16 augusti 2017

Den svenska modellen

Säkert har du hört talas om den svenska modellen. Jag har för övrigt skrivit om den tidigare. Många pratar om den, men det är ibland lite oklart exakt vad modellen går ut på. Därmed finns det ett utrymme för att göra lite olika tolkningar av den. Min tolkning är alltså bara en av många, och gör lika lite som någon annan anspråk på att vara den självklara.

Det vi kan vara överens om är att det handlar om en modell för att skapa stabilitet på arbetsmarknaden, full sysselsättning, en harmonisk lönebildning baserad på samarbete mellan arbetsmarknadens parter och en ekonomisk utveckling som främjar tillväxt och jämnt fördelat välstånd.

Precis så fungerade också den svenska arbetsmarknaden, och hela näringslivet, under lång tid. det var också en period av stabilitet även i större sammanhang än på hemmaplan. Väl definierade exportmarknader köpte svenska kvalitetsprodukter och betalade bra. Det var lite enklare då.

Tyvärr går det inte att fatta politiska beslut om att få tillbaka den tiden. Det finns de som försöker, och som tror att klockan kan vridas tillbaka till en enklare tid.


Alternativet till en tillbakavriden klocka är givetvis inte att avskaffa den svenska modell som fungerade då - men inte heller att troskyldigt inbilla oss att den tidens modell skulle fungera idag.

Det som då återstår är att våga reformera den.
Vad som närmast kommer att hända med den svenska modellen är en spännande fråga som påverkar hela samhället. det påverkas i sin tur av vilka krafter som har mod att reformera den svenska modellen, och det handlar i sin tur inte bara om arbetsmarknadspolitik utan också om utbildning, migration, globalisering och innovationsförmåga.
Det som verkligen oroar är då, som sagt, föreställningen att svensk arbetsmarknad skulle må bäst av att inte reformera den svenska modellen. Det enda vi kan vara säkra på är att vi i så fall går baklänges in i framtiden.

15 augusti 2017

Extremt

Just nu finns det goda skäl över att fundera över det politiska samtalet, dess ton och dess konsekvenser för demokratin och samhällsutvecklingen. Det finns det väl för all del alltid, men just nu råder en brytningstid som ger extra anledning till vaksamhet.


Ett fenomen som verkar ha blivit vanligare är att betrakta högst normala företeelser som extrema. Då finns ju goda skäl att fundera på vad det egentligen är som är extremt, och vem som faktiskt avgör. Det som på allvar fick mig att fundera var en insändare i en lokaltidning. Insändarskribenten reagerade över en artikel på ledarsidan, och menade att uppfattningen att våra skatter borde sänkas var en extrem åsikt.


Det kan man ju tycka. Vem som helst får givetvis sätta vilken etikett som helst i det politiska samtalet, men det väcker ändå en del frågor om proportioner och relativitet. Sverige är för närvarande ett av de länder i världen som har det allra högsta skattetrycket. Det gör att vi skiljer oss från andra välfungerande välfärdsstater. Det som skiljer oss är inte graden av välfärd - de flesta utvecklade länder har gemensamt finansierade välfärdstjänster - utan i vilken utsträckning vi invånare beskattas.


Ändå utmålas uppfattningen att vi borde vara som de flesta andra som "en extrem uppfattning". Är det då det övervägande flertalet invånare i välfärdsländer som är extrema, eller är det vi svenskar som har valt en samhällsmodell som skiljer sig från flertalet?

Den som väljer att använda begreppet "extrem" om någon annans ståndpunkt får nog faktiskt vara så vänlig att klara ut vari det extrema består.

Dessvärre är detta dessutom inte det enda problemet med ett sådant språkbruk. Risken är också stor att tillämpandet ger samma effekt som herdepojken som ständigt ropade på vargen. Om varjehanda politisk ståndpunkt som inte stämmer med den egna beskrivs med starkast tänkbara valörer, så är risken stor att orden inte räcker till den dag den verkliga extremismen slår till.

Att vi har olika åsikter i det politiska samtalet hör till demokratins principer. Att vi respekterar andras ståndpunkter likaså. Men det som också hör till är att inse att någon annan kan ha en ståndpunkt som har samma värde som den egna, även om vi inte delar den.

Därmed är den bästa demokraten inte självklart den som fördömer andras ståndpunkter som extrema eller på andra sätt avvikande - utan den som med respekt och ödmjukhet kan ta till sig att det finns fler sätt än ett för att lösa olika samhällsproblem. Och att någon annan kan ha rätt ibland, utan att för den skull vara särskilt extrem.

03 augusti 2017

IT i toppklass måste vara syftet

Sverige har länge varit en IT-nation i världsklass. Ett viktigt skäl till våra framgångar är det täta samarbetet mellan näringslivet och det offentliga. Stat, kommuner och landsting har beställt produkter och tjänster, men också sett till så att Sverige haft ett utbildningssystem av absolut toppklass. Företagen har skapat produkterna och tjänsterna, och på det sättet både drivit utvecklingen av sina egna produkter och bidragit till utvecklingen i det offentliga. Då ska man också komma ihåg att IT inte bara är smarta telefoner och appar, och inte ens bara datorer, utan också all annan teknik som vi använder och tidigare har använt för att kommunicera.


En hel del började med telefonen, som ju visserligen uppfanns av andra, men som gjordes användbar och funktionell av Lars Magnus Ericsson. På hans ingenjörskonst vilar fortfarande en stor del av det svenska IT-undret - men inte bara på honom. Svensk data- och informationsteknik handlar om tusentals företag i många olika branscher som tillsammans format både en bransch och en infrastruktur som ledde gav vårt land en absolut topposition.


Som i många liknande fall är det svårt att veta exakt hur orsak och verkan hänger ihop. Att det fanns ett nära samband mellan Televerket (ack, detta statliga verk) och Ericsson råder det inget tvivel om. Förmodligen hade telemonopolet under lång tid betydelse för utvecklingen. Men minst lika viktigt var den revolution som följde på monopolets avskaffande och uppbyggnaden av den moderna mobiltelefonin. Den hade aldrig kunnat hända om inte Jan Stenbeck på sin tid utmanade telemonopolet.


Utvecklingen understöddes dessutom av ett utbildningssystem som tillhandahöll oräkneliga gymnasie- och civilingenjörer. Intresset för teknik grundades säkert hos många ungdomar (mest pojkar, i ärlighetens namn) genom att arbetsmarknaden lockade med jobb som både var spännande och intressanta. Det gällde inte bara inom telekommunikation utan också inom mängder av andra branscher med teknisk inriktning. Fundera bara över betydelsen av svensk vattenkraft, utbyggnaden av de stora kraftstationerna i Norrland och överföringssystemet via gigantiska kraftledningar, transformatorstationer och ställverk. Här kan fler ledande svenska företag som ASEA, Sieverts och STAL inte undgå att nämnas. Sverige var helt enkelt en tekniknation i toppklass.


Frontpositionen som tekniknation gav effekt också på sjukvården. De ingenjörer som inte byggde kraftverk eller telefoner kunde få arbete i den medicintekniska industrin. Det gav oss pacemakern, avancerade system för radiologi och annan bildhantering, laboratorieutrustning och mycket annat. Inte minst gjorde exportinkomsterna från verkstadsindustrin att samhällsekonomin tålde en omfattande utbyggnad av den allmänna hälso- och sjukvården.


Sist men inte minst satsade Sverige, en alliansfri nation mellan stormaktsblocken, på ett starkt försvar byggt på inhemsk produktion av försvarsmateriel. Insikten om att viss del av materielen måste exporteras ansågs som en självklarhet, om vårt land skulle kunna göra sig oberoende av stormakternas vapensystem. Företag som Bofors, SAAB, Hägglunds och Nobel har inte bara bidragit till vårt oberoende utan också i hög grad deltaget i den tekniska utvecklingen.


Utan ett nära samarbete mellan staten och kapitalet hade Sverige varit fattigare.


Det samarbetet är helt nödvändigt även för den moderna informationsteknologin. Statens uppgift måste vara att beställa, kravspecificera, utbilda arbetskraft och underlätta utveckling. Däremot kan det inte gärna vara statens roll att i egen regi anställa datatekniker, systemanalytiker och kryptoexperter. Det gjorde staten inte när det skulle byggas stridsflygplan, telefoner eller vattenkraftturbiner - och det ska staten inte göra när det ska utvecklas molntjänster eller databaser heller.


Däremot ska staten givetvis vara den yttersta garanten för säkerhet och tillförlitlighet. det är liksom en av statens kärnuppgifter, och det vore kanske bättre att staten verkligen fokuserade på den. Och på att åter bli en beställare som skapar marknaden för alla de produkter som bara väntar på att bli använda.


Så att Sverige åter igen kan bli en ledande industrination, om än på andra och nya områden än de som har gett oss världsrykte på området i mer än hundra år.

01 augusti 2017

Var är vänstern nu?

Mitt intresse för politik började i tolvårsåldern. Det är kanske lite tidigt, men det fanns saker vid den tiden som väckte intresset. Det är den första valrörelse jag minns, Sverige drabbades av ett terrorattentat och den demokratiskt valda regimen i Chile störtades i en militärkupp. Vid ungefär samma tid fick jag också en bok som gjorde stort intryck på mig: Isser Harels "Huset på Garibaldigatan" om tillfångatagandet av Adolf Eichmann. Många olika intryck och ett brinnande intresse för historia gjorde att jag hamnade till höger.


Kuppen i Chile spelade naturligtvis en speciell roll. Jag minns mycket väl själva kuppen, men också agerandet från militärjuntan och berättelserna om systematiska avrättningar av oliktänkande. För mig har det gjort ett outplånligt intryck, som än idag präglar min syn på politik och samhällsfrågor - i svensk inrikespolitik lika väl som ute i stora världen.


Det som hände i  Chile 1973 känns idag långt borta. Sedan dess har Chile utvecklats till at vara den stabil, demokratisk välfärddsstat som kombinerar en fri ekonomi med demokratiska fri- och rättigheter. Chile är kanske inte ett perfekt samhälle, men de har format de grunder som krävs för att bli det. Grundläggande rättsprinciper är en viktig del av det. Ett land som tillämpar rättsstatens och demokratins grundläggande principer har alla möjligheter att också bli ett samhälle som präglas av social stabilitet och goda levnadsvillkor för alla invånare. Ett land som trampar på dessa principer har aldrig möjlighet att bli det. Inte ens om man med tvångsmedel omfördelar resurser brukar följden bli vare sig välstånd eller jämlika levnadsvillkor.


Nu ser vi än en gång rubriker som påminner om Chile efter militärkuppen 1973, men i ett annat latinamerikanskt land, och med andra ideologiska förtecken. Det går nu inte riktigt lika dramatiskt till nu som då, men för den som vill se är det inga problem att hitta paralleller. det är egentligen bara de ideologiska motiven som skiljer.


Militärerna i Chile hävdade då, och fick visst internationellt stöd för, att kuppen var nödvändig för att tillförsäkra Chile en trygg samhällsutveckling. Jag tror inte ett dyft på att bortföranden, tortyr och avrättningar av politiska motståndare är rätt väg att gå, och jag anser än idag att de krafter i världssamfundet som stödde Pinochet gjorde fel. Chile utsattes också för ett internationellt tryck som jag tror var rätt. Flyktingar togs emot, och solidaritetsrörelser bildades över hela världen. Inte bara vänstern, utan också många med liberala och konservativa värderingar, ansåg helt enkelt att det som hände i Chile var fel. Jag hörde själv till dem.


Frågan är nu om vi kommer att se motsvarande uppslutning för de oppositionella i Venezuela. en vänsterinriktade diktatorn (något annat kan han inte kallas) Nicholas Maduro har med en riggad folkomröstning svept bort de sista resterna av demokrati, och nu börjar nästa steg. De första rapporterna om bortförande av ledare för det politiska motståndet har kommit, och vi väntar nu på nästa drag från diktatorn och hans hantlangare. Kan de folkvalda representanterna för oppositionen (som alltså är i majoritet i parlamentet) känna sig trygga till liv och lem? Kommer oppositionen att topphuggas snabbt och effektivt? Väntar sedan en tid av fortgående politisk repression?


Men situationen ger också upphov till en inrikespolitisk fråga: var finns vänstern, och de solidaritetsrörelser som brukar vara mer regel än undantag, den här gången? Kommer svensk vänster att stå upp för de förtryckta i Venezuela - eller ska förtrycket även denna gång relativiseras och ursäktas med att ändamålet helgar medlen?


Utvecklingen i Venezuela är inte bara en humanitär katastrof. Den är också ett test på hur svensk vänster i bred mening ser på demokrati och solidaritet. Nu om någonsin finns tillfälle att stå upp för demokratiska och mänskliga rättigheter. Frågan är vilka som kommer att göra det

26 juli 2017

Polsk riksdag

Turerna kring regeringens misskötsel av sitt ansvar rullar vidare. Att tre ministrar nu kommer att få gå är logiskt efter det som hänt. Vad som är mer förvånande, och oroande, är socialdemokratins oförmåga att hantera situationen.

En viktig del av problemet är att politiken beskrivs som ett spel med jämbördiga parter. Så är det inte. Regeringens roll och ställning skiljer sig markant från oppositionens. Att en misstroendeförklaring nu har aviserats är inte bara den ena partens schackdrag.

Regeringen styr riket. Till sitt förfogande har man inte bara taburetterna man sitter på, utan också en förvaltningsapparat av gigantiska mått. Drygt 300 myndigheter har till uppdrag att förverkliga regeringens politik. Dessa myndigheter är i och för sig självständiga i sin myndighetsutövning - men de har att agera under lagarna och i enlighet med regeringens instruktioner.

För att en maktapparat av den kalibern ska fungera väl i en demokratisk rättsstat, så behövs något mer än själva maktutövningen. Det behövs en kontrollfunktion som sätter stopp när maktutövningen inte fungerar som den ska. Kontrollfunktionen brukar i vår samhällsmodell kallas för parlamentarism och innebär att regeringen och dess ledamöter hela tiden måste få godkänt för sitt agerande av riksdagen. I annat fall måste riksdagen, som i alla kontrollsystem, kunna markera att man inte är nöjd med hur regeringen - och enskilda ministrar - agerar. Det är den markeringen som ytterst sker genom en misstroendeförklaring.

Att sätta sig över den misstroendeförklaringen och markera att man inte gillar den innebär alltså att man - av vilket skäl det vara må - underkänner riksdagens kontrollmakt. Då inställer sig naturligtvis frågan vilket organ som i stället skulle utöva kontroll på regeringen. Den socialdemokratiska partikongressen? LO? Finanspolitiska rådet? Socialdemokraternas självförsvar blir en aning ihåligt när man betänker vad som faktiskt sägs.

Dessvärre är vår svenska socialdemokratiska regering inte den enda som med olika knep försöker sig på att slippa låta sig kontrolleras. I Polen vill den sittande regeringen låta riksdagen ge den långtgående befogenheter även över rättsväsendet. I USA tror uppenbarligen Donald Trump att presidentens exekutiva makt är större än den faktiskt är. Med andra ord är demokrati, i meningen folkligt majoritetsstyre, inte tillräckligt för att upprätthålla en fungerande demokrati. De behövs också lagar, regler och institutioner som reglerar hur maktutövning och kontroll går till.

En misstroendeförklaring är därmed ett bra exempel på hur makten kontrolleras av ett balanserande organ. Att den nuvarande regeringen försöker slingra sig från den kontrollen är mycket oroande. Och det är helt klart ovärdigt ett demokratiskt parti.

19 juli 2017

Skattefritt für alle

Idag inträffar alltså skattefridagen. Det är den dag på året som anger hur stor del av våra totala inkomster som av var och en betalas in till det gemensamma. Det ger skäl att fundera lite över hur skatten tas ut, och vad den går till.


De allra flesta av oss betalar faktiskt ungefär lika mycket i skatt, set till andelen av vår inkomst. Några betalar mer, och gör det då oftast som en del av den statliga skatten. Därmed bidrar de mer än oss andra till den gemensamma kakan, vilket vi alla nog har skäl att vara tacksamma för. Det absoluta flertalet av dem (de andra kan vi nog bortse ifrån) som tjänar så mycket att de betalar statlig inkomstskatt är inte bara beredda att göra det utan att knota. De har i regel arbetat hårt - och fått försaka ett och annat - på vägen till den höga inkomst som genererar extra hög skatt.


Jag har här och nu inte trötta med hur skattesystemet fungerar, bara konstatera att den absoluta merparten av samhällets inkomster beskattas ganska lika oavsett inkomstnivå.


Därmed vilar ett tungt ansvar på dem som tar in och förvaltar våra skattemedel. Det ansvaret handlar framför allt om två saker. Det ena, mer självklara som jag inte tänkte skriva om, är vikten av att förvalta skattemedlen klokt för de ändamål de är till för: vår gemensamma välfärd.


Det andra, där tidsandan just nu inger allt mer oro, är förståelsen för att våra skattemedel faktiskt är gemensamma och därför ska användas just så.


Lite väl ofta kan man höra politiker som glatt berättar om sina egna hjärtefrågor, och om hur måna de är att använda sina politiska uppdrag till att kunna satsa på just det som ligger dem varmt om hjärtat. Det må vara idrott (jag är ju själv aktiv i idrottsrörelsen), friluftsliv, kultur eller vad som helst som kan göra några - eller många - av oss lyckliga.


Men det är inte vad våra surt förvärvade skattemedel är till för. De är till för våra gemensamma angelägenheter.


Denna vilja att lägga gemensamma resurser på olika hjärteprojekt koppas ofta ihop med en vilja att förmå andra att intressera sig för samma saker. Vägen dit går ofta genom att vädja till "allas lika möjligheter" - som om människor inte själva hade förmåga att göra egna prioriteringar. Ett vanligt argument för att något utanför ren kärnverksamhet ska finasnsieras med skattemedel är att det "inte får vara en klassfråga". Problemet är bara att de som i vårt skattesystem då tvingas betala mest är de som har den lägsta disponibla inkomsten kvar efter skatt: de mest lägst inkomst före skatt. Därmed uppstår det paradoxala att låginkomsttagare tvingas vara med och betala alla möjliga verksamheter i samhällsmaskineriet, oavsett om de är intresserade eller inte. Det ökar inte deras möjlighet att fritt välja i vad och på vilket sätt de vill engagera sig. Det enda det leder till är att deras egna möjlighet att fatta egna, självständiga beslut minskas.


Så; nästa gång du hör någon argumentera för att något ska betalas via skatten "för att det inte ska vara en klassfråga, fråga då den personen om de med låga inkomster inte själva borde få bestämma mer över sin egen inkomst. Det, om något, är en klassfråga.

01 maj 2017

Den svenska modellen

Idag är det Första Maj. Det är dagen då vi firar vårens ankomst. Vi kan njuta av en dag i almanackan då vi arbetar eller är lediga, vilket vi nu önskar och beroende på yrke och arbetsscheman. Arbetarrörelsen betraktar det som sin egen högtidsdag. Just i år är temat för deras högstämda tal enligt uppgift "den svenska modellen".

Exakt vad som utgörs av denna modell är inte helt klarlagt. Den sägs vara ett uttryck för något mycket svenskt men har många drag som funnits i andra länder långt innan det infördes här. Modellen med en skattefinansierad välfärd och social omsorg skapades till exempel i 1800-talets nationalkonservativa Tyskland. Att just arbetarrörelsen hyllar modellen skulle kunna ses som ett uttryck för att den är sprungen ur politiska beslut fattade av arbetarrörelsens partier, men det stämmer inte heller. Åtskilliga delar av "den svenska modellen" bygger på politiska beslut fattade i vårt eget land långt innan socialdemokratin växte sig stark. Andra reformer grundades i en bred politisk enighet långt över nuvarande parti-och blockgränser.

En av de vanligaste definitionerna av "den svenska modellen" är en löne- och arbetsmarknadsmodell som växt fram i nära samverkan mellan arbetsgivare och löntagare. Redan på 30-talet insåg dessa bägge parter hur mycket stabila och långsiktiga förhållanden betydde för att det svenska näringslivet skulle växa sig konkurrenskraftigt. Den stabiliteten gynnade under många år svensk exportindustri och lade en viktig grund för det välstånd vi upplevt under de senaste decennierna.

Modellen som vi gärna kallar för svensk må vara just det. Men det går inte att slå fast exakt vad den innehåller, och lika lite kan en part på arbetsmarknaden, eller för den delen ett eller flera politiska partier, hävda någon sorts tolkningsföreträde när det gäller modellens innehåll. Det svenskaste med den svenska modellen är snarare att den är så allmänt omfattad att ingen kan ta sig rätten att tolka den entydligt. Det är inte heller det jag gör med den här texten.

En fråga som däremot behöver ställas är hur "den svenska modellen" kan utvecklas vidare under kommande decennier. Ska den se ut som den gjorde från 30-talet och fram till 70- eller 80-talet? Behöver den anpassas till nya förhållanden, på samma sätt som den lagstiftning och de överenskommelser som hittills präglat modellen? Då bör man ha flera saker i minnet.

Det första är att världen förändras. Marknaden för svenska exportprodukter ser inte ut som för åttio år sedan. Arbetslivet är annorlunda, och nya mönster präglar det internationella samhället.

Det andra är att människors villkor har förändrats. Arbetsmarknaden för åttio år sedan byggde i hög grad på stora industrier med hög grad av manuellt arbete. Andelen yrkes- och arbetsuppgifter som krävde högre utbildning var begränsat - och rekryteringen till dessa, ofta ganska kvalificerade, yrken kunde klaras av inom en snäv krets av övre medelklass.

Det tredje är att förändringar i samhället och i människors livsvillkor har lett till att politiken har förändrats, inte minst i vårt land. Ett litet fåtal intressepartier var väljare känner stark identifikation med ett väletablerat politiskt system har ersatts av ett mer mångfacetterat och därmed rörigare politiskt landskap.

Världen, och därmed spelplanen för den svenska modellen, ser helt enkelt annorlunda ut.


I det läget finns två valmöjligheter.

Det ena valet är att hålla fast vid det som är. Det är en enkel väg att gå, för det är alltid lätt att argumentera för det som är känt och välbekant.

Det andra valet är att de samhällsförändringarna i vitögat och verkligen våra utmana det faktum att världen, som sagt, förändras. Det ställer krav på att våga reformera samhällsmodellen så att den hänger med i en allt rörligare - och rörigare - omvärld.

Just nu ser vi också tydliga exempel på var skiljelinjerna går, och vilka politiska partier som väljer de ena eller den andra vägen.

Helt nyligen hölls en omröstning i Sveriges riksdag om en del av "den svenska modellen", nämligen ansvaret för lönebildning och avtalsförhållanden mellan arbetsmarknadens parter. I den omröstningen stod två block emot varandra. Det ena blocket bestod av de partier - regeringspartierna samt deras stödpartier Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet - som vill hålla fast vid en modell anpassad för efterkrigstidens industrialism, medan det andra blocket är mer anpassat till en värld där varor, tjänster, idéer, människor och kapital rör sig över gränser. Givetvis behöver vi även i en sådan rörlig värld ha stabila lagar och spelregler - men reglerna behöver också utgå från verkligheten.

Inte bara varor, utan också tjänster och idéer, har idag en helt annan rörlighet än för en generation sedan. Företag kan erbjuda sina tjänster långt utanför traditionella marknader. På samma sätt som Volvo och SKF kunnat bygga svenskt välstånd genom att exportera verkstadsprodukter över världen kan företag i andra länder idag erbjuda sina tjänster till svenska marknader och därmed bidra till ökat välstånd både i Sverige och utomlands.

Därför behöver den svenska modellen hela tiden utvecklas. Den behöver vara modern och följa med sin tid och vara lyhörd för hur omvärlden ställer krav på att tänka nytt. Politiskt innebär det att de partier som på allvar är beredda att "stå upp för den svenska modellen" också är beredda att ompröva sina egna sätt att se på arbetsmarknad, lönebildning, rörlighet och anpassning.

Jag tror att den svenska modellen hela tiden behöver utvecklas och anpassas till hur omvärlden förändras. Det var så Sverige växte sig starkt under perioden från 1870 och framåt. Nu är det dags att vi funderar på hur vi kan möta de kommande hundrafemtio åren, och inte stirrar oss blinda på de hundrafemtio år som gått.