Regional utveckling

2011 tog landstinget över det samlade ansvaret för länets kollektivtrafik. Det skedde efter eniga beslut i länets kommuner. Nu börjar vi se allt fler positiva effekter av den samordning som beslutet har lett till.

För en tid sedan rapporterade medierna om kraftigt ökat resande med kollektivtrafiken, och nu kan vi också konstatera en annan positivt effekt. Priserna på bostäder ökar i länet, och många anser att den klart bättre trafiken med Upptåget är en viktig orsak.

Det är naturligtvis inte landstingets uppgift att påverkat prisutvecklingen på bostäder. Däremot är det faktiskt en uppgift för ett landsting att se till så att vårt län växer och utvecklas. det kan länet inte göra utan en attraktiv bostadsmarknad - och den påverkas av en fungerande kollektivtrafik.

Mpnga andra fktorer påverkar också länets utveckling, men tillgången till bostäder även utanför Uppsala, och en kollektivtrafik som leder till en större och mer tillgänglig arbetsmarknad är mycket viktiga faktorer.

Därmed drar landstinget sitt strå till stacken. Uppsala län har landets lägsta arbetslöshet. Möjligheterna att bo och arbeta på olika orter är en av förklaringarna. Vi ska jobba vidare med att göra länet attraktivt att bo och verka i.

Ordning och reda

Vårt landsting har idag bättre ekonomi än på många år. De senaste sju åren har gett överskott i ekonomin, trots stora satsningar både på sjukvård och kollektivtrafik. Landstinget har idag en kassa på mer än en miljard kronor - pengar som inte existerade då Alliansen fick ansvaret 2006. Sedan dess har ansvarsfull ekonomisk förvaltning och medvetna satsningar på vård och trafik skapat utrymme för investeringar. Dessutom görs avsättningar för kommande pensioner - även det något som borde ha påbörjats för länge sedan.

Det som har hänt kan presenteras med siffror. Landstingets egna kapital har ökat från 1.747 miljoner till 2.598 miljoner kronor, alltså med nästan 900 miljoner kronor. Det samlade resultatet för landstinget mellan 2006 och 2012 är 781 miljoner kronor. Ändå har landstinget inte bara "samlat i ladorna". Under samma tid har landstinget investerat i byggnader för nästan 2,5 miljarder - och hälso- och sjukvården har tillförts drygt 1,3 miljarder kronor. Bara mellan 2012 och 2013 ökade resurserna till länets hälso- och sjukvård med 391 miljoner kronor! Orsaken är inte slöseri med skattemedel, utan att befolkningen växer och vårdbehovet ökar. Eftersom vårt län har landets lägsta arbetslöshet, så har vi råd med hjälp av de skatteintäkter som ramlar in. Mer om det i ett särskilt inlägg senare.

Landstingsfullmäktige antog i september en strategisk plan för åren fram till 2025. Där redovisas bedömningar av befolkningsutveckling och vårdbehov. Planen visar också hur landstingets ekonomi kommer att utvecklas. Det kommer även i fortsättningen att behövas en återhållsam syn på vårdens kostnadsutveckling för att klara den framtid som beskrivs i den strategiska planen.

Allt är inte frid och fröjd. Ekonomin måste fortsatt hållas under sträng kontroll. Landstinget måste också ha kraft att utveckla en sjukvård för länets invånare men också för alla dem som från andra delar av landet kommer till Akademiska sjukhuset för den högt specialiserade vård som sjukhuset ska erbjuda. Hur den ekvationen ska gå till beskriver den strategiska planen – den första som antagits i vårt landsting och ett sätt att visa hur kommande behov av finansiering ska mötas.

Akademiska sjukhuset har på flera områden flyttat fram sina positioner. Ett flertal rikssjukvårdsuppdrag, samverkan med andra landsting, kopplingen till den nya Skandionkliniken och statliga satsningar på medicinsk forskning är några exempel. Nu måste satsningar ske på att modernisera sjukhuset. Det har landstinget råd med, om ekonomin fortsätter att skötas ansvarsfullt och med återhållsamhet så som har skett sedan 2006.

I själva verket visar redovisningen av landstingets ekonomi på punkt efter punkt att situationen är stabilare nu än när Alliansen tog över ansvaret 2006. Det ger framtidstro och utrymme för viktiga satsningar.

Två saker återstår att göra, som jag skrivit om tidigare. Det ena är att komma till rätta med för långa väntetider i specialistvården. Det andra är att förbättra arbetsmiljön och att stärka landstinget som arbetsgivare.

Det här med att välja

Idag presenterar Upsala Nya Tidning en stor bilaga inför valet av gymnasieskola. Bilagan är ett intressant tidsdokument. Det går numera nämligen att välja - och välja bort - vilken gymnasieskola man som elev vill gå på.

Det är inget enkelt val. Det handlar om ett viktigt skede i en elevs utbildning, som kan vara avgörande för möjligheterna att välja yrke i framtiden. Naturligtvis måste ett sådant val bygga på god information och kunskap om olika alternativ. Mycket av kritiken mot möjligheterna att välja gymnasieskola handlar om att bristande kunskap om de olika alternativen ger bristande underlag för ett välinformerat val. Samma kritik riktas för övrigt mot flera andra valfrihetsreformer, till exempel inom vården.

Men om möjligheten att välja inte fanns? Hur iniformerade var vi, som på vår tid (jag gick i gymnasiet på 70-talet) helt enkelt anvisades ett gymnasium utan större möjligheter att reflektera över om det vara bra eller dåligt? Svaret är: inte alls. Vi fick ta för givet att den skola vi valde faktiskt var så bra som vi kunde förbänta oss. Och det var den...ibland. Variationen i kvalitet fanns även på 70-talet. Skillnaden idag är att den skola som inte skärper sig snabbt blir utan elever.

Att det sedan finns brister i den svenska skolan är en annan sak. De bristerna måste åtgärdas, och ett initensivt arbete pågår också med att göra hela den svenska skolan bättre.

Frågan om möjigheten att välja är en djupt ideologisk fråga somo vinner på att hållas levande. Vi har anledning att idag, på 2000-talet, komma ihåg att det finns politiker som hånar möjligheterna att välja välfärdstjänster. För det där med att anse att alla inte är lika mogna och kapabla att välja, det är ett argument som vi har hört förr.

Glada nyheter

Visst finns det saker som inte fungerar så bra som de borde, men det finns också sådant som fungerar riktigt bra. En av de saker som vi verkligen har anledning att vara stolta över och nöjda med är barnsjukvården i vårt län. Den leder till att vi har friska barn - men också till att vi ha nöjda patienter och anhöriga. Den slutsatsen kan vi dra av den nationella patientenkät som presenterats idag. Den visar att patienter och anhöriga är nöjda med det mesta inom barnsjukvården.

Lika glädjande är patienterna också är nöjda med att kunna läsa sin journal på nätet. Det var ett projekt som vi i Alliansen startade för drygt ett år sedan, inte helt utan motstånd. Men nu upptäcker allt fler hur bra det är att själv i lugn och ro kunna titta på vad som dokumenterats från besöket på sjukhuset eller vårdcentralen.

Signaler som dessa är viktiga för oss i Alliansen. De visar samma sak som vi också upplever i många samtal vid dörrknackningar eller ute på stan. Människor är nöjda med vården, även om det naturligtvis finns saker som kan bli bättre - det finns det nämligen alltid. Vi kommer att arbeta vidare med att åtgärda brister och problem - men också med att göra en väldigt bra sjukvård för invånarna i länet ännu bättre!

Politikens alternativ

Politik handlar om värderingar, men också om att forma samhället och den verksamhet som man tar ansvar för. Därför har jag idag utmanat socialdemokraternas ledare i landstinget Börje Wennberg på debatt. Det brev jag  nu sänder till Wennberg återges här nedanför.

**************

Oppositionsrådet Börje Wennberg

Bäste Börje.

Om mindre än ett år är det val. Alliansen har nu haft majoritet i vårt landsting sedan 2006. Vi prövas varje dag på resultatet av vårt arbete, och vi står för vår politik och de resultat den leder till. Vi har öppnat vården för ökad mångfald och större patientfokus, ökat resandet i kollektivtrafiken, genomfört mycket stora investeringar och sist men inte minst styrt upp ekonomin i landstinget.

Politik i majoritet händer varje dag. Vi styr landstinget genom politiska beslut, på sammanträden där såväl majoritet som opposition är delaktiga. En fråga som vi i majoriteten allt oftare ställer oss, och som jag nu har anledning att ställa till dig, har blivit allt mer uppenbar på senare tid.

Var är er politik.

Det är enkelt att peka ut brister och missförhållanden. Vi har långa väntetider och köer, problem med arbetsmiljö och brist på viktiga yrkesgrupper. Vi behöver ge patienter ett bättre bemötande och öka delaktigheten. I Alliansen arbetar vi målmedvetetet med detta. Men vi saknar en klar bild av alternativet till den politik som Alliansen för. Det vi ser är överklaganden, avslagsyrkanden, osakliga påhopp och rena osanningar om effekterna av den politik som Alliansen för.

Jag vill nu ge dig chansen att beskriva den socialdemokratiska politiken, inför mig men framför allt inför våra väljare och sympatisörer. Jag vill därför möta dig i debatt, för att mindre än ett år före valet i september 2014 klarlägga de politiska alternativen i en av valets viktigaste frågor: framtiden för hälso- och sjukvården i Uppsala län.

Uppsala den 7 oktober 2013

Erik Weiman

Landstingsråd (M) och ordförande i landstingsstyrelsen

Vinna val

I kväll är det dags för partiledardebatt. Med knappt ett år till valet börjar temperaturen stiga - i alla fall hos oss som är aktiva och djupt engagerade i politiken. Hos väljarna verkar det ännu vara ett tag innan intresset är riktigt på topp. Ett skäl till det kan vara det som en väljare uttryckte vid en dörrknackning nyligen. De flesta som ska rösta i nästa års val har än så länge annat att tänka på. Vardagen engagerar just nu mer än nästa års valrörelse.

Ändå är det just de människor som vi träffar på dörrknackningar, kampanjer på gågatan och i andra sammanhang som avgör utgången i valet. det är inte vi själva (vi som är politiskt aktiva), våra politiska motståndare, analytiker och strateger eller massmedierna som avgör valet. Det är väljarna. Det är något som kan vara på plats att komma ihåg när debatten mellan oss politiker hettar till. Det är knappast våra politiska motståndare vi ska övertyga om vi vill vinna nästa val. Jag undrar ibland om vi som är aktiva i politiken har glömt bort den saken.

Vi moderater har nu tillsammans med Alliansen vunnit val två gånger. Både 2006 och 2010 lyckades vi övertyga flest människor om att den politik vi vill föra är den bästa och mest värda att rösta på. För egen del är jag självfallet glad att vi dessutom vann både riksdagsvalet och landstingsvalet här i länet (plus ett antal kommuner) de två tidigare gångerna.

2006 handlade valsegern väldigt mycket om förnyelse. Alliansen, och vi moderater, var det nya, pigga och fräscha alternativet. 2010 lyckades vi övertyga väljarna om att vi kunde fortsätta förnyelsen och att vi hade den bästa politiken för de utmaningar som väntade då. I landstingsvalet gick vi då framåt i sju av länets åtta kommuner och nådde det bästa valresultatet någonsin. Målet i nästa års val är att fler än 2006 ska rösta på Alliansen och på oss moderater.

Jag är väldigt stolt över de valresultat vi nådde 2006 och 2010. I nästa års val måste vi ta med oss erfarenheterna från tidigare valrörelser, men vi måste möta väljarna med nya idéer och en ny politik. Framför allt måste vi ha svar på de frågor som väljarna ställer.

I vårt landsting handlar det om köer till specialistvården (som vi arbetar väldigt hårt på att ta bort), om arbetsmiljön och arbetssituationen och om att landstinget ska vara en riktigt bra arbetsgivare, och sist men inte minst om hur vi ska arbeta vidare för att öka möjligheten för patienter att välja vårdgivare.

Jag är övertygad om att vi kan vinna valet en tredje gång, och arbetar redan nu varje dag för den valsegern. Det kommer att kräva hårt arbete, att vi löser de problem som människor ser i landstingets verksamhet och sist men inte minst om att svara på de rätta frågorna. För om vi kan ge svaren på de frågor som människor ställer - då vinner vi val.

Värt att ta på allvar

Jag har med stort intresse läst vårdförbundets rapport om bemanningsläget under sommaren. Det är en rapport som varje ansvarig politiker bör läsa med stort intresse och allvar, för här finns brister som måste lösas i svensk sjukvård. Vårdförbundet har också en hel del förslag som det finns anledning att fundera ordentligt över.

Men det gäller också att komma ihåg att problemet inte är enkelt, och därmed finns det inte heller - tyvärr - några enkla lösningar. Under sommaren passade jag själv på att arbeta tillsammans med personal i vården för att studera deras arbetsförhållanden på plats. Det var riktigt tankeväckande.

Svensk sjukvård håller världsklass, det har jag skrivit många gånger. Däremot kan man verkligen fundera över om denna höga klass även gäller arbetsmiljön och organisationen. Det handlar om massor av olika detaljfrågor som IT-användning i vården (inte minst för att "spara steg" och skapa en bättre arbetsmiljö), lönebildning, ledarskap och nytänkande om styrning och ledning.

Vårdförbundet pekar ut 14 av 21 landsting som sådana, där situationen varit särskilt svår. Vi som leder dessa 14 landsting kan naturligtvis dra lärdom av de övriga sju. Men i ännu högre grad kan det vara på plats att fundera över varför just vården som bransch är så utsatt.

Vårdförbundet har, som sagt, intressanta synpunkter. Det finns goda skäl att klarlägga hur problemet ser ut, och vilka olika tänkbara lösningar som finns. Rapporten från Vårdförbundet är självfallet en partsinlaga. Men det är en väldigt bra ansats för fortsatta diskussioner. Det ska vi ta på stort ansvar i den politiska ledningen för vårt landsting.

Bra vård - och ännu bättre

I dagens UNT finns en artikel om en viktig manifestation. Det handlar om en av de absolut vanligste formerna av cancer, nämligen bröstcancer. Ungefär 7000 kvinnor drabbas varje år, men därmed också män, barn och andra anhöriga och medinsjuknande. det gör att bröstcancer verkligen är en sjukdom att ta på stort allvar. Lyckligtvis klarar en väl fungerande sjukvård att bota allt fler, och idag överlever efter rätt behandling. En av de viktigaste faktorerna för det är tidig upptäclkt och snabb behandling.

Utan tviivel är det så att det går att göra mer, på detta som på alla andra områden. Men det kan också vara bra att veta hur vi idag ligger till, både i Sverige och i vårt landsting. Lyckligtvis finns det numera ganska god statistik som visar den saken. Sverige ligger nämligen mycket väl till, kanske rent av bäst i världen. I Sverige hör Uppsala län till de landsting som har absolut bäst värden i de öppna jämförelser av vården som Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting genomför varje år. Uppsala län har den tredje högsta överlevnaden fem år efter insjuknande, tredje kortaste tiden från första besök hos specialist till operation. Akademiska sjukhuset är dessutom det universitetssjukhus som har den lägsta andelen omoperationer på grund av tumördata, vilket görs om det finns en risk för att tumören spridit sig.

Det är inte samma sak som att vi kan luta oss tillbara och vara nöjda med topplaceringen. Sjukvården måste hela tiden fortsätta att bli bättre. Om det, som uppges i artikeln, finns patienter som måste vänta så mycket som fyra veckor på ett provsvar, så finns det mer att göra.

Att landstinget i Uppsala län ligger långt framme i Sverige, och att Sverige ligger långt framme i världen, är något vi kan vara stolta över. men vi måste fortsätta att utveckla cancervården - inte bara när det gäller bröstcancer. Bemötande, delaktighet i behandlingen och kortare väntetider är som så ofta några av de områden där det finns mer att göra.

En viktig reform för Akademiska

Idag skriver Christofer Fjellner och jag i UNT om det nya patientrörlighetsdirektivet. Det ger möjlighet för patienter att söka vård i andra länder och är ett viktigt steg emot ökad patientmakt. Men patienternas ökade möjlighet att välja vård ger andra positiva effekter för oss i Uppsala.

Akademiska sjukhuset är världsledande på många områden. Den medicinska kvalitén är allmänt mycket god och i många fall i absolut världsklass. De ökade möjligheterna för patienter att göra egna val är därför en mycket spännande möjlighet för Akademiska sjukhuset. I Alliansen kommer vi självklart att arbeta med att sätta Akademiska sjukhuset på världskartan i ännu högre grad  än tidigare.

Vi i Alliansen är stolta över Akademiska sjukhuset. Det går knappast en vecka utan att vi får nya bevis för den fantastiska verksamhet som bedrivs på sjukhuset, och dess betydelse för Uppsalas och länets utveckling får knappast att värdera. Det ska bli riktigt spännande att se vad den ökade patientrörligheten kan betyda för Akademiska och för hela Uppsala län.

Det här med balanskrav

Jag kan inte låta bli att känna mig en aning smickrad av att ännu en gång uppmärksammas av hemsidan Alliansfritt Sverige. Denna gång är det landstingets ekonomi som fått denna inte särskilt allians- eller moderatvänliga hemsida att ha synpunkter. Med i samma svep åker också kollegan i Uppsala kommun, Fredrik Ahlstedt.

Men om det nu inte vore så att Alliansfritt Sverige liksom har som idé att med mer eller mindre korrekta uppgifter svartmåla allianspolitiker, så kunde man ändå ha fråga om det inte vore på plats med lite faktakoll.

Alliansfritt Sverige hånar nämligen att i vi vårt landsting gör exakt det som i stort sett alla S-styrda landsting också gör. I år får alla landsting och kommuner nämligen lov att utanför det så kallade balanskravet också redovisa en så kallad jämförelsestörande post. Det handlar om beräkningsräntan för den pensionsskuöd som alla kommer och landsting måste hantera i framtiden.

Jag gick igenom årsredovisngarna för 2011 för alla S-styrda landsting, och de redovisade mycket riktigt sitt resultat enligt balanskravet i samtliga fall utom ett: landstinget i Gävleborgs län.

Det skulle alltså kunna bli ganska trångt i skamvrån - om det nu inte vore så att Alliansfritt Sverige nog låter de röda landstingen gå fria från granskning. Det är ju liksom poängen med en hemsida som heter som den gör. Men; va' sjutton... Ska man sänka välskötta, alliansstyrda kommuner och landsting,  får man ta och slira lite i hörnen ibland.

Ordning och reda

Förbereder måndagens landstingsstyrelse med att studera dcen senaste ekonomirapporten. Den visar god ordning på landstignets ekonomi - särskilt om man tar hänsyn till den minst sagt skakiga omvärld som vi har att leva i.

Ordning och reda, och balans i ekonomin, är en förutsättning för att slippa det absolut jobbigaste som finns i offentlig verksamhet, nämligen dramatiska nedskärningar. I länder som Grekland, men också i vissa kommuner och landsting, ser man tydligt vad som händer om det inte är god ordning på siffror och pengar.

Jag förstår att det kan låta konstigt för den som följer rapporteringen om landstinget i media. är inte landstinget en verksamhet i ständig kris, där just "nedskärningar" hör till vardagen?

Svaret är nej. Ekonomin är i god ordning, och sjukfrånvaron sjunker. Landstignet gör mycket stora investeringar, och kan också göra extra stasningar om det behövs för att klara det största problemet som vi fortfarande brottas med: de länga väntetiderna till specialistvård.

Visst finns det saker som kan bli bättre. Dit hör köerna (som sagt) men också arbetsmiljön och ledarskapet i en del verksamhet. Men den som vill beskriva vårt landsting (med undantag för köer till specialistvård och arbetsmiljön) i mörkare tongångar, den har anledning att titta på de fakta som finns om både ekonomin och kvalitén på den verksamhet som landstinget bedriver.

I veckan presenterades siffror som visade hur resandet i kollektivtrafiken ökat. Kvalitén i vården redovisas i Öppna jämförelser. Och ekonomin, som sagt, finns att granska i landstingets egna rapportering.

Kurs mot framtiden

På onsdag är det dags för vårt landsitng att göra något unikt. En strategisk plan med sikte på de kommande drygt tio åren ska klubbas efter mer än två års arbete. Det är, vad jag kunnat notera, första gången någonsin som vårt landsting faktiskt gör en sådan spaning i i framtiden.

Uppsala län växer snabbt. Sedan 2000 finns det inget län som haft en lika snabb befolkningsökning. Vi har landets längsta arbetslöshet och en ung, frisk och välutbildad befolkning. Då borde väl allt vara frid och fröjd?

Här finns också en medicinsk forskning som håller absolut världsklass, och en sjukvård som bidrar till ett mycket gott hälsoläge. Ändå finns det anledning för oss som har politiskt ansvar att vara oroliga inför framtiden. En snabbt växande befolkning ställer nya krav på vården och trafiken. Kostnaderna för sjukvård ökar. Nya metoder och nya kunskaper leder till nya krav på sjukvården, och det är inte gratis. Å andra sidan är det en utveckling som pågått i årtionden - och som helhet har lett till att vi idag kan bota fler till vad som trots allt är samhällsekonomiskt rimliga kostnader.

Det viktiga är att denna utveckling sker genomtänkt och planmässigt. Vårt landsting har som sagt aldirg tidigare tänkt framåt i den utsträckning som denna strategiska plan gör. Kanske hade många av dagens problem kunnat undvikas om vir redan för tio eller femton år sedan tänkt framåt. Kanske hade köer, arbetsmiljöproblem och bristfälliga lokaler då kunnat hanteras bättre.

men nu får vi laga efter läge. det ska bli spännande att ta avstamp mot framtiden, och intressant att se vart debatten kan leda.

Fakta och myter om vårdens resurser

Idag förekommer manifestationer lite varstans i landet på temat "stoppa nedskärningar i välfärden". Temat är givetvis politiskt, men det är tråkigt när politisk argumentation byggs på mer eller mindre medvetna osanningar.

Vårt eget landsting kan vara ett exempel. Jag har ganska många gånger fått svara på varför vi gör "nedskärningar" i vården. Svaret är alltid detsamma: det gör vi inte. I vårt landsting används mer pengar till hälso- och sjukvård än någonsin tidigare. Sedan Alliansen 2006 vann valet för första gången, så har anslagen till hälso- och sjukvård ökat med ungefär trettio procent. Det har lett till att fler kan få den vård de behöver, och hälsoläget i länet har också mycket riktigt blivit bättre under de sju år som gått.

Alliansens politik bygger i själva verket på en genomtänkt idé: vården ska få så mycket pengar som behövs för att ge invånarna en god sjukvård. På samma gång ska verksamheten bedrivas så effektivt som det går, för att skattepengarna ska användas så klokt som möjligt.

Därför vet jag faktiskt inte vad man demonstrerar emot idag. Några nedskärningar kan det i alla fall inte vara, eftersom sådana inte skett. Men om andra argument saknas för den egna politiken, så kan man naturligtvis måla upp en bild av ett tillstånd, som faktiskt inte stämmer.

Mångfald är bra

Egentligen borde det vara så självklart så att det inte behöver skrivas. Men vi lever i en värld där mångfalden ifrågasätts. Det sker på olika sätt, med olika motiv och av olika avsändare. Ibland är rent av det enda som förenar just motviljan mot mångfald.

Visst kan det vara jobbigt att välja. Ofta blir allting så mycket enklare om någon annan gör valen åt oss. Skillnaden mellan olika altenativ kan vara försumbara - och ibland är riskerna med att göra val så stora att de överväger högst eventuella fördelar.

Alla dessa problem är helt korrekta invändningar emot ett samhälle som bygger på att människor gör fria val. Det är bara det, att de också är klockrena argument just för ökad mångfald.

Genom historien har det funnit politiska system och tankar som på olika sätt arbetet emot mångfald. de m,est extrema av dessa system har med de yttersta av våldsmetoder gått ganska brutalt fram, för att skapa samhällen där valen blir färre och medborgaren "befrias" från tvånget att välja. Att gilla mångfald är nämligen ett mycket ideologiskt ställningstagande.

Det finns som sagt många val som verkligen inte är enkla. När vi står i valsituationen är det då frestande att önska att man kunde avstå. Det är då man ska komma ihåg hur lite som skiljer det ganska triviala valet i vardagsfrågor från möjligheten att välja fritt mellan olika politiska partier, ha friheten att välja resmål på nästa semester eller själv bestämma inriktningen i de personliga, livsavgörande frågorna.

Det kan verka trivialt att kunna välja telefonbolag, skola eller pensionsförvaltare. Men de val vi ställs inför är följden av ett medvetet myndigförklarande av människor. På samma sätt har det ideologiska motståndet mot mångfald och valfrihet sina rötter i en misstro mot människors förmåga. Vi som tror på mångfald måste just därför alltid vara beredda att försvara rätten att välja - och vara beredda att göra det med argument som visar att vi tror på människors förmåga.

Rätten att välja har inte alltid varit självklar. Det är den inte heller idag. Mångfald är bra, men mångfalden kräver att vi som tror på den står upp för den.

Bra, bättre eller sämre?

Sveriges Television berättar idag om en undersökning som visar att väljarna tycker att välfärden har blivit sämre. Många andra medier hakar naturligtvis på, och det är verkligen uppgifter som är värda att ta på allvar.

Om människor tycker att kvalitén i välfärden har försämrats, så måste vi som är ansvariga granska noggrant vad som ligger bakom. Är det faktiskt så, att vården, skolan och omsorgen har blivit sämre - eller finns der faktorer som gör att människor uppfattar, att det är så?

Jag håller mig till att fundera över tillståndet i sjukvården. Det ligger i landstingets ansvar, och vi som har förtroendeuppdrag i landstinget måste givetvis ta människors oro på allvar.

Lyckligtvis har vi på senare år allt mer börjat mäta kvaliteten i vården. Det gör att vi vet en hel del om hur bra vården faktiskt fungerar. Det vi då kan konstatera, det är att kvaliteten i vården faktiskt har förbättrats på senare år. Fler överlever ett cancerbesked, fler får den vård de behöver, väntetiderna är kortare (fast på den punkten är vi i vårt landsting fortfarande alldeles för dåliga) och vården har, tro det eller ej, tillförts mer resurser på senare år.

Men man hör ju så mycket elände, om felbehandlingar och dåligt bemötande?

Visst, och brister ska naturligtvis jagas och åtgärdas; det har jag skrivit om tidigare. Men brister förekommer idag, har förekommit tidigare, och kommer att förekomma i framtiden oavsett vem som styr i vården. Det viktiga är att ha rutiner för att se och åtgärda brister, och att följa upp det som inte fungerar sm det ska. Även här vill jag bestämt påstå att vården har blivit bättre på senare år. Framför allt har vi blivit bättre på att lyfta fram bristerna i ljuset och föra en allmän debatt om dem.

Men det viktigaste av allt är att människors oro för att vården inte håller tilöräckligt kvalitet eller får tillräckligt med resurser behöver tas på allvar. Vi behöver berätta mer om vad som kan göras för att vården ska böi ännu bättre - och vi behöver se till så att svensk sjukvård beskrivs korrekt och sakligt. Det är en utmaning under det närmaste året, fram till nästa års viktiga val.

Paint it, Black

Det gläder att även politiska motståndare hittar till den här bloggen. Det har till exempel en hemsida som heter "Alliansfritt Sverige" gjort. Rentav är det ganska kul att de också länkat till ett inlägg här på bloggen; ett inlägg som handlade om det självklara faktum att det alltid finns saker som kan bli bättre. Och att vi som arbetar med politik måste fortsätta att hitta bristerna och göra något åt dem.

Det inlägget, liksom många andra jag skrivit, handlar alltså om de brister och problem vi har i den verksamhet som landstinget bedriver (Alliansfritt Sverige glömde kollektivtrafiken, men det finns ett och annat bekymmer även där). Skälet till att jag gärna skriver om våra brister och problem är helt enkelt att det ju är de som är intressanta att jobba med. Det finns inte så mycket anledning för oss som har politiska förtroendeuppdrag att lägga krut på det som fungerar.

Det är därför jag flera gånger har skrivit om köer, brister i bemötande, bemanningsproblem och krångel i busstrafiken. Men inte bara om det. Det var därför jag jobbade nattpass på Akademiska sjukhuset i somras och varje vecka gör besök på många av de olika verksamheter som vårt landsting bedriver. Det kommer jag att fortsätta göra.

Men det finns annat som jag också kommer att fortsätta att skriva om. Som att vi har landets bästa strokesjukvård, en cancervård i världsklass, ett universitetssjukhus som rankas som landets tredje bästa, att invånarna i Håbo blivit nöjdare med primärvården (eftersom de kan välja mellan tre olika vårdcentraler), att arbetslösheten är landets lägsta, att resandet i kollektivtrafiken ökar kraftigt, att fler än någonsin får den vård de behöver (men får vänta på tok för länge) och att den medicinska forskningen ständigt skördar nya lagrar.

Men det är ju klart; den som väntar sig att en hemsida som "Alliansfritt Sverige" skulle länka till ett inlägg som handlar om det som går bra i Uppsala län (eller i något annat alliansstyrt landsting), den har nog missförstått meningen med en sådan hemsida.

I vems intresse?

Jag läste en krönika i Göteborgs-Posten häromdagen (har tyvärr inte hittat den på nätet) och började ofrånkomligt fundera över olika bilder av hur samhället och välfärden fungerar. Är Sverige en av världens främsta välfärdsstater, med jämn inkomstfördelning och goda levnadsvillkor för de flesta? Eller lever vi i ett land av klyftor, orättvisor och missförhållanden?

Ser vi till fakta och statistik, så är bilden ganska tydlig. Sverige är inte bara ett rikt land, det är också ett land som är mer sammanhållet och välfungerande än de allra flesta jämförbara länder.

Därmed inte sagt att det inte finns samhällsproblem som behöver lösas. Vi har en sjukvård i världsklass, men det finns klara brister när det gäller väntetider, bemötande och patientinflytande. Vi har en skola som fungerar mycket bra för de flesta, men resultaten kan bli bättre och det brister ibland i ordning och reda. Alldeles för många saknar arbete, och det finns tveklöst problem att hantera när det gäller integration av nyanlända svenskar.

Inget av detta vinner på att sopas under mattan; tvärtom. Vi som har politiskt ansvar måste arbeta med dessa och många andra samhällsproblem, och jobba med det varje dag. Men i vems intresse ligger det att svartmåla Sverige?

Det finns också olika lösningar på problemen i samhället och olika visioner om en god samhällsutveckling. Det är bra, och det är exakt vad politik och samhällsdebatt ska handla om. Men vem vinner på att göra politiken och samhällsdebatten till en tävling i att beskriva saker dystrare än de faktiskt är?

Jag har inget svar på den frågan. Det enda jag vet är att det alltid kommer att finnas samhällsproblem att upptäcka och hitta lösningar på. För mig är det vad politik handlar om. Sverige är ett bra land, men det finns fortfarande mycket som kan bli bättre.

Ris och ros

Naturligtvis är det roligt att landstinget lyfts fram som näst bäst i landet när det gäller ekologiska råvaror i den mat som påroduceras. Vi har redan tidigare legat i topp på detta område, och den toppositionen ska vi behålla. En näringsriktig mat lagad på goda råvaror måste vara en självklar del i arbetet för en mer hälsofrämjande livsstil. Nu går vi också vidare och bygger nya kök på länets sjukhus för att göra maten för patienterna ännu bättre.

Mindre roligt är att landstingets lokaler inte lever upp till våra egna miljökrav. Men det pågår intensivt arbete för att komma tillrätta med det. Många av de lokaler där landstinget bedriver sin verksamhet är både gamla och slitna. Därför pågår ett massivt upprustningsarbete, där Framtidens Akademiska är det största projektet.

Så jobbar vi vidare i landstinget. Vi är bra på mycket, men inte på allting. De brister vi ser tar vi tag i och rättar till. Och det som fungerar bättre utvecklar vi för att ligga kvar i framkant.

Bristerna finns inte bara i fastighetsbeståndet. Det finns en hel del att göra med väntetider och tillgänglighet, med bemötande och med patienternas delaktighet i vården. Det ä'r därför vi gör riktade kösatsningar, effektiviserar i verksamheten, låter patienter läsa den egna journalen på nätet och öppnar för fler alternativ i vården.

Det vi är bra på, förutom ekologisk mat, är till exempel god kvalitet i vården (även om man får vänta för länge...), framstående forskning och en god ekonomi. det sista behövs för att klara framtidens utmaningar.

Brister

Idag presenterade Dagens Samhälle en sammanställning över landets växande kommuner. På en mycket hedrande tredje plats kom min egen hemkommun, Knivsta. Extra glädjande är att Knivsta också hamnar högt i andra undersökningar och rankningar.

Jag publicerade resultatet på Facebook - och mycket snabbt kom det kommentarer om saker som INTE fungerar i Knivsta kommun. Enskilda lärare som inte håller måttet och stökiga klasser, till exempel.

Så är det ofta, i skattefinansierad verksamhet lika väl som i andra sammanhang. Det finns alltid brister som behöver åtgärdas, och det finns alltid saker som kan bli bättre. Sådana brister är helt enkelt naturliga, och de kommer alltid att förekomma - hur bra verksamheten än fungerar i det stora hela.

Naturligtvis är det också den viktiga frågan för den som ger sig in i politiskt arbete. Mycket av den politiska verksamheten är faktiskt en fråga om att se brister, och att göra något åt dem. Men det gäller då också att vara klar över vilka brister som är verkligt allvarliga.

I landstinget ser vi varje dag saker som skulle kunna fungera betydligt bättre. Det är inte samma sak som att versamheten inte fungerar särskilt bra. Tvärtom har vi en sjukvård som håller en mycket hög kvalitet - men som likafullt verkligen kan förbättras. Ofta handlar det som kan bli bättre om väntetider, om patienternas delaktighet i den egna vården och om hur man som patient eller anhörig blir bemött.

Jag kan alltså inte lova en sjukvård som är helt utan brister. Däremot kan jag lova att vi som är förtroendevalda i landstinget kommer att fortsätta att leta efter bristerna - och att göra något åt dem.

Ett samtal om jämlik sjukvård

En av dagens huvudpunkter har varit en intressant föreläsning och diskussion med regeringens utredare av en ny patientlagstiftning, Johan Assarsson. Fakturm är att Assarssons utredning, och diskussionoen vid mötet, mer kom att handla om hälso- och sjukvården som helhet.

I många delar har vi i Sverige världens bästa sjukvård. Men det finns uppenbara brister. För även om själva vården rent mediciniskt håller god kvalitet, så är det inte lika bra ställt med bemötande och delaktighet. Här måste den svenska vården bli bättre.

Inte nog med det. Skillnaderna är också stora på den vård du får, beroende på var i lamndet du bor, om du är man eller kvinna, och vilka levnadsvillkor du har. Vi har helt enkelt inte den jämlika sjukvård som vi vill tro att vi har.

Johan Assarsson lägger nu en rad förslag för att komma till rätta med problemen. Många av förslagen handlar om patientens ställning och möjlighet att påverka. Det är alltså viktiga förändringar som görs, därför att de behövs med utgångspunkt i de brister som faktiskt finns.

Det var också väldigt intressant att just med den utgångspunkten göra det vi gjort idag: en bred diskussion med företrädare för olika partier, fackliga organisationer och chefer i sjukvården.

Samtalet var intressant och givande på många sätt. Det kanske mest intressanta var ändå att se de politiska skillnader som uppdagades.

I Alliansen tycker vi att patienten självklart ska vara i centrum. Som patient ska man ha inflytande över den egna vården och möjlighet att både påverka och att göra egna val. Lika självklart måste dessa val vara informerade och bygga på kunskap om olika alternativ. En rent medicinsk bedömning av vårdbehov måste givetvis också vara en del av det informerade valet.

Mot detta står en uppfattning som går ut på att det är farligt om patienten får göra sådana egna val. Att låta patienten bestämma ses, uttryckligen, som en förskjutning av makt från politiker till patient. det är, med förlov sagt, en något häpnadsväckande inställning som inte bara säger något om den politiska synen på sjukvården. Den har ett tydligt drag av människosyn, och av att inte tilltro människor förmåga att göra informerade val om det viktigaste som finns: det egna hälsotillstndet.

Det betyder att det finns en konflikt i svensk politisk sjukvårdsdebatt. På den ena sidan vi som tror på en starkare ställning för patienten. På den andra sidan de som ser patientens makt som ett hot mot en politisk detaljreglering av sjukvården. För egen del tycker jag det är lätt att ta ställning för patienten.Det ger dessutom en både jämlik och mer rättvis sjukvård.

Sant och falskt om välfärden

På senare tid har situationen i välfärden fått en hel del uppmärksamhet. Påståenden om ekonomiska nedskärningar, bristande kvalitet och så kallade skandaler duggar tätt. Ofta får dessa påståenden en hel del uppmärksamhet, och nästan lika ofta tillåts påståendena passera utan närmare granskning. Det är hög tid att det demokratiska systemets granskningsfunktioner synar en del av argumenten i välfärdsdebatten i sömmarna.

Skattetrycket i Sverige är högst i världen, men har sjunkit något de senaste åren. Samtidigt som människor har fått mer i plånboken, så har de samlade skatteintäkterna ökat. Det beror på att fler människor är i arbete och bidrar till den gemensamma välfärden.

De ökade skatteintäkterna används till de viktiga delar av välfärdens kärna som ofta påstås ha fått känna av nedskärningar. I Uppsala län har sjukvården tillförts ungefär 30 procent mer resurser sedan 2007. Det är pengar som används till sjuksköterskors löner, till att rusta vårdens lokaler och till att ge patienter en sjukvård som hör till de allra bästa i landet.

Osakliga påståenden haglar också om privata vårdgivare. Sanningen som behöver berättas är att både den offentliga och den privat drivna vården tillsammans ger människor en bättre välfärd. Den andel av sjukvårdens resurser som går till andra utförare än landsitnget själv dränerar inte vården på pngar – tvärtom gör dessa resuser att vården blir bättre.

En tredje sanning som behöver berättas är att människor faktiskt tycker att det är bra att kunna välja skola, sjukvård och omsorg. Det egna valet ökar kraven på kvalitet och bemötande, men ännu viktigare är den direkta möjligheten att påverka innehållet i verksamheten.

Det finns en annan väg en den som Alliansen slagit in på. Den vägen leder tillbaka till monopol, krångel, byråkrati och bristande kvalitet. Vårdskandalerna var inte färre när endast landsting bedrev sjukvård och kommuner bedrev all skola och omsorg i egen regi. Det kan vara på sin plats att minnas att det inte alls var bättre förr.

Framgångar och krav

Bilden av Akadmeiska sjukhuset är komplicerad. På senare tid har mycket handlat om personalens situation, arbetsmiljön och trycket på vården och de anställda. Där finns mer att göra, det råder ingen tvekan om den saken. Men en minst lika viktig del av bilden är alla de framgångar som sjukhuset skördar när det gäller forskning och utveckling.

Bara de senaste veckorna har vi kunnat se åtskilliga exempel på att det vid Akademiska sjukhuset faktiskt bedrivs en medicinsk forskning som håller absolut världsklass. Flera stora medicinska konferenser pågår just nu i Uppsala, och i Amsterdam är världens blickar riktade mot sjukhuset och Uppsala universitet under en av världens största medicinska kongresser om just hjärt-/kärlsjukdomar.

Forskningen vid sjukhuset och universitetet kan inte hålla internationell toppklass om inte vården gör det. Därför har vi som är politiskt ansvariga en viktig uppgift i att ge vården förutsättningar att befinna sig på den nivå där den hör hemma. Därför är det oroande om vi inte har en tillräckligt bra personalpolitik, och att sjukhuset inte är en tillräckligt attraktiv arbetsplats. Här görs kraftinsatser för att säkra och förstärka den positionen.

Under de sju år som Alliansen haft det politiska ansvaret har det åtskilliga gånger påståtts att sjukhuset skulle vara hotat, utastt, på väg att förlora sin ställning och till och med föremål för planer på nedläggning. Den senaste tidens uppmärksamhet kring forskningen vid sjukhuset visar att sådana påståenden är helt felaktiga. Däremot måste vi bedriva ett ständigt arbete för att se till så att sjukhuset bevarar och satärker sin position. Det sker naturligvis inte genom påståenden om att sjukhuset skulle vara hotat utan genom ett målmedvetet arbete med att göra sjukhuset till en bättre miljö för forskning och utveckling.

För att det behövs

Jag har idag haft nöjet att berätta för drygt hundra moderata vänner i Uppsala län om den politik som vi för i landstinget. Det gav tillfälle att berätta om historiska satsningar på sjukvården i länet, på en allt bättre kollektivtrafik och om investeringar för att modernisera Akademiska sjukhuset och Lasarettet i Enköping. Många i publiken tackade för informationen, men det ledde också till en den intressanta frågor.

Frågorna som ställdes handlade bland annat om den politiska debatten som förs i landstingspolitiken, och det pågår onekligen en politisk debatt som ibland visar på en ganska hög konflikttnivå. Vi som representerar de bägge politiska blocken har nämligen ganska olika grundsyn i frågor som har med landstinget att göra.

För egen del (jag har berört det tidigare) är jag alltid mån om samförstånd och dialog i politiken. Men politik handlar också om att fatta beslut, och om att staka ut en linje. I det läget måste man som politiker och som förtroendevald vara beredd att ta en politisk fajt för olika ståndpunkter. Inte minst när både fakta och magkänslan visar att man har rätt.

I vårt landsting finns det uppenbara sådana frågor. Den tydligaste gäller patienters möjlighet att välja olika vårdgivare. Där har vi sett uppenbara exempel på att invånarna i länet gillar mångfalt, och att kunna välja. Och inte nog med det; vi ser dessutom uppenbara exempel  att det faktiskt fungerar.

I Alliansen är vi rörande överens om att mångfald och valfrihet är helt rätt. Partierna till vänster är benhårda motståndare. I en sådan fråga, och med sådana positioner, kan inte det goda få lov att bli det bästas fiende. Vi i Alliansen är då inte beredda att backa, och framför allt inte backa in i en helt felaktig ståndpunkt, men kan också bara beklaga att andra partier av rent ideologiska  skäl inte är redo att justera sin ståndpunkt.

Arga doktorn

Visst kan man ha synpunkter på programmet "Arga doktorn". Säkert förstår människor som ser programmet, att vården som alla andra verksamheter har begränsade resurser. Även vi som är verksamma som förtroendevalda i landsting önskar att pengarna räckte ännu längre. Samtidigt är det faktiskt inte "resurser" (det vill säga skattepengar) som är den största bristvaran i sjukvården.

Därtill finns en viktig princip i all skattefinansierad verksamhet, och det är att behandla alla lika. Det är enkelt att se ett enskilt, ömmande fall. I själva verket måste vården mer än de flesta verksamheter faktiskt ha givna och tydliga regler och riktlinjer för i vilka fall behandlingar ska göras och vilka alternativ som står till buds. Alternativet skulle vara att människor behandlas godtyckligt, och det skulle faktiskt vara ännu värre. Mycket värre.

Men med det sagt, så är det bara att konstatera två andra saker.

Det ena är att det finns häpnadsväckande brister i svensk sjukvård när det gäller delaktighet och bemötande. Ingen ska behöva uppleva det som beskrivs i kvällens program. Ändå händer det. Så länge vi ser exempel på felbehanding, missade diagnoser och dålig journalföring så finns det också mer att göra för att bli bättre på att ta hand om patienter.

Det andra är att vården är mer ojämlik än många tror. Det som inte är acceptabelt, och omöjligt att förklara, är när skillnaderna vlir allt för stora beroende på var i landet du bor. Här behövs krafttag för att göra vården mer jämlik och rättvis.

Vi som tagit på oss uppgifter som landstingspolitiker har en del att göra. Och: i dessa tider när vi i de politiska partierna är i full färd med nomineringar inför nästa års val, så är du som har synpunkter på svensk sjukvård varmt välkommen att kandidera.

Kurs mot framtiden, del II

Utöver att anställa landstingsdirektör har landstingsstyrelsen idag också fattat beslut om att föreslå landstingsfullmäktige en strategisk plan för landstinget. Planen tar sikt lite längre fram än de närmaste tre åren, som brukar vara den längsta tid ett landsting blickar framåt i normala fall.

För drygt två år sedan började arbetet med den plan som landstingsstyrelsen nu arbetat fram. Vi har haft kunskapsseminarier, hearings med olika experter, flera politiska diskussioner och till sist en politisk behandling som inneburit att det dokument som nu klubbades har varit uppe till behandling inte mindre än tre gånger. Få politiska dokument har diskuterats så mycket och så länge.

Ska man försöka att beskriva den mer långsiktiga inriktningen med några få rader, så kan man säga att det gäller att hålla kostnadsutvecklingen i schack (svårt, men inte omöjligt), stimulera fortdatt förnyelse och utveckling av vården, rusta landstingets lokaler, stärka tillväxten i länet och sist men inte minst stärka och understödja den högspecialiserade sjukvården, kopplingen till forskning och utveckling och samverkan både med näringsliv och samhällsliv och med omgivande landsting i olika riktningar.

Det låter sig sägas, och förhoppningsvis låter det sig också göras. Men för att vårdens utveckling ska vara gynnsam så krävs också en anpassning till nya krav. Jämfört med för en generation sedan är dagens patienter betydligt mer informerade, krävande - och kräsna. Framtidens patienter kommer i ännu mindre grad att vara beredda att vänta på vård och kommer knappast att acceptera att vården inte möter de krav på inflytande och bemötande som är helt rimliga. Dessutom är det redan idag en självklarhet för de allra flesta att kunna välja mellan olika vårdgivare. Därför är inte bara kvalitet och trygghet, utan också valfrihet och inflytande, viktiga ledord för framtidens sjukvård.

Arbetet med den strategiska planen har pågått under stor öppenhet och med den genuina ambitionen att skapa ett dokument i största möjliga politiska samförstånd. Men vi har under resans gång sett både det ena och det andra exemplet på både rent ointresse för att ta fram en framtidsplan och stark politisk/ideologisk misstro mot saker som är helt självklara i andra delar av samhället, även i välfärdssektorn. Det är beklagligt att politiska låsningar så starkt ska hindra en i många fall helt nödvändig förnyelse av sjukvården.

Det hela slutade vid dagens sammanträde med att den politiska oppositionen (S,V och MP) yrkade avslag på den strategiska planen i dess helhet, något som får betraktas som ett aningen märkligt ställningstagande med tanke på de problem och utmaningar som väntar - inte bara de närmaste åren utan i kanske än högre grad på något längre sikt.

Nå, det är oppositionens sak att forma - eller snarare inte forma - en politik för framtiden på det sätt som de finner lämpligt. Vi i Alliansen har inte bara ställt in siktet på nästa års val, utan redan nu lagt grunden för landstingets utveckling mot mitten på 2020-talet. Det känns rätt så bra.

Kurs mot framtiden, del I

Har just kommit hem efter en riktigt bra dag på jobbet. Dels har landstingsstyrelsen idag rent formellt anställt Eva Ljung som landstingsdirektör. Det är ett beslut som gläder mig mycket, och som är bra för vårt landsting och dess utveckling. Med Eva får vi en ledare för verksamheten som är tydlig och målmedveten, men också en person som är både lyssnande och empatisk. Jag är övertygad om att Eva är rätt person att leda verksamheten genom de svårigheter och problem som präglar svensk sjukvård, inte bara i vårt landsting. Eva har kunskaper och erfarenheter från andra verksamhetsfält som jag tror att vården kan ha nytta och glädje av i framtiden.

För visst har sjukvården problem, stora problem till och med. Diskussionens vågor går höga i svensk sjukvård just nu, och har gjort så under en längre tid. Jag är fullständigt övertygad om att det behövs en hel del nytänkande och friska tag i sjukvården - och då kan det kanske vara på sin plats att hämta idéer om ledarskap och utveckling från andra "branscher". Eva Ljung är tandläkare till professionen - och jag är helt övertygad om att det är en styrka och en tillgång att kunna ta med sig erfarenheter och kunskaper därifrån i arbetet med att leda hälso- och sjukvård. Att det sedan krävs medicinsk kompetens för att ställa diagnos och sätta in rätt behandling - det är faktiskt en helt annan sak.

Det ska bli ett nöje att samarbeta med Eva. Jag är också glad för det starka stöd för hennes namn jag mött hos fackliga organisationer och hos medarbetare som haft med henne att göra. Med Eva tror jag att vårt landsting kan ta ut kursen mot framtiden med både arbetsglädje och tillförsikt.

På tal om framtiden fattade landstingsstyrelsen också beslut om en strategisk plan med sikte på ett längre tidsspann än de tre år som en regelrätt landstingsplan normalt brukar omfatta. Men den strategiska planen är faktiskt värd sitt alldeles egna blogginlägg.

Syftet med en bra välfärd

Idag får det bli några rader om en nyhet i Svenska Dagbladet - med bäring även på andra delar av den gemensamma välfärden. Ju rikare en kommun är, destor sämre är lärartätheten, basunerar tidningen ut. Men är verkligen antal elever per lärare det viktigaste nyckeltalet för hög kvalitet i skolan?

Skolans viktigaste uppgift är att lära eleverna att läsa skriva och räkna. Därtill behöveer eleverna kunskaper i skilda ämnen inom natur- och samhällsvetenskap. Ingen ifrågasätter att det behövs lärare för att förmedla dessa kunskaper och ge en god undervisning. men blir undervisningen bättre, och lär sig eleverna mer, med automatik för att det finns fler lärare?

Svaret på frågan är att sambandet minst sagt är tveksamt. mer troligt är att den viktigaste faktorn för att skolan ska klara sin uppgift är exakt det som rektor Harri Koski på Mrbyskolan i danderyd (den kommun i landets som har flest elever per lärare) pekar ut som framgångsfaktorer: lärare som är kunniga, engagerade och strukturerade, och att vi har ordning och reda i klassrummen. På Mörbyskolan är lektionstiden helig.

Fler lärare kan vara bra för att skolan ska bli bättre - i vissa fall. I långt mycket fler fall är det som behövs exakt det som en rektor i en kommun med landets lägsta lärartäthet pekar på. Det kanske kan vara en lärdom inte minst för de kommuner som stoltserar med bra mycket högre lärartäthet än Danderyd - men också med långt mycket sämre resultat för eleverna.

Skolan är till för att ge eleverna kunskap och förbereda dem för livet, inte för att ge lärarna jobb och många kollegor. Så är det för övrigt med välfärden som helhet. den är till för att skapa just välfärd, inte för att skapa vare sig fler jobb eller ökade vinster för dem som driver verksamheten.

Ny landstingsdirektör

Idag presenteras Eva Ljung som ny landstingsdirektör. Hon är för närvarande tillförordnad landstingsdirektör och har tills nu varit chef för Folktandvården i länet. Vi har haft många kompetenta kandidater och har valt Eva Ljung för att vi anser att hon är rätt person att ta sig an de utmaningar som vårt landsting har. Dit hör långa väntetider och viktiga arbetsmiljöfrågor.

Jag är väldigt nöjd och glad med förslaget till beslut. Eva Ljung har under åren som chef för Folktandvården visat ett mycket gott handlag när det gäller att kombinera en ekonomi i balans med hög tillgänglighet och bra bemötande - samtidigt som personalen trivs på sina arbetsplatser och känner att arbetsmiljön är god. Det är en svår balansgång där hela vårt landsting kan bli mycket bättre. Säkert kan mycket hämtas ur Eva Ljungs erfarenheter från Folktandvården.

Landstignets viktigaste och helt dominerande verksamhet är hälso- och sjukvård. Det är ett område som på många sätt är speceiellt, och som ställer stora krav både på kunskap om verksamheten och på insikt om de speciella förhållanden som råder. Men sjukvården mår också just därför bra av att ta vara på kunskaper och erfarenheter från andra områden. I vårt landsitng finns tusentals människor som tillsammans bär på mängder av kunskap och erfarenhet på olika områden. En av de saker som vi kan bli bättre på är just att dra bredare nytta av alla dessa kunskaper, för det gemensamma bästa. Där tror jag att vår nya landstingsdirektör har en av sina styrkor.

Det ska bli spännande och roligt att samarbeta med Eva. Redan den tid vi har haft sedan i mars har gett många tillfällen både till skratt och till allvarliga samtal. Nu fortsätter arbetet med att göra vårt landsting till en modernare och bättre verksamhet på alla olika områden.

Cancervård i världsklass

I stort sett varje morgon börjar för min del med att titta igenom media för att ta del av aktuella frågor och debatt. Idag fastnade jag för en debattartikel i Dagens Nyheter om skillnader i cancervården.

Tre läkare, alla själva aktiva inom cancervården, lyfter fram det faktum att våren ser olika ut beroende på var du bor i landet. Först av allt kan jag konstatera att vi i vårt län kan vara glada över en cancervård som hör till de bästa i landet. Det finns flera orsaker till det - men det ger inte skäl att luta sig tillbaka och vara nöjd.

2009 presenterades en nationell cancerstrategi, som sedan följdes av inrättandet av sex regionala cancercentra i var och en av la ndets sjukvårdsregioner. Arbetet med att samverka om cancervården har alltså just kommit igång, och det är en ömtålig process som väldigt mycket handlar om att säkerställa en god vård för alla cancerpatienter.

En av de skillnader som de tre cancerläkarna inte lyfter fram är nämligen skillnaden i behandling av olika cancerdiagnoser. Chansen att överleva är helt enkelt väldig olika, inte bara beroende på var du bor - utan också beroende på vilken cancerdiagnos du får. Förmågan att behandla olika diagnoser skiler sig nämligen oerhört mycket. Här måste vi som har det politiska ansvaret vara mycket varsamma i uppföljningen av hur olika delar av cancervården utvecklas, och hur resurser används för att åstadkomma det som alla nog är ense om. Det måste vara patientens behov som avgör.

Chansen att överleva i cancer har med åren ökat dramatiskt. Det finns en rad orsaker till det. Den medicinska utvecklingen, med nya läkemedel och andra behandlingsformer, leder givetvis till att förutsättningarna förbättras. I Uppsala kan vi vara stolta över lokaliseringen av den nya Skandionkliniken, som ju är ett nationellt projekt just för att öka möjligheterna för patienter från hela landet att få ta del av den senaste behandlingen. Jag är väldigt glad över att vi mellan landets alla landsting har kunnat komma överens om att bygga kliniken, och ser mycket fram emot att den ska skunna starta sin verksamhet.

Men vårdens resurser är begränsade. De har de alltid varit, och kommer alltid att vara. Även om Alliansen på senare år satsat mer på sjukvården än någonsin tidigare i vårt landsting, så måste vi fortfarande hålla hårt i landstingets pengar. Det är en mycket svår balansgång när nya läkemedel, nya behandlingsformer och nya diagnoser ställer krav på ständigt ökade resurstillskott. Därför måste vi även inom cancervården i varje läge vara beredda att väga varje satdas krona på guldvåg - för att även i fortsättningen kun na ha an cancervård för patienter i vårt län som håller absolut världsklass.

Alliansen jobbar på det. Varje dag. Vårt landsting ligger mycket långt framme vad gäller en god cancervård. Det är en framgångsfaktor som vi inte kan göra avkall på.

Ett komplicerat samspel

Jag har just hört bostadsminister Stefan Attefall debattera bristen på studentbostäder med socialdemokraternas Veronika Palm. Som så ofta blev det en något konstig diskussion.

Att det råder brist på studentbostäder råder det ingen motsättning om, inte heller om att det behöver byggas fler. Men hur det ska gå till...? Tja, det råder inte bara delade meningar om den saken; det tycks vara svårt att få till det eftersom bristen består.

Under några decennier har vi i vårt land prövat om det går att öka bostadsbyggandet med hjälp av subventioner. Samtidigt har vi en av världens mest reglerade hyresmarknader - som fungerar precis som man kan vänta sig. På senare år har de företag som faktiskt bygger bostäder blivit allt tydligare med vad som är det stora problemet: det är för krångligt, och därmed också för dyrt, att bygga bostäder. Det gäller i synnerhet hyresrätter.

Vi har alltså fått en situation där politiska beslut har bundit ris åt egen rygg. Det som då måste till, från politikens sida, är inte mer av samma sak - för det kommer bara att göra ont värre. Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått.

Det är också exakt vad regeringen gör, även om effekterna låter vänta på sig. Det pågår ett arbete med att förenkla regler och att underlätta för dem som faktiskt bygger bostäder. Men sådana förändringar tar tid, och det gäller att ta ett helhetsgrepp - vilket också pågår för fullt.

Det är också just så, som samhället fungerar. Samhället är inte en motsättning mellan marknad och politik, utan ett växelspel mellan olika aktörer som är beroende av varandra. Det som i grunden fick mig att skriva, var en sak som Palm säger i början av debatten: "Det går att göra saker med politik. Man behöver inte bara luta sig tillbaka och vänta på att marknaden ska lösa problemen". Det är, med förlov sagt, ett märkligt uttalande.

Sambandet mellan marknad och politik är både enkelt och komplicerat. En av politikens roller är nämligen att formulera spelreglerna för marknaden. Men politiken är också en del av marknaden, eftersom välfärdssektorn behöver leverantörer av allt ifrån förbrukningsvaror och enklare tjänster till bostäder, motorvägar och byggnader. Följden blir att det inte går att förenkla förhållandet mellan politik och marknad till någon sorts motsats - och tro att exempelvis avregleringar innebär att politiken "träder tillbaka".

Marknaden löser nämligen aldrig politikens problem; det får politiken vackert göra själv. Däremot kan politiken skapa problem - och det är just vad politiken gjort på bostadsmarknadens område. de är de skadorna som nu måste repareras, på bostadsmarknaden precis som på andra områden.

Jag skriver helst om den egna politiken, men ibland måste man också varna för effekterna av andra partiers förslag. Vi har under efterkrigstiden sett följderna av en misslyckad bostadspolitik, som Alliansen nu reformerar. Det vi lärt oss av bostadspolitiken bör vi dra erfarenhet av på andra områden där marknaden och politiken samexiterar. Det som ligger närmast till hands att varna för är det som Svenskt Näringsliv pekade på i våras, nämligen effekterna för välfärdssektorn om vinster förbjuds.

Men det är en annan historia, som jag ska be att få återkomma till.

Med sikte på 2014

Jag har idag talat med det moderata länsförbundets ordförande Magnus G Graner och meddelat honom att jag inte kommer att kandidera till riksdagen i valet nästa år. Skälet är enkelt. 2014 vill jag helt och hållet koncentrera mig på valet till landstingsfullmäktige, som jag är övertygad om att vi kommer att vinna en tredje gång.

Sedan 2006, de två senaste mandatperioderna, har jag parallellt med uppdraget som landstingsråd och ordförande i landstingsstyrelsen också varit ersättare i riksdagen. Förtroendet att få en fin placering på riskdagslistan har jag hela tiden upplevt med stor ödmjukhet, och jag kände mig väldigt stolt och hedrad när jag än en gång nominerades till att kandidera till riksdagen inför nästa års val. Men jag känner samtidigt ett behov av att markera tydligt, att min viktigaste ambition i nästa års val är att söka nytt förtroende för Alliansen i landstinget.

När vi nästa år möter väljarna, har Alliansen och vi moderater haft väljarnas förtroende i åtta år. Det är en lång tid. Det krävs kraft och nya idéer för att förvalta förtroendet och söka det på nytt. Mycket har hänt både i vårt landsting och i Sverige sedan 2006 - men det är också mycket kvar att göra. Vi har kunnat lösa många av de samhälls- och välfärdsproblem som vi haft att hantera under dessa år, men nya har tillkommit och alla utmaningar är fortfarande inte lösta.

Jag är stolt över det vi gjort i landstinget sedan 2006, men vi har mycket kvar att ge. Många viktiga reformer är fortfarande bara i sin början, och behöver utvecklas vidare för att Sverige även i framtiden ska ha en vård i världsklass. Det kommer att kräva att vi i Alliansen vågar ompröva våra reformer och genomföra justeringar av sådant vi själva beslutat och genomfört. Redan under hösten 2013 förbreds nya reformer, och mer kommer att behöva göras både under valåret 2014 och efter valet.

Min ambition, och min förhoppning, är att vara med och bidra aktivt till fortsatt utveckling av sjukvården, kollektivtrafiken, den medicinska forskningen och samverkan mellan olika samhällsaktörer i länet. Det är för att koncentrera mig på den uppgiften som jag avstår att kandidera till riksdagen. Men du som vill är varmt välkommen att vara med i arbetet med att vinna landstingsvalet!

Var finns nytänkandet om vården?

Det kan inte hjälpas. I en artikel i dagens Svenska Dagbladet intervjuas Swedbanks chef för digitala innovationer, Lotta Lovén, om hur banken arbetar med att utveckla och förnya sina digitala tjänster. I bankvärlden gör man egentligen det självklara: man frågar dem som använder tjänsterna hur de kan bidra till att förbättra dem!

Samma sak borde vi naturligtvis göra i landstinget. De verkliga experterna på hur vi kan bli bättre på att använda mobila tjänster är varken landstingspolitiker, tjänstemän eller medicinsk personal. De verkliga experterna är rimligen patienter, anhöriga, brukare och andra som av olika skäl behöver komma i kontakt med vården.

Därför har jag nu ett önskemål. det är at du som har idéer om hur vi kan bli bättre på patientkontakter och information hör av dig för att berätta om dina idéer. Det kan handla om allt ifrån medicinsk information (där händer redan en hel del) till hur man enklast kommer i kontakt med olika delar av sjukvården. Det kan handla om tekniskt enkla lösningar eller om mer avancerade sådana.

Jag kan inte lova att de idéer som kommer en med automatik blir verklighet. Däremot kan jag lova att vi ska pröva idéerna och se hur de kan bidra till en både tillgängligare och mer patientfokuserad vård. För det behövs.

Skicka ett mail till erik.weiman@lul.se, eller kontakta mig via Facebook eller Twitter. Du kan också ringa, men i ärlighetens namn brukar e-posten vara snabbare och säkrare för ärenden som detta. Tack på förhand för tips och bra idéer.

Att forma en väl fungerande sjukvård

Jag kan förstå - och det har jag berört tidigare - den som tror att svensk sjukvård befinner sig i djup kris. Vi kan ju varje dag läsa i medierna om allt ifrån inställda operationer till patienter som får vänta alldeles för länge, blir dåligt bemötta eller helt enkelt inte får den vård de begär.

Det är, av sådana reportage, väldigt lätt att få uppfattningen att vården befinner sig i kris. Då är det bra att ha klart för sig att medierna gör sitt jobb! De rapporterar nämligen om det som avviker från det normala.

Det normala i svensk sjukvård är nämligen inte att man får vänta för länge, blir dåligt bemött eller drabbas av att vården har, som det brukar heta, brist på resurser. I själva verket har vi aldrig lagt så mycket pengar på sjukvård som vi gör i Sverige idag, och samma sak gäller även för Uppsala län. Vi har i vårt landsting gjort medvetna satsningar på att öka resurserna till vården för att möte de behov som finns.

Det har vi gjort som ett led i en långsiktig utveckling av sjukvården, där vi följer långsiktiga trender snarare än att reagera på enskilda händelser. Om vi däremot skulle bygga sjukvårdens organisation och verksamhet genom att reagera på enstaka händelser, så skulle den mycket goda verksamhet som vi har idag mycket snabbt falla samman.

Hur ser det då egentligen ut med kvalitén i svensk sjukvård, och vart är den på väg?

Svar på den frågan får vi genom att studera både nationella och internationella jämförelser och analyser. Där ser vi att kvalitén i svensk sjukvård står sig mycket väl, och hör till de allra bästa i hela världen. Det man möjligen kan fundera på är det faktum att de länder som nu börjar komma ikapp och till och med gå förbi Sverige har valt en linje som är milt talat omstridd i vårt land. Länder som Framrike och Canada, för att ta två exempel, har inte några större politiska betänkligheter när det gäller att forma sjukvårdssystem som innehåller både privata och offentliga producenter av hälso- och sjukvård. Det vore befriande i vi i Sverige kunde ha en bred och öppen enighet om det goda i att slå in på den vägen.

Vi jämför oss också mellan sjukhus och vårdgivare i Sverige, närmare bestämt mellan de olika landstingen. Min uppfattning är att det är ett bra sätt att lära av andra och att de hur god kvalitet kan skapas genom att det finns olika alternativ. Vi behöver en mer jämlik och rättvis sjukvård i Sverige (det är i själva verket en av de brister som behöver åtgärdas) - men det måste givetvis ske genom att alla lyckas höja sig till den bästa nivån; inte genom att alla blir lika dåliga.

Hur ser det då i Uppsala län, när vi jämför oss med andra landsting? Även det har jag berört tidigare. Kvalitén i den sjukvård som bedrivs i länet är mycket god, däremot finns brister i tillgänglighet, bemötande och patientens delaktighet. De bristerna ska vi arbeta vidare med, för vården i Uppsala län ska naturligtvis hålla toppklass på alla områden, och inte bara hålla en riktigt god medicinsk kvalitet.

Sist men inte minst: en väl fungerande sjukvård formas inte genom kortsiktiga och ryckiga beslut som bygger på enstaka händelser eller vaga grunder. En väl fungerande sjukvård kräver långsiktiga och välgrundade politiska beslut som ser till att forma en helhet. Så arbetar vi med sjukvården i Alliansen.

Leve Hellenismen

För den som studerat ämnen som idéhistoria och antik kultur ter sig modern västerländsk idédebatt ibland som aningen besynnerlig. Det gäller inte minst när vissa nyare element i svensk debatt försöker ta sig rätten till någon sorts tolkning av vad det är som är västerländskt i vårt kulturarv.

I själva verket är nämligen den kultur vi gärna kallar för västerländsk långt ifrån så ensartad och lättolkad som man mellan varven kan förledas att tro. Och att skapa ett motsatsförhållande mellan kristet/västerländskt och arabiskt/österländskt är inte ens ohistoriskt. Det är rent ut sagt okunnigt.

Redan ge gamla grekerna, vilka de nu var, befann sig i detta avseende på ett sluttande plan. Samtida med de klassiska filosoferna var ju Alexander den Store, som inte bara skapade ett rike utan dåtida motstycke utan därtill lade grunden till ett utbyte mellan kulturer som lade grunden till det vi idag betraktar som vårt kulturella arv. Med ett ord kan grunden för detta kulturarv benämnas Hellenismen.

Alexander erövrade inte bara länder; det som mer än något annat blev hans eftermäle var i än högre grad det faktum attvhan smälte samman kulturella element från alla olika delar av hans omfattande rike. Vi kan idag finna spår av detta i form av element från egyptisk, babylonsk, grekisk, arabisk, persisk, indisk och arameisk kultur - för att nämna några. Hellenismen är helt enkelt ett hopkok av mångahanda kulturer från alla olika delar av det världsherravälde som Alexander skapade. Blott tre gånger senare i historien har liknande imperier skapats över någon längre tid - och dessa tre imperier skiljer sig från det alexandrinska på en viktig punkt.

Det romerska, det habsburgska och det brittiska imperiet var alla enastående skapelser, var och ett på sitt sätt. De nådde alla en för sin tid oöverträffad omfattning - men inget av dem lyckades som det alexandrinska fånga upp och smälta samman element av de många olika kulturer så som skedde under 300-talet f.kr. och under årtusenden därefter. Visst finns det drag som lever kvar (latinet, den hispaniska kulturen, engelskan som världssprål osv) men hellenismens påverkan på kommande hsitoriska förlopp är enligt min mening unik i världshistorien.

Jag kommer att skriva vidare om detta under de närmaste dagarna. Tills vidare vill jag bara helt kort konstatera att den som tror att vårt kulturarv enbart skulle vila på någon sorts grumliga "västerlänska ideal" helt enkelt inte vet vad han eller hon pratar om. Det som format vår kultur och det vi betraktar som västerländskt har vi i hög grad gemensamt med dem som påfallande ofta beskrivs som våra kulturella motsatser. Och utan öppenhet och tolerans hade det vi betraktat som västerländskt och kristet överhuvudtaget inte existerat. Faktiskt.

En veckas almedalssummering

Det är dags att summera en vecka i Almedalen. Hemresan sker i morgon, men det som nu återstår är vila och avkoppling. Veckan har annars varit innehållsrik och ganska givande, med intressanta möten, givande diskussioner och många intryck.

En av höjdpunkterna var förstås statsminister Fredrik Reinfeldts tal i onsdags. I det talet satte statsministern tonen för det kommande årets politiska debatt och klargjorde de viktigaste skiljelinjerna i svensk politik på ett både medryckande och ideologiskt tydligt sätt. I vårt land finns ett regeringsalternativ som har klara lösningar på de frågor som väljarna ställer, och som visat att man kan styra landet politiskt även i svåra tider och under politiskt svåra förhållanden. Det var klara besked från en engagerad och målmedveten statsminister, och det kändes riktigt bra att ha hört detta viktiga tal på plats.

Minst lika givande, och en viktig anledning att vara i Visby under Almedalsveckan, var att direkt kunna diskutera talet med andra politiskt engagerade som också hörde talet på plats. Politiska tal behöver dryftas och analyseras, och ger i bästa fall upphov till långa efterföljande diskussioner. Just så blev det med Fredriks tal denna gång.

Men Almedalen är inte bara partiledarnas tal. Jag har haft många tillfällen att samtala med kollegor, diskutera gemensamma problem och olika lösningar, berätta om vad vi gör i vårt landsting på olika områden och sist men inte minst knyta nya kontakter som kan bidra till att den verksamhet som landstinget bedriver kan bli ännu bättre.

Ett sådant intressant samtal är en årligen återkommande lunch som vi brukar samlas för att äta. Ett antal moderata landstingspolitiker från hela landet sitter ned i lugn och ro för att dela erfarenheter och hjälpa varandra att hitta lösningar på olika problem. Just i år tar jag med mig ett givande samtal med min kollega i Skåne, Pia Kinhult. Vi har, liksom alla landsting, rejäla utmaningar när det gäller att vara en bra arbetsgivare och att kunna locka människor att välja vårdens yrken.

Förutom partiledarnas tal är det annars de tusentals olika seminarier som förekommer under en almedalsvecka som de flesta förknippar med begreppet. Jag hade i år nöjet att tala på fyra seminarier, vilket är lite mindre än senare år eftersom jag valt att hinna med annat under veckan. Seminarierna gav tillfälle till riktigt givande idéutbyten om hur cancervården kan förbättras, om användning av läkmedel, om kollektivtrafik och sist men inte minst om ett av mina favoritområden: IT i vården. Detta seminarium, som ordnades av Sveriges Kommuner och Landsting, kan du se i efterhand här.

Summeringen av veckan blir alltså: en riktigt givande vecka. Jag tar med mig massor av intressanta erfarenheter, som jag redan har fått en del nytta och glädje av. Men också många trevliga samtal, nya bekantskaper och sist men inte minst inspiration inför arbetsåret som kommer. För oss som är djupt engagerade i politiken är veckan i Almedalen verkligen värdefull, och därmed värd att uppleva. Längtar faktiskt redan till nästa år!

En avgörande trygghetsfunktion

En av de viktigaste trygghetsfaktorerna i samhället är att den akuta sjukvården fumgerar riktigt bra. Om man plötsligt blir sjuk eller råkar ut för en olycka, så ska man veta att man snabbt får den vård som behövs.

En annan viktig del av samhällets trygghet är det larmnummer, 112, som altid finns till hands för den som behöver ambulans, polis eller brandkår.

I vårt landsting har vi i Alliansen satt dessa frågor väldigt högt på den politiska dagordningen. Glädjande nog har det också kunnat göras i stor politisk enighet. Ett led i det arbetet har varit att förbättra hur länets ambulanser får sina uppdrag och hur de uppdragen sedan genomförs. Det var därför vi för några år sedan ändrade sättet att kalla ut och leda ambulanserna. I stället för att det gjordes av en annan part (företaget SOS Alarm) bestämde vi att det skulle skötas av oss själva.

Den nya ordningen, med en egen ambulansdirigering som sköts av Sjukvårdens Larmcentral, har gett en både snabbare och säkrare ambulanssjukvård. En viktig förbättring är att en utbildad sjuksköterska följer ambulansen under dess uppdrag. Vi har också sett det som viktigt att vårdkedjan så snabbt som möjligt kommer igång efter ett larm.

Det här sättet att leda ambulansernas arbete är egentligen ganska naturligt om man funderar lite. Polisen arbetar på exakt samma sätt. Det handlar i grunden om att så snabbt som möjligt sätta in professionella resurser.

Vi kommer från Alliansens sida att fortsätta med moderniseringen av akutsjukvården - och inte minst ambulanssjukvården. Sjukvårdens Larmcentral har visat sig fungera mycket väl, även om vi haft en del diskussioner om avtalet med det företag som landstinget anlitar. Bland det som nu pågår är en modernisering av tekniken genom att använda IT ännu mer än tidigare.

En modern och effektiv akutsjukvård är med andra ord en viktig trygghetsfunktion. Vi kommer att jobba vidare med att göra den redan mycket effektiva ambulanssjukvården ännu mer patientsäker och trygghetsskapande. Det vi gjort hittills har fungerat väl, och det ska vi bygga vidare på.

På längre sikt

Ibland behövs det lite längre perspektiv. Ett problem i vårt landsting är att vi väldigt länge saknat något sorts mer långsiktig plan för utvecklingen över en längre tid än de närmaste tre åren. Samtidigt investerar vi i byggnader som ska bestå i årtionden, och formar verksamhet i både sjukvård och kollektivtrafik som ska fungera över mycket lång tid. Några exempel på långsiktiga beslut som fattats under de senaste sex åren, och som har mycket långsiktig effekt, är:

• Framtidens Akademiska, med ombyggnader av ett helt universitetssjukhus
• Psykiatrins Hus, som kan ses som en del av Framtidens Akademiska
• Ombbyggnationer, och utökat uppdrag, för Lasarettet i Enköping
• Landstingets ansvar som finansiär och myndighet för kollektivtrafiken
• Nya tåglinjer, en ny bussdepå och förändrade bränsleval i kollektivtrafiken
• Vårdvalet, journaler på nätet och andra beslut som sätter patienten i centrum
• Heby kommuns länsbyte

Det betyder naturligtvis inte att vi har famlat helt i blindo. Det har funnits väl underbyggda kostnadskalkyler och väl genomtänkta strategier och planer för varje enskilt område. Däremot saknas faktiskt en genomarbetad plan på en mer övergripande och sammanhållande nivå.

Ett landsting omsätter tiotals miljarder kronor varje år och har det politiska ansvaret för omfattande verksamhet med sjukvården som viktigaste uppgift. Landstingen har också ansvar för kollektivtrafik, för klinisk forskning, för regionala kulturfrågor och mycket annat. Det är politiska sakområden som i ovanlig grad präglas av långsiktighet och bredd.

Under lång tid har det alltså saknats en planering på längre sikt än tre år i vårt landsting. Nu är en sådan plan på gång. Idag tar landstingsstyrelsen ställning till ett förslag för en långsiktig, stategisk plan för landstinget.

Syftet med en långsiktig plan på strategisk nivå är att lägga fast kursen för landstinget i ett längre perspektiv än de ärmaste tre åren. Enkelt beskrivet handlar valet av inriktning om ökat patientfokus, effektiv användning av resurser, närmare samarbete med olika aktörer och att bidra till att vårt län har en god tillväxt som skapar arbetstillfällen.
 

Orsak och verkan

Jag noterar att UNT:s Susanne Sigroth-Lambe i en spaning över veckans viktigaste frågor pekar ut köerna i specialistvården som en av dem. Visst är det så. Att människor i vårt län får vänta för länge på specialistvård är en utmaning, som det är hög tid att få en lösning på.

Det stämmer också att det finns något olika syn på orsak och verkan - och på vad som kan göras för att komma tillrätta med problemet. Då kan det vara på plats att komma ihåg hur det såg ut i primärvården för några år sedan, hur det ser ut idag, och vad som har hänt däremellan.

2006 var läget i primärvården minst lika illa som i specialistvården idag. Väntetiderna var landets längsta, och som om inte det vore nog hörde vi många klagomål från anställda samtidigt som ekonomin var körd i botten. Därför började Alliansen efter valet 2006 med en rad åtgärder för att rätta till bristerna.

En av de viktigaste reformerna för att lösa problemen var att öppna för att fler vårdgivare skulle kunna etablera sig. Det ledde till att flera nya vårdcentraler startat, både i Uppsala och på andra håll i länet. Tillgängligheten har också blivit markant bättre, till och bättre än genomsnittet i landet, och personalen trivs bättre.

Mer mångfald och ökad valfrihet för patienterna har alltså haft dramatiskt positiva effekter för att tillgängligheten i primärvården ska förbättras. Samma recept är nu på väg att införas i sjukhusvården, och det finns alla skäl att se fram emot en liknande utveckling även för operationer och andra behandlingar.

Vad är då orsak och verkan? Tja, en allt för stelbent organisation kan nog inte uteslutas. När arbetet med att reformera primärvården inleddes var antalet vårdcentraler som drevs av någon annan än landstinget självt - noll stycken. Idag finns ett femtontal med olika inriktning. Lägg till det en ny närakut, en ny ortopedakut, kvällsöppet på vissa vårdcentraler och en rad andra reformer så tonar bilden fram av vad som behöver göras. Om man gör som man gjort, så kommer det att gå som det har gått. Men om man vågar genomföra förändringar, så följer också förbättringar.

Kortare köer och väntetider har varit Alliansens mål allt sedan valet 2006. Vi har löst problemen inom flera områden - men det finns mycket kvar att göra, och det finns ingen anledning att luta sig tillbaka förrän problemen är borta.

Forskning i framkant

Efter att ha lyssnat till ett inlägg i landstingsfullmäktiges budgetdebatt känns det angeläget med några rader om den forskning som bedrivs i vårt landsting.

Inget annat landsting lägger lika mycket pengar per invånare som vi gör här i Uppsala län. Vi får oxkså ett mycket gott utfall av de pengar vi satsar, både i form av nya medicinska landvinnigar och genom att nya företag etableras. Det är också en utveckling som går allt snabbare och som aktivt bidrar till att länet växer och arbetslösheten är lägst i landet.

Vi skördar också hela tiden nya lagrar. Science for Life Laboratory är ett exempel på det, VINNOVAs satsningar på Innovation Akademiska är ett annat. Dessa och många andra satsningar är bra exempel på hur en altiv politik på området leder till framgångar.

Jag kan bara beklaga att våra politiska motståndare av ideologiska skäl undviker att se den goda utvecklingen. Vi i Alliansen kommer att jobba vidare med att utveckla den medicinska forskningen, både på Akademiska sjukhuset och i andra sammanhang. Det är redan nu ett vallöfte.

Tio viktiga reformer och tio bra beslut

När vi i samband med landstingets årsredovisning pratade om ett framgångsrikt reformarbete i landstinget, så fick jag en del kommentarer. Därför har jag gjort en lista över tio viktiga reformer som genomförts i vårt landsting sedan 2006. Till det har jag också lagt tio viktiga beslut som vi fattat under våren 2013, som jag tror kommer att ha betydelse för verksamheten framöver.

Vårdval i primärvården. 2006 var primärvården i vårt landsting sämst i Sverige. Idag får vi ofta goda exempel på hur pass mycket bättre det blivit m,ed tillgänglighet, bemanning, nöjda patienter och god kvalitet. En oberoende utvärdering presenterades i vintras som förstärker bilden.

Journal på nätet. Landstinget i Uppsala län är först i landet med att låta patienterna läsa i sin egen journal på nätet. Föärutom att det fått mycket uppmärksamhet nationellt, får vi också många positiva kommentarer från patienter och - numera - även från anställda.

Närvård. Det finns reformer som man kan önska att de genomfördes snabbare. personligen hade jag gärna sett att vi hade kommit ännu längre med samordningen av kommunernas äldrevård och landstingets sjukvård för de mest behövande, de mest sjuka äldre. Men det som genomförts fungerar mycket bra.

Valfrihet i specialistvården. Ännu en reform där vårt landsting ofta lyfts fram som föregångare. Vi tar några steg i taget, på väg mot större valfrihet för patienterna.

Psykiatrins Hus. Huset är inte bara ett hus, utan också ett nytt sätt att se på den prykiatriska vården. Kropp och själ ses som ett, och människor med psykiatriska problem finns med i ett sammanhang. Nu gälelr det att jobba vidare med den psykiska ohälsan - ett av våra största samhällsproblem.

Närakut och ortopedakut på Samariterhemmet. Ingen skulle vara gladare om väntetiderna till akutvården vore kortare. men en sak är säker: utan de satsningar som gjorts på närakuter hade väntetiderna varit ännu värre på Akademiska. Och reformarbetet fortsätter. Mer information om olika sätt att söka sig till vården är ett steg.

Bättre ambulansdirigering. Jo. Ambulansdirigeringen är definitivt en lyckad reform. Väntetiderna är generellt kortare och den medicinska kvalitén är bättre. Vården som ges innan patienten kommer till sjukhuset är alltså snabbare och säkrare.

Framtidens Akademiska. Liksom med Psykiatrins Hus är det inte bara byggnader, utan också en fråga om synen på vården. Enkelrum, möjligheter att leda den medicinska utvecklingen och flexibilitet är några ledord.

Huvudman för kollektivtrafiken. Den nya kollektivtrafiklagen fick åtskillig kritik innan den infördes. Nu her kritiken tystnat. I vårt län har vi idag en mycket bättre samordning av all kollektivtrafik sedan landstinget tagit hela ansvaret. Särskilt roligt är naturligtvis succén med pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm, och förlängningen av Upptåget till Sala via Heby och Morgongåva.

Regional kulturplan. Statens förändrade regionala kulturpolitik har också fått en del beska kommantarer - innan den blev verklighet- Nu fungerar den regionala kulturpolitiken bra i vårt län, men arbetet med att utveckla den fortsätter.

Dessa tio är bara några. Det finns en del annat som inte platsar på listan, eftersom den handlar om sådant som direkt påverkar patienter, resenärer och invånare. Därför är inte reformer som till exempel handlar om politisk organisation eller styrning och ledning med. men det har hänt en del även där.

Så till tio beslut som fattats på senare tid, och som absolut kommer att påverka landstinget i positiv riktning.

• Nya kök på Akademiska och Lasarettet i Enköping
• Nya bussar i stads- och regiontrafik
• Möjlighet att lista sig i angränsande landsting
• Nytt parkeringshus på Akadmeiska
• Ronald McDonalds Hus och patienthotell på Skandionkliniken
• Exploatering av Ulleråkersområdet, vilket frigör resurser som kan satsas på nya byggnader
• Medfinansiering av Citybanan
• Fördjupat samarbete med kringliggande landsting
• Nytt biljettsystem i kollektivtrafiken
• Och sist men inte minst: aktivt arbete med att stärka landstinget som arbetsgivare.

Det händer mycket i vårt landsting. Och det kommer mera.

Är vården en krisbransch?

Ett av dagens samtal handlade, i alla fall delvis, om det som är rubriken för detta. En person som jag samtalade med tog upp de många skriverier vi sett på senare tid (inte bara om vården, och inte bara i vårt landsting) och rundade av med att ställa frågan.

Mitt svar är att vården verkligen inte är en krisbransch. Däremot verkar det finnas ett intresse av att framställa en välfärd i kris alldeles oavsett hur verkliga förhållanden ser ut. vem som ligger bakom ett sådant intresse, eller orsakerna till det, tänker jag inte fördjupa mig i. Däremot kan det vara på sin plats att reda ut några verkliga förhållanden. Förhållanden som faktiekt inte verkar vara riktigt kända.

Som att mer skattepengar än någonsin läggs på hälso- och sjukvård (för den som tror att "neddragningar" och "besparingar" är det normala.

Som att antalet anställda är fler än någonsin i vården och omsorgen.

Som att patienter - faktiskt - generellt är nöjda med den vård de får.

Det går att ge fler exempel på att vården inte är i kris, men jag nöjer mig för stunden med dessa.

Jag skriver inte detta för att skyffla välfärdens verkliga problem under mattan. Däremot finns det, som sagt, skäl att fundera över vem som har anlending att framställa vården som en krisbransch. Och varför.

I vårt landsting har politiska reformer fått ordning på en tidigare illa fungerande primärvård, ryckt upp sjukvårdsrådgivningen och lagt grund för omfattande satsningar på strategisk forskning. Den medicinska kvalitén i den vård som bedrivs är mycket hög, och de mätningar som görs visar ett högt förtroende för den vård som bedrivs - särskilt på Akademiska sjukhuset. Fler rikssjukvårdsuppdrag har förlagts till Uppsala, och inom ett par år invigs den nya Skandionkliniken med avancerad strålbehandling av cancerpatienter.

Sjukvården är inte i kris. Däremot befinner sig sjukvården i en mycket spännande omvandling som är helt nödvändig för att även i framtiden vara modern och av hög kvalitet. Det är uppenbart att alla inte gillar att vården just nu moderniseras och förnyas. Det får vi som har ansvar för allt det goda som händer ha respekt för.