vi tar det senare först. Monopol fungerar ytterst sällan. Med tiden har även så kallade naturliga monopol både visat sig vara allt färre och dessutom allt mer behäftade med brister. Det intressantaste och mest debatterade exemplet är järnvägen (som ju också är ett område där landstinget är aktivt). Många påstår att dagens bekymmer i järnvägstrafiken beror på så kallade avregleringar. Sanningen är att järmnvägen fungerade som allra sämst strax innan den avreglerades. Sedan dess har nämligen någonting hänt som verkligen skiljer dagens järnvägstrafik från den tid i historien då det fanns ett så kallat naturligt monopol som kallades SJ. Det är att folk har börjat åka tåg. Numera används järnvägarna som aldrig förr, och det sätter natutrligtvis sina spår, om lustigheten ursäktas. utan den formliga revolution som järnvägen gått igenom sedan 1980-talet, så hade vi fortfarande haft ett SJ som ganska få åkte med och som lika få brydde sig om ifall tågen gick eller inte. Till råga på allt så har detta naturliga monopol fått tuff konkurrens, nämligen av inrikesflyget. Trots att vi flyger allt mer, så åker vi dessutom allt mer tåg. Var och en kan fundera på om den ekvationen bygger på monopol och inlåsningar eller på mångfald, nytänkande och utveckling.
Hur ser det då ut i andra delar av vår värld? Tar man upp den tråden i debatten, så brukar ett land komma upp ganska snabbt, nämligen USA. Genast säger någon att som i USA får det i alla fall absolut inte bli. Så bra då; vad jag känner till är det mycket få i den svenska dabatten som ens anser att vi ska titta på den amerikanska sjukvårdspolitiken. Alltså kan vi lägga den åt sidan och studera andra välfärdsstater med samma levnadsnivå, samma samhällsstruktur och ungefär samma modell för finansiering och styrning som i Sverige. Då kan vi snabbt konstatera en sak. det är att i de flesta andra välfärdsstater så finns det gott om olika producernter av sjukvård. Tillsammans erbjuder de en mångfald som ger patienten valmöjligheter, och dessutom bidrar aktivt till vårdens utveckling.
Nästa gång du hör begreppet "vinst i vården" kan just detta vara något att fundera över. Kanske är den viktigaste frågan exakt hur många kronor en viss vårdgivare kan tjäna på sin verksamhet. den viktigaste frågan är kanske snarare vad du som patient - och för den delen som skattebetalare - kan tjäna på ökad mångfald, fler valmöjligheter och sist men inte minst fler aktörer som genom sin kreativitet bidrar till vårdens utveckling.
11 september 2012
De mest utsatta
Förutom glädjande besked om regeringens satsningar på forskning och en intressant genomgång av framtidens Akademiska sjukhus, så har dagen ägnats åt ett besök på en verkligen angelägen verksamhet i landstingets regi, dessutom i samarbete med Uppsala och Knivsta kommuner.
Det handlar om DD-teamet, en verksamhet inriktad på persooner med dubbla diagnoser, det vill säga samtidigt beroende av alkohol och droger och en psykiatrisk diagos. De människor som behandlas av DD-teamet hör med andra ord till de skörast och mest utsatta i vårt samhälle.
En hel del av vårt samtal vid besöket handlade om just detta, om att det i vårt välfärdssamhälle finns människor som både lider av två svåra diagnoser - och dessutom samtidigt är fullkomligt "osedda" av alla oss andra. Det ställer stora krav på personalen, men det innebär också en extra belastning eftersom det nästan alltid rör sig om människor med inget eller ytterst svagt nätverk, mycket liten förmåga att hitta vägar in i samhället och sist men inte minst ett stort mått av brist på förståelse från alla oss andra i samhället.
Det rör sig inte om någon stor grupp, kanske någon promille av den totala samhällsgemenskapen. Men det rör sig om människor som har ett stort behov av omtanke, värme och medmänsklighet.
Glädjande nog har vårt landsting tillsammans med de nämnda kommunerna en ganska bra verksamhet för psykiskt sjuka med beroendeproblematik. Men det finns mer att göra. Bostad, sysselsättning och sociala kontakter är tre områden där mer skulle kunna göras. Och även om detta är "kommunala uppgifter" så har kommun och landsting gemensamt ett ansvar för att ge dessa personer ett så gott liv som möjligt.
Framför allt ger möten som detta en insikt om hur viktigt det är att vården och omsorgen om de allra sköraste och mest utsatta verkligen fungerar. Ett samhälles värdighet mäst bäst på hur vi tar hand om dem som har de största behoven. Det är för dem, som saknar avrje alternativ, som vår sociala omsorg verkligen måste fungera.
Det handlar om DD-teamet, en verksamhet inriktad på persooner med dubbla diagnoser, det vill säga samtidigt beroende av alkohol och droger och en psykiatrisk diagos. De människor som behandlas av DD-teamet hör med andra ord till de skörast och mest utsatta i vårt samhälle.
En hel del av vårt samtal vid besöket handlade om just detta, om att det i vårt välfärdssamhälle finns människor som både lider av två svåra diagnoser - och dessutom samtidigt är fullkomligt "osedda" av alla oss andra. Det ställer stora krav på personalen, men det innebär också en extra belastning eftersom det nästan alltid rör sig om människor med inget eller ytterst svagt nätverk, mycket liten förmåga att hitta vägar in i samhället och sist men inte minst ett stort mått av brist på förståelse från alla oss andra i samhället.
Det rör sig inte om någon stor grupp, kanske någon promille av den totala samhällsgemenskapen. Men det rör sig om människor som har ett stort behov av omtanke, värme och medmänsklighet.
Glädjande nog har vårt landsting tillsammans med de nämnda kommunerna en ganska bra verksamhet för psykiskt sjuka med beroendeproblematik. Men det finns mer att göra. Bostad, sysselsättning och sociala kontakter är tre områden där mer skulle kunna göras. Och även om detta är "kommunala uppgifter" så har kommun och landsting gemensamt ett ansvar för att ge dessa personer ett så gott liv som möjligt.
Framför allt ger möten som detta en insikt om hur viktigt det är att vården och omsorgen om de allra sköraste och mest utsatta verkligen fungerar. Ett samhälles värdighet mäst bäst på hur vi tar hand om dem som har de största behoven. Det är för dem, som saknar avrje alternativ, som vår sociala omsorg verkligen måste fungera.
Glädjande satsningar
I korthet: mycket glad över de satsningar på Life Science som regeringen presenterar. De har stor betydelse för Uppsala universitet och därmed även för vårt län - och självklart därmed för landstinget. En satsning på Science for Life Laboratory är en satning inte bara i Uppsala och Stockholm utan har betydelse för hela landet. Extra glädjande är att regeringen satsar på behandlingsforskning, för ju närmre patienten forskningen bedrivs destor snabbare ser vi en klinisk nytta.
Med andra ord en bra dag för vården och forskningen, och en bra dag för Uppsala och vårt landsting. Jag återkommer med mer kommentarer.
Med andra ord en bra dag för vården och forskningen, och en bra dag för Uppsala och vårt landsting. Jag återkommer med mer kommentarer.
Den som väntar...
Den klart viktigaste frågan för oss i landstinget är att ge människor vård i tid. På den punkten brister landstinget fortfarande, och Alliansens uppgift är nu att se till så att de långa väntetiderna får en lösning. Mot den bakgrunden är det bra att Radio Uppland faktiskt riktar blicken mot detta problem. Det är också intressant att se de rent ideologiska skillnader som finns i synen på hur problemet kan lösas.
För sex år sedan såg situationen likadan ut i länets primärvård. Bäntetiderna till vårdcentralerna var längst i landet, och vi som har det politiska ansvaret fick dagliga klagomål från irriterade patienter. Alliansen genomförde då ett antal reformer, där möjligheten för andra än landstinget självt att öppna vårdcentral var en av de viktigaste. Sedan dess har ett drygt tiotal vårdcentraler antingen nyöppnat helt eller från att ha drivits av landstinget gått över i annan regi. Dessutom, vilket är minst lika viktigt, kan patienter nu välja vilken vårdcentral de ska vända sig till. Det gör att den vårdcentral som har för långa väntetider raskt förlorar patienter - och det är exakt det som är tanken. Vården måste skärpa sig för att möta patienternas krav.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Idag är väntetiderna kortare och klagomålen har i stort sett upphört. Fortfarande hör patienter av sig som anser att de fått vänta för länge - men vi kan konstatera att situationen blivit mycket, mycket bättre.
Ett annat resultat av reformen ska vi inte hymla om. En vårdcentral, i Bålsta, har gått i konkurs. Ägaren av den vårdcentralen klarade inte, till skillnad från alla andra vårdcentraler i länet, att driva verksamheten inom de ekonomiska villkor som gäller. Då får man heller inte vara med och erbjuda patienterna sina tjänster.
Det går dessvärre inte att kopiera vårdvalet i primärvården rakt av när det gäller vård som ges på sjukhus, men vi håller nu på att titta på hur motsvarande kan göras även för diagnoser och behandlingar i sjukhusvården. det är nämligen ett steg mot en köfri vård, och det är ett av Alliansens viktigaste mål.
Renoveringen av svensk - och uppländsk - sjukvård fortsätter. Hittills har det gått bra, men det är mycket kvar att göra och vi är inte nöjda förrån vi nått de mål som vårdgarantin ställer upp. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett politisk ledning.
För sex år sedan såg situationen likadan ut i länets primärvård. Bäntetiderna till vårdcentralerna var längst i landet, och vi som har det politiska ansvaret fick dagliga klagomål från irriterade patienter. Alliansen genomförde då ett antal reformer, där möjligheten för andra än landstinget självt att öppna vårdcentral var en av de viktigaste. Sedan dess har ett drygt tiotal vårdcentraler antingen nyöppnat helt eller från att ha drivits av landstinget gått över i annan regi. Dessutom, vilket är minst lika viktigt, kan patienter nu välja vilken vårdcentral de ska vända sig till. Det gör att den vårdcentral som har för långa väntetider raskt förlorar patienter - och det är exakt det som är tanken. Vården måste skärpa sig för att möta patienternas krav.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Idag är väntetiderna kortare och klagomålen har i stort sett upphört. Fortfarande hör patienter av sig som anser att de fått vänta för länge - men vi kan konstatera att situationen blivit mycket, mycket bättre.
Ett annat resultat av reformen ska vi inte hymla om. En vårdcentral, i Bålsta, har gått i konkurs. Ägaren av den vårdcentralen klarade inte, till skillnad från alla andra vårdcentraler i länet, att driva verksamheten inom de ekonomiska villkor som gäller. Då får man heller inte vara med och erbjuda patienterna sina tjänster.
Det går dessvärre inte att kopiera vårdvalet i primärvården rakt av när det gäller vård som ges på sjukhus, men vi håller nu på att titta på hur motsvarande kan göras även för diagnoser och behandlingar i sjukhusvården. det är nämligen ett steg mot en köfri vård, och det är ett av Alliansens viktigaste mål.
Renoveringen av svensk - och uppländsk - sjukvård fortsätter. Hittills har det gått bra, men det är mycket kvar att göra och vi är inte nöjda förrån vi nått de mål som vårdgarantin ställer upp. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett politisk ledning.
10 september 2012
Rätten att välja
Den som till äventyrs följer mig på Twitter har under helgen kunnat följa mina entusiastiska utrop från ett besök hos systerpartiet Höyre i Norge. Två dagar med Höyres kommunalpolitiker i Hamar har verkligen inspirerat. Men ibland är det svårt att sätta mer konkreta ord på sådan inspiration. Det har jag dock fått förtjänstfull hjälp med idag, tack vare en utmärkt huvudledare i Svenska Dagbladet, signerad Maria Ludvigsson.
Visst är den nya inspektionen för vård och omsorg nödvändig, just för att det behövs en löpande översyn av offentligt finansierad verksamhet. men det gäller att inspektionen gör det den ska och inte tar över medborgarnas dagliga roll som utkrävare och granskare. I stället måste vi som är lokala och regionala politiker med ansvar för välfärden se till så att varje kommun och varje landsitng inom sitt ansvarsområde just tar en sorts roll som iniformellt "lokalkontor" för denna statliga inspektion.
Kommunernas och landstingen är nämligen också behäftade med brister - och en av de största av dem är att vi oavsett politisk ledning har en tendens att ägna mer energi åt den egna "verksamhetsproduktionen" än åt att se till så att vi gör det som är vårt uppdrag. det är nämligen att som ställföreträdare för våra medborgare - som ju både betalar skatt för att finansiera verksamheten och väljer oss till sina förerträdare - säkerställa att medborgarna både kan göra egna medvetna val och att dessa val görs mellan aktörer som levererar välfärdstjänster av god kvalitet.
Här måste vi som företräder Alliansen dessutom ta ett särskilt ansvar.
Debatten om "vinst i vården" är nämligen symptomatisk. den kan uppfattas som om den handlar om huruvuda det är moraliskt eller inte att ta ut stora vinster ur verksamheten samtidigt som kvalitén äventyras - i synnerhet som det rör sig om skattefinansierad verksamhet. I själva verket är den viktiga frågan om medborgarna faktiskt ska kunna välja mellan olika vårdgivare, skolor eller andra välfärdstjänster. Ställer man frågan så blir svaret självklart för de allra flesta.
Samtidigt får det faktiskt inte vara någon allmän rättighet att kunna fakturera det allmänna för olika välfärdstjänster. Det behövs klara spelregler för hur olika aktörer etablerar sig, erbjuder brukare och patienter sina tjänster och sedan får betalt - av de allmänna - för de tjänster som utförs. Tummar vi på den ordningen så finns det en risk för att vi får en verksamhet där det offentliga finansierar utan att kunna ställa de krav som offentlig finansiering måste bygga på. Även här kan kommuner och landsting bli bättre.
Sist men inte minst är det bra med statlig uppföljning, och det finns en förväntan hos människor att vården ska ges efter behov och av likvärdig kvalitet. Skillnaderna är för stora i vårt land idag. men det får inte ske på bekostnad av det faktum att demokratin bygger på kommunalt självstyre som iinnebär att olika politiker i olika lägen kan göra olika ställningstaganden. Det kommunala självstyret är, rätt format, en styrka för att bygga upp och utveckla välfärden. det ska vi som är politiker i kommuner och landsting ta fasta på. Och det handlar i grunden om att rätten att välja inte bara är något som utövas en söndag i september vart fjärde år. I en fungerande demokrati ska medborgarna kunna göra val varje dag. Där finns det skiljelinjer mellan olika partier.
Visst är den nya inspektionen för vård och omsorg nödvändig, just för att det behövs en löpande översyn av offentligt finansierad verksamhet. men det gäller att inspektionen gör det den ska och inte tar över medborgarnas dagliga roll som utkrävare och granskare. I stället måste vi som är lokala och regionala politiker med ansvar för välfärden se till så att varje kommun och varje landsitng inom sitt ansvarsområde just tar en sorts roll som iniformellt "lokalkontor" för denna statliga inspektion.
Kommunernas och landstingen är nämligen också behäftade med brister - och en av de största av dem är att vi oavsett politisk ledning har en tendens att ägna mer energi åt den egna "verksamhetsproduktionen" än åt att se till så att vi gör det som är vårt uppdrag. det är nämligen att som ställföreträdare för våra medborgare - som ju både betalar skatt för att finansiera verksamheten och väljer oss till sina förerträdare - säkerställa att medborgarna både kan göra egna medvetna val och att dessa val görs mellan aktörer som levererar välfärdstjänster av god kvalitet.
Här måste vi som företräder Alliansen dessutom ta ett särskilt ansvar.
Debatten om "vinst i vården" är nämligen symptomatisk. den kan uppfattas som om den handlar om huruvuda det är moraliskt eller inte att ta ut stora vinster ur verksamheten samtidigt som kvalitén äventyras - i synnerhet som det rör sig om skattefinansierad verksamhet. I själva verket är den viktiga frågan om medborgarna faktiskt ska kunna välja mellan olika vårdgivare, skolor eller andra välfärdstjänster. Ställer man frågan så blir svaret självklart för de allra flesta.
Samtidigt får det faktiskt inte vara någon allmän rättighet att kunna fakturera det allmänna för olika välfärdstjänster. Det behövs klara spelregler för hur olika aktörer etablerar sig, erbjuder brukare och patienter sina tjänster och sedan får betalt - av de allmänna - för de tjänster som utförs. Tummar vi på den ordningen så finns det en risk för att vi får en verksamhet där det offentliga finansierar utan att kunna ställa de krav som offentlig finansiering måste bygga på. Även här kan kommuner och landsting bli bättre.
Sist men inte minst är det bra med statlig uppföljning, och det finns en förväntan hos människor att vården ska ges efter behov och av likvärdig kvalitet. Skillnaderna är för stora i vårt land idag. men det får inte ske på bekostnad av det faktum att demokratin bygger på kommunalt självstyre som iinnebär att olika politiker i olika lägen kan göra olika ställningstaganden. Det kommunala självstyret är, rätt format, en styrka för att bygga upp och utveckla välfärden. det ska vi som är politiker i kommuner och landsting ta fasta på. Och det handlar i grunden om att rätten att välja inte bara är något som utövas en söndag i september vart fjärde år. I en fungerande demokrati ska medborgarna kunna göra val varje dag. Där finns det skiljelinjer mellan olika partier.
09 september 2012
Arbete med utsatta människor
Som av en händelse har missbruks- och beroendevården kommit att bli en het fråga. Det är angeläget, för det rör sig om några av de sköraste och mest utsatta människorna i vår samhällsgemenskap. Jag tror inte att någon tycker att dessa utsatta människor får den vård - och det bemötande - som de bör få. Däremot går uppfattningarna om vad som kan och bör göras desto mer i sär.
Från Alliansens sida har vi bestämt oss för att ta tag i dessa frågor. För att ha ett bra kunskapsunderlag beställde vi i våras en utredning, som väntar på att presenteras inom kort. Den utredningen ger en bild av läget,. av hur olika insatser fungerar idag, och ger en bild av vad som kan göras för att förbättra vården. Därefter kan det bli aktuellt med politiska beslut för att göra förbättringar.
Ett problem inom detta område är att det behövs mer kunskap - och tydligare inriktad forskning. Uppsala universitet tog för ett år sedan ett lovvärt initativ, kallat U-FOLD, för att samla olika aktörer och den kompetens som finns hos dessa: universitet, landsting, kommuner och frivilligorganisationer för att tas några exempel.
Den kommande veckan ska jag, utöver att arbeta med rapporten, också skaffa egna erfarenheter genom att besöka boende för psykiskt sjuka missbrukareoch ta del av arbetet där.
Människor som hamnat i narkotikamissbruk hör till de mest utsatta. Ett väl fungerande samhälle kan inte överge dem, utan måste se till att den vår de får fungerar. Redan i våras tog vi initiativ kring detta, och nu är det dags att följa upp. Missbruks- och beroendevården är därmed en av flera viktiga frågor som väntar efter hemkomsten från inspirerande dagar hos systerpartiet i Norge.
Från Alliansens sida har vi bestämt oss för att ta tag i dessa frågor. För att ha ett bra kunskapsunderlag beställde vi i våras en utredning, som väntar på att presenteras inom kort. Den utredningen ger en bild av läget,. av hur olika insatser fungerar idag, och ger en bild av vad som kan göras för att förbättra vården. Därefter kan det bli aktuellt med politiska beslut för att göra förbättringar.
Ett problem inom detta område är att det behövs mer kunskap - och tydligare inriktad forskning. Uppsala universitet tog för ett år sedan ett lovvärt initativ, kallat U-FOLD, för att samla olika aktörer och den kompetens som finns hos dessa: universitet, landsting, kommuner och frivilligorganisationer för att tas några exempel.
Den kommande veckan ska jag, utöver att arbeta med rapporten, också skaffa egna erfarenheter genom att besöka boende för psykiskt sjuka missbrukareoch ta del av arbetet där.
Människor som hamnat i narkotikamissbruk hör till de mest utsatta. Ett väl fungerande samhälle kan inte överge dem, utan måste se till att den vår de får fungerar. Redan i våras tog vi initiativ kring detta, och nu är det dags att följa upp. Missbruks- och beroendevården är därmed en av flera viktiga frågor som väntar efter hemkomsten från inspirerande dagar hos systerpartiet i Norge.
06 september 2012
Kampen om förorterna
Med intresse, men också en aning av häpnad, läser jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Inlägget handlar om den satsning på utsatta förorter som regeringen genom integrationsminister Erik Ullenhag har presenterat. Vid en första anblick kan inlägget tolkas som ett uttryck för åsikter bland människor i denna förort, men om man läser närmare så går det snabbt att konstatera att det är ett i högsta grad politiskt inlägg - får politiska motståndare till regeringen. Inlägget pläderar egentligen inte för förorterna och deras människor. Det pläderar för en vänsterpolitik som i själva verket är skuld till många av de problem som nu söker sin lösning.
Inäggets slutsats är förundransvärt enkel. Om "man" bara slutar föra den politik som Alliansen för, så kommer eländet i förorterna att få ett slut. Sanningen är ju att många av de problem som vi idag ser, både med integrationspolitiken och med situationen i utsatta förorter, snarare beror på åratal av misslyckad politik och - i bästa fall - missriktad välvilja.
Artikelförfattarna talar om "verkliga arbetstillfällen" utan att närmare förklara vad man menar. Sanningen är ju att just sådana "verkliga arbetstillfällen" har skapats, exempelvis genom just den säönkning av momsen på restaurangmat - som artikelförfattarna avvisar.
Artikelförfattarna kräver också ett "stopp för [...] privatiseringar av [...] skolor, vårdcentraler, fritidsgårdar med mera". Den slängiga retoriken känner vi igen - men vad skribenterna faktiskt skriver är att den som bor i Tensta ska vara hänvisad till den vårdcentral eller skola - belägen i just Tensta - som politikerna pekar ut. Men nya friskolor och vårdcentraler leder till att människor får egna beslut om så personliga och viktiga saker som var man ska få sin utbildning eller vård.
Just där går nämligen skiljelinjen mellan vänster och höger i frågor som rör utanförskap och integration. På den ena sidan de, som tror att förmynderi och politiska pekpinnar kan lösa problemen. På den andra sidan de som litar till människors förmåga och tror att den kraften kan lyfta både enskilda människor och deras närmiljö. Men det är en politik som behöver tid för att verka, och som inte enbart handlar om riktade satsningar som de artikelförfattarna kritiserar. Det som behövs är samhällsförändringar, men det vill också till att förändringarna går i rätt riktning. Och den riktningen är definitvit inte till vänster.
Inäggets slutsats är förundransvärt enkel. Om "man" bara slutar föra den politik som Alliansen för, så kommer eländet i förorterna att få ett slut. Sanningen är ju att många av de problem som vi idag ser, både med integrationspolitiken och med situationen i utsatta förorter, snarare beror på åratal av misslyckad politik och - i bästa fall - missriktad välvilja.
Artikelförfattarna talar om "verkliga arbetstillfällen" utan att närmare förklara vad man menar. Sanningen är ju att just sådana "verkliga arbetstillfällen" har skapats, exempelvis genom just den säönkning av momsen på restaurangmat - som artikelförfattarna avvisar.
Artikelförfattarna kräver också ett "stopp för [...] privatiseringar av [...] skolor, vårdcentraler, fritidsgårdar med mera". Den slängiga retoriken känner vi igen - men vad skribenterna faktiskt skriver är att den som bor i Tensta ska vara hänvisad till den vårdcentral eller skola - belägen i just Tensta - som politikerna pekar ut. Men nya friskolor och vårdcentraler leder till att människor får egna beslut om så personliga och viktiga saker som var man ska få sin utbildning eller vård.
Just där går nämligen skiljelinjen mellan vänster och höger i frågor som rör utanförskap och integration. På den ena sidan de, som tror att förmynderi och politiska pekpinnar kan lösa problemen. På den andra sidan de som litar till människors förmåga och tror att den kraften kan lyfta både enskilda människor och deras närmiljö. Men det är en politik som behöver tid för att verka, och som inte enbart handlar om riktade satsningar som de artikelförfattarna kritiserar. Det som behövs är samhällsförändringar, men det vill också till att förändringarna går i rätt riktning. Och den riktningen är definitvit inte till vänster.
31 augusti 2012
Viktigt medddelande till allmänheten
Jag kan förstå den som undrar över alla "turer" kring ambulansdirigeringen i Mälardalen, och jag beklagar verkligen att det kan uppfattas som om den som behöver ambulans skulle ha något som helst skäl att oroa sig. Faktum är nämligen att ambulanssjukvården i våra fyra län (Uppsala, Södermanland, Gotland och Västmanland) dels fungerar mycket bra, men dessutom nu fungerar bättre än den tidigare gjort. Tiderna för utlarmning är kortare än de tidigare varit, och den personal som svarar för att dirigera ambulansen till rätt plats har mer kvalificerad sjukvårdskompetens än tidigare.
Ambulanssjukvården har utvecklats oerhört under de senaste decennierna. En modern ambulans har bemanning och utrustning som gör att sjukvårdsinsatser kan påbörjas omedelbart vid ankomst till skadeplatsen. Det innebär i sin tur - något förenklat - att det viktigaste är att ambulansperosnalen har ett korrekt bedömningsunderlag vid ankomsten till skadeplatsen. Tidsfaktorn är självklart mycket viktig, och tiderna för utlarmning har blivit kortare, men det behövs också svar på frågor om den skadades allmäntillstånd som behöver ställas av sjukvårdsutbildad personal. Av det skälet stod sjukvårdskompetens som ett absolut krav i den upphandling av tjänsten ambulansdirigering som gjordes för några år sedan.
På liknande sätt förhåller det sig också med de andra utryckningsfunktionerna, polis och räddningstjänst. den som ringer polisen har vid det här laget i många år blivit kopplad till polisens länskommuikationscentral, som i sin tur har kontakt med polisens olika enheter. Det gör att larmsamtalet snabbt kan gå över från att bli snabbt besvarat, till att få korrekt bedömning och hantering av en sakkunig person.
Med andra ord: ambulanssjukvården inklusive dirigeringen av ambulanser är en central del av en sammanhållen vårdkedja. Ansvaret för denna vårdkedja ligger på landstinget, som arbetar intensivt med att förbättra och utveckla den. Det ansvaret kommer vi att fortsätta ta. Därmed kan vi också garantera medborgarna en trygg och säker vård.
Ambulanssjukvården har utvecklats oerhört under de senaste decennierna. En modern ambulans har bemanning och utrustning som gör att sjukvårdsinsatser kan påbörjas omedelbart vid ankomst till skadeplatsen. Det innebär i sin tur - något förenklat - att det viktigaste är att ambulansperosnalen har ett korrekt bedömningsunderlag vid ankomsten till skadeplatsen. Tidsfaktorn är självklart mycket viktig, och tiderna för utlarmning har blivit kortare, men det behövs också svar på frågor om den skadades allmäntillstånd som behöver ställas av sjukvårdsutbildad personal. Av det skälet stod sjukvårdskompetens som ett absolut krav i den upphandling av tjänsten ambulansdirigering som gjordes för några år sedan.
På liknande sätt förhåller det sig också med de andra utryckningsfunktionerna, polis och räddningstjänst. den som ringer polisen har vid det här laget i många år blivit kopplad till polisens länskommuikationscentral, som i sin tur har kontakt med polisens olika enheter. Det gör att larmsamtalet snabbt kan gå över från att bli snabbt besvarat, till att få korrekt bedömning och hantering av en sakkunig person.
Med andra ord: ambulanssjukvården inklusive dirigeringen av ambulanser är en central del av en sammanhållen vårdkedja. Ansvaret för denna vårdkedja ligger på landstinget, som arbetar intensivt med att förbättra och utveckla den. Det ansvaret kommer vi att fortsätta ta. Därmed kan vi också garantera medborgarna en trygg och säker vård.
29 augusti 2012
Kulturlandstingsråd
I kväll träffar jag den moderata gruppen i SKL, kommunernas och landstingens gemensamma organisation. Ämnet för kvällen i moderatgruppennär kulturpolitik, och vi får tillfälle att samtala med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det behövs, för den framgångsrika moderata kulturpolitiken på regeringsnivå behöver också få genomslag på det regionala och lokala planet. Där har var och en av oss som är moderata ledare i kommuner och landsting en viktig roll.
För min personliga del tar jag kulturfrågorna på stort allvar. De spelar roll för vår identitet som människor och samhällsmedborgare, och de spelar roll för utformningen av vårt moderna samhälle. Och landstingen är viktiga aktörer för att utveckla kulturlivet på lokal och regional nivå. Det handlar både om de olika institutioner, som landstingen har ansvar för (till exempel museer, bibliotek och scener) men också om stödet till de ideella och kommersiella kulturlivet.
Av samma skäl tar jag rollen att företräda landstinget i olika kulturella sammanhang på mycket stort allvar. Det är ett sätt att ge uttryck för stolthet och tacksamhet över allt det goda som görs på kulturens område. Vårt län har även på detta område mycket att vara stolta över. Av exakt samma skäl tycker jag också att det är självklart att jag som ordförande i landstingsstyrelsen ska markera kulturpolitikens betydelse genom att alltid hålla fram kulturlivets betydelse för vår regions utveckling.
För min personliga del tar jag kulturfrågorna på stort allvar. De spelar roll för vår identitet som människor och samhällsmedborgare, och de spelar roll för utformningen av vårt moderna samhälle. Och landstingen är viktiga aktörer för att utveckla kulturlivet på lokal och regional nivå. Det handlar både om de olika institutioner, som landstingen har ansvar för (till exempel museer, bibliotek och scener) men också om stödet till de ideella och kommersiella kulturlivet.
Av samma skäl tar jag rollen att företräda landstinget i olika kulturella sammanhang på mycket stort allvar. Det är ett sätt att ge uttryck för stolthet och tacksamhet över allt det goda som görs på kulturens område. Vårt län har även på detta område mycket att vara stolta över. Av exakt samma skäl tycker jag också att det är självklart att jag som ordförande i landstingsstyrelsen ska markera kulturpolitikens betydelse genom att alltid hålla fram kulturlivets betydelse för vår regions utveckling.
28 augusti 2012
En fråga om demokrati
Jag skrev i förra veckan om medias rapportering om "skolkande politiker", och efter dagens artikel i UNT känns det angeläget att skriva igen. det finns nämligen skäl för att klara ut ett och annat om hur politiken faktiskt fungerar, varför det är som det är - och hur det skulle kunna vara.
Missuppfattningarna börjar egentligen redan med synen på politiken som "ett jobb", med allt vad det innebär. men inte ens vi som är förtroendevalda på heltid (det vill säga vi som brukar påstås "ha politiken som yrke") verkar under de omständigheter som gäller för yrkesarbetande. Vi är faktiskt aldrig lediga, och har sannerligen inte som enda uppgift att sitta på sammanträden och rösta på förberedda förslag.
Det som behöver förklaras och beskrivas förstärks dessutom av ett par myter som politiskt förtroendevalda själva brukar underhålla. Den ena myten handlar om hur ärenden förbereds och avgörs, den andra om hur man gör mest nytta som förtroendevald politiker.
Har du någon gång hört att det inte är någon idé för den som sitter i exempelvis kommunfullmäktige att gå på sammanträdena? Jag skrev om det även förra veckan. den absoluta huvuddelen av arbetet med politiska ärenden sker inte alls på själva beslutssammanträdet, utan i långa och djupa insatser i förväg. och den som inte drar sitt strå till stacken i detta förberedelsearbete missar givetvis möjligheten att påverka. Att tycka att politiker skulle prioritera själva sammanträdet framför inläsning, gruppmöten, samtal med väljare och egna reflektioner är ungefär som att tycka att det vore bra att skådespelare och musiker uppträdde utan föregående repetitioner. En bra politiker, liksom en bra artist, lägger den mesta kraften på att förbereda sig.
Det talas om att "sitta av" sammanträden. Ja, för det finns en arbetsfördelning i varje politisk gruppering. Om alla skulle uttala sig i alla ärenden skulle sammanträdena bli olidligt långa och ännu mindre intressanta. OM man då inte har något ärende att svara för eller bevaka - så kanske det finns viktigare saker att göra som helt och hållet ingår i förtroendeuppdraget. Alltså är det inte alltid fyra timmars stolsnötande i fullmäktige som är det som är mest rätt att kräva. Inte om den som uteblir kan göra annat som har med uppdraget att göra.
I grunden är detta - både närvaron och det politiska uppdraget som helhet - i hög grad en fråga om demokrati. Men om bilden av politikens vardag skildras på ett sätt som kan ge människor en felaktig bild av hur denna vardag ser ut; ja, då får det också en påverkan på synen på hur demokratin fungerar.
Missuppfattningarna börjar egentligen redan med synen på politiken som "ett jobb", med allt vad det innebär. men inte ens vi som är förtroendevalda på heltid (det vill säga vi som brukar påstås "ha politiken som yrke") verkar under de omständigheter som gäller för yrkesarbetande. Vi är faktiskt aldrig lediga, och har sannerligen inte som enda uppgift att sitta på sammanträden och rösta på förberedda förslag.
Det som behöver förklaras och beskrivas förstärks dessutom av ett par myter som politiskt förtroendevalda själva brukar underhålla. Den ena myten handlar om hur ärenden förbereds och avgörs, den andra om hur man gör mest nytta som förtroendevald politiker.
Har du någon gång hört att det inte är någon idé för den som sitter i exempelvis kommunfullmäktige att gå på sammanträdena? Jag skrev om det även förra veckan. den absoluta huvuddelen av arbetet med politiska ärenden sker inte alls på själva beslutssammanträdet, utan i långa och djupa insatser i förväg. och den som inte drar sitt strå till stacken i detta förberedelsearbete missar givetvis möjligheten att påverka. Att tycka att politiker skulle prioritera själva sammanträdet framför inläsning, gruppmöten, samtal med väljare och egna reflektioner är ungefär som att tycka att det vore bra att skådespelare och musiker uppträdde utan föregående repetitioner. En bra politiker, liksom en bra artist, lägger den mesta kraften på att förbereda sig.
Det talas om att "sitta av" sammanträden. Ja, för det finns en arbetsfördelning i varje politisk gruppering. Om alla skulle uttala sig i alla ärenden skulle sammanträdena bli olidligt långa och ännu mindre intressanta. OM man då inte har något ärende att svara för eller bevaka - så kanske det finns viktigare saker att göra som helt och hållet ingår i förtroendeuppdraget. Alltså är det inte alltid fyra timmars stolsnötande i fullmäktige som är det som är mest rätt att kräva. Inte om den som uteblir kan göra annat som har med uppdraget att göra.
I grunden är detta - både närvaron och det politiska uppdraget som helhet - i hög grad en fråga om demokrati. Men om bilden av politikens vardag skildras på ett sätt som kan ge människor en felaktig bild av hur denna vardag ser ut; ja, då får det också en påverkan på synen på hur demokratin fungerar.
27 augusti 2012
En fråga om idéer
Godafton. Jag ska be att få leverera en varning. Det handlar om sammanblandning av politik och teknokrati, ett fenomen som dessvärre blir allt vanligare.
Politik handlar i mycket hög grad om att vilja. Politik handlar om idéer och visioner, och om att se brister i samhället som kräver en lösning. Vilken lösning som är den ideala, eller ens den bästa, är i regel nästan omöjligt att ha en entydig uppfattning om.
I vårt land, och i många andra läner på jorden, har vi sedan länge insett att människor kan ha olika åsikter om hur saker och ting löses på klokast tänkbara sätt. Vi människor har helt enkelt lite olika sätt att se på saker - och det är bra vi har en öppenhet för detta. Det är helt enkelt inte alltid som det finns "rätt" och "fel" i en viss fråga. Däremot kan det finnas olika svar.
Det är liksom det som är själva poängen med demokratin. Olika idéer tävlar om människors stöd.
Mot detta står en samhällssyn som jag då och då möter, och som varje gång gör mig lika orolig. det är föreställningen att det finins någon sorts "objektivt gott" svar på olika frågeställnignar och utmaningar. I sin mest extrema (men för den skull inte helt ovanliga) form hänvisas rent av till "tillgänglig forskning" för att ge svar på politiskt formulerade frågor. Som om vetenskapsmän och forskare skulle kunna ersätta politiska ställningstaganden.
Jag vill helt enkelt varna för den övertro på vetenskapliga lösningar som någon sorts allena saliggörande lösning på politiskt formulerade problem. Vi som är politiskt aktiva ska självklart ta stöd i vetenskapen när vi gör våra ställningstaganden - men därifrån är det långt till att tro att forskningen ska kunna formulera både frågor och svar på samhällsåroblem som ju faktiskt är skapde och definierade av oss människor!
Politik handlar om idéer om hur en viss samhällsutveckling akn åstadkommas. I en fungerande demokrati får de bästa idéerna det största genomslaget. De politiker och andra debattörer som tror att teknokratiska lösningar kan ersätta idéer och tankar om samhällsutveckling är helt enkelt på ett sluttande plan, just när det gäller demokratin.
Politik handlar i mycket hög grad om att vilja. Politik handlar om idéer och visioner, och om att se brister i samhället som kräver en lösning. Vilken lösning som är den ideala, eller ens den bästa, är i regel nästan omöjligt att ha en entydig uppfattning om.
I vårt land, och i många andra läner på jorden, har vi sedan länge insett att människor kan ha olika åsikter om hur saker och ting löses på klokast tänkbara sätt. Vi människor har helt enkelt lite olika sätt att se på saker - och det är bra vi har en öppenhet för detta. Det är helt enkelt inte alltid som det finns "rätt" och "fel" i en viss fråga. Däremot kan det finnas olika svar.
Det är liksom det som är själva poängen med demokratin. Olika idéer tävlar om människors stöd.
Mot detta står en samhällssyn som jag då och då möter, och som varje gång gör mig lika orolig. det är föreställningen att det finins någon sorts "objektivt gott" svar på olika frågeställnignar och utmaningar. I sin mest extrema (men för den skull inte helt ovanliga) form hänvisas rent av till "tillgänglig forskning" för att ge svar på politiskt formulerade frågor. Som om vetenskapsmän och forskare skulle kunna ersätta politiska ställningstaganden.
Jag vill helt enkelt varna för den övertro på vetenskapliga lösningar som någon sorts allena saliggörande lösning på politiskt formulerade problem. Vi som är politiskt aktiva ska självklart ta stöd i vetenskapen när vi gör våra ställningstaganden - men därifrån är det långt till att tro att forskningen ska kunna formulera både frågor och svar på samhällsåroblem som ju faktiskt är skapde och definierade av oss människor!
Politik handlar om idéer om hur en viss samhällsutveckling akn åstadkommas. I en fungerande demokrati får de bästa idéerna det största genomslaget. De politiker och andra debattörer som tror att teknokratiska lösningar kan ersätta idéer och tankar om samhällsutveckling är helt enkelt på ett sluttande plan, just när det gäller demokratin.
23 augusti 2012
Idéerna, vardagen och verkligheten
Politik är intressant. Å ena sidan är politisk faktiskt något av det enklaste man kan ägna sig åt. Det handlar nämligen om att föverkliga idéer - och bara idéerna finns så är de ganska enkla att förverkliga.
Å andra sidan blir politik egentligen inte riktigt spännande och utmanande förrän idéerna möter verkligheten. Det är när vardagsfrågorna ska kopplas samman med idéerna som politiken blir både verklig och spännande.
Idéer är det ingen brist på. Jag får dagligen uppslag om olika frågor som vi bör driva, och områden där det "med enkla medel" borde gå att genomföra förbättringar. Jag är alltid lika tacksam för sådana idéer, men de måste också tåla mötet med verkligheten.
All politik handlar i grund och botten om människor. Då gäller det att ha i minnet att människor är olika och har olika förväntningar och önskemål. Politik handlar inte bara om att lyssna till den som för tillfället har prdet och vill framföra sina idéer och åsikter - utan också om att ha tålamod att lyssna till alla de andra. I många fall är politiken dessutom en fråga om att inte bara ta tillvara många olika människors intressen, utan också om att se vilka möjligheter och svårigheter som lurar runt hörnet. Det är helt enkelt ingen idé att välja lösningar som skapar nya problem utan långt bättre att se till så att de lösningar man väljer faktiskt leder till varaktiga och långsiktiga förbättringar.
Det resonemganet håller nog var och en med om, men det blir alltid lite knepigare när det möter en allt snabbare óch allt med medialiserad vardag. Vi som har politiska förtroendeuppdrag möter ofta ett akut problem - och förväntas ha ett omedelbart svar på hur vi ska lösa problemet. Nu. genast. Och helst så enkelt och för alla begripligt som möjligt.
Jag önskar ofta att det fanns sådana snabba och enkla lösningar på de problem som vi har att bemästra, men med tiden har jag lärt mig att det oftast inte är så enkelt. I stället väntar som sagt nya problem, som kanske hade kunnat undvikas med en annan lösning på det första problemet redan från början.
En bra politisk linje tänker långsiktigt. Idéerna måste kunna möta verkligheten inte bara här och nu utan också med ett längre perspektiv. Det är därför som politiken, och demokratin, mår bra av tid och tålamod. men framför allt av eftertanke.
Å andra sidan blir politik egentligen inte riktigt spännande och utmanande förrän idéerna möter verkligheten. Det är när vardagsfrågorna ska kopplas samman med idéerna som politiken blir både verklig och spännande.
Idéer är det ingen brist på. Jag får dagligen uppslag om olika frågor som vi bör driva, och områden där det "med enkla medel" borde gå att genomföra förbättringar. Jag är alltid lika tacksam för sådana idéer, men de måste också tåla mötet med verkligheten.
All politik handlar i grund och botten om människor. Då gäller det att ha i minnet att människor är olika och har olika förväntningar och önskemål. Politik handlar inte bara om att lyssna till den som för tillfället har prdet och vill framföra sina idéer och åsikter - utan också om att ha tålamod att lyssna till alla de andra. I många fall är politiken dessutom en fråga om att inte bara ta tillvara många olika människors intressen, utan också om att se vilka möjligheter och svårigheter som lurar runt hörnet. Det är helt enkelt ingen idé att välja lösningar som skapar nya problem utan långt bättre att se till så att de lösningar man väljer faktiskt leder till varaktiga och långsiktiga förbättringar.
Det resonemganet håller nog var och en med om, men det blir alltid lite knepigare när det möter en allt snabbare óch allt med medialiserad vardag. Vi som har politiska förtroendeuppdrag möter ofta ett akut problem - och förväntas ha ett omedelbart svar på hur vi ska lösa problemet. Nu. genast. Och helst så enkelt och för alla begripligt som möjligt.
Jag önskar ofta att det fanns sådana snabba och enkla lösningar på de problem som vi har att bemästra, men med tiden har jag lärt mig att det oftast inte är så enkelt. I stället väntar som sagt nya problem, som kanske hade kunnat undvikas med en annan lösning på det första problemet redan från början.
En bra politisk linje tänker långsiktigt. Idéerna måste kunna möta verkligheten inte bara här och nu utan också med ett längre perspektiv. Det är därför som politiken, och demokratin, mår bra av tid och tålamod. men framför allt av eftertanke.
22 augusti 2012
Politisk vardag
Jag kan förstå om människor blir förundrade över rapporteringen i UNT om "skolkande politiker". Men det vore bra om journalistiken också innehöll en beskrivning om hur det faktiskt förhåller sig.
Påfallande ofta framställs vi förtroendevalda politiker som om vi hade politiken som yrke. Vissa av oss är ju engagerade på heltid (vilket inom parentes inte innebär 40 timmar - utan dygnet runt...) och har dessutom arvode. Men för de allra flesta med politiska uppdrag ser det inte riktigt ut på det viset. De ska klara den otacksamma uppgiften att kombinera heltidsarbete och familjeliv med möten, pappersluntor, väljarkontakter - och en och annan släng om att de skolkar.
Politik är dessuotm ingenting som enbart utövas på sammanträden, allra minst på sammanträden med ett kommun- eller landstingsfullmäktige. Man kan rent av med mycket gott samvete säga att den absoluta huvuddelen av uppdraget faktiskt handlar om helt andra saker.
En viktig del av uppdraget är kontakter med alla människor som berörs av politiska beslut. Det sker via e-post, telefon och brev men framför allt när man handlar i livsmedelsbutiken, träffar människor på fritiden och möts på barnens skola eller i liknande sammanhang. Och det är inte alltid de största beundrarna som hör av sig, för att uttrycka det milt.
En annan del av det politiska uppdraget handlar om att samla in fakta, kunskap och argument. Att läsa de handlingar som ligger till grund för varje ärende är en del av detta, men det gäller också att läsa på lyssna och lära i andra sammanhang. Till exempel genom studiebesök i de verksamheter som besluten berör.
När det gäller argumenten och de politiska ställningstagandena som till slut ska formaliseras genom beslut i kommun-/landstingsfullmäktige, så är väden det en process som ligger före själva mötet i fullmäktigeförsamlingen. Somliga menar att det innebär att fullmäktiges beslut är, som det brukar heta, uppgjorda på förhand. Stränt taget är det så, och det är en ordning som faktiskt regleras i lag. Beredningstvång kallas det för, och innebär att ingen fullmäktigeledamot egentligen ska behöva utsättas för att behöva fatta beslut i något ärende utan att ärendet i fråga är ordentligt förberett.
Med andra ord: om man tror att den politiska beslutsprocessen i fullmäktige handlar om att gå på mötet, säga sin mening och rösta lite som man behagar; då kan jag förstå vinkeln på de senaste dagarnas artiklar. Men om man beskriver hela den politiska beslutsprocessen med alla dess komponenter, så blir bilden faktiskt en helt annan.
En av de politiker som "hängs ut" som notorisk mötesskolkare (jag tänker inte namnge vederbörande) är för mig en viktigt person i bygget av moderaternas och Alliansens politik. Denna persons insatser görs kanske inte främst på fullmäktiges sammanträden, utan just i den process som föregår de formella besluten.
Massmedierna har två ytterst viktiga uppgifter i den demokratiska processen - två uppgifter som dessutom hör nära samman. Den ena är att granska oss som fått politisk makt genom det förtroende väljarna visat oss. den andra uppgiften är faktiskt att svara för en viss folkbildning när det gäller att förklara och beskriva hur de politiska processerna fungerar. Det är viktigt att medierna tar båda dessa uppgifter på allvar.
För övrigt kan jag berätta att jag i kväll för första gången på drygt två veckor ska äta middag hemma i min egen bostad på en vardagskväll. Det ska jag göra tillsammans med mina partikamrater i landstingsstyrelsen. De ska få lax med kokt färskpotatis och min frus jättegoda laxsås. Vi ska prata igenom aktuella frågor i landstinget och formulera våra moderata ställningstaganden i olika frågor, och eftersom tiden är knapp passar vi på att äta medan vi pratar. Maten lagar jag själv, och råvarorna köper jag på hemvägen. För egna pengar och utan föregående upphandling. Så ser den helt dominerande delen av "politikernas lyxfestande" ut.
Påfallande ofta framställs vi förtroendevalda politiker som om vi hade politiken som yrke. Vissa av oss är ju engagerade på heltid (vilket inom parentes inte innebär 40 timmar - utan dygnet runt...) och har dessutom arvode. Men för de allra flesta med politiska uppdrag ser det inte riktigt ut på det viset. De ska klara den otacksamma uppgiften att kombinera heltidsarbete och familjeliv med möten, pappersluntor, väljarkontakter - och en och annan släng om att de skolkar.
Politik är dessuotm ingenting som enbart utövas på sammanträden, allra minst på sammanträden med ett kommun- eller landstingsfullmäktige. Man kan rent av med mycket gott samvete säga att den absoluta huvuddelen av uppdraget faktiskt handlar om helt andra saker.
En viktig del av uppdraget är kontakter med alla människor som berörs av politiska beslut. Det sker via e-post, telefon och brev men framför allt när man handlar i livsmedelsbutiken, träffar människor på fritiden och möts på barnens skola eller i liknande sammanhang. Och det är inte alltid de största beundrarna som hör av sig, för att uttrycka det milt.
En annan del av det politiska uppdraget handlar om att samla in fakta, kunskap och argument. Att läsa de handlingar som ligger till grund för varje ärende är en del av detta, men det gäller också att läsa på lyssna och lära i andra sammanhang. Till exempel genom studiebesök i de verksamheter som besluten berör.
När det gäller argumenten och de politiska ställningstagandena som till slut ska formaliseras genom beslut i kommun-/landstingsfullmäktige, så är väden det en process som ligger före själva mötet i fullmäktigeförsamlingen. Somliga menar att det innebär att fullmäktiges beslut är, som det brukar heta, uppgjorda på förhand. Stränt taget är det så, och det är en ordning som faktiskt regleras i lag. Beredningstvång kallas det för, och innebär att ingen fullmäktigeledamot egentligen ska behöva utsättas för att behöva fatta beslut i något ärende utan att ärendet i fråga är ordentligt förberett.
Med andra ord: om man tror att den politiska beslutsprocessen i fullmäktige handlar om att gå på mötet, säga sin mening och rösta lite som man behagar; då kan jag förstå vinkeln på de senaste dagarnas artiklar. Men om man beskriver hela den politiska beslutsprocessen med alla dess komponenter, så blir bilden faktiskt en helt annan.
En av de politiker som "hängs ut" som notorisk mötesskolkare (jag tänker inte namnge vederbörande) är för mig en viktigt person i bygget av moderaternas och Alliansens politik. Denna persons insatser görs kanske inte främst på fullmäktiges sammanträden, utan just i den process som föregår de formella besluten.
Massmedierna har två ytterst viktiga uppgifter i den demokratiska processen - två uppgifter som dessutom hör nära samman. Den ena är att granska oss som fått politisk makt genom det förtroende väljarna visat oss. den andra uppgiften är faktiskt att svara för en viss folkbildning när det gäller att förklara och beskriva hur de politiska processerna fungerar. Det är viktigt att medierna tar båda dessa uppgifter på allvar.
För övrigt kan jag berätta att jag i kväll för första gången på drygt två veckor ska äta middag hemma i min egen bostad på en vardagskväll. Det ska jag göra tillsammans med mina partikamrater i landstingsstyrelsen. De ska få lax med kokt färskpotatis och min frus jättegoda laxsås. Vi ska prata igenom aktuella frågor i landstinget och formulera våra moderata ställningstaganden i olika frågor, och eftersom tiden är knapp passar vi på att äta medan vi pratar. Maten lagar jag själv, och råvarorna köper jag på hemvägen. För egna pengar och utan föregående upphandling. Så ser den helt dominerande delen av "politikernas lyxfestande" ut.
20 augusti 2012
Samtal med väljare i Bålsta
Förra veckan bloggade jag om medborgarna, medierna och politiken. I helgen fick jag intressanta exmpel på just det jag skrev om.
Lördagen ägnades åt att prata med människor i Bålsta centrum, där den årliga Håbo Festdag arrangerades. Det visade sig vara ett bra tillfälle att lyssna till vad det är som engagerar mest bland dem som bor i just Håbo. Eftersom det minst sagt varit en del turbulens kring en av de två vårdcentralerna i Bålsta, så ville jag lyssna till vad människor hade att säga.
Det går att sammanfatta ganska kort: de jag talade med tycker att primärvården fungerar betydligt bättre idag än tidigare. Många undrade givetvis över turerna kring den vårdcentral som gått i konkurs - men det uppfattar man som ett problem för landstinget att lösa. det viktiga för dem som bor i Bålsta och i Håbo kommun är att den lokala vården fungerar.
Men jag uppmärksammades också på ett problem som vi har anledning att ta tag i från landstingets sida. Det handlar om informationen om hur vårdvalet fungerar, och om att människor vill veta mer om hur man enklast vänder sig till vården i olika situationer. Det finns idag många vägar för att komma i kontakt med vården. Sjukvårdrådgivning på Internet och telefon (titta själv här), vårdcentralerna, sjukhusens akutmottagningar och närakuten i Uppsala ger alla olika möjligheter att snabbt och smidigt vända sig till vården för att direkt få behandling eller lotsas vidare till rätt vårdgivare. De som har de allra största vårdbehoven, äldre och kroniskt sjuka, bör dessutom kunna få en egen vägledare för att hitta rätt i vården. Ett projekt kring detta pågår just nu.
Fördelen med aktiviteter som Håbo Festdag är möjligheten att prata direkt med människor och lyssna till de vardagsproblem som är viktiga här och nu. Det är nämligen vad politiken mest av allt handlar om för mig. Det är att hitta lösnngar på människors vardagsproblem. Och det ska vi i Alliansen jobba vidare med.
Lördagen ägnades åt att prata med människor i Bålsta centrum, där den årliga Håbo Festdag arrangerades. Det visade sig vara ett bra tillfälle att lyssna till vad det är som engagerar mest bland dem som bor i just Håbo. Eftersom det minst sagt varit en del turbulens kring en av de två vårdcentralerna i Bålsta, så ville jag lyssna till vad människor hade att säga.
Det går att sammanfatta ganska kort: de jag talade med tycker att primärvården fungerar betydligt bättre idag än tidigare. Många undrade givetvis över turerna kring den vårdcentral som gått i konkurs - men det uppfattar man som ett problem för landstinget att lösa. det viktiga för dem som bor i Bålsta och i Håbo kommun är att den lokala vården fungerar.
Men jag uppmärksammades också på ett problem som vi har anledning att ta tag i från landstingets sida. Det handlar om informationen om hur vårdvalet fungerar, och om att människor vill veta mer om hur man enklast vänder sig till vården i olika situationer. Det finns idag många vägar för att komma i kontakt med vården. Sjukvårdrådgivning på Internet och telefon (titta själv här), vårdcentralerna, sjukhusens akutmottagningar och närakuten i Uppsala ger alla olika möjligheter att snabbt och smidigt vända sig till vården för att direkt få behandling eller lotsas vidare till rätt vårdgivare. De som har de allra största vårdbehoven, äldre och kroniskt sjuka, bör dessutom kunna få en egen vägledare för att hitta rätt i vården. Ett projekt kring detta pågår just nu.
Fördelen med aktiviteter som Håbo Festdag är möjligheten att prata direkt med människor och lyssna till de vardagsproblem som är viktiga här och nu. Det är nämligen vad politiken mest av allt handlar om för mig. Det är att hitta lösnngar på människors vardagsproblem. Och det ska vi i Alliansen jobba vidare med.
13 augusti 2012
Medborgarna, medierna och politiken
En viktig fråga för oss som arbetar politiskt är dialogen med dem som vi representerar, det vill säga medborgarna. Min erfarenhet är att de flesta som är politiskt aktiva också hjar ett självklart intresse av att så aktivt som möjligt skaffa en bra grund för sina ställningstaganden. Ofta innebär det många kontakter via telefon, e-post och personliga möten. men det finns också några viktiga saker som ofta dyker upp i dessa kontakter. UNT berör detta i en artikel som handlar om resecentrum. I just det fallet vet jag att de informella kontakterna med berörda människor har varit otroligt många. Det finns få frågor som engagerar och berör lika mycket som kollektivtrafiken. Jag har därför väldigt svårt att se att de närmast ansvariga politikerna skulle kunna anklagas för att inte ha lyssnat. Däremot är det helt enkelt inte möjligt att ta hänsyn till alla olika synpunkter, framför allt inte i komplicerade och centrals belägna stadsbyggnadsprojekt. Och det ger anledning till några reflektioner.
Det första är att väldigt många människor har uppfattningen att "alla" tycker likadant - och att dessa "alla" dessutom tycker som de. Min erfarenhet av dessa många kontakter med människor är närmast den motsatta, det vill säga att det finns många olika åsikter och viljor bland människor som är berörda av politiska beslut. det är inte alltid helt enkelt att navigera mellan dessa olika viljor, för att uttrycka det diplomatiskt.
Det är också ganska självklart så att den som är mer berörd av en fråga också är den som är mest engagerad. Men det är inte automatiskt samma sak som att man kan grunda hanteringen av en fråga enbart på dem som hör av sig - och som hörs mest. Demokrati handlar om att låta alla komma till tals, och i hög grad om att väga olika intressen mot varandra.
Till syvende och sist har vi som är politiskt förtroendevalda därtill ett politiskt mandat. Vi har gått till val på att genomföra vissa saker, och det är vad de väljare som röstat på oss förväntar sig att vi ska göra. Då gäller det - som sagt - att lyssna noga, men också att lyssna till den egna övertygelsen grundat i det mandat man fått av väljarna. För den politiker som inte bygger sitt arbete på respekt för dem man representerar är snabbt ett offer för ren och skär populism.
Att lyssna är alltså viktigt. För egen del lägger jag mycket tid (vilket jag berättat om tidigare här på bloggen) på att besöka olika föreningar, knacka dörr, samtala med människor i olika sammanhang och inte minst på att besöka de verksamheter som vi har politiskt ansvar för. Det betyder inte att jag kan tillmötesgå alla de synpunkter som jag får nöjet att lyssna till. men det innebär att jag får många kloka argument att överväga när vi ska göra olika politiska ställningstaganden.
Särskilt viktig är medias roll i dessa processer. Medierna är viktiga och har ett stort ansvar för att ge olika frågor en tydlig och allsidig spegling. Samtidigt är utrymmet begränsat och journalistens möjlighet att göra svåra frågor begripliga sannerligen ingen enkel uppgift. Så mycket viktigare blir det då att göra speglingen av en fråga neutral och saklig, så att risken inte ökar för att en felaktig vinkling ger medborgarna och oklar bild av hur skeendet i en fråga faktiskt ser ut.
Samspelet mellan medborgare, politiker och media är en grundförutsättning för demokratin. Vår roll som företrädare för allmänheten är att lyssna och att fatta kloka och välavvgäda politiska beslut. Då är det alltid bra att börja med att lyssna.
Det första är att väldigt många människor har uppfattningen att "alla" tycker likadant - och att dessa "alla" dessutom tycker som de. Min erfarenhet av dessa många kontakter med människor är närmast den motsatta, det vill säga att det finns många olika åsikter och viljor bland människor som är berörda av politiska beslut. det är inte alltid helt enkelt att navigera mellan dessa olika viljor, för att uttrycka det diplomatiskt.
Det är också ganska självklart så att den som är mer berörd av en fråga också är den som är mest engagerad. Men det är inte automatiskt samma sak som att man kan grunda hanteringen av en fråga enbart på dem som hör av sig - och som hörs mest. Demokrati handlar om att låta alla komma till tals, och i hög grad om att väga olika intressen mot varandra.
Till syvende och sist har vi som är politiskt förtroendevalda därtill ett politiskt mandat. Vi har gått till val på att genomföra vissa saker, och det är vad de väljare som röstat på oss förväntar sig att vi ska göra. Då gäller det - som sagt - att lyssna noga, men också att lyssna till den egna övertygelsen grundat i det mandat man fått av väljarna. För den politiker som inte bygger sitt arbete på respekt för dem man representerar är snabbt ett offer för ren och skär populism.
Att lyssna är alltså viktigt. För egen del lägger jag mycket tid (vilket jag berättat om tidigare här på bloggen) på att besöka olika föreningar, knacka dörr, samtala med människor i olika sammanhang och inte minst på att besöka de verksamheter som vi har politiskt ansvar för. Det betyder inte att jag kan tillmötesgå alla de synpunkter som jag får nöjet att lyssna till. men det innebär att jag får många kloka argument att överväga när vi ska göra olika politiska ställningstaganden.
Särskilt viktig är medias roll i dessa processer. Medierna är viktiga och har ett stort ansvar för att ge olika frågor en tydlig och allsidig spegling. Samtidigt är utrymmet begränsat och journalistens möjlighet att göra svåra frågor begripliga sannerligen ingen enkel uppgift. Så mycket viktigare blir det då att göra speglingen av en fråga neutral och saklig, så att risken inte ökar för att en felaktig vinkling ger medborgarna och oklar bild av hur skeendet i en fråga faktiskt ser ut.
Samspelet mellan medborgare, politiker och media är en grundförutsättning för demokratin. Vår roll som företrädare för allmänheten är att lyssna och att fatta kloka och välavvgäda politiska beslut. Då är det alltid bra att börja med att lyssna.
12 augusti 2012
Uppdrag: att utveckla, inte att förvalta!
Landstingspolitik är svårt, får jag emellanåt höra av människor i min omgivning. Eftersom landstingspolitiken ägnar sig åt ett ganska smalt men viktigt område i politiken (nämligen sjukvården) så blir landstingspolitiken knepigare eftersom den så att säga hamnar nära den medicinska professionen.
Det är möjligt att det är så - men det bygger i så fall på en felsyn som det är viktigt att arbeta bort för oss som är verksamma i landstingspolitiken. De frågor som vi sysslar med bygger nämligen på exakt samma logik som de kommunalpolitiska frågorna. Människor betalar skatt och väntar sig vissa typer av offentliga åtaganden för de skattepengar ssom de betalar. Det visar också vilka som är våra uppdragsgivare. Det är väljarna, som har högst rimliga krav på att vi tillhandahåller den service som skattebetalare och medborgare har anledning att vänta sig.
Med det förhållningssättet är det förhoppningsvis också tydligt att det som är viktigt är att vården och kollektivtrafiken - landstingets i särklass viktigaste uppgifter - faktiskt fungerar som medborgarna har skäl att vänta sig. Och om det finns brister så ska de rättas till. Eller mer korrekt; de brister som alltid finns ska åtgärdas.
Både vården och kollektivtrafiken fungerar nämligen - faktiskt, får man kanske tillägga - för det mesta riktigt bra. Människor får vård, kommer till jobbet och är påfallande ofta ganska nöjda med den vård som ges och den trafik som bedrivs. Det är - faktiskt - vanlgiare att människor hör av sig med positiva berättelser än med klagomål. Men det betyder absolut inte att vi som har ansvaret för verksamheten kan luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom finns det alltid saker som kan bli bättre och saker som kan göras annorlunda. Det gälelr allt från personalpolitik till vem som faktiskt utför vården. Vi i Alliansen ser som vårt ansvar att genomföra de reformer som behövs just för att vården ska fungera bättre.
Allt detta kan verka som rena självklarheter, men inför höstens arbete kände jag att jag ville skriva det på bloggen. Snart kommer ämnet för dagen att vara aktuella vardagshändelser som jag vill kommentera - men då kan det vara bra att luta sig tillbaka till några rader om det som kan vara lätt att glömma bort. Vårt uppdrag som politiker är att se till så att våra uppdragsgivare medborgarna blir nöjda med den verksamhet som finansieras med skattemedel - inte att försvara verksamheten i lägen där det uppdagas brister! Det är ett uppdrag somo jag tar på stort allvar, och som det nu är dags att ta tag i efter en avkopplande sommarledighet. Hör gärna av dig med dina synpunkter på hur det fungerar!
Det är möjligt att det är så - men det bygger i så fall på en felsyn som det är viktigt att arbeta bort för oss som är verksamma i landstingspolitiken. De frågor som vi sysslar med bygger nämligen på exakt samma logik som de kommunalpolitiska frågorna. Människor betalar skatt och väntar sig vissa typer av offentliga åtaganden för de skattepengar ssom de betalar. Det visar också vilka som är våra uppdragsgivare. Det är väljarna, som har högst rimliga krav på att vi tillhandahåller den service som skattebetalare och medborgare har anledning att vänta sig.
Med det förhållningssättet är det förhoppningsvis också tydligt att det som är viktigt är att vården och kollektivtrafiken - landstingets i särklass viktigaste uppgifter - faktiskt fungerar som medborgarna har skäl att vänta sig. Och om det finns brister så ska de rättas till. Eller mer korrekt; de brister som alltid finns ska åtgärdas.
Både vården och kollektivtrafiken fungerar nämligen - faktiskt, får man kanske tillägga - för det mesta riktigt bra. Människor får vård, kommer till jobbet och är påfallande ofta ganska nöjda med den vård som ges och den trafik som bedrivs. Det är - faktiskt - vanlgiare att människor hör av sig med positiva berättelser än med klagomål. Men det betyder absolut inte att vi som har ansvaret för verksamheten kan luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom finns det alltid saker som kan bli bättre och saker som kan göras annorlunda. Det gälelr allt från personalpolitik till vem som faktiskt utför vården. Vi i Alliansen ser som vårt ansvar att genomföra de reformer som behövs just för att vården ska fungera bättre.
Allt detta kan verka som rena självklarheter, men inför höstens arbete kände jag att jag ville skriva det på bloggen. Snart kommer ämnet för dagen att vara aktuella vardagshändelser som jag vill kommentera - men då kan det vara bra att luta sig tillbaka till några rader om det som kan vara lätt att glömma bort. Vårt uppdrag som politiker är att se till så att våra uppdragsgivare medborgarna blir nöjda med den verksamhet som finansieras med skattemedel - inte att försvara verksamheten i lägen där det uppdagas brister! Det är ett uppdrag somo jag tar på stort allvar, och som det nu är dags att ta tag i efter en avkopplande sommarledighet. Hör gärna av dig med dina synpunkter på hur det fungerar!
12 juli 2012
Att tänka nytt
Jag har skrivit tidigare på detta tema, och efter att ha intervjuats av Radio Uppland idag kände jag ett behov av en ny postning i ämnet.
Vad det handlar om är behovet av reformer inom sjukvården, men också på många andra områden. Sådana reformer kräver ofta både nytänkande och mod att våga kasta gamla dogmer över ända. Men förändring möter ofta motstånd - därför att det finns krafter som har intresse av att förändring inte äger rum. Därför reser motståndarna allehanda krav på att vi som ser behovet av att genomföra reformer redan på förhand vet exakt hur effekterna kommer att bli. och om inte precis allting blir exakt som det var tänkt från början, så är det väldigt enkelt att i efterhand rikta kritik inte bara mot det som brister utan mot allt reformarbete överhuvudtaget.
Det får mig att tänka på Christopher Columbus, som gav sig ut på en seglats i en riktning som ingen före honom hade prövat. Hans mål var att finna den västliga sjövägen från Europa till Indien, men i stället "upptäckte" han (från europeiskt perspektiv, indianterna hade liksom "upptäckt" det långt innan) Amerika.
Columbus mötte också motstånd. Mäktiga krafter ville inte att han skulle finna en kortare sjöväg till Indien, för det skulle förändra maktstrukturer. Men Columbus vågare - och fann en för Europa okänd världsdel. Genom att utmana invanjda föreställningar gjorde han världen större från en europeisk horisont.
Lyckligtvis lät sig inte Columbus hindras av den tidens motsvarighet till de argument mot förnändring som vi i Alliansen möter idag. Exempelvis när det handlar om patientens makt över den egna journalen eller möjligheten för patienten att välja mellan olika vårdgivare.
Vad det handlar om är behovet av reformer inom sjukvården, men också på många andra områden. Sådana reformer kräver ofta både nytänkande och mod att våga kasta gamla dogmer över ända. Men förändring möter ofta motstånd - därför att det finns krafter som har intresse av att förändring inte äger rum. Därför reser motståndarna allehanda krav på att vi som ser behovet av att genomföra reformer redan på förhand vet exakt hur effekterna kommer att bli. och om inte precis allting blir exakt som det var tänkt från början, så är det väldigt enkelt att i efterhand rikta kritik inte bara mot det som brister utan mot allt reformarbete överhuvudtaget.
Det får mig att tänka på Christopher Columbus, som gav sig ut på en seglats i en riktning som ingen före honom hade prövat. Hans mål var att finna den västliga sjövägen från Europa till Indien, men i stället "upptäckte" han (från europeiskt perspektiv, indianterna hade liksom "upptäckt" det långt innan) Amerika.
Columbus mötte också motstånd. Mäktiga krafter ville inte att han skulle finna en kortare sjöväg till Indien, för det skulle förändra maktstrukturer. Men Columbus vågare - och fann en för Europa okänd världsdel. Genom att utmana invanjda föreställningar gjorde han världen större från en europeisk horisont.
Lyckligtvis lät sig inte Columbus hindras av den tidens motsvarighet till de argument mot förnändring som vi i Alliansen möter idag. Exempelvis när det handlar om patientens makt över den egna journalen eller möjligheten för patienten att välja mellan olika vårdgivare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)