Sakliga argument

Efter att ha läst Börje Wennbergs debattartikel i dagens UNT kan jag inte göra mycket annat än att hänvisa till mitt förra blogginlägg. Socialdemokraterna har ägnat sex år åt att på alla sätt motarbeta reformerna som lett till att primärvården idag fungerar mycket bra. Man har rakt ut sagt och skrivit att man kommer att avskaffa reformen om man får chansen.

När socialdemokraterna nu påminns om tidigare ställningstaganden, så är det naturligt att reagera på det sätt som Wennberg gör. Wennberg skriver att man "presenterat egna förslag där patientens rätt att välja är ett självklart inslag" - men så sent som för en dryg månad sedan var S inställning att vårdvalet "försätter länets patienter i en ohållbar situation när man själv måste vara den som ”väljer” rätt vårdgivare för allehanda behov". Det är svårt att tolka som något annat än att man avvisar det fria vårdvalet.

Wennberg hävdar också att det S motsatte sig när vårdvalet infördes var "utformningen av ersättningssystemet, kraven på utförarna och listningsreglerna". Beslutet om vårdval handlade om just dessa tre saker! S yrkade först återremiss och sedan avslag när ärendet behandlades i landstingsstyrelsen 2008. Något eget förslag hade man då inte, och har heller inte presenterat senare. Däremot har man (det behöver upprepas) flera gånger motsatt sig valfrihet och mångfald i vården.

Jag förstår att socialdemokraterna har problem. Vårdvalet har blivit en succé. Nu finns massor av nya vårdgivare att välja på, väntetiderna är kortare till primärvården i vårt län än på många andra ställen i landet, och patienterna är mycket nöjdare. I det läget är det naturligtvis tufft att gå in i en valrörelse med en ryggsäck av att ha varit motståndare till reformen. Då är det en klassisk lösning att i stället ge sig på motståndaren med personargument. Jag får stå ut med det.

Det grumligt skrivna

Jag tycker egentligen inte om att skriva om politiska motståndare. Men ibland måste skillnader i politiken lyftas fram - och oklarheter klarläggas. En sådan har nu dykt upp lokalt i Knivsta, eftersom socialdemokraterna påstår sig vara för mångfald och valfrihet i vården

En av de saker som har gjort vården i Knivsta bättre är Knivsta Husläkargrupp och mödravårdscentralen Sinnligt. De kom till när Alliansen 2008 införde vårdval. Det skedde efter hård politisk strid, där socialdemokraterna yrkade avslag när ärendet behandlades i landstingsstyrelsen.

Den 27 november skriver Börje Wennberg (S) i Knivstabygden att "vi har inga planer på att lägga ner dessa", och menar då just Sinnligt och Knivsta Husläkargrupp. Men socialdemokraterna har sagt vad de tycker i andra medier. Den 17 november skrev nämligen Wennberg i UNT att "Moderaternas system försätter länets patienter i en ohållbar situation när man själv måste vara den som ”väljer” rätt vårdgivare för allehanda behov". Den artikeln kan du läsa här. i September 2011 (läs här) talade man också om att man inte tyckte att vårdvalet fungerade. Inför valet 2010 hävdade man att "primärvården är i kris", skyllde allt på den reform som man nu säger sig försvara och skrev rakt ut att reformen skulle rivas upp om man fick chansen. Vilket man lyckligtvis inte fick.

Socialdemokraterna röstade alltså nej till den reform som gjorde det möjligt för husläkargruppen och Sinnligt att starta. Man har också i flera artiklar uttryckt att man ogillar möjligheten för patienter att välja - men i den lokala debatten i Knivsta hyllar man mångfalden och möjligheten att välja.

För att spetsa till det hela ytterligare, men också göra det lite politisk-byråkratiskt (förlåt, men det är nödvändigt) så reser det också en fråga: hur ska då (S) göra med de fristående vårdcentraler som startat i Knivsta och på 11 andra ställen i länet? Ska det fria vårdvalet vara kvar, eller tänker man lösa in dessa vårdcentraler och driva dem i landstingets regi?

Det blir med andra ord lite oklart vad socialdemokraterna vill. Varför är retoriken en på UNT debatt, och en annan i Knivstabygden? Är det för att man insett det lokala värdet i opinionen av möjligheten till valfrihet i Knivsta - men gör en annan bedömning i Uppsala?

Bilden av svensk sjukvård

Debatten är intensiv om tillståndet i svensk sjukvård. Ett vanligt påstående är att den politik som förts på senare år lett till att människors förtroende för vården har försämrats. Lyckligtvis gör mätningar av hur människor uppfattar sjukvården. Det är intressant att titta lite närmare på resultatet av dessa mätningar.


Den första frågan handlar om förtroendet för den vård som ges på vårdcentraler. 2006 sade 53 procent av alla tillfrågade i Sverige att de hade stort eller mycket stort förtroende. Idag, sju år senare, är samma siffra 66 procent, med andra ord en ganska kraftig uppgång. I vårt landsting har siffran faktiskt ökat ännu något mer, från 53,7 procent till 68.

Samma förhållande gäller förtroendet för vården på sjukhus. 2006 angav 66,5 procent att de hade högt elöer mycket högt förtroende för vården på sjukhus. Idag har den siffran ökat till 73 procent. Och i vårt eget län har siffran stigit från 71,3 procent till 76.

Så, till sist, förtroendet för sjukvården som helhet. Den prövas i Öppna Jämförelser med frågan "Jag har tillgång till den vård jag behöver". 2006 amsåg 73,9 procent av landets invånare att de hade det. Idag har den siffran stigit till 80 procent. I vårt län har invånarnas tilltro till att få den vård de behöver stigit från 73,2 procent till 79!

Det här blev en hel del siffror. Egentligen handlar alltihop om ett enda enkelt faktum. Sedan 2006 har Alliansen styrt ungefär hälften av alla landsting, bland annat Uppsala län. Under denna tid har befolkningens förtroende för svensk sjukvård ökat, inte minst i vårt län. Det är heöt enkelt dags att avliva myten om om att tilltron sjunker för svensk - och uppländsk - sjukvård.

Skattar bäst som skattar sist?

Anders Almgren är socialdemokratiskt oppositionsråd i Lund. På Twitter har han frågat mig om skillnaden mellan statlig skatt och kommunal dito. Frågan är en aning förvånande för att komma från en heltidsengagerad politiker - man också rätt begriplig på sitt sätt.

Den ingår nämligen i en diskussion på Twitter (en så kallad tråd) där Almgren uundrar varför jag propagerar för sänkt statlig skatt, när jag samtidigt varit med om att höja landstingsskatten i Uppsala län. I ett av sin ainlägg föröker Almgren nämligen få det till att jag skulle mena att statlig skatt hämmar arbete medan landsitngsskatt stimulerar.

Så är det inte. Alla skatter har både stimulerande och skadliga effekter på arbete, sparande och konsumtion. Men skatter tas ut olika, används olika och ger olika effekt. den statliga skatten tas bland annat ut på konsumtion (till exempel moms och vissa punktskatter), på sparande, på arbete (i vissa inkomstskikt) och på en rad andra sätt. Staten kan laborera med en rad olika skattesater beroende både på vilka fördelningspolitiska effekter man vill uppnå och vilken statlig verksamhet man vill finansiera.

Kommunalskatten (inklusive landstingsskatten) fungerar inte så. Den tas ut lika av alla med en enda skattesats och för ett enda syfte: att finansiera den kommunala och landstingskommunala verksamheten. Men inte nog med det. Lagstiftningen reglerar noga hur skatten får användas - och är också noggrann med att en oansvarig landstings- (eller kommun-)politiker inte får underbalansera budgeten.

Under de senaste två mandatperioderna har nu i stort sett alla landets landsting höjt skatten. Motivet har varit att finansiera en av de viktigaste delarna av välfärden, därför att enigheten är bred om att landstingens viktigaste verksamhet, sjukvården, behöver det. Jag ska inte göra några antaganden om hur Almgren ser på detta. Däremot kan jag konstatera att det måste vara trist för en socialdemokrat att moderater både i Uppsala län, i Skåne, Halland och i Östergötland för det resonemanget. Det blir ju liksom svårare att påstå att moderater inte tar ansvar för sjukvårdens finansiering.

Att höja skatten är inte roligt för en moderat, och ska bara tas till när det är nödvändigt. Däremot är det mindre smärtsamt att göra det, när staten samtidigt kan sänka skadliga skatter på arbete, sparand eoch förkovran - som som staten flera gånger gjort med fem jobbskatteavdrag och - nästan - med höjningen av brytpunkten.

Jag skriver "nästan" för med några rösters marginal föll ju just den tänkta skattesäkningen. Det ger dock tillfälle att ge Almgren och andra en liten konstitutionoell och pedagogisk knorr i denna snabblektion i skattepolitik. Den kvarvarande lägre brytpunkten kommer nämligen inte alls, som Almgrens partivänner påstår, att användas för att stärka skolan eller välfärden. Utgiftsdelen i budgetens ramverk är nämligen redan fastställt i enlighet med gällande lag.

Därmed är vi framme vid resonemangets slut. Det är klara tekniska skillnader mellan statlig skatt och landstingsskatt. Det är också klara ideologiska skillnader mellan moderater och socialdemokrater när det gäller hur skatter ska tas ut och användas. Vi moderater beskattar medborgarna för att finansiera välfärden. Socialdemokraterna röstade med resten av oppositionsblocket för att skatten ska vara högre för många svenskar. Inte för att finansiera välfärd. Utan för att skatten ska vara högre.

Rikssjukvård

En stor del av dagen ägnas åt sammanträde med Rikssjukvårdsnämnden. Förutom de beslut som nämnden har att fatta (bland annat om tillstånd att bedriva hjärtkirurgi för barn och ungdomar som rikssjukvård) så är nämndens sammanträden ett bra tillfälle att följa hur den mest avancerade sjukvården i vårt land är organiserad och fungerar.

Vid dagens möte är inga av de tillstånd som rör vårt landsting, och Akademiska sjukhuset, uppe för behandling. Däremot ger mötet tillfälle att fundera över hur svensk sjukvård beskrivs, och hur den faktiskt fungerar. Arbetet i Rikssjukvårdsnämnden är faktiskt ett bra underlag för att konstatera att svensk sjukvård faktiskt fungerar ganska bra. Vi får till exempel jämförelse av hur motsvarande vård fungerar i andra länder, och hur vårdens resultat utvecklas över tid. Båda dessa faktorer är ju viktiga för att göra en bedömning av kvalitén i svensk sjukvård.

Jag får som vanligt skriva att jag är väl medveten om de brister som finns, och därmed om de förbättringar som behöver göras. Men med det skrivet är det beklagligt att det emellanåt sprids en bild av tillståndet i den svenska sjukvården - och sjukvården i vårt landsting - som rent sakligt är helt felaktig.

Det är lätt att förstå varför det ser ut som det gör. Varje enskild berättelse om felbehandling, dåligt bemötande, för långa väntetider eller brister i personalens arbetsmiljö är nämligen viktig och värd att ta på allvar. Därför är det också lätt att förstå att de får uppmärksamhet och medialt intresse. Menndet är faktiskt inte samma sak som att dessa berättelser ger den fullständiga bilden av tillståndet i svensk, eller uppländsk, sjukvård.

Men det är väldigt tråkigt, för att uttrycka det milt, om allmänhetens bild av tillståndet i svensk sjukvård snarare präglas av undantagen och avvikelserna än av den samlade bild som tonar fram i öppna jämförelser, patientenkäter och andra breda och allsidiga underlag. Saknas det intresse av att ge en korrekt skildring - eller är orsaken någon annan?

Akademiska sjukhuset förekommer mycke ofta i medias rapportering i vårt län. Det är inte så konstigt. Akademiska är inte bara ett stort universitetssjukhus - det är också länets största arbetsplats och en viktig del i länets näringslivsutveckling.

I rikssjukvårdssammanhang står sig Akademiska sjukhuset väl som ett av fyra universitetssjukhus som fått fler än ett enstaka tillstånd att bedriva rikssjukvård. Akademiska sjukhuset är dessutom en viktig del av utbildningen och forskningen som bedrivs vid Uppsala universitet, och det är en verksamhet som på många områden håller medicinsk världsklass.

Kampen för en bättre sjukvård rullar på. Ett led i det arbetet är att göra rätt sak på plats, och där har Rikssjukvårdsnämnden en uppgift. Ett annat led att att systematiskt förbättra kvalitén på sjukvården i varje del av landet, och det är ett arbete som också pågår. Om man därtill skulle önska sig något, så vore det kanske en mer allsidig beskrivning av hur sjukvården faktiskt utvecklas. Men det är kanske att hoppas lite för mycket.

En stor man, hans gärning och hans eftermäle

Minns idag Nelson Mandela, både hans person och hans gärning.
Apartheid hade säkert fallit förr eller senare, så som korrupta politiska system i regel brukar göra. Mandelas storhet låg i att han såg att ett så orättfärdigt system, som byggde på förtryck från en grupp människor emot andra, och det hat och den oförsonlighet det skapade, måste bekämpas med sin motsats. Mandelas kamp emot apartheid byggde på förståelse, respekt och inkludering. På samma gång vek Nelson Mandela inte i från sina ideal. Att på det sättet kombinera principfasthet och respekt för människor med andra, om än djupt obehagliga, ståndpunkter, det är inte bara ett tecken på Nelson Mandelas storhet som människa. Det är ett föredöme för alla oss som vill driva igenom förändring i samhället.

Även Nelson Mandela kunde vara oförsonlig. Vid ett tillfälle kan man se honom fördöma sin motståndare FW de Klerk i skarpast tänkbara ordalag. Då hade de båda några år tidigare mottagit Nobels Fredspris för sitt samförstånd i arbetet med att avveckla det djupt orättfärdiga apartheidsystemet. Uppenbarligen bedömde Mandela då att fördragsamheten hade nått en gräns, och just så måste det kunna vara. Att inta en hållning som den Mandela intog gentemot de Klerk, det käver inte bara fördragsamhet och förmåga till förlåtelse. Det kräver också fasthet och tilltro till egna principer.

Människan Nelson Mandela har lämnat oss. De värderingar och ideal som Mandela stod för kan leva vidare, om vi som nu visar honom sin respekt också är beredda att leva i hans efterföljd.

Öppna jämförelser

Sjukvård i fritt fall? Ökande misstro från invånarna? Sämre kvalitet och sämre resultat?

Knappast. Svartmålningarna och misstron mot Alliansens sjukvårdspolitik i vårt landsting kommer rejält på skam när vi tar del av Socialstyrelsens och Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) rapport "öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet" som kom igår.

Trots att 2013 varit ett riktigt tufft år för sjukvården så visar rapporten att kvalitén och de medicinska resultaten i de flesta fall utvecklas åt rätt håll. Det finns fortfarande mycket som kan bli bättre, men den genomgående trenden är ändå god.

I vårt län kan vi särskilt glädjas åt några saker. Cancervården visar genomgående goda resultat. Likaså har vi en hjärt-/kärlsjukvård av mycket god kvalitet, även om det finns förbättringsområden. Inom andra områden rör sig resultaten åt rätt håll, även om det finins klara möjligheter till mer förbättring. Ett sådant områden är det som kallas rörelsorganens sjukdomar, exempelvis höfter, knän och ryggar. Kvinnosjukvården kan också bli bättre, utifrån resultaten i Öppna jämförelser.

Det område som ändå är viktigast att arbeta vidare med i vårt landsting, är väntetider, bemötande och delaktighet. För även om förtroendet för sjukvården har ökat under Allainsens sju år i majoritet, så finns det mycket kvar att göra. Viktigast nu är naturligtvis att slå vakt om den goda utvecklingen. Det sker bäst genom att Alliansen vinner valet nästa höst!

Snart är det val

Gläds idag över den fina artikeln i UNT (artikeln är tyvärr inte på nätet) om den succé som utbyggnaden av Upptåget och SL-pendeln till Stockholm har blivit. Resandet med tåg och buss har ökat kraftigt i vårt län de senaste åren. det bidrar till att länet växer. Människor får lättare att hitta ett arbete. Satsningarna på tåg- och busstrafik är ett av landstingets bidrag till arbetslinjen.

Vi kan också vara glada över en primärvård som fungerar mycket bättre än för några år sedan. Och det finns mer att glädjas över. satsningarna på Framtidens Akademiska. Skandionkliniken och det nya patienthotell som snart invigs. Citybanan som sska vara färdig 2018 och bidra till ännu bättre tågtrafik. En samordning av högkostnadsskyddet för vården som är på väg att införas. utökning av operationskapacieteten på Lasarettet i Enköping. Rikssjukvård, satsningar på forskning och samverkan i Uppsala, med länets kommuner och i sjukvårdsregionen. Och ovanpå detta en stabil ekonomi som ger utrymme för de satsningar som väntar under kommande år.

Att jag berättar allt detta har ett skäl. På väg in i nästa års valrörelse har nämligen alla partier ett vägval att göra. Det ena alternativet är, som vi i Alliansen gärna gör, ta fasta på allt det positiva som hänt under de sju senaste åren (det är en hel del, som synes) och forma en framtidsagenda. Det andra alternativet är att med all tillgänglig kraft svartmåla och göra bilden så dyster som möjligt - i from förhoppning att väljarna ska lyssna till klagolåten.

Visst finns det problem. Ett av dem är att väntetiderna måste bort. den som väntar på vård väntar fortfarande för länge, men vi arbetar hårt med den saken. Ett annat bekymmer är bristen på sjuksköterskor, och de problem det leder till. Därför är det glädjande att intaget till utbildningen ökar och att många vill söka sig till yrket. Ett tredje problem som vi måste ta på allvar är synpunkter på bemötande och delaktighet. det är ett av skälen till reformer som att kunna läsa sin journal på nätet. Svensk sjukvård måste bli mycket mer inriktad på att patienten är den viktigaste personen.

Kollektivtrafiken, primärvården, kösatsningarna, nätjournalerna och den stabila ekonomin ska vi berätta om när väljare frågar vad vi gjort de senaste sju åren. Vårdköerna, sköterskebristen, bemötandefrågorna och fortsatta satsningar på vård, buss och tåg ska vi peka på när människor frågar vad vi vill göra under åren som kommer. Det ska bli riktigt roligt att gå in i en positiv och fratidsinriktad valrörelse.

Politik för ändring

Det finns ett enkelt sätt att undgå kritik i politiken. Det är att göra lite. Varje förändring i samhället innebär nämligen en möjlighet för någon att räcka upp handen och hävda att man drabbas av förändringen. Det är en helt naturlig reaktion; vi behöver bara gå till oss själva. Även ganska små rubbanden av cirklar leder ofelbart till osäkerhet förvirring - och en känsla av hot. Det bör man ha i bakhuvudet, om man ger sin in i politiken med en idé om att vilja göra förändringar.

Ett område i den svenska välfärden som på tok för länge varit fritt från genomgripande förändringar är sjukvårdspolitiken. Under årtionden har just sjukvården betraktats som en storts fredad zoon, visserligen politiskt styrd och finansierad med skattemedel - men ändå på något sätt ansedd som värd att "skydda" (?) från genomgripande politiska reformer.

Visst har det kunnat gå att se argument för ett sådant resonemang. Sjukvården är komplicerad och har ett högt kunskapsinnehåll. Det är bra med breda politiska lösningar som bygger på samförstånd. Vården har dessutom utvecklats till världens bästa när det gäller kvalitet, och håller också en god jämförbar nivå när det gäller kostnaderna. men ändå har det funnits något som bubblat under ytan.

På senare år har denna undertryckta känsla allt mer kommit upp till ytan. Många av vårdens medarbetare är missnöjda. Från många patienter hör vi klagomål som handlar om bemötand eoch delaktighet. Vårdens medicinska resultat blir å ena sidan allt bättre - men oron sprider sig också bland medborgare: ges vården verkligen så jämlikt och rättvist som vi trott? Kommer vi att ha samma tillgång till vård i framtiden som idag? Vem tar ansvar för medborgarnas vårdbehov?

Den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark sade en gång "om man gör som man gjort, så kommer det att gå som det har gått". Det är väldigt sant. I sjukvården stämmer det verkligen till eftertanke. Om vi inte vågar genomföra reformer som anses vara helt självklara inom andra samhällsssektorer, så är risken stor att vården fastnar i ett gammalt tänkande - och med tiden blir sämre.

Det är därför vi genomfört reformer som vårdvalet, möjligheten att läsa den egna journalen på nätet och samarbete med kommunerna om närvård. Om vi hade gett efter för allden kritik vi fick från skilda håll när dessa reformer sjösattes, så hade de aldrig blivit av. Så har för övrigt motståndet mot reformer sett ut i alla tider, inte minst under den epok i historien då demokratin infördes i vårt land.

Idag har det visat sig att de reformer Alliansen genomfört i allt väsentligt har varit lyckade för invånarna i vårt län. Primärvården fungerar mycket bättre än 2006. Allt fler tycker det är bra att kunna läsa i den egna journalen inför besöket hos läkaren. Samarbetet mellan landstinget och länets kommuner fungerar allt bättre.

Politik måste handla om att våga reformera det som kan bli bättre. Alliansen kommer att fortsätta att driva en reformagenda. Därför är en röst på något av partierna i Alliansen den bästa garanten för en bättre sjukvård. Även efter nästa val.

Perspektiv och djup

Har man ett politiskt förtroendeuppdrag, så är det alltid nyttigt att lyssna till dem som kan ge perspektiv och djup på det man gör. En av dem som gör det är filmaren och opinionsbildaren Martin Borgs, som är verksam med att på olika sätt belysa skattebetalarnas perspektiv på det som försiggår i det offentliga. Han har skrivit en bok som sannerligen ska bli tänkvärd läsning för alla oss som får förtroendet att förvalta skattemedel.

Det är lätt att glömma att vi som har politiska förtroendeuppdrag, har fått våra uppdrag av ett visst skäl, och att de som valt oss har förväntningar. Frågan är bara vilka dessa förväntningar egentligen är.

Att vara förtroendevald politiker vore väldigt enkelt, om man bara behövde ta hänsyn till ett enda perspektiv; om man inte behövde bry sig om det faktum att det finns många olika åsikter om vad som är rätt och fel - och att politikens viktigaste uppgift är att finna en balans mellan de olika perspektiven.

Det går också att göra det enkelt för sig - särskilt om man är i opposition. Martin Borgs har en poäng, när han stillsamt undrar om det var enklare för moderaterna att ha skattebetalarnas perspektiv för ögonen, när man var i opposition.

I någon mening var det säkert så. Att hålla igen, prioritera och hitta de enkla lösningarna är alltid enklare i opposition. Då kan man alltid göra det som låter bra, för vid dagens slut är det ingen som frågar efter konsekvenserna. Tro mig; jag har ägnat betydligt längre tid i opposition än i majoritet.

Det finns ingen, inte i något parti, som gillar slöseri med skattemedel. Ändå förekommer slöseriet, även i vårt landsting. Problemet är bara, att det som kallas slöseri är nästan omöjligt att definiera. Att utfärda en generalklausul emot släseri är inte heller möjligt - eftersom det är en ganska subjektiv uppfattning vad det är som faktiskt är slöseri.

Det finns en motbild till slöseriet. Det är att konsekvent driva på för bättre effektivitet och klokare användning av skattemedel. Det låter ju alltid hedervärt - men i själva verket uppfattas krav på att använda skattemedel mer effektivt (genom press på allt för höga kostnader i verksamheten) ofta som "besparingar". Den som driver på för att minska slöseriet blir ofta den som hängs ut som hjärtlös nedskärare av offentliga resurser, när det i själva verket mycket väl kan handla om att helt enkelt använda begränsade resurser så klokt som det någonsin går.

Men om det finns något generellt som går att säga om väljarna, så är det att de inte är intresserade av ett enda perspektiv. Det går inte att prata om "väljarna" som ett kollektiv med en enda gemensam och enkelt definierad vilja.

Därför behövs flera perspektiv på politik, men också ett djup som bottnar i en insikt om att saker och ting trots allt kanske inte är så enkelt som det kan låta.

Det är också just därför som man som förtroendevald ska ägna mycket tid åt att lyssna - men inte bara lyssna till dem som är enklast att höra och att lyssna till.

Ingen ska behöva bli ledsen eller kränkt i en vårdsituation

Under några år med början 2007 deltog landstinget i en TV-serie om det dagliga livet på Akademiska sjukhuset. Motivet var att beskriva sjukhusets verksamhet för medborgarna. En självklarhet var redan från början att säkerställa höga krav på patienters och andra medverkandes integritet.

Våren 2011 riktade JO kritik mot landstinget. Landstinget tog omedelbart till sig av kritiken och beklagade djupt de fel som förekommit. Landstingets deltagande i TV-serien hade då redan upphört. En ursäkt framfördes också i december 2007 till de anhöriga i det fall som har uppmärksammats på senare tid. Vi som är politiskt ansvariga idag har självklart samma uppfattning.

Landstinget, och därmed också Akademiska sjukhuset, har sedan dess skärpt reglerna för filmning och fotografering. Gällande regler säger idag att även om medgivande har inhämtats får fotografering eller filmning aldrig ske på sätt som kan innebära att patientsekretessen äventyras eller på sätt att någons personliga integritet kränks.

Vi som har det politiska ansvaret för verksamheten i landstinget har alltså noggrant sett över regelverk och riktlinjer för att undvika att någon patient kan kränkas i en vårdsituation. Vi kommer att fortsätta arbetet med att stärka patientens rättigheter och minimera risken för kränkning eller brister i bemötande. Patienter och anhöriga ska aldrig behöva tveka om att de är trygga i vården.

Utöver detta finns också ett antal frågor och svar på landstingets hemsida.

När det blir fel

Läser idag i UNT om människor som inte har blvit rätt behandlade i vården. de är inte ensamma om sin upplevelse. Sjukvård är en verksamhet som trots all medicinsk utveckling, och trots all teknik, ibland går galet. Den perfekta, felfria sjukvården har aldrig funnits och kommer alltid att finnas. Dessvärre.

Däremot blir sjukvården hela tiden allt bättre. Sjukdomar som för en generation sedan ledde till döden kan idag botas. De flesta som får cancer blir friska efter behandling. Det rent medicinska i vården har alltså blivit bättre. Huvuddelen av de klagomål som kommer till sjukvården handlar om annat än medicinsk felbehandling. Det som oftast får klagomål handlar om hur man blir bemött, hur man som patient får vara delaktig i den egna behandlingen, och sist men inte minst att man helt enkelt inte får några besked.

Jag tror det är viktigt att dela upp de problem som berör vårdens kvalitet i två delar. Det ena är rena bristen i kvalitet och patientsäkerhet. Det andra är allt som rör bemötande, tillgänglighet och delaktighet för patienten. Däremot ska man inte glömma bort att det ena påverkar det andra. En patient som får ett dåligt bemötande löper också risk att råka ut för medicinska felnbehandlingar. Just därför är det viktigt att vården utgår från patienten och patientens behov.

I själva verket är det bakgrunden till många av de reformer som Alliansen har sjösatt under senare år. De har också haft effekt. För sju år sedan var det primärvården som drabbades av de flesta klagomålen. Idag är upplevelsen av hur primärvården fungerar en helt annan. Det finns många orsaker till vändningen, men en av de viktigaste är att man som patient kan välja sin vårdcentral.

En annan reform som har samma syfte är att kunna läsa den egna journalen på nätet. Många tror att bekgrunden är att bryta ny mark rent tekniskt - men motivet för reformen är helt enkelt att som patient kunna vara informerad i mötet med vården. Jag är övertygad om att den reformen också kommer att leda till att människor känner att delaktighet och bemötande blir bättre. Vi ser också redan en förståelse bland läkare för att reformen behöver påverka arbetssättet och synen på förhållandet till patienten. Det är mycket bra.

Sist men inte minst ser vi en trend som är en av de viktigaste: människor vågar klaga på vården. Fler och fler framför faktiskt sina negativa synpunkter. det gör att klagomål kan tas på allvar och användas för att göra vården ännu bättre. Det finns ingen anledning att inte framföra negativa synpunkter om man inte får det bemötande man tycker sig ha rätt att kräva.

Sverige har en sjukvård som rent medicinskt hör till världens bästa, men vi har mycket kvar att göra när det gäller hur man som patient blir sedd, behandlad och bemött. I Alliansen kommer vi att jobba vidare med dessa frågor. Men även efter sju år är det mycket kvar att göra. Vi har all anledning att vara självkristiska - och alla skäl i världen att anstränga oss ännu mer.

Fortsatt förnyelse

Under några kvällar under veckan som gick har vi haft utbildning för våra kandidater i Uppsala län. Jag har haft nöjet att tillsammans med min kollega Nina Lagh berätta om det vi gjort i landstinget under de sju år som vi varit i majoritet. Det är roligt, för vi har många reformer att berätta om, men det ger också anledning till eftertanke.

Val vinns inte på det man gjort, utan på det man vill göra. Dessutom vinns val på skillnader mellan olika politiska alternativ.

Mycket som hänt i landstinget sedan 2006 har gjort vården bättre. Men det ska inte tolkas som att vi när mätta och nöjda med de två mandatperioder som Alliansen har styrt.

Parollen "det är bra som det är" är inte en vinnare i nästa val. Arbetet måste fortsätta med att förnya landstinget och förändra synen på många centrala frågor i vården och kollektivtrafiken. Allting är inte bra idag, men det blir inte bättre genom att vi gör som vi tidigare har gjort. Olika valfrihetsreformer är ett exempel, möjligheten att läsa den egna journalen på nätet är ett annat.

Människor får fortfarande vänta för länge på vård, särskilt i specialistvården. Vi kan inte vara nöjda förrän vårdköerna är borta.

Landstinget får många klagomål på delaktighet och bemötande. Det är en viktig signal, som vi som har politiskt ansvar måste ta på allvar. Att människor inte upplever att vården möter dem på rätt sätt är oacceptabelt, om vi ska kvar förtroendet för den svenska sjukvårdsmodellen.

Att buss- och tågtrafiken har blivit bättre betyder inte att den ännu är tillräckligt bra. Biljettsystemet är krångligt och ett hinder för att fler ska välja buss och tåg. Det måste vara bekvämare och smidigare att välja bussen eller tåget framför bilen.

Vi har mycket kvar att göra. Fram till valet i september ska vi berätta mer om det. Sedan ska vi med väljarnas förtroende i ryggen fortsätta förnyelsen. Det gjorde vi 2006 och 2010, och det ska vi göra igen.

Steg för steg

Sedan Alliansen fick väljarna förtroende i valet 2006 så har landstinget haft överskott på totalt 900 miljoner kronor. Soliditieten (den långsiktiga förmågan att betala skulder) och det egna kapitalet har ökat kraftigt. Samtidigt har vårt landsting investerat mer än någonsin. Bland annat har ett helt nytt hus byggts för psykiatrin.

Den förbättrade ekonomin har lett till att landstinget nu har börjat göra avsättningar för att kunna möta framtida pensionsåtaganden utan att tvingas låna eller höja skatten. Dessutom har anslaget till hälso- och sjukvård och till kollektivtrafik ökat. Vårt landsting satsar idag mer än någonsin på dessa kärnområden.

Vän av ordning undrar förstås hur detta går ihop. Hur kan ett landsting både satsa mer på vård och kollektivtrafik och samtidigt förbättra sin ekonomiska ställning?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Beslutsprocesser och styrning har stramats upp ordentligt. Som exempel ges numera inga extra anslag direkt till förvaltningar som redovisar underskott. Varje vksamhet får arbeta mot den budget och det uppdrag som ges inför varje verksamhetsår. Därefter stäms resultatet av efter årets slut, i det årliga bokslutet. Det har förbättrat budgetdisciplinen och minskat förvaltningarnas underskott.

Inte nog med det. Personalen är friskare. Sjukskrivningarna har nära nog halverats, från drygt 8 procent till ungefär 4,6. Vårt landsting har också mycket låga kostnader för inhyrd personal. Styrningen av byggprojekt har blivit dramatiskt bättre. Som exempel byggdes Psykiatrins Hus billigare än budget. Om man tar med ett antal extra projekt som genomfördes i samband med huvudprojektet, så blev huset faktiskt 64 miljoner billigare än budget.

Stramare regler och bättre uppföljning, med andra ord. Nu kommer Alliansen att gå vidare med att strama upp landstingets processer. På den senaste landstingsstyrelsen fattades beslut om att införa ett ledningssystem för hela verksamheten, just för att förbättra och samordning ledningen ytterligare.

Ordning och reda är ett begrepp som då och då florerar i debatten om landstingets verksamhet. Min enda kommentar till dem som gillar att prata om "ordning och reda" är att vi i Alliansen inte snackar så mycket. Vi levererar.

Ärna

Idag kommenterar i stort sett alla lokala politiker regeringens beslut om civilt flyg på Ärna. För egen del har jag ingen uppfattning om förutsättningarna för kommersiellt civilflyg, men jag har många gånger tryckt på hur viktigt det är att säkerställa förutsättningar för den verksamhet landstinget bedriver.

Därför är framtiden för Ärna viktig för landstinget. Det gäller oavsett vem som driver flygplatsen och vilken verksamhet som bedrivs i övrigt. Ärna är ett viktigt nav för svensk luftburen ambulanssjukvård  och därmed för Akademiska sjukhuset. Därför är jag angelägen om att landstinget kan fortsätta den verksamhet som bedrivs idag.

Med beskedet från regeringen i ryggen kan vi arbeta vidare med att stärka samarbetet i landet kring den luftburna ambulanssjukvården. Det kommer att betyda mycket för vården utveckling - och väldigt mycket för Uppsala, för landstinget och för Akademiska sjukhuset.

Frisk vård

2003 var sjukfrånvaron i vårt landsting hisnande 8,57 procent. Idag har sjukfrånvaron sjunkit till ungefär 4,5 procent. Det är nästan en halvering. Mycket av förbättringen har skett sedan Alliansen tog över 2006. Skälet är ett målmedvetet arbete med arbetsmiljö och arbetsvillkor.

En del av detta arbete är reglerat i kollektivavtal med medarbetarnas fackliga organisationer. Arbetsgivaren betalar in premier för våra anställdas sjukförsäkringsskydd. Då ligger det i arbetsgivarens intresse att ha en god arbetsmiljö, så att kostnaden för försäkringen blir så låg som möjligt. Det är ingen principiell skillnad mellan att ge medarbetarna en god arbetsmiljö och att sköta om sin bil eller sin bostad för att hålla ned försäkringskostnaden. Men det är förstås viktigare att vårda våra anställda än att sköta om bilar och hus.

Så tycker inte Sören Bergqvist (V), som var personallandstingsråd på den gamla onda tiden, när arbetsmiljön (och andra orsaker) gjorde att våra anställda var nästan dubbelt så sjuka som idag. Han tycker att de återbetalda premierna ska gå till någon form av "personalbefrämjande insatser".

Det är oklart vad Bergqvist menar. Det "personalbefrämjande" som han i ansvarig ställning sysslade med, ledde ju till hisnande höga sjukskrivningstal och således till en sämre arbetsmiljö än idag. Därmed kan Bergqvists utspel förpassas till vad det verkligen är: ett politiskt trick för att knipa poäng på en av de viktigaste frågor som vi i landstinget har att syssla med, nämligen en god personalpolitik.

Bättre arbetsmiljö och friskare medarbetare har lagt grunden för en lägre premier för arbetsmarknadsförsäkringarna. Dessa kan nu användas till rätt saker: att ge invånarna i länet en bättre vård och kollektivtrafik. En god arbetsgivare ska landstinget vara genom bra arbetsvillkor  och bättre arbetsmiljö. Arbetsmarknadsförsäkringen är inte till för att plocka politiska poäng utan ett led i en långsiktig arbetsgivarpolitik som ska leda till friskare medarbetare.

Förändring

Innebär ändrade arbetssätt med automatik att saker och ting blir sämre? Det är en berättigad fråga. När verksamhet förändras, till exempel i vården, så är det viktigt att förklara vad förändringen går ut på och vad den ska leda till.

Det tycker jag att Åsa Hagberg, divisionschef för psykiatridivisionen på Akademiska sjukhuset, gör på ett utmärkt sätt i dagens UNT.

Ett vanligt och väldigt enkelt sätt att beskriva förändring i sjukvården är att tala om att "vårdplatser bantas bort". Det låter ju alltid som en dramtisk medskärning - och vi vet ju alla hur ont det är om vårdplatser.

Eller...?

I själva verket ska vi i regel vara ganska tacksamma för det som förändringen innebär. Den bästa vården ges inte alltid på en fast vårdplats, utan allt mer av sjukvården, inklusive psykiatrin, ges numera i så kallad öppen vård. Det innebär att man kan få den vård man behöver utan att för den skull bli inlagd på ett sjukhus med allt vad det innebär.

Vi blir allt fler äldre. Det leder till att vi också behöver tänka annorlunda på hur vården organiseras och utformas. Nya mediciner och andra behandlingsmetoder påverkar också. Den utvecklingen har pågått i årtionden, och den har lett till att vi i Sveirge har en sjukvård som håller en mycket hög standard, när vi jämför oss med andra länder. Det som för ett årtionde sedan innebar inläggning på sjukhus, till mycket höga kostnader utan att vården för den skull var bättre, kan idag göras bättre genom att patienten kommer till en mottagning eller får hembesök av läkare eller annan vårdpersonal.

Det är, som sagt, enkelt att beskriva ett minskat antal vårdplatser som en "neddragning". I själva verket ökar resurserna till äldrepsykiatrin, och nya arbetssätt gör att verksamheten kan nå fler. Det kan jag av egen erfarenhet konstatera är en bra utveckling, för äldres psykiska hälsa är en av de viktigaste frågorna på vårdens agenda. Det gäller vid demens - men också för andra äldre som i mogen ålder möter nya existensiella frågor.

Låt oss därför hoppas att vården av de äldre, och alldeles särskilt äldrepsykiatrin, ska bli föremål för en fortsatt god utveckling där moderna metoder, vårdförmer och behandlignar kan användas fullt ut.

En dag om cancervård

Idag har jag ägnat hela dagen åt att diskutera cancervården på regional och nationell nivå. Företrädare för landsting och sjukvårdsregioner i hela Sverige har mötts för att diskutera både problem och framgångsfaktorer i cancervården. Det vi som har deltagit kan konstatera är att mycket är bra, men också att väldigt mycket kan bli ännu bättre.

Var tredje svensk kommer under sin livstid att få en cancerdiagnos. Det är långt fler än för några decennier sedan - men en orsak till att det är så, är att väldigt många idag också överlever sjukdomar och tillstånd som för en generation ledde till döden. Svensk sjukvård klarar helt enkelt att bota betydligt fler än tidigare.

Trots att fler än någonsin överlever, är beskedet att man fått cancer oerhört traumatiskt för de allra flesta. Därför är bemötandet, hur man får beskedet, och stödet under sjukdomen ytterst avgörande.

Tillsammans kan vi som arbetar i svensk sjukvård göra mer för att cancervården ska bli ännu bättre. Jag har fått intressanta idéer om vård, behandling, forskning och samarbete med hem för att arbeta vidare med i vårt eget landsting.

Trångt

Idag uppmärksammar både UNT och Radio Uppland att det är trångt på Akademiska sjukhusets akutmottagning. Det har vi i Alliansen också gjort.

Därför har hälso- och sjukvårdsstyrelsen fattat beslut om att inrätta 26 mellanvårdspplatser, som skapas just för att lasta av akutmottagningen och sjukhusets medicinavdelningar trycket från framför allt äldre patienter.

Det pågår också rekrytering av sjuksköterskor för att kunna bemanna de avdelningar som hållits stängda på grund av personabrist.

Kvalitet och siffertrix

Hur står det egentligen till med välfärden? Frågan är berättigad eftersom det i debatten ofta förekommer påståenden om att kvalitén skull sjunka och att det skulle leda till att människors förtroende för välfärden, och i landstingens fall för sjukvården, skulle vara sjunkande. Idag är det till exempel Stefan Löfvén och Magdalena Andersson som i SvD talar om "larmrapporter om välfärden". Likaså försöker Vivianne Macdisi i UNT svartmåla bröstcancervården i vårt landsting.

Sanningen är att kvalitén på hälso- och sjukvården, i Sverige och framför allt i vårt län, är mycket god. Faktum är också att kvalitén i många fall är högre idag än den var  då Alliansen fick väljarnas förtroende.

Ett mått på bröstcancervårdens kvalitet är hur många som lever fem år efter att de fått en diagnos. För sex år sedan var siffran 88,2 procent. Idag är den siffran 91,9. Fler överlever alltså bröstcancer efter sju år med Alliansen. Då ska man dessutom ha i bakhuvudet att Sverige i en internationell jämförelse ligger mycket bra till.

Ett annat intressant område är hjärt-/kärlsjukdomar. Andelen patienter som vårdas på strokeenhet har sedan 2006 ökat från ungefär 80 till drygt 90 procent, en ökning med hela tio procentenheter.

En annan intressant siffra handlar om förtroendet för vården på sjukhus och vårdcentraler. även där kan vi se ett ökat förtroende för den vård som bedrivs idag jämfört med innan Alliansen fick väljarnas förtroende. 2006 hade 71, 3 procent stort eller mycket stort förtroende för den vård de fick på länets sjukhus. Vid den senaste mätningen visade motsvarande siffra 76 procent.

Att, som Löfvén och Andersson gör, med svepande påståenden tala om "larmrapporter" saknar alltså fog om man ser till vårdens kvalitet. Sedan råder det inget tvivel om att det finns saker som behöver förbättras i välfärden. En av de viktigaste är att skapa bättre arbetsmiljö och arbetsvillkor för våra anställda. det är också något som vi arbetar med.

Det finns mycket som kan bli bättre i hälso- och sjukvården i Sverige och i vårt län. Men att försöka knipa poäng i den politiska debatten med att använda uttryck som "larmrapporter", det är att svartmål aen verksamhet som sannerligen förtjänar bättre.