26 augusti 2016

Vem betalar vår gemensamma kaka?

Vi vet ju alla vad det är som finansierar vår gemensamma välfärd. Det är skatterna, och skatterna är det riksdag, landsting och kommuner som bestämmer om. Så det är politikerna i riksdag, landsting och kommuner som avgör hur mycket välfärd det blir.

Ett sådant resonemang är ganska enkelt för de flesta av oss att ställa upp på. Skatter beslutas politiskt, och skatter finansierar välfärden. Men är det verkligen så enkelt?

Jag har skrivit tidigare om det olyckliga motsatsförhållande som ofta målas upp mellan dem med höga inkomster, och hur de beskrivs som ointresserade av välfärden, och det offentligas behov av intäkter. I själva verket är en välfärdsmodell som den vi har i vårt land helt beroende av att det finns människor som är aktivt intresserade av att genom att tjäna pengar och betala skatt bidra till gemensamma åtaganden.

Samtidigt finns det nog ingen som, oavsett inkomstläge, är beredd att betala mer i skatt än vad man åläggs genom de politiska beslut som fattas. Sist men inte minst gäller det också att forma ett skattesystem, och föra en debatt om det skattesystemet, som gör att det uppfattas - och diskuteras - på ett som gör att alla, notera ordet alla, är villiga att vara med och bidra till det gemensamma.

För något håller på att hända i samhällsdebatten. Något som går att spåra till en ideologisk grundsyn på oss människor som samhällsvarelser.

Innan jag fortsätter vill jag betona en gång till att hela det följande resonemanget bygger på att människor respekterar och efterlever gällande lagstiftning. En rättsstat kräver att alla människor är lika inför lagen, och att staten lagför alla medborgare lika. Någon skillnad gäller förstås inte för skattelagstiftningen, även om den har en lite annan rättsprocess än många andra brott.

De allra flesta av oss tycker att det är sunt att vi alla delar på kakan både när det gäller inkomster och utgifter i samhällsmaskineriet. Den som jobbar får lön, och betalar skatt. Den som under sina aktiva år skjutit upp en del av löneutrymmet får tillbaka det i form av pension. Som för övrigt också beskattas vid uttaget.

Det är också, i alla fall för många av oss, självklart att det behövs företag som producerar varor och tjänster och genom sin verksamhet skapar en ekonomisk process som leder till att det där utrymmet skapas, som behövs för att det ska finnas något att fördela.

Men det är ungefär nu som det börjar bli krångligt. Det är, om man lyssnar till aktuell debatt, inte riktigt lika många som ser sambandet mellan att lönsamma företag producerar och går med vinst och ett samhälle som har råd med en gemensam välfärd.

Allt för ofta hör vi tvärtom i debatten att företag som är lönsamma beskrivs som en sorts parasiter, vars "profitjakt" skulle stå i motsats till den gemensamma välfärdens behov av resurser. Givetvis står det företrädare för vänstern fritt att argumentera på det sättet, men det är hög tid att vi som ser saken annorlunda verkligen bemöter den typen av argument.

Lönsamma företag behövs, och de behövs inom alla samhällssektorer inklusive den gemensamma välfärden. Lönsamma företag producerar varor och tjänster av god kvalitet (annars är det i alla fall över tiden svårt att ge med vinst), och det överskott som skapas (vinsten, alltså) beskatts för det gemensamma bästa. Men dessa företag behöver också skatteregler som gör att de kan spara en del av överskottet för att kunna återinvestera i verksamheten, vilket behövs för att lönsamheten ska vara uthållig.

Lönsamma företag betalar således skatt. Men inte nog med det. Lönsamma företag har råd att anställa, och att betala löner till anställda. Löner som beskattas, till nytta för den gemensamma välfärden. Som därigenom kan anställa fler lärare och sjuksköterskor.

Med andra ord: den som samtidigt talar sig varm för "ökade resurser till välfärden" och misskrediterar lönsamma företag oavsett bransch har en del att förklara när det gäller att få resonemanget att hålla ihop.

Lönsamma företag behövs. I alla branscher. För det är företags lönsamhet som avgör välfärdens storlek.

28 juni 2016

Politiskt ledarskap

I torsdags röstade de brittiska väljarna för att landet ska lämna EU. Det fick till följd att premiärminister David Cameron omedelbart aviserade sin avgång i ett tal fyllt av självkritik.

I helgen uppdagades också att fullt kaos råder i Storbritanniens andra stora parti, Labour. Där är partiledaren Jeremy Corbyn häftigt ifrågasatt, och mer än halva hans skuggregering har avgått i protest mot ledaren.

Debatten om Brexit fortsatte i det brittiska parlamentet igår, och det var mycket talande att lyssna till de båda partiledarna. Medan Cameron sakligt konstaterade att väljarna röstat för utträde och att han tar konsekvenserna, så höll Corbyn ett tal där han placerade skulden hos alla andra än sig själv.

Dessvärre tycks Corbyns brist på självkritik, för att inte säga självinsikt, vara ideologiskt betingad. För på den brittiska arbetarrörelsen fanns, som sagt, inga som helst fel. Att Labours väljare svek den linje partiets ledning stod för skylldes i stället på den konservativa regeringen. Partiets egna tillkortakommanden nämndes inte med ett ord.

Något liknande kan också ses i det minst sagt röriga politiska läget i Spanien. De senaste åren har Spanien sett en ekonomisk utveckling som skiljer sig från många andra länder i Sydeuropa. Medan socialistiskt styrda länder som Grekland harvar vidare med fortsatt ekonomisk kris, har Spanien under ledning av konservativa Partido Popular (PP) lyckats lyfta sig ur krisen och visar en positiv ekonomisk utveckling (liksom för övrigt Storbritannien under Tories). I valet i december straffade dock väljarna PP för deras minst sagt solkade hantering av ett antal korruptionsskandaler. Vänstern, splittrade på två partier, fick flertal i valet. De två vänsterpartierna var dock så oense om hur vänstermajoriteten skulle fördelas, att nyval till slut fick utlysas. I nyvalet gick PP inte helt oväntat fram, men nådde inte egen majoritet. Vänsterpartierna kan fortfarande inte samla sig till ett regeringsalternativ. Deras ledare är så fyllda av självtillräcklighet att inte ens ett extraval kan bringa dem till sans. Samtidigt förklarar PPs ledare Manuel Rajoy att han självklart är beredd att ta det ansvar situationen kräver och bilda en regering för att styra landet i svår kris.

Här finns en instrumentell skillnad mellan höger och vänster, inte bara i Storbritannien och Spanien.

Politiskt ledarskap handlar inte bara om att ragga ihop flest röster. Det handlar också om att lösa samhällsproblem och att vara beredd att fatta svåra beslut. Det, i sin tur, kräver mod och förmåga till självinsikt - och i än högre grad förmåga att släppa prestige när situationen så kräver.

Manuel Rajoy och David Cameron äger de förmågorna, liksom för övrigt Fredrik Reinfeldt gjorde under sin tid som regeringschef.

Dessvärre ser vi, inte minst i Storbritannien, sorgliga exempel på hur populismen lurar även i moderaternas systerparti Tories. Det är beklagligt.

17 juni 2016

Mamma, pappa och den häftiga kompisen

De flesta av oss minns nog hur det var i tonåren. Man kan tycka vad man vill om könsroller och stereotyper, men därhemma fanns för det mesta en pappa som satte gränser och en mamma som torkade tårarna när vi ramlat och slagit oss eller när storebrorsan varit dum. Mamma och pappa uppfostrade, och det fanns (oftast) ett rollspel.

Men i takt med att vi växte upp, så fanns det också andra som präglade och påverkade oss. En annan stereotyp som inte går att komma undan, det är den där häftiga kompisen som vågade göra det som mamma och pappa hade sagt att vi inte fick. Kompisen som tjuvrökte, körde trimmad moppe, trackade lärarna och överhuvudtaget vågade säga och göra det där som vi nog tyckte var lite farligt och förbjudet men också ack så spännande.

För det var ju grejen. Häftiga kompisen gjorde det där som utmanade den (mer eller mindre) trygga hemmiljön. Häftiga kompisen visade att det gick att tänja gränser även om vederbörande - de finns av bägge könen - betedde sig rätt olämpligt ibland. Det förstod vi, men det handlade ju om att utmana föräldrarna snarare om att tjuvröka.

Det känns som om något liknande håller på att hända i det politiska samspelet mellan väljare, politiker och samhällsinstitutioner. Medan huvuddelen av det politiska samtalet antingen handlar om så kallade mjuka välfärdsfrågor som skola eller omsorg eller om lite hårdare frågor som ekonomi eller ordning och reda, så finns det också en ständig närvarande figur som manar på med de där lite farliga och utmanade grejerna. Det kan vara Donald Trump i USA, Boris Johnson i Storbritannien eller Vladimir Putin på den världspolitiska scenen. Vi har "sanningssägare i Polen och Ungern, men också i Grekland och Spanien. Skillnaden mellan dem är mer en gradskillnad än en artskillnad trots att de till det yttre ser helt olika ut.

Här hemma i Sverige har vi en alldeles egen folkhemsk variant av häftiga kompisen. Han bedyrar att han är snäll, minst lika snäll som både mamma och pappa, och att det egentligen är mamma och pappa som är dumma och mossiga.

Kanske är det inte häftiga kompisen som är det stora problemet. Tänk om det är hemmiljön som har misslyckats! Tänk om det helt enkelt kan vara så enkelt som att en betydande del av väljarkåren helt enkelt har tröttnat på visionslösa politiker "där henma" som helt har missat att 50-talsvärlden med svartvit TV och äppelkaka har övergått i rock 'n' roll! Om det då inte finns en mamma och pappa som klarar av att erbjuda en vision som lockar - då blir det rätt självklart att det farliga kompisgänget finns till hands.

Vårt västerländska välfärdssamhälle står inför enorma utmaningar. Miljoner flyktingar knackar på dörren och är bokstavligt talat beredda att riskera livet för att få bli en del av en kaka som i alla fall inte växer. Tillväxten står nämligen och stampar i de länder som av tradition stått vår välstånd och materiell utveckling - medan de länder som för bara en generation sedan kallades U-länder och sedan utvecklingsländer håller på att komma ifatt med stormsteg.

Paradoxalt nog är det då "häftiga kompisen" som står med en berättelse som lockar. Det är häftiga kompisen som både klarar av att prata om ordning och reda och om hur vi klarar välfärdssystemen, och häftiga kompisen gör det som häftiga kompisar alltid gjort bättre än mamma och pappa. Genom enkla lösningar - som låter just enkla.

I den etablerade fåran gör vi då exakt det som misslyckade föräldrar alltid gjort. Vi försöker vara som häftiga kompisen, fast bara lite ofarligare - och i värsta fall mycket töntigare. Några svar på de stora samhällsutmaningarna ger vi inte. Vi försöker bete oss som tonåringar - men  vi tillåter absolut ingen tjuvrökning. Däremot röker vi själva. På balkongen (pappa) eller under köksfläkten (mamma). Om nu någon hänger med på metaforen.

Det är hög tid för etablissemanget att ta hand om de verkliga samhällsutmaningarna och lyfta fram sina visioner för hur ett bättre samhälle kan formas. Ansvaret vilar tungt på de bägge politiska huvudriktningarna i aktuell politik - för de finns och tjänar inget på att förminskas. I stället för ett tjatande om "den svenska modellen" respektive att "Sverige går åt fel håll", så behövs mammor och pappor i debatten som vågar ryta ifrån och därigenom ingjuta det som påfallande många medborgare egentligen frågar efter. Nämligen respekt och kärlek i en alldeles lagom blandning. Att mamma och pappa tycker olika ibland och ger uttryck för det inför oss är bara bra. men det allra viktigaste är att de visar att de älskar oss (medborgarna) och varandra (demokratin) och är beredda att slåss för sina ideal. Det är så vi återvinner respekten för de värden som de allra flesta av oss står för.

05 april 2016

Modern teknik ger bättre arbetsmiljö

Jag befinner mig på Vitalis, Nordens största mötesplats för IT i vård och omsorg. Här finns gott om intressanta människor att träffa och prata med om IT i vården. Det finns också mycket gott om innovationer som skulle kunna underlätta vardagen för hundratusentals anställda i välfärden. Här finns appar, dataprogram, robotar, tekniska hjälpmedel och hundratals andra prylar som bara väntar på att handlas upp, införas i verksamheten och användas.

Det som flertalet av dessa prylar, appar och program har gemensamt är att de skulle underlätta tillvaron för stressade och hårt slitande medarbetare i olika delar av vår gemensamma välfärd. Här finns till exempel en kamera som skulle kunna spara in hundratals mil på hala skogsvägar för nattpatruller i norrländska inlandskommuner med en geografisk yta som ett medelstort landsting i södra eller mellersta Sverige. Nattpatruller i hemtjänsten kan ibland få köra flera mil för ett enda tillsynsbesök där själva besöket i bästa fall kan ta tio minuter, enbart för att säkerställa att vårdtagaren mår bra och har en ostörd nattsömn. Tills nattpatrullen kommer och knackar på, alltså.

Om alla dessa prylar kom till användning, så skulle tiotusentals arbetstimmar kunna - inte sparas in, men i stället användas till viktigare sysslor. Digitalisering i vården ska inte handla om att spara pengar genom att dra in tjänster. Digitalisering i vården ska handla om att göra så att anställda sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och hemtjänstassistenter kan lägga sin arbetstid på det som de är bäst på.

Men tekniken används inte fullt ut, och så sent som igår fick vi ett tydligt exempel på varför det är så.

När statsministern presenterade regeringens senaste satsning på välfärden - tio miljarder i friska skattepengar - så var det inte datorer, programvara och robotar som pengarna skulle satsas på. I stället kom det vid det här laget lika välkända som verkningslösa förslaget: det ska anställas ännu fler, för att göra ännu mer.

Men om fler anställda vore lösningen på välfärdens utmaningar, så hade de sedan länge varit lösta. Vi ha aldrig haft så många läkare, sjuksköterskor, barnmorskor eller socialarbetare (med reservation just för den sista yrkesgruppen) som vi har idag. De sliter ändå hårdare än de någonsin gjort.

Skälet är att den sociala och medicinska utvecklingen ställer allt större krav - men också att det blir allt svårare att möta de krav utvecklingen ställer, just därför att handkraft inte är det som ger lösningen på nya utmaningar. Därför blir arbetsinnehållet tuffare och tuffare, och nu har förändringarna av arbetssätt gått så långt att fler händer helt enkelt inte är lösningen.

Regeringens tio nya välfärdsmiljarder borde i stället oavkortat gå till att ge alla anställda fler hjälpmedel och smarta lösningar för att underlätta deras arbetssituation. På köpet följer dessutom - garanterat, för så fungerar alla andra samhällssektorer - bättre arbetsmiljö, färre sjukdagar och en stabilare arbetssituation.

Banksektorn har gjort det, dagligvaruhandeln lika så. Vi gör redan massor av saker på nätet, och den sociala interaktionen mellan oss människor har inte blivit lidande av det. Men vården  och omsorgen fortsätter att vara hopplöst omodern och får dessutom statliga stimulansmedel för att fortsätta vara det.

Nu är det bråttom. Välfärden behöver bli modernare, både som arbetsplats och för att ge dem som behöver vård och omsorg det bästa möjliga och den modernaste teknik som finns att tillgå. Regeringen borde ta chansen, stryka ett streck över pratet om fler anställda och i stället se till att kommuner och landsting använder modernast tänkbara teknik. Då, men inte förr, kan svensk välfärd återta positionen som ledande i världen igen.

04 april 2016

Den svenska modellen

På senare tid verkar en del ha fått för sig att "den svenska modellen" skulle ha någonting att göra med socialdemokratisk välfärdspolitik. Den har därmed, särskilt av företrädare för det ena regeringspartiet, gjorts till någon sorts symbol för något den inte är.

Exakt vad den svenska modellen egentligen är går helt enkelt inte att säga, eftersom den med tiden har blivit ett ganska allmänt hållet begrepp. Det som däremot faktiskt går att definiera, det är när och hur modellen föddes. Den föddes i Saltsjöbaden, och året var 1938.

Sedan dess har Sverige i huvudsak haft en fridfull arbetsmarknad präglad av samförstånd och insikt om vikten av måttfulla löneökningar som ger utrymme för ekonomisk tillväxt. I stället för att strejka sig till skyhöga löneökningar som leder till inflation och försämrad konkurrenskraft har svensk fackföreningsrörelse varit klok nog att förhandla sig till löner som höjts i den takt företagen tål. Det var en av de viktigaste nycklarna till den goda tillväxt Sverige drog fördel av under 50- och 60-talen.

Denna goda tillväxt, emellanåt med tal som närmast liknar de senaste årens kinesiska under, lade för övrigt grunden för att finansiera den välfärdspolitik som socialdemokraterna således försöker ta äran åt sig för - genom att kalla sin ideologiskt färgade syn på välfärdspolitik för "den svenska modellen".

De senaste decennierna har denna framgångsrika modell inte alltid varit lika självklar. Arbetsgivarsidan kan absolut inte skylla ifrån sig, men även LO och dess medlemsförbund har satt några plumpar i samförståndsprotokollet. Därför är det glädjande att LO och Svenskt Näringsliv nu centralt sätter ner foten. Löneökningarna ska hållas inom det så kallade märket, så att svensk industri kan bevara sin konkurrenskraft.

Bra så! Men det behövs mer! Att arbetsmarknadens parter tagit sitt ansvar för en avtalsrörelse med ordning och reda är ett steg, och nu väntar vi bara på det övriga som behövs: respekt för förenings- och avtalsfrihet, en lönebildning som öppnar för en arbetsmarknad i förändring och inte minst en skattepolitik som främjar arbete, sparande och kapitalbildning framför bidrag, lånande och konsumtion. Mycket av detta går att göra redan idag - men en mer progressiv skattepolitik - i ordets rätta mening - kräver nog en del politiska förändringar.

07 mars 2016

Samhällsintresse

"Allt det här är ett tecken på att vi kanske inte längre kan vända oss till det allmänna när vi behöver en bostad". Så beskriver bostadsforskaren Helen Ekstam konsekvenserna av att allt fler bor inneboende eller har hyreskontrakt i andra hand. Det är en intressant beskrivning, som säger mer om samhällsklimatet än om bostadsmarknaden.

Visst har det allmänna ett ansvar på en fungerande bostadsmarknad; ett mycket viktigt ansvar, till och med. Det ansvaret handlar om att, i kraft av ett planmonopol, se till så att det är möjligt att bygga de bostäder som behövs i lägen där människor vill och behöver bo för att kunna forma sina liv. Själva byggandet av bostäder sköts bäst av byggföretag, och att sedan fylla bostäderna med människor som vill bo i dem - det klarar vi kloka och självständiga människor i regel av själva.

Men i breda kretsar finns verkligen uppfattningen att "det allmänna" borde "ordna bostäder" åt alla dem som idag är utan ett förstahandskontrakt. Att politiska beslut skulle vara lösningen på bostadsmarknadens problem är dock ganska naivt. Snarare ligger politiska beslut till grund för rätt många av de problem som ropar på en lösning.

Hur klarar då "det allmänna" den uppgift man faktiskt har för att klara behovet av bostäder?

Tja, det kunde nog i många fall vara bättre. I Stockholmstrakten kan vi läsa om hur kommuner bråkar om samma mark, och om hur allt fler byggbara områden görs till naturreservat just för att hindra bebyggelse. Miljö- och naturvård är viktigt, men det måste också ske med balanserad hänsyn. Andra exempel på hur samnhällsintresset sviktar är e mycket generösa reglerna för strandskydd, som dessutom hämmar möjligheter till utveckling i glesbygd. Listan kan göras lång, för när samhällsintresset bostadsbyggande ska vägas mot andra intressen, så finns det alltid en möjlighet att något annat går före.

Så; nästa gång du hör en politiker påstå att bostadsförsörjning är ett "samhällsansvar", fråga då den politikern vad vederbörande gjort för att underlätta för att fler bostäder ska kunna byggas. Det är politikens uppgift som regelmakare och domare. Själva byggandet, och att människor kan bo, flytta och röra på sig, det finns det andra krafter som klarar bättre.


06 mars 2016

Den gemensamma sektorn

Säkert har du någon gång hört uttrycket "marknaden är en god tjänare men en usel herre". Det används ofta av människor med politisk hemvist till vänster för att motivera varför marknadens sätt att fungera inte ska ges för stort utrymme i samhällslivet. I regel ställs då "marknaden" som motsats till politisk styrning, med den underförstådda inställningen att politiken skulle vara mer, och marknaden mindre, demokratisk.

Så kan man förstås tycka, om man tror att politiska beslut (som ju oftast men inte alltid bygger på demokratiska principer) alltid är rätt väg till gemensamma beslut för det gemensamma bästa. Det man då bortser ifrån är att marknaden är den mest gemensamma och inkluderande samhällssektor vi har.

Låt mig först av allt konstatera det som egentligen är självklart: "marknaden" är inte ett antal gubbar i mörka kostymer som bollar dina och mina pengar i slutna rum utan kontroll. Marknaden är alla vi som genom stora och små personliga beslut bidrar till alla möjliga rörelser i samhället. Marknaden är affären där vi handlar men också tjänsten och gentjänsten vi byter med vår granne, e-postmeddelandet vi skickar till en kollega eller uppdateringen på sociala medier med en kompis. Allt detta, och mycket mer, bidrar till interaktion och utbyte mellan oss människor. Mycket av denna interaktion har en direkt ekonomisk koppling - men mycket annat har det inte.

Marknaden är helt enkelt alla vi människor tillsammans, alla de enskilda och gemensamma beslut vi fattar och all den inverkan allt detta har på oss själva och varandra. Därför kan marknaden inte styras genom någons alldeles egna beslut. Marknaden innebär alltid en interaktion mellan människor, för marknaden består inte av något annat än människor.

Sedan är det en annan sak att marknaden helt självklart behöver spelregler. Vi människor kan inte bete oss hur som helst emot varandra, och någonstans måste det bestämmas hur dessa spelregler ska se ut. Detta är politikens grundläggande uppgift. Därmed fyller politiken ungefär samma uppgift som domaren i en fotbollsmatch. Spelet fungerar bäst om domaren dömer och gör det efter regelboken. Det brukar bli mindre bra om domaren också vill vara med och sparka på bollen. Där, exakt där, finns den viktiga skillnaden - och rollfördelningen - mellan alla oss människor, alltså marknaden, och det politiska inslaget i samhällsmaskineriet.

Med andra ord: politiken är en bra domare, men en usel spelare. Därför bör politiken ägna sig åt sin helt nödvändiga uppgift: att forma spelreglerna så att den gemensamma sektorn, eller marknaden, kan fungera så bra som möjligt.