Jag kan inte låta bli att förundras över oppositionens häftiga reaktion på att kollekitvtrafiknämnden i det nyss fastställda trafikförsörjningsprogrammet har låtit det så kallade fördubblingsmålet stå tillbaka.
2012 och 2013 har Alliansens gjort historiska satsningar på länets kollektivtrafik. Skälet är att länets mycket snabba befolkningsatillväxt måste understödjas. Det är pårimärt en kommunal fråga - men landstingets ansvar för kollektivtrafiken gör att vi måste svara för vår andel.
Och satsningarna är verkligen historiskt stora. Pendeltåg till Stockholm. Upptåg till Heby och Sala. Utökad tåtrafik till Tierp, Skutskär och Gävle. Nya, moderna bussar på viktiga linjer, och en fortsatt satsning på stadstrafiken i Uppsala. I det läget måste det vara viktigare att vårda den planerade och befintliga trafiken än att först och främst planera för 2030!
Det är riktigt att målet om att fördubbla resandet till 203 är borta i programmet - men det kan ionte vara den trafikpolitiska huvudfrågan för någon som verkligen vill arbeta seriöst med de utmaningar som kollektivtrafiken står inför just nu. Att prioritera på det sättet är som om Sirius skulle fokusera på spel i Europa League redan nu - när man först och främst behöver se till så att man faktiskt tar sig vidare till Superettan!
Samtidigt med våra satsningar på länets kollektivtrafik, så redovisar regeringen satsningar på järnvägen mellan Uppsala och Stockholm. Alliansen arbetar nämligen med förbättringar på alla plan. Möjligen är vi lite dåliga på symbol- och plakatpolitik. Men det tror jag väljarna förlåter om vi swer till att få ordning på kollektivtrafiken.
Alliansens satsningar på tåg och buss i länet är till för att underlätta människors vardag. Bråka om fördubblingsmålet kan vi göra när vi fått ordning på dagens trafik. Det tror jag människor är viktigare än löften om hur det ska vara om tjugo år.
23 september 2012
21 september 2012
Klang och jubel
I kväll bär det av till Upplandsmuseet för att ge inbjudna gäster möjlighet att förhandstitta på vår utställning om landstingets 150-åriga historia, och i morgon är det dags för själva invigningen. Välkommen!
Landstinget är ju en något anonym samhällsaktör, och genom åren har det flitigt diskuterats om landstingen verkligen behövs. Många av dess funktioner kunde ju lika gärna ligga på kommunerna, och andra kan gott tas över av staten, anser många. Det må så vara, men så länge landstingen existerar så är det självfallet viktigt att de sköts så bra som möjligt. Därtill är det nödvändigt att den verksamhet som bedrivs faktiskt är känd av dem som berörs.
Ungefär var nionde krona som vi tjänar går till landstingsskatt. Pengarna används till hälso-och sjukvård, till att knyta samman bostäder och arbetsplatser, till musik, dans och andra upplevelser och till att bidra till att vårt län växer och utvecklas. I Uppsala län är näringslivet i hög grad beroende av att det finns en god samverkan mellan näringslivet och sjukvården, eftersom en myckets tor andel av länets näringsliv helt enkelt bygger på sjukvård.
Det är med andra ord ingen liten och obetydlig aktör som fyller år. Däremot är det en institution i samhället som många upplever att den "bara finns där" - till den dag kommer, då något inte fungerar.
Medierna rapporterar ibland, som exempel, om kaos i tågtrafiken med inställda turer. Det är oacceptabelt och ska givetvis åtgärdas - men det kan vara bra att komma ihåg att sådär en 98 procent av alla turer i kollektivtrafiken både avgår och kommer fram i tid.
Vi läser ibland om problem i vården, och missförhållanden ska både rapporteras och åtgärdas. Men vi glömmer lätt att det dagligen görs tiotusentals läkarbesök, operationer, behandlingar och diagnoser. Och även om allt för många får vänta allt för länge så får de allra flesta den vård de behöver, och dessutom i tid.
Allt detta ska dessutom klaras av med en god hushållning med skattebetalarnas pengar, och det är sannerligen inte det lättaste. Som i all offentlig verksamhet finns det alltid behov att fylla, men det gäller också att vara varsam med pengarna.
Det vi ska fira under det kommande året är alltså inte den politiska instutitionen landstinget, utan den verksamhet som landstinget ansvarar för, de människor som faktiskt utgör landstinget och den utveckling som landstinget bidrar till. den har lett till att vårt län har landets lägsta arbetslöshet och till att befolkningen hela tiden växer. Det är också en utveckling som vi ska måna om, och som vi i den politiska ledningen ska bevaka noga.
Det gör vi. Varje dag året runt. Men just i kväll och i morgon ska vi passa på att uppmärksamma att vi lever i ett län där det går ganska bra. Och att vi kan vara tacksamma för allt det arbete som utförs i landstingets namn.
Landstinget är ju en något anonym samhällsaktör, och genom åren har det flitigt diskuterats om landstingen verkligen behövs. Många av dess funktioner kunde ju lika gärna ligga på kommunerna, och andra kan gott tas över av staten, anser många. Det må så vara, men så länge landstingen existerar så är det självfallet viktigt att de sköts så bra som möjligt. Därtill är det nödvändigt att den verksamhet som bedrivs faktiskt är känd av dem som berörs.
Ungefär var nionde krona som vi tjänar går till landstingsskatt. Pengarna används till hälso-och sjukvård, till att knyta samman bostäder och arbetsplatser, till musik, dans och andra upplevelser och till att bidra till att vårt län växer och utvecklas. I Uppsala län är näringslivet i hög grad beroende av att det finns en god samverkan mellan näringslivet och sjukvården, eftersom en myckets tor andel av länets näringsliv helt enkelt bygger på sjukvård.
Det är med andra ord ingen liten och obetydlig aktör som fyller år. Däremot är det en institution i samhället som många upplever att den "bara finns där" - till den dag kommer, då något inte fungerar.
Medierna rapporterar ibland, som exempel, om kaos i tågtrafiken med inställda turer. Det är oacceptabelt och ska givetvis åtgärdas - men det kan vara bra att komma ihåg att sådär en 98 procent av alla turer i kollektivtrafiken både avgår och kommer fram i tid.
Vi läser ibland om problem i vården, och missförhållanden ska både rapporteras och åtgärdas. Men vi glömmer lätt att det dagligen görs tiotusentals läkarbesök, operationer, behandlingar och diagnoser. Och även om allt för många får vänta allt för länge så får de allra flesta den vård de behöver, och dessutom i tid.
Allt detta ska dessutom klaras av med en god hushållning med skattebetalarnas pengar, och det är sannerligen inte det lättaste. Som i all offentlig verksamhet finns det alltid behov att fylla, men det gäller också att vara varsam med pengarna.
Det vi ska fira under det kommande året är alltså inte den politiska instutitionen landstinget, utan den verksamhet som landstinget ansvarar för, de människor som faktiskt utgör landstinget och den utveckling som landstinget bidrar till. den har lett till att vårt län har landets lägsta arbetslöshet och till att befolkningen hela tiden växer. Det är också en utveckling som vi ska måna om, och som vi i den politiska ledningen ska bevaka noga.
Det gör vi. Varje dag året runt. Men just i kväll och i morgon ska vi passa på att uppmärksamma att vi lever i ett län där det går ganska bra. Och att vi kan vara tacksamma för allt det arbete som utförs i landstingets namn.
16 september 2012
Framtiden tillhör oss
Den kommande veckan går i firandets tecken. Det är nämligen 150 år sedan landstingen inrättades och det kan vara väl värt att uppmärksamma. För att påminna om samhällsutvecklingen sedan 1862 har Mats O Karlsson skrivit en mycket bra krönika, som presenteras då landstingsfullmäktige sammanträder i morgon.
Men veckan innehåller mer än så att fira. På onsdag är det nämligen också 150 år sedan Arvid Lindman föddes. Lindman är en av de svenska statsmän som är minst känt i fröhållande till vad han faktiskt uträttade. Två gånger statsminister, 1906-1911 och 1928-1932, gjorde han betydande insatser för att modernisera Sverige. Dessa insatser har dock skjutits i bakgrunden till förmån för andra, förvisso lika betydelsefulla reformer. orsaken till detta kan man diskutera, men det är tveklöst så, att det fiinns brister i hur svensk politisk historia under 1900-talet skrivs. Och det gäller ännu idag.
Att Arvid Lindman till exempel lyckades lotsa igenom den första viktiga rösträttsreformen som ledde till allmän rösträtt för män brukar skjutas i bakgrunden till förmån för den senare reform, 1918, som ledde till allmän och lika rösträtt för både män ock kvinnor. Självklar är den allmänna och lika rösträttten en demokratisk milstolpe - men den hade aldrig kunnat bli verklighet utan det förarbete som Lindman utförde drygt tio år tidigare.
Det är viktigt att vi moderater lär oss historia, både vår egen och den politiska historien som helhet. För ungefär ett år sedan hamnade vi i en helt omöjlig debatt - och förlorade den - enbart därför att vi inte kunde berätta, och förklara, vår historia. I stället lät vi andra berätta den.
Vi har således anledning att vara stolta över det som Arvid Lindman uträttade - och över vad vårt landsting har uträttat under 150 år. Men för att knyta samman dessa båda trådar är det också tänkvärt att vårt landsting endast haft ett demokratiskt styrelseskick i modern mening under de senaste 90 av dessa 150 år. Och att socialdemokrater styrt landstinget under 56 av dessa. Extra notabelt är att dessa 56 år närmast skedde i en följd mellan 1939 och 2006. Under dessa 67 år lyckades vi i Alliansen aldrig någonsin vinna väljarnas förtroende mer än sex år i följd. Därmed innebar valet 2010 ett trendbrott - men valet 2014 blir av samma anledning ännu viktigare. Då får vi nämligen besked av väljarna om de är beredda att ge oss förtroende en tredje gång - vilket alltså skulle innebära en viktig förlängning av den längsta majoritetsstälningen för de borgerliga partierna sedan 1938!
Det som gör detta viktigt är naturligtvis inte makten i sig, utan möjligheten att genomföra viktiga reformer. En del av dessa har redan genomförts, och fler behöver påbörjas redan före nästa val. I grunden handlar det - som jag beskrivit tidigare - om att reformera vården i riktning mot större inflytande för patienten, ökade valmöjligheter och en större mångfald av vårdgivare.
Historien om vårt landsting 2012 är i hög grad en historia om ett landsting som under långa perioder styrts av socialdemokrater. Mitt mål är att bidra till att framtiden ska höra oss i Alliansen till. Det kommer att gynna vårt län på många sätt.
Men veckan innehåller mer än så att fira. På onsdag är det nämligen också 150 år sedan Arvid Lindman föddes. Lindman är en av de svenska statsmän som är minst känt i fröhållande till vad han faktiskt uträttade. Två gånger statsminister, 1906-1911 och 1928-1932, gjorde han betydande insatser för att modernisera Sverige. Dessa insatser har dock skjutits i bakgrunden till förmån för andra, förvisso lika betydelsefulla reformer. orsaken till detta kan man diskutera, men det är tveklöst så, att det fiinns brister i hur svensk politisk historia under 1900-talet skrivs. Och det gäller ännu idag.
Att Arvid Lindman till exempel lyckades lotsa igenom den första viktiga rösträttsreformen som ledde till allmän rösträtt för män brukar skjutas i bakgrunden till förmån för den senare reform, 1918, som ledde till allmän och lika rösträtt för både män ock kvinnor. Självklar är den allmänna och lika rösträttten en demokratisk milstolpe - men den hade aldrig kunnat bli verklighet utan det förarbete som Lindman utförde drygt tio år tidigare.
Det är viktigt att vi moderater lär oss historia, både vår egen och den politiska historien som helhet. För ungefär ett år sedan hamnade vi i en helt omöjlig debatt - och förlorade den - enbart därför att vi inte kunde berätta, och förklara, vår historia. I stället lät vi andra berätta den.
Vi har således anledning att vara stolta över det som Arvid Lindman uträttade - och över vad vårt landsting har uträttat under 150 år. Men för att knyta samman dessa båda trådar är det också tänkvärt att vårt landsting endast haft ett demokratiskt styrelseskick i modern mening under de senaste 90 av dessa 150 år. Och att socialdemokrater styrt landstinget under 56 av dessa. Extra notabelt är att dessa 56 år närmast skedde i en följd mellan 1939 och 2006. Under dessa 67 år lyckades vi i Alliansen aldrig någonsin vinna väljarnas förtroende mer än sex år i följd. Därmed innebar valet 2010 ett trendbrott - men valet 2014 blir av samma anledning ännu viktigare. Då får vi nämligen besked av väljarna om de är beredda att ge oss förtroende en tredje gång - vilket alltså skulle innebära en viktig förlängning av den längsta majoritetsstälningen för de borgerliga partierna sedan 1938!
Det som gör detta viktigt är naturligtvis inte makten i sig, utan möjligheten att genomföra viktiga reformer. En del av dessa har redan genomförts, och fler behöver påbörjas redan före nästa val. I grunden handlar det - som jag beskrivit tidigare - om att reformera vården i riktning mot större inflytande för patienten, ökade valmöjligheter och en större mångfald av vårdgivare.
Historien om vårt landsting 2012 är i hög grad en historia om ett landsting som under långa perioder styrts av socialdemokrater. Mitt mål är att bidra till att framtiden ska höra oss i Alliansen till. Det kommer att gynna vårt län på många sätt.
13 september 2012
Jobba heltid
Idag har vi presenterat ett ärende som kommer upp på kommande sammanträde med landstingsstyrelsen den 1 oktober. Det handlar om att ge alla som är anställda i vårt landsting rätt att arbeta heltid om de så önskar.
Vi gör det för att människor som är anställda i vårt landsting ska kunna vara trygga med att ha bra anställningsvillkor. Det viktiga är egentligen inte "rätt till heltid"; det viktiga är att inte tvingas till ofrivillig deltid.
Det är en reform som ställer krav. Det kommer att bli en aning knepigare att vara chef - men vår bedömning är att landstinget som helhet å andra sidan blir en attraktivare arbetsgivare som kan locka de medarbetare som vi behöver. Den som oroas för att reformen ska kosta massor av pengar bör samtidigt veta att de heltider som eventuellt behöver arrangeras i regel kan lösas genom att just arbeta ännu mer än man redan gör ute på arbetsplatserna med exempelvis schemaläggning och samordning av olika arbetsuppgifter. Vår förhoppning är rent av att väl genomtänkt personalplanering kan frigöra ännu mer tid för det viktigaste i vården, nämligen tid för patienterna.
Vi gör det för att människor som är anställda i vårt landsting ska kunna vara trygga med att ha bra anställningsvillkor. Det viktiga är egentligen inte "rätt till heltid"; det viktiga är att inte tvingas till ofrivillig deltid.
Det är en reform som ställer krav. Det kommer att bli en aning knepigare att vara chef - men vår bedömning är att landstinget som helhet å andra sidan blir en attraktivare arbetsgivare som kan locka de medarbetare som vi behöver. Den som oroas för att reformen ska kosta massor av pengar bör samtidigt veta att de heltider som eventuellt behöver arrangeras i regel kan lösas genom att just arbeta ännu mer än man redan gör ute på arbetsplatserna med exempelvis schemaläggning och samordning av olika arbetsuppgifter. Vår förhoppning är rent av att väl genomtänkt personalplanering kan frigöra ännu mer tid för det viktigaste i vården, nämligen tid för patienterna.
12 september 2012
Vad vore vården utan reformer?
Jag har skrivit om det tidigare, men det är på sin plats att skriva det igen. det behövs en hel del reformarbete i svensk sjukvård. Visserligen har vi på många områden och i många avseenden en hälso- och sjukvård i absolut världsklass, men om vi inte ständigt arbetar med förbättring och utveckling så är risken stor att vi tappar den ledande positionen.
Samtidigt finns en uppenbar skiljeinlje i debatten om den svenska vården. Den ena ståndpunkten i den debatten innehas av oss som tror att mer mångfald, större möjligheter att välja och framför allt större tilltro till patientens egen förmånga att göra ställningstaganden bör få genomslag. Den andra ståndpunkten bygger på att den bästa vården ges i ett samlat sjukvårdssystem där samma aktör, nämligen landstingen, ska vara både finansiärer, uppdragsformulerare och produenter. Det är den sjukvårdsmodellen vi prövat i drygt en mansålder - och det finns allt fler tecken på att den faktiskt inte fungerar.
Låt mig först konstatera vad det är vi är helt ense om i svensk sjukvårdsdebatt. det är att vården ska vara finiansierad via skattemedel och ges till alla efter behov. Vården ska vara likvärdig vem man än är, och var man än bor. Vi betalar för sjukvården i huvudsak via skattsedeln och i någon liten del via patientavgifter. Så långt är alla partier eniga, och någon debatt behöver faktiskt inte föras om detta. Det kan vara på plats att påpeka särskilt - eftersom de som inte vill föra debatten om vårdens organisation och styrning gärna försöker få debatten att handla om finansiering och behovsprövning, som om det vore något som vi inte är överens om.
Skiljelinjen går alltså mellan synsättet att allt fungerar bäst om landsitngen som vårdgivare gör allting i egen regi eller om vården faktiskt kan bli kvalitativt bättre genom att andra aktörer ges möjlighet att bidra till vårdens utveckling. Den som söker stöd för att detta skulle fungera bättre än med en helt landstingsproducerad vård kan ta sig en funderar över två saker. Den ena är hur det fungerar i andra delar av världen. Den andra är hur det fungerar i andra samhällssektorer.
Vi tar det senare först. Monopol fungerar ytterst sällan. Med tiden har även så kallade naturliga monopol både visat sig vara allt färre och dessutom allt mer behäftade med brister. Det intressantaste och mest debatterade exemplet är järnvägen (som ju också är ett område där landstinget är aktivt). Många påstår att dagens bekymmer i järnvägstrafiken beror på så kallade avregleringar. Sanningen är att järmnvägen fungerade som allra sämst strax innan den avreglerades. Sedan dess har nämligen någonting hänt som verkligen skiljer dagens järnvägstrafik från den tid i historien då det fanns ett så kallat naturligt monopol som kallades SJ. Det är att folk har börjat åka tåg. Numera används järnvägarna som aldrig förr, och det sätter natutrligtvis sina spår, om lustigheten ursäktas. utan den formliga revolution som järnvägen gått igenom sedan 1980-talet, så hade vi fortfarande haft ett SJ som ganska få åkte med och som lika få brydde sig om ifall tågen gick eller inte. Till råga på allt så har detta naturliga monopol fått tuff konkurrens, nämligen av inrikesflyget. Trots att vi flyger allt mer, så åker vi dessutom allt mer tåg. Var och en kan fundera på om den ekvationen bygger på monopol och inlåsningar eller på mångfald, nytänkande och utveckling.
Hur ser det då ut i andra delar av vår värld? Tar man upp den tråden i debatten, så brukar ett land komma upp ganska snabbt, nämligen USA. Genast säger någon att som i USA får det i alla fall absolut inte bli. Så bra då; vad jag känner till är det mycket få i den svenska dabatten som ens anser att vi ska titta på den amerikanska sjukvårdspolitiken. Alltså kan vi lägga den åt sidan och studera andra välfärdsstater med samma levnadsnivå, samma samhällsstruktur och ungefär samma modell för finansiering och styrning som i Sverige. Då kan vi snabbt konstatera en sak. det är att i de flesta andra välfärdsstater så finns det gott om olika producernter av sjukvård. Tillsammans erbjuder de en mångfald som ger patienten valmöjligheter, och dessutom bidrar aktivt till vårdens utveckling.
Nästa gång du hör begreppet "vinst i vården" kan just detta vara något att fundera över. Kanske är den viktigaste frågan exakt hur många kronor en viss vårdgivare kan tjäna på sin verksamhet. den viktigaste frågan är kanske snarare vad du som patient - och för den delen som skattebetalare - kan tjäna på ökad mångfald, fler valmöjligheter och sist men inte minst fler aktörer som genom sin kreativitet bidrar till vårdens utveckling.
Samtidigt finns en uppenbar skiljeinlje i debatten om den svenska vården. Den ena ståndpunkten i den debatten innehas av oss som tror att mer mångfald, större möjligheter att välja och framför allt större tilltro till patientens egen förmånga att göra ställningstaganden bör få genomslag. Den andra ståndpunkten bygger på att den bästa vården ges i ett samlat sjukvårdssystem där samma aktör, nämligen landstingen, ska vara både finansiärer, uppdragsformulerare och produenter. Det är den sjukvårdsmodellen vi prövat i drygt en mansålder - och det finns allt fler tecken på att den faktiskt inte fungerar.
Låt mig först konstatera vad det är vi är helt ense om i svensk sjukvårdsdebatt. det är att vården ska vara finiansierad via skattemedel och ges till alla efter behov. Vården ska vara likvärdig vem man än är, och var man än bor. Vi betalar för sjukvården i huvudsak via skattsedeln och i någon liten del via patientavgifter. Så långt är alla partier eniga, och någon debatt behöver faktiskt inte föras om detta. Det kan vara på plats att påpeka särskilt - eftersom de som inte vill föra debatten om vårdens organisation och styrning gärna försöker få debatten att handla om finansiering och behovsprövning, som om det vore något som vi inte är överens om.
Skiljelinjen går alltså mellan synsättet att allt fungerar bäst om landsitngen som vårdgivare gör allting i egen regi eller om vården faktiskt kan bli kvalitativt bättre genom att andra aktörer ges möjlighet att bidra till vårdens utveckling. Den som söker stöd för att detta skulle fungera bättre än med en helt landstingsproducerad vård kan ta sig en funderar över två saker. Den ena är hur det fungerar i andra delar av världen. Den andra är hur det fungerar i andra samhällssektorer.
Vi tar det senare först. Monopol fungerar ytterst sällan. Med tiden har även så kallade naturliga monopol både visat sig vara allt färre och dessutom allt mer behäftade med brister. Det intressantaste och mest debatterade exemplet är järnvägen (som ju också är ett område där landstinget är aktivt). Många påstår att dagens bekymmer i järnvägstrafiken beror på så kallade avregleringar. Sanningen är att järmnvägen fungerade som allra sämst strax innan den avreglerades. Sedan dess har nämligen någonting hänt som verkligen skiljer dagens järnvägstrafik från den tid i historien då det fanns ett så kallat naturligt monopol som kallades SJ. Det är att folk har börjat åka tåg. Numera används järnvägarna som aldrig förr, och det sätter natutrligtvis sina spår, om lustigheten ursäktas. utan den formliga revolution som järnvägen gått igenom sedan 1980-talet, så hade vi fortfarande haft ett SJ som ganska få åkte med och som lika få brydde sig om ifall tågen gick eller inte. Till råga på allt så har detta naturliga monopol fått tuff konkurrens, nämligen av inrikesflyget. Trots att vi flyger allt mer, så åker vi dessutom allt mer tåg. Var och en kan fundera på om den ekvationen bygger på monopol och inlåsningar eller på mångfald, nytänkande och utveckling.
Hur ser det då ut i andra delar av vår värld? Tar man upp den tråden i debatten, så brukar ett land komma upp ganska snabbt, nämligen USA. Genast säger någon att som i USA får det i alla fall absolut inte bli. Så bra då; vad jag känner till är det mycket få i den svenska dabatten som ens anser att vi ska titta på den amerikanska sjukvårdspolitiken. Alltså kan vi lägga den åt sidan och studera andra välfärdsstater med samma levnadsnivå, samma samhällsstruktur och ungefär samma modell för finansiering och styrning som i Sverige. Då kan vi snabbt konstatera en sak. det är att i de flesta andra välfärdsstater så finns det gott om olika producernter av sjukvård. Tillsammans erbjuder de en mångfald som ger patienten valmöjligheter, och dessutom bidrar aktivt till vårdens utveckling.
Nästa gång du hör begreppet "vinst i vården" kan just detta vara något att fundera över. Kanske är den viktigaste frågan exakt hur många kronor en viss vårdgivare kan tjäna på sin verksamhet. den viktigaste frågan är kanske snarare vad du som patient - och för den delen som skattebetalare - kan tjäna på ökad mångfald, fler valmöjligheter och sist men inte minst fler aktörer som genom sin kreativitet bidrar till vårdens utveckling.
11 september 2012
De mest utsatta
Förutom glädjande besked om regeringens satsningar på forskning och en intressant genomgång av framtidens Akademiska sjukhus, så har dagen ägnats åt ett besök på en verkligen angelägen verksamhet i landstingets regi, dessutom i samarbete med Uppsala och Knivsta kommuner.
Det handlar om DD-teamet, en verksamhet inriktad på persooner med dubbla diagnoser, det vill säga samtidigt beroende av alkohol och droger och en psykiatrisk diagos. De människor som behandlas av DD-teamet hör med andra ord till de skörast och mest utsatta i vårt samhälle.
En hel del av vårt samtal vid besöket handlade om just detta, om att det i vårt välfärdssamhälle finns människor som både lider av två svåra diagnoser - och dessutom samtidigt är fullkomligt "osedda" av alla oss andra. Det ställer stora krav på personalen, men det innebär också en extra belastning eftersom det nästan alltid rör sig om människor med inget eller ytterst svagt nätverk, mycket liten förmåga att hitta vägar in i samhället och sist men inte minst ett stort mått av brist på förståelse från alla oss andra i samhället.
Det rör sig inte om någon stor grupp, kanske någon promille av den totala samhällsgemenskapen. Men det rör sig om människor som har ett stort behov av omtanke, värme och medmänsklighet.
Glädjande nog har vårt landsting tillsammans med de nämnda kommunerna en ganska bra verksamhet för psykiskt sjuka med beroendeproblematik. Men det finns mer att göra. Bostad, sysselsättning och sociala kontakter är tre områden där mer skulle kunna göras. Och även om detta är "kommunala uppgifter" så har kommun och landsting gemensamt ett ansvar för att ge dessa personer ett så gott liv som möjligt.
Framför allt ger möten som detta en insikt om hur viktigt det är att vården och omsorgen om de allra sköraste och mest utsatta verkligen fungerar. Ett samhälles värdighet mäst bäst på hur vi tar hand om dem som har de största behoven. Det är för dem, som saknar avrje alternativ, som vår sociala omsorg verkligen måste fungera.
Det handlar om DD-teamet, en verksamhet inriktad på persooner med dubbla diagnoser, det vill säga samtidigt beroende av alkohol och droger och en psykiatrisk diagos. De människor som behandlas av DD-teamet hör med andra ord till de skörast och mest utsatta i vårt samhälle.
En hel del av vårt samtal vid besöket handlade om just detta, om att det i vårt välfärdssamhälle finns människor som både lider av två svåra diagnoser - och dessutom samtidigt är fullkomligt "osedda" av alla oss andra. Det ställer stora krav på personalen, men det innebär också en extra belastning eftersom det nästan alltid rör sig om människor med inget eller ytterst svagt nätverk, mycket liten förmåga att hitta vägar in i samhället och sist men inte minst ett stort mått av brist på förståelse från alla oss andra i samhället.
Det rör sig inte om någon stor grupp, kanske någon promille av den totala samhällsgemenskapen. Men det rör sig om människor som har ett stort behov av omtanke, värme och medmänsklighet.
Glädjande nog har vårt landsting tillsammans med de nämnda kommunerna en ganska bra verksamhet för psykiskt sjuka med beroendeproblematik. Men det finns mer att göra. Bostad, sysselsättning och sociala kontakter är tre områden där mer skulle kunna göras. Och även om detta är "kommunala uppgifter" så har kommun och landsting gemensamt ett ansvar för att ge dessa personer ett så gott liv som möjligt.
Framför allt ger möten som detta en insikt om hur viktigt det är att vården och omsorgen om de allra sköraste och mest utsatta verkligen fungerar. Ett samhälles värdighet mäst bäst på hur vi tar hand om dem som har de största behoven. Det är för dem, som saknar avrje alternativ, som vår sociala omsorg verkligen måste fungera.
Glädjande satsningar
I korthet: mycket glad över de satsningar på Life Science som regeringen presenterar. De har stor betydelse för Uppsala universitet och därmed även för vårt län - och självklart därmed för landstinget. En satsning på Science for Life Laboratory är en satning inte bara i Uppsala och Stockholm utan har betydelse för hela landet. Extra glädjande är att regeringen satsar på behandlingsforskning, för ju närmre patienten forskningen bedrivs destor snabbare ser vi en klinisk nytta.
Med andra ord en bra dag för vården och forskningen, och en bra dag för Uppsala och vårt landsting. Jag återkommer med mer kommentarer.
Med andra ord en bra dag för vården och forskningen, och en bra dag för Uppsala och vårt landsting. Jag återkommer med mer kommentarer.
Den som väntar...
Den klart viktigaste frågan för oss i landstinget är att ge människor vård i tid. På den punkten brister landstinget fortfarande, och Alliansens uppgift är nu att se till så att de långa väntetiderna får en lösning. Mot den bakgrunden är det bra att Radio Uppland faktiskt riktar blicken mot detta problem. Det är också intressant att se de rent ideologiska skillnader som finns i synen på hur problemet kan lösas.
För sex år sedan såg situationen likadan ut i länets primärvård. Bäntetiderna till vårdcentralerna var längst i landet, och vi som har det politiska ansvaret fick dagliga klagomål från irriterade patienter. Alliansen genomförde då ett antal reformer, där möjligheten för andra än landstinget självt att öppna vårdcentral var en av de viktigaste. Sedan dess har ett drygt tiotal vårdcentraler antingen nyöppnat helt eller från att ha drivits av landstinget gått över i annan regi. Dessutom, vilket är minst lika viktigt, kan patienter nu välja vilken vårdcentral de ska vända sig till. Det gör att den vårdcentral som har för långa väntetider raskt förlorar patienter - och det är exakt det som är tanken. Vården måste skärpa sig för att möta patienternas krav.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Idag är väntetiderna kortare och klagomålen har i stort sett upphört. Fortfarande hör patienter av sig som anser att de fått vänta för länge - men vi kan konstatera att situationen blivit mycket, mycket bättre.
Ett annat resultat av reformen ska vi inte hymla om. En vårdcentral, i Bålsta, har gått i konkurs. Ägaren av den vårdcentralen klarade inte, till skillnad från alla andra vårdcentraler i länet, att driva verksamheten inom de ekonomiska villkor som gäller. Då får man heller inte vara med och erbjuda patienterna sina tjänster.
Det går dessvärre inte att kopiera vårdvalet i primärvården rakt av när det gäller vård som ges på sjukhus, men vi håller nu på att titta på hur motsvarande kan göras även för diagnoser och behandlingar i sjukhusvården. det är nämligen ett steg mot en köfri vård, och det är ett av Alliansens viktigaste mål.
Renoveringen av svensk - och uppländsk - sjukvård fortsätter. Hittills har det gått bra, men det är mycket kvar att göra och vi är inte nöjda förrån vi nått de mål som vårdgarantin ställer upp. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett politisk ledning.
För sex år sedan såg situationen likadan ut i länets primärvård. Bäntetiderna till vårdcentralerna var längst i landet, och vi som har det politiska ansvaret fick dagliga klagomål från irriterade patienter. Alliansen genomförde då ett antal reformer, där möjligheten för andra än landstinget självt att öppna vårdcentral var en av de viktigaste. Sedan dess har ett drygt tiotal vårdcentraler antingen nyöppnat helt eller från att ha drivits av landstinget gått över i annan regi. Dessutom, vilket är minst lika viktigt, kan patienter nu välja vilken vårdcentral de ska vända sig till. Det gör att den vårdcentral som har för långa väntetider raskt förlorar patienter - och det är exakt det som är tanken. Vården måste skärpa sig för att möta patienternas krav.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Idag är väntetiderna kortare och klagomålen har i stort sett upphört. Fortfarande hör patienter av sig som anser att de fått vänta för länge - men vi kan konstatera att situationen blivit mycket, mycket bättre.
Ett annat resultat av reformen ska vi inte hymla om. En vårdcentral, i Bålsta, har gått i konkurs. Ägaren av den vårdcentralen klarade inte, till skillnad från alla andra vårdcentraler i länet, att driva verksamheten inom de ekonomiska villkor som gäller. Då får man heller inte vara med och erbjuda patienterna sina tjänster.
Det går dessvärre inte att kopiera vårdvalet i primärvården rakt av när det gäller vård som ges på sjukhus, men vi håller nu på att titta på hur motsvarande kan göras även för diagnoser och behandlingar i sjukhusvården. det är nämligen ett steg mot en köfri vård, och det är ett av Alliansens viktigaste mål.
Renoveringen av svensk - och uppländsk - sjukvård fortsätter. Hittills har det gått bra, men det är mycket kvar att göra och vi är inte nöjda förrån vi nått de mål som vårdgarantin ställer upp. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett politisk ledning.
10 september 2012
Rätten att välja
Den som till äventyrs följer mig på Twitter har under helgen kunnat följa mina entusiastiska utrop från ett besök hos systerpartiet Höyre i Norge. Två dagar med Höyres kommunalpolitiker i Hamar har verkligen inspirerat. Men ibland är det svårt att sätta mer konkreta ord på sådan inspiration. Det har jag dock fått förtjänstfull hjälp med idag, tack vare en utmärkt huvudledare i Svenska Dagbladet, signerad Maria Ludvigsson.
Visst är den nya inspektionen för vård och omsorg nödvändig, just för att det behövs en löpande översyn av offentligt finansierad verksamhet. men det gäller att inspektionen gör det den ska och inte tar över medborgarnas dagliga roll som utkrävare och granskare. I stället måste vi som är lokala och regionala politiker med ansvar för välfärden se till så att varje kommun och varje landsitng inom sitt ansvarsområde just tar en sorts roll som iniformellt "lokalkontor" för denna statliga inspektion.
Kommunernas och landstingen är nämligen också behäftade med brister - och en av de största av dem är att vi oavsett politisk ledning har en tendens att ägna mer energi åt den egna "verksamhetsproduktionen" än åt att se till så att vi gör det som är vårt uppdrag. det är nämligen att som ställföreträdare för våra medborgare - som ju både betalar skatt för att finansiera verksamheten och väljer oss till sina förerträdare - säkerställa att medborgarna både kan göra egna medvetna val och att dessa val görs mellan aktörer som levererar välfärdstjänster av god kvalitet.
Här måste vi som företräder Alliansen dessutom ta ett särskilt ansvar.
Debatten om "vinst i vården" är nämligen symptomatisk. den kan uppfattas som om den handlar om huruvuda det är moraliskt eller inte att ta ut stora vinster ur verksamheten samtidigt som kvalitén äventyras - i synnerhet som det rör sig om skattefinansierad verksamhet. I själva verket är den viktiga frågan om medborgarna faktiskt ska kunna välja mellan olika vårdgivare, skolor eller andra välfärdstjänster. Ställer man frågan så blir svaret självklart för de allra flesta.
Samtidigt får det faktiskt inte vara någon allmän rättighet att kunna fakturera det allmänna för olika välfärdstjänster. Det behövs klara spelregler för hur olika aktörer etablerar sig, erbjuder brukare och patienter sina tjänster och sedan får betalt - av de allmänna - för de tjänster som utförs. Tummar vi på den ordningen så finns det en risk för att vi får en verksamhet där det offentliga finansierar utan att kunna ställa de krav som offentlig finansiering måste bygga på. Även här kan kommuner och landsting bli bättre.
Sist men inte minst är det bra med statlig uppföljning, och det finns en förväntan hos människor att vården ska ges efter behov och av likvärdig kvalitet. Skillnaderna är för stora i vårt land idag. men det får inte ske på bekostnad av det faktum att demokratin bygger på kommunalt självstyre som iinnebär att olika politiker i olika lägen kan göra olika ställningstaganden. Det kommunala självstyret är, rätt format, en styrka för att bygga upp och utveckla välfärden. det ska vi som är politiker i kommuner och landsting ta fasta på. Och det handlar i grunden om att rätten att välja inte bara är något som utövas en söndag i september vart fjärde år. I en fungerande demokrati ska medborgarna kunna göra val varje dag. Där finns det skiljelinjer mellan olika partier.
Visst är den nya inspektionen för vård och omsorg nödvändig, just för att det behövs en löpande översyn av offentligt finansierad verksamhet. men det gäller att inspektionen gör det den ska och inte tar över medborgarnas dagliga roll som utkrävare och granskare. I stället måste vi som är lokala och regionala politiker med ansvar för välfärden se till så att varje kommun och varje landsitng inom sitt ansvarsområde just tar en sorts roll som iniformellt "lokalkontor" för denna statliga inspektion.
Kommunernas och landstingen är nämligen också behäftade med brister - och en av de största av dem är att vi oavsett politisk ledning har en tendens att ägna mer energi åt den egna "verksamhetsproduktionen" än åt att se till så att vi gör det som är vårt uppdrag. det är nämligen att som ställföreträdare för våra medborgare - som ju både betalar skatt för att finansiera verksamheten och väljer oss till sina förerträdare - säkerställa att medborgarna både kan göra egna medvetna val och att dessa val görs mellan aktörer som levererar välfärdstjänster av god kvalitet.
Här måste vi som företräder Alliansen dessutom ta ett särskilt ansvar.
Debatten om "vinst i vården" är nämligen symptomatisk. den kan uppfattas som om den handlar om huruvuda det är moraliskt eller inte att ta ut stora vinster ur verksamheten samtidigt som kvalitén äventyras - i synnerhet som det rör sig om skattefinansierad verksamhet. I själva verket är den viktiga frågan om medborgarna faktiskt ska kunna välja mellan olika vårdgivare, skolor eller andra välfärdstjänster. Ställer man frågan så blir svaret självklart för de allra flesta.
Samtidigt får det faktiskt inte vara någon allmän rättighet att kunna fakturera det allmänna för olika välfärdstjänster. Det behövs klara spelregler för hur olika aktörer etablerar sig, erbjuder brukare och patienter sina tjänster och sedan får betalt - av de allmänna - för de tjänster som utförs. Tummar vi på den ordningen så finns det en risk för att vi får en verksamhet där det offentliga finansierar utan att kunna ställa de krav som offentlig finansiering måste bygga på. Även här kan kommuner och landsting bli bättre.
Sist men inte minst är det bra med statlig uppföljning, och det finns en förväntan hos människor att vården ska ges efter behov och av likvärdig kvalitet. Skillnaderna är för stora i vårt land idag. men det får inte ske på bekostnad av det faktum att demokratin bygger på kommunalt självstyre som iinnebär att olika politiker i olika lägen kan göra olika ställningstaganden. Det kommunala självstyret är, rätt format, en styrka för att bygga upp och utveckla välfärden. det ska vi som är politiker i kommuner och landsting ta fasta på. Och det handlar i grunden om att rätten att välja inte bara är något som utövas en söndag i september vart fjärde år. I en fungerande demokrati ska medborgarna kunna göra val varje dag. Där finns det skiljelinjer mellan olika partier.
09 september 2012
Arbete med utsatta människor
Som av en händelse har missbruks- och beroendevården kommit att bli en het fråga. Det är angeläget, för det rör sig om några av de sköraste och mest utsatta människorna i vår samhällsgemenskap. Jag tror inte att någon tycker att dessa utsatta människor får den vård - och det bemötande - som de bör få. Däremot går uppfattningarna om vad som kan och bör göras desto mer i sär.
Från Alliansens sida har vi bestämt oss för att ta tag i dessa frågor. För att ha ett bra kunskapsunderlag beställde vi i våras en utredning, som väntar på att presenteras inom kort. Den utredningen ger en bild av läget,. av hur olika insatser fungerar idag, och ger en bild av vad som kan göras för att förbättra vården. Därefter kan det bli aktuellt med politiska beslut för att göra förbättringar.
Ett problem inom detta område är att det behövs mer kunskap - och tydligare inriktad forskning. Uppsala universitet tog för ett år sedan ett lovvärt initativ, kallat U-FOLD, för att samla olika aktörer och den kompetens som finns hos dessa: universitet, landsting, kommuner och frivilligorganisationer för att tas några exempel.
Den kommande veckan ska jag, utöver att arbeta med rapporten, också skaffa egna erfarenheter genom att besöka boende för psykiskt sjuka missbrukareoch ta del av arbetet där.
Människor som hamnat i narkotikamissbruk hör till de mest utsatta. Ett väl fungerande samhälle kan inte överge dem, utan måste se till att den vår de får fungerar. Redan i våras tog vi initiativ kring detta, och nu är det dags att följa upp. Missbruks- och beroendevården är därmed en av flera viktiga frågor som väntar efter hemkomsten från inspirerande dagar hos systerpartiet i Norge.
Från Alliansens sida har vi bestämt oss för att ta tag i dessa frågor. För att ha ett bra kunskapsunderlag beställde vi i våras en utredning, som väntar på att presenteras inom kort. Den utredningen ger en bild av läget,. av hur olika insatser fungerar idag, och ger en bild av vad som kan göras för att förbättra vården. Därefter kan det bli aktuellt med politiska beslut för att göra förbättringar.
Ett problem inom detta område är att det behövs mer kunskap - och tydligare inriktad forskning. Uppsala universitet tog för ett år sedan ett lovvärt initativ, kallat U-FOLD, för att samla olika aktörer och den kompetens som finns hos dessa: universitet, landsting, kommuner och frivilligorganisationer för att tas några exempel.
Den kommande veckan ska jag, utöver att arbeta med rapporten, också skaffa egna erfarenheter genom att besöka boende för psykiskt sjuka missbrukareoch ta del av arbetet där.
Människor som hamnat i narkotikamissbruk hör till de mest utsatta. Ett väl fungerande samhälle kan inte överge dem, utan måste se till att den vår de får fungerar. Redan i våras tog vi initiativ kring detta, och nu är det dags att följa upp. Missbruks- och beroendevården är därmed en av flera viktiga frågor som väntar efter hemkomsten från inspirerande dagar hos systerpartiet i Norge.
06 september 2012
Kampen om förorterna
Med intresse, men också en aning av häpnad, läser jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Inlägget handlar om den satsning på utsatta förorter som regeringen genom integrationsminister Erik Ullenhag har presenterat. Vid en första anblick kan inlägget tolkas som ett uttryck för åsikter bland människor i denna förort, men om man läser närmare så går det snabbt att konstatera att det är ett i högsta grad politiskt inlägg - får politiska motståndare till regeringen. Inlägget pläderar egentligen inte för förorterna och deras människor. Det pläderar för en vänsterpolitik som i själva verket är skuld till många av de problem som nu söker sin lösning.
Inäggets slutsats är förundransvärt enkel. Om "man" bara slutar föra den politik som Alliansen för, så kommer eländet i förorterna att få ett slut. Sanningen är ju att många av de problem som vi idag ser, både med integrationspolitiken och med situationen i utsatta förorter, snarare beror på åratal av misslyckad politik och - i bästa fall - missriktad välvilja.
Artikelförfattarna talar om "verkliga arbetstillfällen" utan att närmare förklara vad man menar. Sanningen är ju att just sådana "verkliga arbetstillfällen" har skapats, exempelvis genom just den säönkning av momsen på restaurangmat - som artikelförfattarna avvisar.
Artikelförfattarna kräver också ett "stopp för [...] privatiseringar av [...] skolor, vårdcentraler, fritidsgårdar med mera". Den slängiga retoriken känner vi igen - men vad skribenterna faktiskt skriver är att den som bor i Tensta ska vara hänvisad till den vårdcentral eller skola - belägen i just Tensta - som politikerna pekar ut. Men nya friskolor och vårdcentraler leder till att människor får egna beslut om så personliga och viktiga saker som var man ska få sin utbildning eller vård.
Just där går nämligen skiljelinjen mellan vänster och höger i frågor som rör utanförskap och integration. På den ena sidan de, som tror att förmynderi och politiska pekpinnar kan lösa problemen. På den andra sidan de som litar till människors förmåga och tror att den kraften kan lyfta både enskilda människor och deras närmiljö. Men det är en politik som behöver tid för att verka, och som inte enbart handlar om riktade satsningar som de artikelförfattarna kritiserar. Det som behövs är samhällsförändringar, men det vill också till att förändringarna går i rätt riktning. Och den riktningen är definitvit inte till vänster.
Inäggets slutsats är förundransvärt enkel. Om "man" bara slutar föra den politik som Alliansen för, så kommer eländet i förorterna att få ett slut. Sanningen är ju att många av de problem som vi idag ser, både med integrationspolitiken och med situationen i utsatta förorter, snarare beror på åratal av misslyckad politik och - i bästa fall - missriktad välvilja.
Artikelförfattarna talar om "verkliga arbetstillfällen" utan att närmare förklara vad man menar. Sanningen är ju att just sådana "verkliga arbetstillfällen" har skapats, exempelvis genom just den säönkning av momsen på restaurangmat - som artikelförfattarna avvisar.
Artikelförfattarna kräver också ett "stopp för [...] privatiseringar av [...] skolor, vårdcentraler, fritidsgårdar med mera". Den slängiga retoriken känner vi igen - men vad skribenterna faktiskt skriver är att den som bor i Tensta ska vara hänvisad till den vårdcentral eller skola - belägen i just Tensta - som politikerna pekar ut. Men nya friskolor och vårdcentraler leder till att människor får egna beslut om så personliga och viktiga saker som var man ska få sin utbildning eller vård.
Just där går nämligen skiljelinjen mellan vänster och höger i frågor som rör utanförskap och integration. På den ena sidan de, som tror att förmynderi och politiska pekpinnar kan lösa problemen. På den andra sidan de som litar till människors förmåga och tror att den kraften kan lyfta både enskilda människor och deras närmiljö. Men det är en politik som behöver tid för att verka, och som inte enbart handlar om riktade satsningar som de artikelförfattarna kritiserar. Det som behövs är samhällsförändringar, men det vill också till att förändringarna går i rätt riktning. Och den riktningen är definitvit inte till vänster.
31 augusti 2012
Viktigt medddelande till allmänheten
Jag kan förstå den som undrar över alla "turer" kring ambulansdirigeringen i Mälardalen, och jag beklagar verkligen att det kan uppfattas som om den som behöver ambulans skulle ha något som helst skäl att oroa sig. Faktum är nämligen att ambulanssjukvården i våra fyra län (Uppsala, Södermanland, Gotland och Västmanland) dels fungerar mycket bra, men dessutom nu fungerar bättre än den tidigare gjort. Tiderna för utlarmning är kortare än de tidigare varit, och den personal som svarar för att dirigera ambulansen till rätt plats har mer kvalificerad sjukvårdskompetens än tidigare.
Ambulanssjukvården har utvecklats oerhört under de senaste decennierna. En modern ambulans har bemanning och utrustning som gör att sjukvårdsinsatser kan påbörjas omedelbart vid ankomst till skadeplatsen. Det innebär i sin tur - något förenklat - att det viktigaste är att ambulansperosnalen har ett korrekt bedömningsunderlag vid ankomsten till skadeplatsen. Tidsfaktorn är självklart mycket viktig, och tiderna för utlarmning har blivit kortare, men det behövs också svar på frågor om den skadades allmäntillstånd som behöver ställas av sjukvårdsutbildad personal. Av det skälet stod sjukvårdskompetens som ett absolut krav i den upphandling av tjänsten ambulansdirigering som gjordes för några år sedan.
På liknande sätt förhåller det sig också med de andra utryckningsfunktionerna, polis och räddningstjänst. den som ringer polisen har vid det här laget i många år blivit kopplad till polisens länskommuikationscentral, som i sin tur har kontakt med polisens olika enheter. Det gör att larmsamtalet snabbt kan gå över från att bli snabbt besvarat, till att få korrekt bedömning och hantering av en sakkunig person.
Med andra ord: ambulanssjukvården inklusive dirigeringen av ambulanser är en central del av en sammanhållen vårdkedja. Ansvaret för denna vårdkedja ligger på landstinget, som arbetar intensivt med att förbättra och utveckla den. Det ansvaret kommer vi att fortsätta ta. Därmed kan vi också garantera medborgarna en trygg och säker vård.
Ambulanssjukvården har utvecklats oerhört under de senaste decennierna. En modern ambulans har bemanning och utrustning som gör att sjukvårdsinsatser kan påbörjas omedelbart vid ankomst till skadeplatsen. Det innebär i sin tur - något förenklat - att det viktigaste är att ambulansperosnalen har ett korrekt bedömningsunderlag vid ankomsten till skadeplatsen. Tidsfaktorn är självklart mycket viktig, och tiderna för utlarmning har blivit kortare, men det behövs också svar på frågor om den skadades allmäntillstånd som behöver ställas av sjukvårdsutbildad personal. Av det skälet stod sjukvårdskompetens som ett absolut krav i den upphandling av tjänsten ambulansdirigering som gjordes för några år sedan.
På liknande sätt förhåller det sig också med de andra utryckningsfunktionerna, polis och räddningstjänst. den som ringer polisen har vid det här laget i många år blivit kopplad till polisens länskommuikationscentral, som i sin tur har kontakt med polisens olika enheter. Det gör att larmsamtalet snabbt kan gå över från att bli snabbt besvarat, till att få korrekt bedömning och hantering av en sakkunig person.
Med andra ord: ambulanssjukvården inklusive dirigeringen av ambulanser är en central del av en sammanhållen vårdkedja. Ansvaret för denna vårdkedja ligger på landstinget, som arbetar intensivt med att förbättra och utveckla den. Det ansvaret kommer vi att fortsätta ta. Därmed kan vi också garantera medborgarna en trygg och säker vård.
29 augusti 2012
Kulturlandstingsråd
I kväll träffar jag den moderata gruppen i SKL, kommunernas och landstingens gemensamma organisation. Ämnet för kvällen i moderatgruppennär kulturpolitik, och vi får tillfälle att samtala med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det behövs, för den framgångsrika moderata kulturpolitiken på regeringsnivå behöver också få genomslag på det regionala och lokala planet. Där har var och en av oss som är moderata ledare i kommuner och landsting en viktig roll.
För min personliga del tar jag kulturfrågorna på stort allvar. De spelar roll för vår identitet som människor och samhällsmedborgare, och de spelar roll för utformningen av vårt moderna samhälle. Och landstingen är viktiga aktörer för att utveckla kulturlivet på lokal och regional nivå. Det handlar både om de olika institutioner, som landstingen har ansvar för (till exempel museer, bibliotek och scener) men också om stödet till de ideella och kommersiella kulturlivet.
Av samma skäl tar jag rollen att företräda landstinget i olika kulturella sammanhang på mycket stort allvar. Det är ett sätt att ge uttryck för stolthet och tacksamhet över allt det goda som görs på kulturens område. Vårt län har även på detta område mycket att vara stolta över. Av exakt samma skäl tycker jag också att det är självklart att jag som ordförande i landstingsstyrelsen ska markera kulturpolitikens betydelse genom att alltid hålla fram kulturlivets betydelse för vår regions utveckling.
För min personliga del tar jag kulturfrågorna på stort allvar. De spelar roll för vår identitet som människor och samhällsmedborgare, och de spelar roll för utformningen av vårt moderna samhälle. Och landstingen är viktiga aktörer för att utveckla kulturlivet på lokal och regional nivå. Det handlar både om de olika institutioner, som landstingen har ansvar för (till exempel museer, bibliotek och scener) men också om stödet till de ideella och kommersiella kulturlivet.
Av samma skäl tar jag rollen att företräda landstinget i olika kulturella sammanhang på mycket stort allvar. Det är ett sätt att ge uttryck för stolthet och tacksamhet över allt det goda som görs på kulturens område. Vårt län har även på detta område mycket att vara stolta över. Av exakt samma skäl tycker jag också att det är självklart att jag som ordförande i landstingsstyrelsen ska markera kulturpolitikens betydelse genom att alltid hålla fram kulturlivets betydelse för vår regions utveckling.
28 augusti 2012
En fråga om demokrati
Jag skrev i förra veckan om medias rapportering om "skolkande politiker", och efter dagens artikel i UNT känns det angeläget att skriva igen. det finns nämligen skäl för att klara ut ett och annat om hur politiken faktiskt fungerar, varför det är som det är - och hur det skulle kunna vara.
Missuppfattningarna börjar egentligen redan med synen på politiken som "ett jobb", med allt vad det innebär. men inte ens vi som är förtroendevalda på heltid (det vill säga vi som brukar påstås "ha politiken som yrke") verkar under de omständigheter som gäller för yrkesarbetande. Vi är faktiskt aldrig lediga, och har sannerligen inte som enda uppgift att sitta på sammanträden och rösta på förberedda förslag.
Det som behöver förklaras och beskrivas förstärks dessutom av ett par myter som politiskt förtroendevalda själva brukar underhålla. Den ena myten handlar om hur ärenden förbereds och avgörs, den andra om hur man gör mest nytta som förtroendevald politiker.
Har du någon gång hört att det inte är någon idé för den som sitter i exempelvis kommunfullmäktige att gå på sammanträdena? Jag skrev om det även förra veckan. den absoluta huvuddelen av arbetet med politiska ärenden sker inte alls på själva beslutssammanträdet, utan i långa och djupa insatser i förväg. och den som inte drar sitt strå till stacken i detta förberedelsearbete missar givetvis möjligheten att påverka. Att tycka att politiker skulle prioritera själva sammanträdet framför inläsning, gruppmöten, samtal med väljare och egna reflektioner är ungefär som att tycka att det vore bra att skådespelare och musiker uppträdde utan föregående repetitioner. En bra politiker, liksom en bra artist, lägger den mesta kraften på att förbereda sig.
Det talas om att "sitta av" sammanträden. Ja, för det finns en arbetsfördelning i varje politisk gruppering. Om alla skulle uttala sig i alla ärenden skulle sammanträdena bli olidligt långa och ännu mindre intressanta. OM man då inte har något ärende att svara för eller bevaka - så kanske det finns viktigare saker att göra som helt och hållet ingår i förtroendeuppdraget. Alltså är det inte alltid fyra timmars stolsnötande i fullmäktige som är det som är mest rätt att kräva. Inte om den som uteblir kan göra annat som har med uppdraget att göra.
I grunden är detta - både närvaron och det politiska uppdraget som helhet - i hög grad en fråga om demokrati. Men om bilden av politikens vardag skildras på ett sätt som kan ge människor en felaktig bild av hur denna vardag ser ut; ja, då får det också en påverkan på synen på hur demokratin fungerar.
Missuppfattningarna börjar egentligen redan med synen på politiken som "ett jobb", med allt vad det innebär. men inte ens vi som är förtroendevalda på heltid (det vill säga vi som brukar påstås "ha politiken som yrke") verkar under de omständigheter som gäller för yrkesarbetande. Vi är faktiskt aldrig lediga, och har sannerligen inte som enda uppgift att sitta på sammanträden och rösta på förberedda förslag.
Det som behöver förklaras och beskrivas förstärks dessutom av ett par myter som politiskt förtroendevalda själva brukar underhålla. Den ena myten handlar om hur ärenden förbereds och avgörs, den andra om hur man gör mest nytta som förtroendevald politiker.
Har du någon gång hört att det inte är någon idé för den som sitter i exempelvis kommunfullmäktige att gå på sammanträdena? Jag skrev om det även förra veckan. den absoluta huvuddelen av arbetet med politiska ärenden sker inte alls på själva beslutssammanträdet, utan i långa och djupa insatser i förväg. och den som inte drar sitt strå till stacken i detta förberedelsearbete missar givetvis möjligheten att påverka. Att tycka att politiker skulle prioritera själva sammanträdet framför inläsning, gruppmöten, samtal med väljare och egna reflektioner är ungefär som att tycka att det vore bra att skådespelare och musiker uppträdde utan föregående repetitioner. En bra politiker, liksom en bra artist, lägger den mesta kraften på att förbereda sig.
Det talas om att "sitta av" sammanträden. Ja, för det finns en arbetsfördelning i varje politisk gruppering. Om alla skulle uttala sig i alla ärenden skulle sammanträdena bli olidligt långa och ännu mindre intressanta. OM man då inte har något ärende att svara för eller bevaka - så kanske det finns viktigare saker att göra som helt och hållet ingår i förtroendeuppdraget. Alltså är det inte alltid fyra timmars stolsnötande i fullmäktige som är det som är mest rätt att kräva. Inte om den som uteblir kan göra annat som har med uppdraget att göra.
I grunden är detta - både närvaron och det politiska uppdraget som helhet - i hög grad en fråga om demokrati. Men om bilden av politikens vardag skildras på ett sätt som kan ge människor en felaktig bild av hur denna vardag ser ut; ja, då får det också en påverkan på synen på hur demokratin fungerar.
27 augusti 2012
En fråga om idéer
Godafton. Jag ska be att få leverera en varning. Det handlar om sammanblandning av politik och teknokrati, ett fenomen som dessvärre blir allt vanligare.
Politik handlar i mycket hög grad om att vilja. Politik handlar om idéer och visioner, och om att se brister i samhället som kräver en lösning. Vilken lösning som är den ideala, eller ens den bästa, är i regel nästan omöjligt att ha en entydig uppfattning om.
I vårt land, och i många andra läner på jorden, har vi sedan länge insett att människor kan ha olika åsikter om hur saker och ting löses på klokast tänkbara sätt. Vi människor har helt enkelt lite olika sätt att se på saker - och det är bra vi har en öppenhet för detta. Det är helt enkelt inte alltid som det finns "rätt" och "fel" i en viss fråga. Däremot kan det finnas olika svar.
Det är liksom det som är själva poängen med demokratin. Olika idéer tävlar om människors stöd.
Mot detta står en samhällssyn som jag då och då möter, och som varje gång gör mig lika orolig. det är föreställningen att det finins någon sorts "objektivt gott" svar på olika frågeställnignar och utmaningar. I sin mest extrema (men för den skull inte helt ovanliga) form hänvisas rent av till "tillgänglig forskning" för att ge svar på politiskt formulerade frågor. Som om vetenskapsmän och forskare skulle kunna ersätta politiska ställningstaganden.
Jag vill helt enkelt varna för den övertro på vetenskapliga lösningar som någon sorts allena saliggörande lösning på politiskt formulerade problem. Vi som är politiskt aktiva ska självklart ta stöd i vetenskapen när vi gör våra ställningstaganden - men därifrån är det långt till att tro att forskningen ska kunna formulera både frågor och svar på samhällsåroblem som ju faktiskt är skapde och definierade av oss människor!
Politik handlar om idéer om hur en viss samhällsutveckling akn åstadkommas. I en fungerande demokrati får de bästa idéerna det största genomslaget. De politiker och andra debattörer som tror att teknokratiska lösningar kan ersätta idéer och tankar om samhällsutveckling är helt enkelt på ett sluttande plan, just när det gäller demokratin.
Politik handlar i mycket hög grad om att vilja. Politik handlar om idéer och visioner, och om att se brister i samhället som kräver en lösning. Vilken lösning som är den ideala, eller ens den bästa, är i regel nästan omöjligt att ha en entydig uppfattning om.
I vårt land, och i många andra läner på jorden, har vi sedan länge insett att människor kan ha olika åsikter om hur saker och ting löses på klokast tänkbara sätt. Vi människor har helt enkelt lite olika sätt att se på saker - och det är bra vi har en öppenhet för detta. Det är helt enkelt inte alltid som det finns "rätt" och "fel" i en viss fråga. Däremot kan det finnas olika svar.
Det är liksom det som är själva poängen med demokratin. Olika idéer tävlar om människors stöd.
Mot detta står en samhällssyn som jag då och då möter, och som varje gång gör mig lika orolig. det är föreställningen att det finins någon sorts "objektivt gott" svar på olika frågeställnignar och utmaningar. I sin mest extrema (men för den skull inte helt ovanliga) form hänvisas rent av till "tillgänglig forskning" för att ge svar på politiskt formulerade frågor. Som om vetenskapsmän och forskare skulle kunna ersätta politiska ställningstaganden.
Jag vill helt enkelt varna för den övertro på vetenskapliga lösningar som någon sorts allena saliggörande lösning på politiskt formulerade problem. Vi som är politiskt aktiva ska självklart ta stöd i vetenskapen när vi gör våra ställningstaganden - men därifrån är det långt till att tro att forskningen ska kunna formulera både frågor och svar på samhällsåroblem som ju faktiskt är skapde och definierade av oss människor!
Politik handlar om idéer om hur en viss samhällsutveckling akn åstadkommas. I en fungerande demokrati får de bästa idéerna det största genomslaget. De politiker och andra debattörer som tror att teknokratiska lösningar kan ersätta idéer och tankar om samhällsutveckling är helt enkelt på ett sluttande plan, just när det gäller demokratin.
23 augusti 2012
Idéerna, vardagen och verkligheten
Politik är intressant. Å ena sidan är politisk faktiskt något av det enklaste man kan ägna sig åt. Det handlar nämligen om att föverkliga idéer - och bara idéerna finns så är de ganska enkla att förverkliga.
Å andra sidan blir politik egentligen inte riktigt spännande och utmanande förrän idéerna möter verkligheten. Det är när vardagsfrågorna ska kopplas samman med idéerna som politiken blir både verklig och spännande.
Idéer är det ingen brist på. Jag får dagligen uppslag om olika frågor som vi bör driva, och områden där det "med enkla medel" borde gå att genomföra förbättringar. Jag är alltid lika tacksam för sådana idéer, men de måste också tåla mötet med verkligheten.
All politik handlar i grund och botten om människor. Då gäller det att ha i minnet att människor är olika och har olika förväntningar och önskemål. Politik handlar inte bara om att lyssna till den som för tillfället har prdet och vill framföra sina idéer och åsikter - utan också om att ha tålamod att lyssna till alla de andra. I många fall är politiken dessutom en fråga om att inte bara ta tillvara många olika människors intressen, utan också om att se vilka möjligheter och svårigheter som lurar runt hörnet. Det är helt enkelt ingen idé att välja lösningar som skapar nya problem utan långt bättre att se till så att de lösningar man väljer faktiskt leder till varaktiga och långsiktiga förbättringar.
Det resonemganet håller nog var och en med om, men det blir alltid lite knepigare när det möter en allt snabbare óch allt med medialiserad vardag. Vi som har politiska förtroendeuppdrag möter ofta ett akut problem - och förväntas ha ett omedelbart svar på hur vi ska lösa problemet. Nu. genast. Och helst så enkelt och för alla begripligt som möjligt.
Jag önskar ofta att det fanns sådana snabba och enkla lösningar på de problem som vi har att bemästra, men med tiden har jag lärt mig att det oftast inte är så enkelt. I stället väntar som sagt nya problem, som kanske hade kunnat undvikas med en annan lösning på det första problemet redan från början.
En bra politisk linje tänker långsiktigt. Idéerna måste kunna möta verkligheten inte bara här och nu utan också med ett längre perspektiv. Det är därför som politiken, och demokratin, mår bra av tid och tålamod. men framför allt av eftertanke.
Å andra sidan blir politik egentligen inte riktigt spännande och utmanande förrän idéerna möter verkligheten. Det är när vardagsfrågorna ska kopplas samman med idéerna som politiken blir både verklig och spännande.
Idéer är det ingen brist på. Jag får dagligen uppslag om olika frågor som vi bör driva, och områden där det "med enkla medel" borde gå att genomföra förbättringar. Jag är alltid lika tacksam för sådana idéer, men de måste också tåla mötet med verkligheten.
All politik handlar i grund och botten om människor. Då gäller det att ha i minnet att människor är olika och har olika förväntningar och önskemål. Politik handlar inte bara om att lyssna till den som för tillfället har prdet och vill framföra sina idéer och åsikter - utan också om att ha tålamod att lyssna till alla de andra. I många fall är politiken dessutom en fråga om att inte bara ta tillvara många olika människors intressen, utan också om att se vilka möjligheter och svårigheter som lurar runt hörnet. Det är helt enkelt ingen idé att välja lösningar som skapar nya problem utan långt bättre att se till så att de lösningar man väljer faktiskt leder till varaktiga och långsiktiga förbättringar.
Det resonemganet håller nog var och en med om, men det blir alltid lite knepigare när det möter en allt snabbare óch allt med medialiserad vardag. Vi som har politiska förtroendeuppdrag möter ofta ett akut problem - och förväntas ha ett omedelbart svar på hur vi ska lösa problemet. Nu. genast. Och helst så enkelt och för alla begripligt som möjligt.
Jag önskar ofta att det fanns sådana snabba och enkla lösningar på de problem som vi har att bemästra, men med tiden har jag lärt mig att det oftast inte är så enkelt. I stället väntar som sagt nya problem, som kanske hade kunnat undvikas med en annan lösning på det första problemet redan från början.
En bra politisk linje tänker långsiktigt. Idéerna måste kunna möta verkligheten inte bara här och nu utan också med ett längre perspektiv. Det är därför som politiken, och demokratin, mår bra av tid och tålamod. men framför allt av eftertanke.
22 augusti 2012
Politisk vardag
Jag kan förstå om människor blir förundrade över rapporteringen i UNT om "skolkande politiker". Men det vore bra om journalistiken också innehöll en beskrivning om hur det faktiskt förhåller sig.
Påfallande ofta framställs vi förtroendevalda politiker som om vi hade politiken som yrke. Vissa av oss är ju engagerade på heltid (vilket inom parentes inte innebär 40 timmar - utan dygnet runt...) och har dessutom arvode. Men för de allra flesta med politiska uppdrag ser det inte riktigt ut på det viset. De ska klara den otacksamma uppgiften att kombinera heltidsarbete och familjeliv med möten, pappersluntor, väljarkontakter - och en och annan släng om att de skolkar.
Politik är dessuotm ingenting som enbart utövas på sammanträden, allra minst på sammanträden med ett kommun- eller landstingsfullmäktige. Man kan rent av med mycket gott samvete säga att den absoluta huvuddelen av uppdraget faktiskt handlar om helt andra saker.
En viktig del av uppdraget är kontakter med alla människor som berörs av politiska beslut. Det sker via e-post, telefon och brev men framför allt när man handlar i livsmedelsbutiken, träffar människor på fritiden och möts på barnens skola eller i liknande sammanhang. Och det är inte alltid de största beundrarna som hör av sig, för att uttrycka det milt.
En annan del av det politiska uppdraget handlar om att samla in fakta, kunskap och argument. Att läsa de handlingar som ligger till grund för varje ärende är en del av detta, men det gäller också att läsa på lyssna och lära i andra sammanhang. Till exempel genom studiebesök i de verksamheter som besluten berör.
När det gäller argumenten och de politiska ställningstagandena som till slut ska formaliseras genom beslut i kommun-/landstingsfullmäktige, så är väden det en process som ligger före själva mötet i fullmäktigeförsamlingen. Somliga menar att det innebär att fullmäktiges beslut är, som det brukar heta, uppgjorda på förhand. Stränt taget är det så, och det är en ordning som faktiskt regleras i lag. Beredningstvång kallas det för, och innebär att ingen fullmäktigeledamot egentligen ska behöva utsättas för att behöva fatta beslut i något ärende utan att ärendet i fråga är ordentligt förberett.
Med andra ord: om man tror att den politiska beslutsprocessen i fullmäktige handlar om att gå på mötet, säga sin mening och rösta lite som man behagar; då kan jag förstå vinkeln på de senaste dagarnas artiklar. Men om man beskriver hela den politiska beslutsprocessen med alla dess komponenter, så blir bilden faktiskt en helt annan.
En av de politiker som "hängs ut" som notorisk mötesskolkare (jag tänker inte namnge vederbörande) är för mig en viktigt person i bygget av moderaternas och Alliansens politik. Denna persons insatser görs kanske inte främst på fullmäktiges sammanträden, utan just i den process som föregår de formella besluten.
Massmedierna har två ytterst viktiga uppgifter i den demokratiska processen - två uppgifter som dessutom hör nära samman. Den ena är att granska oss som fått politisk makt genom det förtroende väljarna visat oss. den andra uppgiften är faktiskt att svara för en viss folkbildning när det gäller att förklara och beskriva hur de politiska processerna fungerar. Det är viktigt att medierna tar båda dessa uppgifter på allvar.
För övrigt kan jag berätta att jag i kväll för första gången på drygt två veckor ska äta middag hemma i min egen bostad på en vardagskväll. Det ska jag göra tillsammans med mina partikamrater i landstingsstyrelsen. De ska få lax med kokt färskpotatis och min frus jättegoda laxsås. Vi ska prata igenom aktuella frågor i landstinget och formulera våra moderata ställningstaganden i olika frågor, och eftersom tiden är knapp passar vi på att äta medan vi pratar. Maten lagar jag själv, och råvarorna köper jag på hemvägen. För egna pengar och utan föregående upphandling. Så ser den helt dominerande delen av "politikernas lyxfestande" ut.
Påfallande ofta framställs vi förtroendevalda politiker som om vi hade politiken som yrke. Vissa av oss är ju engagerade på heltid (vilket inom parentes inte innebär 40 timmar - utan dygnet runt...) och har dessutom arvode. Men för de allra flesta med politiska uppdrag ser det inte riktigt ut på det viset. De ska klara den otacksamma uppgiften att kombinera heltidsarbete och familjeliv med möten, pappersluntor, väljarkontakter - och en och annan släng om att de skolkar.
Politik är dessuotm ingenting som enbart utövas på sammanträden, allra minst på sammanträden med ett kommun- eller landstingsfullmäktige. Man kan rent av med mycket gott samvete säga att den absoluta huvuddelen av uppdraget faktiskt handlar om helt andra saker.
En viktig del av uppdraget är kontakter med alla människor som berörs av politiska beslut. Det sker via e-post, telefon och brev men framför allt när man handlar i livsmedelsbutiken, träffar människor på fritiden och möts på barnens skola eller i liknande sammanhang. Och det är inte alltid de största beundrarna som hör av sig, för att uttrycka det milt.
En annan del av det politiska uppdraget handlar om att samla in fakta, kunskap och argument. Att läsa de handlingar som ligger till grund för varje ärende är en del av detta, men det gäller också att läsa på lyssna och lära i andra sammanhang. Till exempel genom studiebesök i de verksamheter som besluten berör.
När det gäller argumenten och de politiska ställningstagandena som till slut ska formaliseras genom beslut i kommun-/landstingsfullmäktige, så är väden det en process som ligger före själva mötet i fullmäktigeförsamlingen. Somliga menar att det innebär att fullmäktiges beslut är, som det brukar heta, uppgjorda på förhand. Stränt taget är det så, och det är en ordning som faktiskt regleras i lag. Beredningstvång kallas det för, och innebär att ingen fullmäktigeledamot egentligen ska behöva utsättas för att behöva fatta beslut i något ärende utan att ärendet i fråga är ordentligt förberett.
Med andra ord: om man tror att den politiska beslutsprocessen i fullmäktige handlar om att gå på mötet, säga sin mening och rösta lite som man behagar; då kan jag förstå vinkeln på de senaste dagarnas artiklar. Men om man beskriver hela den politiska beslutsprocessen med alla dess komponenter, så blir bilden faktiskt en helt annan.
En av de politiker som "hängs ut" som notorisk mötesskolkare (jag tänker inte namnge vederbörande) är för mig en viktigt person i bygget av moderaternas och Alliansens politik. Denna persons insatser görs kanske inte främst på fullmäktiges sammanträden, utan just i den process som föregår de formella besluten.
Massmedierna har två ytterst viktiga uppgifter i den demokratiska processen - två uppgifter som dessutom hör nära samman. Den ena är att granska oss som fått politisk makt genom det förtroende väljarna visat oss. den andra uppgiften är faktiskt att svara för en viss folkbildning när det gäller att förklara och beskriva hur de politiska processerna fungerar. Det är viktigt att medierna tar båda dessa uppgifter på allvar.
För övrigt kan jag berätta att jag i kväll för första gången på drygt två veckor ska äta middag hemma i min egen bostad på en vardagskväll. Det ska jag göra tillsammans med mina partikamrater i landstingsstyrelsen. De ska få lax med kokt färskpotatis och min frus jättegoda laxsås. Vi ska prata igenom aktuella frågor i landstinget och formulera våra moderata ställningstaganden i olika frågor, och eftersom tiden är knapp passar vi på att äta medan vi pratar. Maten lagar jag själv, och råvarorna köper jag på hemvägen. För egna pengar och utan föregående upphandling. Så ser den helt dominerande delen av "politikernas lyxfestande" ut.
20 augusti 2012
Samtal med väljare i Bålsta
Förra veckan bloggade jag om medborgarna, medierna och politiken. I helgen fick jag intressanta exmpel på just det jag skrev om.
Lördagen ägnades åt att prata med människor i Bålsta centrum, där den årliga Håbo Festdag arrangerades. Det visade sig vara ett bra tillfälle att lyssna till vad det är som engagerar mest bland dem som bor i just Håbo. Eftersom det minst sagt varit en del turbulens kring en av de två vårdcentralerna i Bålsta, så ville jag lyssna till vad människor hade att säga.
Det går att sammanfatta ganska kort: de jag talade med tycker att primärvården fungerar betydligt bättre idag än tidigare. Många undrade givetvis över turerna kring den vårdcentral som gått i konkurs - men det uppfattar man som ett problem för landstinget att lösa. det viktiga för dem som bor i Bålsta och i Håbo kommun är att den lokala vården fungerar.
Men jag uppmärksammades också på ett problem som vi har anledning att ta tag i från landstingets sida. Det handlar om informationen om hur vårdvalet fungerar, och om att människor vill veta mer om hur man enklast vänder sig till vården i olika situationer. Det finns idag många vägar för att komma i kontakt med vården. Sjukvårdrådgivning på Internet och telefon (titta själv här), vårdcentralerna, sjukhusens akutmottagningar och närakuten i Uppsala ger alla olika möjligheter att snabbt och smidigt vända sig till vården för att direkt få behandling eller lotsas vidare till rätt vårdgivare. De som har de allra största vårdbehoven, äldre och kroniskt sjuka, bör dessutom kunna få en egen vägledare för att hitta rätt i vården. Ett projekt kring detta pågår just nu.
Fördelen med aktiviteter som Håbo Festdag är möjligheten att prata direkt med människor och lyssna till de vardagsproblem som är viktiga här och nu. Det är nämligen vad politiken mest av allt handlar om för mig. Det är att hitta lösnngar på människors vardagsproblem. Och det ska vi i Alliansen jobba vidare med.
Lördagen ägnades åt att prata med människor i Bålsta centrum, där den årliga Håbo Festdag arrangerades. Det visade sig vara ett bra tillfälle att lyssna till vad det är som engagerar mest bland dem som bor i just Håbo. Eftersom det minst sagt varit en del turbulens kring en av de två vårdcentralerna i Bålsta, så ville jag lyssna till vad människor hade att säga.
Det går att sammanfatta ganska kort: de jag talade med tycker att primärvården fungerar betydligt bättre idag än tidigare. Många undrade givetvis över turerna kring den vårdcentral som gått i konkurs - men det uppfattar man som ett problem för landstinget att lösa. det viktiga för dem som bor i Bålsta och i Håbo kommun är att den lokala vården fungerar.
Men jag uppmärksammades också på ett problem som vi har anledning att ta tag i från landstingets sida. Det handlar om informationen om hur vårdvalet fungerar, och om att människor vill veta mer om hur man enklast vänder sig till vården i olika situationer. Det finns idag många vägar för att komma i kontakt med vården. Sjukvårdrådgivning på Internet och telefon (titta själv här), vårdcentralerna, sjukhusens akutmottagningar och närakuten i Uppsala ger alla olika möjligheter att snabbt och smidigt vända sig till vården för att direkt få behandling eller lotsas vidare till rätt vårdgivare. De som har de allra största vårdbehoven, äldre och kroniskt sjuka, bör dessutom kunna få en egen vägledare för att hitta rätt i vården. Ett projekt kring detta pågår just nu.
Fördelen med aktiviteter som Håbo Festdag är möjligheten att prata direkt med människor och lyssna till de vardagsproblem som är viktiga här och nu. Det är nämligen vad politiken mest av allt handlar om för mig. Det är att hitta lösnngar på människors vardagsproblem. Och det ska vi i Alliansen jobba vidare med.
13 augusti 2012
Medborgarna, medierna och politiken
En viktig fråga för oss som arbetar politiskt är dialogen med dem som vi representerar, det vill säga medborgarna. Min erfarenhet är att de flesta som är politiskt aktiva också hjar ett självklart intresse av att så aktivt som möjligt skaffa en bra grund för sina ställningstaganden. Ofta innebär det många kontakter via telefon, e-post och personliga möten. men det finns också några viktiga saker som ofta dyker upp i dessa kontakter. UNT berör detta i en artikel som handlar om resecentrum. I just det fallet vet jag att de informella kontakterna med berörda människor har varit otroligt många. Det finns få frågor som engagerar och berör lika mycket som kollektivtrafiken. Jag har därför väldigt svårt att se att de närmast ansvariga politikerna skulle kunna anklagas för att inte ha lyssnat. Däremot är det helt enkelt inte möjligt att ta hänsyn till alla olika synpunkter, framför allt inte i komplicerade och centrals belägna stadsbyggnadsprojekt. Och det ger anledning till några reflektioner.
Det första är att väldigt många människor har uppfattningen att "alla" tycker likadant - och att dessa "alla" dessutom tycker som de. Min erfarenhet av dessa många kontakter med människor är närmast den motsatta, det vill säga att det finns många olika åsikter och viljor bland människor som är berörda av politiska beslut. det är inte alltid helt enkelt att navigera mellan dessa olika viljor, för att uttrycka det diplomatiskt.
Det är också ganska självklart så att den som är mer berörd av en fråga också är den som är mest engagerad. Men det är inte automatiskt samma sak som att man kan grunda hanteringen av en fråga enbart på dem som hör av sig - och som hörs mest. Demokrati handlar om att låta alla komma till tals, och i hög grad om att väga olika intressen mot varandra.
Till syvende och sist har vi som är politiskt förtroendevalda därtill ett politiskt mandat. Vi har gått till val på att genomföra vissa saker, och det är vad de väljare som röstat på oss förväntar sig att vi ska göra. Då gäller det - som sagt - att lyssna noga, men också att lyssna till den egna övertygelsen grundat i det mandat man fått av väljarna. För den politiker som inte bygger sitt arbete på respekt för dem man representerar är snabbt ett offer för ren och skär populism.
Att lyssna är alltså viktigt. För egen del lägger jag mycket tid (vilket jag berättat om tidigare här på bloggen) på att besöka olika föreningar, knacka dörr, samtala med människor i olika sammanhang och inte minst på att besöka de verksamheter som vi har politiskt ansvar för. Det betyder inte att jag kan tillmötesgå alla de synpunkter som jag får nöjet att lyssna till. men det innebär att jag får många kloka argument att överväga när vi ska göra olika politiska ställningstaganden.
Särskilt viktig är medias roll i dessa processer. Medierna är viktiga och har ett stort ansvar för att ge olika frågor en tydlig och allsidig spegling. Samtidigt är utrymmet begränsat och journalistens möjlighet att göra svåra frågor begripliga sannerligen ingen enkel uppgift. Så mycket viktigare blir det då att göra speglingen av en fråga neutral och saklig, så att risken inte ökar för att en felaktig vinkling ger medborgarna och oklar bild av hur skeendet i en fråga faktiskt ser ut.
Samspelet mellan medborgare, politiker och media är en grundförutsättning för demokratin. Vår roll som företrädare för allmänheten är att lyssna och att fatta kloka och välavvgäda politiska beslut. Då är det alltid bra att börja med att lyssna.
Det första är att väldigt många människor har uppfattningen att "alla" tycker likadant - och att dessa "alla" dessutom tycker som de. Min erfarenhet av dessa många kontakter med människor är närmast den motsatta, det vill säga att det finns många olika åsikter och viljor bland människor som är berörda av politiska beslut. det är inte alltid helt enkelt att navigera mellan dessa olika viljor, för att uttrycka det diplomatiskt.
Det är också ganska självklart så att den som är mer berörd av en fråga också är den som är mest engagerad. Men det är inte automatiskt samma sak som att man kan grunda hanteringen av en fråga enbart på dem som hör av sig - och som hörs mest. Demokrati handlar om att låta alla komma till tals, och i hög grad om att väga olika intressen mot varandra.
Till syvende och sist har vi som är politiskt förtroendevalda därtill ett politiskt mandat. Vi har gått till val på att genomföra vissa saker, och det är vad de väljare som röstat på oss förväntar sig att vi ska göra. Då gäller det - som sagt - att lyssna noga, men också att lyssna till den egna övertygelsen grundat i det mandat man fått av väljarna. För den politiker som inte bygger sitt arbete på respekt för dem man representerar är snabbt ett offer för ren och skär populism.
Att lyssna är alltså viktigt. För egen del lägger jag mycket tid (vilket jag berättat om tidigare här på bloggen) på att besöka olika föreningar, knacka dörr, samtala med människor i olika sammanhang och inte minst på att besöka de verksamheter som vi har politiskt ansvar för. Det betyder inte att jag kan tillmötesgå alla de synpunkter som jag får nöjet att lyssna till. men det innebär att jag får många kloka argument att överväga när vi ska göra olika politiska ställningstaganden.
Särskilt viktig är medias roll i dessa processer. Medierna är viktiga och har ett stort ansvar för att ge olika frågor en tydlig och allsidig spegling. Samtidigt är utrymmet begränsat och journalistens möjlighet att göra svåra frågor begripliga sannerligen ingen enkel uppgift. Så mycket viktigare blir det då att göra speglingen av en fråga neutral och saklig, så att risken inte ökar för att en felaktig vinkling ger medborgarna och oklar bild av hur skeendet i en fråga faktiskt ser ut.
Samspelet mellan medborgare, politiker och media är en grundförutsättning för demokratin. Vår roll som företrädare för allmänheten är att lyssna och att fatta kloka och välavvgäda politiska beslut. Då är det alltid bra att börja med att lyssna.
12 augusti 2012
Uppdrag: att utveckla, inte att förvalta!
Landstingspolitik är svårt, får jag emellanåt höra av människor i min omgivning. Eftersom landstingspolitiken ägnar sig åt ett ganska smalt men viktigt område i politiken (nämligen sjukvården) så blir landstingspolitiken knepigare eftersom den så att säga hamnar nära den medicinska professionen.
Det är möjligt att det är så - men det bygger i så fall på en felsyn som det är viktigt att arbeta bort för oss som är verksamma i landstingspolitiken. De frågor som vi sysslar med bygger nämligen på exakt samma logik som de kommunalpolitiska frågorna. Människor betalar skatt och väntar sig vissa typer av offentliga åtaganden för de skattepengar ssom de betalar. Det visar också vilka som är våra uppdragsgivare. Det är väljarna, som har högst rimliga krav på att vi tillhandahåller den service som skattebetalare och medborgare har anledning att vänta sig.
Med det förhållningssättet är det förhoppningsvis också tydligt att det som är viktigt är att vården och kollektivtrafiken - landstingets i särklass viktigaste uppgifter - faktiskt fungerar som medborgarna har skäl att vänta sig. Och om det finns brister så ska de rättas till. Eller mer korrekt; de brister som alltid finns ska åtgärdas.
Både vården och kollektivtrafiken fungerar nämligen - faktiskt, får man kanske tillägga - för det mesta riktigt bra. Människor får vård, kommer till jobbet och är påfallande ofta ganska nöjda med den vård som ges och den trafik som bedrivs. Det är - faktiskt - vanlgiare att människor hör av sig med positiva berättelser än med klagomål. Men det betyder absolut inte att vi som har ansvaret för verksamheten kan luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom finns det alltid saker som kan bli bättre och saker som kan göras annorlunda. Det gälelr allt från personalpolitik till vem som faktiskt utför vården. Vi i Alliansen ser som vårt ansvar att genomföra de reformer som behövs just för att vården ska fungera bättre.
Allt detta kan verka som rena självklarheter, men inför höstens arbete kände jag att jag ville skriva det på bloggen. Snart kommer ämnet för dagen att vara aktuella vardagshändelser som jag vill kommentera - men då kan det vara bra att luta sig tillbaka till några rader om det som kan vara lätt att glömma bort. Vårt uppdrag som politiker är att se till så att våra uppdragsgivare medborgarna blir nöjda med den verksamhet som finansieras med skattemedel - inte att försvara verksamheten i lägen där det uppdagas brister! Det är ett uppdrag somo jag tar på stort allvar, och som det nu är dags att ta tag i efter en avkopplande sommarledighet. Hör gärna av dig med dina synpunkter på hur det fungerar!
Det är möjligt att det är så - men det bygger i så fall på en felsyn som det är viktigt att arbeta bort för oss som är verksamma i landstingspolitiken. De frågor som vi sysslar med bygger nämligen på exakt samma logik som de kommunalpolitiska frågorna. Människor betalar skatt och väntar sig vissa typer av offentliga åtaganden för de skattepengar ssom de betalar. Det visar också vilka som är våra uppdragsgivare. Det är väljarna, som har högst rimliga krav på att vi tillhandahåller den service som skattebetalare och medborgare har anledning att vänta sig.
Med det förhållningssättet är det förhoppningsvis också tydligt att det som är viktigt är att vården och kollektivtrafiken - landstingets i särklass viktigaste uppgifter - faktiskt fungerar som medborgarna har skäl att vänta sig. Och om det finns brister så ska de rättas till. Eller mer korrekt; de brister som alltid finns ska åtgärdas.
Både vården och kollektivtrafiken fungerar nämligen - faktiskt, får man kanske tillägga - för det mesta riktigt bra. Människor får vård, kommer till jobbet och är påfallande ofta ganska nöjda med den vård som ges och den trafik som bedrivs. Det är - faktiskt - vanlgiare att människor hör av sig med positiva berättelser än med klagomål. Men det betyder absolut inte att vi som har ansvaret för verksamheten kan luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom finns det alltid saker som kan bli bättre och saker som kan göras annorlunda. Det gälelr allt från personalpolitik till vem som faktiskt utför vården. Vi i Alliansen ser som vårt ansvar att genomföra de reformer som behövs just för att vården ska fungera bättre.
Allt detta kan verka som rena självklarheter, men inför höstens arbete kände jag att jag ville skriva det på bloggen. Snart kommer ämnet för dagen att vara aktuella vardagshändelser som jag vill kommentera - men då kan det vara bra att luta sig tillbaka till några rader om det som kan vara lätt att glömma bort. Vårt uppdrag som politiker är att se till så att våra uppdragsgivare medborgarna blir nöjda med den verksamhet som finansieras med skattemedel - inte att försvara verksamheten i lägen där det uppdagas brister! Det är ett uppdrag somo jag tar på stort allvar, och som det nu är dags att ta tag i efter en avkopplande sommarledighet. Hör gärna av dig med dina synpunkter på hur det fungerar!
12 juli 2012
Att tänka nytt
Jag har skrivit tidigare på detta tema, och efter att ha intervjuats av Radio Uppland idag kände jag ett behov av en ny postning i ämnet.
Vad det handlar om är behovet av reformer inom sjukvården, men också på många andra områden. Sådana reformer kräver ofta både nytänkande och mod att våga kasta gamla dogmer över ända. Men förändring möter ofta motstånd - därför att det finns krafter som har intresse av att förändring inte äger rum. Därför reser motståndarna allehanda krav på att vi som ser behovet av att genomföra reformer redan på förhand vet exakt hur effekterna kommer att bli. och om inte precis allting blir exakt som det var tänkt från början, så är det väldigt enkelt att i efterhand rikta kritik inte bara mot det som brister utan mot allt reformarbete överhuvudtaget.
Det får mig att tänka på Christopher Columbus, som gav sig ut på en seglats i en riktning som ingen före honom hade prövat. Hans mål var att finna den västliga sjövägen från Europa till Indien, men i stället "upptäckte" han (från europeiskt perspektiv, indianterna hade liksom "upptäckt" det långt innan) Amerika.
Columbus mötte också motstånd. Mäktiga krafter ville inte att han skulle finna en kortare sjöväg till Indien, för det skulle förändra maktstrukturer. Men Columbus vågare - och fann en för Europa okänd världsdel. Genom att utmana invanjda föreställningar gjorde han världen större från en europeisk horisont.
Lyckligtvis lät sig inte Columbus hindras av den tidens motsvarighet till de argument mot förnändring som vi i Alliansen möter idag. Exempelvis när det handlar om patientens makt över den egna journalen eller möjligheten för patienten att välja mellan olika vårdgivare.
Vad det handlar om är behovet av reformer inom sjukvården, men också på många andra områden. Sådana reformer kräver ofta både nytänkande och mod att våga kasta gamla dogmer över ända. Men förändring möter ofta motstånd - därför att det finns krafter som har intresse av att förändring inte äger rum. Därför reser motståndarna allehanda krav på att vi som ser behovet av att genomföra reformer redan på förhand vet exakt hur effekterna kommer att bli. och om inte precis allting blir exakt som det var tänkt från början, så är det väldigt enkelt att i efterhand rikta kritik inte bara mot det som brister utan mot allt reformarbete överhuvudtaget.
Det får mig att tänka på Christopher Columbus, som gav sig ut på en seglats i en riktning som ingen före honom hade prövat. Hans mål var att finna den västliga sjövägen från Europa till Indien, men i stället "upptäckte" han (från europeiskt perspektiv, indianterna hade liksom "upptäckt" det långt innan) Amerika.
Columbus mötte också motstånd. Mäktiga krafter ville inte att han skulle finna en kortare sjöväg till Indien, för det skulle förändra maktstrukturer. Men Columbus vågare - och fann en för Europa okänd världsdel. Genom att utmana invanjda föreställningar gjorde han världen större från en europeisk horisont.
Lyckligtvis lät sig inte Columbus hindras av den tidens motsvarighet till de argument mot förnändring som vi i Alliansen möter idag. Exempelvis när det handlar om patientens makt över den egna journalen eller möjligheten för patienten att välja mellan olika vårdgivare.
18 juni 2012
Landstingspolitisk debatt
I två dagar ska landstinget nu debattera landstingsplan och budget för de närmast kommande åren. Det är, som alla säkert är medvetna om, en budget som balanserar viktiga satsningar med ekonomisk återhållsamhet. Men en genomläsning av de olika budgetförslagen (finns på landstingets hemsida) gör att jag inte kan låta bli att bli en aning förundrad över hur olika partier verkar se på landstingets ekonomiska förutästtningar.
Att det ekonomiska läget är kärvt, är det ingen som förnekar - i alla fall inte i ord. Men när det ska omsättas till handling, i form av praktisk politik, är läget en aning annorlunda. Då haglar nämligen förslagen på så kallade "satsningar" på både det ena och det andra. Dessvärre är det inte lika väl beställt från oppositionens sida med att se till så att dessa satsningar är finansierade.
En budget måste gå ihop, men den måste också bygga på realistiska utgångspunkter. Och om man pekar ut saker som man vill ska kosta mer - så måste man också vara beredd att berätta vad man vill satsa mindre på. Den politiska oppositionen är tråkigt nog bättre på det ena (på att göra nya satsningar) än på det andra (berätta om hur det ska finansieras).
Det är bland annat därför som Alliansens bugdetförslag är det mest genomarbetade och kompletta. Vår budget är inte bara en genomtänkt idé om hur landstingets verksamhet ska formas under kommande år; den är dessutom rundad på ansvar både för den egna verksamheten och för länsinvånarnas ekonomi.
Politik handlar nämligen om att göra prioriteringar. "Allt åt alla" är lätt att säga, och lätt att göra - men följden blir ofrånkomligen just det som vi nu ser utspelas i länder som Grekland och Spanien. Att hålla hårt i pengarna innebär att man måste säga nej till ett eller annat - men ger också en långsiktig ekonomisk trygghet som innebär att drastiska besparingar kan undvikas. Alliansens budgetalternativ innebär prioriteringar. Därför kan vi ta ansvar inte bara i dagens debatt, utan också under en följd av kommande år.
Att det ekonomiska läget är kärvt, är det ingen som förnekar - i alla fall inte i ord. Men när det ska omsättas till handling, i form av praktisk politik, är läget en aning annorlunda. Då haglar nämligen förslagen på så kallade "satsningar" på både det ena och det andra. Dessvärre är det inte lika väl beställt från oppositionens sida med att se till så att dessa satsningar är finansierade.
En budget måste gå ihop, men den måste också bygga på realistiska utgångspunkter. Och om man pekar ut saker som man vill ska kosta mer - så måste man också vara beredd att berätta vad man vill satsa mindre på. Den politiska oppositionen är tråkigt nog bättre på det ena (på att göra nya satsningar) än på det andra (berätta om hur det ska finansieras).
Det är bland annat därför som Alliansens bugdetförslag är det mest genomarbetade och kompletta. Vår budget är inte bara en genomtänkt idé om hur landstingets verksamhet ska formas under kommande år; den är dessutom rundad på ansvar både för den egna verksamheten och för länsinvånarnas ekonomi.
Politik handlar nämligen om att göra prioriteringar. "Allt åt alla" är lätt att säga, och lätt att göra - men följden blir ofrånkomligen just det som vi nu ser utspelas i länder som Grekland och Spanien. Att hålla hårt i pengarna innebär att man måste säga nej till ett eller annat - men ger också en långsiktig ekonomisk trygghet som innebär att drastiska besparingar kan undvikas. Alliansens budgetalternativ innebär prioriteringar. Därför kan vi ta ansvar inte bara i dagens debatt, utan också under en följd av kommande år.
17 juni 2012
Folkvilja
Dagens viktigaste politiska nyhet är att konservativa Ny demokrati gick segrande ur det grekiska valet. Men det är en valseger som lämnar en del eftersmak. Segern är visserligen knapp, men ändå klar. De grekiska väljarna valde höger framför vänster, Europasamarbete framför isolering och ansvarstagande framför att smita undan de problem som tidigare grekiska regeringar lagt grunden för. På det sättet är valet i Grekland en framgång inte bara för Ny Demokrati och för väljarna i Grekland, utan också för Europa och förhoppningsvis för världsekonomin.
Men efterdyningarna innehåller också oroande om än inte helt oväntade signaler. Förlorande Syrizas ledare har visserligen gratulerats Ny Demokratis premiärministerkandidat Samaras, men också enligt media krävt att Smaras ska "följa folket vilja". Ursäkta, men i min föreställningsvärld är det exakt vad fria val i en demokrati handlar om: folket ger uttryck för sin vilja genom att rösta. Och det alternativ som får rösterna, regerar också med folkets mandat. Nu fick förvisso inte Ny demokrati egen majoritet, men förhoppningsvis ska det vara möjligt att samla en bred koalition, under Ny Demokratis och Samaras ledning, som kan föra en konstruktiv politik som för Grekland ur krisen.
Om nu inte...
För i vassen lurar enligt uppgift valets andre förlorare, Pasoks ledare Venizelos, vilken siktar på en koalition som nog är aningen bredare än vad Ny Demokrati fått mandat för - nämligen med flera av de partier längre till vänster (inklusive Syriza) som motsätter sig den krisplan som Ny Demokrati, och för den delen Pasok, gick till val på. Konsekvensen av ett sådant krav kan inte gärna bli annat än att just folkviljan sätts ur spel.
"Folkviljan" i Grekland har nu nämligen visat sig inte bestå av dem som under senare tid högljutt gett uttryck för sina åsikter genom att demonstrera på Atens gator. Folkviljan är snarare alla dem som inser hur dessa demonstranter bokstavligen skämt ut Grekland genom att utmåla landet som oansvarigt och ovilligt att ta på sig de bördor som krävs för att klara krisen. Låt oss hoppas att denna folkvilja nu också får sitt uttryck även i den politik som framöver kommer att föras i Grekland.
Men efterdyningarna innehåller också oroande om än inte helt oväntade signaler. Förlorande Syrizas ledare har visserligen gratulerats Ny Demokratis premiärministerkandidat Samaras, men också enligt media krävt att Smaras ska "följa folket vilja". Ursäkta, men i min föreställningsvärld är det exakt vad fria val i en demokrati handlar om: folket ger uttryck för sin vilja genom att rösta. Och det alternativ som får rösterna, regerar också med folkets mandat. Nu fick förvisso inte Ny demokrati egen majoritet, men förhoppningsvis ska det vara möjligt att samla en bred koalition, under Ny Demokratis och Samaras ledning, som kan föra en konstruktiv politik som för Grekland ur krisen.
Om nu inte...
För i vassen lurar enligt uppgift valets andre förlorare, Pasoks ledare Venizelos, vilken siktar på en koalition som nog är aningen bredare än vad Ny Demokrati fått mandat för - nämligen med flera av de partier längre till vänster (inklusive Syriza) som motsätter sig den krisplan som Ny Demokrati, och för den delen Pasok, gick till val på. Konsekvensen av ett sådant krav kan inte gärna bli annat än att just folkviljan sätts ur spel.
"Folkviljan" i Grekland har nu nämligen visat sig inte bestå av dem som under senare tid högljutt gett uttryck för sina åsikter genom att demonstrera på Atens gator. Folkviljan är snarare alla dem som inser hur dessa demonstranter bokstavligen skämt ut Grekland genom att utmåla landet som oansvarigt och ovilligt att ta på sig de bördor som krävs för att klara krisen. Låt oss hoppas att denna folkvilja nu också får sitt uttryck även i den politik som framöver kommer att föras i Grekland.
12 juni 2012
Så kan det gå
I dag kom så beskedet att Medpro Clinic begär sin egen vårdcentral i Bålsta i konkurs. Kanske inte helt förvånande efter alla turer, men inte hller något att glädjas över; absolut inte. Det som ändå känns betryggande är att vårdcentralen drivs vidare av konkursförvaltaren och att människor i Håbo kommun inte behvöer vara oroliga över att inte ha tillgång till bra primärvård i Bålsta.
Det finns ingen anledning för mig, eller för landstinget överhuvudtaget, att spekulera i orsakerna till vårdcentralens konkurs. Vår uppgift är att se till så att människor i vårt län har tillgång till en god hälso- och sjukvård och att landstingets ekonomi är i god ordning. Vi kan konstatera att så är fallet, men inte nog med det. Tillgängligheten till primärvård är idag väsentligt bättre än tidigare i länet, och inte minst i Bålsta. Skälet till detta är det fria vårdval som gett möjlighet för företag som medpro Clinic att etablera sig.
Att återgå till tidigare ordning, där landstinget självt drev alla vårdcentraler, tillgängligheten var sämst i landet och primärvårdens ekonomi urusel, är naturligtvis inget fungerande alternativ. I sjävla verket finns det idag inga andra lösningar presenterade, vilk,et i sig ger en bra bild av hur pass framgångsrikt vårdvalet varit. Att alla aktörer som etablerar sig inte klarar ekonomin är tråkigt, mend et visar också att alla påståenden om att dessa vårdcentraler skulle vara överkompenserade är gravt felaktiga.
Det finns ingen anledning för mig, eller för landstinget överhuvudtaget, att spekulera i orsakerna till vårdcentralens konkurs. Vår uppgift är att se till så att människor i vårt län har tillgång till en god hälso- och sjukvård och att landstingets ekonomi är i god ordning. Vi kan konstatera att så är fallet, men inte nog med det. Tillgängligheten till primärvård är idag väsentligt bättre än tidigare i länet, och inte minst i Bålsta. Skälet till detta är det fria vårdval som gett möjlighet för företag som medpro Clinic att etablera sig.
Att återgå till tidigare ordning, där landstinget självt drev alla vårdcentraler, tillgängligheten var sämst i landet och primärvårdens ekonomi urusel, är naturligtvis inget fungerande alternativ. I sjävla verket finns det idag inga andra lösningar presenterade, vilk,et i sig ger en bra bild av hur pass framgångsrikt vårdvalet varit. Att alla aktörer som etablerar sig inte klarar ekonomin är tråkigt, mend et visar också att alla påståenden om att dessa vårdcentraler skulle vara överkompenserade är gravt felaktiga.
04 juni 2012
Väljarkontakt om vardagspussel
Det har varit en givande dag, med verksamhetsbesök på BVC i Storvreta och dörrknackning på kvällen.
Besöket i Storvreta gav en hel del tankeställare kring barnens situation. att vara barn är snart lika jobbigt och stressigt som att vara vuxen, om vi inte hittar lösningar för att få vardagspusslet att fungera. Det blir uppenbart i en ort som Storvreta där många pendlar och har långa arbetsdagar. En väl fungerande BVC (barnavårdscentral) är då inte bara en självklarhet utan en viktig pusselbit för att lösa problen, int minst för unga föräldrar.
Kvällen har ägnats åt samtal med väljare, denna gång i Alunda mellan Uppsala och Östhammar. Som vanligt ledde kvällen till riktigt intressanta samtal både om sådant som fungerar i vården - och om sådant som fortfarande kan bli bättre. Det senare är en hel del, men samtal som de jag har fört i kväll ger också en annan dimension till förhållandet mellan oss som arbetar med politik och de väljare vi företräder.
Det kanske starkaste intrycket är nämligen reaktionen från dem som blir glada över att få berätta om sina upplevelser för någon som lyssnar. Ett av de stora problemen med det politiska samtalet, inte minst när det förs i massmedia, är att det för det mesta förs mellan olika politiker. Möjligen är ibland också media deltagare i samtalet (om än på sina högst egna villkor), och vid vissa tillfällen kan någon representant från allmänheten - helst men mycket starka åsikter - ges möjlighet att delta i den offentliga debatten.
Men den största och viktigaste delen av det politiska samtalet förs faktiskt på helt annat håll, utom hörhåll för politiker och journalister. Det handlar om samtalet hemma vid köksbordet, och om mycket vardagliga frågor långt från de ganska teoretiska debattämnen som ofta präglar det politiska samtalet.
I grunden handlar tillvaron nämligen för de flesta människor om ett ganska knepigt vardagspussel, och den trots allt kanske viktigaste uppgiften för oss politiker är att hjälpa till med att få detta pussel att gå ihop. Det gör vi inte i första hand genom diverse reformer - utan genom att se till så att vården helt enkelt fungerar och finns till hands när människor behöver den.
Besöket i Storvreta gav en hel del tankeställare kring barnens situation. att vara barn är snart lika jobbigt och stressigt som att vara vuxen, om vi inte hittar lösningar för att få vardagspusslet att fungera. Det blir uppenbart i en ort som Storvreta där många pendlar och har långa arbetsdagar. En väl fungerande BVC (barnavårdscentral) är då inte bara en självklarhet utan en viktig pusselbit för att lösa problen, int minst för unga föräldrar.
Kvällen har ägnats åt samtal med väljare, denna gång i Alunda mellan Uppsala och Östhammar. Som vanligt ledde kvällen till riktigt intressanta samtal både om sådant som fungerar i vården - och om sådant som fortfarande kan bli bättre. Det senare är en hel del, men samtal som de jag har fört i kväll ger också en annan dimension till förhållandet mellan oss som arbetar med politik och de väljare vi företräder.
Det kanske starkaste intrycket är nämligen reaktionen från dem som blir glada över att få berätta om sina upplevelser för någon som lyssnar. Ett av de stora problemen med det politiska samtalet, inte minst när det förs i massmedia, är att det för det mesta förs mellan olika politiker. Möjligen är ibland också media deltagare i samtalet (om än på sina högst egna villkor), och vid vissa tillfällen kan någon representant från allmänheten - helst men mycket starka åsikter - ges möjlighet att delta i den offentliga debatten.
Men den största och viktigaste delen av det politiska samtalet förs faktiskt på helt annat håll, utom hörhåll för politiker och journalister. Det handlar om samtalet hemma vid köksbordet, och om mycket vardagliga frågor långt från de ganska teoretiska debattämnen som ofta präglar det politiska samtalet.
I grunden handlar tillvaron nämligen för de flesta människor om ett ganska knepigt vardagspussel, och den trots allt kanske viktigaste uppgiften för oss politiker är att hjälpa till med att få detta pussel att gå ihop. Det gör vi inte i första hand genom diverse reformer - utan genom att se till så att vården helt enkelt fungerar och finns till hands när människor behöver den.
03 juni 2012
Att lära av historien
En av de saker som sysselsätter mig just nu är det faktum att landstinget i år firar att det var 150 år sedan som landstingen inrättades. Att följa landstingens historia är att följa en intressant utveckling, där stora förändringar har ägt rum i takt med tidens och samhällets utveckling.
Därför ska vi vara glada och tacksamma över att det hela tiden sker en utveckling. Alternativet till att förnya landstingets verksamhet är inte att gå tillbaka till hur det var förr; en sådan utveckling skulle nämligen leda till just - en tillbakagång. Därför blir jag ibland en aning uppgiven när jag mötes förslag som inte ser den samhällsutveckling som sker - inte bara inom de områden som landstinget har snavar för.
Det är en utveckling på en lång rad olika områden. Människor är idag mer informerade än för bara ett decennium sedan. Med några knapptryckningar går det att hitta olika vårdgivare, jämföra resultat och väntetider, framföra synpunkter och hitta olika diagnoser och behandlingar. Den rätta politiken i en sådan verklighet är naturligtvis inte monpol, politisk detaljstyrning och låsning till en gammaldags styrmodell.
Frö femtio år sedan fungerade säert en sjukvårdspolitik byggd på politisk styrning av vårdproduktionen. Idag ställs helt andra krav, inte minst av de medborgare som faktiskt också är uppdragsgivare.
Mot den bagrunden är det bra att vi i landstinget nu reflekterar över hur det var förr. Det ger nämligen möjlighet till två saker. Det ena är att vi inser hur det var förr. Det andra att det ger oss möjlighet att tänka nytt, och fundera över hur vi vill att sjukvården ska vara formad i framtiden.
Därför ska vi vara glada och tacksamma över att det hela tiden sker en utveckling. Alternativet till att förnya landstingets verksamhet är inte att gå tillbaka till hur det var förr; en sådan utveckling skulle nämligen leda till just - en tillbakagång. Därför blir jag ibland en aning uppgiven när jag mötes förslag som inte ser den samhällsutveckling som sker - inte bara inom de områden som landstinget har snavar för.
Det är en utveckling på en lång rad olika områden. Människor är idag mer informerade än för bara ett decennium sedan. Med några knapptryckningar går det att hitta olika vårdgivare, jämföra resultat och väntetider, framföra synpunkter och hitta olika diagnoser och behandlingar. Den rätta politiken i en sådan verklighet är naturligtvis inte monpol, politisk detaljstyrning och låsning till en gammaldags styrmodell.
Frö femtio år sedan fungerade säert en sjukvårdspolitik byggd på politisk styrning av vårdproduktionen. Idag ställs helt andra krav, inte minst av de medborgare som faktiskt också är uppdragsgivare.
Mot den bagrunden är det bra att vi i landstinget nu reflekterar över hur det var förr. Det ger nämligen möjlighet till två saker. Det ena är att vi inser hur det var förr. Det andra att det ger oss möjlighet att tänka nytt, och fundera över hur vi vill att sjukvården ska vara formad i framtiden.
29 maj 2012
När man inte vill se
Noterar att oppositionens olika budgetförslag idag kommenteras i UNT. Att de olika partierna presenterat sina budgetförslag är gott och väl, men hur det av detta ska kunna bli ett samlat alternativ till Alliansen är aningen oklart.
Men det är inte det allvarligaste. Det är att oppositionen är så förblindade av sina egna dogmer att man faktiskt inte ser effekterna av den politik som förs. En av oppositionens företrädare ifrågasätter möjligheten att välja vårdcentral - för att de flesta "ändå väljer den som ligger närmast". Tja; det kan ju bero på att man faktiskt tycker att vårdcentralen "som ligger närmast" numera fungerar. Sedan 2006 har primärvården nämligen gått igenom en fullständig omvandling, och från att vara bland de sämsta i landet är både väntetider och ekonomi i topp. Orsaken är den politik som Alliansen fört på området. Så, visst kan man säga att vi har "ideologiska motiv" för att föra den politik vi för. Vi tycker inte att folk ska behöva vänta på vård i onödan, och vi tycker att vården ska vara effektivt skött.
Det betyder inte att vi är nöjda med läget som det är idag. Fortfarande finns det för många som får vänta för länge på att få vård de behöver, och det är inte acceptabelt. Men vägen till en vård utan onödiga väntetider går inte genom oppositionens domatiska fasthållande vid en gammaldags vänsterpolitik utan genom att öppna för mer mångfald och fler möjligheter att välja. Det sätter patienten i centrum, så som reformera i primärvården, patientens tillgång till den egna journalen och öppnare gränser för vårdval också gör det.
Den politiken för vi i Alliansen. Vi har två gånger gått till val på den och fått väljarnas förtroende att föra den. I valet 2014 komemr vi en tredje gång att redovisa hur vi har uppfyllt tidigare ställda vallöften och hur vi kommer att fortsätta arbetet med att renovera och förnya sjukvården.
Men det är inte det allvarligaste. Det är att oppositionen är så förblindade av sina egna dogmer att man faktiskt inte ser effekterna av den politik som förs. En av oppositionens företrädare ifrågasätter möjligheten att välja vårdcentral - för att de flesta "ändå väljer den som ligger närmast". Tja; det kan ju bero på att man faktiskt tycker att vårdcentralen "som ligger närmast" numera fungerar. Sedan 2006 har primärvården nämligen gått igenom en fullständig omvandling, och från att vara bland de sämsta i landet är både väntetider och ekonomi i topp. Orsaken är den politik som Alliansen fört på området. Så, visst kan man säga att vi har "ideologiska motiv" för att föra den politik vi för. Vi tycker inte att folk ska behöva vänta på vård i onödan, och vi tycker att vården ska vara effektivt skött.
Det betyder inte att vi är nöjda med läget som det är idag. Fortfarande finns det för många som får vänta för länge på att få vård de behöver, och det är inte acceptabelt. Men vägen till en vård utan onödiga väntetider går inte genom oppositionens domatiska fasthållande vid en gammaldags vänsterpolitik utan genom att öppna för mer mångfald och fler möjligheter att välja. Det sätter patienten i centrum, så som reformera i primärvården, patientens tillgång till den egna journalen och öppnare gränser för vårdval också gör det.
Den politiken för vi i Alliansen. Vi har två gånger gått till val på den och fått väljarnas förtroende att föra den. I valet 2014 komemr vi en tredje gång att redovisa hur vi har uppfyllt tidigare ställda vallöften och hur vi kommer att fortsätta arbetet med att renovera och förnya sjukvården.
24 maj 2012
Argument i ljuset av fakta
"Forskning visar att privat omsorg har lägre kvalitet än den gemensamma omsorgen" skriver en insändarskribent i UNT idag. Det är ett vanligt men ack så försåtligt retoriskt grepp. Ingenstans framgår vad det är för forskning som det refereras till, eller mer exakt vad de refererade forskningsrönen går ut på.
Såvitt jag vet så finns det gott om forskning på området som stöder både det ena och det andra, helt beroende på vad det är man vill studera. Det ger ingen, vare sig man är för eller emot valfrihet i omsorgen, rätt eller möjlighet att på ett rimligt sätt använda forskning som bas för argumentationen om något som i grund och botten är helt och hållet en ideologisk fråga.
Personligen tror jag på mångfald och möjlighet för människor att välja välfärdstjänster. Det finns gott om empiriskt stöd för en sådan hållning - men i grund och botten är det ett ideologiskt ställningstagande som jag står för. Därför försöker jag inte slå mina motståndare i huvudet med konstruerade vetenskapliga argument, utan konstaterar att i en situation när det faktiskt finns vetenskapligt stöd för både det ena och det andra - så måste rollen som förtroendevald vara att göra politiska ställningstaganden. Som bygger på värderingar och som lägger grunden för en riktigt bra kvalitet i vård och omsorg.
11 maj 2012
Blir det någon spade?
Jag har ägnat en stund av morgonen åt den här veckans nummer av Dagens Samhälle. En av de större artiklarna i veckans tidning handlar om den så kallade Carema-skandalen. I efterhand har det visat sig att denna skandal inte riktigt ser ut som den speglats i åtskilliga medier. Dagens Samhälle har helt enkelt klätt av myterna bakom mediedrevet. Det man bland annat har redovisat är att:
- det inte var Dagens Nyheter som "avslöjade Carema-skandalen". Beträffande de brister som förekom hade Carema redan innan DN började skriva gjort egna anmälningar, helt enligt gällande regler.
- inga pengar har gått till så kallade skatteparadis. Pengarna har återinvesterats i verksamheten.
- vården inte har blivit sämre. de kvalitetsmätningar som gjorts visar ingen skillnad jämförtt med innan Carema tog över verksamheten på Koppargården.
-bemanningen inte är lägre än tidigare. Faktum är att den är högre, både jämfört med före Caremas övertagande - och jämfört med Caremas åtagande enlig avtal.
- antalet avlidna inte är högre, utan till och med lägre än då kommunen drev Koppargården.
- antalet sjuksköterskor inte har halverats, vilket har hävdats som en del av "granskningen".
- privata företag inte alls "bara tänker på vinsten". Varför arbetar man i så fall så mycket mer med kvalitetsutveckling än vad som görs i kommunal drift.
Allt detta reser givetvis frågor, man inte i första hand om Carema. Däremot finns två andra saker som det är hög tid för två andra funderingar.
Den första är vem som granskar granskarna. Journalistikens viktigaste uppgift är att granska oss makthavare. Då är det ytterligt viktigt, inte främst för oss makthavare utan för våra uppdragsgivare, medborgarna, att den granskningen är orubbligt korrekt och vederhäftig. I Carema-fallet har det uppenbarligen inte varit så. Hur är det andra gånger så kallade "skandaler" rullas upp. Vem kollar att den som säger sig ha kollat verkligen har gjort det.
Den andra frågan är vilka politiska slutsatser som kan dras av detta. I spåren av Carema-skandalen har vi sett många politiker yla högt inte bara över det rapporterade utan över i stort sett all offentligt finansierad verksamhet som bedrivs av andra än kommunerna och landstingen själva. det tuffaste drevet har kanske trots allt inte gått mot Carema, utan mot en omfattande verksamhet som handlar om välfärden för hundratusentals människor, och som med detta har misstänkliggjorts på tämligen lösa grunder.
I det förra fallet har journalistkåren en ypperlig möjlighet att rehabilitera sig. Det första steget är att redan nu nominera Dagens Samhälles reprotage till Guldspaden. Det andra är att reportaget givetvis får priset. det skulle ju visa att kåren själv klarar att sanera sina brister. Omvänt skulle allt annat innebära att journalistiken erkänner sin egen ofelbarhet, med allt vad det innebär.
I det senare faller är inte mycket annat att göra än att föra debatten ungefär som i detta inlägg. Vi som tror på mångfald, valfrihet och alternativa utförare i välfärden får fortsätta med att driva vår tes. Vari således ingår att bekämpa även de myter som sprids, av mer eller mindre uppenbart politiska skäl. Även i vårt landsting.
- det inte var Dagens Nyheter som "avslöjade Carema-skandalen". Beträffande de brister som förekom hade Carema redan innan DN började skriva gjort egna anmälningar, helt enligt gällande regler.
- inga pengar har gått till så kallade skatteparadis. Pengarna har återinvesterats i verksamheten.
- vården inte har blivit sämre. de kvalitetsmätningar som gjorts visar ingen skillnad jämförtt med innan Carema tog över verksamheten på Koppargården.
-bemanningen inte är lägre än tidigare. Faktum är att den är högre, både jämfört med före Caremas övertagande - och jämfört med Caremas åtagande enlig avtal.
- antalet avlidna inte är högre, utan till och med lägre än då kommunen drev Koppargården.
- antalet sjuksköterskor inte har halverats, vilket har hävdats som en del av "granskningen".
- privata företag inte alls "bara tänker på vinsten". Varför arbetar man i så fall så mycket mer med kvalitetsutveckling än vad som görs i kommunal drift.
Allt detta reser givetvis frågor, man inte i första hand om Carema. Däremot finns två andra saker som det är hög tid för två andra funderingar.
Den första är vem som granskar granskarna. Journalistikens viktigaste uppgift är att granska oss makthavare. Då är det ytterligt viktigt, inte främst för oss makthavare utan för våra uppdragsgivare, medborgarna, att den granskningen är orubbligt korrekt och vederhäftig. I Carema-fallet har det uppenbarligen inte varit så. Hur är det andra gånger så kallade "skandaler" rullas upp. Vem kollar att den som säger sig ha kollat verkligen har gjort det.
Den andra frågan är vilka politiska slutsatser som kan dras av detta. I spåren av Carema-skandalen har vi sett många politiker yla högt inte bara över det rapporterade utan över i stort sett all offentligt finansierad verksamhet som bedrivs av andra än kommunerna och landstingen själva. det tuffaste drevet har kanske trots allt inte gått mot Carema, utan mot en omfattande verksamhet som handlar om välfärden för hundratusentals människor, och som med detta har misstänkliggjorts på tämligen lösa grunder.
I det förra fallet har journalistkåren en ypperlig möjlighet att rehabilitera sig. Det första steget är att redan nu nominera Dagens Samhälles reprotage till Guldspaden. Det andra är att reportaget givetvis får priset. det skulle ju visa att kåren själv klarar att sanera sina brister. Omvänt skulle allt annat innebära att journalistiken erkänner sin egen ofelbarhet, med allt vad det innebär.
I det senare faller är inte mycket annat att göra än att föra debatten ungefär som i detta inlägg. Vi som tror på mångfald, valfrihet och alternativa utförare i välfärden får fortsätta med att driva vår tes. Vari således ingår att bekämpa även de myter som sprids, av mer eller mindre uppenbart politiska skäl. Även i vårt landsting.
08 maj 2012
Det ska gå att välja
Sammanträden är inte alltid det roligaste att pyssla med, inte ens om man är intresserad av politik. Men vissa sammanträden är ändå både roligare och mer konstruktiva än andra, särskilt om de kan leda till bättre verksamhet för de människor som är direkt berörda.
Idag har jag ägnat mig åt ett möte som kan leda till just det. Jag har träffat mina kollegor i kringliggande landsting för att bland annat diskutera hur vi kan öka valmöjligheterna för den som vill söka vård utanför det egna länet.
Tiotusentals människor i Uppsala län bor nära en länsgräns. Många av dem pendlar till Västerås, Stockholm, Gävle eller andra orter utanför Uppsala län. Tusentals människor pendlar också till vårt län. Målet är nu att underlätta för dem som vill välja vård på den ort där man arbetar i stället för att till exempel behöva ta en hel dag ledigt för ett besök på vårdcentralen.
Glädjande nog är samsynen mycket stor om detta i de landsting som jag träffat idag, nämligen de sex län som vi samverkar med om regional sjukvård. För oss i Uppsala län handlar det framför allt Västmanlands och Gävleborgs län där detta är aktuellt - förutom Stockholms län som vi för särskilda diskussioner med. Först och främst gälelr det naturligtvis husläkare, men det kan också bli aktuellt med specialistvård.
Det är idag lite svårt att svara på när det kan bli aktuellt, men arbete pågår för fullt och jag vet att vår ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen komemr att arbeta vidare med detta. Det blir i så fall ännu en välfärdsreform som ökar människors makt över den egna vardagen - och i detta fall också över den egna kroppen. Alliansen i länet fortsätter att ta steg mot en modernare sjukvård och en bättre välfärd för människor i Uppsala län.
Idag har jag ägnat mig åt ett möte som kan leda till just det. Jag har träffat mina kollegor i kringliggande landsting för att bland annat diskutera hur vi kan öka valmöjligheterna för den som vill söka vård utanför det egna länet.
Tiotusentals människor i Uppsala län bor nära en länsgräns. Många av dem pendlar till Västerås, Stockholm, Gävle eller andra orter utanför Uppsala län. Tusentals människor pendlar också till vårt län. Målet är nu att underlätta för dem som vill välja vård på den ort där man arbetar i stället för att till exempel behöva ta en hel dag ledigt för ett besök på vårdcentralen.
Glädjande nog är samsynen mycket stor om detta i de landsting som jag träffat idag, nämligen de sex län som vi samverkar med om regional sjukvård. För oss i Uppsala län handlar det framför allt Västmanlands och Gävleborgs län där detta är aktuellt - förutom Stockholms län som vi för särskilda diskussioner med. Först och främst gälelr det naturligtvis husläkare, men det kan också bli aktuellt med specialistvård.
Det är idag lite svårt att svara på när det kan bli aktuellt, men arbete pågår för fullt och jag vet att vår ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen komemr att arbeta vidare med detta. Det blir i så fall ännu en välfärdsreform som ökar människors makt över den egna vardagen - och i detta fall också över den egna kroppen. Alliansen i länet fortsätter att ta steg mot en modernare sjukvård och en bättre välfärd för människor i Uppsala län.
07 maj 2012
I världsklass
Nittio procent grå vardag och tio procent lite mera spännande. Ungefär så ser nog de flesta arbeten ut, även om vi alla tror att livet är lite ljusare och grönare på andra sidan. För egen del ska jag gärna erkänna att det uppdrag jag nu har på heltid är både spännand eoch givande för det allra mesta - men även arbetet/uppdraget som landstingsråd innehåller ändå en hel del rutin, vardag och måsten.
Men så händer det... På torsdag är jag inbjuden till riksdagens Näringsutskott för att prata om hur vi i Uppsala län arbetar med samverkan mellan sjukvården och näringslivet. det är ett både spännande och mångfacetterat område - som jag ska klara av att täcka på åtta minuter. Så när jag skrivit manuset klart, så tänkte jag att det ikan vara på plats att fylla på med några rader på bloggen.
Givetvis är jag lite stolt över att ha fått inbjudan. den känns faktiskt som ett erkännande för något som jag arbetat ganska hårt med under de senaste fem-sex åren, och ett erkännande för hur hela vårt landsitng och vårt län arbetar med dessa frågor. Nu ska i ärlighetens namn erkännas att mycket var gjort redan innan 2006, då jag tillträdde. Men samverkan med näringsliv och akademi ÄR en av mina viktigaste frågor på agendan, och även om Uppsala län låg bra till redan före Alliansens tillträde, så har det varit en aktiv strategi att flytta fram positionerna i en mycket konkurrensutsatt värld.
Det har till exempel handlat om många och långa diskussioner om att få satsningen på Science for Life Laboratory till Uppsala och Stockholm, om att bygga vidare på samarbeten med andra lärosäten, om att flytta fram positionerna beträffande rikssjukvård och inte minst om att rikta in Akademiska sjukhuset på att vara vad det ska vara: ett ledande universitetssjukhus med stark profil mot forskning och utveckling.
Satsningar som Sci Life Lab, men också till exempel U-CAN, U-Care, vårt regionala cencercenter, Skandionkliniken med mera visar på Uppsalas starka position inom cancervård och cancerforskning. Då är det också på plats att tydligt men mycket ödmjukt konstatera att det rör sig om nationella satsningar som lokaliserats till just Uppsala därför att vi har kvalitéer som gör oss lämpliga.
Även på neurovetenskapernas område står sig Uppsala mycket starkt, och det är en händelse som ser ut som en tanke att jag på tosdag inte bara ska tala i riksdagen, utan dessutom på kvällen får tillfället att gratulera våra enastående verksamheter inom käk- och plastikkirurgi för deras starka verksamhet som också nått internationell ryktbarhet och ger landstinget möjlighet att inrätta ett rikscentrum för dessa viktiga områden.
Men inte nog med det - för att återknyta till ämnet. Uppsalas starka ställning som nationellt medicinskt centrum har dessutom lagt grunden för ett näringsliv som i sin tur är grunden för Sveriges lägsta arbetslöshet. det är kanske inte landstingets direkta förtjänst - men visst bör det finnas ett samband mellan aktisa insatser för att stärka life science-sektorn och draget i länets arbetsmarknad.
I länet finns idag hundratals företag som har sin bas i medicinsk och biovetenskaplig forskning, företag som många gånger startat utifrån en frågeställning hos någon forskare på Akademiska sjukhuset eller Uppsala universitet. De hade aldrig kunnat komma dit de är idag utan en infrastruktur bestående av allt från finansiering och rådgivning till kollegor och rent av konkurrenter som både stimulerar och innebär ett kluster av olika funktioner för att skapa en livskraftig näringslivssektor. En sektor som därtill inte bara leder till jobb i vårt län utan också till jobb och tillväxt i andra delar av vårt land. Allt detta kan tyckas ganska långt från tragglandet med vårköer och ekonomiska begränsningar som trots allt är landstingspolitikens "grå vardag" - men det är i grund och botten samma sak. Vi har ju nämligen en sjukvård i världsklass som egentligen är den verkliga grunden för en framgångsrik sektor.
Men så händer det... På torsdag är jag inbjuden till riksdagens Näringsutskott för att prata om hur vi i Uppsala län arbetar med samverkan mellan sjukvården och näringslivet. det är ett både spännande och mångfacetterat område - som jag ska klara av att täcka på åtta minuter. Så när jag skrivit manuset klart, så tänkte jag att det ikan vara på plats att fylla på med några rader på bloggen.
Givetvis är jag lite stolt över att ha fått inbjudan. den känns faktiskt som ett erkännande för något som jag arbetat ganska hårt med under de senaste fem-sex åren, och ett erkännande för hur hela vårt landsitng och vårt län arbetar med dessa frågor. Nu ska i ärlighetens namn erkännas att mycket var gjort redan innan 2006, då jag tillträdde. Men samverkan med näringsliv och akademi ÄR en av mina viktigaste frågor på agendan, och även om Uppsala län låg bra till redan före Alliansens tillträde, så har det varit en aktiv strategi att flytta fram positionerna i en mycket konkurrensutsatt värld.
Det har till exempel handlat om många och långa diskussioner om att få satsningen på Science for Life Laboratory till Uppsala och Stockholm, om att bygga vidare på samarbeten med andra lärosäten, om att flytta fram positionerna beträffande rikssjukvård och inte minst om att rikta in Akademiska sjukhuset på att vara vad det ska vara: ett ledande universitetssjukhus med stark profil mot forskning och utveckling.
Satsningar som Sci Life Lab, men också till exempel U-CAN, U-Care, vårt regionala cencercenter, Skandionkliniken med mera visar på Uppsalas starka position inom cancervård och cancerforskning. Då är det också på plats att tydligt men mycket ödmjukt konstatera att det rör sig om nationella satsningar som lokaliserats till just Uppsala därför att vi har kvalitéer som gör oss lämpliga.
Även på neurovetenskapernas område står sig Uppsala mycket starkt, och det är en händelse som ser ut som en tanke att jag på tosdag inte bara ska tala i riksdagen, utan dessutom på kvällen får tillfället att gratulera våra enastående verksamheter inom käk- och plastikkirurgi för deras starka verksamhet som också nått internationell ryktbarhet och ger landstinget möjlighet att inrätta ett rikscentrum för dessa viktiga områden.
Men inte nog med det - för att återknyta till ämnet. Uppsalas starka ställning som nationellt medicinskt centrum har dessutom lagt grunden för ett näringsliv som i sin tur är grunden för Sveriges lägsta arbetslöshet. det är kanske inte landstingets direkta förtjänst - men visst bör det finnas ett samband mellan aktisa insatser för att stärka life science-sektorn och draget i länets arbetsmarknad.
I länet finns idag hundratals företag som har sin bas i medicinsk och biovetenskaplig forskning, företag som många gånger startat utifrån en frågeställning hos någon forskare på Akademiska sjukhuset eller Uppsala universitet. De hade aldrig kunnat komma dit de är idag utan en infrastruktur bestående av allt från finansiering och rådgivning till kollegor och rent av konkurrenter som både stimulerar och innebär ett kluster av olika funktioner för att skapa en livskraftig näringslivssektor. En sektor som därtill inte bara leder till jobb i vårt län utan också till jobb och tillväxt i andra delar av vårt land. Allt detta kan tyckas ganska långt från tragglandet med vårköer och ekonomiska begränsningar som trots allt är landstingspolitikens "grå vardag" - men det är i grund och botten samma sak. Vi har ju nämligen en sjukvård i världsklass som egentligen är den verkliga grunden för en framgångsrik sektor.
02 maj 2012
Frågor och svar
Jag noterar att socialdemokraten Börje Wennberg enligt UNT dundrar vidare om avtal med Bålsta Vårdcentral. Det kan då vara på plats att helt kort konstatera att Wennberg på landstingsstyrelsen fick full information om det aktuella läget och hade alla möjligheter att både ställa de frågor som kan behövas och göra de yrkanden som eventuellt också kunde vara på plats. Det är dock uppenbart att det är viktigare för Wennberg att dundra i media än att lyssna till de svar han faktiskt fick vid det aktuella sammanträdet. Vilet härmed är noterat.
28 april 2012
Snart är det första maj, del två.
Bristen på bostäder är ett av Uppsala läns svåraste problem. Det skapar både sociala och ekonomiska problem, och det av flera orsaker. Tillväxten hämmas, matchningen på arbetsmarknaden försämras och människor som vill flytta till vårt län för att arbeta tvinas bo kvar i andra regioner med väsentligt sämre arbetsmarknad. Sist men inte minst gynnar det inte precis Uppsalas rykte som lärosäte att det är fruktansvärt svårt för studenter att hitta en bostad till rimlig kostnad.
Detta borde givetvis innebära att det borde vara ett allmänt intresse att lösa problemen och att hitta konstruktiva idéer som faktiskt gör situationen bättre. I en rapport (du kan läsa den här) presenterar länasstyrelsen en rad konstruktiva förslag som faktiskt skulle leda till att bostadsmarknaden skulle fungera bättre.
Arbetet har letts av tjänstemannen på Handelskammaren Magnus Åkerman, en skicklig analytiker och utredare som brukar ha en god förmåga att föra samman olika intressen. Så har han också gjort i den aktuella rapporten, och Magnus har verkligen vinnlagt sig om att tillvarata olika synpunkter. Det kan jag intyga trots att jag själv inte har haft tid att lägga den energi jag skulle ha velat på att vara delaktig i arbetet.
Men alla gillar inte rapporten, utan betraktar den som någon sorts politisk pamflett. Anledningen till det är lätt att genomskåda, för kritiken kommer bland annat från det parti som gärna talar sig varmt för breda politiska lösningar - men alltid kräver att dessa lösingar mer eller mindre ska se ut exakt som just detta parti föreskriver.
Gärna en samsyn om utrikespolitiken, bara vi blir överens om att den ska vara socialdemokratisk. Gärna samförstånd om styrningen av hälso- och sjukvården -bara samförståndet inte innebär större mångfald och mer vafrihet i form av till exempel vårdval. Gärna en bostadspolitik i stor enighet - bara det inte finns inslag av sådant som socialdemokratin har svårt att svälja.
Den rapport som Åkerman presenterat innehåller många bra idéer om hur bostadsmarknaden kan fås att fungera bättre och om hur bostäderna i länet kan bli fler. Rapporten bygger på inspel från en rad olika aktörer, varav alla sannerligen inte kan sägas stå moderaterna nära.
Några alternativa idéer om detta, och någon bostadspolitik som faktiskt löser problemen har jag inte sett röken av, framför allt inte från de klagande partierna.
Detta borde givetvis innebära att det borde vara ett allmänt intresse att lösa problemen och att hitta konstruktiva idéer som faktiskt gör situationen bättre. I en rapport (du kan läsa den här) presenterar länasstyrelsen en rad konstruktiva förslag som faktiskt skulle leda till att bostadsmarknaden skulle fungera bättre.
Arbetet har letts av tjänstemannen på Handelskammaren Magnus Åkerman, en skicklig analytiker och utredare som brukar ha en god förmåga att föra samman olika intressen. Så har han också gjort i den aktuella rapporten, och Magnus har verkligen vinnlagt sig om att tillvarata olika synpunkter. Det kan jag intyga trots att jag själv inte har haft tid att lägga den energi jag skulle ha velat på att vara delaktig i arbetet.
Men alla gillar inte rapporten, utan betraktar den som någon sorts politisk pamflett. Anledningen till det är lätt att genomskåda, för kritiken kommer bland annat från det parti som gärna talar sig varmt för breda politiska lösningar - men alltid kräver att dessa lösingar mer eller mindre ska se ut exakt som just detta parti föreskriver.
Gärna en samsyn om utrikespolitiken, bara vi blir överens om att den ska vara socialdemokratisk. Gärna samförstånd om styrningen av hälso- och sjukvården -bara samförståndet inte innebär större mångfald och mer vafrihet i form av till exempel vårdval. Gärna en bostadspolitik i stor enighet - bara det inte finns inslag av sådant som socialdemokratin har svårt att svälja.
Den rapport som Åkerman presenterat innehåller många bra idéer om hur bostadsmarknaden kan fås att fungera bättre och om hur bostäderna i länet kan bli fler. Rapporten bygger på inspel från en rad olika aktörer, varav alla sannerligen inte kan sägas stå moderaterna nära.
Några alternativa idéer om detta, och någon bostadspolitik som faktiskt löser problemen har jag inte sett röken av, framför allt inte från de klagande partierna.
27 april 2012
Snart är det första maj, del 1
Den första och mest grundläggande förusättningen för att kunna bedriva politik är att man har konkreta idéer om vad det är man vill. Den andra förusättningen är att man också har kraft att genomföra sina idéer. Men det är lätt hänt, att politiska partier i stället för att formulera idéer, producera förslag och hitta sätt att genomföra dem i stället hemfaller till att göra det som annars lätt blir följden. Man kritiserar sina motståndare, gärna kryddat med diverse kraftord.
Vi har idag haft landstingsstyrelse. Rapporter gavs om landstingets ekonomi, om planerna på att renovera och bygga om Akademiska sjukhuset, om turerna kring Bålsta Vårdcentral samt sist men inte minst om verksamheten i stort. På alla dessa punkter gjorde Alliansen sitt jobb. Vi har inte bara tagir fram den politiska förslagen och hur de ska genomföras; vi tog också tillfället i samband med de verkamhetsrapporter som lämnades att ställa krav på åtgärder kring det som kan bli bättre.
Om detta hade våra politiska motståndare i oppositionen som väntat inte mycket att säga. I alla fall inte på sammanträdet. De satt förmodligen och tittade ut på det vackra vårvädret och planerade sina fina tal till Första Maj nu på tisdag. Då får de ju chanden att göra det de är allra bäst på, nämligen att häva ur sig spydigheter om det som inte fungerar så som de skulle önska, och helt oemotsagda formluera sina dogmer om hur samhället borde utvecklas.
Jagh tycker i grunden att det är en ganska bra arbetsfördelning. Vi i Alliansen ser till att driva välfärdens verksamheter framåt. Oppositionen kritiserar och håller tal.
Vi har idag haft landstingsstyrelse. Rapporter gavs om landstingets ekonomi, om planerna på att renovera och bygga om Akademiska sjukhuset, om turerna kring Bålsta Vårdcentral samt sist men inte minst om verksamheten i stort. På alla dessa punkter gjorde Alliansen sitt jobb. Vi har inte bara tagir fram den politiska förslagen och hur de ska genomföras; vi tog också tillfället i samband med de verkamhetsrapporter som lämnades att ställa krav på åtgärder kring det som kan bli bättre.
Om detta hade våra politiska motståndare i oppositionen som väntat inte mycket att säga. I alla fall inte på sammanträdet. De satt förmodligen och tittade ut på det vackra vårvädret och planerade sina fina tal till Första Maj nu på tisdag. Då får de ju chanden att göra det de är allra bäst på, nämligen att häva ur sig spydigheter om det som inte fungerar så som de skulle önska, och helt oemotsagda formluera sina dogmer om hur samhället borde utvecklas.
Jagh tycker i grunden att det är en ganska bra arbetsfördelning. Vi i Alliansen ser till att driva välfärdens verksamheter framåt. Oppositionen kritiserar och håller tal.
17 april 2012
Att lyssna handlar om - att lyssna!
Gårdagen innebar många intressanta samtal med väljare i Bälinge, med goda synpunkter om hur vi i Alliansen kan arbeta vidare med de viktigaste välfärdsfrågorna. Men kvällen innebar också ett kort samtal som gav en intressant tankeställare.
"Jag är inte ett dugg intresserad av politik" sade en man till mig, när vi ringde på och ville lyssna. Här ligger ett av politikens största problem av idag. Väldig många människor uppfattar politik som något som endast angår politiker, något som vi som är politiskt verksamma själva får ta på oss. Det är nämligen lätt att få uppfattningen att politik snarare handlar om det politiska spelet mellan förtroendevalda och partier än om vad de politiska beslut vi fattar faktiskt får för konsekvens för människor.
Det är ett problem, för det kan leda till att besluten bara fattas av dem som är direkt berörda - när den politiska demokratin faktiskt förutsätter ett bredare deltagande. Det är därför vi moderater ägnar mycket tid och kraft åt att lyssna och samtala, i stället för att propagera. Visst måste man som politiskt aktiv och förtroendevald också berätta vad man vill göra, men det måste faktiskt utgå från en verklig vilja att sätta sig in i människors problem och människors förväntningar.
Att lyssna betyder också att lära. Det är verkligen inte alltid som de samtal vi för leder till att den politik vi driver blir bekräftad. men dessa samtal ger också en chans för oss moderater att faktiskt ifrågasätta våra egna ställningstaganden, och ibland fundera över hur den moderata politiken - med självklar utgångspunkt i våra grundläggande värderingar - kan leda till ett bättre samhälle att leva i för människor.
Allt börjar alltså med att lyssna. med trygg förankring i våra moderata värderingar kan vi sedan utveckla vår politik, baserat på en nyfikenhet på människor och deras villkor. Det moderata samtalet rullar vidare, och jag ser redan fram emot nära tillfälle till möten med människor.
"Jag är inte ett dugg intresserad av politik" sade en man till mig, när vi ringde på och ville lyssna. Här ligger ett av politikens största problem av idag. Väldig många människor uppfattar politik som något som endast angår politiker, något som vi som är politiskt verksamma själva får ta på oss. Det är nämligen lätt att få uppfattningen att politik snarare handlar om det politiska spelet mellan förtroendevalda och partier än om vad de politiska beslut vi fattar faktiskt får för konsekvens för människor.
Det är ett problem, för det kan leda till att besluten bara fattas av dem som är direkt berörda - när den politiska demokratin faktiskt förutsätter ett bredare deltagande. Det är därför vi moderater ägnar mycket tid och kraft åt att lyssna och samtala, i stället för att propagera. Visst måste man som politiskt aktiv och förtroendevald också berätta vad man vill göra, men det måste faktiskt utgå från en verklig vilja att sätta sig in i människors problem och människors förväntningar.
Att lyssna betyder också att lära. Det är verkligen inte alltid som de samtal vi för leder till att den politik vi driver blir bekräftad. men dessa samtal ger också en chans för oss moderater att faktiskt ifrågasätta våra egna ställningstaganden, och ibland fundera över hur den moderata politiken - med självklar utgångspunkt i våra grundläggande värderingar - kan leda till ett bättre samhälle att leva i för människor.
Allt börjar alltså med att lyssna. med trygg förankring i våra moderata värderingar kan vi sedan utveckla vår politik, baserat på en nyfikenhet på människor och deras villkor. Det moderata samtalet rullar vidare, och jag ser redan fram emot nära tillfälle till möten med människor.
16 april 2012
Samtal med väljare
Det är alltid intressant att ägna en kväll åt samtal med människor om vardagsfrågor. För ett par veckor sedan besökte jag Harbo, då blev det till och med en artikel i tidningen (läs här), och i kväll ska jag besöka Bälinge för att knacka dörr och samtala.
Frågorna som dyker upp i sådana samtal kan förvåna den som ägnar för mycket av sitt politiska arbete åt att prata med andra som är politiskt aktiva. Det handlar ofta om att får vardagen att gå ihop, om balansen mellan arbete och fritid, om hur skolan fungerar och inte minst om att kunna kombinera familjeliv och arbete.
En god vän till mig påpekade i helgen att familjen kom först. Sedan kom jobbet, som ju är viktigt för att försörja familjen. Därefter, om det blir tid över, kommer fritiden och aktiviteterna tillsammans med vänner och bekanta. Men om man är mitt i livet och ska klara både familj och yrkesliv, så kan allt det andra komma att sitta trångt.
Det ger minst två frågor att fundera på, om man är politiskt aktiv. Den ena är hur välfärden i form av allt ifrån barnomsorg till sjukvård akn fås att fungera så smidigt som möjligt. Att vi som är politiskt verksammma arbetar med det är nog ganska självklart för de flesta. Men den andra frågan är hur arbetsliv, familjeliv och "allt det andra" kan fås att fungera tillsammans. Inte minst när jobbet tränger sig på som allra mest under de år då vi helt vill ha tid för barnen också.
Stressen är mångas största vardagsproblem, och det är inte alltid den rena stressen på jobbet utan snarare hur man ska hinna hämta barnen, handla, laga mit, diska, tvätta, städa - och helst också hinna med att koppla av tilsammans med livskamraten och barnen.
Om vi med politiska beslut och kan hjälpa till att få det pusslet att gå ihop, då är mycket vunnet. Vi kan knappast rycka in och hjälpa till med tvätt och städning. Men vi kan i alla fall se till att underlätta. Ett exempel på det som ligger mig varmt om hjärtat, det är en fungerande buss- och tågtrafik.
Det ska som sagt bli intressant att lyssna till vad människor vill prata om i kväll. Och om de har tid en stund på kvällen mellan sex och åtta. För det är mycket annat än politik som är viktigt.
Frågorna som dyker upp i sådana samtal kan förvåna den som ägnar för mycket av sitt politiska arbete åt att prata med andra som är politiskt aktiva. Det handlar ofta om att får vardagen att gå ihop, om balansen mellan arbete och fritid, om hur skolan fungerar och inte minst om att kunna kombinera familjeliv och arbete.
En god vän till mig påpekade i helgen att familjen kom först. Sedan kom jobbet, som ju är viktigt för att försörja familjen. Därefter, om det blir tid över, kommer fritiden och aktiviteterna tillsammans med vänner och bekanta. Men om man är mitt i livet och ska klara både familj och yrkesliv, så kan allt det andra komma att sitta trångt.
Det ger minst två frågor att fundera på, om man är politiskt aktiv. Den ena är hur välfärden i form av allt ifrån barnomsorg till sjukvård akn fås att fungera så smidigt som möjligt. Att vi som är politiskt verksammma arbetar med det är nog ganska självklart för de flesta. Men den andra frågan är hur arbetsliv, familjeliv och "allt det andra" kan fås att fungera tillsammans. Inte minst när jobbet tränger sig på som allra mest under de år då vi helt vill ha tid för barnen också.
Stressen är mångas största vardagsproblem, och det är inte alltid den rena stressen på jobbet utan snarare hur man ska hinna hämta barnen, handla, laga mit, diska, tvätta, städa - och helst också hinna med att koppla av tilsammans med livskamraten och barnen.
Om vi med politiska beslut och kan hjälpa till att få det pusslet att gå ihop, då är mycket vunnet. Vi kan knappast rycka in och hjälpa till med tvätt och städning. Men vi kan i alla fall se till att underlätta. Ett exempel på det som ligger mig varmt om hjärtat, det är en fungerande buss- och tågtrafik.
Det ska som sagt bli intressant att lyssna till vad människor vill prata om i kväll. Och om de har tid en stund på kvällen mellan sex och åtta. För det är mycket annat än politik som är viktigt.
13 april 2012
Nödvändigt?
Den första frågan som en allianspolitiker måste få vid en skattehöjning är ytterligt enkel: är det verkligen nödvändigt? Lika viktigt är sedan att svarat inte blir lika enkelt - utan att det faktiskt finns en motiverad och välgrundad bakgrund till svaret.
Det reflexmässiga svaret måste nämligen vara nej. Ambitionen måste alltid vara att sänka skatter, för att i så lite utsträckning som möjligt ta ut av medborgarna vad som krävs för att hålla välfärden i gång. Därför är det aldrig enkelt för en allianspolitiker, allra minst för en moderat, att ställa sig bakom - och än mindre föreslå - en skattehöjning.
Men med ansvar för viktiga välfärdsområden följer också ansvar för att de sköts väl och fungerar så bra som människor har rätt att vänta sig. Det är också på plats att först som sist konstatera att den gemensamma välfärden består av många olika delar, som både är separata och sammanhängande på en och samma gång.
Landstingen har ansvar för två av de viktigaste delarna av välfärdens kärna - och två områden som rätt eller orätt har fått mycket skäll på senare år. det gäller hälso- och sjukvården, och det gäller kollektivtrafiken. Bägge är områden där behovet av renovering och förbättring är stort, både när det gäller att använda skattemedel så klokt som möjligt och att svara för en riktigt bra verksamhet.
Men landstingen har ytterligare ett litet bekymmer. Utöver dessa två ansvarsområden används mycket lite skattemedel till mer frivilliga åtaganden. Landstingens verksamhet är ganska renodlad, och mycket renodlad mot två väldigt viktiga välfärdssektorer. det gör att en av de vanligaste uppmaningarna jag brukar få i mitt dagliga arbete helt enkelt inte låter sig göras. Det är maningen "spara på något annat".
Uppsala län är ett av landets snabbast växande. Här finns landets lägsta arbetslöshet, och samtidigt en skriande bostadsbrist som hämmar tillväxten och gör det svårar för den som får ett arbete och vill flytta hit att faktiskt göra det. Medan andra delar av landet lider av matchningsproblemet brist på jobb och överskott på bostäder, så lever vi i regionen tvärtom. det vi då måste göra, är att göra så att människor kan bo på ett ställe och arbeta på ett annat. Satsningar på kollektivtrafiken bidrar till det.
Vårt län har en relatvit ung befolkning. men även i vårt län ökar antalet äldre - och särskilt de som har stora behov av både sjukvård och äldreomsorg. Allt för länge har dessa människor med stora vårdbehov kommit i kläm, delvis mellan det faktum att kommuner och landsting delar ansvaret för deras välfärd. Därför gör landstinget satsningar på en bättre vård för de mest sjuka äldre.
Det hade varit enkelt att helt stryka dessa satsningar. Med några penndrag hade både mellanvårdsplatser för de mest sjuka äldre och kapacitetsförstärkningar i kollektivtrafiken kunnat plockas bort ur landstingets budget. det hade till och med kunnat räcka till en liten skattesänkning. Om det nu vore så, att sänkt skatt vorde det enda svaret. Men en seriös politiker måste inte bara se konsekvenserna utan också vara beredd att ta dem.
Det ätr alltså enkelt att säga att skatten borde sänkas - men jag är inte helt övertygad om att ens den som vill det alltid också skulle vara själaglad över följderna. Vi vill nämligen alla ha bussar och tåg som går i tid och är hyggligt bekväma, och vill vill att gamla farmor får en riktigt bra omvårdnad. Och det tänker vi i landstinget åta oss att ordna. Vi får nämligen rätt många krav på just det _ och en del av kraven framställs rent av från människor som också ropar på sänkta skatter.
de senaste fem åren har alla som arbetar fått mer kvar i plånboken efter skatt. Jobbskatteavdraget har sänkt skatterna med långt mer än en tusenlapp varje månad. Mot detta kan nu ställas en skattehöjning som handlar om mindre än hundra kronor i månaden för de flesta. Om du vill veta mer om vad skattehöjningen innebär kan du läsa här.
Jag kommer att arbeta vidare för både sänkta skatter och bättre välfärd. det ena utesluter inte det andra. men jag kommer inte att tumma på att kvalitén ska vara god, och på att varje krona i skatteuttag ska vara väl motiverad. Nu återstår, till exempel, att se hur alternativen till Alliansens samlade och väl genomarbetade förslag kommer att se ut.
Det reflexmässiga svaret måste nämligen vara nej. Ambitionen måste alltid vara att sänka skatter, för att i så lite utsträckning som möjligt ta ut av medborgarna vad som krävs för att hålla välfärden i gång. Därför är det aldrig enkelt för en allianspolitiker, allra minst för en moderat, att ställa sig bakom - och än mindre föreslå - en skattehöjning.
Men med ansvar för viktiga välfärdsområden följer också ansvar för att de sköts väl och fungerar så bra som människor har rätt att vänta sig. Det är också på plats att först som sist konstatera att den gemensamma välfärden består av många olika delar, som både är separata och sammanhängande på en och samma gång.
Landstingen har ansvar för två av de viktigaste delarna av välfärdens kärna - och två områden som rätt eller orätt har fått mycket skäll på senare år. det gäller hälso- och sjukvården, och det gäller kollektivtrafiken. Bägge är områden där behovet av renovering och förbättring är stort, både när det gäller att använda skattemedel så klokt som möjligt och att svara för en riktigt bra verksamhet.
Men landstingen har ytterligare ett litet bekymmer. Utöver dessa två ansvarsområden används mycket lite skattemedel till mer frivilliga åtaganden. Landstingens verksamhet är ganska renodlad, och mycket renodlad mot två väldigt viktiga välfärdssektorer. det gör att en av de vanligaste uppmaningarna jag brukar få i mitt dagliga arbete helt enkelt inte låter sig göras. Det är maningen "spara på något annat".
Uppsala län är ett av landets snabbast växande. Här finns landets lägsta arbetslöshet, och samtidigt en skriande bostadsbrist som hämmar tillväxten och gör det svårar för den som får ett arbete och vill flytta hit att faktiskt göra det. Medan andra delar av landet lider av matchningsproblemet brist på jobb och överskott på bostäder, så lever vi i regionen tvärtom. det vi då måste göra, är att göra så att människor kan bo på ett ställe och arbeta på ett annat. Satsningar på kollektivtrafiken bidrar till det.
Vårt län har en relatvit ung befolkning. men även i vårt län ökar antalet äldre - och särskilt de som har stora behov av både sjukvård och äldreomsorg. Allt för länge har dessa människor med stora vårdbehov kommit i kläm, delvis mellan det faktum att kommuner och landsting delar ansvaret för deras välfärd. Därför gör landstinget satsningar på en bättre vård för de mest sjuka äldre.
Det hade varit enkelt att helt stryka dessa satsningar. Med några penndrag hade både mellanvårdsplatser för de mest sjuka äldre och kapacitetsförstärkningar i kollektivtrafiken kunnat plockas bort ur landstingets budget. det hade till och med kunnat räcka till en liten skattesänkning. Om det nu vore så, att sänkt skatt vorde det enda svaret. Men en seriös politiker måste inte bara se konsekvenserna utan också vara beredd att ta dem.
Det ätr alltså enkelt att säga att skatten borde sänkas - men jag är inte helt övertygad om att ens den som vill det alltid också skulle vara själaglad över följderna. Vi vill nämligen alla ha bussar och tåg som går i tid och är hyggligt bekväma, och vill vill att gamla farmor får en riktigt bra omvårdnad. Och det tänker vi i landstinget åta oss att ordna. Vi får nämligen rätt många krav på just det _ och en del av kraven framställs rent av från människor som också ropar på sänkta skatter.
de senaste fem åren har alla som arbetar fått mer kvar i plånboken efter skatt. Jobbskatteavdraget har sänkt skatterna med långt mer än en tusenlapp varje månad. Mot detta kan nu ställas en skattehöjning som handlar om mindre än hundra kronor i månaden för de flesta. Om du vill veta mer om vad skattehöjningen innebär kan du läsa här.
Jag kommer att arbeta vidare för både sänkta skatter och bättre välfärd. det ena utesluter inte det andra. men jag kommer inte att tumma på att kvalitén ska vara god, och på att varje krona i skatteuttag ska vara väl motiverad. Nu återstår, till exempel, att se hur alternativen till Alliansens samlade och väl genomarbetade förslag kommer att se ut.
10 april 2012
Var det bättre förr?
Jag har roat mig med läsning, närmare bestämt av en bok som heter "Det stora tågrånet" av Mikael Nyberg. Författaren är ännu en i den långa redan av opinionsbildare med klar ideologisk hemvist som i den journalistiska berättelsens form argumenterar för politiska teser. det är kanske bäst att påpeka att fenomenet finns i alla politiska/ideologiska läger.
Vad jag menar med det är att den allsidiga spegling och kritiska granskning av alla fakta, som bör vara en sann journalists signum, fullständigt kommer till korta i denna typ av litteratur. Det viktiga är inte att spegla fakta, utan att skilda en viss bild med stöd av utvalda fakta. I det aktuella fallet gäller det att med alla till buds stående medel misstänklliggöra den så kallade avregleringen av järnvägen för att i stället måla upp en romantisk bild av hur det var förr. På den gamla goda tiden, när SJ var statligt och kallades för "hela folkets järnväg".
Jag kan bara konstatera att jag själv har den epoken i färskt minne, och jag kan berätta ett och annat som ryms även i bloggens litterrära form. Som att inte många åkte tåg på den tiden. Som att det förekom både förseningar och trassel även då. Som att 60- och 70-talens järnvägar minsann inte heller präglades av komfort, kvalitet och service. Och sist men inte minst att den tid då SJ var en "allmännytta" inte precis präglades av massiva investeringar i nationell infrastruktur - utan av att tusentals kilometer järnvägssträckor helt enkelt lades ner och rälsen revs upp! För den som inte minns men vill ha epoken återkallad i ännu en litterär form, kan jag tipsa om Stefan Demert och hans pricksäkra "SJ, SJ, gamle vän".
Tekniken är lika enkel som förrädisk. Måla upp ett aktuellt problem som alla känner igen, koppla problemet till en ideologisk inriktning som du vill distansera dig i från - och romantisera kring ett alternativ som känns så där lagom avlägset för att inte kunna beslås med felaktigheter. Sluta så med att göra tydligt att det finns ett alternativ till aktuella misshagligheter, nämligen den lätt romantiserade bild du själv vill sätta.
Botemedlet är enkelt: att blottlägga hur det faktiskt ligger till. Det var inte bättre förr - och det fanns ett skäl till att förändringar har gjorts på rader av olika samhällsområden. De förändringarna gjordes för att människor var missnöjda, och förbättringar behövde göras. Den massiva järnvägsdöden på 50- och 60-talen berodde inte på att den tidens politisker var elaka varelser - utan på att människor föredrog bilen i stället för tåget. Nu innebär det inte att allt har blivit bättre (och ibland inte ens att det har blivit bättre), men att skylla dagens misstag på något annat än vad som faktiskt ligger bakom, det är inget annat än att kasta ut barnet med badvattnet.
Järnvägens problem idag är inte någon sorts "marknadstänkande", utan att järnvägen har misskötts i årtionden. Länge berodde denna misskötsel på en direkt misstro mot järnvägens framtidsutsikter - med ledande företrädare för den politik som idag försäker romantisera i främsta rummet. Nedmonteringen av den svenska järnvägen sammanfaller exakt med den epok, då "socialdemokratin" var som starkast. På likartat sätt förhåller det sig även inom andra samhällsområden.
Med andra ord: det var faktiskt inte bättre förr. Kanske kan det ibland verka som oom det är "sämre nu" - men vi glömmer så lätt alla de samhällsförändringar som ligger till grund för den verklighet vi lever i just idag. Vi glömmer att människor idag har det bättre, är friskare, lever längre och kan resa på ett helt annat sätt än för bara en generation sedan. Och den som romantiskt längtar tillbaka till hur det var förr, med någon sorts diffus "allmännytta" som grund för sin längtan, den personen blir svaret skydig till en hel del. Till exempel vem som faktiskt ska betala för den "återreglering" som ibland efterfrågas, och hur den ska gå till.
Inget är så enkelt som att göra det enkelt för sig. Och inget är så svårt som att göra rätt, framför allt om man granskas i efterhand. Det kan vara värt att komma ihåg när man följer en del av den aktuella samhällsdebatten.
Vad jag menar med det är att den allsidiga spegling och kritiska granskning av alla fakta, som bör vara en sann journalists signum, fullständigt kommer till korta i denna typ av litteratur. Det viktiga är inte att spegla fakta, utan att skilda en viss bild med stöd av utvalda fakta. I det aktuella fallet gäller det att med alla till buds stående medel misstänklliggöra den så kallade avregleringen av järnvägen för att i stället måla upp en romantisk bild av hur det var förr. På den gamla goda tiden, när SJ var statligt och kallades för "hela folkets järnväg".
Jag kan bara konstatera att jag själv har den epoken i färskt minne, och jag kan berätta ett och annat som ryms även i bloggens litterrära form. Som att inte många åkte tåg på den tiden. Som att det förekom både förseningar och trassel även då. Som att 60- och 70-talens järnvägar minsann inte heller präglades av komfort, kvalitet och service. Och sist men inte minst att den tid då SJ var en "allmännytta" inte precis präglades av massiva investeringar i nationell infrastruktur - utan av att tusentals kilometer järnvägssträckor helt enkelt lades ner och rälsen revs upp! För den som inte minns men vill ha epoken återkallad i ännu en litterär form, kan jag tipsa om Stefan Demert och hans pricksäkra "SJ, SJ, gamle vän".
Tekniken är lika enkel som förrädisk. Måla upp ett aktuellt problem som alla känner igen, koppla problemet till en ideologisk inriktning som du vill distansera dig i från - och romantisera kring ett alternativ som känns så där lagom avlägset för att inte kunna beslås med felaktigheter. Sluta så med att göra tydligt att det finns ett alternativ till aktuella misshagligheter, nämligen den lätt romantiserade bild du själv vill sätta.
Botemedlet är enkelt: att blottlägga hur det faktiskt ligger till. Det var inte bättre förr - och det fanns ett skäl till att förändringar har gjorts på rader av olika samhällsområden. De förändringarna gjordes för att människor var missnöjda, och förbättringar behövde göras. Den massiva järnvägsdöden på 50- och 60-talen berodde inte på att den tidens politisker var elaka varelser - utan på att människor föredrog bilen i stället för tåget. Nu innebär det inte att allt har blivit bättre (och ibland inte ens att det har blivit bättre), men att skylla dagens misstag på något annat än vad som faktiskt ligger bakom, det är inget annat än att kasta ut barnet med badvattnet.
Järnvägens problem idag är inte någon sorts "marknadstänkande", utan att järnvägen har misskötts i årtionden. Länge berodde denna misskötsel på en direkt misstro mot järnvägens framtidsutsikter - med ledande företrädare för den politik som idag försäker romantisera i främsta rummet. Nedmonteringen av den svenska järnvägen sammanfaller exakt med den epok, då "socialdemokratin" var som starkast. På likartat sätt förhåller det sig även inom andra samhällsområden.
Med andra ord: det var faktiskt inte bättre förr. Kanske kan det ibland verka som oom det är "sämre nu" - men vi glömmer så lätt alla de samhällsförändringar som ligger till grund för den verklighet vi lever i just idag. Vi glömmer att människor idag har det bättre, är friskare, lever längre och kan resa på ett helt annat sätt än för bara en generation sedan. Och den som romantiskt längtar tillbaka till hur det var förr, med någon sorts diffus "allmännytta" som grund för sin längtan, den personen blir svaret skydig till en hel del. Till exempel vem som faktiskt ska betala för den "återreglering" som ibland efterfrågas, och hur den ska gå till.
Inget är så enkelt som att göra det enkelt för sig. Och inget är så svårt som att göra rätt, framför allt om man granskas i efterhand. Det kan vara värt att komma ihåg när man följer en del av den aktuella samhällsdebatten.
05 april 2012
Kravalldags
Det är tydligen dags för olika politiska extremrörelser att störa påskfriden, denna gång i Göteborg. Jag är int ehelt klar över upprinnelsen, men tydligen har några så kallade högerextremister bestämt sig för att exploatera en otäck misshandel för att piska upp hat mot invandrare. Vilket ett antal vänsterextremister genast tar som förevändning för att psiak upp hat mot lite allt möjligt, inklusive ett och annat i den lagligt valda regeringens politik.
Jag blir inte ett dugg förvånad, möjligen en aning trött på både det ena och det andra. Att ett antal politiska våldsverkare har hittat en anledning för att både ställa till med allmänt elände och slåss med varandra, det går kanske att överse med. Däremot finns det faktiskt anledning att fudnera över hur de olika politiska rörelserna skildras, särskilt i media och inte minst i public service.
Att fördöma så kallade högerextremister är nog inte så svårt. Inte nog med att deras åsikter går på tvärs med vad de flesta av oss anser, de har dessutom politiska kampanjmetoder som knappast är ägnade att öka sympatin för den., Alltså är de allmänt utpekade och politiskt marginaliserade, lyckligtvis.
Knepigare tycks det vara med vänsterextremisterna. De kommer inte sällan undan med att anses vara en aning ädlare eftersom de av någon oklar anledning sägs stå för något annat än de högreextrema. jag hör dock till dem som inte ser det så. Att kalla sig "socialist" är inte det minsta förmildrande, om den politiska etiketten är till för att dölja knogjäörn, molotovcocktails, hat mot politiska motståndare och våld och skadegörelse som politisk metod.
Kravaller, ockupationer, våld och hot hör inte hemma i det demokratiska samtalet. Det finns inga ursäkter, och det finns inga skäl att relativisera och urskuldra vissa av dessa tendenser och peka finger åt andra.
Jag blir inte ett dugg förvånad, möjligen en aning trött på både det ena och det andra. Att ett antal politiska våldsverkare har hittat en anledning för att både ställa till med allmänt elände och slåss med varandra, det går kanske att överse med. Däremot finns det faktiskt anledning att fudnera över hur de olika politiska rörelserna skildras, särskilt i media och inte minst i public service.
Att fördöma så kallade högerextremister är nog inte så svårt. Inte nog med att deras åsikter går på tvärs med vad de flesta av oss anser, de har dessutom politiska kampanjmetoder som knappast är ägnade att öka sympatin för den., Alltså är de allmänt utpekade och politiskt marginaliserade, lyckligtvis.
Knepigare tycks det vara med vänsterextremisterna. De kommer inte sällan undan med att anses vara en aning ädlare eftersom de av någon oklar anledning sägs stå för något annat än de högreextrema. jag hör dock till dem som inte ser det så. Att kalla sig "socialist" är inte det minsta förmildrande, om den politiska etiketten är till för att dölja knogjäörn, molotovcocktails, hat mot politiska motståndare och våld och skadegörelse som politisk metod.
Kravaller, ockupationer, våld och hot hör inte hemma i det demokratiska samtalet. Det finns inga ursäkter, och det finns inga skäl att relativisera och urskuldra vissa av dessa tendenser och peka finger åt andra.
02 april 2012
Att lyssna för att lära och fatta beslut
Demokrati är ett spännande styrelseskick. Jag vet inte hur många gånger jag har hört uttrycket att "demokrati betyder att det är folket som bestämmer". Visst är det så, men det gäller också att vara klar över hur kloka beslut fattas i en fungerande demokrati.
En av de viktigaste grunderna för ett riktigt bra politiskt beslutsfattande handlar om kunskap. Väldigt mycket tid för oss som är förtroendevalda - särskilt om vi har ledande roller - handlar i själva verket om att ta reda på så mycket som möjligt för att kunna fatta så bra beslut som möjligt. men det handlar inte bara okm att skaffa sig mycket information. Det gäller också att se till så att man får rätt iinformation, och att man kan sortera alla de fakta och alla synpunkter som man får del av.
Jag noterar dessvärre att det brister på den punkten ibland. En viktig utgångspunkt är att kunna skilja på fakta och åsikter, en annan minst lika viktig är att kunna skilja på när människor som vill påverka oss i vårt beslutsfattande framför synpunkter utifrån ett allmänintresse och när man gör det utifrån det egna, personliga intresset.
I morgon ska jag besöka Harbo strax norr om Uppsala. Skälet är att jag på plats vill prata med dem som bor i Harbo och lyssna till deras synpunkter på den kollektivtrafik som landstinget har ansvaret för. Vid ett sådant besök är mitt viktigaste syfte inte att berätta om den moderata politiken, utan att lyssna och lära mig om vardagen för de människor som bor i just Harbo. De kommer förhoppningsvis att berätta för mig om sina problem, och om vilka brister de tycker finns med den busstrafik som idag betjänar invånarna i Harbo. Går bussarna tillräckligt ofta? Är de bekväma och säkra? Hur fungerar hållplatserna? Innan jag själv kan ha en uppfattning om hur de som bor i Harbo tycker att busstrafiken fungerar så måste jag låta dem berätta för mig. Genom att lyssna får jag tillfälle att fundera på hur trafiken kan bli bättre.
Jag kommer också att behöva tala med andra än just de som bor i Harbo. Det är nämligen väldigt enkelt för just dem att formulera hur de vill ha det. men busstrafik är till sin karaktär sådan, att den påverkar de som bor på flera platser. Därför gäller det också att lyssna till fler än bara dem som bor i Harbo för att få en väl fungerande kollektivtrafik.
Politik, och demokrati, handlar nämligen först och främst om att lyssna. Den grundläggande orsaken till det är att politiska beslut nästan alltid påverkar många människor, och då också många fler än dem som är direkt berörda. Därför är en viktig del av att fatta politiska beslut förmågan att ta hänsyn till fler än dem som berörd direkt av ett politiskt beslut. Däri ligger nämligen själva grunden för den politiska demokratiin.
En av de viktigaste grunderna för ett riktigt bra politiskt beslutsfattande handlar om kunskap. Väldigt mycket tid för oss som är förtroendevalda - särskilt om vi har ledande roller - handlar i själva verket om att ta reda på så mycket som möjligt för att kunna fatta så bra beslut som möjligt. men det handlar inte bara okm att skaffa sig mycket information. Det gäller också att se till så att man får rätt iinformation, och att man kan sortera alla de fakta och alla synpunkter som man får del av.
Jag noterar dessvärre att det brister på den punkten ibland. En viktig utgångspunkt är att kunna skilja på fakta och åsikter, en annan minst lika viktig är att kunna skilja på när människor som vill påverka oss i vårt beslutsfattande framför synpunkter utifrån ett allmänintresse och när man gör det utifrån det egna, personliga intresset.
I morgon ska jag besöka Harbo strax norr om Uppsala. Skälet är att jag på plats vill prata med dem som bor i Harbo och lyssna till deras synpunkter på den kollektivtrafik som landstinget har ansvaret för. Vid ett sådant besök är mitt viktigaste syfte inte att berätta om den moderata politiken, utan att lyssna och lära mig om vardagen för de människor som bor i just Harbo. De kommer förhoppningsvis att berätta för mig om sina problem, och om vilka brister de tycker finns med den busstrafik som idag betjänar invånarna i Harbo. Går bussarna tillräckligt ofta? Är de bekväma och säkra? Hur fungerar hållplatserna? Innan jag själv kan ha en uppfattning om hur de som bor i Harbo tycker att busstrafiken fungerar så måste jag låta dem berätta för mig. Genom att lyssna får jag tillfälle att fundera på hur trafiken kan bli bättre.
Jag kommer också att behöva tala med andra än just de som bor i Harbo. Det är nämligen väldigt enkelt för just dem att formulera hur de vill ha det. men busstrafik är till sin karaktär sådan, att den påverkar de som bor på flera platser. Därför gäller det också att lyssna till fler än bara dem som bor i Harbo för att få en väl fungerande kollektivtrafik.
Politik, och demokrati, handlar nämligen först och främst om att lyssna. Den grundläggande orsaken till det är att politiska beslut nästan alltid påverkar många människor, och då också många fler än dem som är direkt berörda. Därför är en viktig del av att fatta politiska beslut förmågan att ta hänsyn till fler än dem som berörd direkt av ett politiskt beslut. Däri ligger nämligen själva grunden för den politiska demokratiin.
Mångfald ger kvalitet
Vi har sedan en tid haft en ganska högljudd debatt om mångfald, valfrihet, vinstuttag och privat företagande i offenltig verksamhet. Det som ofta förundrat mig är hur lite en sak som idag lyfts fram har förekommit, trots att det kanske är det viktigaste argumentet för mer mångfald och fler andra utförare än kommunen/landstinget självt.
Det handlar om något som borde - jag skriver borde - ligga varje kommun- och landsitngspolitiker varmt om hjärtat, nämligen möjligheten att ställa tuffa krav på kvalitén i all verksamhet, och ytterst att kunna sätta stopp för den verksamhet som inte håller måttet.
I Radio Uppland intervjuas idag Anders A Aronsson, ordförande i Uppsala kommuns socialnämnd för banr och unga. Aronsson får frågor om vad kommunen gjort för att stoppa den verksamhet som - enligt uppgift med bristande kvalitet - lett till att ägaren kunnat ta ut höga vinster. Och Aronsson fokuserar på helt rätt sak, nämligen har bra den verksamhet som bedrivs är, hur det skulle kunna fungera - och vad som kan göras om det inte fungerar som det ska.
När det finns mångfald och flera olika - även externa - utförare, så är möjligheterna att ställa krav och sätta kraft bakom kraven nämligen goda. Om det däremot inte finns olika alternativ att välja mellan så står sig kommunen slätt. och om verksamheten är den egna så blir det enkelt uttryckt en aning knepigt att ställa krav på nedläggning eller indragning av ekonomisk ersättning. den enda som drabbas är kommunen själv, och därmed ytterst medborgarna i kommunen.
Därför är mångfald och fler externa utförare inget annat än ett sätt att kvalitetssäkra verksamheten. Mer mångfald ger inte bara bättre kvalitet - det är också en garanti för att dålig verksamhet kan sållas bort, till nytta och glädje för alla.
Det handlar om något som borde - jag skriver borde - ligga varje kommun- och landsitngspolitiker varmt om hjärtat, nämligen möjligheten att ställa tuffa krav på kvalitén i all verksamhet, och ytterst att kunna sätta stopp för den verksamhet som inte håller måttet.
I Radio Uppland intervjuas idag Anders A Aronsson, ordförande i Uppsala kommuns socialnämnd för banr och unga. Aronsson får frågor om vad kommunen gjort för att stoppa den verksamhet som - enligt uppgift med bristande kvalitet - lett till att ägaren kunnat ta ut höga vinster. Och Aronsson fokuserar på helt rätt sak, nämligen har bra den verksamhet som bedrivs är, hur det skulle kunna fungera - och vad som kan göras om det inte fungerar som det ska.
När det finns mångfald och flera olika - även externa - utförare, så är möjligheterna att ställa krav och sätta kraft bakom kraven nämligen goda. Om det däremot inte finns olika alternativ att välja mellan så står sig kommunen slätt. och om verksamheten är den egna så blir det enkelt uttryckt en aning knepigt att ställa krav på nedläggning eller indragning av ekonomisk ersättning. den enda som drabbas är kommunen själv, och därmed ytterst medborgarna i kommunen.
Därför är mångfald och fler externa utförare inget annat än ett sätt att kvalitetssäkra verksamheten. Mer mångfald ger inte bara bättre kvalitet - det är också en garanti för att dålig verksamhet kan sållas bort, till nytta och glädje för alla.
01 april 2012
Det är faktiskt Alliansen som leder...
Opinionsmätningar i all ära, faktum är att den fråga som i regel ställs är ganska hypotetisk. Frågan brukar handla om hur folk skulle rösta om det vore val idag. Och det är det ju inte, som bekant. Ett val föregås nämligen av en valrörelse, där väljarna kan ställa frågor till kandidater och partier, för att sedan ta ställning utifrån olika givna svar.
Nu är läget en aning annorlunda. Ett politiskt alternativ har upphöjt till strategi att inte redovisa vad man står för, vilka man kan tänka sig att samarbeta med efter ett val eller hur man vill hantera frågor som är aktuella redan nu, under innevarande mandatperiod.
Mot detta politiska alternativ står Allíansen, det politiska alternativ som faktiskt leder. Alliansen leder landet. Alliansen leder vårt landsting och åtta andra landsting med totalt nästa sextio procent av landets befolkning. Alliansens partier leder också ett drygt hundratal kommuner runt om i vårt land.
Politiskt ledarskap handlar om att ta ställning och att fatta beslut. Det rör sig om stora och små beslut men framför allt handlar det om att se till så att offentligt finansierad verksamhet fngerar och utvecklas varje dag.
Väldigt ofta handlar det politiska ledarskapet om att identifiera problem och att hitta lösningar på de problemen - som ofta är påfallande konkreta. Väntetiderna i vården ska bli kortare. Bussar och tåg ska gå i tid. Valfriheten ska öka och patienten sättas i centrum. Länet ska växa, invånarna ska hitta jobb att gå till och människor ska bli fiskare och må bättre.
Mot detta är det enkelt att sätta upp en föreställning om att allt kommer att bli bra, om det bara träder till nya politiker med annan partifärg, men så enkel är int etillvaron. För att leda ett land, ett landsting eller en kommun måste man först vinna väljarnas förtroende. Då måste man få fler röster i allmänna val. opinionsmätningar säger inget om vem som kommer att leda den politiska utvecklingen efter nästa val, de säger möjligen något som vem som är bäst på att vara populär just nu. Det insåg vi moderater när vi ödmjukt noterade skyhöga siffror för några månader sedan - och det inser vi än mer ödmjukt just nu.
Konstaterande att vi leder är nämligen ett uttryck för den största tänkbara ödmjukheten i politiken. Det är inte vi i Alliansen som har bestämt att det är vi som ska leda. Det är väljarna, och det är väljarna som kan avsluta vårt mandat i nästa val. Det är därför vi måste arbeta vidare med att genomföra den politik som vi gick till val på 2010. För det är den som gett oss väljarnas förtroende att leda.
Nu är läget en aning annorlunda. Ett politiskt alternativ har upphöjt till strategi att inte redovisa vad man står för, vilka man kan tänka sig att samarbeta med efter ett val eller hur man vill hantera frågor som är aktuella redan nu, under innevarande mandatperiod.
Mot detta politiska alternativ står Allíansen, det politiska alternativ som faktiskt leder. Alliansen leder landet. Alliansen leder vårt landsting och åtta andra landsting med totalt nästa sextio procent av landets befolkning. Alliansens partier leder också ett drygt hundratal kommuner runt om i vårt land.
Politiskt ledarskap handlar om att ta ställning och att fatta beslut. Det rör sig om stora och små beslut men framför allt handlar det om att se till så att offentligt finansierad verksamhet fngerar och utvecklas varje dag.
Väldigt ofta handlar det politiska ledarskapet om att identifiera problem och att hitta lösningar på de problemen - som ofta är påfallande konkreta. Väntetiderna i vården ska bli kortare. Bussar och tåg ska gå i tid. Valfriheten ska öka och patienten sättas i centrum. Länet ska växa, invånarna ska hitta jobb att gå till och människor ska bli fiskare och må bättre.
Mot detta är det enkelt att sätta upp en föreställning om att allt kommer att bli bra, om det bara träder till nya politiker med annan partifärg, men så enkel är int etillvaron. För att leda ett land, ett landsting eller en kommun måste man först vinna väljarnas förtroende. Då måste man få fler röster i allmänna val. opinionsmätningar säger inget om vem som kommer att leda den politiska utvecklingen efter nästa val, de säger möjligen något som vem som är bäst på att vara populär just nu. Det insåg vi moderater när vi ödmjukt noterade skyhöga siffror för några månader sedan - och det inser vi än mer ödmjukt just nu.
Konstaterande att vi leder är nämligen ett uttryck för den största tänkbara ödmjukheten i politiken. Det är inte vi i Alliansen som har bestämt att det är vi som ska leda. Det är väljarna, och det är väljarna som kan avsluta vårt mandat i nästa val. Det är därför vi måste arbeta vidare med att genomföra den politik som vi gick till val på 2010. För det är den som gett oss väljarnas förtroende att leda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)