Utan egna idéer

Den socialdemokratiska landstingspolitikern Pyyry Niemi försöker påskina att den förnyelse som vården nu går igenom på något sätt skulle vara initierad av socialdemokraterna. I själva verket är det precis tvärtom. Arbetet med att förnya och utveckla hälso- och sjukvården tog fart efter valet. Nu har en genomlysning och omorganisation genomförts av primärvården och arbete på går med att utveckla driftformer och skapa mer mångfald och fler alternativ. Målstyrningen av både primärvård och sjukhusvård förbättras också, för att säkerställa att varje krona i vården används så bra som möjligt.

Arbetet fortsätter hela tiden, och utvecklingen av en närvårdsmodell är en naturlig följd av tidigare beslut som Alliansen tagit. Att socialdemokraterna vill delta i denna utveckling är naturligtvis bara bra. Däremot blir jag lite förundrad när Niemi i detta skede försöker göra socialdemokratisk politik av tankar som inte ens varit föremål för några politiska beslut. Som ett led i Alliansens förnyelsearbete har landstingsdirektören fått ett utredningsuppdrag. Hur Niemi kan få detta till (s)-märkt politik är en fullkomlig gåta men säger åtskilligt om detta partis syn på sig själva och på politiska processer.

Socialdemokraterna styrde landstinget i Uppsala län i tolv år. Konsekvenserna av detta blev förödande. Någon politisk idé om vårdens utveckling har socialdemokraterna fortfarande inte, men suget efter makt gör att man vill ta åt sig äran även av sina politiska motståndares initiativ. Kanske är det helt enkelt så att socialdemokraterna numer är ett parti, som gör störst nytta i opposition?

Ta flyget om det Gore

I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa att Al Gore fått ett miljöpris, Göteborgspriset, på en miljon kronor. Det är bra för då kan Gore betala flygbränslet på sina propagandaresor runt jorden för att propagera för sig själv. Gore flyger hit i december för att hämta priset.

Själv är jag kanske inte lika miljövänlig, mren jag lever i alla fall som jag lär.

Geriatrock

Rolling Stones kom, sågs och segrade. Så enkelt är det. Inte kan man säga att Keith Richards spelade bländande gitarrsolon (han spelade i själva verket knappat alls) och inte kan man säga att det bjöds på överraskningar (det är minst trettio år sedan jag blev "överraskad" av pyrotekniska effekter). men vem sjutton gick till Ullevi för att lyssna till bländande gitarrsolon och överraskningar? Inte jag i alla fall.

Jag gick dit för att uppleva folkfesten, se ett rockband som oavsett kvalitet är legandariskt och sist men inte minst för att se Mick Jagger live. Allt detta fick jag, och med råge. Rockmusik är inte bara teknisk kvalitet, det är så oerhört mycket mer. Därför är det tveksamt om Rolling Stones ens kan recenseras meningsfullt, de kan endast upplevas. Sedan är det en fråga om smak och läggning om stapplande gubbar i dryga sextioårsåldern är imponerande eller patetiska när de spelar energisk blues/rock på en jättescen i ett stadion. Jagger är i vart fall fortfarande en scenstjärna i yttersta världsklass. Keith Richards har skapat några av rockens mest klassiska och odödliga riff, fast nu kanske det är dags att dra sig tillbaka med lite värdighet. Det är värt att minnas Neil Youngs klassiska ord: "It's better to burn out, than to fade away". Richards betydelse för rockens utveckling är oskattbar, även om fingrarna numera lyder sämre.

Sten i glashus

För detta ledaren för Sveriges största intresseparti har nu gått och blivit lobbyist på heltid. Hur hans parti, socialdemokraterna, ser på saken är intressant att följa.

Banden mellan socialdemokraterna och det svenska näringslivets största enskilda maktfaktor, LO, har länge varit starka - så starka att de i regel beskrivs som två grenar på samma träd. Genom LO (vars ordförande sitter i (s) verkställande utskott) har socialdemokratin ett stort direkt inflytande över flera av landets större företag. Tunga företrädare för LO, och i synnerhet för deras förbund, sitter eller har tidigare suttit i riksdagen.

Den som reagerar kraftigast i media är Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot och brevbärare från Örebro. På sin hemsida redogör hon för sin egen intressemässiga bakgrund: sedan tjugoårsåldern har hon varit fackligt aktiv i SEKO. Jansson har bland annat sagt att JKL "står moderaterna nära". Må så vara, men närmare band till varandra än LO och socialdemokraterna är svårt att ha...

Det är bra att Eva-Lena Jansson redovisar sin facklig-politiska koppling, och Janssons engagemang i de just nu högaktuella HBT-frågorna hedrar henne. Däremot kan man diskutera konsekvenserna av att fackförbundet SEKO har en aktiv medlem som suppleant i riksdagens närings- och trafikutskott. En kartläggning av vilka fackförbund som kan lobba direkt genom ledamöter i riskdagen votre intressant och tankeväckande!

Margot hälsar på

I går kom Margot på besök hos Ernst i Sommartorpet. Tillsammans lagade de en smaskig dessert på belgisk choklad som Margot hade med sig.

Margot är givetvis vår socialdemokratiska EU-kommissionär, som i likhet med många andra socialdemokrater gärna omhuldas i medierna, och då inte minst i vår fina Public Service. Jag har inte lagt någon möda på att skaffa statistiskt underlag, men nog förefaller det vara misstänkt mycket vanligare med socialdemokrater än med Allianspolitiker i lek-, soff- och mysprogram på TV.

Ett skäl är att socialdemokrater gärna ger sig, och ges, en sorts icke-politisk fernissa av att vara lite folkligare och lite mer företrädande "den allmänna uppfattningen". Socialdemokratiska politiker får på det sättet en lite aning mer legitimerande stämpel - även om de nyss gått igenom en brakförlust i allmänna val. De kan man ju skylla på Persson, som minsann lierat sig med en högerbetonad lobbyfirma...

Ett annat skäl är den noggrant omhuldade bilden av socialdemokratin som nån sorts lite finare och lite mer statsbärande parti än de borgerliga. Detta belystet rent av i en nekrolog över Ingmar Bergman, där det förnumstigt påtalades att han minsann föddes "strax innan den första socialdemokratiska regeringen, ledd av Hjalmar Branting, tillträdde". Ungefär som att Bergman skulle vara samtida med nån sorts lika fin och uppburen politisk epok.

Bilden av socialdemokratiska politiker, och därmed i hög grad av socialdemokraterna som parti, byggs i hög grad upp på detta sätt. Oavsett orsak är det inte bra för balansen mellan olika åsikter i det demokratiska samtalet, och därmed inte bra för demokratin. Särskilt allvarligt är detta naturligtvis för public service.

(ps. ja ja, jag vet att både Mona Sahilm och Filippa Reinfeldt är sommarpratare i P1 och att både Lena Hartwig och Cecilia Wikström får spela musik i Radio Uppland. Men det gör ingen skillnad.ds)

(ps2. du som läser detta känenr säkert till att, tvärtemot vad många tror, socialdemokraterna endast fyra gånger sedan 1910 fått mer än hälften av väljarnas röster. ds)

Kommunala pengar i sjön igen

Skrev den 16 juli om kommuner som slänger skattepengar i sjön genom att använda mer eller mindre fantasifulla slogans för att "marknadsföra sig". Nu är det dags igen. Idag berättar Radio Uppland om en avhandling vid Uppsala universitet som belägger det somliga av oss redan visste: kommunernas marknadsföringskampanjer är ofta helt meningslösa. Kommuner som gör reklam i exempelvis TV har inte större inflyttning än de kommuner som således väljer smartare media, nämligen inget alls.

Om allt detta finns två saker att säga.

Det ena är att bakom dessa kampanjer står ofta välmenande politiker med goda syften för sina kommuner. Men eftersom kusnkapen om och erfarenheten av god marknadsföring kanske inte alltid är så stor, så riskerar resultatet att bli därefter.

Det andra är återigen att vinnarna dessvärre ofta är reklammakare, konsulter och andra som kan göra goda pengar på råd som kanske är kloka men som i vart fall inte ger någon effekt.

Frågan inställer sig givetvis då hur en klok kommun ska göra för att nå fram till sin målgrupp. Mitt svar är enkelt: gör som Tierp: låg skatt och god service smäller betydligt högre i både gamla och eventuella nya medborgares ögon. Satsa på kärnverksamheten och får den att fungera så effektivt som möjligt, det är det enkla budskapet både för kommuners och alla andras marknadsföring!

Politisk boxningsmatch igen

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar att olika extremister rykt ihop igen, denna gång på Medborgarplatsen i Stockholm.

Den största skillnaden mellan dessa olika extremistgrupper är och förblir deras namn och olika attribut, men oavsett om de rakar av sig håret eller gömmer sig i palestinaschalar så är de av samma skrot och korn.

Ett sådant gemensamt drag är hatet. Ett annat är att hatandet gärna riktar sig mot olika grupper av människor, till exempel judar, överklass, homosexuella eller homofober. Det är alltså bara att välja och går lika bra vilket som; antingen bestämmer man sig först vilka man tänker hata och väljer sedan organisation. Eller också organiserar man sig först och får så att säga hatet på köpet.

För politiska extremister som dessa har jag inget till övers. Att bygga sin samhällssyn på hat och våld kan aldrig lösa problem. Nästan lika beklagligt som deras beteende är dock att det faktiskt finns människor som ger dessa grupper stöd. Politisk extremism och politiskt våld ska alltid bekämpas.

Lite punk vore inte fel

Idag grälar de båda författarna Björn Ranelid och Jag Guillou i Aftonbladet. Deras gräl är sannerligen tankeväckande utifrån det senaste årets debatt om en litteraturkanon. Om någon av dessa båda skriftställare ( i egna och de flestas ögon) och epigoner (i varandras och många andras ögon) skulle kvala på en "kanonlista" övergår min förmåga att bedöma.

Jag hör till dem som gärna läser både Guillou och Ranelid. I det ena fallet för mitt höga och rena nöjes skull, det vill säga läsning som någon sorts litteraturkonsumtion. In genom ena ögan och ut genom det andra, kan man säga. I det andra fallet för att språk är spännande, och en intressant handling kan förhöjas genom ett rikt och utvecklande språk.

Sanningen är nämligen att Guillous böcker är mer spännande - och i ärlighetens namn mer lättlästa - än Ranelids. Men Ranelids texter bidrar å andra sidan kanske något mer till mitt eget tänkande.

Nå, med detta vill jag ha sagt att det gudskelov inte finns en enda normerande litterär stil lika lite som det finns en enda musiksmak eller konstart som har företräde framför andra. Både Guillous och Ranelids texter behövs. Vem av dem som om tvåhundra år kan anses platsa i en eventuell litteraturkanon lär ingen nu levande kunna bedöma.

Gräl som dessa har alltid förekommit i kulturdebatten. I Sverige blir ett gräl som detta emellertid lite belysande, eftersom det inte bara handlar om kritikernas och läsarnas domar. Med den kulturpolitik som förts de senaste 35 åren spelar det stor roll vem som "vinner" en debatt som denna - och det är tragiskt. I allt för hög grad styr andra värden än människors faktiska uppfattning om exempelvis litterär kvalitet (som kan uttryckas på andra sätt än genom försäljningssiffror). Kulturpolitiken har allt för länge kunnat bortse från "det allmänna omdömet" och blivit en arena för en ganska smal krets av tyckare. det som för ett par generationer sedan kallades för folkbildning har förskjutits till att bli ett uppdrag för etablerade aktörer i olika sfärer.

Kulturen msåte tillbaka till den breda allmänheten. Lite punk vore kanske inte så tokigt!

Vänstern och dess medlöpare

Än en gång dyker det upp exempel på hur vänsterns medlöpare gör allt för att relativisera kommunisxmen och dess värderingar. Nu är det Kalle Holmqvist i Aftonbladet som inte gillar att Svenskt Näringsliv sponsrar föreningen för upplysning om kommunismen och deras utmärkta hemsida om kommunismen. besök den gärna; det är den värd.

Om detta finns två saker att säga. Det ena är att vänstern, hur vidrig den än visar sig vara, alltid har medlöpare. Påfallande ofta finns dessa bland kulturarbetare, intellektuella och samhällsdebattröer som av olika skäl vill sätta ett likhetstecken mellan vänster och medmänsklighet. Att de kommunister (i olika former) som de löper med ofta visare sig vara allt annat än medmänskliga kan alltid urskuldras - i efterhand. Medlöpare är de lika fullt.

Det andra är en reflexion. Tänk om någon hade hånat en sida som på liknande sätt avslöjar andra lika vedervärdiga ideologier, till exempel nazism eller fascism.

Det stora problemet är således den relativisering som hela tiden görs av vänsterns medlöpare. Kommunismen görs liktydig med...tja, liberalism, kristendom eller vadsomhelst. Så ser medlöperiet ut, när det ska göras utrymme för att urskuldra brott mot både mänskligheten och demokratin.

Slutsatsen kan bara bli en (och den har dragits tidigare på denna blogg): nazism, fascism och kommunism - oavsett formerna - är bara olika sorters svulster på den demokratiska samhällskroppen. Somliga gillar och försvarar flera eller vissa av dessa svulster (och kan rent av försvara dem), andra tar avstånd från dem rakt av. Se upp när du stöter på en medlöpare nästa gång!

Kommunala pengar i sjön

Kan inte låta bli att bryta semestern för ett blogginlägg. Det gäller ett ämne som ligger mig som landstings- och kommunpolitiker och marknadsförare varmt om hjärtat, nämligen kommunala slogans. En expert på området, Stefan Ekberg heter han, har uttalat sig i ämnet - och därmed framför allt dokumenterat sin förmåga att marknadsföra sig själv. Det senare gör han skickligt.

Men det allvarliga ämnet om hur kommuner marknadsför sig hanterar Ekberg mer luddigt, möjligen på grund av ringa erfarenhet. Sanningen är att många kommuner tror att en tjusig slogan och en skylt vid riksvägen är lösningen på marknadsföringsbehovet. Räcker inte det, så kompletterar man med lite broschyrmaterial och kanske en vecka på Stockholms Central. Kommuner är också påfallande ofta representerade i olika typer av reklambärare vars kommersiella värde är tveksamt.

Sanningen är den som alltid gäller för marknadsföring, och som alla experter på området är eniga om. Det finns inga genvägar och snabba fixar för att långsiktigt och lönsamt bygga upp ett varumärke. Marknadsföring är en verksamhet som mest av allt kräver systematik, tålamod, konsekvens och noggrann analys. En slogan eller så kallad payoff kan möjligen komma på slutet, när den noggranna analysen redan är utförd.

Pluspoäng dock till de orter som insett att gamal hederliga smeknamn är en utmärkt slogan. Kringelstaden Södertälje, Världens ände Trosa och Glada Hudik är tre sådana exempel som inte hittats på av någon klatschig marknadsförare.

Och, till sist, jag är helt övertygad om att varje kommun i detta land, även avfolkningskommunerna i Norrlands inland, skulle kunna ha en positiv utveckling om de gjorde läxan rätt på detta område. Men då handlar det om många års tålmodigt arbete och ett noggrant utvärderande av styrkor och svagheter - inte om att kläcka en snitsig slogan!

Det händer massor i landstinget nu!

Får ibland höra att inget händer i landstinget sedan Alliansen tog över. Förutom den rapport över det senaste halvåret som jag nyligen puffade för, så är det bara att gå i på landstingets hemsida och läsa:
- Ny tandvårdsdirektör, Eva Ljung, har anställts. Hon är för övrigt den sjunde högre chefen som anställts på ett halvår.
- Avtal med privata neurologer för att korta köerna för neurologiska sjukdomar.
- Uppsala närakut har upphandlats, bland annat med syftet att öka tillgängligheten.
- Omfattande försäljningar av fastigheter, som en renodling av verskamheten.
- Avsiktsförklaring med tre kommuner om former för specialistanknuten hemsjukvård.

Över sommaren laddar vi batterierna för att samla kraft till nya utmaningar!

Politikens lyxfälla

I gårdagens SvD skrev Per Gudmundsson en tänkvärd ledare om förhållandet mellan politiken och olika kulturyttringar. Kulturvänsterns gullande med proggrörelsen får här en snygg förklaring av en som borde veta. Men den gode Gudmundsson får också svar på tal på jj.n's blogg. Och där får vi lyckligtvis veta det många av oss länge anat.

jj.n skriver: "Sen kan man ju tycka, som jag alltid gjort, att just arbetarungar under 70-talet, som var proggens tid, inte alltid visste sitt eget bästa på sikt, för då hade de intresserat sig mer för politiken än för andra saker. "

Jojo, mer precist kan det inte uttryckas, det som för många av oss är det utlösande skälet till att faktiskt aktivera oss i poliitken. jj.n är nämligen inte ensam om inställningen att väldigt många människor "inte vet sitt eget bästa" och därför behöver (socialdemokratisk?) politik för att föras in på den rätta vägen.

Det kanske mest tänkvärda i detta är att det var exakt det argument som motståndarna mot rösträtten använde vid förra sekelskiftet. Eftersom arbetarna var så oupplysta så vore det inte så bra om de fick vara med och rösta i allmänna val. Rösträtten skulle förbehållas de upplysta, det vill säga de så kallade högre samhällsklasserna.

För egen del tror jag att de flesta människor mycket väl vet sitt eget bästa. Och om de inte vet det, så står orsaken snarare att finna i en politik under hela efterkrigstiden som just invaggat dem i en inlärd hjälplöshet. En sorts politikens lyxfälla, om man så vill.

Hurra! Stopplagarna borta!

Så har den första vardagen utan stopplagar passerat. Någon som märkte något? Någon som sett horder av vårdsökande försäkringspatienter flockas utanför de skattefinansierade sjukhuset, ivriga att tränga bort skattebetalande losers i vårdköerna? Någon som sett skjul av korrugerad plåt resa sig utanför de yttre förstäderna?

Nej, jag tänkte väl det. Den 1 juli var dagen då två lagar som hindrat politiska initiativ inom sjukvård och bostadspolitik avskaffades, men särskilt mycket mer dramtiskt än så var det egentligen inte - annat än i oppositionens retorik. Däremot ger de avskaffade lagarna (förbudet mot privat ägda "akutsjukhus" och ombildning av allmännuttiga lägenheter till bostadsrätter) möjlighet att föra en politik som bidrar till nytänkande och initiaitv.

Bägge dessa lagar byggde på ett politiskt feltänk, nämligen att just politiska beslut och politisk styrning alltid är det bästa sättet att ställa människors tillvaro tillrätta. I grund och botten var detta vad valrörelsen handlade om: ett val mellan politisk detaljstyrning och tilltror till människors förmåga och kunnande.

Därför är den 1 juli en märkesdag. Nu är det bara att sträva på mot ett samhälle med mer mångfald och fler initiativ. Hurra!

Tack, Laleh!

I kväll har jag haft lyckan att få lyssna till en av Sveriges absolut bästa artister: Laleh!

Om Monica Zetterlund av Tage Danielsson kallades för "ett lingonris i ett cocktailglas", så vet jag inte riktgit vad man ska säga för fint om Laleh. Men nog är hon 80-talisternas motsvarighet till Monica Z. det är lite Cornelis, lite jazz, lite 80-talspop och ganska för att inte säga väldigt mycket Laleh. Hon ger vårt svenska kultur- och musikliv så mycket! Hennes behandling av språket i ton och text, infallsrika texter och suveränt enkla men ändå sammansatta musik tillsammans med en sällsynt scennärvaro gör att en konsert med laleh är en känsloupplevelse utöver det mesta. Inte minst när det framförs i ett vackert kyrkorum.

Det hela gick av stapeln på Östhammars Musikvecka, enfestival som är värd varje besökare och varje uppmärksamhet. All heder åt alla människor i Östhammars kommun om genom sina insatser ger oss andra möjlighet att lyssna till fantastisk musik.

Ladda nu genast ner Lalehs båda skivor och njut av dem i datorn, CD-spelaren, Ipoden eller var du vill...!

(Bilderna har jag tagit själv)

Intet nytt under solen

Var tionde skulle rösta annorlunda om det vore val idag, skriver UNT. Jag är inte ett dugg förvånad, men till skillnad från exempelvis Lena Hartwig (s) tror jag inte alls att det beror på att människor "känner av högerpolitiken". Det visar i så fall bara att Hartwig inte "känner av" alla de glada tillrop och maningar som vi får om att fortsätta på den inslagna linjen .

Att det däremot sker förändringar, och att de påverkar människor så att de i opinionsmätningar uttrycker det som nu redovisas, det är likaså helt naturligt. Givetvis påverkar Alliansens politik väldigt många människor, och alldeles självklart tar många chansen att uttrycka detta. Frågan kvarstår dock: vad är det egentligen för politik de har bytt till om de nu inte sympatiserar med Alliansen. Från socialdemokratiskt håll får vi inte många besked annat än att man i allmänna ordalag ogillar den politik som Alliansen för. Hur människor skulle reagera i opinionsmätningar om vänsterkartellen kom tillbaka till makten har vi faktiskt däremot ingen aning om. Vi har nämligen inte fått ett dugg av besked om hur en sådan politik skulle se ut.

Hur Alliansen förvaltar det mandat vi fick av väljarna i höstas har vi i landstinget redovisat i en rapport som du kan läsa här. Vänsterkartellens alternativ vet vi fortfarande inget om. Frågan är om vi blir så mycket klokare ens inför valet 2010 eller om vänstern redan nu bestämt sig för att strategin är att mörka.

Hela tiden samma sak

Idag går jag på semester, i den mån man har det som förtroendevald. Det kan behövas för att ladda om batterierna och få nya krafter för det arbete som ligger framför oss. Behovet av förändring, förnyelse och utveckling i samhället är stort.

Det behovet ser inte de socialdemokrater som fortfarande är bittra över att väljarna inte valde dem i höstas. Bloggar, insändare, tidningsartiklar och uttalanden ger en ganska tydlig bild. För många socialdemokrater var det inte bara en besvikelse att väljarna inte gav dem förtroende. Än värre tycks vara att vi i Alliansen nu faktiskt gör det som väljarna gav oss förtroende att göra, nämligen förnya, utveckla och förändra.

Några exempel: Peter Gustavsson är vice ordförande (s) i kulturnämnden i Uppsala kommun. Han gillar inte att Alliansen vill föra den kulturpolitik väljarna bett oss om, utan efterlyser mer socialdemokratisk politik i Alliansens kulturdirektiv. Sic!

Liknanden exempel finns det massor av på socialdemokraternas centrala och lokala hemsidor och bloggar.

I grund och botten är detta givetvis ett demokratiskt problem. Vi dras med ett oppostionsparti som inte förstått att väljarna i allmänna val har förkastat den politik som detta parti då förde till torgs. Att opinionsmätningarna nu visar något annat gör inte någon skillnad; det stora problemet är att vi inte får veta någonting om vad socialdemokraterna skulle vilja göra om de - mot all rimlig förmodan - skulle bli återvalda. de beskriver inte det goda med sin egen politk utan fokuserar på att klandra den politik som förs. det är inte ett hållbart sätt att arbeta för ett parti som trots allt fick en dryg tredjedel av rösterna i det senaste valet.

Deras agerande visar också varför ett långt och utvecklande regeringsinnehav för Alliansen behövs för Sveriges skull. Socialdemokraterna visar med sitt agerande att man kört fat även i ett annat viktigt avseende; man förstår nämligen inte att finns andra sätt att formulera samhällsfrågor och driva politik än det socialdemokratiska. Trots att en majoritet av befolkningen i allmänna val förklarat sig vara något annat än socialdemokrater, och den socialdemokratiska problemformuleringen därmed är satt åt sidan, så kräver (s)-företrädare att denna skall vara den rådande. Det visar inget annat än förakt för den kraftfulla majoritet som avvisar en alltigenom politiserad samhällsmodell.

Inte minst i sjukvårdspolitiken blir detta tydligt. I Alliansen tror vi att det finns andra aktörer än landstingen och kommunerna som kan bedriva en ändamålsenlig och bra vård och omsorg. Trots detta framhärdar socialdemokraterna i att kritisera en politik vars syfte är att bryta upp monopolet genom att skapa fler alternativ och därigenom större valfrihet och ökat patientinflytande. Socialdemokraternas motiv för detta är uppenbart. de är så bergfast övertygade om förtrffligheten i sin egen politik att man är övertygad om att varje rubbande av deras cirklar kommer att få hela välfärden att störta samman. För en övertygad socialdemokrat är välfärd nämligen lika med socialdemokratisk politik - och socialdemokratisk politik lika med välfärd!

Det ger anledning att berätta en nyhet för alla socialdemokrater. Det går att göra saker annorlunda! Skälet till att vi i Alliansen för den politik vi nu för är inte att vi vill "riva ner välfärden". Däremot vill vi montera ner följderna av den socialdemokratiska politiken - och syftet med det är att utveckla människors välfärd. Några år med Alliansstyre i riksdagen, landstingen och kommunerna kommer, är jag övertygad om, att leda till ett både friare och tryggare samhälle där gemensamma resurser används bättre - och var och en själv har större frihet att forma sitt liv efter egna önskemål.

Nu tar vi lite sommarledigt från politiken. Snart är vardagen här igen, och då väntar mycket arbete med förnyelse och utveckling av en för närvarande ganska trött välfärdsmodell.

Alliansen förpliktigar!

Dagens ledare i Svenska Dagbladet har både rätt och fel - och manar alla oss som fått väljarnas förtroende att besinna vad det egentligen består av.

De fyra borgerliga partierna gick på riksplanet till val som Allians för Sverige. Vips bildades också diverse olika allianser även i kommuner och landsting. Följden blev en våg av fötrtroende, som av allt att döma byggde på att väljarna väntade sig något mer än inflytande för just det borgerliga parti man röstade på. Den här gången skulle den gemensamma borgerliga plattformen räcka till för att skapa en bas för förändring och förnyelse.

Alldeles uppenbart händer det också åtskilligt där Alliansen fått förtroende, oavsett om det är nytt eller förnyat, av väljarna. Valfrihetsreformer, skattesänkningar, kvalitetshöjningar...den borgerliga politiken börjar sakta men säkert få genomslag.

Så långt är allt gott och väl, och SvD tenderar att glömma att vi i nästa val kommer att dömas för vad vi uträttat, inte för vad vi säger. Visst måste vi slå på trumman och redovisa valfrihetsreformer och kvalitetsförbättringar, för alla syns inte vid första anblicken. men vi ska akta oss för att tro att en ny valrörelse med manifestering av enighet och samförstånd kommer att räcka för en ny valseger.

Men det går att göra mer, mycket mer. Där har SvD alldeles rätt. Den gemensamma idéutvecklingen lyser med sin frånvaro. Ett och annat ganska onödigt tjuvnyp förekommer emellanåt mellan partier inom Alliansen. Uppslutningen bakom den gemensamma - för det är den! - politiken måste gå före det enskilda partiet. Här kan Alliansen bli ännu bättre. Svenska Dagbladet och dess ledarredaktion hade rätt när de manade till bildande av Alliansen före valet i fjol, och de har rätt även nu när de manar till vård av det som Alliansen står för.

Visst är det så!

Jag delar helt Urban Bäckströms analys av orsakerna till och ansvaret för dagens räntehöjning. Genom höga löneökningsnivåer har LO:s agerande lett till att svensk ekonmi blivit mer instabil. men det är itne det värsta. En procents för snabb löneökning kostar, enligt konjunkturinstitutet, ungefär 100.000 jobb. det är jobb som skulle behövas just nu föär att få bukt med ungdomsarbetslöshet och utanförskap. Än mer allvarligt är att dessa löneökningar kommer samtidigt som regeringen genomför skattereformer som ger mer i plånboken för låginkomsttagare. Köpkraten hade alltså stigit även utan allt för kraftiga löneökningar.

Jag vill inte anklaga LO för att medvetet underminera samhällsekonomin. Men något är i grunden fel när den centraliserade lönebildningen, som en gång var en garant för stabilitet på arbetsmarknaden, nu får leda till det som håller på att hända. För utöver de löneökningar som redovisats i riksmedia följer också alla lokala varv och därtill kompensationskrav från de organisationer som slutit avtal på mer ansvarsfulla nivåer.

Måtte nu inte ekonomin kraschlanda! Låt oss alla hoppas att vi inte få hög inflation (som drabbar löntagare med små marginaler hårdast), tuffare arbetsmarknad(som spär på utanförskapet) och överhettning i ekonomin. Det kan gå fort om det går illa.

AFA slår till

Det är lätt att ta avstånd från nazister och fascister, det gör de allra flesta av oss som tror på demokratin och rättssamhället. Men steget över till att använda våld som politisk metod är desto längre. I sjävla verket är ju våld som politisk metod ett direkt avståndstagande från de principer som bygger upp den demokratiska rättsstaten.

Det är dock inte riktigt samma sak som att vår demokratiska rättsstat är fri från politiskt våld. Verkligen inte. I somliga vänsterkretsar är det rent av acceptabelt att puckla på den som "tycker fel". Och våldet drabbar både godtyckligt och blint. I något fall kan det vara den lokale nazisten som får näsan intryckt av dessa våldspolitikens banérförare. Nästa gång är det kristdemokraterna som får sin lokal vandaliserad.

Några belägg för att AFA ligger bakom en brutal misshandel av tre nazister i Eriksberg i Uppsala finns däremot inte, även om polisen säger sig ha misstankar i den riktningen.

De krafter i politiken som nyttjar våld och lagbrott som politisk metod är inte bara våldsverkare och lagbrytare. De river också upp de spelregler för politiskt umgänge som är en förutsättning för att alla åsikter ska komma till tals. Skillnaden mellan de nazister som blir nedslagna och de antifascister som slår är därmed bara en gradskillnad. I grund och botten tillhör de samma ideologi.

Vem har gett dem rätten?

Missade faktiskt att blogga om torsdagens kommunfullmäktige i Knivsta. En bitvis märklig tillställning.

Att budgeten klubbades igenom är inte så mycket att orda om. Fem öre i skattesänkning är i alla fall fem öre mer än ingen skattesänkning alls - och ett steg i rätt riktning. Att sedan vissa ledamöter beskriver sänkningen som "omoralisk" säger kanske något om debattnivån. Som Göran Nilsson (m) påpekade: det hade varit mer omoraliskt att inte sänka, eftersom det enda parti som hade skattesänkning på programmet var det aprti som giv fram och nu är största parti i fullmäktige.

Därefter kom kvällens mer ideologiskt intressanta debatt. den stod mellan dem som anser sig ha rätt att gå emellan i en affärsuppgörelse mellan två parter och dem som anser att kommuner ska hålla sig borta från sådant. Det handlar alltså om rätten för en kommun att förköpa fastigheter. Lagen som medger detta är kanske motiverad då det gäller att förverkliga en större plan och en enskild fastighetsägare obstruerar. Förköpet blir då en "mjukare" form av expropriationsinstitutet. men att en kommun tar sig rätten att gripa in i snart sagt varje fastighetsaffär...både förkastligt och i vissa fall kanske rent av omoraliskt.

Demokratin måste sätta gränser även för sig själv. Ett beslut är inte med automatik demokratiskt bara för att det fattas av en majoritet. I en rättsstat måste varje medborgare kunna förutse följderna av sina egna beslut. Det är svårt när en kommunal fullmäktigeförsamling sätter spelreglerna!

En stor eloge dock till Kenneth Gunnar från knivsta.nu för han engagerade inlägg i "naturdelen" av debatten.