Är vården en krisbransch?

Ett av dagens samtal handlade, i alla fall delvis, om det som är rubriken för detta. En person som jag samtalade med tog upp de många skriverier vi sett på senare tid (inte bara om vården, och inte bara i vårt landsting) och rundade av med att ställa frågan.

Mitt svar är att vården verkligen inte är en krisbransch. Däremot verkar det finnas ett intresse av att framställa en välfärd i kris alldeles oavsett hur verkliga förhållanden ser ut. vem som ligger bakom ett sådant intresse, eller orsakerna till det, tänker jag inte fördjupa mig i. Däremot kan det vara på sin plats att reda ut några verkliga förhållanden. Förhållanden som faktiekt inte verkar vara riktigt kända.

Som att mer skattepengar än någonsin läggs på hälso- och sjukvård (för den som tror att "neddragningar" och "besparingar" är det normala.

Som att antalet anställda är fler än någonsin i vården och omsorgen.

Som att patienter - faktiskt - generellt är nöjda med den vård de får.

Det går att ge fler exempel på att vården inte är i kris, men jag nöjer mig för stunden med dessa.

Jag skriver inte detta för att skyffla välfärdens verkliga problem under mattan. Däremot finns det, som sagt, skäl att fundera över vem som har anlending att framställa vården som en krisbransch. Och varför.

I vårt landsting har politiska reformer fått ordning på en tidigare illa fungerande primärvård, ryckt upp sjukvårdsrådgivningen och lagt grund för omfattande satsningar på strategisk forskning. Den medicinska kvalitén i den vård som bedrivs är mycket hög, och de mätningar som görs visar ett högt förtroende för den vård som bedrivs - särskilt på Akademiska sjukhuset. Fler rikssjukvårdsuppdrag har förlagts till Uppsala, och inom ett par år invigs den nya Skandionkliniken med avancerad strålbehandling av cancerpatienter.

Sjukvården är inte i kris. Däremot befinner sig sjukvården i en mycket spännande omvandling som är helt nödvändig för att även i framtiden vara modern och av hög kvalitet. Det är uppenbart att alla inte gillar att vården just nu moderniseras och förnyas. Det får vi som har ansvar för allt det goda som händer ha respekt för.

Ordning och reda i landstingets finanser

Sedan 2006 har landstingets samlade överskott i ekonomin blivit cirka en miljard kronor. Det är pengar som ger trygghet i ett kärvt ekonomiskt läge. det gör också att landstinget under kommande år kan fortsätta att vara ett av de landsting som investerar för framtidens sjukvård och kollektivtrafik. Drygt fem miljarder kommer att satsas., bland annat på Nya Akademiska men också på att modernisera kollektivtrafiken ytterligare.

För tre veckor sedan redovisade vi bokslutet för 2012. Nu är det dags att presentera Alliansens förslag till budget för 2014 och de närmaste åren därefter

Utan en ansvarfull ekonomisk politik under en följd av år hade det inte varit möjligt. Verkligheten bakom siffrorna stavas återhållsamhet och ständigt arbete med att leta efter olika sätt att bedriva verksamheten mer effektivt. Det har lett till att landstingets kostnadsökningar har kunnat hållas i schack, samtidigt som vårt län hela tiden växer kraftigt.

Den stabila ekonomin ger också utrymme för att ta krafttag emot landstingets svåraste problem: de långa väntetiderna till diagnos och behandling i specialistvården är inte acceptabla. Därför fortsätter den riktade satsningen med 55 miljoner för att korta köerna.

The Boss, hans musik och hans budskap

Åtskilliga vänner och bekanta är på Friends Arena i kväll. Jag förstår dem. Bruce Springsteen är en scenartist av allra yppersta klass. Det kan jag intyga sedan jag såg honom på en legendarisk konsert, den sista kvällen på hans "Darkness Tour" den 1 januari 1979. Kvällen innan (nyårsafton -78, alltså)hade Bruce, som spelade dessa två kvällar på Cleveland Coliseum, träffats av en fyrverkeripjäs - ioch avslutningskvällen gjorde han därför till ett rent fyrverkeri. Tyvärr fattas en del i det klipp jag länkat till; han spelade i mer än fyra timmar och framförde bland annat flera låtar från den skiva han släppte ett och ett halvt år senare: "The River".

Jag har gillat Bruce Springsteen nästan exakt lika länge som jag varit medlem i moderaterna, sedan hösten 1975. Jag kan knappast göra anspråk på att Bruce och jag har samma politiska uppfattning; det kan knappast någon svensk göra. Däremot står the Boss, hans musik och inte minst hans texter för ett budskap som delas av en hel generation - i Sverige men i ännu högre grad i hans hemland USA. Jag tror ärligt talat att man måste förstå amerikansk kultur med allt vad den står för, för att kunna förstå Bruce Springsteen. Och om man tror att man kan binda Springsteen till svensk politik, så är man stillsamt uttryckt ute och cyklar.

Springsteen skriver om frihet, om människors drömmar och om ett hårt och slitsamt vardagsliv fyllt av arbete och glädje. Han skriver om kärlek, om den amerikanska drömmen och inte minst av alla dem som drabbas av att inte kunna fylla drömmen med annat än just hårt arbete och vardagligt slit. Han skriver också om alla dem som drabbades av den ekonomiska nedgången under ett 70-tal som kanske inte riktigt stämmer med den mer glättiga bild av högkonjunkturens 50- och 60-tal som ofta förknippas med "the American Dream".

Själv hade jag möjligheten att uppleva ett genuint USA - i den mån det finns. Som utbytesstudent i slutet av 70-talet hamnade jag i en förort till Cleveland, Ohio, i en katolsk familj med goda ekonomiska förhållanden - men i en förort till en storstad som likt Detroit år 2013 faktiskt gick i konkurs. Cleveland ligger mitt i det så kallade "rostbältet" som drabbades hårt av den ekonomiska kris som USA upplevde vid den tiden. Det är den tiden och den världen som Springsteen skildrar.

Bruce Springsteen sjunger också om sociala orättvisor och om hur människor drabbas av dem. I den meningen är hans musik och hans texter politiska - men knappast partipolitiska och absolut inte i ett svenskt sammanhang. I stället gör Springsteen det som även vi som är politiskt aktiva bör ägna oss åt. Han ser samhällsproblem och beskriver dem. Han tar ställning emot orättvisor och missförhållanden, snarare än för en viss politisk ideologi.

Det förklarar kanske också varför vi är många, med alla tänkbara politiska grundsatser, som gillar the Boss. Hans texter pekar på samhällsproblem. Det inspirerar oss till att hitta lösningar

Forskningen föder framgång

Ett landstings utan jämförelse viktigaste uppgift är hälso- och sjukvård. Förutom att vården står för 85 procent av landstingets budget, så är det en central del av den gemensamma välfärden. Då gäller det naturligtvis att ta sig an uppgiften med koncentration och allvar. Men hälso- och sjukvård och landstingspolitik handlar inte enbart om sjukvård. Det behövs också forskning, utveckling och förnyelse.

Under lång tid har vi som har det politiska ansvaret engagerat oss för lite i dessa frågor. Vi har ett gott samarbete med Uppsala universitet och andra lärosäten, och med andra landsting, och ett engagemang för nya rön och för sjukvård som ligger i utvecklingens framkant. Men inom forsknings- och utvecklingsfrågorna, som på andra områden, går det alltid att göra mer.

Det betyder inte - det vill jag betona - att vi ska glömma frågor som rör väntetider, bemötande, kvalitetsfrågor och patientens delaktighet. Men vi måste lägga mer kraft på att stödja miljöer som skapar morgondagens sjukvård i form av medicinska landvinnningar och ny kunskap om människokroppen.

I Uppsala län ligger vi långt framme. Vårt landsting lägger mest skattepengar per invånare av alla landsting på medicinsk forskning, och det har varit en bidragande orsak till framgångar på en rad områden. Som exempel har Uppsala universitet på senare år kuunnat skörda frukterna genom god utdelning i regeringens forskningssatsningar, med Science for Life Laboratory som ett viktigt exempel. Vi har i Uppsala, med anknytning till Akademiska sjukhuset, ochså rader av goda exempel på framgångsrika forskningsmiljöer som ofta håller världsklass.

Just nu förs diskussioner mellan regeringen och de landsting som äger och driver universitetssjukhus. Diskussionerna handlar om hur samarbetet mellan staten, som ansvarig för utbildning och forskning, och landstingen, som ansvariga för sjukvården, ska se ut. För mig är det självklart att det ansvaret är gemensamt, men också att vi i landstingen både måste driva en god hälso- och sjukvård och skapa en bra miljö för den medicinska forskningen. Vi kan aldrig göra det själva, men vi måste just därför se till så att vi är en både kunnig, engagerad och stark partner till de universitet som vi samarbetar med. I vårt fall är förusättningarna extra goda tack vare ett gott och nära samarbete med Uppsala universitet. Men vi är nu också i ett läge där vi kan ta en rejäl funderare på hur detta goda samarbete kan utvecklas ytterligare - i stort som i smått. Då måste vi som är politiskt förtroendevalda vara beredda att ta vårt ansvar. Det gör vi nu.

I Alliansen diskuterar vi nu därför hur vi kan flytta fram forskningens positioner ytterligare och stärka Akademiska sjukhusets ställning som ledande universitetssjukhus. Vi verkar i hård konkurrens både inom landet och internationellt. Det ställer krav på att vi som har det politiska ansvaret inte bara är väl insatta i hur våra skattemedel används utan också aktivt arbetar för att öka utväxlingen av våra insatser. Vi måste helt enkelt dra vårt strå till stacken i ett redan framgångsrikt arbete för att se till så att Akademiska sjukhuset, och därmed Uppsala och länet, behåller och flyttar fram sina positioner.

Det ställer stora krav på samverkan. Vi har, som sagt, ett gott samarbete med Uppsala universitet och med Sveriges Lantbruksuniversitet, men möjligheterna att driva detta samarbete vidare tror jag är goda. Vi behöver också utveckla samarbetet med näringslivet och alldeles självklart med andra vårdaktörer - både andra landsting och med externa vårdgivare. den samverkan är viktig att driva på alla tänkbara plan, och vi i den politiska ledningen måste just därför visa ledarskap.

Vi som har det politiska ansvaret måste också bli mer nyfikna, intresserade, aktiva och drivande. Det betyder inte att vi ska "lägga oss i" den forskning som bedrivs; jag tror det är helt förödande när politiker tror sig kunna "kommendera fram" goda foskningsresultat. Men vi behöver öka engagemanget och tydligt manifestera det vi egentligen tycker men är alldeles för dåliga på att säga: medicinsk forskning är viktigt av flera skäl. Det leder till en bättre sjukvård, skapar nya arbetstillfällen och bygger därmed grunden för en bättre välfärd. Därför är det både viktigt och välmotiverat föär ett framgångsrikt landsting att våga satsa på forskningen.

Det handlar om kvaliteten!

Skolverket lämnar idag en intressant rapport om tillståndet i den svenska skolan. Jag kan förstå om du som läsare undrar vad det har med landstinget att göra. Svaret är att debatten om skolan och sjukvården, för att inte tala om välfärdspolitiken som helhet, hänger ihop.

Skillnader i kvalitet mellan skolor är inte acceptabelt om det leder till olika möjligheter att få en bra undervisning. Just därför måste politikens viktigaste uppgift vara att säkerställa att det finns en viss kvalitetsnivå som helt enkelt inte får underskridas. Givetvis måste politiken då också ha möjlighet att vidta åtgärder. Och precis samma sak måste gälla också för sjukvården (exempelvis vårdcentraler och sjukhus) liksom för annan verksamhet som bedrivs med skattemedel.

Den stora bristen i svensk välfärd är inte att det går att välja mellan olika alternativ, eller att enndel av dem drivs i privat regi. Den stora bristen är att delar av verksamheten helt enkelt inte håller måttet. Den viktigaste uppgiften för politiken blir då självklart att säkra kvalitén i all verksamhet. Där finns det definitivt reformer kvar att genomföra.

Patientfokus

Jag fick en fråga på Twitter om vad det är som gör Alliansens sjukvårdspolitik särskilt patientfokuserad. Det är en fråga som jag gärna svarar på. Men observera att detta är det ganska korta svaret; det finns åtskilligt att skriva om hur vården kan göras mer patientfokuserad. Här nöjer jag mig genomförda och pågående reformer som går i en mer patientorienterad riktning.

En av de reformerna är det fria vårdvalet, som kom till stånd efter mycken politisk diskussion men onekligen blivit klart framgångsrik på flera sätt. Väntetiderna är kortare, patienterna nöjdare, ekonomin bättre och antalet behandlade patienter långt fler än tidigare. Mycket av detta ska våra duktiga medarbetare ha berättigad uppskattning för - men den avgörande organisatoriska skillnaden som lagt grunden för primärvårdens uppryckning är onekligen vårdvalet och de beslut som omgav införandet.

En annan viktig reform som verkligen sätter patienten i centrum är möjligheten att läsa den egna journalen på nätet. Det leder till ökat patientfokus på flera sätt. Man kan själv snabbt läsa diagnoser och utlåtanden utan att behöva kontakta vården, kan också se vilka som gått in och läst i journalen och kan använda journalen för att ställa frågor, exempelvis till sjukvårdsupplysningen på telefon eller Internet (en annan reform som Alliansen vidareutvecklat).

En helt ny patienträttighetslag är också under utarbetande. Syftet med den är att ge patienten ökad makt över den egna vården. Arbetet med den reformen pågår för fullt, och jag ber att få återkomma med fler kommentarer.

Sist men absolut inte minst: satsningarna på närvård genom att flytta verksamhet från de stora sjukhusen och vårdinstutionerna för att lokalisera dem...just det, mer patientfokuserat. Inriktningen med närvårdsreformen är helt enkelt att undvika onödiga resor för patienten utan att för den skull göra vården vare sig mindre effektiv eller mer kostsam. Ett bra exempel värt att framhålla är den närvårdsavdelning som startat i samarbete med Östhammars kommun, som innebär att åtskilliga äldre patienter kan vårdas lokalt i Östhammar i stället för att kröas i ambulans fram och tillbaka till Akademiska sjukhuset.

Därtill kan också nämnas den närakut som startade på Samariterhemmet för några år sedan. Den har både ökat tillgängligheten och skapat avlastning för Akademiska sjukhuset. Två akutmottagningar är helt enkelt bättre än en.

Och det är mer på gång. Fler specialister borde kunna ta hand om patienter på vårdcentralerna. Ökade öppettider. Fler mobila funktioner som kan söka upp patienter (särskilt äldre och funktionshindrade) som behöver vård) och bättre integration mellan kommuner och landsting är några exempel på vad som är på gång.

Visst är "patientfokus" ett vackert ord - men utan politisk verkstad är det givetvis ingenting värt. Det jag skrivit om här är Alliansens "verkstad" på området, eller i alla fall en del av det. Det finns mycket kvar att göra men färdriktningen är tydlig. Och viktig. Trevlig söndag!

Samhällsproblem och personkonflikter

Före detta S-ministern Margot Wallström intervjuade i TV4 Nyhetsmorgon. Jag har inte sett intevjun, bara läst referaten i media. Från dem kan jag bara säga att hon sannerligen har en del poänger.

Politik handlar, som jag tidigare skrivit, om att se och hitta lösningar på samhällsproblem. Olika partier och deras förtroendevalda kan ha olika syn på vilka samhällsproblemen är och hur de kan lösas på bästa sätt. Det är vad det politiska debatten bör handla om. Men i media framställs politiken ofta mer som en konflikt mellan partier och personer än om en konflikt mellan problem och lösningar.

Följden blir något som jag tyvärr möter ganska ofta i samtal med människor utanför den politiska debatten, nämligen ett ointresse för politik eftersom man förknippar det mer med personkonflikter än med utbyte av idéer. Jag kan mycket väl förstå dem som upplever politiken på det sättet - om man betraktar politiken utifrån.

För egen del tänker jag fortsätta att arbeta med att väntetiderna i vården ska bli kortare, möjligheterna att välja vård bli större och att jobben ska växa fram i vår del av landet. Förhoppningsvis är det också vad som skapar förtroende för den politik som vi moderater och Alliansen för.

I grund och botten är Margot Wallströms kloka synpunkter en fråga om demokrati. Det viktigaste i politiken kan inte vara konflikten mellan människor, utan konflikten mellan idéer och lösningar. Den konflikten diskuterar jag gärna, och den tror jag också väcker människors intresse. Men den förutsätter givetvis att det finns olika lösningar på samhällsutmaningar.

Av samma skäl har jag ett tips till dig som läser detta. Nästa gång du hör en politiker gå till personangrepp: fråga den personen vad han eller hon vill göra för att lösa det samhällsproblem som är viktigast. Grova personangrepp och fokusering på människors egenskaper och attribut brukar nämligen i hög grad hamdla om brist på lösningar.

Så, till sist; ingen är ofelbar. Därför hoppas jag att du som läser detta omedelbart hör av dig om jag själv bryter mot mina egna tjusiga principer och skriver om personer i politiken i stället för det som är viktigt. Nämligen hur vi löser de samhällsproblem som alltid finns och alltid väntar på en lösning.