Är vänstern snäll?

Aftonbladets ledarsida säger att man vill "slå ett slag för snällismen". Eftersom Aftonbladets politiska tendens är ganska klart till vänster, så leder det till att en rimlig fråga är om vänstern skulle vara "snällare" än andra.

Det går rätt fort att klara ut att så inte är fallet.

Vi bör då först klara ut innebörden i begreppet "snäll". Det är nu förstås ett ord som vi alla kan göra våra egna tolkningar av, men an ganska rimlig allmän tolkning är nog ungefär denna:

- Man sätter andra människor före sig själv.
- Man är beredd att manifestera detta i goda gärningar gentemot andra, och
- Man kräver inte heller mer av andra än man kräver av sig själv.

Dessa tre principer skulle för övrigt vara en lämplig grund för vilket samhällsbygge som helst, i synnerhet om det får grundas på frivillighet och överenskommelser snarare än på lagstiftning och tvång. Jag återkommer dock till förhållandet mellan tvångsmedel och "snällhet".

Den första frågan är då om vänstern är en ideologi som sätter andra människor främst. Svaret på den frågan är rent definitionsmässigt nej. Vänstern, oavsett form, är en politisk idé som handlar om att exploatera motsättningar och skillnader mellan människor - i syfte att lyfta fram hur en viss grupp drabbas av subjektiv orättvisa. Nu har vänstern också genom historien varit skicklig på att framställa sig själv i en betydligt ljusare dager - men det sorterar förstås in under punkt två ovan. Vänstern demoniserar gärna sina motståndare för att själv se lite bättre ut. Och det är ju alltså inte vidare snälllt.

Gör då vänstern gott?
Nej, det gör vänstern inte. Vänstern vill att andra människor ska göra gott, och har valt att göra en tolkning av välfärdsstatens konstruktion som framställer vänstern i en lite finare och godare dager. Jag ska förklara varför.

I vänsterns värld är det fint att finansiera goda gärningar med skatter. Men skatten måste komma någonstans ifrån. I regel är som bekant de allra flesta skattesystem mer eller mindre progressiva, det vill säga att den som tjänar mer också förväntas betala en större andel av sina surt förvärvade inkomster i skatt. När dessa skattemedel är insamlade, så finner vänstern ofta stort nöje i att framställare som givare av de goda gåvor skattemedlen ger utrymme för. Ett flagrant brott emot princip nummer tre, således.

Med andra ord är vänstern inte alls särskilt snäll; tvärtom. Man kräver mer av andra än av sig själv, skryter gärna med en snällhet som egentligen bara är påhittad, och drar sig inte ett ögonblick för att dra nytta av andras insater för egen och sina meningsfränders räkning.

Rent objektivt är det helt enkelt inte särskilt snällt, utan egoistiskt, känslokallt och hjärtlöst. Det är också svaret på frågan i rubriken. Tack för att du har läst.

Vanligt folk och alla andra

Igår publicerade två skribenter en intressant artikel på SvD Debatt. Grunden för deras resonemang var att tonen i det politiska samtalet har hårdnat. Jag kan bara hålla med. Det ger skäl att fundera över varifrån tonläget kommer och hur det uppstår.

Igår publicerades också en debattartikel i tidningen Expressen, undertecknad av Marie Linder, som är ordförande i en intresseorganisation för Hyresgäster. Nu beskriver Linder inte sin egen organisation exakt så, utan snarare som en sorts allmännyttig intresseorganisation för alla som bor i hyresrätt. Mot den bakgrunden anser sig Linder (och många andra företrädare för liknande organisationer) kunna ta sig rätten att tala för långt fler än de egna medlemmarna. Linder går så långt att hon till och med gör sig till tolk för vad hon kallar för "vanligt folk".

Det är ett farligt sätt att argumentera, och Linder är inte ensam. I Aftonbladet hävdade till exempel författaren och juristen Malin Persson Giolito att den "borgerliga feminism" som KD-ledaren Ebba Busch Thor står för "verkar hata kvinnor". Att miljontals kvinnor tycker helt annorlunda bekommer dock inte en krönikör som - i egenskap av kvinna med tillgång till den offentliga debatten - anser sig har rätt att tala för alla kvinnor.

En bra utgångspunkt för en sund samhällsdebatt är att acceptera att det finns andra ståndpunkter än den egna, som kan vara högst legitima. Samhällsdebatt handlar inte om rätt eller fel (och det finns gudbevars ingen domare) utan om att olika åsikter med samma värde bryts emot varandra. Att inte se, och förstå, att andra åsikter än de egna faktiskt kan vara legitima är en viktig förutsättning för ett civiliserat samtal om samhället och dess utveckling.

Var och en av oss bör dessutom ha i bakhuvudet att ett bättre debattklimat inte åstadkoms av "någon annan". Vi har alla ett ansvar för tonen i samhällsdebatten, och bör tänka på det även i samtal med personer som vi ogillar djupt.

Vem ska leda vad?

Just nu är den hetaste frågan i svensk inrikespolitik inte vad vi ska göra åt ett antal samhällsproblem, utan vem som ska leda ett av partierna i landets riksdag. Efter månader av spekulationer och tyckande verkar Liberalerna nu ha kommit till ett ställningstagande sedan de alternativa kandidaterna dragit sig ur. Ur processen stiger Nyamko Sabuni, som därmed ger det extra landsmötet möjlighet att i vart fall formellt enas om en kandidat.

Sabuni blir säkert en jättebra ledare för sitt parti, och det hade även andra kandidater kunnat bli. Vad som nu är mest intressant är givetvis vilken politik som kommer att formas av detta nya ledarskap, och vad konsekvenserna av den förda politiken blir både för det egna partiet och för politiken i stort. Där ligger avgörandet i första hand faktiskt inte hos partiledaren, och knappt ens hos partiet. Makten över dagordningen i den representativa demokrati som vi är så stolta över ligger faktiskt hos väljarna, ett faktum som tycks ha undgått åtskilliga debattörer och kommentatorer.

Det som avgör ett politiskt partis öde är faktiskt inte vem som råkar leda, utan om väljarna uppfattar att partiet är relevant och spelar en avgörande roll. Inte ens opinionssiffror är självklart som mätare på relevans; ett parti som med en rejäl opinion i ryggen ändå inte kan göra skillnad för samhällsutvecklingen blir ändå akterseglat - av andra opinioner, konstellationer och intressen.

Där ligger Liberalernas, och vissa andra partiers, utmaning. Den handlar i första hand inte om partiet ska vara "socialliberalt" (vad nu det är) eller inte, utan om i vilken riktning Sverige ska utvecklas. Om frågan formuleras på det sättet, så ligger givetvis också en stor del av lösningen hos den ledare som väljs på fredag.

Det är också värt att ha i bakhuvudet när valet av Sabuni kommenteras från olika håll. Sällan eller aldrig grundar sig dessa kommentarer i omsorg om vare sig Nyamko Sabuni eller hennes parti. de grundar sig i en önskan om en samhällsutveckling, som Liberalerna således nu har alla möjligheter att påverka.

Det ger Liberalerna skäl att inte bara fundera över vilka som är deras argaste fiender, utan också vilka som är deras bästa vänner. De kan samtidigt fundera över var deras politik som helhet kommer bäst till sin rätt, och hur de på bästa sätt kan påverka andra genom sitt eget agerande. Det ska bli spännande att se vad de då kommer fram till. Jag önskar dem all lycka i sin politiska utveckling.

Att beskriva olika villkor

Den liberala skribenten Kajsa Dovstad skrev nyligen en krönika i Göteborgs-Posten om sin upplevelse av hur samhället förändrats under påverkan av hög migration. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, men har också varit högst förutsägbara.

Det Dovstad, själv vän av ett öppet och rörligt samhälle, ville påpeka var lite förenklat att den som står för en sådan öppenhet och rörlighet också måste vara beredd att se konsekvenserna - och att hantera dem.

Dovstad är inte den enda som pekat på detta. En annan skribent som tänkt i samma banor är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Även han pekar, om än från en lite annan ideologisk vinkel än Dovstad, på det ofrånkomliga: en omfattande inflyttning från andra kulturer får avtryck i den kultur de flyttar till. Det får konsekvenser som måste hanteras.

Svar på tal har inte saknats. Ofta har dessa genmälen hållit ett ganska hånfullt tonfall. I Aftonbladet hävdar Martin Aagard att Arpis ganska hovsamma samhällsanalys placerar honom bortom alternativmedia (i förhållande till Aftonbladet, alltså). I samma tidning raljerar ledrskribenten Pernilla Eriksson om Dovstads oro. I bägge fallen synes ingen oro över det som Arpi och Dovstad faktiskt vill lyfta fram, och det är anmärkningsvärt.

För Sverige har förändrats, och det finns skäl att ta förändringen på allvar. Problemet är givetvis inte vilka som sitter på torget i någon småstad eller om en läkarstuderande kan hitta mat på vägen hem från det sena kvällspasset. Båda dessa symptom får nog sorteras som en form av i-landsproblem, vilket däremot inte är möjligt att göra med den oro som inte minst manifesteras i den politiska opinionen.

Personligen har jag, liksom mitt parti, förmågan att kunna tänka två saker samtidigt. Det går att kombinera en positiv syn på öppenhet och rörlighet med en insikt om vilka samhällsproblem som måste bemötas. Men på detta område, liksom i andra frågor i samhällsdebatten, hämmas den goda utvecklingen av en brist på förståelse för andra vinklar på en fråga en den man själv intar. De texter i Aftonbladet som jag länkat till är goda exempel på det.

Arbetslösheten bland infödda svenskar är tre procent. Arbetslösheten i de särskilda områden som polisen pekar ut är nästan tre gånger högre. Att inte se och förstå innebörden av den skillnaden i levnadsförhållanden lägger en utmärkt grund för en ökad misstro emot det politiska system som vi alla borde vårda. Det är därför Dovstad, Arpi och deras texter bör tas på allvar - särskilt i de politiska kretsar som säger sig värna om det öppna samhället.

Miasmer, flogiston och hotet mot klimatet

Eppur si moueve, ”likväl rör hon sig”, påstås Gallileo Gallilei ha yttrat när han tvingades avsvära sig uppfattningen att solen rörde sig kring jorden. Den katolska kyrkan hade nämligen beslutat att världsalltet var inrättat med Jorden i centrum, utifrån skapelseberättelsen i Bibeln. Tvärtemot vad många tror idag, så var detta en också i vetenskapliga sammanhang accepterad dogm, tills den tidens nytänkande astronomer lyckades klarlägga att världsalltet trots allt såg ut på ett annat sätt. Idag vet vi rent av att inte ens vårt solsystem är universums centrum. Vetenskapen har tagit oss vidare, trots att forskargemenskaper genom historien har varit förbluffande eniga - och haft fullkomligt fel.

Orsaken till detta stavas förklaringsmodeller. Forskning handlar om att ställa upp en hypotes och att sedan söka bevis för att den är sann eller falsk. Ofta, om än inte alltid, går det då att hitta tillräckligt starka och tillräckligt övertygande bevis för att övertyga alla berörda. Av det uppstår en allmänt vedertagen förklaringsmodell, som också hålls för allmän sanning. Den håller fram till den dag då någon både har modet att tvivla på den och dessutom kreativiteten att ställa upp en alternativ hypotes. Ofta krävs någon upptäckt av någonting tidigare okänt för att grunda den nya hypotesen på, och det är därför som tvivlet och ifrågasättandet har en så avgörande roll för vetenskapens ständiga sökande efter nya sanningar.

Ett par intressanta exempel på detta är miasma- och flogistonteorierna. Miasmer var en förklaringsmodell för spridande av smittsamma sjukdomar som var allmänt vedertagen tills Louis Pasteur upptäckte bakterierna (eller mikroberna, som de först kallades),varvid hela den teori som präglat vården av smittsamma sjukdomar fick helt nya förutsättningar. För att belägga bakteriernas existens satte Pasteur enligt uppgift dessutom en rabiessmittad pojkes liv på spel - i en tid då vare sig etikprövningsnämnder eller forskarkollegier kunde anlägga synpunkter (idag har vi lyckligtvis mer kontrollerad och reglerad forskning). På liknande sätt trodde kemisterna innan syret upptäcktes att det fanns ett särskilt ämne, kallat flogiston, som förbrukades vid förbränning och uppgick i ett nytt förädlat ämne i form av aska. Upptäckten av grundämnet syre kullkastade denna både eleganta och allmänt omfattande teori.

Skälet är som sagt att vetenskapliga forskare i många situationer måste använda förklaringsmodeller, inte för att en gång för alla beskriva det slutgiltiga vetandet, utan för att beskriva verkligheten så som vi känner och förstår den idag, med den kunskap vi besitter just nu. Det viktiga är då inte bara att blint tro på förklaringsmodellen, utan också att våga ifrågasätta och utmana för att på det sättet hitta vägen till ny, för dagen okänd kunskap.

Denna enkla vetenskapshistoria på låg nivå slår mig i debatten om klimatet och dess förändringar. Jag är själv absolut inte så kallad klimatförnekare, utan är personligen övertygad om att vi snarast måste minska utsläppen av skadliga ämnen i atmosfären. Men även ett enigt forskarsamhälle (för forskarsamhället ÄR enigt på detta område) måste faktiskt ta till sig av de tvivel och de ifrågasättanden som uppstår - eftersom mycket på klimatforskningens område är just förklaringsmodeller.

Som exempel vet vi att klimatet just nu undergår förändringar, som dessutom går åt olika håll. Sanningen är dock att forskningen inte vet exakt vilka mekanismer som ligger bakom de förändringar vi oundvikligen ser, och därför inte heller kan ange exakt vilka konsekvenser olika åtgärder kommer att få. Det är viktigt att erkänna, eftersom risken annars är stor att klimatförnekarna hittar sin förklaringsmodell. Det vore verkligt förödande.

Här har politiken, nationellt och globalt, ett stort ansvar. Politiska beslut lämpar sig sällan för att detaljstyra forskning. Däremot kan politiken ge resurser och stimulera forskningen till att utmana sig själv och att hitta nya hypoteser och nya lösningar. Risken är dock uppenbar, inte minst i rådande läge, att politiken gör tvärtom. Likt den katolska kyrkan under medeltiden och renässansen väljer man att ifrågasätta den som säger ”likväl rör den sig” och att premiera dem som tror att jorden befinner sig i centrum.

Klimathotet är på allvar. Just därför är kritisk prövning, nytänkande och ifrågasättande viktigare än någonsin i mänsklighetens historia. Just därför behöver vi färre rättänkande inkvisitorer, färre överstepräster som brännmärker den som tänker annorlunda och sist men inte minst färre domedagspredikanter som hellre gisslar sig själva än berömmer den som hittar en utväg.

Klimathotet är på riktigt. Medeltidens läkare, upplysningstidens kemister och astronomerna som visste att jorden kretsade kring solen kan ge oss en fingervisning om hur hotet kan avvärjas.

Om konservatism

På senare tid har konservatismen verkligen kommit i ropet. Som med många modetrender gäller det då att verkligen kunna skilja kopiorna från originalet, och då skadar det inte med lite produktkännedom. Det gäller även de konkurrenter, som givetvis oroade av uppmärksamheten måste göra sitt bästa för att misskreditera. När de enkla kopiorna och oron för konkurrens till råga på allt gör gemensam sak blir det än viktigare att klargöra ursprungsmärkningen.

Från konkurrenters håll finns en förtjusning i att beskriva konserkvatismen som en samling högst misshagliga ståndpunkter, och saken blir då inte bättre av att de som vill nyttja de lånta fjädrarna gärna intar just dessa. Låt oss därför bena ut varifrån konservatismen kommer, var den befinner sig idag, och vart vi kommer att ta vägen om vi anträder den väg konservatismen visar oss.

Först av allt: många tror att konservatism är lika med uppfattningen att det var bättre förr. Inget kan vara mer fel. Det är sant att konservatismen slår vakt om att antal tidlösa värden, som rättssäkerhet och individens okränkbarhet. Det vaktslåendet är viktigt just för att det rör sig om värden som är tidlösa, men det betyder inte att konservatismen för den skull sitter fast i tankegods som har blivit föråldrat. Verklig konservatism längtar inte tillbaka till det gamla, utan vill förnya och utveckla med erfarenheten och den förvärvade kunskapen som grund.

Av samma skäl kan ett annat vanligt missförstånd avfärdas, nämligen att konservativa idag skulle kunna beslås med tankar som konservativa tänkte i en annan tid. Som konservativ handlar tänkande om utveckling och om att i varje givet läge kunna förhålla sig till verkligheten som den ser ut idag, inte till hur den såg ut vid förra sekelskiftet eller under franska revolutionen.

För att kunna göra det utan att tappa fotfästet gäller det däremot att vara väl förankrad i fasta och noga genomtänkta grundläggande värderingar, där synen på människan som en okränkbar individ och på ett samhälle som bygger på fasta institutioner är de viktigaste. I själva verket är dessa två grundläggande principer så fasta, att andra principer ibland helt enkelt får backa. Det är uppenbart detta som både oroar och skrämmer företrädare för ideologier med en mer löslig och rörlig – men ändå förment dogmatisk – grund. Konservatismen har inget idealsamhälle som ska uppnås till varje pris, utan grundläggande värderingar som ska bevaras.

Av exakt samma skäl är det heller inte rimligt att kalla sig konservativ om man inte tror på människors lika värde eller för den delen tror att 1800-talets nationalism skulle kunna appliceras på den tid vi lever i idag. Samhället har förändrats, vilket självklart får konsekvenser för mellanstatliga och mellanfolkliga förbindelser. Men det får också konsekvenser för den moderna människans sätt att förhålla sig till umgänge med andra människor, familjebildning och livsval.

Framför allt möter man som konservativ som omgivning med värdighet. Man uttalar sig inte rasistiskt, homofobt eller allmänt nedsättande om personer i sin omgivning – vad än man än må tycka om dem.

Med andra ord: konservatismen är modern, framstegsvänlig och i takt med sin samtid. Den ägnar sig inte åt nostalgiskt tillbakablickande – men inte heller åt naiv tro på utopier. Den är nationell, men för den skull inte inskränkt och storvulet nationalistisk i en tid då den nationella särarten är beroende av impulser från och utbyte med andra länder och dess medborgare. Konservatismen är helt enkelt en ideologi i samklang med sin egen tid.

Filterbubbla eller ekokammare?

Jag fick häromdagen frågan om jag tror att det finns en "filterbubbla" och vad det i så fall betyder för samhällsdebatten. Är debatten friare än någonsin med alla nya medier, eller finns det en så kallad "åsiktskorridor"?

Frågan har sysselsatt mig sedan dess, och under några dagar har jag verkligen letat, både efter åsiktskorridorer och exempel på den fria tankens utrymme. Det jag har funnit gör mig en aning fundersam.

Ju mer jag läser och letar, desto mer av spännvidd tycker jag mig hitta både i svensk och internationell samhälls- och idédebatt. Och det vore ju trevligt, om det nu inte vore för ett enda litet problem. Det finns gott om olika åsikter, men det är inte fullt lika vanligt att de möts. Snarare verkar det som att påfallande många debattörer mer är ute efter bekräftelse och gillande än av genomtänkta motargument som framtvingar en skärpning av det egna tänkandet. Och jag kan inte komma ifrån känslan av att den ökande mångfalden av fora och kanaler för olika åsikter förstärker monotonin i var och en av dem.

Till höger tror man på en fri ekonomi, öppna samhällen och individens förmåga till eget förverkligande. Här finns bubblor för alla som vill förfasa sig över allt från statlig dirigism och allt för nära band mellan statsapparaten och maktbärande partier (till vänster) via stupida regleringar av allt från alkohol till spelande, över till en välfärdsstat byggd på vad högern uppfattar som orimliga skatter.

Till vänster hyllar man förstås både de höga skatterna och den statliga dirigismen, för den sker ju i all välmening. Men brännjärnet kommer omedelbart fram när den något abstrakta "marknaden" inte sköter sig som den ska. Eller när banden är allt för nära mellan statsapparaten och maktbärande partier, fast nu till höger. Vänstern förfasar sig över Ungern och Polen, och Högern kontrar med Venezuela och Zimbabwe. Bekräftelserna haglar.

Det är som om vi alla glömt vad det var "kejsarens nya kläder" faktiskt handlar om. Grunden i berättelsen är ju inte kejsarens fåfänga - utan det faktum att hans fåfänga fick hela folket att gå på vävarnas knep. Ingen ifrågasatte vävarnas påståenden och talade om för kejsaren vad de såg. Därför gick kejsaren naken genom staden. Han hade behövt en avvikande röst i debatten.

Därmed tillbaka till den grundläggande frågan. Nej, det finns ingen åsiktskorridor, och inga filterbubblor. Utrymmet för fri debatt och opinionsbildning är större än någonsin, och nya medier är en del av förklaringen. Däremot leder mångfalden till att vi kan välja bort - och helt naturligt väljer vi bort det som inte passar den egna smaken. Konsekvensen blir dessvärre en fördumning som följer av att vi hellre läser det vi gillar och själva delar, men väljer bort de tankar och idéer som skulle kunna fördjupa våra egna.

Snarare än filterbubblor består debatten av ekokammare, där vi om och om igen hör våra egna argument, möjligen en aning förvrängda. Och om någon röst tränger in från annat håll, så uppfattar vi ändå inget annat än ekot.

Ett tips till alla tänkare och debattörer från en idrottsintresserad sådan: pröva att spela lite på bortaplan ibland. Publiken kan vara svårflörtad och det är betydligt svårare att vinna. Men det skärper tanken och leder i längden till bättre resultat.