01 december 2016

En modernare sjukvård

Jag har just läst en mycket intressant artikel i Dagens Samhälle. Artikeln handlar om regeringens nya lagförslag, som ska förhindra att viss verksamhet förläggs utanför universitetssjukhus. Det är ett förslag som går rakt emot den utveckling som pågår i många (även S-styrda) landsting, och som är en viktig del av vårdens modernisering.
Det händer just nu väldigt mycket i svensk sjukvård. Allt mer vård kan utföras utanför de stora sjukhusen som en följd av den medicinska och tekniska utvecklingen. Sjukdomar som för några års edan krävde långvarig inläggning kan idag behandlas utan att patienten ens behöver besöka ett sjukhus. Det ställer krav på att kunna gemomföra strukturförändringar av vården som inte har det minsta med ideologi eller med synen på privata vårdgivare att göra.
Flera av de landsting och regioner som anses som moderna och nytänkande driver också en sådan utveckling, åter igen oavsett färg på den politiska ledningen. Ett exempel är Region Östergötland, som tillsammans med andra närliggande landting ser över vilken vård som behöver bedrivas på universitetssjukhuset i Linköping och vilken vård som i stället kan förläggas till andra orter - och till andra huvudmän.
Omstöpningen har sin grund i begreppet universitetssjukvård. I framtiden kommer all sjukvård att på olika sätt vara föremål för forskning, utveckling och utbildningen. Modellen där dessa frågor "låstes in" på universitetssjukhus är föråldrad. De moderna och nytänkande organisationerna i sjukvården öppnar all sjukvård för samarbete och fokuserar på att hitta goda former för att skapa detta. Det är, som sagt, möjligt som en följd av teknisk och organisatorisk utveckling. De landsting som driver utvecklingen hårdast kommer också inom några år att ha den modernaste sjukvården och, av allt att döma, den slagkraftigaste medicinska forskningen och utvecklingen.
Vårt landsting väljer att döma av remissvaret på utredningen, en annan väg. I ett läge då den allmänna uppfattningen är att utredningen är slarvigt skriven och okunnig om vårdens utveckling, har landstingsttyrelsen i vårt landsting valt att tillstyrka utredningen i sin helhet. Det är ett mycket oroande förhållningssätt, som också kommer till uttryck i konkret politik.
Universitetssjukvården förändras inte bara i en rasande takt. Den söker sig dessutom helt nya former. Gränssnittet mellan sjukvård och teknik förflyttas. Samverkan mellan huvudmän för sjukvård och för äldreomsorg blir allt viktigare. Nya forskningsområden skapas både inom teknik och hälsa och inom olika delar av vården. Allt detta kräver en akademisk vårdmiljö som kan anpassa sig till förändringar. det rimliga vore att vår universitetsssjukvård i Uppsala län gick samma väg.
Men så är inte fallet. I stället råder en otidsenlig inställning som i sig är ett hot emot Akademiska sjukhusets framtida ställning som universitetssjukhus. När andra landsting och regioner i vårt närområde moderniserar och driver på en utveckling som skapar en modernare vård, så står landstinget i Uppsala kvar i en gammaldags inställning till hur sjukvård ska organiseras och bedrivas.
Det ska bli intressant att se vad den politiska ledningen kommer att skylla ifrån sig på, när den här utvecklingen blir verklighet.

05 november 2016

I en stökig tid

Förutvarande statsministern Fredrik Reinfeldt intervjuas av Aftonbladet, och givetvis kommer det omtalade "öppna era hjärtan" från slutskedet av valrörelsen 2014 upp. Reinfeldt vidhåller att invandring är någonting bra och påpekar syrligt att de som motsätter sig människors rörlighet sällan pratar om de positiva effekterna med rörligheten.

Efter intervjun utbryter, föga oväntat, en diskussion i sociala medier. De som - likt jag själv, för övrigt - delar Reinfeldts uppfattning tycker förstås att det är bra att han uttalar sig. De som verkligen vill se stängda gränser hävdar hånfullt att den situation som uppstått helt och hållet beror på statsministerns naiva uppfattning i frågan. Men alla verkar missa att Reinfeldt faktiskt inte uttalar sig om det aktuella inrikespolitiska läget i Sverige. Han ger uttryck för en principiell och djupt ideologisk uppfattning om en idealisk samhällsutveckling.

Jag ska inte ge mig på någon sorts tolkning av vad Fredrik Reinfeldt hade sagt om han verkligen haft en åsikt om svensk inrikespolitik idag. Däremot kan det vara på plats att påminna om en sak, som vi nya moderater verkar behöva en påminnelse om. Fredrik har sagt fler saker värda att lägga på minnet än "öppna era hjärtan".

Förändras eller dö
Jag minns nu inte på vilken konferens eller stämma han sade just så, men jag minns mycket väl innebörden och syftet. Det handlade om den dogmatiska tron på att det finns ett perfekt samhälle, och att det finns en perfekt ståndpunkt som i varje givet läge är den rätta och därmed värd att försvara. I stället finns det goda skäl att i varje givet läge först fundera över vilka grundläggande värderingar och principer som är värda att försvara, för att därefter fundera över hur man gör det bäst.

Vi nya Moderater har under de senaste dryga tio åren många gånger haft modet att förändras. Vi har kunnat göra det genom att ifrågasätta våra egna dogmer baserat på det faktum att omvärlden förändras. Om vi inte hade haft det modet, så hade vi förmodligen inte kunnat behålla den position i svensk politik som nya Moderaterna har idag. Och om vi inte lyckas bevara det förhållningssättet, så är det förmodligen bara en tidsfråga innan vi inte längre är ett parti i takt med aktuella och moderna värderingar.

Trygga i värderingarna
Vi nya moderater ska stå för öppenhet och rörlighet. Vi ska våga vara nyfikna och bejaka det som är okänt. Framför allt ska vi våga gå in i framtiden med en frimodig insikt om att förändring för det mesta är någonting bra. Om inte annat är det något som historien lär oss.

Men vi har också en stark och obruten tro på rättsstatens principer. Vi tror på lagar som är lika för alla, som gäller för alla och som tillämpas lika för alla. Vi tror på demokratiska fri- och rättigheter, men att vi tror på den innebär också att vi tror att de ska upprätthållas. Vi tror, sist men inte minst, på människors frihet - men också att den enskilda människans frihet måste sättas i relation till den samhällsgemenskap vi lever i.

De värderingarna byggde nya Moderaterna, och lade en grund för att tillsammans med de andra partierna i Alliansen stegvis bygga ett frihetligare samhälle än det vi tog över efter valsegern 2006.

I en ny omvärld
Sedan valet 2014 har mycket hänt. Det blir allt mer uppenbart att Alliansen är den politiska kraft som inte bara står för frihet och öppenhet, utan dessutom förmår kombinera dessa grundläggande principer med en fungerande rättsstat. Det kräver förmågan och modet att inte saklöst tillåta öppenhet till varje pris - men väl att med öppenheten och humaniteten som ledstjärna också ha förmågan att upprätthålla rättsstaten och välfärdsstaten. Om man då tolkar "öppna hjärtan" som en signal om att Sveriges gränser är öppna utan förbehåll, så är man inte bara naiv. Man har dessutom missat viktiga delar av de grundläggande principer som är viktiga att försvara.

Vi lever i en stökig tid. Det ställer särskilt höga krav på att verkligen fundera på vilka värden och värderingar som är viktiga att försvara. Det kräver också en insikt om att den politik värderingarna uttrycker måste hålla ihop och vara i takt med hur samhället utvecklas. Den förmågan var en grundbult i utvecklingen av nya Moderaterna, och den måste just därför vårdas mer än någonsin.

23 oktober 2016

Olika sorters mördarideologier

Innan du läser det jag har skrivit här nedanför kan du läsa det reportage som detta kommer ifrån här. Inslaget handlar egentligen om Kommunistiska Partiet, som lever i viss välmåga i Göteborg. Men överslätandet av detta partis arv säger något om var grogrunden finns för andra odemokratiska rörelser i vår politiska snårskog. Det finns ingen anledning att behandla partier med kommunistiska rötter annorlunda än de med nazistiska.
Så: titta på reportaget om kommunisterna och läs denna transkription av reportaget. Fundera sedan på hur det kommer sig att vi behandlar totalitära ideologier olika, och vad det kan leda till.

Personnamnen och andra egennamn är påhittade, i övrigt har jag i alla fall försökt vara autentisk.

....
I våras för 71 år sedan föll Nazityskland samman. I Västeuropa var det många nazistpartier som bytte namn. Men det finns fortfarande de som kallar sig nazister. – Hitler är en av 1900-talets stora politiska tänkare, anser Nisse Nilsson, ordförande i Nazistiska partiet. Men om diktaturen och de miljontals som dödades vill man inte gärna tala om i dag.
– Nazismens grundtankar, ett samhälle där det är arbetarnas och vanligt folks intressen som styr i stället för elitens är det enda alternativ som finns, säger Nisse Nilsson.
Han visar runt i Hitler-Goebbelshuset, partihögkvarteret i centrala Göteborg. Här finns också bokhandeln Sieg Heil och partitidningen Folkmakts redaktion där Gertrude Offenbach är chefredaktör.
– Vi vill spegla de vanliga, arbetande människornas perspektiv. Annan media tar ju nästan alltid judarnas och finanskapitalets perspektiv, säger hon.

Inga tankar på att överge ordet nazist

Sedan nazismens fall i Centraleuropa har ordet ”nazist” för de allra flesta varit ett skällsord. Den förre Folkdemokratledaren Karl Karlsson pressades under flera år att sluta använda det begreppet om sig själv. Femton år efter att Folkdeokraterna slutade kalla sig nazister gjorde också Karl Karlsson det.
Men hos Nazistiska partiet finns inga sådana tankar. På väggarna hänger affischer i med hakkorset och i Nisse Nilssons bokhylla står en byst av revolutionsledaren Adolf Hitler.
– Han är en av 1900-talets stora politiska tänkare, säger Nisse Nilsson.

Trots miljontals dödade – ”inget fel på ideologin”

Tiden efter det tyska maktövertagandet 1933 dödades tiotusentals människor i Nazityskland.
– Att maktövertagandet alldeles efter Weimarrepubliken var en ganska tuff period, det är väl ganska givet, är Nisse Nilssons förklaring.
Under det kommande decenniet, under Adolf Hitlers styre, dödades och mördades miljontals människor. Men Nazistiska partiet står fast vid att det inte är något fel på ideologin. Felet i Hitlertyskland var att ledarskiktet skaffade sig egna privilegier och lät sig korrumperas, hävdar man.
– Då började man bygga upp en maktfullkomlighet, en toppstyrning som blev ett hot mot hela grundtanken, säger Nisse Nilsson.

Diktatur och väpnad kamp kvar i partiprogrammet

Partiet betonar sina rötter i det nazistiska arvet och i partiprogrammet finns fortfarande de mest hårdföra formuleringarna från den nazistiska historien.
Demokratin, såsom den ser ut i Sverige och andra västländer, är absolut inget ideal. Istället förespråkas en ”nazistisk ekonomi” som ska ”spränga den borgerliga demokratins begränsningar”. Den ska gälla också ekonomin, som ska tas över av folket.
Våld är inte uteslutet. Under en ”övergångstid” ska ”judeklassens diktatur” (alltså dagens samhällsordning/reds anm) ersättas av ”folkets diktatur”. Folket och deras förbundna måste därför ”vara förberedda på väpnad kamp”.
– Man måste räkna med att de som sitter på privilegierna inte kommer att vara beredda att släppa dem utan att använda sig av lagar och polis och annat för att skydda dem och i det läget är vi förberedda på det. Vi vill i stället ha lagar som till exempel stoppar människor från att blanda sig och flytta hur som helst säger Nisse Nilsson.

”Dagens samhälle ingen demokrati”

Men våld är alltså möjligt för att åstadkomma politisk förändring?
– Det hoppas jag inte. Men historiskt sett har plutokraterna visat att de är beredda att använda våld för att skydda sig, men Sverige är ett fredligt land och vi nazister är de fredligaste av människor så jag hoppas att det inte ska behöva bli så. Men i ett program beskriver vi de historiska erfarenheterna, säger Nisse Nilsson.
Diktatur, det låter hemskt!?
– Jo, men när det formulerades en gång i tiden hade det ju en helt annan värdeklang än vad det har efter Stalin och annat.
Men ert program är från 2014?
– Jo men, det är del i den nazistiska begreppsapparaten och tillhör en av de mer svårförklarliga delarna att kommunicera. För man tänker något helt annat när man hör det, säger Robert Mathiasson.
– Man måste förstå att vi inte tycker att dagens samhälle är en demokrati. Vi lever i mångkulturens diktatur nu, säger Gertrude Offenbach.

Nära frågor i vardagen

Men i vardagen är det mer näraliggande frågor som partiet jobbar med. Varje år är partiet med och organiserar löpartävlingen Fredsloppet i Slottsskogen i Göteborg. I år gick överskottet till kampen mot Israel. Andra frågor som partiet driver är Sverige ut ur EU, höjda pensioner, nej till Nato och nej till blandäktenskap.
– Vi går ständigt och jämt emot den folkfientliga politiken. Bland annat i de fullmäktigeförsamlingar vi sitter med i. Ibland får vi med de andra, men oftast röstar de som det är beslutat i Bryssel att man ska rösta, säger Nisse Nilsson.

05 september 2016

Ekonomisk demokrati

Debatten om vinster i välfärden börjar allt mer likna en ideologisk strid som många av oss känner igen. Jag tänker på debatten om införande av löntagarfonder under 70- och 80-talen. Den gången slutade allt väl tack vare en bred folklig uppslutning för en av demokratins och rättsstatens viktigaste institutioner: det fria företagandet.

En av de frågor som då diskuterades flitigast var det minst sagt Orwell-inspirerade begreppet "ekonomisk demokrati". Fonderna sades vara steget som ledde till den ultimata demokratiseringen av samhället, eftersom också ägandet skulle spridas på samma sätt som det politiska inflytandet spriddes genom införande av allmän rösträtt.

Det är bara det att resonemanget fungerar exakt som den orwellska förebilden. För demokrati handlar inte bara om allmän rösträtt, utan också om andra institutioner i samhället som är en förutsättning för att rösträtten ska vara meningsfull.

Ett samhälle blir inte fritt, bara för att man kan gå till valurnan vart fjärde år. Det räcker inte ens med olika alternativ att rösta på. det behövs också en fri åsiktsbildning och ett samhällsliv som ger medborgarna utrymme att göra egna ställningstaganden. Därför räcker det inte ens med yttrandefrihet, utan det behövs ytterligare medborgerliga fri- och rättigheter som säkerställer att demokratin inte bara är en form för att utöva rösträtt.

En sådan förutsättning är äganderätten, som också blev den fråga som avgjorde den ideologiska striden om löntagarfonderna. Om vi inte själva kan fatta egna beslut om hur vi använder frukterna av vårt arbete, så finns det verkligen goda skäl att fråga sig om samhället är fritt. Därför måste äganderätten - och därmed det fria företagandet - alltid värnas som en del av en fungerande, fri och öppen demokrati.

Förespråkarna för vinstbegränsning, och för löntagarfonder, vet naturligtvis om detta. Det är därför de lindar in sina argument i precis allt de kan hitta för att undvika en debatt om äganderätt och ekonomisk frihet.

Äganderätten, och rätten att förfoga över frukterna av sitt arbete, är en lika omistlig del av ett fritt och öppet samhälle som yttrandefriheten och den allmänna rösträtten. Kom ihåg det nästa gång någon som kallar sig demokrat påstår något annat.

Politisk demokrati förutsätter rösträtt, men också yttrandefrihet och fri åsiktsbildning. Ekonomisk demokrati förutsätter äganderätt, men också rätten att verkligen förfoga över sin egendom, att fritt sluta avtal och att disponera resultatet av sitt arbete. Det är värt att tänka på i debatten om "vinster i välfärden".

26 augusti 2016

Vem betalar vår gemensamma kaka?

Vi vet ju alla vad det är som finansierar vår gemensamma välfärd. Det är skatterna, och skatterna är det riksdag, landsting och kommuner som bestämmer om. Så det är politikerna i riksdag, landsting och kommuner som avgör hur mycket välfärd det blir.

Ett sådant resonemang är ganska enkelt för de flesta av oss att ställa upp på. Skatter beslutas politiskt, och skatter finansierar välfärden. Men är det verkligen så enkelt?

Jag har skrivit tidigare om det olyckliga motsatsförhållande som ofta målas upp mellan dem med höga inkomster, och hur de beskrivs som ointresserade av välfärden, och det offentligas behov av intäkter. I själva verket är en välfärdsmodell som den vi har i vårt land helt beroende av att det finns människor som är aktivt intresserade av att genom att tjäna pengar och betala skatt bidra till gemensamma åtaganden.

Samtidigt finns det nog ingen som, oavsett inkomstläge, är beredd att betala mer i skatt än vad man åläggs genom de politiska beslut som fattas. Sist men inte minst gäller det också att forma ett skattesystem, och föra en debatt om det skattesystemet, som gör att det uppfattas - och diskuteras - på ett som gör att alla, notera ordet alla, är villiga att vara med och bidra till det gemensamma.

För något håller på att hända i samhällsdebatten. Något som går att spåra till en ideologisk grundsyn på oss människor som samhällsvarelser.

Innan jag fortsätter vill jag betona en gång till att hela det följande resonemanget bygger på att människor respekterar och efterlever gällande lagstiftning. En rättsstat kräver att alla människor är lika inför lagen, och att staten lagför alla medborgare lika. Någon skillnad gäller förstås inte för skattelagstiftningen, även om den har en lite annan rättsprocess än många andra brott.

De allra flesta av oss tycker att det är sunt att vi alla delar på kakan både när det gäller inkomster och utgifter i samhällsmaskineriet. Den som jobbar får lön, och betalar skatt. Den som under sina aktiva år skjutit upp en del av löneutrymmet får tillbaka det i form av pension. Som för övrigt också beskattas vid uttaget.

Det är också, i alla fall för många av oss, självklart att det behövs företag som producerar varor och tjänster och genom sin verksamhet skapar en ekonomisk process som leder till att det där utrymmet skapas, som behövs för att det ska finnas något att fördela.

Men det är ungefär nu som det börjar bli krångligt. Det är, om man lyssnar till aktuell debatt, inte riktigt lika många som ser sambandet mellan att lönsamma företag producerar och går med vinst och ett samhälle som har råd med en gemensam välfärd.

Allt för ofta hör vi tvärtom i debatten att företag som är lönsamma beskrivs som en sorts parasiter, vars "profitjakt" skulle stå i motsats till den gemensamma välfärdens behov av resurser. Givetvis står det företrädare för vänstern fritt att argumentera på det sättet, men det är hög tid att vi som ser saken annorlunda verkligen bemöter den typen av argument.

Lönsamma företag behövs, och de behövs inom alla samhällssektorer inklusive den gemensamma välfärden. Lönsamma företag producerar varor och tjänster av god kvalitet (annars är det i alla fall över tiden svårt att ge med vinst), och det överskott som skapas (vinsten, alltså) beskatts för det gemensamma bästa. Men dessa företag behöver också skatteregler som gör att de kan spara en del av överskottet för att kunna återinvestera i verksamheten, vilket behövs för att lönsamheten ska vara uthållig.

Lönsamma företag betalar således skatt. Men inte nog med det. Lönsamma företag har råd att anställa, och att betala löner till anställda. Löner som beskattas, till nytta för den gemensamma välfärden. Som därigenom kan anställa fler lärare och sjuksköterskor.

Med andra ord: den som samtidigt talar sig varm för "ökade resurser till välfärden" och misskrediterar lönsamma företag oavsett bransch har en del att förklara när det gäller att få resonemanget att hålla ihop.

Lönsamma företag behövs. I alla branscher. För det är företags lönsamhet som avgör välfärdens storlek.

28 juni 2016

Politiskt ledarskap

I torsdags röstade de brittiska väljarna för att landet ska lämna EU. Det fick till följd att premiärminister David Cameron omedelbart aviserade sin avgång i ett tal fyllt av självkritik.

I helgen uppdagades också att fullt kaos råder i Storbritanniens andra stora parti, Labour. Där är partiledaren Jeremy Corbyn häftigt ifrågasatt, och mer än halva hans skuggregering har avgått i protest mot ledaren.

Debatten om Brexit fortsatte i det brittiska parlamentet igår, och det var mycket talande att lyssna till de båda partiledarna. Medan Cameron sakligt konstaterade att väljarna röstat för utträde och att han tar konsekvenserna, så höll Corbyn ett tal där han placerade skulden hos alla andra än sig själv.

Dessvärre tycks Corbyns brist på självkritik, för att inte säga självinsikt, vara ideologiskt betingad. För på den brittiska arbetarrörelsen fanns, som sagt, inga som helst fel. Att Labours väljare svek den linje partiets ledning stod för skylldes i stället på den konservativa regeringen. Partiets egna tillkortakommanden nämndes inte med ett ord.

Något liknande kan också ses i det minst sagt röriga politiska läget i Spanien. De senaste åren har Spanien sett en ekonomisk utveckling som skiljer sig från många andra länder i Sydeuropa. Medan socialistiskt styrda länder som Grekland harvar vidare med fortsatt ekonomisk kris, har Spanien under ledning av konservativa Partido Popular (PP) lyckats lyfta sig ur krisen och visar en positiv ekonomisk utveckling (liksom för övrigt Storbritannien under Tories). I valet i december straffade dock väljarna PP för deras minst sagt solkade hantering av ett antal korruptionsskandaler. Vänstern, splittrade på två partier, fick flertal i valet. De två vänsterpartierna var dock så oense om hur vänstermajoriteten skulle fördelas, att nyval till slut fick utlysas. I nyvalet gick PP inte helt oväntat fram, men nådde inte egen majoritet. Vänsterpartierna kan fortfarande inte samla sig till ett regeringsalternativ. Deras ledare är så fyllda av självtillräcklighet att inte ens ett extraval kan bringa dem till sans. Samtidigt förklarar PPs ledare Manuel Rajoy att han självklart är beredd att ta det ansvar situationen kräver och bilda en regering för att styra landet i svår kris.

Här finns en instrumentell skillnad mellan höger och vänster, inte bara i Storbritannien och Spanien.

Politiskt ledarskap handlar inte bara om att ragga ihop flest röster. Det handlar också om att lösa samhällsproblem och att vara beredd att fatta svåra beslut. Det, i sin tur, kräver mod och förmåga till självinsikt - och i än högre grad förmåga att släppa prestige när situationen så kräver.

Manuel Rajoy och David Cameron äger de förmågorna, liksom för övrigt Fredrik Reinfeldt gjorde under sin tid som regeringschef.

Dessvärre ser vi, inte minst i Storbritannien, sorgliga exempel på hur populismen lurar även i moderaternas systerparti Tories. Det är beklagligt.

17 juni 2016

Mamma, pappa och den häftiga kompisen

De flesta av oss minns nog hur det var i tonåren. Man kan tycka vad man vill om könsroller och stereotyper, men därhemma fanns för det mesta en pappa som satte gränser och en mamma som torkade tårarna när vi ramlat och slagit oss eller när storebrorsan varit dum. Mamma och pappa uppfostrade, och det fanns (oftast) ett rollspel.

Men i takt med att vi växte upp, så fanns det också andra som präglade och påverkade oss. En annan stereotyp som inte går att komma undan, det är den där häftiga kompisen som vågade göra det som mamma och pappa hade sagt att vi inte fick. Kompisen som tjuvrökte, körde trimmad moppe, trackade lärarna och överhuvudtaget vågade säga och göra det där som vi nog tyckte var lite farligt och förbjudet men också ack så spännande.

För det var ju grejen. Häftiga kompisen gjorde det där som utmanade den (mer eller mindre) trygga hemmiljön. Häftiga kompisen visade att det gick att tänja gränser även om vederbörande - de finns av bägge könen - betedde sig rätt olämpligt ibland. Det förstod vi, men det handlade ju om att utmana föräldrarna snarare om att tjuvröka.

Det känns som om något liknande håller på att hända i det politiska samspelet mellan väljare, politiker och samhällsinstitutioner. Medan huvuddelen av det politiska samtalet antingen handlar om så kallade mjuka välfärdsfrågor som skola eller omsorg eller om lite hårdare frågor som ekonomi eller ordning och reda, så finns det också en ständig närvarande figur som manar på med de där lite farliga och utmanade grejerna. Det kan vara Donald Trump i USA, Boris Johnson i Storbritannien eller Vladimir Putin på den världspolitiska scenen. Vi har "sanningssägare i Polen och Ungern, men också i Grekland och Spanien. Skillnaden mellan dem är mer en gradskillnad än en artskillnad trots att de till det yttre ser helt olika ut.

Här hemma i Sverige har vi en alldeles egen folkhemsk variant av häftiga kompisen. Han bedyrar att han är snäll, minst lika snäll som både mamma och pappa, och att det egentligen är mamma och pappa som är dumma och mossiga.

Kanske är det inte häftiga kompisen som är det stora problemet. Tänk om det är hemmiljön som har misslyckats! Tänk om det helt enkelt kan vara så enkelt som att en betydande del av väljarkåren helt enkelt har tröttnat på visionslösa politiker "där henma" som helt har missat att 50-talsvärlden med svartvit TV och äppelkaka har övergått i rock 'n' roll! Om det då inte finns en mamma och pappa som klarar av att erbjuda en vision som lockar - då blir det rätt självklart att det farliga kompisgänget finns till hands.

Vårt västerländska välfärdssamhälle står inför enorma utmaningar. Miljoner flyktingar knackar på dörren och är bokstavligt talat beredda att riskera livet för att få bli en del av en kaka som i alla fall inte växer. Tillväxten står nämligen och stampar i de länder som av tradition stått vår välstånd och materiell utveckling - medan de länder som för bara en generation sedan kallades U-länder och sedan utvecklingsländer håller på att komma ifatt med stormsteg.

Paradoxalt nog är det då "häftiga kompisen" som står med en berättelse som lockar. Det är häftiga kompisen som både klarar av att prata om ordning och reda och om hur vi klarar välfärdssystemen, och häftiga kompisen gör det som häftiga kompisar alltid gjort bättre än mamma och pappa. Genom enkla lösningar - som låter just enkla.

I den etablerade fåran gör vi då exakt det som misslyckade föräldrar alltid gjort. Vi försöker vara som häftiga kompisen, fast bara lite ofarligare - och i värsta fall mycket töntigare. Några svar på de stora samhällsutmaningarna ger vi inte. Vi försöker bete oss som tonåringar - men  vi tillåter absolut ingen tjuvrökning. Däremot röker vi själva. På balkongen (pappa) eller under köksfläkten (mamma). Om nu någon hänger med på metaforen.

Det är hög tid för etablissemanget att ta hand om de verkliga samhällsutmaningarna och lyfta fram sina visioner för hur ett bättre samhälle kan formas. Ansvaret vilar tungt på de bägge politiska huvudriktningarna i aktuell politik - för de finns och tjänar inget på att förminskas. I stället för ett tjatande om "den svenska modellen" respektive att "Sverige går åt fel håll", så behövs mammor och pappor i debatten som vågar ryta ifrån och därigenom ingjuta det som påfallande många medborgare egentligen frågar efter. Nämligen respekt och kärlek i en alldeles lagom blandning. Att mamma och pappa tycker olika ibland och ger uttryck för det inför oss är bara bra. men det allra viktigaste är att de visar att de älskar oss (medborgarna) och varandra (demokratin) och är beredda att slåss för sina ideal. Det är så vi återvinner respekten för de värden som de allra flesta av oss står för.