Att vara beroende

Noterar att Ekots tidningskrönika citerar en ledare av socialdemokratiska Sydöstran. Det är bra, för den ledaren beskriver vad många i vänsterexperimentet verkar tycka och tänka. "Det självklara är att Fredrik Reinfeldt avgår på valnatten om (SD) blir tungan på vågen", skriver tidningen. Min fråga är: varför det?

Svaret är enkelt, och minst lika talande som om Mona Sahlin skulle ha sagt att hon gärna tar aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Ett krav på att Reinfeldt skulle avgå med anledning av Sverigedemokraternas valresultat är ju inget mer och inget mindr än att vänstern säger: vi tar gärna hjälp av (SD) för att fälla Alliansen!


Det är, som sagt, ett intressant men inte helt oväntat besked från vänsterexperimentets partier. Sverigedemokraterna ska inte alls tigas ihjäl. De ska användas som ett nyttigt redskap i kampen om makt - av vänsterexperimentet!

Fredrik Reinfeldt har i stället, helt korrekt, sagt att han vill samarbeta i en Allians bestående av fyra partier. Det är ett tydligt ställningstagande som inte lämnar något utrymme för beroende av andra. Reinfeldt sitter kvar om dessa fyra partier tillsammans får väljarnas förtroende. Mona Sahlin kan komma till makten om fyra andra partier får tillräckligt många röster. Det om något är ett intressant besked inför valet.

Det finns egentligen inte motiv för att "tiga ihjäl" Sverigedemokraterna - men heller ingen anledning att ge dem omotiverat utrymme i media och i debatten. Deras agerande i olika sammanhang visar att de inte tar smhällsproblem på allvar, utan väljer att förenkla och popularisera viktiga och svåra ställningstaganden. Det är skäl nog för att ha en avvisande inställning till Sverigedemokraterna.

Helt öppet

Noterar i förbigående att Svenska Dagbladet presenterar ännu en i den ändlösa raden av opinionsmätningar. Stor sak görs av att oppositionen nu åter har ett visst övertag. Men få noterar att det tredje största partiet är "vet inte-partiet", det vill säga alla de som inte kan eller vill uppge bästa parti - eller nu säger att de inte tänker rösta.

Andelen osäkra är således långt större än skillnaden mellan blocken. Det bäddar för en öppen valrörelse, där alla insatser är helt avgörande. Värdefullt är då också att betänka vikten av en stark och regeringsduglig majoritet i svensk politik. Vi är mindre än någonsin betjänta av vindflöjelpartier vars viktigaste fråga tycks vara att ställa till det. Politik är för viktigt för att reduceras till spelteori.

Konsumentmakt

Noterar nu att det stora fruktbolaget Dole beslutat dra tillbaka sin stämning mot filmen Bananas. Det är bra. Givetvis kan man fundera över orsaken, förutom den uppmärksamhet som själva filmen inneburit.

Företag, framför allt stora företag, är rädda för en enda sak. Det är att förlora pengar - och det är givetvis en helt riktig oro för en vinstdrivande verksamhet. Därför är vägen till ett moraliskt agerande för dessa företag att ställa krav på moraliskt agerande, eller helt enkelt inte köpa deras varor. det finns nämligen inget enklare och tydligare sätt för ett företag som Dole att förlora pengar än att de inte får sälja sina varor.

Därmed har vi konsumenter makt, men också ansvar. Vilka varor vi väljer, och väljer bort, har betydelse för vilka varor som finns på marknaden - och därmed vilka företag som säljer dem.

Det kräver medvetenhet och aktivitet, men det ger också resultat. Därför är det mest moraliska, men också mest effektiva, vi kan göra att vara medvetna om vilka varor vi köper och vad som finns bakom varumärken och etiketter.

Jag hoppas att företaget i fråga fått sig en läxa, men också att strävan efter mer medvetna konumenter fått sig en nyttig kick.

Ett noga övervägt vårduppdrag

Kvalitet, tillgänglighet och konstnadseffektivitet. De tre variablerna finns alla med när i i Alliansen i landstinget fattar beslut i olika politiska frågor. Det gäller öppettiderna på akutmottagningen på lasarettet i Enköping, och det gällde beslutet om fördelning mellan olika platser för att utföra planerad kirurgi.

Om det dessutom vore så att man genom ett enda beslut kunde lösa alla problem med både kvalitet, tillgänglighet och kostnadseffektivtet så vore tillvaron som landstingspolitiker ganska enkel. Tvärtom måste vi i varje läge ta en rad olika hänsyn; det är i själva verket just vad politiken går ut på. Det som då alltid måste vara ledstjärnan för oss förtroendevalda i landstinget är att se till hela länets bästa, och inte fastna i lösningar som ger den bästa och klokaste effekten i en viss del av länet eller för en viss del av verksamheten. Patienternas och medborgarnas bästa måste stå i centrum.

Mot den bakgrunden tror jag att det kommer att visa sig vara ett klokt beslut att forma ett vårduppdrag för lasarettet i Enköping som ger flera fördelar. Planerad kirurgi förläggs till flera platser i länet, vilket ger minskad sårbarhet och goda möjligheter att fördela uppdrag mellan olika operatörer. Lasarettet får ett tydligare uppdrag och kan koncentrera sig på det man verkligen gör bra. Genom att dessutom ställa stora krav på klokt nyttjande av resurser och effektiva arbetssätt är jag övertygad om att beslutet kan ge goda effekter även på ekonomin. Därtill kan också Akademiska sjukhuset fokusera på det viktiga i sin roll: att vara ett stor akutsjukhus, kunskapscentrum och nav för den samlade länssjukvården.

Politik är inte bara att vilja, det är också att utifrån en vision kunna fatta kloka och långsiktiga beslut. Vårduppdrag 2010 var ett sådant beslut.

Klinisk forskning nödvändigt för vårdens utveckling

Dagens Nyheter listar fem punkter för en bättre hälsa. Utgångspunkten är, helt riktigt, att vården måste behandla sjuka snarare än att sjukförklara friska. I det ligger också att vi själva har ett eget ansvar för vår hälsa.

En av de fem punkterna handlar om forskningens betydelse. Här finns anledning att kommentera, eftersom artikeln hävdar att staten ta ansvaret för den kliniska forskningen, medan landstingen, som det skrivs i artikeln, kammar hem vinsten. I själva verket har landstingen ett betydande ansvar för den kliniska forskning som bedrivs på sjukhusen runt om i landet - och inte enbart på de stora universitetssjukhusen.

Den kliniska, det vill säga vård- och patientnära, forskningen är av helt avgörande betydelse för kvalitén i vården. Det finns en uppenbar risk för att vi tappar kvalitet, och därmed hälsoeffekt, om vi inte säkerställer förutsättningarna för denna forskning. Landstingens ansvar är därvid tudelat. Det ena är att sätta av resurser. Det andra är att säkerställa den infrastruktur som krävs för att bedriva en väl fungerande klinisk forskning.

Det kräver både en samordning och ett gemensamt ansvar. I vissa avseenden måste resurserna kopplas till de stora universitetssjukhus där kompetensen och förutsättningarna finns. I andra avseenden måste även forskningen decentraliseras - just för att kunskapsspridningen är så central för att forskningen också ska få klinisk effekt.

Sanning och konsekvens

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera Mona Sahlins osanning om sin lön i TV-soffan i morse. Visst kan man bli indignerad över att en person som tjänar 130.000 i månaden påstår att hon tjänar "knappt hundratusen", men det finns ju egentligen viktigare frågor att debattera politiskt.

Egentligen.

Men nu har jag nåtts av uppgiften att socialdemokraterna i länet till nytt landstingsråd efter Marlene Burwick (som går till Uppsala kommun) har nominerat Vivianne Gustavsson. Eller Macdisi. Eller...tja..Vivianne heter hon i alla fall.

Så här ligger det till. Vivianne heter Macdisi, i alla fall på landstingets hemsida, på Facebook och i en hel rad andra sammanhang. Man kanske kan säga att Macdisi är hennes efternamn i politiska sammanhang. Men inte annars. När Vivianne Macdisi ska gå till storms mot Alliansens skol- och barnomsorgspolitik i Uppsala kommun heter hon nämligen...Gustavsson. Som till exempel i Radio Uppland i torsdags. Man kanske kan säga att efternamnet Gustavsson verkar passa bättre i andra sammanhang än i politiken.

Alltså. Mona Sahlin justerar sin lön så att det ska låta lite bättre i TV-soffan. Vivianne Macdisi Gustavsson justerar sitt efternamn så att det ska passa lite bättre i barnomsorgsdebatten.

Jag tror att det är dags för socialdemokraterna att fundera lite över det här med etik, ärlighet och uppriktighet i politiken.

Ett dystert jubileum

I dagarna är det tjugo år sedan Berlinmuren föll. Jag minns det som igår och gtror inte att någon i vår generation riktigt kan glömma den hösten. Historiska skeenden gör sig som regel mest påminda efteråt, men allt den som hände i Central- och Östeuropa 1989 var verkligen pågående historia just när det hände.

Möjligen är det också just därför som det nu efteråt är så svårt att förklara för dagens unga vad det var som uppenbarades bakom muren. Att det faktiskt fanns ett "ondskans imperium" så pass nära som på andra sidan Östersjön. Att det Lettland som nu går igenom en kapitalistisk mardröm - för det får man säga att det är - för bara tjugo år sedan levde i en långt värre kommunistisk sådan. Att flera av dagens medlemmar i EU, den europeiska gemenskapen, då var inneslutna i en allt annat är frivillig och öppen gemenskap, nämligen Warsawapakten.

Vi tar gärna friheten för given. Händelserna hösten 1989 lärde oss att det inte är så. Det gäller att vi har det i minnet även nu, tjugo år senare. Annars kan vi snart vara tillbaka i den gamla, onda världen.

Klinisk forskning värt att satsa på!

Eftermiddagen idag har ägnats åt möte med regeringens delegation för den kliniska forskningen. Vi har ingående diskuterat villkoren för den medicinska forskning som bedrivs på sjukhus och vårdecentraler, med nära koppling till universiteten och företagen inom life science. Det är ett viktigt område där Sverige på senare år halkat efter och krafttag därförbehövs för att återta en världsledande position.

Här finns mycket att göra för många samhällsaktörer. För oss i landstingen handlar det om att prioritera forskningen bättre. Ett sätt att göra det är att göra tydligare hur mycket forskningen betyder, och hur mycket som satsas ekonomiskt. Det senare är dessvärre inte helt lätt att klara ut med nuvarande ordning. Därför är en av de reformer som Alliansen i vårt landsting initierat att klaralägga hur mycket av landstingets totala ekonomiska satsningar som faktiskt läggs på forskning. Att det sker nu är som så mycket annat ingen slump. Regeringen har gjort stora satsningar på forskning, inte minst i Uppsala, och vi har nu att dra vårt strå till stacken lokalt.

Mycket annat är också på gång på området. Sedan två år tillbaka presenterar Akademiska sjukhuset årliga forskningsbokslut. Innovationsmiljön har stimulerats. UppsalaBIO jobbar intensivt för att föra samman olika aktörer inom Life Science i regionen. Allt detta, och mycket annat, är exempel på de satsningar som gjorts och görs för att utveckla forskning och innvationer i Uppsala med omnejd. OPch det ger resultat! Nya företag ger en allt starkare sektor och framtiden ser ljus ut - långt utanför Uppsala län. Det är också en orsak till att Akademiska sjukhuset, som motor för tillväxten, faktiskt är en av de största arbetsgivarna i flera av länets kommuner. Landstinget är således inte betydelsefullt bara för att erbjuda hälso- och sjukvård utan desstuom en central tillväxtfaktor i hela vårt län!

Konsten att samverka

Valet rycker allt närmare. Det märks inte minst på de genomgångar av det politiska läget som nu görs i media. En vanlig metod är att fråga företrädare för majoritet och opposition vilka frågor som varit viktiga under mandatperioden och vilka frågor som blir viktiga i valrörelsen. Det har till exempel Radio Uppland gjort.

Det är intressant läsning. Framför allt går det att skönja ett mönster som ger anledning att fundera över de olika politiska partiernas självbild - och synen på väljarna. Mönstret handlar om att socialdemokrater, vare sig de befinner sig i opposition eller i majoritet, har förfärligt svårt att tillerkänna sina motståndare uppskattning för det i den förda politiken som leder framåt. Det kan förefalla naturligt - man uppskattar givetvis sin egen politik mest - men det ger också en tänkvärd bild av de skillnader i ideologi som ju i själva verket är nödvändiga i en fungerande demokrati.

Det finns ytterst sällan en enda, allena saliggörande lösning på politiska problem. Det som skiljer mellan olika lösningar handlar inte enbart om ideologiska skillnader utan kan i väl så hög grad bygga på skillnader i allehanda praktiska synsätt. Annorlunda uttryckt finns det som bekant olika sätt att lösa samma problem, och en ganska grundläggande förutsättning för ett gott samförstånd i politiskt arbete är att ha stor respekt för andras synsätt även om det skiljer sig från det egna.

Lägg så till detta den skillnad i roller som finns mellan majoritet och opposition, även som kommunalpolitiken (inklusive landstingen) i grunden bygger på att både majoritet och opposition är representerade i styrelser och nämnder. Den gruppering som bildar majoritet har i alla lägen ett ansvar för att lägga fram förslag till beslut i de ärenden som ska beslutas. Sedan kan var och en i den beslutande försmlingen tycka vad man vill om dessa förelagda förslag.


I socialdemokratins idévärld är det dock uppenbart att utgångspunkten, oavsett majoritetsförhållanden, ska vara socialdemokratisk politik. Socialdemokratiskt färgade förslag är således alltid kloka och bra, och förslag från andra håll (läs Alliansen och kanske i synnerhet moderaterna) är på motsvarande sätt alltid fel och dumma. Utifrån den idévärlden bygger också socialdemokratin sin syn på samverkan: gör som vi tycker, annars får det vara.

Ett annat exempel på samma förhållningssätt är när våra motståndare påstår att vi lägger fram politiska förslag av, som det brukar heta, "ideologiska skäl". Men det finns i det avseendet ingen skillnad på moderata och socialdemokratiska motiv för att föra en viss politik. Moderata förslag och idéer är vare sig mer eller mindre ideologiska än de idéer som socialdemokrater står för.

Vi moderater har idéer för att förnya opch utveckla välfärden. Det handlar om jobben, om ekonomin och inte minst om välfärdens viktiga kärnverksamteter. Vi välkomnar alla goda krafter som vill delta i utvecklingsarbetet. Glädjande nog har vi också många sådana krafter att samverka med.

Rendez-vous i Rio

Grattis till Rio de Janeiro, solm får arrangera OS 2016. Det betyder att ännu en kontinent får äran att stå som arrangör av världens största idrottsevenemang. Världen växer, och Brasilien tar steget in bland de verkligt stora nationerna. Det är ett tydligt och intressant tecken på att allt inte är som förr. Idrotten, men också affärslivet, kulturen och vetenskapen, vinner hela tiden ny mark. Det är en utveckling som vi i vårt hörn av världen har anledning att bejaka men också hålla ett vakande öga på. Den tid är förbi, då all kultur, alla vetenskapliga landvinningar och all teknisk utveckling ägde rum i en liten del av norra halvklotet.

För ett år sedan hade jag förmånen att leda en delegation som besökte Singapore och Kuala Lumpur. Vi lärde oss då hur Sydostasien snabbt gjorde framsteg på dessa områden. Nu är det också Latinamerikas tur. Världen växer, och det är bra för mänskligheten.

Att bli rik på mat

Idag skriver Dagens Nyheter om ICA-handlare som gör stora vinster. En ägare av en riktigt lönsam ICA-butik kan tjäna mer än en börs-VD. Det är dem väl unt. Visserligen finns andra artiklar som visar på problem i svensk dagligvaruhandel, som bristande konkurrens och knepiga etableringsregler. Det finns också anledning att minnas att maten passerar flera led mellan bondens åkrar och ladugårdar och hyllan i butiken. Men det är ofrånkomligt att det finns många ICA-handlare som genom hårt arbete utvecklat verksamheter som är både effektiva och lönsamma.

Jag ser inget fel i det, tvärt om. Vinst är nämligen inget fult utan ett mått på hur en verksamhet - i detta fall en livsmedelsbutik - klarar sitt viktiga uppdrag att serva kunderna. Bra butiker med många kunder, god service och ordning på verksamheten lämnar ett överskott till sin ägare. Mindre väl fungerande butiker gör det inte. Det intressanta är nämligen att om man skrapar lite på siffrorna så torde man också märka att de lönsamma butikerna också är välskötta - och de välskötta lönsamma!

Givetvis är detta också ett inlägg i debatten om "vinster i vården". Det intressanta är naturligtvis inte om vare sig privat eller offentligt drivna verksamheter lämnar någon procent av omsättningen i överskott eller inte. Det intressanta är om verksamheten är så pass välskött att den gör det. Vad som behövs i all verksamhet, handel såväl som vård och offentlig såväl som privat, är att den är välskött och klarar ett givet uppdrag inom givna ramar. Det är helt enkelt roligare och bättre om det går bra. Den grundsatsen bör vi ta efter i högre grad i verksamhet som finansieras med skattemedel. Det är ju trots allt där välfärdens kärna finns!

Minoritetsåterremiss

För den som befinner sig utanför politiken måste vissa inslag i det politiska spelet te sig aningen märkliga. Ett exempel är den så kallade minoritetsåterremissen. Senast användes den nu i samband med att beslutet om att öppna Bäverns Gränd för biltrafik skulle fattas i kommunfullmäktige i Uppsala. Oppositionen motsatte sig detta, men insåg givetvis att en omröstning skulle förloras.

Men si, demokrati handlar inte alltid om att fatta majoritetsbeslut. En minoritet (en tredjedel närmare bestämt) kan nämligen tvinga fram att ett beslut måste skjutas upp. Formellt måste det finnas en motivering, men i praktiken kan denna motivering innebära vad som helst. På så vis kan en minoritet alltså i praktiken obstruera ett beslut enbart för att försena verkställandet.

Nu ska man ha i minne att det finns situationer då det är högst motiverat att kunna förhala ett beslut, exmpelvis för att invänta ytterligare underlag eller för att det finns en osäkerhet om innebörden i ett beslut. För det ändamålet finns det sedan lång till tillbaka möjlighet till så kallad bordläggning (vilket innebär att ett beslut skjuts upp utan någon ytterligare behandling). Men att använda återremiss (vilket tvärtom innebär krav på förnyad beredning) av ett väl genomarbetat och länge diskuterat förslag, det är inget annat än ren obstruktion.

Minoritetsåterremissen har blivit vanligare under den pågående mandatperioden. Vad det kan bero på kan man ju fundera över.

Vård på rätt nivå

Den intensiva gårdagen, med en rad viktiga beslut i landstingsstyrelsen, följdes idag upp med två mycket givande möten med anställda i vården. Först ett besök på akutmottagningen på Akademiska och därefter, senare på eftermiddagen, träff med engagerade medarbetare i primärvården. Tillsammans med gårdagens beslut blir bilden än tydligare av hur framtidens vård bör gestalta sig. Den bör bygga på en enkel formel: den vård som lämpar sig för det bör ges lokalt och nära, medan den vård som kräver mer avancerade resurser kan ges mer centralt för att ge bästa möjliga resultat.

Till den vård som bäst ges lokalt hör vanligt förekommande diagnoser o0ch sådana behandlingar som inte kräver stora resurser och de fall där det underlättar för patienten att inte behöva resa. Det gäller framför allt äldre, multisjuka och personer med kroniska sjukdomar som inte kräver specialiserad vård.

Den som däremot hastigt blir allvarligt sjuk eller råkar ut för en olycka behöver dels komma under vård snabbt, dels få tillgång till kvalificerad vård. Akuta tillstånd kräver påfallande ofta inte bara att behandlingen påbörjas snabbt (till exempel i en ambulans) utan också att det finns både resurser och kompetens när behandlingen fortsätter på sjukhuset.

Den utvecklingen driver´vi i Alliansen nu på. För patienternas och patientsäkerhetens bästa.

Stabila förhållanden i Tyskland

Svenska Dagbladet refererar valresultatet i Tyskland. Allt talar nu för att Angela Merkel får fortsatt förtroende från väljarna, även om vårt systemparti CDU tappar något. I stället går liberala FDP fram starkt. Det visar att väljarna framför allt premierar en borgerlig regering med en politik som i hög grad liknar Alliansens. Det är nämligen vad som behövs för en återhämtning efter finanskrisen, i Tyskland såväl som i Sverige. I en sådan analys ska man dock vara mycket klar över de politiska och kulturella skillnader som gör det svårt att jämföra inrikespolitik i olika länder.

Att väljarna ger Merkel nytt förtroende är bra inte bara för den tyska återhämtningen. Eftersom Tyskland är EU:s klart största ekonomi innebär en stabil politisk linje i Tyskland goda förutsättningar för stabilitet i hela Europa. Det är viktigt.

Här har du ditt (manliga) liv

Det blev en bra film på en annan kanal igår, i stället för det återuppväckta "här har du ditt liv" med Invar Oldsberg. Den som vill kan se det som en liten konsumentprotest mot att objektet för tredje gången i rad blev en medelålders man.

Det är sådant som gör att det finna en del kvar att göra beträffande jämställdheten i samhället. Formellt och juridiskt är det mesta i stort sett på plats (och det innebär också att kvotering till styrelseposter knappast är en juridisk lösning på jämställdhetsproblem). Det som i stället behövs handlar i hög grad om synliggörande, och "här har du ditt liv" skulle kunna vara ett utmärkt sätt att dra sitt strå till stacken. Det vore ju ett enastående tillfälle att till exempel uppmärksamma någon av våra tio ministrar som är kvinnor. Eller någon världskänd artist, det finns en del kvinnor även där. Till och med i näringslivet, där en del återstår att göra, hittar vi intressanta kvinnor med spännande bakgrund. Sist men inte minst finns det både lysande och slocknade stjärnor i sportens värld, som säkert skulle kunna utgöra stoff till ett spännande program.

Nästa lördag är jag bortbjuden. Då slipper jag fundera över vilken medelålders man som står på tur att kidnappas av Oldsberg.

Mångfalden ger kvalitet

Noterar att Dagens Samhälle menar att friskolor inte gör någon skillnad. Vad man mer exakt menar är att det varken blir dyrare eller mer segregerat med friskolor. Inte heller skulle alternativ främja produktiviteten i skattefinansierad verksamhet.

Nu ska man ha i åtanke att dessa utsagor framförs på ett av socialdemokraterna i Stockholm arrangerat seminarium. Möjligen är det orsaken till att vissa väsenligheter verkar har kommit bort lite grann.

En analys av produktivitet i skattefinansierad verksamhet bör främst ta fasta på vad mångfald och konkurrens innebär, inte bara för produktiviteten utan också för många andra faktorer. det är nämligen där som både poängen och skillnaden ligger - i offentligt finansierad verksamhet såväl som i allting annat. Här finns också en viktig ideologisk skillnad. Det socialdemokraterna analyserar, och det är det referatet ovan ger så tydligt uttryck för, är det bästa sättet att bedriva verksamhet i offentlig regi. Det Alliansen strävar efter är att hitta olika arbetssätt, driftformer och alternativ som kan finansieras med skattemedel kopplade till tydliga krav på kvalitet och innehåll. Det är faktiskt en ganska viktig skillnad.

Mångfald, det vill säga möjlighet att göra val inte bara inom ett system utan också mellan olika verksamhetsformer, är en ytterst viktig kvalitetsfaktor i såväl privat som offentlig verksamhet. Det behöver påpekas ofta, för det är en viktig politisk fråga.

SVA och Livsmedelsverket blir kvar

I budgeten kommer också beskedet att två statliga myndigheter, som tidigare varit föremål för eventuell sammanläggning, blir kvar. Det är de Livsmedelsverket och SVA, som bägge är lokaliserade till Uppsala. Tanken var att förlägga en ny myndighet hit, men det nu aktuella förslaget är ändå knappast till men för Uppsala.

Det centrala är givetvis att Uppsala fortsätter att vara ett centrum för verksamhet med anknytning till forskning inom en rad områden med nära samband. Uppsala utgör ett unikt kluster med unika möjligheter att sammanföra och samordna kompetens inom olika områden med koppling till medicin, veterinärmedicin, läkemedel, livsmedelssäkerhet och tvärvetenskap inom dessa och näraliggande områden. Att Uppsala universitet samtidigt rankats som landets ledande kompletta universitet gör ingalunda saken sämre. Uppsala leder utvecklingen!

Tilltro till medarbetarna

Lyssnar just på vänsterns oppositionsråd Sören Bergqvist som anser att "professionen med sin kunskap har skapat de väntrum vi har idag" med anledning av en debatt om hälsofrämjande vntrum. Det säger åtskilligt om den politiska oppositionens tilltro till lokalt beslutsfattande i vår organisation - givetvis utifrån givna politiska riktlinjer.

Oppositionen anklagar oss ibland för att sitta i elfenbenstorn utan kontakt med verkligheten. Men vad oppositionen ger uttryck för med den aktuella motionen, och allmänt med sin syn på politisk, centraliserad detaljstyrning, är exakt vad Bergqvist uttrycker: en misstro mot våra medarbetares förmåga att utifrån politiska riktlinjer fatta egna beslut.

Det Sören Bergqvist säger är ett omyndigförklarande av våra medarbetare. Men det är också en högst oroande signal om vad som händer vid ett maktskifte i landstinget. Då kommer besluten att centraliseras och lokala detaljfrågor att politiseras.

Stegvis förnyelse av hälso- och sjukvården

Ändra inget, så kommer det att bli bra. Det är oppositionens ständiga budskap i den politiska debatten om hälso- och sjukvården. Sanningen är att det behövs ständig förbättring och utveckling, såväl av den hälso- och sjukvård som landstinget självt bedriver som av hälso- och sjukvården som helhet.

Det är om just detta som mycket av den politiska debatten egentligen handlar om. Sedan långt tillbaka har vi i Alliansen sett och vidtagit åtgärder för att komma tillrätta med sådant som behöver utveckling och färbättring. Lika konsekvent har oppositionen protesterat. Allt tydligare ser vi nu också ett mönster i oppositionens agerande. Inga ändringar ska göras - av den politik som vänstern faktiskt förlorade valet 2006 på!

Dett säger också något om vänsteralliansens uppfattning om samsyn och samverkan. Att bli överens om de rödgröna partiernas förslag är aldrig svårt. Att bli överens om de förslag och den politik som är Alliansens förefaller helt omöjligt. Det är denna självrättfärdighet och blinda övertygelse om sin egen förträfflighet som gör att vi dessvärre fått ett nytt, och mindre trivsamt, klimat i landstingspolitiken. De rödgröna partierna har uppenbarligen inte accepterat väljarnas utslag i valet 2006.

Att så är fallet är naturligtvis beklagligt.

Landstingsfullmäktige sammanträder

Jag sitter på sammanträde med landstingsfullmäktige - och kan konstatera att det gär alldeles förträffligt att blogga och delta i sammanträdet på en och samma gång. Det kan ju ge tillfälle till någon minut av reflektion kring nya medier, och gamla arbetssätt, i politiken.

Formerna för det politiska beslutsfattandet är sällan det avgörande problemet. I själva verket fungerar just denna del av politiken ganska bra. Det stora problemet med dagens politik, och därmed med demokratin som form för beslutsfattande, är i stället relationen mellan oss förtroendevalda och de väljare och medborgare vi företräder. Just därför är det angeläget att använda snabba och direkta metoder i kontakten med väljarna. Då är det också en fördel att kunna blogga direkt från sammanträden.

Nu går vi mot val!

Med ganska precis ett år kvar till valet känns det spännande att blicka både bakåt och framåt. Alliansen i landstinget har hunnit med massor under tre intensiva år - men vi kan absolut inite luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom.

Det som är tydligast när mycket har sjösatts men kort tid har gått, det är att reformer tar tid. Det är också att effekterna av genomförda reformer tar ännu längre tid. Därför är tålamod och långsiktighet en politisk dygd. Vi kan dock, och det är faktiskt odiskutabelt, konstatera några saker.

En är att tillgängligheten i primärvården, vårt kanske viktigaste vallöfte, har blivit bättre. Här som på alla andra områden går att göra mer, men riktningen är uppenbart den rätta.

En annan är att landstingets ekonomi, jämfört med andra landsting, är relativt god. Situationen kunde vara bättre, och de åtgärder som satts in är långsiktiga. Men vi kan uppenbarligen se att den ekonomiska politik vi för är - i alla fall relativt - framgångsrik.

En viktig del i detta är trygga förändringar, ständig omprövning av all verkamhet, och sist men inte minst ett allt tydligare fokus på kärnan i välfärden.

En viktig orsak till detta är det goda samarbetet inom Alliansen i landstinget. Med en kombination av god samsyn, vilja till verkligt samarbete och stort engagemang för gemensamma lösningar har vi kunnat hitta former för arbetet i Alliansen som pekar framåt, mot en fortsatt reformering av de verksamheter som finansieras med landstingsskatten.

Vi tar ansvar, vi gör det tillsammans i Alliansen och vi har de idéer som krävs inför framtidens utmaningar. Det känns bra inför den valrörelse som väntar, och inför den mandatperiod som sedan följer. Vi har ett vinnande lag, med en vinnande politik.

Kvalitet är det viktigaste, vinsten en följd

Har just lyssnat på trettio minuters debatt om privat vård, och är fullkomligt häpen över bristen på argument hos motståndarna. Debatten ger en - uppriktigt sagt ganska trist - bild av skiljelinjen i svensk sjukvårdsdebatt.

Jag har skrivt det förr och skriver det igen. I kommunerna har utvecklingen de senaste tjugofem åren tagit stormsteg. De flesta kommuner (men långt ifrån alla) har hygglig ordning på ekonomin och god kontroll på kostnader och kvalitet i den verksamhet man finansierar med skattemedel. I landstingen är situationen generellt mörkare. Den avgörande skillnaden handlar om hur verksamheten är organiserad och finansierad.

Det är dags för vården, läs landstingen, att lära sig av andra samhällssektorer hur verksamhet kan bedrivas både effektivt och med god kvalitetskontroll. Det kräver dessutom en mer pragmatisk syn på olika driftformer - men det tycks vara ett ytterst svårt steg att ta.

Oberoende granskning - bra för vården

Igår hade jag nöjet att tillsammans med socialminister Göran Hägglund presentera regeringens nya satsning på en oberoende, nationell granskning av hälso- och sjukvården. Det är en mycket bra nyhet som kan leda till en viktig förbättring: att svensk hälso- och sjukvård verkligen kommer alla till del efter behov, oberoende av var vi bor eller vilken bakgrund vi har.

Det ska naturligtvis inte vara avgörande för vår hälsa om vi bor i det ena eller det andra landstinget. Så är det dessvärre idag, vilket får till följd att vårdens resurser både fördelas och används mycket olika. Det finns helt enkelt mycket goda skäl att övervaka att vårdens resurser använd klokt och ändamålsenligt på nationell nivå.

Tillsammans med socialministern fick jag också tillfälle att diskutera vårt arbete för att nå upp till vårdgarantins krav. Att tillgängligheten i primärvården blivit bättre är väl känt för många, och nu tas också krafttag för att nå de krav som gäller för att få del av "kömiljarden". Den redovisning vi gav socialministern igår visar lovande framsteg. Nu gäller det att hålla i!

Kömiljarden är ett bra initiativ för att förbättra tillgängligheten till vården. En oberoende granskning skapar ännu bättre förutsättningar för en rättvis vård av god kvalitet och med hög tillgänglighet. Det ser allt ljusare ut för svensk hälso- och sjukvård.

Lönsamma vårdbolag

En gemensamt och solidariskt finansierad vård, som ges till alla efter behov, är en mycket stark gemensam grundstomme för svensk sjukvård. Den är gemensam för alla politiska partier och har mycket starkt stöd hos befolkningen. På vår moderata partistämma landade vi också i ett sjukvårdspolitiska program som har sin grund i just detta.

Samtidigt (se tidigare inlägg) är behovet av utveckling och förnyelse i vården - läs landstingen - mycket stort. Frågan är hur det ska gå till, och hur det ska göras.

Mot den bakgrunden är det intressant att fundera över dagens nyhet om lönsamma vårdbolag, som både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet refererar.

Vi ska först och främst inte glömma att vården, privat såväl som offentlig, är och ska vara skattefinansierad. Det finns inte några skäl att föra en politisk strid om detta. Däremot finns det mycket goda skäl för att hitta former för att använda dessa skattepengar så effektivt - för patienternas och skattebetalarnas bästa - som möjligt. Då är kanske inte det allvarligaste problemet om vårdbolag är lönsamma, utan helt enkelt om skattebetalare och patienter får valuta för de resurser som tillförs hälso- och sjukvården. I stället för att fråga om vårdbolagen går med vinst borde frågan vara om landstingen, som svarar för finansiering av hälso- och sjukvård, verkligen använder skattemedlen - och då menas alla använda skattemedel - på rätt sätt.

Det är inte bara rimligt att ställa höga och tydliga kvalitetskrav på privat driven vård; det är rent av angeläget att landstingens viktigaste uppgift är att noggrant pröva hur all vård kan bedrivas så kostnadseffektivt som möjligt. Att privata vårdbolag är lönsamma är då inget problem, så länge dessa vårdbolag fullgör sina skyldigheter. Däremot är det likaså ett problem för oss politiker att ta tag i, om den verksamhet vi bedriver i egen regi både är olönsam (det vill säga går med underskott) och har svårigheter att faktiskt leverera det som förväntas.

Här kan vi som sagt konstatera att kommunerna generellt ligger ett ganska stort steg före landstingen. Medan kommunalt politiskt arbete i hög grad handlar om att sätta mål och följa upp kvalitet oberoende av vem som utför en verksamhet, så bygger det politiska arbetet i landstingen mycket mer på att bedriva verksamhet i egen regi. Det är på detta område som landstingens politiska arbete behöver utvecklas. Det kommer att leda till bättre kvalitet och högre kostnadseffektivitet, men framför allt får vi en större mångfald. Det kommer vården, patienterna, landstingen och därmed samhället som helhet att gynnas av.

Förnyelse behövs i landstingen

Låt mig börja med att konstatera att våra medarbetare i landstingen, och kanske i synnerhet i sjukvården, varje dag gör helt otroliga insatser för välfärdens skull. Att landstingen har ekonomiska och organisatoriska problem är inte deras fel - snarare tvärtom! Att sköterskor, biträden, läkare, laboratoriepersonal, vaktmästare och alla andra i våren sköter sitt jobb så fantastiskt bra är imponerande, inte minst just därför att det finns så mycket att göra för att utveckla verksamhet och organisation.

Jag hade nöjet (?) att vara politiskt verksam i landstinget för drygt 25 år sedan. Däremellan ägnade jag många år åt kommunalpolitik och följde samtidigt den omvandling som kommunerna under denna tid gått igenom, med nya organisations- och driftformer, ett friare tänkande när det gäller politisk styrning i förhållande till verksamheten och inte minst, som konsekvens av denna förnyelse, en mycket effektivare ekonomisk styrning och uppföljning.

Just detta är vad landstingen nu behöver gå igenom. De strukturförändringar som följer i krisens spår är bara början; mer måste hända om sjukvården, inom givna resursramar, ska hålla jämna steg med ökande krav från patienter och medborgare. Det räcker dessvärre inte med att spara, det är kanske inte ens det som är det viktigaste svaret. I ställer handlar det i hög grad om att göra rätt saker - och om att använda de pengar som tillförs vården så klokt som möjligt.

Vi kan som sagt vara helt övertygade om att de duktiga medarbetarna i vården gör sitt bästa - med den organisation och de resurser som står till buds. Något större tillskott av resurser, i form av mer skattemedel, är inte att vänta. Alltså krävs en organisatorisk förnyelse, som än så länge bara är i sin linda. men därmed finns också skäl att vända oro till förhoppning och tillförsikt.

Jag är övertygad om att svensk sjukvård går en lysande framtid till mötes - men det behövs genomgripande förändringar för att det ska åstadkommas. Nya driftformer, nya sätt att organisera, styra och finansiera vården behövs - inom den solidariska och gemensamma ram som det råder så stor enighet om. Sådana förändringar kommer steg för steg, och kommer att bli viktiga för vårdens framtid.

Äntligen Förbifart Stockholm!

Regeringen beslutade idag, lyckligtvis, att säga ja till att bygga Förbifart Stockholm. Äntligen slipper alla trafikanter som ska passera Stockholm trängas med lokala bilister på Essingeleden. Det kommer visserligen att dröja mer än tio år innan leden är klar - men det första steget är taget.
De kritiker som hellre velat se spåsatsningar ka inte ha förstått vad det är som pågår. Nästan lika mycket pengar läggs faktiskt på Citybanan och på alla de järnvägssatsningar som görs i hela Mellansverige: Mälarbanan, Svealandsbanan, Ostlänken och Ostkustbanan. Lägg därtill ytterligare åtgärder längs Dalabanan och sträckan Mjölby-Hallsberg...nog blir listan över järnvägsutbyggnader lång så att det räcker.
Förbifart Stockholm ger helt enkelt bättre flyt. Det är vad biltrafiken runt Stockholm behöver. Tillsammans med andra infrastruktursatsningar ökar Mälarregionens möjligheter att växa och utvecklas. Det är bra för hela landet.

Planeringen rullar på

Beskedet att det första dödsfallet inträffat i den nya influensan väcker givetvis en hel del tankar. Det som trots allt dominerar, vid sidan om de tankar som går till anhöriga, är den professionella hantering som präglar planering och genomförande av åtgärder för att hantera konsekvenserna. Vi medborgare kan vara trygga med att alla berörda, inte enbart i landstinget, gör sitt yttersta för att hantera de utmaningar som uppstår.

Sjukresor och färdtjänst

UNT noterar idag de nya regler som gäller för sjukresor. De reglerna har tagits fram för att ge rättvisa villkor för alla som behöver resa för att få vård, oavsett var man bor och vilket vårdbehov man har. Sett mot den bakgrunden är reglerna som helhet bra. Hur de sedan kan uppfattas efter en tidningsartikel är en annan sak.

Vad som är betydligt knepigare, och mer beklagligt, är att vi under denna mandatperiod inte har lyckats samordna landstingets sjukresor med den kommunala färdtjänsten. Villkoren för dessa olika typer av samhällsbetalda resor skiljer sig en del, men det vore väldigt angeläget att hitta en ordning för att samordna dem.

Faktum är att samordning av sjukresor och färdtjänst var ett gemensamt vallöfte från Alliansen i landstinget och länets kommuner i valrörelsen 2006 - och ett av få vallöften som vi inte helt har lyckats infria. Att Uppsala kommun nu noterar de problem som följer av att sjukresor och färdtjänst inte är samordnade är mycket bra. Det öppnar för att vi ändå ska kunna hitta en gemensam lösning i framtiden.

Föregångslandet Sverige

Vi moderater har som bekant skaffat oss en ny slogan, och - i vanlig ordning - en mycket bra sådan. Nu gäller det bara att leva upp till den. Det finns nämligen, inte minst utifrån statsministerns tal, goda skäl att fundera över innebörden i både själva begreppet föregångsland och statsministerns tal vid partistämmans öppnande.

Det gäller nämligen också att se till så att hela Sverige blir ett föäregångsland, och att vi hittar en politik som skapar förutsättningar för tillväxt och utveckling i hela vårt land. Detta är dessutom något som måste ske på samma sätt som mycket av de senaste årens förnyelsearbete handlar om. Det är ingen lösning att kopiera gamla, dåliga, socialdemokratiska lösningar - det gäller att hitta nya utmaningar på problem som är gamla och välkända helt enkelt därför att inga hållbara lösningar tidigare har presenterats.

Utmaningarna är både sociala, demografiska och praktiska. Givetvis kommer vi moderater att kunna anta dessa utmaningar på ett konstruktivt sätt, men det kräver verkligen krafttag, nytänkande och insikt om de problem som behöver lösas. Den pågående partistämman är ett bra avstamp för det arbetet.

Läkare - ett bristyrke

Gårdagens reportage i Uppdrag Granskning har väckt berättigade reaktioner. Frågan är vad som är mest upprörande; att enskilda läkare kan debitera miljonbelopp eller att patienter tvingas vänta och till och med dö i väntan på att får träffa en doktor. För egen del lutar jag åt det senare.

Det kan vara på sin plats att gå till botten med orsaken, för den är ganska enkel. Det finns helt enkelt för få läkare, och då inte minst allmänläkare och psykiatriker. Och vad är då orsaken till att antalet läkare är för få? Jo helt enkelt att det inte utbildas tillräckligt många! När stora pensionsavgångar dessutom väntar under de närmaste åren, så blir det ännu mer uppenbart att något måste göras för att komma tillrätta med bristen på läkare.

Under den moderata partistämman kommer jag därför att ställa krav på att antalet utbildningsplatser för läkare utökas. Det är en nödvändig lösning på det problem som Uppdrag Granskning uppmärksammar - men också helt avgörande för att förbättra kvalitén i svensk sjukvård. Det är nu dags att göra något åt de allvarliga problemen i svensk välfärd.

Smådriftsfördelar

Sveriges Radio rapporterar idag om att allt fler mejerier startas runt om i landet. Ofta är det bönder som själva tar tag i ett förädlingssteg för att få bättre lönsamhet.

Det är en oerhört intressant utveckling. Större är inte alltid bättre, utan kan tvärtom leda till sämre effektivitet och sämre lönsamhet. Stora organisationer må ha skalfördelar, men risken för byråkrati ökar också. Det finns därför goda skäl för varje organisation att nogra pröva effektiviteten i den verksamhet som bedrivs. Det gäller inom privata företag såväl som i offentlig verksamhet.

I vissa fall är storlek helt avgörande för att nå tillräcklig styrka och konkurrenskraft. I andra fall, inte minst i det offentliga, är jakten på större och större enheter en riskfaktor. Det offentliga och dess verksamhet ska organiseras utifrån medborgarnas bästa - samtidigt som effektivt nyttjande av skattemedel också är en förutsättning.

Det är bara att önska alla nystartade mejerier lycka till i hård konkurrens. Förhoppningsvis kan vi som är verksamma i den politiskt styrda delen av samhällsmaskineriet lära både det ena och det andra av utvecklingen.

Bråkmakarna

Svenska Dagbladet berättar att de boende i Rosengård kastade ut de inkräktande bråkmakarna. Bra. Mycket mer behöver egentligen inte sägas.

Men bakom gårdagens händelser finns något mer, inte minst i det efterspel som också skildras. Det blir nu uppenbart vad ganska många av oss länge sett och varnat för, nämligen att krafterna till vänster (ja, och i detta fall hör terrorismen uppenbart hemma till vänster) inte alls är intresserade av Rosengårdsbornas väl och ve, utan av att få genomslag för sin politiska uppfattning. Den politiska uppfattningen uttrycks, som synes, bäst genom bensinbomber och gatstenas, precis som den gjort i oräkneliga kravaller i mer än hundra år nu.

Någon medkänsla eller omtanke finns icke i denna politiska hållning, däremot en bergfast övertygelse om att man har rätt - och därmed rätt att ta till vilka politiska medel som helst för att få sin vilja fram, även rent våld.

Samtidigt noterar vi hur vänstern - ja, vänstern - i Venezuela med olika metoder försöeker begränsa demokratin i sin del av världen. Mellan Rosengård och Caracas går därmed en spikrak, och blodröd, linje. Hur det brukar sluta är också både välkänt och dokumenterat.

Som av en händelse firar vi just nu också tjugoårsminnet av den "paneuropeiska picknick" som gjorde slut på...ja, just det. Som gjorde slut på årtionden av kommunistiskt förtryck i Central- och Östeuropa. Ett förtryck som en gång inleddes med att arbetare och bönder i Ryssland skulle "frigöras" med Marx, Lenins och Stalins metoder.

Ett parti dominerat av män

Igår lyfte Svenska Dagbladet, mycket förtjänstfullt, fram männens dominans i moderaterna. Idag skriver Hillevi Engström och Mats Johansson, moderata riksdagsledamöter, lika förtjänstfullt i frågan. Vårt parti har ett problem som går längre än att handla om fördelning av tunga förtroendeposter. Engström och Johansson blir dock lite grunda i sin analys, när de pekar ut kommunerna som det stora bristområdet.

Det ser nämligen rätt olika ut, vilket inte heller framgick av artikeln i fredagens SvD. I Uppsala län finns elva moderata med förtroende uppdrag på hel- eller deltid, det vill säga riksdagsledamöter, landstings- och kommunalråd. Fem av dem är kvinnor. Det är, som sagt, bara det att enbart statistik hotar att skymma det viktiga. Vi är ett part med ett i grunden ganska manligt perspektiv. Det gör oss till ett halvt parti i många avseenden.

Den kulturella omvandling av partiet som nya moderaterna innebar har tyvärr inte nått fram till en förändring av detta. Vi är fortfarande ett parti av män, med manligt dominerade frågor i förgrunden. Risken är därmed också uppenbar att även ett jämställdhetsarbete faktiskt blir på männens villkor. Samtidigt innebär ju denna mansdominans - som alltså är ett obestridligt faktum - att vi män faktiskt måste ta ett ansvar, och ett större ansvar än i dag, för att komma till rätta med situationen.

För egen del tycker jag att jag lyckats bra i min avsikt att rekrytera kvinnor i vissa anseenden, men sämre i andra. En rad ledande befattningshavare i landstinget, som jag personligen haft ansvar för rekryteringen av, är kvinnor - för att ta ett exempel. Jag tror också att vi män måste bli bättre på att se, lyfta fram och driva på kvinnor. Vi måste se möjligheter i kvinnors karriärsträvanden - inte hot och faror. Det vi allt för länge gjort är nämligen just att se möjligheter i män som söker karriärpositioner - men svårigheter, hot och risker i kvinnor som gör samma sak.

Jag tänker nu inte, som jag gjorde i våras i ett blogg inlägg på den internationella kvinnodagen, räkna upp och lyfta fram alla förtjänstfulkla kvinnor som jag har förmånen att arbeta tillsammans med. Däremot tänker jag ge två löften. I det kommande arbetet med nomineringar till riksdag, landsting och kommuner tänker jag arbeta aktivt för fler kvinnor på ledande postioner i partiet. Om jag får fortsatt förtroende som politisk ledare för moderaterna i vårt landsting kommer jag dessutom att arbeta aktivt för att lyfta fram fler kvinnor i ledande roller även i det sammanhanget. Det tror jag nämligen är nödvändigt om vårt parti ska fortsätta att förnyas och utvecklas.

Kvalitet, kvalitet, kvalitet!

Dagens stora lokala nyhet är givetvis konkursen i Doctrinagymnasiet. Jag hör till dem som tycker det är bra! Det kräver givetvis en förklaring.

All verksamhet som finansieras med skattemedel måste hålla hög kvalitet. Så är definitivt inte fallet; snarare finns det gott om skattefinansierad verksamhet som helt enkelt inte håller måttet. Doctrinagymnasiet är, definitionsmässigt, ett exempel på detta. Mer beklagligt är att även verksamhet som bedrivs i så kallad egen regi har kvalitetsbrister som ofrånkomligen skulle leda till konkurs om det inte fanns skattemedel i bakgrunden.

Däremot är det angeläget att konkursen inte blir en katastrof för eleverna. I stället måste - måste - vi ha ett skolväsen som ger möjlighet för elever att hitta andra utbildningsplatser om en skola lägger ner, går i konkurs eller av andra skäl inte kan fullgöra sina skyldigheter. Annorlunda uttryckt är det viktigt att det offentliga, som finansiär av skola, vård och omsorg, ser till att säkerställa kvalitet i stället för att själv bedriva verksamhet mer eller mindre i konkurens med andra - privata - aktörer.

Behovet av kvalitetskontroll i skattefinansierad verksamhet är uppenbart och borde vara det offentligas, läs politikens, viktigaste uppgift. Men det som står i fokus är i stället den i egen regi bedrivna verksamheten - och att kontrollera sig själv är som sagt inte det enklaste. Inte minst inom hälso- och sjukvården är detta ett uppenbart bekymmer.

Jag förutsätter att skolpolitikerna i Uppsala kommun ser till att alla gymnasieelever får en gymnasieutbildning med hösta möjliga kvalitet. Det är nämligen en viktigare uppgift än att driva skolor i egen regi.

Tragedin i Rnkeby

Följer idag den tragiska branden i Rinkeby, en händelse som visar hur nära en tragedi kan inträffa i vardagen. Det kan hända när som helst och var som helst - och drabba vem som helst av oss. Därför är en viktig del av vår egen trygghet att vi har beredskap för att olyckor faktiskt kan inträffa och inser att den egna beredskapen aldrig kan ersättas av aldrig så noggranna föreskrifter och varningar. Hur många kastar till exempel en blick på utrymningsplanen då man checkar in på ett hotellrum eller kontrollerar var flytvästarna finns när man går ombord på en färja till Danmark, Finland eller Gotland?

Sverige har en väl utvecklad räddningstjänst och sjukvård, i sammanhanget ska till exempel inte den kvalificerade brännskadevården glömmas bort. Men det personliga ansvaret kan aldrig glömmas.

Än viktigare i detta fall är dock en annan del av samhällets krisberedskap, nämligen förmågan och beredskapen att vara beredd att finnas till hands med det kanske viktigaste av allt: omtanke, tröst och närhet. I Rinkeby finns nu många som är oroliga, chockade och utsatta på olika sätt. Mina tankar går till dem som drabbats, med en förhoppning att de har människor i sin närhet som kan ge stöd och omtanke.

Sex döda medmänniskor en vanlig sommardag, det ger perspektiv på tryggheten och närheten mellan människor.

Egen vaccinfabrik tveksam lösning

Jag brukar inte polemisera med våra egna experter, och framför allt inte med en så namnkunnig och respekterad som professor Björn Olsen, en av världens absolut ledande på infektionssjukdomar. Vi har skäl att vara mycket stolta över att Olsen är knuten till Uppsala universitet, och därmed är i nära samarbete med vårt landsting.

Frågan om en egen (läs statlig) vaccinfabrik stöttes och blöttes ör några år sedan. Åtskilliga utredningar gjordes i frågan, och den samlade bedömningen blev till slut att det varken skulle vara kostnadseffektivt eller patientsäkert att staten producerade vaccin i egen regi jämfört med att teckna avtal som säkerställde leverans i händelse av behov - den modell som nu är aktuell.

Det är således inte säkert att det skulle ha blivit ens tillnärmelsevis billigare med produktion i egen, statlig regi. Det är inte heller säkert att leveranssäkerheten skulle varit bättre eller snabbare bara för att staten haft en "egen fabrik". Tvärtom är risken stor att staten då i stället drabbats av kritik för att man "byggt fast sig".

Det staten däremot bör göra är att se till så att forskningen på området får tillräckliga resurser. Det äör en långt viktigare uppgift på området för staten än att i egen regi producera stora mängder ifluensavaccin.

I övrigt var beslutet om byggande eller inte av statlig vaccinfabrik en fråga för regeringen och därmed är det upp till företrädare för regeringen att diskutera frågan med Olsen.

Chocknotan

Nu beskrivs notan för varje enskild influensavaccination - känd sedan drygt en månad tillbaka - som en "chock för landstingen. I själva verket visste vi exakt vad varje dos skulle kosta redan vid beställningstillfället, och redan då ansåg många av oss berörda att det blev en dyr nota. Men med de avtal som är tecknade är manöverutrymmet något begränsat. 18 miljoner doser influensavaccin av en speciell sort är ingenting som man har liggande på hyllan, om man säger så.

Alltså kan det vara på plats att en engång repetera förutsättningarna. Socialstyrelsen har rekommenderat massvaccination. Staten har tecknat ett avtal om garanti för leverans, och landstingen gemensamt har gjort en beställning. Jag skulle, vilket jag sade redan då beslutet togs i juni, vilja se den som motsätter sig detta som en helhet, sedanär det väldigt enkelt att kritisera de enskilda stegen. Vi i de enskilda landstingen har givetvis ingen möjlighet att påverka priset per dos - det skulle se ut om 21 landsting var för sig började förhandla med läkemedelsolagen.

Slutsatsen av allt detta är att än en gång konstatera hur viktgit det är med tryggt och sakligt agerande i en krissituation - och att det finns åtgärder på hälso-och sjukvårdspolitikens omfråden som ofrånkomligen är statliga/nationella till sin karaktär. Sådana frågor kräver också en nationell lösning, och kan inte ligga på ett enskilt landsting att hantera.

Förnuft och omdöme är viktigt i en krissituation

Svenska Dagbladets utmärkta journalist Inger Atterstam skriver idag en utmärkt artikel om det verkliga läget vad gäller den nya influensan. Det hedrar henne, och hennes tidning, i ett läge då larmen duggar tätt - inte alltid med full täckning.

Nu är det på plats att på en gång konstatera: vi står inför ett allvarligt läge. Det vi vet är att det väntar en världsomfattande epidemi, alltå en pandemi, och att den kommer att få allvarliga följder för en lång rad samhällsfunktioner. Men snälla snälla, låt oss slippa en informations- och propagandamässig kris ovanpå den medicinska och samhälleliga! Det finns alltså inga skäl att tona ned de problem som samhället står för i form av stora skaror av sjukfrånvarande medarbetare, belastning på hälso- och sjukvården, planering, genomförande och finansiering av stora vaccinationsinsatser med mera. Men allt detta finns det för närvarande en metodisk bearbetning av, som vad vi nu kan se kommer att vara på plats när problemen på allvar står för dörren.

Här har massmedierna ett enormt ansvar. Som Atterstam påpekar i sin artikel, så finns all den information som den enskilde medborgaren behöver. Jag kan särskilt rekommendera Smittskyddsinstitutet, myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) och sist men inte minst den särskilda, för olika myndigheter gemensamma webbplatsen för krisinformation. Vidare finns information hos Socialstyrelsen och givetvis hos landsting och olika vårdgivare.

En fråga som diskuteras ivrigt är vem som ska bekosta vaccinationsinsatsen. Låt mig där bara konstatera att det är bra om alla fakta är på bordet innan ett slutligt beslut fattas. Hur vi än hanterar de utmaningar som väntar, så föreligger ett gemensamt ansvar som delas av många aktörer. Var och en av oss som företräder någon av dessa aktörer - staten och dess olika myndigheter, landsting, vårdgivare, kommuner och många andra - så har vi alla skäl att från vår uppgift och utgångspunkt agera så ansvarsfullt som möjligt.

I detta har landets olika massmedier, kommersiella såväl som public service, självfallet en viktig uppgift. Om den uppgiften är att öka människors oro eller att bidra till att ge saklig, korrekt och samhällsorienterande information - ja, det är upp till varje ansvarig utgivare att överväga.

Saklighet särskilt viktigt i hälso- och sjukvårdspolitiken

På söndag är det ett år och två månader kvar till nästa val, och nog kan man redan nu märka att temperaturen stiger. Framför allt kan vi notera en växande desperation hos socialdemokraterna; nog så begripligt men också en källa till riktigt obehag. Det blir nämligen också allt mer uppenbart att (S) med svag politik, svajig ledning och svårhanterade koalitionsvänner är beredda att göra vad som helst för att återta makten. Och då menar jag vad som helst!

Till exempel rena osakligheter! Eftersom det rör patientärenden går jag inte gärna in på detaljer, men mer allmänt kan jag notera att människor tar kontakt med mig och andra landstingspolitiker efter att ha delgetts direkt felaktiga uppgifter av, som det heter, följder av Alliansens politik.

Att skrämmas är givetvis ett verkningsfullt politiskt vapen, och det gäller i all synnerhet sjukvården. Jag har all förståelse för att vi kan ha olika syn på hur vården ska organiseras och på de politiska beslut som leder fram till förändringar. Däremot har jag ingen förståelse för argumentering som går ut på att vissa partiers politik skulle vara mer eller mindre hälsovådlig. Det har inget med ideologiska skillnader att göra, utan handlar som sagt uteslutande om bristande politisk heder.

Därmed skiljer sig hälso- och sjukvården från exempelvis stadsplaneringsfrågor eller till och med skola, socialtjänst och äldreomsorg. Det ställer stora krav på den som arbetar med hälso- och sjukvårdspolitik, inte bara i fråga om vanlig saklighet utan också om vikten av att agera och att agitera så att människor inte oroas eller rent av skräms i onödan.

Det ska på en gång sägas att jag inte vet vem som stått för de uppgifter som gjorde min sagesperson orolig (för att inte säga uppskrämd), inte ens om vederbörande själv är politiskt verksam eller endast sympatisör. Det väcker dock ett behov av att lyfta fram hur viktigt det är att agera klokt och sakligt, även när debattens vågor går heta. Vi får hoppas att övertrampen inte blir för många, då valrörelsen hettar till ytterligare.

Dagsnoterat

Beskedet att staten inte kompenserar landstingen för kostnaderna för influensavaccinering ka´n envar givetvis ha synpunkter på. Det som nu kan konstateras är att sista ordet trots allt inte är sagt - vilket inte innebär att jag räknar med att staten i sin snällhet saklöst kommer att kompensera landstingen. Däremot återstår att räkna av slutnotan och se vilka kostnader, läs merkostnader, som uppstår. Det finns ju skäl att konstatera att kostnader för att hantera en pandemi måste ställas i proportion till det löpande arbete som landstinget bedriver, där ju hälso- och sjukvård som bekant är en minst sagt betydande del.

Likaså finns givetvis skäl att noga följa vad influensans framfart för för konsekvenser för vårdköer och vårdgaranti; här har vi anledning att var mycket vaksamma, för det är synnerligen angeläget att ingen behöver vänta i onödan på att få den vård man behöver, influensa eller inte.

Mer uppseendeväckande är faktiskt den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Marita Ulvskogs utfall mot statsministern i Europaparlamentet. Ulvskog, helt ny i parlamentet, betedde sig verkligen som en nykomling! I ett rasande inrikespolitiskt inlägg anklagades statsministern för i stort sett alla inrikespolitiska försyndelser som hittades kunde. Utfallet kan inte ses som något annat än ännu ett exempel på socialdemokraternas och vänsterkartellens tillkortakommande. Men det är ändå inte det mest uppseendeväckande.

Ulvskogs utfall visar att socialdemokratin har svårt att acceptera ett politiskt landskap där den socialdemokratiska världsbilden och dito problemformuleringen tillåts dominera. Även i en situation där regeringen är borgerlig ska socialdemokratisk politik råda, punkt slut. Någon´"borgfred" om inrikespolitiken kan det givetvis inte bli tal om, med mindre än att alliansens omedelbart överger sina egna ståndpunkter och istället anammar de socialdemokratiska. Jojo, vi känner igen agerandet från andra håll.

Det är nu hög tid att få stopp på detta synsätt och en gång för alla se till så att Sverige blir ett land där det inte bara är möjligt med politiska maktskiften - utan att Sverige också blir ett land där sådana politiska maktskiften faktiskt innebär en politisk kursändring.

För att detta, självklart i varje demokratiskt styrelseskick, ska kunna bli verklighet så är det framför allt en sak som krävs. Det är faktiskt att det inte sker något maktskifte i 2010 års val, utan att socialdemokraterna och deras koalitionskamrater hålls borta från makten ett tag till. Det behöver Sverige.

Väl fungerande donationsrutiner

Kan i all hast - det är ju faktiskt semester - konstatera att Akademiska sjukhuset, och därmed inte bara vårt landsting utan hela den sjukvårdsregion som Akademiska betjänar, ligger bra till när det gäller organ som doneras för transplantationer. Bakgrunden är väl fungerande rutiner och ett väl fungerande samarbete mellan berörda sjukhus och landsting. Med andra ord ännu ett glädjande exempel på vad det goda samarbetet i sjukvårdsregionen innebär för medborgarnas liv och hälsa.

Det goda samarbetet skv givetvis vårdas, inte bara när det gäller organdonationer. Det är också viktigt att tillgången till organ inte isoleras till ett enskilt landsting eller ens till ett visst regionsjukhus. Organdonationer är en nationell fråga, allra minst. Lyckligtvis finns också, framför allt när det gäller mer ovanliga transplantationer, ett väl etablerat internationellt samarbete.

Vi har således, i detta som i många andra fall, skäl att vara ödmjukt stolta. Och, som sagt, att vårda det framgångsrika arbete som utförts genom att arbete vidare och att utveckla de arbetsformer som lett fram till uppnådda resultat.

Fackliga rättigheter - och skyldigheter

Innan jag skriver det följande är det kanske på plats att poängtera att jag tycker det är väldigt viktigt att vi har starka och väl fungerande fackliga organisationer. De är en viktig grundval i en fungerande marknadsekonomi. Men ändock...

Lyssnade idag till ett intressant inslag i radions nyhetsprogram "klarspråk". Det handlade om ungdomar i Umeå som tvingats "provjobba" gratis på en restaurang. Givetvis hade facket fullt berättigade synpunkter på detta, och på ungdomars bristande kunskap om vad man kallade "fackliga rättigheter". Man menade de rättigheter som varje arbetstagare har, ofta med stöd i lag men också med utgångspunkt i kollektivavtal och andra överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Nå, det aningen häpnadsväckande i den facklige talesmannens resonemang var att skulden till dessa bristande kunskaper sades ligga hos skolan! Elever borde ges mer upplysning om hur kollektivavtal fungerar och vilka "fackliga rättigheter" man har på arbetsmarknaden.

Säga vad man vill om svenskt skolväsende, men vi har en unikt stark facklig tradition i vårt land. Denna är uppbyggd av såväl förtroendevalda som av anställda ombudsmän, inte sällan bekostade av välvilliga arbetsgivare - till stöd för goda förhållanden på arbetsmarknaden. Nog borde dessa horder av fackligt aktiva och anställda ha tid för att upplysa ungdomar om vilka regler som gäller på arbetsmarknaden, i regel efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter - alltså det som sagesmannen i inslaget kallade för "fackliga rättigheter".

Men ombudsmännen och de av arbetsgivaren avlönade fackligt förtroendevalda tycks ha annat att göra. Nå, vi har ju inte bara en osedvanligt stark facklig rörelse; i tillämpliga delar är den också osedvanligt politiskt bunden - till ett visst politiskt parti.

Jag har ett gott råd till svensk fackföreningsrörelse. Ägna er mer åt fackligt arbete, och mindre åt politiskt. Följden kommer att bli en bättre fungerande arbetsmarknad där även ungdomar får klart för sig att de har ett stöd i en konflikt med misshagliga arbetsgivare. Kanske kan rent av en och annan nyanställd yngling söka medlemskap på kuppen.

Facket har inte bara rättigheter, utan också skyldigheter.

Egenmäktigt förfarande

Brottsbalken 8 kapitlet, 8§: Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

Med andra ord: om du utan lov befinner dig på annans mark, så begår du brottet egenmäktigt förfarande. Om du å andra sidan äger mark och med skyltar eller andra anordningar meddelar allmänheten att hålla sig borta från din egendom så gör du det inte, så länge inskränkningen går ut på att freda ditt privatliv (exempelvis från busliv och störande). Men så långt tycks bristen på respekt för äganderätten ha gått, att folk anser det vara en rättighet att kränka den.

Jag skriver givetvis om Evy, som äger en fastighet i Vårdsätra och dessutom arrenderar mark där hon låter folk bada. Dock inte nattetid och inte under vilket beteende som helst. För detta, att hon upplåter sin mark, har Evy nu polisanmälts!

Kära vänner, markägare eller inte, det är dags att reagera! Faktum är att det allt mer vidlyftiga tolkandet av "allemansrätten" hotar tillämpningen av denna fina sedvänja. Ivern att övertolka den leder till att allt fler markägare tröttnar på att människor med självtagen rätt klampar in på deras egendom - vilket leder till fler förbudsskyltar, fler stängsel och fler markytor där det så kallade rörliga friluftslivet hålls undan. Och det är inte så konstigt; om man tror att rätten att vistas i skog och mark också innebär en rätt att förstöra, störa och bete sig allmänt olämpligt har man fattat helt och hållet fel.

Allemansrätten är ett informellt kontrakt mellan markägaren och den som vill röra sig i skog och mark. Den innebär rättigheter men också skyldigheter för den som vill njuta av markägarens generositet. Tyvärr iakttas dessa skyldigheter inte i någon större utsträckning, och informationen om skyldigheterna är inte precis tydlig. Dte har lett till en situation där många - inte minst ungdomar - tror att det är fritt fram och att enskild egendom inte behöver respekteras.

Jag hoppas att Evy får ha sin egendom i fred. Det har hon samma rätt till som alla andra. Och det är ingen skillnad om det gäller mark eller andra tillhörigheter.

En inte oviktig skillnad

Relativiseringen och urskuldrandet från vänsterhåll av det politiska våldet fortsätter som väntat. Ingen utanför de berörda leden försvarar våldet från nazister, fascister och andra liknande krafter. Många försvarar, legitimerar och beskriver därmot vänsterns våldsanvändning.

Ett argument som förtjänar kommentar är att så många fler fascister, nazister och andra liknande element lagförs för betydligt fler brott som inte har politisk anknytning. Det är inte en bra ursäkt för vänsterelementen; tvärtom. Det visar bara att många av dem som begår politiska brott med nazistiska, fascistiska och liknande förtecken snarare är allmänt kriminella och våldsbenägna snarare än uttalat politiskt medvetna (vilket givetvis inte utesluter att sådana finns). De politiskt kriminella krafterna till vänster, däremot, är utomordentligt politiskt medvetna - och således i kraft att sätta handling bakom sina politiska teorier.

Jag kan med andra ord hålla med om att vänsteraktivister är en hårsmån mer intellektuella än nazister, fascister och liknande element. Det gör dem dock inte mindre otäcka; tvärtom. Noga planerat våld med intellektuell bas skrämmer i alla fall inte mig mindre än mer oreflekterade knölpåkar och knogjärn.

Så till likheten. Den stavas hat. Det är nämligen den kanske viktigaste frågan att ta itu med rent politiskt och ideologiskt. Politiska krafter till vänster är varken ädlare eller mer kärleksfulla än andra, tvärtom.

Obehagligt

Kan efter dagens rapport från Brottsförebyggande rådet och Säkerhetspolisen (refererad i DN och SvD) givetvis inte låta bli att skriva några rader, fast det egentligen inte borde behövas. Både rapporten, referaten och diverse kommentarer, bloggar och andra inlägg talar för sig själva. Notera till exempel den anonyma (och självklart är den anonym) kommentar på gårdagens blogginlägg som jag - givetvis - publicerat. Det har jag bland annat gjort för att visa att våldsverkarna och deras supporters till vänster håller sig med huvor och masker även på nätet.

Våldet är givetvis allvarligt, men minst lika obehagligt är, som sagt, den ständiga relatíviseringen och till och med förhärligandet av vänsteraktivisternas stenkastande. Om inte annat så kan man alltid ursäkta vänstervåldet med att påstå att det skr för ett gott syfte, till exempel till stöd för de grupper i Palestina som har som politisk idé att skjuta granater på israelisk civilbefolkning. Ett beteende som inte får kritiseras för då är man motståndare till "den palestinska saken". Hmmm.

I grunden är det hela faktiskt ganska enkelt. De vänsterorienterade ideologierna (de är många, och understundom så motsägelsefulla att de är varandras värsta fiender) har alltid nära till våldet som politiskt verktyg. Orsaken? Enkelt. En ideologi som bygger på att hata har givetvis lätt att låta hatet gå över i verkställighet. Och om man bygger hela sin samhälssyn på motsättningar mellan människor - och på att dela in människor i grupper i stället för att se individer - så ligger det nära till hands att ta fram vapen när lusten faller på.

Och, som sagt var, något entydigt och förbehållslöst avståndatagande får vi inte från vänsteraktivisterna närstående mer demokratiska krafter. Det finns alltid en ursäkt bakom hörnet för det våld som kallas vänsterextremt. Man kan fundera på varför.

Och, ni som kommenterar mina blogginlägg anonymt, fortsätt gärna med det. Jag kommer att publicera dessa anomyma kommentarer helt enkelt eftersom de säger så mycket. Om synen på öppenhet och synen på att stå för sina åsikter. Bland de politiska så kallade aktivister som är en del av grunden för mitt politiska engagemang. Det öppna och fria samhället måste alltid försvaras!

Trevlig sommar!

Sedan när blev skadegörelse festligt?

Media, i detta fall DN, förnekar sig inte i sina referat av den unga vänsterns orgier i våld och skadegörelse. Den här gången handlar det om Hamburg, men det spelar ingen roll om det är i Sverige eller utomlands.

I grunden är det hela mycket enkelt. Inom valda delar av den politiska vänstern, med alla sina rörelser av skilda slag, finns en allmän tendens till att använda ¨våld och skadegörelse som politiskt vapen. Jag skriver "valda delar" och "av skilda slag", för jag är väl medveten om att alla vänsteraktivister inte aktivt använder våldsmetoder. Däremot finns också en omfattande relativisering av den politiska våldsanvändningen, och den tar sig två uttryck.

Det ena är det som nu, som sagt, skildras i media. När några hundra vänsteraktivister beger sig till Hamburg ska ingen tro att de gör det för att festa lite fredligt på gatorna. Deras vålds- och skadegörelseaktiviteter är i själva verket ytterst välplanerade - men de har varit framgångsrika i att ge sin våldsanvändning en air av gemenskap och trivsamt festande. Tyvärr.

Det andra är att mer stillsamma och demokratiska delar av vänstern aldrig någonsin tar fullständigt och kompromisslöst avstånd från det som händer. Det finns alltid två reservationer. Den ena är att man distanserar sig från de grupper som svarar för våldet -oavsett ideologiskt släktskap. Det andra är att det alltid är någon utomstående kraft - polisen, Israel, USA, kommersiella krafter eller i stort sett vad som helst - som "egentligen" är skyldig.

Men hur svårt kan det vara? Titta här: våld är fel. Punkt. Att slå sönder annans egendom är helt fel. Punkt. Att använda våld i politiskt syfte inom en demokratisk rättsstat är totalt fel. Punkt och slut. Inget av detta borde vara något problem att ställa upp på för i stort sett vem som helst från socialdemokratin och vänsterut. Punkt, slut och inget att diskutera. Men av erfarenhet kan vi lugnt vänta in diverse urskuldrande kommentarer även denna gång, och även om det hände i ett annat land.

Bedrövligt är vad det är, men den fick mig tydligen att blogga en gång till denna sommar. NU är det däremot högst sannolikt att bloggen tar semester fram till början av augusti. På återhörande!

På plats och i full gång

Så är Almedalsveckan i full gång, med mer än 200 seminarier per dag. För egen del väntar nu ett part riktigt hektiska men intressanta dagar. Gårdagen, mest resdag, innehöll bland annat ett mingel på den båt som ett antal aktörer i Mälardalen samsas om. Den goda stämningen var inte att ta miste på, på en absolut proppfull båt med många intressanta människor. Träffade till exempel Våsterås kommunstyrelseordförande Elisabet Unell, min gamle vän Johan Thor, numera på läkemedelsföretaget GlaxoSmithklineBeecham (som sålt influensavaccin inför pandemin till landets alla landsting - vår bekantskap har dock inte med detta att göra alls!!!) och den nye landshövdingen i Västmanlands län, Ingemar Skogö. Och många andra.

Det är nämligen detta sm är en väsentlig del av Almedalen; att hinna möta människor som man mellan varven knappt ens hinner prata med. Här finns tid för lite mer avkopplade samtal, vilket är viktigt för den goda relationen när tempot stiger igen efter semestrarna. På det sättet har dessa möten stor betydelse för vardagen i politiken hemma i Uppsala och i länet.

Vi hörs och syns; slå en signal om du själv är på Gotland denna vecka!

Medielogik är inte alltid så ankelt

Idag finns ett inslag i Radio Uppland som faktiskt stämmer till lite eftertanke i sommarnettan. Det handlar om en ridskola i Slavsta i östra delen av Uppsala. Där bedrivs en av många uppskattad verksamhet, framför allt för barn. Nu ligger emellertid gården i fråga inom detaljplanelagt område, och då finns en gräns på 200 meter mellan bostadbebyggelse och hästanknuten verksamhet.

Att Radio Uppland gör ett inslag om att verksamheten måste upphöra är ganska naturligt. Nyheten fyller rätt många krav på rimlig nyhetsvärdering, och inslaget är välproducerat. Så vad är då problemet?

Frågan är hur medierna hade beskrivit en motsatt situation. Låt oss anta att myndigheterna, kommun och länsstyrelse, hade tillåtit hästverksamheten. Låt oss sedan anta att någon reagerat på detta och påtalat risken för allergier. Gissa om vi hade kunnat se och höra ett reportage fyllt av både indignationoch ilska mot "myndigheter och makthavare".

Låt mig vara tydlig: detta är ingen kritik vare sig mot Radio Uppland eller mot det aktuella inslaget. Det är välgjort och producerat i ett medium med god förmåga att hålla sig till journalistikens spelregler. Däremot är inslaget, och det är skissade alternativet, ett exempel på att nästan alla berättelser i media her mer än en sida - och att det är viktigt att skildra olika sidor av ett förhållande sakligt och neutralt. Medias uppgifte är nämligen inte att bilda opinion, utan att skildra de olika opinioner som har anledning att komma till tals i det offentliga samtalet.

Ingen kritik mot inslag eller aktuellt medium, alltså. Men tänk om det goda exemplet kunde bli utgångspunkt för en mer sansad spegling av många gånger komplicerade och mångfacetterade nyheter - som tyvärr allt för ofta skildras enkelt och ganska ensidigt.

Mingelvecka på gott och ont.

Nyhetskanalen har gått igenom vilka uppsalabor som kommer att vara aktiva i Almedalen och noterat att jag tydligen är den mest aktive politikern. Jag kommer under veckan att delta i tre seminarier om kollektivtrafik, läkemedel och regional utveckling. Det är givetvis smickrande att vara den mest inbjudne uppsalapolitikern, men ännu viktigare är faktiskt att Uppsala syns och är aktivt i Almedalen. Just därför är jag tacksam för att kunna delta i olika aktiviteter - och att vara aktiv i Almedalen.

Det finns fog, det ska erkännas, att ifrågasätta hela fenomenet Almedalsveckan. I grunden är det ett evenemang för de närmast berörda. Almedalen är helt enkelt en träffpunkt för politiker, journalister, PR-människor och beslutsfattare från olika samhälssektorer. Särskilt många beslut fattas inde under veckan - men det knyts många viktiga kontakter.

Det är därför jag åker dit. Uppsala behöver synas och vara aktivt på den nationella politiska arenan. Vi behöver lyfta fram att Uppsala faktiskt är landets fjärde största stad - och att landstinget i Uppsala län till omsättning och antal anställda är landets fjärde största landsting. En viktig orsak till detta kommer också fram i en granskning av deltagarna på olika seminarier. Påfallande mycket handlar i år om medicin, läkemedel, vård och hälsa - och påfallande många av de experter som bjudits in kommer från Akademiska sjukhuset. Det är dock inte så förvånadne eftersom en påfallande stor andel framträdande forskare finns just på Akademiska; ett av landets absolut ledande universitetssjukhus.

Det ska bli ett nöje att delta i Almedalsveckan; när den nu finns går det knappast att bortse från den. Motivet för mitt deltagande är att bevaka länets intressen, det vill säga att se till så att Uppsala län fortsätter att växa och vara starkt. Givetvis kommer jat att blogga, kommentera och referera annat än mina egna evenemang under veckan - som kommer att bli hektisk men också säkert en aning avkopplande.

Noterar att UNT skriver om Upplands Lokaltrfiks (UL) SMS-biljetter, som inte blivit samma succé på regionbussar och tåg som i stadstrafiken. Det finns nog flera skäl till det, till exempel att resandet med regoionbussarna i högre grad är regelbundet (till exempel arbetspendling) och att fler därför använder period- och rabattkort.

Generellt går nämligen trafiken som UL svarar för som tåget, om lustigheten ursäktas. Rimligen är den väl fungerande kollektivtrafiken också en orsak till att vårt län de senaste åren haft en god ekonomisk utveckling, det vill säga att ökda pendlingsmöjligheter gett en större arbetsmarknad till nytta både för arbetssökande och arbetsgivare. Ett större utbud - och större tillgång - på både arbetskraft och arbetsplatser är bra för den ekonomiska dynamiken och därmed bra för Sverige. UL har en viktig roll i detta, och då i synerhet regionbussarna och Upptåget. Två nya tågsätt och en medveten satsning på att utveckla trafiken utgör en viktig del av detta.

Kommande vecka har jag nöjet att prata om detta på ett seminarium under Almedalsveckan. Välkommen att lyssna och diskutera, om du är i Visby och har vägarna förbi!

Ansvar att förvalta

Mycket går nu Uppsalas och länets väg. Vi fick en god tilldelning av det statliga infrastrukturanslaget, och av de forskningsmedel som nyligen klubbades. Befolkningen ökar i länet, och även om det ekonomiska läget är allvarligt här som överallt annars, så finns det en aktivitet som ger gott hopp inför framtiden.

Dessa ljuspunkter ger dock goda skäl till ett mycket stort mått av ödmjukhet. De statliga anslagen, till forskning såväl som till infrastruktur, är i hög grad tilldelade Uppsala som en del i ett större ansvar än det för den egna kommunen eller länet. Det är viktigt för oss i Uppsala län att samverka med andra, både för att få bästa möjliga effekt av tilldelade medel och för att uppnå det som är syftet: att tillväxt och utveckling når så stora delar av landet som möjligt.

Bilden av ekonomin är nämligen inte lika ljus överallt. I de delar av landets som domineras av tung basinsdustri, fordonstillverkning och råvaruproduktion är situationen inte bara tuffare. Det rör sig också om branscher och verksamheter som behöver komma ut ur det rådande läget med ett stort mått av strukturomvandling. Vi har en betydande global överproduktion av personbilar, och det måste givetvis svenska aktörer förhålla sig till. Det innebär, i sin tur, inte att svenska biltillverkare automatiskt är dödsdömda. Däremot innebär det att svensk bilindustri, sluttillverkare såväl som underleverantörer, måste anpassa sina produkter, sin marknadsföring och sin organisation till de nya förhållanden som kommer att råda.

I vår lilla del av världen måste vi fortsätta att vara bäst på det vi är bra på. Vi måste ha de skickligaste medicinska forskarna, de bästa miljöerna för exempelvis klinisk forskning och de bästa yttre förutsättningarna för att etablera industrier som kan utvecklas.

Personligen ska jag, efter nästa veckas aktiviteter i Almedalen, ta några veckor ledigt för att koppla av och ladda om. Därefter gäller det att åter ta upp arbetet med att förvalta den goda utvecklingen i vår del av landet, till godo inte bara för Uppsala utan för hela Sverige. Ett gott samarbete, och klokt hanterande av gemensamma resurser, är en förutsättning för att klara välståndet även i framtiden.

En helg för att fira skapelsen och livet

Jag läser dagens debattinlägg i DN av ett antal personer som tror på sekularism, och jag ryser. De vill frammana en bild av att ett samhälle där religionen relativiseras skulle vara öppnare, mer tolerant och mindre fördömande, men redan själva artikeln pekar ju im motsatt riktning. I själva verket är den sprängfylld med fördomar mot alla som tycker annorlunda än dem.

Det är klart; om man lever i föreställningen att tro på ett högre värden än den enskilda individen är hokuspokus och vidskepelse, så kan det finnas ett begripligt drag i Humanisternas resonemang. Men så är faktiskt inte fallet. För de flesta troende, oavsett trosriktning, är det faktiskt så att "godhet kommer inifrån, inte uppifrån" som Humanisterna själva skriver. Att tro på ett högre väsen - oavsett vad man kallar detta - är att tro på att det finns saker i tillvaron som vi inte förstår och som inte låter sig förklaras med rationella orsaker och samband. Där ligger också mycket av orsaken till att många framträdande vetenskapsmän kunnat berätta inte bara om sin tro, utan också om kopplingen mellan tro och ett rationellt och nyfiket sökande efter kunskap. Där finns ingen motsats, tvärtom.

För dessa religionsmotsåndets mörkermän och -kvinnor kan jag särskilt rekommendera de evangelietexter som i morgon, på midsommardagen, läses runt om i svenska kyrkor. De handlar dels om skapelsens och livets fantastiska mysterium men också - faktiskt! - om Ordet, det vill säga om man så vill förnuftet, som utgångspunkt för hela vår existens.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som fanns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Trevlig midsommar, oavsett vad du tror på.

Vaccin till alla i länet - ska det behövas?

I dag har landstingsstyrelsens presidium beslutat köpa in 2 doser influensavaccin till alla medborgare i länet. Beslutet skedde efter rekommendation från smittskyddsläkaren och Socialstyrelsen, och mot bakgrund av risken för att efter sommaren faktiskt stå inför en så kallad pandemi, det vill säga att betydande delar av befolkningen insjuknar i influensa.

Som många beslut i landstinget var det inget enkelt beslut att fatta, men sannolikt helt nödvändigt. Risken för att stå utan vaccin om en pandemi skulle inträffa lockar inte. Däremot kan man givetvis, i ett ekonomiskt utsatt läge, konstatera att en bit över 40 miljoner kunde ha använts på många andra sätt. Tillverkaren av vaccinet är dessutom säert både glad och nöjd idag.

OM de drygt 600.000 vaccindoserna kommer att behövas återstår alltså att se. Beskedet idag innebär dock också en annan sak, nämligen ännu ett exempel på att vi är beredda att ta det ansvar som krävs för landstingets bästa - även om det kräver obekväma beslut. Det ansvaret är helt nödvändigt inför framtiden.

Färre sjukskrivningar bra för alla

Man skulle kunna tro att det är till allmän glädje att sjukskrivningarna minskar. Men efter att ha studerat den publicerade nyheten och diverse kommentarer till den, så har jag sannerligen förstått att så inte är fallet. De minskade sjukskrivningarna sker nämligen under borgerlig regim, och då måste det ju finnas mörka och onda motiv bakom det som händer.

Sådan är nämligen den bild som oppositionen nu förmedlar. För de partier som utgör den politiska oppositionen både i riksdagen och i vårt landsting så är nämligen demonisering av den politiska majoriteten, det vill säga Alliansen, viktig. Därför gäller det att med kraft beskriva allt som händer, gott som ont, som ett onsdskans verk av Alliansen.

Oppositionen, däremot, är givetvis det ädlaste och mest samlande som någonsin bestigit politiska förtroendeuppdrag. Socialdemokrater i majoritetsställning är inte bara omhuldade folkliga ledare, de är rent av i stort sett lika älskade bland sina motståndare som hos de egna leden.

Nej, så är givetvis inte fallet. Att sjukskrivningarna minskar är bra, för sjukersättningen gör bäst nytta när den fungerar som är tänkt. Vitsen med sjukersättning är inte att vara en allmän inkomstförsäkring utan ska täcka inkomstbortfall när arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Det är också mycket bra att våra allmänläkare blir allt duktigare på att göra allt bättre bedömningar i fråga om sjukskrivningsprocessen.

Vad landstingets resor har med saken att göra är desto svårare att förstå. Radio Upplands rapportering av frågan förstår jag helt enkelt inte.

Likhetstecken?

Debatten på landstingsfullmäktige innehöll just ett mycket talande replikskifte mellan folkpartiets Ludvig Larsson och socialdemokraternas Claes Sundelin. När Larsson i ett tidigare inlägg påpekade bristen på utveckling i den socialdemokratiska sjukvårdspolitiken, så svarade nämligen Sundelin med att peka på den fantastiska utveckling som själva sjukvården gått igenom.

Här finns nämligen en central punkt i den socialdemokratiska retoriken. Svensk sjukvård är, i socialdemokraternas ögon, ett socialdemokratiskt projekt som inte bara vårdas bäst under socialdemokratisk ledning - den äventyras så snart någon så mycket som petar på densamma.

Men givetvis kan svensk sjukvårdspolitik, liksom svensk sjukvård, utvecklas högst betydligt. Det är också vad som just nu sker, genom utveckling av vårdval, större mångfald och ökad valfrihet för patienten.

Klart är att svensk sjukvård håller mycket hög klass. Det område där behovet av förbättring är störst är tillgänglighet, valfrihet och väntetider. Just på detta område sker också den mest intressanta utvecklingen - dessvärre inte med något större engagemang från socialdemokratiskt håll.

Landstingsfullmäktige sammanträder

Sitter i landstingsfullmäktige och lyssnar till inläggen i debatten om landstingets preliminära plan och budget för de kommande tre åren. Det är en ganska underlig debatt. Den politiska oppositionen säger sig vilja ta krafttag, men har i själva verket ytterst få konkreta förslag kommit från oppositionens sida.

I opposition kan man ägna sig åt två saker. Det ena är att kritisera och attackera den politik som majoriteten bedriver. Det andra är att genom egna, konstruktiva förslag forma en politik som verkligen utgör ett alternativ till majoritetens. Det finns givetvis också ett tredje alternativ, och det är att mer eller mindre kapitulera inför majoriteten - detta i är i regel det som händer om man helt saknar egna politiska alternativ.

Oppositionen ägnar sig åt alla tre, och av det blir det inte mycket till politik. Snarare ser vi en opposition som visserligen lyckats prata ihop sig om en gemensam reservation, men som faktiskt inte kan presentera en konsekvent politik.

Gott om utmaningar för oss moderater

En vecka efter EU-valet är det hög tid för oss moderater - nya eller inte - att inte bara analysera mera, utan framför allt att börja handla. Efter åren i detaljhandeln är det hög tid att inte bara använda begreppet "nya moderaterna" som epitet för vår nyfikenhet, förändringsbenägenhet och förmåga att reagera på förändringar i det sammanhang där vi verkar. Det ör också dags att ta fram nästa knep - och vi kan gott redovisa det öppet! Det "knepet" är...nu i ny förpackning!

Piratpartiet skördade stora framgångar bland de unga väljarna. De regerade också rejält i så kallad enya medier, och de appellerade till ungdomar på ett sätt som...tja, som ett parti med hög medelålder bland företrädare och medlemmar bara kan drömma om!

Mot den bakgrunden gör min gode vän Kent Persson, oppositionsråd i landstinget i Örebro län (och i alla fall förhållandevis ung - i vart fall i politiska sammanhang), rätt analys av problemet men fel analys av orsaken när han hyllar Piratpartiet som ett föredöme inför kommande valrörelser. Vi som har fyllt 40-nånting kan nämligen blogga, twittra, youutuba och stå i allt vad vi orkar; vi kommer knappast att framstå som så värst mycket yngre för det! Den unga generationen, de som är födda på 80- och till och med 90-talet (min yngste son röstar nästa gång - bara det...) tycker förmodligen att folk födda på 60-talet i de sociala medierna är ungefär lika spännande som en överårig hippie upplevdes under "flower power"-eran.

Tillkämpad ungdomlighet är således inget nytt, och har förmodligen aldrig fungerat. Vi kan inte heller i första hand fundera på hur vi "släpper in" de unga i "vårt" politiska system. Däremot måste vi ge dem utrymme att agera - och utrymme för att kunna utöva makt.

Dessutom: när de ungas vilja till inflytande nu uppmärksammas - så dyker det genast upp krav på...mer inflytande för... pensionärer. Jag ska inte trötta läsaren med statistik över åldersstrukturen på våra politiskt beslutande församlingar och jag vill inte missakta någon enskild förtroendevald - allra minst i mitt eget parti. Men det är i vart fall inte fler äldre förtroendevalda vi behöver. Inte i något parti, så det så.

Däremot är det hög tid för oss medelålders (en etikett vi ogärna sätter på oss själva) att ta för oss bättre än vi gjort. Nästan hälften av ministrarna i regeringen är födda på 60-talet, ändå är detta den generation väljare som inte får någon som helst uppmärksamhet; alla vi som lever mitt i livet, betalar skatt (fast allt mindre med regeringens lyckosamma politik), har skaffat vår skivsamling lagligt i affären och inte hinner konsumera så värst mycket kultur och fritid. Vi har nämligen fullt upp med att jobba, skjutsa barn till fritidsaktiviteter, sköta om våra åldrande (och i stigande takt välfärdskonsumerande) föräldrar och att lyssna på "mellangenerationens" (det vill säga 40-talisternas) klagolåt om hur illa det kommer att bli när de lämnar arbetslivet.

EU-valet var ingen katastrof för oss moderater, för det går helt enkelt inte att dra samma slutsatser av ett EU-val som av ett vanligt riksdags-/landstings-/kommunalval. Däremot var EU-valet en ypperlig väckarklocka för alla som trodde att valet 2010 blir en baggis bara för att partierna till vänster saknar både synpatisörer och politik. Det är på allvar dags att börja fundera på hur vi ska rekrytera våra kandidater, hur de ska presenteras och vilken politik som moderaternas kandidater ska stå för. Det ska vi, till sist, avgöra själva i förhållande till våra väljare och inte med räddhågset sneglande på eventuella konkurrenter. Däremot ska vi ta lärdom av förändringar i samhället som påverkar våra väljare!

Avsättningar för framtiden

Mer UNT: tidningen gör sitt bästa för att förklara ett svårt ämne, nämligen landstingets - och kommunernas framtida pensionsåtaganden. Det är helt korrekt att landstinget om några år kommer att ha ganska stora utbetalningar på grund av tidigare pensionsutfästelser. Däremot kan det vara på plats att landstinget bara de tre senaste åren gjort nästan en halv miljard i överskott, pengar som kan användas till att möta dessa pensionsåtaganden som det skulle behövas. Landstinget budgeterar också med ett årligt överskott på 125 miljoner, en summa som har nåtts de senaste åren. Inför framtiden kan det bli aktuellt att höja detta finansiella mål, allt för att säkerställa pensionerna för landstingets tidigare medarbetare.

Omstritt?

Idag tas första spadtaget för bygget av Psykiatrins Hus. det är ett projekt som beslutats i fullständig politisk enighet och som det faktiskt inte kommit särskilt många synpunkter på från allmänheten. En betydande del av finansieringen kan dessutom klaras genom försäljning av fastigheter och mark på Ulleråkersområdet, där psykiatrin idag är lokaliserad i undermåliga, utspridda och perifert belägna lokaler. Min förhoppning är dessutom att projektet frigör ledig mark i Ulleråkersområdet, vilket skapar nya möjligheter för landets fjärde stad att växa.

I en demokrati finns alltid olika uppfattningar om saker och ting, men i detta fall måste jag säga att jag inte kan erinra mig när jag senast var med om ett projekt som beslutats och projekterats i sådan enighet som detta. det skulle möjligen vara Skandionkliniken, som byggs några hundra meter därifrån.

Föreställningar och verklighet i politiskt arbete

Måste säga att jag uppskattar dagens insändare i UNT av Eva Edvardsson (FP). Den sätter fingret på vad som faktiskt är ett demokratiskt problem: föreställningen om hur politiskt arbete går till, och vad det går ut på, i förhållande till hur det faktiskt förhåller sig.

Den politiska beslutsprocessen är ofta ganska krånglig. Orsaken är helt enkelt att det rör sig om komplicerade förhållanden på flera plan. Hela processen är dessutom reglerad i lag, och inte bara i en eller några få lagar. Lagstiftningen reglerar hur beslut ska fattas, hur ärenden ska beredas, hur allmänheten ska ges insyn och inom vilka ekonomiska ramar verksamheten ska bedrivas.

Samtidigt handlar politik inte enbart om att fatta beslut om inriktning (vilket är det enkla) utan också om att se till att en omfattande produktion av välfärdstjänster kommer till stånd. Allt detta ska till råga på allt ske i en process där olika viljor ska smältas samman till ett beslut som helst ska delas av så många som möjligt - och under alla omständigheter av en majoritet. Till detta kan läggas ett moment av kamp mellan de olika viljor som vill få gehör får sina ståndpunkter, både i den aktuella debatten och i ett kommande allmänt val.

Föreställningen att ett sammanträde i en fullmäktigeförsamling är själva kärnan i det politiska arbetet är ganska vanlig. I själva verket, just så som Edvardsson beskriver, är mötet och debatten i fullmäktige bara den slutliga formella bekräftelsen på hela beslutsprocessen. Det betyder inte att vare sig debatten eller besluten i fullmäktige är betydelselösa - men de får givetvis en bild av meningslöshet över sig om man inte förstår och känner till de faktorer som ligger bakom varje beslut, varje debatt och varje ställningstagande.

Inte så bra

Landstinget i Uppsala län har just nu problem med att klara vårdgarantin. Enligt uppgifter från socialdepartementet är det endast fem landsting som för närvarand einte klarar vårdgarantin. Att Uppsala län är ett av dem måste självklart åtgärdes före den 30 november, då det fastställs hur pengarna i den så kallade kömiljarden fördelas.

den som väntar på vård väntar, som bekant, för länge. Före årets slut ska ingen behöva vänta längre än vad vårdgarantin stipluerar även i vårt län. Det är Alliansens löfte både till dem som väntar och dem som finansierar vården i vårt län.

Till våra vårdgivare är budskapet lika enkelt. Nu måste alla krafter sättas in för att klara den kanske viktigaste utmaningen vårt landsting just nu står inför.

Ingen räddning men en tänkbar lösning

Att som TV4 gör kalla Vårdmobilen för landstingets räddning i den ekonomiska krisen är att överdriva, men en av många lösningar är det definitivt. Det som präglar Alliansens arbete med renovering och förnyelse av landstingets verksamhet är nämligen att hitta nya lösningar på problem som allt för länge fått stå olösta - just på grunde av brist på nytänkande i politiken.

Mot den bakgrunden är det inte konstigare med en mobil mottagning än med mycket annat som ny görs för att samtidigt trimma ekonomin och trimma vårdutbudet på olika områden. Hella mandatperioden präglas av nya idéer och innovationer, och hela syftet med detta är att ge medborgarna i länet så mycket och så bra verksamhet som möjligt för de skattemedel som ställs till förfogande.

Vårdmobilen är då en intressant lösning. Vi har fler liknande lösningar och idéer på lager. Ett flygplan för transporter av skadade och vårdbehövande är exempelvis på gång, och det är då kanske bäst att i rådande ekonomiska läge påpeka att det rör sig om ekonomiskt viktiga transportlösningar för sjukhuset, med de uppdrag Akademiska sjukhuset har.

Se inslaget i TV4 om Vårdmobilen här.

Vilka är det som är desperata?

Av någon anledning så har på senare tid någon konsult i S-högkvarteret kommit på att socialdemokrater ska säga om oss moderater att vi är "desperata". Först och främst förstår jag inte vad dessa socialdemokrater menar. Jag har inte träffat en enda desperat moderat på jag vet inte hur länge. De flesta av oss har om inte annat helt enkelt inte tid att vara särskilt desperata. Vi har förtroendeuppdrag att sköta, och i påfallande många fall handlar det om att ta ansvar för verksamhet. Då är desperation det sista som passar sig.

OM det nu, mot förmodan, vore så att vi vore desperata så beter vi oss i sanning konstigt. Den ena veckan anklagas vi nämligen för passivitet och handlingsförlamning, medan exakt samma politik den påföljande veckan påstås bygga på ideologisk trosnit och överdriven iver att genomföra det vi vill.

En så vacklande hållning i argumentationen tyder på att socialdemokraterna inte riktigt vet hur de ska lösa sin egen kris eller hur de ska förhålla sig till sina ibland lite bångstyriga vänner i (MP) och (V), för att inte tala om problemen i fackföreningsrörelsen och med der bristande förtroendet för både Sahlin och Lundby-Wedin.

De har de inte lätt just nu, socialdemokraterna. Det får vi moderater, lite lagom avkopplat och tillbakalutat, leva med. Gårdagens valresultat är kanske inte precis vad vare sig vi eller socialdemokraterna väntat sig, men i alla de kontakter jag hunnit ha med moderater runt om i landet så är i alla fall inte desperation den dominerande känslan.

Inom socialdemokratin verkar däremot finnas en känsla av att inte veta hur man ska hantera den rådande politiska situationen vilket leder till diverse oöverlagda utspel och uttalanden. Vilket namn man vill sätta på detta tillstånd överlåter jag till dig som läsare att värdera.