En bra start på dagen

Dagen inleddes med ett besök på Folktandvården i Eriksberg, en verksamhet som har goda resultat och fungerar mycket väl. Jag har sagt det tidigare: vi har goda skäl att vara stolta över vår folktandvård i vårt landsting. Som vanligt dessutom myckettrevligt att träffa medarbetarna och diskutera hur deras vardag ser ut.

Det som slår mig på dessa verksamhetsbesök är hur mycket verksamhet av olika slag som ryms inom vårt landsting. Att säga att landstingen "bara sysslar med sjukvård" är fel på flera sätt. Ser man dessutom till hur otroligt innehållsrik vården är blir detta extra tydligt. Tandvården är bara en del av denna stora rikedom på verksamheter.

Tack för kaffet, personalen på Folktandvården Västertorg. Ni gav mig en bra start på dagen!

Kultur att njuta av

Nyss hemkommen från en fin konsert i Uppsala domkyrka är det bara att konstatera att det är ett privilegium att bo i kulturstaden Uppsala. Här finns ett otroligt utbud av konst, musik, museer, teater och många andra kulturella evenemang som vi i Uppsala med omnejd kanske inte alltid uppmärksammar så mycket som vi borde. Det gäller inte minst musiken, som nu i kväll.

Utgångspunkten för all kultur är mänsligt skapande. Det kan ibland förefalla som om den viktigaste grunden för kulturella aktiviteter är offentligt stöd, men så är det självfallet inte. Bakom varje evenemang, institution eller kulturyttring står ett personligt engagemang från enskilda människor som - offentliga bidrag eller inte - är hängivna sitt engagemang. Som i all annan mänsklig aktivitet är det viktigt att se människan.

I Uppsala har vi dessutom, som sagt, mycket goda skäl att sträcka på oss och vara stolta över alla de medmänniskor som bidrar till det rika kulturlivet. En del av denna stolthet handlar om traditioner och nedärvda kulturella värden som vi måste göra vårt bästa för att vårda och utveckla. Den kyrkliga traditionen, det rika musiklivet och ett antal museer väl värda en dag eller i vart fall en eftermiddag, är bara några av dessa exempel. Och återigen ligger enskilda människors hängivna insatser till grund för allt detta.

Tack, Uppsala, för alla härliga kulturinslag som gör livet lite extra värt att leva - och Uppsala till en bra stad att bo i (närheten av)!

Bra med rökstopp på Akademiska

Rökstopp för patienter som ska opereras minskar komplikationerna med hälften. Därför är det bra att Akademiska sjukhuset nu infört detta. Det förbättrar inte bara patienternas hälsa. Dessutom innebär det något som faktiskt är centralt i vårt gemensamt finansierade sjukvårdssystem, nämligen att vi själva tar ett visst ansvar för vår hälsa.

Jag menar absolut inte att man får "skylla sig själv" om man blir sjuk eller av andra skäl i behov av vård. Jag menar inte heller att vi ska tvingas att röra på oss eller att sluta röka. Däremot är det helt rimligt att ställa vissa krav exempelvis inför en planerad operation, helt enkelt för att underlätta ingreppet.

Vår välfärd ger fantastiska möjligheter och leder till att människors frihet ökar. Just därför är det viktigt att var och en av oss också tar ett personligt ansvar, både för oss själva och för välfärden som helhet. Rökstoppet på Akademiska visar ett sätt att göra just det.

Ordning och reda, men det kan bli bättre

Fick idag landstingets senaste ekonomiprognos och kan konstatera att den ser något annorlunda ut jämfört med den bild vänsteroppositionen försökte måla upp under de senaste dagarnas fullmäktige. Landstinget i Uppsala län är ett av få som faktiskt klarar kommunallagens krav på balans i ekonomin. Visserligen har vi fortfarande inte balans i ekonomin i förhållande till budget, men i rådande ekonomiska läge ser det som sagt ändå bättre ut än på de flesta håll i landet.

Det är ett långsiktigt och tålmodigt arbete som börjar - ja, börjar - ge resultat. Ytterligare åtgärder sätts in efter hand för att klara en ekonomi som håller även på längre sikt.

Är det verkligen så illa med mångfald?

Igår skrev och pratade jag om den ideologiska skiljelinjen mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen. Den handlar inte om innehållet i vården eller ens om grundsynen för principer kring hur vården ska finansieras och tillhandahållas till medborgarna.

Skiljelinjen handlar som sagt, märkligt nog, om driftformer och intern styrning. Det känns lite skumt att detta skulle vara det som skiljer de olika politiska blocken i landstingsfullmäktige. Men så ska det tydligen vara. Därför finns det anledning att inte bara erinra om skiljelinjen utan också vad det är som förenar.

Först av allt: landstingets politiska ansvar för verksamheten gäller oavsett vem som utför verksamheten, så länge den finansieras med skattemedel. Det är inte så att ansvaret är mindre för den verksamhet som utförs av någon annan, sett utifrån förvaltningen av skattemedel och kraven på god vård.

Den hållningen tror jag de allra flesta finner ganska naturlig. Ingen uppfattar något annat i fråga om exempelvis skolan eller socialtjänsten. kravet gäller självklart också uppföljning och exempelvis säkerställande av fungerande vårdprocesser.

Men lika självklart är det, eller borde det i alla fall vara, att patienterna blir både rörliga och mer benägna att söka olika alternativ. Till detta behöver vården, och inte minst dess finansiärer, förhålla sig. Eller ska jag kanske skriva anpassa sig.

Hälso- och sjukvården kan helt enkelt inte vara en monolit där allting beslutas och hanteras inom ett slutet system. Därför är det angeläget att skapa förutsättningar för all verksamhet att verka i så komplex miljö. Ett exempel är att då hitta former för drift av verksamhet i egen regi.

Det är alltså skiljelinjen finns. Antingen tror man på en "monolitisk" lösning, där allt är samlat i ett och samma paket - allt från drift till finansiering. Eller också tror man på mångfald, men också samtidigt på att ha ansvar för samordning av det som ingår i denna mångfald.

Att Alliansens linje är den senare råder det nog inget tvivel om. Hur alternativet ser ut, om det nu inte är den "monolitiska" hållningen, är mycket mer oklart.

Ideologi i fokus

Det blev en dag som fylldes av en ganska ideologisk budgetdebatt i landstingsfullmäktige. Jag har börjat använda även Youtube för kommentarer, och du kan se min första film här.

Det är bra att landstingspolitiken blir ideologisk. Dels är landstingets viktigaste uppgift, hälso- och sjukvården, en viktig del i den samlade välfärdspolitiken. Dels är det viktigt att tvätta bort stämpeln på landstingspolitiken som färglös och mindre avgörande. Varje röst kommer att avgöra höstens val även i landstinget, och valet står mellan... ja, gå gärna in och se filmen på Youtube. Det kommer fler efterhand.

Vård på olika villkor

En av de djupast omhuldade myterna om vår svenska hälso- och sjukvård är att den ges lika till alla efter behov. Men så är inte fallet, det visar en rad undersökningar. Ett exempel är den undersökning som nyligen gjordes av Sveriges Kommuner och Landsting, och som visade på de stora skillnader som finns i fråga om könsskillnader.

Undersökningen visar brister, som måste åtgärdas. Det kräver att vi som arbetar med hälso- och sjukvårdspolitiska frågor mer ägnar oss åt att vara kravställare och mindre åt att vara företrädare för verksamheten.

Bland det vi lärt oss av den kunskapsöversikt som gjorts är att ojämlik vård i hög grad är en fråga om bemötande. Kopplingen mellan bemötande, tillgänglighet och mångfald av vårdgivare är stark och tydlig. Hur ska man till exempel göra om man blir mindre väl bemött av den vårdgivare man utan eget val har blivit tilldelad? Här finns ett stort bemötande- och tillgänglighetsproblem som måste få sin lösning.

Styrning genom valplattform?

Fantastiskt! Vad den politiska oppositionen vill göra efter valet får vi inga som helst besked om i den pågående budgetdebatten. Det kommer i ett ännu inte framställt valmanifest, någon annan gån, och i någon annan form. Men i debatten om inriktning, verksamhet och ekonomi för nästa år och de därpå följande tre åren får vi inga som helst besked om vad oppositionen vill. Debatten handlar helt och hållet om den politiska majoritetens förslag till plan och budget.

Man kan fråga sig vad detta ointresse för att redovisa sin politik beror på...

Budgetdebatten igång

Vi har nu börjat debattera landstingets plan och budget för 2010-2012. Börje Wennberg (S) har inte gett några klara besked om den rödgröna inriktningen, däremot har Börje talat uppskattande om samförstånd - min enda reflektion är att en kombination av detta måste innebära goda förutsättningar kring ett samförstånd om den landstingsplan vi i Alliansen lägger fram. Det ser vi verkligen fram emot. Är det kanske så (som vi ibland anat) att Börje hellre samverkar med oss i Alliansen än med sina rödgröna partners?

Vad vill oppositionen med landstingets finanser?

Vi har just klarat av en debatt om landstingets delårsbokslut. Oppositionen, framför allt miljöpartiets Johan Edstav, försökte desperat få vårt landsting som ett ekonimskt moras - vilket knapast stöds av fakta. Snarare är vårt landsting ekonomiskt sett mer välskött än många jämförbara landsting, och det gäller i synnerhet de landsting där kamraterna till vår opposition är i majoritet.

I vårt landsting har under det senaste året:
- likviditeten förstärkts med 100 miljoner
- soliditeten förbättrats med fyra procentenheter

Däremot har vi fortfarande, sedan ganska många år, svårigheter att styra den sjukvård vi producerar i egen regi. Här behövs ytterligare insatser, och sådana är på gång. Men det kräver ytterligare politiska beslut; beslut som vi i vart fall i dagsläget inte ser något stöd för från oppositionen.

De rödgröna pratar gärna om styrning. I praktiken blir det inte så mycket mer än prat. Vi vet mindre än någonsin vad oppositionen vill.

Het debatt om Citybanan

Efter att själv ha haft förtroendet att hålla Alliansens "linjetal" om Citybanan följer jag nu den vidare debatten. Oppositionens argument känns, allt mer ju längre debatten lider, som allt mer fattiga. Nu försöker man påskina att att detta åtagande skulle kunna förorsaka en skattehöjning! I så fall kan man givetvis ge alla möjliga orsaker till att verksamhet i landstingets ansvar skulle föranleda höjd skatt! Sanningen är att landstingets ekonomi tål den kostnad - drygt tio miljoner per år under 25 år i en budget på drygt sju miljarder - med råge. Oppositionen försöker får det att låta som om finansieringen handlar om något helt annat.

Vi närmar oss förhoppningsvis slutet på debatten och ett beslut i fullmäktige, och det beslutet bör bli positivt på alla sätt för vårt län.

Två intensiva dagar med landstingsfullmäktige

Debatten har just börjat. I två dagar ska nu landstingsfullmäktige diskutera plan och budget för de närmaste åren, medfinansiering av Citybanan, utveckling av alternativa driftformer och mycket annat av betydelse för landstinget under de närmaste åren. Det ska bli klart intressant, inte minst med tanke på att valrörelsen närmar sig.

En fördel med modern teknik är det som jag gör just nu, nämligen att under sammanträdets gång kunna kommentera den pågående debatten. Därför blir det förhoppningvis några korta, men täta, kommentarer under sammanträdets gång.

vi hörs!

Vaccinfabrik?

Jag kan i och för sig förstå att de senaste veckornas brist på vaccin kan leda till att tankarna på att bygga en egen, svensk vaccinfabrik kommer tillbaka. Men alternativet prövades för några år sedan och avfärdades med råge. Och det är faktiskt så att de senaste veckornas försenade leveranser är väl så goda skäl för att hålla fast vid den rådande ordningen. Det hade knappast gått fortare, och inte blivit leveranssäkrare, om vi hade haft en egen inhemsk vaccinfabrik.

Ändå kommer förslaget upp i debatten igen. Jag kan bara se ett enda skäl för att ens föra fram idén, och det är att försöka ge sken av att egen produktion skulle lösa den senaste tidens leveransproblem - vilket det alltså inte gör. Att producera influensavaccin är både dyrt och komplicerat, och därför är risken stor att egen inhemsk produktion faktiskt skulle leda till sämre leveranssäkerhet, dessutom till högre kostnad. Fabriken ska ju ha något att göra mellan pandemiutbrotten också.

Bättre då att satsa de pengar som fabriken och produktionen skulle kosta på forskning, både för att förebygga kommande pandemier och till exempel för att forska fram nya antibiotika mot resistenta bakterier.

Bygga vaccinfabrik är således dyrt och inte särskilt klokt, och löser inte de problem som vi sett under de senaste veckorna. Det är därför svårt att komma runt slutsatsen att förslaget helt enkelt förs fram för att skapa en falsk bild av handlingskraft och kunnande. I själva verket är det tvärtom. En egen, svensk vaccinfabrik löser inga problem men kostar massor av pengar. Pengar som alltså kan användas mycket klokare.

Full fart i vaccinationsarbetet

Det är inte utan en viss förvåning jag noterar en del av både rapportering och kommentarer kring arbetet med att vaccinera mot den nya influensan. Att vårt landsting vid det här laget vaccinerat en större andel än nästan alla andra landsting sätter inte många spår, och att de problem som uppstått i ganska högg rad beror på sena leveranser framgår inte heller med någon större tydlighet, trots att bägge dessa inte helt oviktiga fakta finns väl och tydligt redovisade.

Bristen på vaccin är givetvis tråkig och inte mycket att omedelbart göra något åt. Så mycket viktigare blird et dock att klarlägga att det - samtidigt som det självklart är viktigt att alla vaccinerar sig - inte råder något krisläge. Efter hand som leveranser sker kommer också vaccinet att räcka till alla. Väl medveten om detta har jag personligen ingen brådska med att vaccinera mig.

Bristen på vaccin är också just nu orsaken, i vart fall den helt avgörande orsaken, till att det blir kö till vaccinationsplatserna. Men alla berörda arbetar för fullt med att säkerställa så att så många som möjligt ska kunna vaccineras så fort som möjligt.

Att vårt län ligger i topp i "vaccinationsligan" beror givetvis i hög grad på den organisation vi valt. I andra län, med andra valda lösningar för att organisera vaccinationen, har inte lika många hittills fått sitt vaccin. Slutsatsen av detta får anstå tills vi kan utvärdera hela processen, men för tillfället kan vi vara trygga med den lösning som valts. I detta beslut var också länets kommuner delaktiga, varvid landstingets ansvar tydligt betonades. Då är det, som sagt, glädjande med en hög vaccinationsfrekvens (även om bilderna av långa långa köer vid vaccinationsplatserna givetvis inte är lika roliga). Mindre glädjande är kanske inte helt sakliga uttalanden från företrädare för vissa av länets kommuner. Det vore bättre om de berörda kommunerna hänvisade direkt till landstinget i stället för att skylla ifrån sig. Det finns dock ingen anledning att dra igång något gräl mellan landsting och enskilda kommuner. I stället fortsätter vi med full kraft arbetet med att vaccinera så många som möjligt så snabbt som möjligt. Och, som sagt, även om köerna till vaccinationsställena är långa - så är andelen vaccinerade således bland de högsta i landet. Och det har landstinget klarat trots att kommunerna valde att ställa sig vid sidan av.

Ett viktigt steg mot fler och bättre spår

I kväll kom så det oerhört glädjande beskedet att även Håbo kommun säger jag till medfinansiering av Citybanan. Det är ett viktigt beslut inte bara för Håbo, utan för hela Mälardalen.
In i det sista rådde olika besked om vilken hållning som skulle få majoritet, och därmed i vart fall en formell osäkerhet om hur det hela skulle avlöpa. I och med Håbos ja är det emellertid i praktiken klart att processen i vårt län kan gå vidare.

Det har som sagt avgörande betydelse för hela mälarregionen. Nu kan utbyggnaden av järnvägsnätet rulla på som planerat, med allt vad det innebär för att få arbetsmarknadsregionen att växa och utvecklas, möjligheterna för bättre person- och godstransporter och sist men inte minst betydelsen för miljön. Den systemsyn som präglar tankarna på utveckling av järnvägsnätet i Mälardalen har dessutom nationell betydelse. Spåren som byggs här kommer att ge effekt långt upp i norra Sverige genom att godstransporter flyter smidigare och restiderna i persontrafiken blir kortare. Sverige har plötsligt blivit en aning rundare och närmare. Hurra för det!

Men alla gillar inte beslutet om att göra stora satsningar på järnvägsnätet i Mälardalen med hjälp av medfinansiering. Det finns krafter i politiken som inte tycker att regionala och lokala prioriteringar inte ska tillmätas någon betydelse, utan att staten själ ska...tja, fortsätta den transportpolitik som lett till dagens nära nog kaotiska situation i Stockholm-Mälarregionen. Efter de mångmiljardsatsningar på exempelvis järnvägar i det glest befolkade övre Norrland som gjordes under tidigare rödgröna regimer finns det fortfarande politiker till vänster som anser att medfinansiering av viktiga projekt i vår del av landet innebär att resursstarka delar av landet "tränger sig före". Resonemanget är märkligt.

I det aktuella fallet med Citybanan handlar det om att medfinansieringen gäller en lång rad satsningar i vårt eget län och i närområdet; satsningar som vi själva från medfinansierande län och kommuner kunnat vara med och påverka. Vi har inte bara deltagit i statens prioriteringar - prioriteringarna är våra egna lika väl som statens. Det är en viktig seger, både för oss och för staten.

Mycket arbete återstår innan Citybanan och hela det järnvägssystem som krävs är på plats. Men steg tas hela tiden mot ett förverkligande. Många av oss är delaktiga i detta arbete. Vid sidan av står några misslynta politiker från vänsterexperimentet och tjurar.

Är allt akut akut?

Noterar inslag i TV4-Nyheterna, och kan konstatera att problem nästan alltid kan lösas på olika sätt. Problemen på akuten är mycket uppmärksammade av oss i landstingets politiska ledning, och vi arbetar på lösningar.

Problemet med en överfull restaurang kan ju som bekant vara för många gäster - eller för få bord. På samma sätt finns det skäl att studera situationen på akutmottagningen. Är problemet lokalerna, eller kan det vara så att det går att lösa problemen på annat sätt.

Vår övertygelse i Alliansen är att många som idag söker sig till Akademiska sjukhusets akutmottagning kan tas om hand minst lika väl i andra delar av vården, till exempel i primärvården, genom bättre samarbete mellan olika vårdgivare, och mellan landstinget och länets kommuner. Den närakut som öppnades i Uppsala i början av 2007 (ett av de första vallöften Alliansen infriade) innebär en viss avlastning, och kanske kan denna verksamhet utvecklas vidare.

Någon snabb och enkel lösning finns således inte på akutmottagningens problem. Det går heller inte att lösa problemet genom en isolerad åtgärd på själva akutmottagningen. Däremot är det ett av de mest centrala problemen som just nu söker en långsiktigt hålbar lösning. Detta arbete pågår och har just nu högsta prioritet för Alliansen.

Monokratin

"partikongressen beslutade också att..."*); nej, det gjorde partikongressen (läs socialdemokraternas partikongress) faktiskt inte. Den tid är lyckligtvis förbi, då nationens öde slogs fast genom majoritetsbeslut på socialdemokraternas partikongress. Att vissa medier håller fast vid den ordningen förändrar inte saken.

Men i den socialdemokratiska självbilden är det fortfarande så, och den bilden förefaller delas av betydande delar av media. Sverige är i dessa kretsar ett socialdemokratiskt land, och den senaste valsegern för Alliansen bara ett olyckligt hack i planeringen. med tanke på att Sverige endast vid ett fåtal tillfällen faktiskt haft socialdemokratisk majoritet i väljarkåren gör saken bara än mer betänklig.

Vad Sverige behöver är inte en socialdemokratisk regering, och möjligen en mindre en av socialdemokrater ledd koalitionsregering. Sverige behöver en genuint borgerlig regering som gör skillnad, och som kan anträda marschen bort från det i alla delar socialdemokratiskt dominerade samhället. Därför är det angeläget att Alliansen får förnyat förtroende i september nästa år. Annars är vi kvar i oen ordning där Sverige, rätt eller fel, styrs av beslut fattad epå den socialdemokratiska partikongressen.

`)= citatet, från Rapport, syftar på att nyhetsinslaget rapporterade från (s)-kongressen som om belsuten framöver skulle bli riksdagesn mening, Möjligen är reportern i fråga inte helt familjär med rådande majoritetsförhållanden i det svenska parlamentet. Eller också anser vederbörande, som till exempel förra partisekreterarens (S), att en borgerlig valseger är "närmast som en statskupp"...

Kapitulationskongressen

Den bild av socialdemokratin som tonar fram genom referaten från partiets kongress är inte särskilt smickrande. Bristen på visioner är påtaglig. Den klara linjen saknas. Socialdemokratin har allt mer blivit ett parti som vill förvalta, men inte utveckla. Det räcker faktiskt inte för ett politiskt parti.

Det kan aldrig vara en huvuduppgift för någon politiker att syssla med rena förvaltningsfrågor. Har man det intresset ska man bli ämbetsman eller tjänsteman - och många som sysslat med politik tar också det steget förr eller senare. Intrycket från debatterna om välfärden på s-kongressen är att somliga oombud redan tagit detta steg.

Debatten om friskolor är ett bra exempel. Väldigt lite av debatten handlar om utbildningens innehåll, det vill säga hur landets skolor oavsett huvudman ska se till så att barnen lär sig det de ska. I stället för kunskap och utbildning diskuteras, vinster, segregation och ägarformer. Viktiga frågor, men är det vad som är viktigast i den visionära politiska debatten.

Med andra ord: kongressen blottlägger socialdemokratins kapitulation. Partiet intresserar sig inte för hur välfärden ska utvecklas, bara hur den ska förvaltas.

Ingen förnyelse i sikte

Jag har nu tagit mig tillfälle att ta del av vad Mona sagt vid inledningen av (S)-kongressen. Det blev som befarat, kanske man kan säga, det vill säga inte mycket nytt. Samtidigt reses i media krav på att socialdemokraterna ska gå till vänster, och Svenska Dagbladet skriver fyndigt om skillnaden/likheten mellan socialdemokraterna och kommunismen. Eller mer exakt, i ärlighetens namn, om det gemensamma idéarvet.

Det grundläggande problemet, och det som allt mer verkar vara orsak till att socialdemokraterna inte lyckas hitta rätt, är dock svårigheterna att ta sig ur kopplingen mellan vänsterorienterad politik och solidaritet. I grund och botter blir det ju allt tydligare för allt fler att den kopplingen inte bara är ytterligt vag, den är dessutom ett hinder för att förnya och utveckla den socialdemokratiska politiken.

Det är inte mer "rättvist´" att bo i en socialdemokratiskt styrd kommun, ett socialdemokratiskt styrt landsting eller ett socialdemokratiskt styrt land. Människor i sådana kommuner/landsting/stater har det inte bättre ekonomiskt eller socialt, i vart fall inte på grund av den förda politiken. Men i den socialdemokratiska mytologin ser det ut just så. Sanningen är dock att de socialdemokratiska kommuner och landsting som klarat sig bäst genom socialdemokratins ideologiska kris - är de kommuner som drivit en politik som skiljer sig från genomsnittet. Jag ska inte namnge de kommuner jag tänker på, inte av omtanke om socialdemokratin utan för att undvika att kompromettera de lokala politiska ledare som därigenom skiljer ut sig från partilinjen.

I andra änden av skalan finns en rad kommuner som efter många år av borgerlig ledning uppfattas som mönsterkommuner inte bara i borgerliga led, utan också långt utanför den ideologiska trosniten. Kanske är det ändå så, att det finns drag i politiken som rent objektivt fungerar - och kanske är det rent av så att många av dessa drag är genuint borgerliga.

Välfärdsstaten är ingen socialdemokratisk konstruktion, och har aldrig varit. Med tiden har det också blivit allt emr uppenbart att socialdemokraterna dessutom inte är säörskilt framstående ens på att förvalta välfärden. Men eftersom myten om socialdemokraterna som välfärdsstatens gruundare och värnare sitter så djupt, så har Mona och hennes kongressvänner också förtvivlat svårt att ta sig vidare. Men ska kanske vi moderater vara glada för...

Förnya eller riva ned

En lugn och ledig kväll framför TVn ger tillfälle till reflektioner med ett öga på "Äntligen hemma". Det får mig att tänka på att detta program påminner en hel del om Alliansens politik i landstinget. Vi pysslar och snickrar med en hel massa, allt för att till ett riktigt bra resultat. Men precis som vi kan ana i TV, så tar verkligheten längre tid än det ser ut på ytan. Vi kan i alla fall konstatera att de åtgärder vi hittills vidtagit börjar få effekt - även om mycket återstår att göra.

Men precis som "Äntligen hemma" så har vi i Alliansen ett alternativ som vi kan jämföras med. I TV-homestyleprogramvärlden heter alternativet "arga snickaren" och det är lite som oppostionen i landstinget. Nejdå, inte för att de är så värst arga - men det är väldigt mycket kofot och slägga över de rödgrönas sätt att föra politik, om man säger så.

Den bistra sanningen är nämligen, när vi nu fått se de rödgrönas politik på pränt, att de mest av allt vill riva ner de reformer som sjösatts på senare år. Dessvärre tycks de rödgröna redan ha glömt läget för tre år sedan, med bristande tillgänglighet och underskott i ekonomin. Återigen: mycket återstår att göra men steg för steg börjar reformerna nu ge effekt.

Väljarna vill inte ha kofot, slägga och argsinta debattartiklar. Väljarna vill ha vård i tid, ordning på ekonomin och sist men inte minst kvalitet och trygghet. Därför går vi i Alliansen till val på att fortsätta reformarbetet. Vad de rödgröna tänker gå till val på återstår att se. Deras skuggbudget ger i alla fall ingen vägledning.

Att ge mest

Inte helt oväntat får vi nu de första mer lokala exemplen på överbudspolitik från oppositionen. Det gäller nyheten att vi i Alliansen lägger 30 extra miljoner på att flytta ut verksamhet från Akademiska sjukhuset till primärvården för att skapa bättre tillgänglighet. Att det är ett klokt och välövervägt förslag kan det inte råda något tvivel om - inte när oppositionen slår till med dubbelt upp. Visserligen har vi inte hört ett ljud i den riktningen tidigare, snarare tvärtom, men nu när både budgetdebatten och valet närmar sig så passar det sig förstås.

Jag är dock inte ett dugg förvånad. Oppositionen har nämligen mycket få egna idéer att komma med, så får man ju i stället forma sin politik genom att toppa och bjuda över de konkreta åtgärder som vi i Alliansen genomför. Frågan är bara hur man tänkt att den sådan politik skulle fungera om de rödgröna, mot all förmodan, skulle hamna i majoritet. Kommer de i så fall att planka våra förslag? Eller blir det en återgång till den politik som fördes fram till valet 2006, det vill säga ingen alls? Frågan är också vilket som är mest förödande för landstingets olika verksamhetsområden.

Att vara beroende

Noterar att Ekots tidningskrönika citerar en ledare av socialdemokratiska Sydöstran. Det är bra, för den ledaren beskriver vad många i vänsterexperimentet verkar tycka och tänka. "Det självklara är att Fredrik Reinfeldt avgår på valnatten om (SD) blir tungan på vågen", skriver tidningen. Min fråga är: varför det?

Svaret är enkelt, och minst lika talande som om Mona Sahlin skulle ha sagt att hon gärna tar aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Ett krav på att Reinfeldt skulle avgå med anledning av Sverigedemokraternas valresultat är ju inget mer och inget mindr än att vänstern säger: vi tar gärna hjälp av (SD) för att fälla Alliansen!


Det är, som sagt, ett intressant men inte helt oväntat besked från vänsterexperimentets partier. Sverigedemokraterna ska inte alls tigas ihjäl. De ska användas som ett nyttigt redskap i kampen om makt - av vänsterexperimentet!

Fredrik Reinfeldt har i stället, helt korrekt, sagt att han vill samarbeta i en Allians bestående av fyra partier. Det är ett tydligt ställningstagande som inte lämnar något utrymme för beroende av andra. Reinfeldt sitter kvar om dessa fyra partier tillsammans får väljarnas förtroende. Mona Sahlin kan komma till makten om fyra andra partier får tillräckligt många röster. Det om något är ett intressant besked inför valet.

Det finns egentligen inte motiv för att "tiga ihjäl" Sverigedemokraterna - men heller ingen anledning att ge dem omotiverat utrymme i media och i debatten. Deras agerande i olika sammanhang visar att de inte tar smhällsproblem på allvar, utan väljer att förenkla och popularisera viktiga och svåra ställningstaganden. Det är skäl nog för att ha en avvisande inställning till Sverigedemokraterna.

Helt öppet

Noterar i förbigående att Svenska Dagbladet presenterar ännu en i den ändlösa raden av opinionsmätningar. Stor sak görs av att oppositionen nu åter har ett visst övertag. Men få noterar att det tredje största partiet är "vet inte-partiet", det vill säga alla de som inte kan eller vill uppge bästa parti - eller nu säger att de inte tänker rösta.

Andelen osäkra är således långt större än skillnaden mellan blocken. Det bäddar för en öppen valrörelse, där alla insatser är helt avgörande. Värdefullt är då också att betänka vikten av en stark och regeringsduglig majoritet i svensk politik. Vi är mindre än någonsin betjänta av vindflöjelpartier vars viktigaste fråga tycks vara att ställa till det. Politik är för viktigt för att reduceras till spelteori.

Konsumentmakt

Noterar nu att det stora fruktbolaget Dole beslutat dra tillbaka sin stämning mot filmen Bananas. Det är bra. Givetvis kan man fundera över orsaken, förutom den uppmärksamhet som själva filmen inneburit.

Företag, framför allt stora företag, är rädda för en enda sak. Det är att förlora pengar - och det är givetvis en helt riktig oro för en vinstdrivande verksamhet. Därför är vägen till ett moraliskt agerande för dessa företag att ställa krav på moraliskt agerande, eller helt enkelt inte köpa deras varor. det finns nämligen inget enklare och tydligare sätt för ett företag som Dole att förlora pengar än att de inte får sälja sina varor.

Därmed har vi konsumenter makt, men också ansvar. Vilka varor vi väljer, och väljer bort, har betydelse för vilka varor som finns på marknaden - och därmed vilka företag som säljer dem.

Det kräver medvetenhet och aktivitet, men det ger också resultat. Därför är det mest moraliska, men också mest effektiva, vi kan göra att vara medvetna om vilka varor vi köper och vad som finns bakom varumärken och etiketter.

Jag hoppas att företaget i fråga fått sig en läxa, men också att strävan efter mer medvetna konumenter fått sig en nyttig kick.

Ett noga övervägt vårduppdrag

Kvalitet, tillgänglighet och konstnadseffektivitet. De tre variablerna finns alla med när i i Alliansen i landstinget fattar beslut i olika politiska frågor. Det gäller öppettiderna på akutmottagningen på lasarettet i Enköping, och det gällde beslutet om fördelning mellan olika platser för att utföra planerad kirurgi.

Om det dessutom vore så att man genom ett enda beslut kunde lösa alla problem med både kvalitet, tillgänglighet och kostnadseffektivtet så vore tillvaron som landstingspolitiker ganska enkel. Tvärtom måste vi i varje läge ta en rad olika hänsyn; det är i själva verket just vad politiken går ut på. Det som då alltid måste vara ledstjärnan för oss förtroendevalda i landstinget är att se till hela länets bästa, och inte fastna i lösningar som ger den bästa och klokaste effekten i en viss del av länet eller för en viss del av verksamheten. Patienternas och medborgarnas bästa måste stå i centrum.

Mot den bakgrunden tror jag att det kommer att visa sig vara ett klokt beslut att forma ett vårduppdrag för lasarettet i Enköping som ger flera fördelar. Planerad kirurgi förläggs till flera platser i länet, vilket ger minskad sårbarhet och goda möjligheter att fördela uppdrag mellan olika operatörer. Lasarettet får ett tydligare uppdrag och kan koncentrera sig på det man verkligen gör bra. Genom att dessutom ställa stora krav på klokt nyttjande av resurser och effektiva arbetssätt är jag övertygad om att beslutet kan ge goda effekter även på ekonomin. Därtill kan också Akademiska sjukhuset fokusera på det viktiga i sin roll: att vara ett stor akutsjukhus, kunskapscentrum och nav för den samlade länssjukvården.

Politik är inte bara att vilja, det är också att utifrån en vision kunna fatta kloka och långsiktiga beslut. Vårduppdrag 2010 var ett sådant beslut.

Klinisk forskning nödvändigt för vårdens utveckling

Dagens Nyheter listar fem punkter för en bättre hälsa. Utgångspunkten är, helt riktigt, att vården måste behandla sjuka snarare än att sjukförklara friska. I det ligger också att vi själva har ett eget ansvar för vår hälsa.

En av de fem punkterna handlar om forskningens betydelse. Här finns anledning att kommentera, eftersom artikeln hävdar att staten ta ansvaret för den kliniska forskningen, medan landstingen, som det skrivs i artikeln, kammar hem vinsten. I själva verket har landstingen ett betydande ansvar för den kliniska forskning som bedrivs på sjukhusen runt om i landet - och inte enbart på de stora universitetssjukhusen.

Den kliniska, det vill säga vård- och patientnära, forskningen är av helt avgörande betydelse för kvalitén i vården. Det finns en uppenbar risk för att vi tappar kvalitet, och därmed hälsoeffekt, om vi inte säkerställer förutsättningarna för denna forskning. Landstingens ansvar är därvid tudelat. Det ena är att sätta av resurser. Det andra är att säkerställa den infrastruktur som krävs för att bedriva en väl fungerande klinisk forskning.

Det kräver både en samordning och ett gemensamt ansvar. I vissa avseenden måste resurserna kopplas till de stora universitetssjukhus där kompetensen och förutsättningarna finns. I andra avseenden måste även forskningen decentraliseras - just för att kunskapsspridningen är så central för att forskningen också ska få klinisk effekt.

Sanning och konsekvens

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera Mona Sahlins osanning om sin lön i TV-soffan i morse. Visst kan man bli indignerad över att en person som tjänar 130.000 i månaden påstår att hon tjänar "knappt hundratusen", men det finns ju egentligen viktigare frågor att debattera politiskt.

Egentligen.

Men nu har jag nåtts av uppgiften att socialdemokraterna i länet till nytt landstingsråd efter Marlene Burwick (som går till Uppsala kommun) har nominerat Vivianne Gustavsson. Eller Macdisi. Eller...tja..Vivianne heter hon i alla fall.

Så här ligger det till. Vivianne heter Macdisi, i alla fall på landstingets hemsida, på Facebook och i en hel rad andra sammanhang. Man kanske kan säga att Macdisi är hennes efternamn i politiska sammanhang. Men inte annars. När Vivianne Macdisi ska gå till storms mot Alliansens skol- och barnomsorgspolitik i Uppsala kommun heter hon nämligen...Gustavsson. Som till exempel i Radio Uppland i torsdags. Man kanske kan säga att efternamnet Gustavsson verkar passa bättre i andra sammanhang än i politiken.

Alltså. Mona Sahlin justerar sin lön så att det ska låta lite bättre i TV-soffan. Vivianne Macdisi Gustavsson justerar sitt efternamn så att det ska passa lite bättre i barnomsorgsdebatten.

Jag tror att det är dags för socialdemokraterna att fundera lite över det här med etik, ärlighet och uppriktighet i politiken.

Ett dystert jubileum

I dagarna är det tjugo år sedan Berlinmuren föll. Jag minns det som igår och gtror inte att någon i vår generation riktigt kan glömma den hösten. Historiska skeenden gör sig som regel mest påminda efteråt, men allt den som hände i Central- och Östeuropa 1989 var verkligen pågående historia just när det hände.

Möjligen är det också just därför som det nu efteråt är så svårt att förklara för dagens unga vad det var som uppenbarades bakom muren. Att det faktiskt fanns ett "ondskans imperium" så pass nära som på andra sidan Östersjön. Att det Lettland som nu går igenom en kapitalistisk mardröm - för det får man säga att det är - för bara tjugo år sedan levde i en långt värre kommunistisk sådan. Att flera av dagens medlemmar i EU, den europeiska gemenskapen, då var inneslutna i en allt annat är frivillig och öppen gemenskap, nämligen Warsawapakten.

Vi tar gärna friheten för given. Händelserna hösten 1989 lärde oss att det inte är så. Det gäller att vi har det i minnet även nu, tjugo år senare. Annars kan vi snart vara tillbaka i den gamla, onda världen.

Klinisk forskning värt att satsa på!

Eftermiddagen idag har ägnats åt möte med regeringens delegation för den kliniska forskningen. Vi har ingående diskuterat villkoren för den medicinska forskning som bedrivs på sjukhus och vårdecentraler, med nära koppling till universiteten och företagen inom life science. Det är ett viktigt område där Sverige på senare år halkat efter och krafttag därförbehövs för att återta en världsledande position.

Här finns mycket att göra för många samhällsaktörer. För oss i landstingen handlar det om att prioritera forskningen bättre. Ett sätt att göra det är att göra tydligare hur mycket forskningen betyder, och hur mycket som satsas ekonomiskt. Det senare är dessvärre inte helt lätt att klara ut med nuvarande ordning. Därför är en av de reformer som Alliansen i vårt landsting initierat att klaralägga hur mycket av landstingets totala ekonomiska satsningar som faktiskt läggs på forskning. Att det sker nu är som så mycket annat ingen slump. Regeringen har gjort stora satsningar på forskning, inte minst i Uppsala, och vi har nu att dra vårt strå till stacken lokalt.

Mycket annat är också på gång på området. Sedan två år tillbaka presenterar Akademiska sjukhuset årliga forskningsbokslut. Innovationsmiljön har stimulerats. UppsalaBIO jobbar intensivt för att föra samman olika aktörer inom Life Science i regionen. Allt detta, och mycket annat, är exempel på de satsningar som gjorts och görs för att utveckla forskning och innvationer i Uppsala med omnejd. OPch det ger resultat! Nya företag ger en allt starkare sektor och framtiden ser ljus ut - långt utanför Uppsala län. Det är också en orsak till att Akademiska sjukhuset, som motor för tillväxten, faktiskt är en av de största arbetsgivarna i flera av länets kommuner. Landstinget är således inte betydelsefullt bara för att erbjuda hälso- och sjukvård utan desstuom en central tillväxtfaktor i hela vårt län!

Konsten att samverka

Valet rycker allt närmare. Det märks inte minst på de genomgångar av det politiska läget som nu görs i media. En vanlig metod är att fråga företrädare för majoritet och opposition vilka frågor som varit viktiga under mandatperioden och vilka frågor som blir viktiga i valrörelsen. Det har till exempel Radio Uppland gjort.

Det är intressant läsning. Framför allt går det att skönja ett mönster som ger anledning att fundera över de olika politiska partiernas självbild - och synen på väljarna. Mönstret handlar om att socialdemokrater, vare sig de befinner sig i opposition eller i majoritet, har förfärligt svårt att tillerkänna sina motståndare uppskattning för det i den förda politiken som leder framåt. Det kan förefalla naturligt - man uppskattar givetvis sin egen politik mest - men det ger också en tänkvärd bild av de skillnader i ideologi som ju i själva verket är nödvändiga i en fungerande demokrati.

Det finns ytterst sällan en enda, allena saliggörande lösning på politiska problem. Det som skiljer mellan olika lösningar handlar inte enbart om ideologiska skillnader utan kan i väl så hög grad bygga på skillnader i allehanda praktiska synsätt. Annorlunda uttryckt finns det som bekant olika sätt att lösa samma problem, och en ganska grundläggande förutsättning för ett gott samförstånd i politiskt arbete är att ha stor respekt för andras synsätt även om det skiljer sig från det egna.

Lägg så till detta den skillnad i roller som finns mellan majoritet och opposition, även som kommunalpolitiken (inklusive landstingen) i grunden bygger på att både majoritet och opposition är representerade i styrelser och nämnder. Den gruppering som bildar majoritet har i alla lägen ett ansvar för att lägga fram förslag till beslut i de ärenden som ska beslutas. Sedan kan var och en i den beslutande försmlingen tycka vad man vill om dessa förelagda förslag.


I socialdemokratins idévärld är det dock uppenbart att utgångspunkten, oavsett majoritetsförhållanden, ska vara socialdemokratisk politik. Socialdemokratiskt färgade förslag är således alltid kloka och bra, och förslag från andra håll (läs Alliansen och kanske i synnerhet moderaterna) är på motsvarande sätt alltid fel och dumma. Utifrån den idévärlden bygger också socialdemokratin sin syn på samverkan: gör som vi tycker, annars får det vara.

Ett annat exempel på samma förhållningssätt är när våra motståndare påstår att vi lägger fram politiska förslag av, som det brukar heta, "ideologiska skäl". Men det finns i det avseendet ingen skillnad på moderata och socialdemokratiska motiv för att föra en viss politik. Moderata förslag och idéer är vare sig mer eller mindre ideologiska än de idéer som socialdemokrater står för.

Vi moderater har idéer för att förnya opch utveckla välfärden. Det handlar om jobben, om ekonomin och inte minst om välfärdens viktiga kärnverksamteter. Vi välkomnar alla goda krafter som vill delta i utvecklingsarbetet. Glädjande nog har vi också många sådana krafter att samverka med.

Rendez-vous i Rio

Grattis till Rio de Janeiro, solm får arrangera OS 2016. Det betyder att ännu en kontinent får äran att stå som arrangör av världens största idrottsevenemang. Världen växer, och Brasilien tar steget in bland de verkligt stora nationerna. Det är ett tydligt och intressant tecken på att allt inte är som förr. Idrotten, men också affärslivet, kulturen och vetenskapen, vinner hela tiden ny mark. Det är en utveckling som vi i vårt hörn av världen har anledning att bejaka men också hålla ett vakande öga på. Den tid är förbi, då all kultur, alla vetenskapliga landvinningar och all teknisk utveckling ägde rum i en liten del av norra halvklotet.

För ett år sedan hade jag förmånen att leda en delegation som besökte Singapore och Kuala Lumpur. Vi lärde oss då hur Sydostasien snabbt gjorde framsteg på dessa områden. Nu är det också Latinamerikas tur. Världen växer, och det är bra för mänskligheten.

Att bli rik på mat

Idag skriver Dagens Nyheter om ICA-handlare som gör stora vinster. En ägare av en riktigt lönsam ICA-butik kan tjäna mer än en börs-VD. Det är dem väl unt. Visserligen finns andra artiklar som visar på problem i svensk dagligvaruhandel, som bristande konkurrens och knepiga etableringsregler. Det finns också anledning att minnas att maten passerar flera led mellan bondens åkrar och ladugårdar och hyllan i butiken. Men det är ofrånkomligt att det finns många ICA-handlare som genom hårt arbete utvecklat verksamheter som är både effektiva och lönsamma.

Jag ser inget fel i det, tvärt om. Vinst är nämligen inget fult utan ett mått på hur en verksamhet - i detta fall en livsmedelsbutik - klarar sitt viktiga uppdrag att serva kunderna. Bra butiker med många kunder, god service och ordning på verksamheten lämnar ett överskott till sin ägare. Mindre väl fungerande butiker gör det inte. Det intressanta är nämligen att om man skrapar lite på siffrorna så torde man också märka att de lönsamma butikerna också är välskötta - och de välskötta lönsamma!

Givetvis är detta också ett inlägg i debatten om "vinster i vården". Det intressanta är naturligtvis inte om vare sig privat eller offentligt drivna verksamheter lämnar någon procent av omsättningen i överskott eller inte. Det intressanta är om verksamheten är så pass välskött att den gör det. Vad som behövs i all verksamhet, handel såväl som vård och offentlig såväl som privat, är att den är välskött och klarar ett givet uppdrag inom givna ramar. Det är helt enkelt roligare och bättre om det går bra. Den grundsatsen bör vi ta efter i högre grad i verksamhet som finansieras med skattemedel. Det är ju trots allt där välfärdens kärna finns!

Minoritetsåterremiss

För den som befinner sig utanför politiken måste vissa inslag i det politiska spelet te sig aningen märkliga. Ett exempel är den så kallade minoritetsåterremissen. Senast användes den nu i samband med att beslutet om att öppna Bäverns Gränd för biltrafik skulle fattas i kommunfullmäktige i Uppsala. Oppositionen motsatte sig detta, men insåg givetvis att en omröstning skulle förloras.

Men si, demokrati handlar inte alltid om att fatta majoritetsbeslut. En minoritet (en tredjedel närmare bestämt) kan nämligen tvinga fram att ett beslut måste skjutas upp. Formellt måste det finnas en motivering, men i praktiken kan denna motivering innebära vad som helst. På så vis kan en minoritet alltså i praktiken obstruera ett beslut enbart för att försena verkställandet.

Nu ska man ha i minne att det finns situationer då det är högst motiverat att kunna förhala ett beslut, exmpelvis för att invänta ytterligare underlag eller för att det finns en osäkerhet om innebörden i ett beslut. För det ändamålet finns det sedan lång till tillbaka möjlighet till så kallad bordläggning (vilket innebär att ett beslut skjuts upp utan någon ytterligare behandling). Men att använda återremiss (vilket tvärtom innebär krav på förnyad beredning) av ett väl genomarbetat och länge diskuterat förslag, det är inget annat än ren obstruktion.

Minoritetsåterremissen har blivit vanligare under den pågående mandatperioden. Vad det kan bero på kan man ju fundera över.

Vård på rätt nivå

Den intensiva gårdagen, med en rad viktiga beslut i landstingsstyrelsen, följdes idag upp med två mycket givande möten med anställda i vården. Först ett besök på akutmottagningen på Akademiska och därefter, senare på eftermiddagen, träff med engagerade medarbetare i primärvården. Tillsammans med gårdagens beslut blir bilden än tydligare av hur framtidens vård bör gestalta sig. Den bör bygga på en enkel formel: den vård som lämpar sig för det bör ges lokalt och nära, medan den vård som kräver mer avancerade resurser kan ges mer centralt för att ge bästa möjliga resultat.

Till den vård som bäst ges lokalt hör vanligt förekommande diagnoser o0ch sådana behandlingar som inte kräver stora resurser och de fall där det underlättar för patienten att inte behöva resa. Det gäller framför allt äldre, multisjuka och personer med kroniska sjukdomar som inte kräver specialiserad vård.

Den som däremot hastigt blir allvarligt sjuk eller råkar ut för en olycka behöver dels komma under vård snabbt, dels få tillgång till kvalificerad vård. Akuta tillstånd kräver påfallande ofta inte bara att behandlingen påbörjas snabbt (till exempel i en ambulans) utan också att det finns både resurser och kompetens när behandlingen fortsätter på sjukhuset.

Den utvecklingen driver´vi i Alliansen nu på. För patienternas och patientsäkerhetens bästa.

Stabila förhållanden i Tyskland

Svenska Dagbladet refererar valresultatet i Tyskland. Allt talar nu för att Angela Merkel får fortsatt förtroende från väljarna, även om vårt systemparti CDU tappar något. I stället går liberala FDP fram starkt. Det visar att väljarna framför allt premierar en borgerlig regering med en politik som i hög grad liknar Alliansens. Det är nämligen vad som behövs för en återhämtning efter finanskrisen, i Tyskland såväl som i Sverige. I en sådan analys ska man dock vara mycket klar över de politiska och kulturella skillnader som gör det svårt att jämföra inrikespolitik i olika länder.

Att väljarna ger Merkel nytt förtroende är bra inte bara för den tyska återhämtningen. Eftersom Tyskland är EU:s klart största ekonomi innebär en stabil politisk linje i Tyskland goda förutsättningar för stabilitet i hela Europa. Det är viktigt.

Här har du ditt (manliga) liv

Det blev en bra film på en annan kanal igår, i stället för det återuppväckta "här har du ditt liv" med Invar Oldsberg. Den som vill kan se det som en liten konsumentprotest mot att objektet för tredje gången i rad blev en medelålders man.

Det är sådant som gör att det finna en del kvar att göra beträffande jämställdheten i samhället. Formellt och juridiskt är det mesta i stort sett på plats (och det innebär också att kvotering till styrelseposter knappast är en juridisk lösning på jämställdhetsproblem). Det som i stället behövs handlar i hög grad om synliggörande, och "här har du ditt liv" skulle kunna vara ett utmärkt sätt att dra sitt strå till stacken. Det vore ju ett enastående tillfälle att till exempel uppmärksamma någon av våra tio ministrar som är kvinnor. Eller någon världskänd artist, det finns en del kvinnor även där. Till och med i näringslivet, där en del återstår att göra, hittar vi intressanta kvinnor med spännande bakgrund. Sist men inte minst finns det både lysande och slocknade stjärnor i sportens värld, som säkert skulle kunna utgöra stoff till ett spännande program.

Nästa lördag är jag bortbjuden. Då slipper jag fundera över vilken medelålders man som står på tur att kidnappas av Oldsberg.

Mångfalden ger kvalitet

Noterar att Dagens Samhälle menar att friskolor inte gör någon skillnad. Vad man mer exakt menar är att det varken blir dyrare eller mer segregerat med friskolor. Inte heller skulle alternativ främja produktiviteten i skattefinansierad verksamhet.

Nu ska man ha i åtanke att dessa utsagor framförs på ett av socialdemokraterna i Stockholm arrangerat seminarium. Möjligen är det orsaken till att vissa väsenligheter verkar har kommit bort lite grann.

En analys av produktivitet i skattefinansierad verksamhet bör främst ta fasta på vad mångfald och konkurrens innebär, inte bara för produktiviteten utan också för många andra faktorer. det är nämligen där som både poängen och skillnaden ligger - i offentligt finansierad verksamhet såväl som i allting annat. Här finns också en viktig ideologisk skillnad. Det socialdemokraterna analyserar, och det är det referatet ovan ger så tydligt uttryck för, är det bästa sättet att bedriva verksamhet i offentlig regi. Det Alliansen strävar efter är att hitta olika arbetssätt, driftformer och alternativ som kan finansieras med skattemedel kopplade till tydliga krav på kvalitet och innehåll. Det är faktiskt en ganska viktig skillnad.

Mångfald, det vill säga möjlighet att göra val inte bara inom ett system utan också mellan olika verksamhetsformer, är en ytterst viktig kvalitetsfaktor i såväl privat som offentlig verksamhet. Det behöver påpekas ofta, för det är en viktig politisk fråga.

SVA och Livsmedelsverket blir kvar

I budgeten kommer också beskedet att två statliga myndigheter, som tidigare varit föremål för eventuell sammanläggning, blir kvar. Det är de Livsmedelsverket och SVA, som bägge är lokaliserade till Uppsala. Tanken var att förlägga en ny myndighet hit, men det nu aktuella förslaget är ändå knappast till men för Uppsala.

Det centrala är givetvis att Uppsala fortsätter att vara ett centrum för verksamhet med anknytning till forskning inom en rad områden med nära samband. Uppsala utgör ett unikt kluster med unika möjligheter att sammanföra och samordna kompetens inom olika områden med koppling till medicin, veterinärmedicin, läkemedel, livsmedelssäkerhet och tvärvetenskap inom dessa och näraliggande områden. Att Uppsala universitet samtidigt rankats som landets ledande kompletta universitet gör ingalunda saken sämre. Uppsala leder utvecklingen!

Tilltro till medarbetarna

Lyssnar just på vänsterns oppositionsråd Sören Bergqvist som anser att "professionen med sin kunskap har skapat de väntrum vi har idag" med anledning av en debatt om hälsofrämjande vntrum. Det säger åtskilligt om den politiska oppositionens tilltro till lokalt beslutsfattande i vår organisation - givetvis utifrån givna politiska riktlinjer.

Oppositionen anklagar oss ibland för att sitta i elfenbenstorn utan kontakt med verkligheten. Men vad oppositionen ger uttryck för med den aktuella motionen, och allmänt med sin syn på politisk, centraliserad detaljstyrning, är exakt vad Bergqvist uttrycker: en misstro mot våra medarbetares förmåga att utifrån politiska riktlinjer fatta egna beslut.

Det Sören Bergqvist säger är ett omyndigförklarande av våra medarbetare. Men det är också en högst oroande signal om vad som händer vid ett maktskifte i landstinget. Då kommer besluten att centraliseras och lokala detaljfrågor att politiseras.

Stegvis förnyelse av hälso- och sjukvården

Ändra inget, så kommer det att bli bra. Det är oppositionens ständiga budskap i den politiska debatten om hälso- och sjukvården. Sanningen är att det behövs ständig förbättring och utveckling, såväl av den hälso- och sjukvård som landstinget självt bedriver som av hälso- och sjukvården som helhet.

Det är om just detta som mycket av den politiska debatten egentligen handlar om. Sedan långt tillbaka har vi i Alliansen sett och vidtagit åtgärder för att komma tillrätta med sådant som behöver utveckling och färbättring. Lika konsekvent har oppositionen protesterat. Allt tydligare ser vi nu också ett mönster i oppositionens agerande. Inga ändringar ska göras - av den politik som vänstern faktiskt förlorade valet 2006 på!

Dett säger också något om vänsteralliansens uppfattning om samsyn och samverkan. Att bli överens om de rödgröna partiernas förslag är aldrig svårt. Att bli överens om de förslag och den politik som är Alliansens förefaller helt omöjligt. Det är denna självrättfärdighet och blinda övertygelse om sin egen förträfflighet som gör att vi dessvärre fått ett nytt, och mindre trivsamt, klimat i landstingspolitiken. De rödgröna partierna har uppenbarligen inte accepterat väljarnas utslag i valet 2006.

Att så är fallet är naturligtvis beklagligt.

Landstingsfullmäktige sammanträder

Jag sitter på sammanträde med landstingsfullmäktige - och kan konstatera att det gär alldeles förträffligt att blogga och delta i sammanträdet på en och samma gång. Det kan ju ge tillfälle till någon minut av reflektion kring nya medier, och gamla arbetssätt, i politiken.

Formerna för det politiska beslutsfattandet är sällan det avgörande problemet. I själva verket fungerar just denna del av politiken ganska bra. Det stora problemet med dagens politik, och därmed med demokratin som form för beslutsfattande, är i stället relationen mellan oss förtroendevalda och de väljare och medborgare vi företräder. Just därför är det angeläget att använda snabba och direkta metoder i kontakten med väljarna. Då är det också en fördel att kunna blogga direkt från sammanträden.

Nu går vi mot val!

Med ganska precis ett år kvar till valet känns det spännande att blicka både bakåt och framåt. Alliansen i landstinget har hunnit med massor under tre intensiva år - men vi kan absolut inite luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom.

Det som är tydligast när mycket har sjösatts men kort tid har gått, det är att reformer tar tid. Det är också att effekterna av genomförda reformer tar ännu längre tid. Därför är tålamod och långsiktighet en politisk dygd. Vi kan dock, och det är faktiskt odiskutabelt, konstatera några saker.

En är att tillgängligheten i primärvården, vårt kanske viktigaste vallöfte, har blivit bättre. Här som på alla andra områden går att göra mer, men riktningen är uppenbart den rätta.

En annan är att landstingets ekonomi, jämfört med andra landsting, är relativt god. Situationen kunde vara bättre, och de åtgärder som satts in är långsiktiga. Men vi kan uppenbarligen se att den ekonomiska politik vi för är - i alla fall relativt - framgångsrik.

En viktig del i detta är trygga förändringar, ständig omprövning av all verkamhet, och sist men inte minst ett allt tydligare fokus på kärnan i välfärden.

En viktig orsak till detta är det goda samarbetet inom Alliansen i landstinget. Med en kombination av god samsyn, vilja till verkligt samarbete och stort engagemang för gemensamma lösningar har vi kunnat hitta former för arbetet i Alliansen som pekar framåt, mot en fortsatt reformering av de verksamheter som finansieras med landstingsskatten.

Vi tar ansvar, vi gör det tillsammans i Alliansen och vi har de idéer som krävs inför framtidens utmaningar. Det känns bra inför den valrörelse som väntar, och inför den mandatperiod som sedan följer. Vi har ett vinnande lag, med en vinnande politik.

Kvalitet är det viktigaste, vinsten en följd

Har just lyssnat på trettio minuters debatt om privat vård, och är fullkomligt häpen över bristen på argument hos motståndarna. Debatten ger en - uppriktigt sagt ganska trist - bild av skiljelinjen i svensk sjukvårdsdebatt.

Jag har skrivt det förr och skriver det igen. I kommunerna har utvecklingen de senaste tjugofem åren tagit stormsteg. De flesta kommuner (men långt ifrån alla) har hygglig ordning på ekonomin och god kontroll på kostnader och kvalitet i den verksamhet man finansierar med skattemedel. I landstingen är situationen generellt mörkare. Den avgörande skillnaden handlar om hur verksamheten är organiserad och finansierad.

Det är dags för vården, läs landstingen, att lära sig av andra samhällssektorer hur verksamhet kan bedrivas både effektivt och med god kvalitetskontroll. Det kräver dessutom en mer pragmatisk syn på olika driftformer - men det tycks vara ett ytterst svårt steg att ta.

Oberoende granskning - bra för vården

Igår hade jag nöjet att tillsammans med socialminister Göran Hägglund presentera regeringens nya satsning på en oberoende, nationell granskning av hälso- och sjukvården. Det är en mycket bra nyhet som kan leda till en viktig förbättring: att svensk hälso- och sjukvård verkligen kommer alla till del efter behov, oberoende av var vi bor eller vilken bakgrund vi har.

Det ska naturligtvis inte vara avgörande för vår hälsa om vi bor i det ena eller det andra landstinget. Så är det dessvärre idag, vilket får till följd att vårdens resurser både fördelas och används mycket olika. Det finns helt enkelt mycket goda skäl att övervaka att vårdens resurser använd klokt och ändamålsenligt på nationell nivå.

Tillsammans med socialministern fick jag också tillfälle att diskutera vårt arbete för att nå upp till vårdgarantins krav. Att tillgängligheten i primärvården blivit bättre är väl känt för många, och nu tas också krafttag för att nå de krav som gäller för att få del av "kömiljarden". Den redovisning vi gav socialministern igår visar lovande framsteg. Nu gäller det att hålla i!

Kömiljarden är ett bra initiativ för att förbättra tillgängligheten till vården. En oberoende granskning skapar ännu bättre förutsättningar för en rättvis vård av god kvalitet och med hög tillgänglighet. Det ser allt ljusare ut för svensk hälso- och sjukvård.

Lönsamma vårdbolag

En gemensamt och solidariskt finansierad vård, som ges till alla efter behov, är en mycket stark gemensam grundstomme för svensk sjukvård. Den är gemensam för alla politiska partier och har mycket starkt stöd hos befolkningen. På vår moderata partistämma landade vi också i ett sjukvårdspolitiska program som har sin grund i just detta.

Samtidigt (se tidigare inlägg) är behovet av utveckling och förnyelse i vården - läs landstingen - mycket stort. Frågan är hur det ska gå till, och hur det ska göras.

Mot den bakgrunden är det intressant att fundera över dagens nyhet om lönsamma vårdbolag, som både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet refererar.

Vi ska först och främst inte glömma att vården, privat såväl som offentlig, är och ska vara skattefinansierad. Det finns inte några skäl att föra en politisk strid om detta. Däremot finns det mycket goda skäl för att hitta former för att använda dessa skattepengar så effektivt - för patienternas och skattebetalarnas bästa - som möjligt. Då är kanske inte det allvarligaste problemet om vårdbolag är lönsamma, utan helt enkelt om skattebetalare och patienter får valuta för de resurser som tillförs hälso- och sjukvården. I stället för att fråga om vårdbolagen går med vinst borde frågan vara om landstingen, som svarar för finansiering av hälso- och sjukvård, verkligen använder skattemedlen - och då menas alla använda skattemedel - på rätt sätt.

Det är inte bara rimligt att ställa höga och tydliga kvalitetskrav på privat driven vård; det är rent av angeläget att landstingens viktigaste uppgift är att noggrant pröva hur all vård kan bedrivas så kostnadseffektivt som möjligt. Att privata vårdbolag är lönsamma är då inget problem, så länge dessa vårdbolag fullgör sina skyldigheter. Däremot är det likaså ett problem för oss politiker att ta tag i, om den verksamhet vi bedriver i egen regi både är olönsam (det vill säga går med underskott) och har svårigheter att faktiskt leverera det som förväntas.

Här kan vi som sagt konstatera att kommunerna generellt ligger ett ganska stort steg före landstingen. Medan kommunalt politiskt arbete i hög grad handlar om att sätta mål och följa upp kvalitet oberoende av vem som utför en verksamhet, så bygger det politiska arbetet i landstingen mycket mer på att bedriva verksamhet i egen regi. Det är på detta område som landstingens politiska arbete behöver utvecklas. Det kommer att leda till bättre kvalitet och högre kostnadseffektivitet, men framför allt får vi en större mångfald. Det kommer vården, patienterna, landstingen och därmed samhället som helhet att gynnas av.

Förnyelse behövs i landstingen

Låt mig börja med att konstatera att våra medarbetare i landstingen, och kanske i synnerhet i sjukvården, varje dag gör helt otroliga insatser för välfärdens skull. Att landstingen har ekonomiska och organisatoriska problem är inte deras fel - snarare tvärtom! Att sköterskor, biträden, läkare, laboratoriepersonal, vaktmästare och alla andra i våren sköter sitt jobb så fantastiskt bra är imponerande, inte minst just därför att det finns så mycket att göra för att utveckla verksamhet och organisation.

Jag hade nöjet (?) att vara politiskt verksam i landstinget för drygt 25 år sedan. Däremellan ägnade jag många år åt kommunalpolitik och följde samtidigt den omvandling som kommunerna under denna tid gått igenom, med nya organisations- och driftformer, ett friare tänkande när det gäller politisk styrning i förhållande till verksamheten och inte minst, som konsekvens av denna förnyelse, en mycket effektivare ekonomisk styrning och uppföljning.

Just detta är vad landstingen nu behöver gå igenom. De strukturförändringar som följer i krisens spår är bara början; mer måste hända om sjukvården, inom givna resursramar, ska hålla jämna steg med ökande krav från patienter och medborgare. Det räcker dessvärre inte med att spara, det är kanske inte ens det som är det viktigaste svaret. I ställer handlar det i hög grad om att göra rätt saker - och om att använda de pengar som tillförs vården så klokt som möjligt.

Vi kan som sagt vara helt övertygade om att de duktiga medarbetarna i vården gör sitt bästa - med den organisation och de resurser som står till buds. Något större tillskott av resurser, i form av mer skattemedel, är inte att vänta. Alltså krävs en organisatorisk förnyelse, som än så länge bara är i sin linda. men därmed finns också skäl att vända oro till förhoppning och tillförsikt.

Jag är övertygad om att svensk sjukvård går en lysande framtid till mötes - men det behövs genomgripande förändringar för att det ska åstadkommas. Nya driftformer, nya sätt att organisera, styra och finansiera vården behövs - inom den solidariska och gemensamma ram som det råder så stor enighet om. Sådana förändringar kommer steg för steg, och kommer att bli viktiga för vårdens framtid.

Äntligen Förbifart Stockholm!

Regeringen beslutade idag, lyckligtvis, att säga ja till att bygga Förbifart Stockholm. Äntligen slipper alla trafikanter som ska passera Stockholm trängas med lokala bilister på Essingeleden. Det kommer visserligen att dröja mer än tio år innan leden är klar - men det första steget är taget.
De kritiker som hellre velat se spåsatsningar ka inte ha förstått vad det är som pågår. Nästan lika mycket pengar läggs faktiskt på Citybanan och på alla de järnvägssatsningar som görs i hela Mellansverige: Mälarbanan, Svealandsbanan, Ostlänken och Ostkustbanan. Lägg därtill ytterligare åtgärder längs Dalabanan och sträckan Mjölby-Hallsberg...nog blir listan över järnvägsutbyggnader lång så att det räcker.
Förbifart Stockholm ger helt enkelt bättre flyt. Det är vad biltrafiken runt Stockholm behöver. Tillsammans med andra infrastruktursatsningar ökar Mälarregionens möjligheter att växa och utvecklas. Det är bra för hela landet.

Planeringen rullar på

Beskedet att det första dödsfallet inträffat i den nya influensan väcker givetvis en hel del tankar. Det som trots allt dominerar, vid sidan om de tankar som går till anhöriga, är den professionella hantering som präglar planering och genomförande av åtgärder för att hantera konsekvenserna. Vi medborgare kan vara trygga med att alla berörda, inte enbart i landstinget, gör sitt yttersta för att hantera de utmaningar som uppstår.

Sjukresor och färdtjänst

UNT noterar idag de nya regler som gäller för sjukresor. De reglerna har tagits fram för att ge rättvisa villkor för alla som behöver resa för att få vård, oavsett var man bor och vilket vårdbehov man har. Sett mot den bakgrunden är reglerna som helhet bra. Hur de sedan kan uppfattas efter en tidningsartikel är en annan sak.

Vad som är betydligt knepigare, och mer beklagligt, är att vi under denna mandatperiod inte har lyckats samordna landstingets sjukresor med den kommunala färdtjänsten. Villkoren för dessa olika typer av samhällsbetalda resor skiljer sig en del, men det vore väldigt angeläget att hitta en ordning för att samordna dem.

Faktum är att samordning av sjukresor och färdtjänst var ett gemensamt vallöfte från Alliansen i landstinget och länets kommuner i valrörelsen 2006 - och ett av få vallöften som vi inte helt har lyckats infria. Att Uppsala kommun nu noterar de problem som följer av att sjukresor och färdtjänst inte är samordnade är mycket bra. Det öppnar för att vi ändå ska kunna hitta en gemensam lösning i framtiden.

Föregångslandet Sverige

Vi moderater har som bekant skaffat oss en ny slogan, och - i vanlig ordning - en mycket bra sådan. Nu gäller det bara att leva upp till den. Det finns nämligen, inte minst utifrån statsministerns tal, goda skäl att fundera över innebörden i både själva begreppet föregångsland och statsministerns tal vid partistämmans öppnande.

Det gäller nämligen också att se till så att hela Sverige blir ett föäregångsland, och att vi hittar en politik som skapar förutsättningar för tillväxt och utveckling i hela vårt land. Detta är dessutom något som måste ske på samma sätt som mycket av de senaste årens förnyelsearbete handlar om. Det är ingen lösning att kopiera gamla, dåliga, socialdemokratiska lösningar - det gäller att hitta nya utmaningar på problem som är gamla och välkända helt enkelt därför att inga hållbara lösningar tidigare har presenterats.

Utmaningarna är både sociala, demografiska och praktiska. Givetvis kommer vi moderater att kunna anta dessa utmaningar på ett konstruktivt sätt, men det kräver verkligen krafttag, nytänkande och insikt om de problem som behöver lösas. Den pågående partistämman är ett bra avstamp för det arbetet.

Läkare - ett bristyrke

Gårdagens reportage i Uppdrag Granskning har väckt berättigade reaktioner. Frågan är vad som är mest upprörande; att enskilda läkare kan debitera miljonbelopp eller att patienter tvingas vänta och till och med dö i väntan på att får träffa en doktor. För egen del lutar jag åt det senare.

Det kan vara på sin plats att gå till botten med orsaken, för den är ganska enkel. Det finns helt enkelt för få läkare, och då inte minst allmänläkare och psykiatriker. Och vad är då orsaken till att antalet läkare är för få? Jo helt enkelt att det inte utbildas tillräckligt många! När stora pensionsavgångar dessutom väntar under de närmaste åren, så blir det ännu mer uppenbart att något måste göras för att komma tillrätta med bristen på läkare.

Under den moderata partistämman kommer jag därför att ställa krav på att antalet utbildningsplatser för läkare utökas. Det är en nödvändig lösning på det problem som Uppdrag Granskning uppmärksammar - men också helt avgörande för att förbättra kvalitén i svensk sjukvård. Det är nu dags att göra något åt de allvarliga problemen i svensk välfärd.

Smådriftsfördelar

Sveriges Radio rapporterar idag om att allt fler mejerier startas runt om i landet. Ofta är det bönder som själva tar tag i ett förädlingssteg för att få bättre lönsamhet.

Det är en oerhört intressant utveckling. Större är inte alltid bättre, utan kan tvärtom leda till sämre effektivitet och sämre lönsamhet. Stora organisationer må ha skalfördelar, men risken för byråkrati ökar också. Det finns därför goda skäl för varje organisation att nogra pröva effektiviteten i den verksamhet som bedrivs. Det gäller inom privata företag såväl som i offentlig verksamhet.

I vissa fall är storlek helt avgörande för att nå tillräcklig styrka och konkurrenskraft. I andra fall, inte minst i det offentliga, är jakten på större och större enheter en riskfaktor. Det offentliga och dess verksamhet ska organiseras utifrån medborgarnas bästa - samtidigt som effektivt nyttjande av skattemedel också är en förutsättning.

Det är bara att önska alla nystartade mejerier lycka till i hård konkurrens. Förhoppningsvis kan vi som är verksamma i den politiskt styrda delen av samhällsmaskineriet lära både det ena och det andra av utvecklingen.

Bråkmakarna

Svenska Dagbladet berättar att de boende i Rosengård kastade ut de inkräktande bråkmakarna. Bra. Mycket mer behöver egentligen inte sägas.

Men bakom gårdagens händelser finns något mer, inte minst i det efterspel som också skildras. Det blir nu uppenbart vad ganska många av oss länge sett och varnat för, nämligen att krafterna till vänster (ja, och i detta fall hör terrorismen uppenbart hemma till vänster) inte alls är intresserade av Rosengårdsbornas väl och ve, utan av att få genomslag för sin politiska uppfattning. Den politiska uppfattningen uttrycks, som synes, bäst genom bensinbomber och gatstenas, precis som den gjort i oräkneliga kravaller i mer än hundra år nu.

Någon medkänsla eller omtanke finns icke i denna politiska hållning, däremot en bergfast övertygelse om att man har rätt - och därmed rätt att ta till vilka politiska medel som helst för att få sin vilja fram, även rent våld.

Samtidigt noterar vi hur vänstern - ja, vänstern - i Venezuela med olika metoder försöeker begränsa demokratin i sin del av världen. Mellan Rosengård och Caracas går därmed en spikrak, och blodröd, linje. Hur det brukar sluta är också både välkänt och dokumenterat.

Som av en händelse firar vi just nu också tjugoårsminnet av den "paneuropeiska picknick" som gjorde slut på...ja, just det. Som gjorde slut på årtionden av kommunistiskt förtryck i Central- och Östeuropa. Ett förtryck som en gång inleddes med att arbetare och bönder i Ryssland skulle "frigöras" med Marx, Lenins och Stalins metoder.

Ett parti dominerat av män

Igår lyfte Svenska Dagbladet, mycket förtjänstfullt, fram männens dominans i moderaterna. Idag skriver Hillevi Engström och Mats Johansson, moderata riksdagsledamöter, lika förtjänstfullt i frågan. Vårt parti har ett problem som går längre än att handla om fördelning av tunga förtroendeposter. Engström och Johansson blir dock lite grunda i sin analys, när de pekar ut kommunerna som det stora bristområdet.

Det ser nämligen rätt olika ut, vilket inte heller framgick av artikeln i fredagens SvD. I Uppsala län finns elva moderata med förtroende uppdrag på hel- eller deltid, det vill säga riksdagsledamöter, landstings- och kommunalråd. Fem av dem är kvinnor. Det är, som sagt, bara det att enbart statistik hotar att skymma det viktiga. Vi är ett part med ett i grunden ganska manligt perspektiv. Det gör oss till ett halvt parti i många avseenden.

Den kulturella omvandling av partiet som nya moderaterna innebar har tyvärr inte nått fram till en förändring av detta. Vi är fortfarande ett parti av män, med manligt dominerade frågor i förgrunden. Risken är därmed också uppenbar att även ett jämställdhetsarbete faktiskt blir på männens villkor. Samtidigt innebär ju denna mansdominans - som alltså är ett obestridligt faktum - att vi män faktiskt måste ta ett ansvar, och ett större ansvar än i dag, för att komma till rätta med situationen.

För egen del tycker jag att jag lyckats bra i min avsikt att rekrytera kvinnor i vissa anseenden, men sämre i andra. En rad ledande befattningshavare i landstinget, som jag personligen haft ansvar för rekryteringen av, är kvinnor - för att ta ett exempel. Jag tror också att vi män måste bli bättre på att se, lyfta fram och driva på kvinnor. Vi måste se möjligheter i kvinnors karriärsträvanden - inte hot och faror. Det vi allt för länge gjort är nämligen just att se möjligheter i män som söker karriärpositioner - men svårigheter, hot och risker i kvinnor som gör samma sak.

Jag tänker nu inte, som jag gjorde i våras i ett blogg inlägg på den internationella kvinnodagen, räkna upp och lyfta fram alla förtjänstfulkla kvinnor som jag har förmånen att arbeta tillsammans med. Däremot tänker jag ge två löften. I det kommande arbetet med nomineringar till riksdag, landsting och kommuner tänker jag arbeta aktivt för fler kvinnor på ledande postioner i partiet. Om jag får fortsatt förtroende som politisk ledare för moderaterna i vårt landsting kommer jag dessutom att arbeta aktivt för att lyfta fram fler kvinnor i ledande roller även i det sammanhanget. Det tror jag nämligen är nödvändigt om vårt parti ska fortsätta att förnyas och utvecklas.

Kvalitet, kvalitet, kvalitet!

Dagens stora lokala nyhet är givetvis konkursen i Doctrinagymnasiet. Jag hör till dem som tycker det är bra! Det kräver givetvis en förklaring.

All verksamhet som finansieras med skattemedel måste hålla hög kvalitet. Så är definitivt inte fallet; snarare finns det gott om skattefinansierad verksamhet som helt enkelt inte håller måttet. Doctrinagymnasiet är, definitionsmässigt, ett exempel på detta. Mer beklagligt är att även verksamhet som bedrivs i så kallad egen regi har kvalitetsbrister som ofrånkomligen skulle leda till konkurs om det inte fanns skattemedel i bakgrunden.

Däremot är det angeläget att konkursen inte blir en katastrof för eleverna. I stället måste - måste - vi ha ett skolväsen som ger möjlighet för elever att hitta andra utbildningsplatser om en skola lägger ner, går i konkurs eller av andra skäl inte kan fullgöra sina skyldigheter. Annorlunda uttryckt är det viktigt att det offentliga, som finansiär av skola, vård och omsorg, ser till att säkerställa kvalitet i stället för att själv bedriva verksamhet mer eller mindre i konkurens med andra - privata - aktörer.

Behovet av kvalitetskontroll i skattefinansierad verksamhet är uppenbart och borde vara det offentligas, läs politikens, viktigaste uppgift. Men det som står i fokus är i stället den i egen regi bedrivna verksamheten - och att kontrollera sig själv är som sagt inte det enklaste. Inte minst inom hälso- och sjukvården är detta ett uppenbart bekymmer.

Jag förutsätter att skolpolitikerna i Uppsala kommun ser till att alla gymnasieelever får en gymnasieutbildning med hösta möjliga kvalitet. Det är nämligen en viktigare uppgift än att driva skolor i egen regi.

Tragedin i Rnkeby

Följer idag den tragiska branden i Rinkeby, en händelse som visar hur nära en tragedi kan inträffa i vardagen. Det kan hända när som helst och var som helst - och drabba vem som helst av oss. Därför är en viktig del av vår egen trygghet att vi har beredskap för att olyckor faktiskt kan inträffa och inser att den egna beredskapen aldrig kan ersättas av aldrig så noggranna föreskrifter och varningar. Hur många kastar till exempel en blick på utrymningsplanen då man checkar in på ett hotellrum eller kontrollerar var flytvästarna finns när man går ombord på en färja till Danmark, Finland eller Gotland?

Sverige har en väl utvecklad räddningstjänst och sjukvård, i sammanhanget ska till exempel inte den kvalificerade brännskadevården glömmas bort. Men det personliga ansvaret kan aldrig glömmas.

Än viktigare i detta fall är dock en annan del av samhällets krisberedskap, nämligen förmågan och beredskapen att vara beredd att finnas till hands med det kanske viktigaste av allt: omtanke, tröst och närhet. I Rinkeby finns nu många som är oroliga, chockade och utsatta på olika sätt. Mina tankar går till dem som drabbats, med en förhoppning att de har människor i sin närhet som kan ge stöd och omtanke.

Sex döda medmänniskor en vanlig sommardag, det ger perspektiv på tryggheten och närheten mellan människor.

Egen vaccinfabrik tveksam lösning

Jag brukar inte polemisera med våra egna experter, och framför allt inte med en så namnkunnig och respekterad som professor Björn Olsen, en av världens absolut ledande på infektionssjukdomar. Vi har skäl att vara mycket stolta över att Olsen är knuten till Uppsala universitet, och därmed är i nära samarbete med vårt landsting.

Frågan om en egen (läs statlig) vaccinfabrik stöttes och blöttes ör några år sedan. Åtskilliga utredningar gjordes i frågan, och den samlade bedömningen blev till slut att det varken skulle vara kostnadseffektivt eller patientsäkert att staten producerade vaccin i egen regi jämfört med att teckna avtal som säkerställde leverans i händelse av behov - den modell som nu är aktuell.

Det är således inte säkert att det skulle ha blivit ens tillnärmelsevis billigare med produktion i egen, statlig regi. Det är inte heller säkert att leveranssäkerheten skulle varit bättre eller snabbare bara för att staten haft en "egen fabrik". Tvärtom är risken stor att staten då i stället drabbats av kritik för att man "byggt fast sig".

Det staten däremot bör göra är att se till så att forskningen på området får tillräckliga resurser. Det äör en långt viktigare uppgift på området för staten än att i egen regi producera stora mängder ifluensavaccin.

I övrigt var beslutet om byggande eller inte av statlig vaccinfabrik en fråga för regeringen och därmed är det upp till företrädare för regeringen att diskutera frågan med Olsen.

Chocknotan

Nu beskrivs notan för varje enskild influensavaccination - känd sedan drygt en månad tillbaka - som en "chock för landstingen. I själva verket visste vi exakt vad varje dos skulle kosta redan vid beställningstillfället, och redan då ansåg många av oss berörda att det blev en dyr nota. Men med de avtal som är tecknade är manöverutrymmet något begränsat. 18 miljoner doser influensavaccin av en speciell sort är ingenting som man har liggande på hyllan, om man säger så.

Alltså kan det vara på plats att en engång repetera förutsättningarna. Socialstyrelsen har rekommenderat massvaccination. Staten har tecknat ett avtal om garanti för leverans, och landstingen gemensamt har gjort en beställning. Jag skulle, vilket jag sade redan då beslutet togs i juni, vilja se den som motsätter sig detta som en helhet, sedanär det väldigt enkelt att kritisera de enskilda stegen. Vi i de enskilda landstingen har givetvis ingen möjlighet att påverka priset per dos - det skulle se ut om 21 landsting var för sig började förhandla med läkemedelsolagen.

Slutsatsen av allt detta är att än en gång konstatera hur viktgit det är med tryggt och sakligt agerande i en krissituation - och att det finns åtgärder på hälso-och sjukvårdspolitikens omfråden som ofrånkomligen är statliga/nationella till sin karaktär. Sådana frågor kräver också en nationell lösning, och kan inte ligga på ett enskilt landsting att hantera.

Förnuft och omdöme är viktigt i en krissituation

Svenska Dagbladets utmärkta journalist Inger Atterstam skriver idag en utmärkt artikel om det verkliga läget vad gäller den nya influensan. Det hedrar henne, och hennes tidning, i ett läge då larmen duggar tätt - inte alltid med full täckning.

Nu är det på plats att på en gång konstatera: vi står inför ett allvarligt läge. Det vi vet är att det väntar en världsomfattande epidemi, alltå en pandemi, och att den kommer att få allvarliga följder för en lång rad samhällsfunktioner. Men snälla snälla, låt oss slippa en informations- och propagandamässig kris ovanpå den medicinska och samhälleliga! Det finns alltså inga skäl att tona ned de problem som samhället står för i form av stora skaror av sjukfrånvarande medarbetare, belastning på hälso- och sjukvården, planering, genomförande och finansiering av stora vaccinationsinsatser med mera. Men allt detta finns det för närvarande en metodisk bearbetning av, som vad vi nu kan se kommer att vara på plats när problemen på allvar står för dörren.

Här har massmedierna ett enormt ansvar. Som Atterstam påpekar i sin artikel, så finns all den information som den enskilde medborgaren behöver. Jag kan särskilt rekommendera Smittskyddsinstitutet, myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) och sist men inte minst den särskilda, för olika myndigheter gemensamma webbplatsen för krisinformation. Vidare finns information hos Socialstyrelsen och givetvis hos landsting och olika vårdgivare.

En fråga som diskuteras ivrigt är vem som ska bekosta vaccinationsinsatsen. Låt mig där bara konstatera att det är bra om alla fakta är på bordet innan ett slutligt beslut fattas. Hur vi än hanterar de utmaningar som väntar, så föreligger ett gemensamt ansvar som delas av många aktörer. Var och en av oss som företräder någon av dessa aktörer - staten och dess olika myndigheter, landsting, vårdgivare, kommuner och många andra - så har vi alla skäl att från vår uppgift och utgångspunkt agera så ansvarsfullt som möjligt.

I detta har landets olika massmedier, kommersiella såväl som public service, självfallet en viktig uppgift. Om den uppgiften är att öka människors oro eller att bidra till att ge saklig, korrekt och samhällsorienterande information - ja, det är upp till varje ansvarig utgivare att överväga.

Saklighet särskilt viktigt i hälso- och sjukvårdspolitiken

På söndag är det ett år och två månader kvar till nästa val, och nog kan man redan nu märka att temperaturen stiger. Framför allt kan vi notera en växande desperation hos socialdemokraterna; nog så begripligt men också en källa till riktigt obehag. Det blir nämligen också allt mer uppenbart att (S) med svag politik, svajig ledning och svårhanterade koalitionsvänner är beredda att göra vad som helst för att återta makten. Och då menar jag vad som helst!

Till exempel rena osakligheter! Eftersom det rör patientärenden går jag inte gärna in på detaljer, men mer allmänt kan jag notera att människor tar kontakt med mig och andra landstingspolitiker efter att ha delgetts direkt felaktiga uppgifter av, som det heter, följder av Alliansens politik.

Att skrämmas är givetvis ett verkningsfullt politiskt vapen, och det gäller i all synnerhet sjukvården. Jag har all förståelse för att vi kan ha olika syn på hur vården ska organiseras och på de politiska beslut som leder fram till förändringar. Däremot har jag ingen förståelse för argumentering som går ut på att vissa partiers politik skulle vara mer eller mindre hälsovådlig. Det har inget med ideologiska skillnader att göra, utan handlar som sagt uteslutande om bristande politisk heder.

Därmed skiljer sig hälso- och sjukvården från exempelvis stadsplaneringsfrågor eller till och med skola, socialtjänst och äldreomsorg. Det ställer stora krav på den som arbetar med hälso- och sjukvårdspolitik, inte bara i fråga om vanlig saklighet utan också om vikten av att agera och att agitera så att människor inte oroas eller rent av skräms i onödan.

Det ska på en gång sägas att jag inte vet vem som stått för de uppgifter som gjorde min sagesperson orolig (för att inte säga uppskrämd), inte ens om vederbörande själv är politiskt verksam eller endast sympatisör. Det väcker dock ett behov av att lyfta fram hur viktigt det är att agera klokt och sakligt, även när debattens vågor går heta. Vi får hoppas att övertrampen inte blir för många, då valrörelsen hettar till ytterligare.

Dagsnoterat

Beskedet att staten inte kompenserar landstingen för kostnaderna för influensavaccinering ka´n envar givetvis ha synpunkter på. Det som nu kan konstateras är att sista ordet trots allt inte är sagt - vilket inte innebär att jag räknar med att staten i sin snällhet saklöst kommer att kompensera landstingen. Däremot återstår att räkna av slutnotan och se vilka kostnader, läs merkostnader, som uppstår. Det finns ju skäl att konstatera att kostnader för att hantera en pandemi måste ställas i proportion till det löpande arbete som landstinget bedriver, där ju hälso- och sjukvård som bekant är en minst sagt betydande del.

Likaså finns givetvis skäl att noga följa vad influensans framfart för för konsekvenser för vårdköer och vårdgaranti; här har vi anledning att var mycket vaksamma, för det är synnerligen angeläget att ingen behöver vänta i onödan på att få den vård man behöver, influensa eller inte.

Mer uppseendeväckande är faktiskt den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Marita Ulvskogs utfall mot statsministern i Europaparlamentet. Ulvskog, helt ny i parlamentet, betedde sig verkligen som en nykomling! I ett rasande inrikespolitiskt inlägg anklagades statsministern för i stort sett alla inrikespolitiska försyndelser som hittades kunde. Utfallet kan inte ses som något annat än ännu ett exempel på socialdemokraternas och vänsterkartellens tillkortakommande. Men det är ändå inte det mest uppseendeväckande.

Ulvskogs utfall visar att socialdemokratin har svårt att acceptera ett politiskt landskap där den socialdemokratiska världsbilden och dito problemformuleringen tillåts dominera. Även i en situation där regeringen är borgerlig ska socialdemokratisk politik råda, punkt slut. Någon´"borgfred" om inrikespolitiken kan det givetvis inte bli tal om, med mindre än att alliansens omedelbart överger sina egna ståndpunkter och istället anammar de socialdemokratiska. Jojo, vi känner igen agerandet från andra håll.

Det är nu hög tid att få stopp på detta synsätt och en gång för alla se till så att Sverige blir ett land där det inte bara är möjligt med politiska maktskiften - utan att Sverige också blir ett land där sådana politiska maktskiften faktiskt innebär en politisk kursändring.

För att detta, självklart i varje demokratiskt styrelseskick, ska kunna bli verklighet så är det framför allt en sak som krävs. Det är faktiskt att det inte sker något maktskifte i 2010 års val, utan att socialdemokraterna och deras koalitionskamrater hålls borta från makten ett tag till. Det behöver Sverige.

Väl fungerande donationsrutiner

Kan i all hast - det är ju faktiskt semester - konstatera att Akademiska sjukhuset, och därmed inte bara vårt landsting utan hela den sjukvårdsregion som Akademiska betjänar, ligger bra till när det gäller organ som doneras för transplantationer. Bakgrunden är väl fungerande rutiner och ett väl fungerande samarbete mellan berörda sjukhus och landsting. Med andra ord ännu ett glädjande exempel på vad det goda samarbetet i sjukvårdsregionen innebär för medborgarnas liv och hälsa.

Det goda samarbetet skv givetvis vårdas, inte bara när det gäller organdonationer. Det är också viktigt att tillgången till organ inte isoleras till ett enskilt landsting eller ens till ett visst regionsjukhus. Organdonationer är en nationell fråga, allra minst. Lyckligtvis finns också, framför allt när det gäller mer ovanliga transplantationer, ett väl etablerat internationellt samarbete.

Vi har således, i detta som i många andra fall, skäl att vara ödmjukt stolta. Och, som sagt, att vårda det framgångsrika arbete som utförts genom att arbete vidare och att utveckla de arbetsformer som lett fram till uppnådda resultat.

Fackliga rättigheter - och skyldigheter

Innan jag skriver det följande är det kanske på plats att poängtera att jag tycker det är väldigt viktigt att vi har starka och väl fungerande fackliga organisationer. De är en viktig grundval i en fungerande marknadsekonomi. Men ändock...

Lyssnade idag till ett intressant inslag i radions nyhetsprogram "klarspråk". Det handlade om ungdomar i Umeå som tvingats "provjobba" gratis på en restaurang. Givetvis hade facket fullt berättigade synpunkter på detta, och på ungdomars bristande kunskap om vad man kallade "fackliga rättigheter". Man menade de rättigheter som varje arbetstagare har, ofta med stöd i lag men också med utgångspunkt i kollektivavtal och andra överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Nå, det aningen häpnadsväckande i den facklige talesmannens resonemang var att skulden till dessa bristande kunskaper sades ligga hos skolan! Elever borde ges mer upplysning om hur kollektivavtal fungerar och vilka "fackliga rättigheter" man har på arbetsmarknaden.

Säga vad man vill om svenskt skolväsende, men vi har en unikt stark facklig tradition i vårt land. Denna är uppbyggd av såväl förtroendevalda som av anställda ombudsmän, inte sällan bekostade av välvilliga arbetsgivare - till stöd för goda förhållanden på arbetsmarknaden. Nog borde dessa horder av fackligt aktiva och anställda ha tid för att upplysa ungdomar om vilka regler som gäller på arbetsmarknaden, i regel efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter - alltså det som sagesmannen i inslaget kallade för "fackliga rättigheter".

Men ombudsmännen och de av arbetsgivaren avlönade fackligt förtroendevalda tycks ha annat att göra. Nå, vi har ju inte bara en osedvanligt stark facklig rörelse; i tillämpliga delar är den också osedvanligt politiskt bunden - till ett visst politiskt parti.

Jag har ett gott råd till svensk fackföreningsrörelse. Ägna er mer åt fackligt arbete, och mindre åt politiskt. Följden kommer att bli en bättre fungerande arbetsmarknad där även ungdomar får klart för sig att de har ett stöd i en konflikt med misshagliga arbetsgivare. Kanske kan rent av en och annan nyanställd yngling söka medlemskap på kuppen.

Facket har inte bara rättigheter, utan också skyldigheter.

Egenmäktigt förfarande

Brottsbalken 8 kapitlet, 8§: Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

Med andra ord: om du utan lov befinner dig på annans mark, så begår du brottet egenmäktigt förfarande. Om du å andra sidan äger mark och med skyltar eller andra anordningar meddelar allmänheten att hålla sig borta från din egendom så gör du det inte, så länge inskränkningen går ut på att freda ditt privatliv (exempelvis från busliv och störande). Men så långt tycks bristen på respekt för äganderätten ha gått, att folk anser det vara en rättighet att kränka den.

Jag skriver givetvis om Evy, som äger en fastighet i Vårdsätra och dessutom arrenderar mark där hon låter folk bada. Dock inte nattetid och inte under vilket beteende som helst. För detta, att hon upplåter sin mark, har Evy nu polisanmälts!

Kära vänner, markägare eller inte, det är dags att reagera! Faktum är att det allt mer vidlyftiga tolkandet av "allemansrätten" hotar tillämpningen av denna fina sedvänja. Ivern att övertolka den leder till att allt fler markägare tröttnar på att människor med självtagen rätt klampar in på deras egendom - vilket leder till fler förbudsskyltar, fler stängsel och fler markytor där det så kallade rörliga friluftslivet hålls undan. Och det är inte så konstigt; om man tror att rätten att vistas i skog och mark också innebär en rätt att förstöra, störa och bete sig allmänt olämpligt har man fattat helt och hållet fel.

Allemansrätten är ett informellt kontrakt mellan markägaren och den som vill röra sig i skog och mark. Den innebär rättigheter men också skyldigheter för den som vill njuta av markägarens generositet. Tyvärr iakttas dessa skyldigheter inte i någon större utsträckning, och informationen om skyldigheterna är inte precis tydlig. Dte har lett till en situation där många - inte minst ungdomar - tror att det är fritt fram och att enskild egendom inte behöver respekteras.

Jag hoppas att Evy får ha sin egendom i fred. Det har hon samma rätt till som alla andra. Och det är ingen skillnad om det gäller mark eller andra tillhörigheter.

En inte oviktig skillnad

Relativiseringen och urskuldrandet från vänsterhåll av det politiska våldet fortsätter som väntat. Ingen utanför de berörda leden försvarar våldet från nazister, fascister och andra liknande krafter. Många försvarar, legitimerar och beskriver därmot vänsterns våldsanvändning.

Ett argument som förtjänar kommentar är att så många fler fascister, nazister och andra liknande element lagförs för betydligt fler brott som inte har politisk anknytning. Det är inte en bra ursäkt för vänsterelementen; tvärtom. Det visar bara att många av dem som begår politiska brott med nazistiska, fascistiska och liknande förtecken snarare är allmänt kriminella och våldsbenägna snarare än uttalat politiskt medvetna (vilket givetvis inte utesluter att sådana finns). De politiskt kriminella krafterna till vänster, däremot, är utomordentligt politiskt medvetna - och således i kraft att sätta handling bakom sina politiska teorier.

Jag kan med andra ord hålla med om att vänsteraktivister är en hårsmån mer intellektuella än nazister, fascister och liknande element. Det gör dem dock inte mindre otäcka; tvärtom. Noga planerat våld med intellektuell bas skrämmer i alla fall inte mig mindre än mer oreflekterade knölpåkar och knogjärn.

Så till likheten. Den stavas hat. Det är nämligen den kanske viktigaste frågan att ta itu med rent politiskt och ideologiskt. Politiska krafter till vänster är varken ädlare eller mer kärleksfulla än andra, tvärtom.

Obehagligt

Kan efter dagens rapport från Brottsförebyggande rådet och Säkerhetspolisen (refererad i DN och SvD) givetvis inte låta bli att skriva några rader, fast det egentligen inte borde behövas. Både rapporten, referaten och diverse kommentarer, bloggar och andra inlägg talar för sig själva. Notera till exempel den anonyma (och självklart är den anonym) kommentar på gårdagens blogginlägg som jag - givetvis - publicerat. Det har jag bland annat gjort för att visa att våldsverkarna och deras supporters till vänster håller sig med huvor och masker även på nätet.

Våldet är givetvis allvarligt, men minst lika obehagligt är, som sagt, den ständiga relatíviseringen och till och med förhärligandet av vänsteraktivisternas stenkastande. Om inte annat så kan man alltid ursäkta vänstervåldet med att påstå att det skr för ett gott syfte, till exempel till stöd för de grupper i Palestina som har som politisk idé att skjuta granater på israelisk civilbefolkning. Ett beteende som inte får kritiseras för då är man motståndare till "den palestinska saken". Hmmm.

I grunden är det hela faktiskt ganska enkelt. De vänsterorienterade ideologierna (de är många, och understundom så motsägelsefulla att de är varandras värsta fiender) har alltid nära till våldet som politiskt verktyg. Orsaken? Enkelt. En ideologi som bygger på att hata har givetvis lätt att låta hatet gå över i verkställighet. Och om man bygger hela sin samhälssyn på motsättningar mellan människor - och på att dela in människor i grupper i stället för att se individer - så ligger det nära till hands att ta fram vapen när lusten faller på.

Och, som sagt var, något entydigt och förbehållslöst avståndatagande får vi inte från vänsteraktivisterna närstående mer demokratiska krafter. Det finns alltid en ursäkt bakom hörnet för det våld som kallas vänsterextremt. Man kan fundera på varför.

Och, ni som kommenterar mina blogginlägg anonymt, fortsätt gärna med det. Jag kommer att publicera dessa anomyma kommentarer helt enkelt eftersom de säger så mycket. Om synen på öppenhet och synen på att stå för sina åsikter. Bland de politiska så kallade aktivister som är en del av grunden för mitt politiska engagemang. Det öppna och fria samhället måste alltid försvaras!

Trevlig sommar!

Sedan när blev skadegörelse festligt?

Media, i detta fall DN, förnekar sig inte i sina referat av den unga vänsterns orgier i våld och skadegörelse. Den här gången handlar det om Hamburg, men det spelar ingen roll om det är i Sverige eller utomlands.

I grunden är det hela mycket enkelt. Inom valda delar av den politiska vänstern, med alla sina rörelser av skilda slag, finns en allmän tendens till att använda ¨våld och skadegörelse som politiskt vapen. Jag skriver "valda delar" och "av skilda slag", för jag är väl medveten om att alla vänsteraktivister inte aktivt använder våldsmetoder. Däremot finns också en omfattande relativisering av den politiska våldsanvändningen, och den tar sig två uttryck.

Det ena är det som nu, som sagt, skildras i media. När några hundra vänsteraktivister beger sig till Hamburg ska ingen tro att de gör det för att festa lite fredligt på gatorna. Deras vålds- och skadegörelseaktiviteter är i själva verket ytterst välplanerade - men de har varit framgångsrika i att ge sin våldsanvändning en air av gemenskap och trivsamt festande. Tyvärr.

Det andra är att mer stillsamma och demokratiska delar av vänstern aldrig någonsin tar fullständigt och kompromisslöst avstånd från det som händer. Det finns alltid två reservationer. Den ena är att man distanserar sig från de grupper som svarar för våldet -oavsett ideologiskt släktskap. Det andra är att det alltid är någon utomstående kraft - polisen, Israel, USA, kommersiella krafter eller i stort sett vad som helst - som "egentligen" är skyldig.

Men hur svårt kan det vara? Titta här: våld är fel. Punkt. Att slå sönder annans egendom är helt fel. Punkt. Att använda våld i politiskt syfte inom en demokratisk rättsstat är totalt fel. Punkt och slut. Inget av detta borde vara något problem att ställa upp på för i stort sett vem som helst från socialdemokratin och vänsterut. Punkt, slut och inget att diskutera. Men av erfarenhet kan vi lugnt vänta in diverse urskuldrande kommentarer även denna gång, och även om det hände i ett annat land.

Bedrövligt är vad det är, men den fick mig tydligen att blogga en gång till denna sommar. NU är det däremot högst sannolikt att bloggen tar semester fram till början av augusti. På återhörande!