En avgörande trygghetsfunktion

En av de viktigaste trygghetsfaktorerna i samhället är att den akuta sjukvården fumgerar riktigt bra. Om man plötsligt blir sjuk eller råkar ut för en olycka, så ska man veta att man snabbt får den vård som behövs.

En annan viktig del av samhällets trygghet är det larmnummer, 112, som altid finns till hands för den som behöver ambulans, polis eller brandkår.

I vårt landsting har vi i Alliansen satt dessa frågor väldigt högt på den politiska dagordningen. Glädjande nog har det också kunnat göras i stor politisk enighet. Ett led i det arbetet har varit att förbättra hur länets ambulanser får sina uppdrag och hur de uppdragen sedan genomförs. Det var därför vi för några år sedan ändrade sättet att kalla ut och leda ambulanserna. I stället för att det gjordes av en annan part (företaget SOS Alarm) bestämde vi att det skulle skötas av oss själva.

Den nya ordningen, med en egen ambulansdirigering som sköts av Sjukvårdens Larmcentral, har gett en både snabbare och säkrare ambulanssjukvård. En viktig förbättring är att en utbildad sjuksköterska följer ambulansen under dess uppdrag. Vi har också sett det som viktigt att vårdkedjan så snabbt som möjligt kommer igång efter ett larm.

Det här sättet att leda ambulansernas arbete är egentligen ganska naturligt om man funderar lite. Polisen arbetar på exakt samma sätt. Det handlar i grunden om att så snabbt som möjligt sätta in professionella resurser.

Vi kommer från Alliansens sida att fortsätta med moderniseringen av akutsjukvården - och inte minst ambulanssjukvården. Sjukvårdens Larmcentral har visat sig fungera mycket väl, även om vi haft en del diskussioner om avtalet med det företag som landstinget anlitar. Bland det som nu pågår är en modernisering av tekniken genom att använda IT ännu mer än tidigare.

En modern och effektiv akutsjukvård är med andra ord en viktig trygghetsfunktion. Vi kommer att jobba vidare med att göra den redan mycket effektiva ambulanssjukvården ännu mer patientsäker och trygghetsskapande. Det vi gjort hittills har fungerat väl, och det ska vi bygga vidare på.

På längre sikt

Ibland behövs det lite längre perspektiv. Ett problem i vårt landsting är att vi väldigt länge saknat något sorts mer långsiktig plan för utvecklingen över en längre tid än de närmaste tre åren. Samtidigt investerar vi i byggnader som ska bestå i årtionden, och formar verksamhet i både sjukvård och kollektivtrafik som ska fungera över mycket lång tid. Några exempel på långsiktiga beslut som fattats under de senaste sex åren, och som har mycket långsiktig effekt, är:

• Framtidens Akademiska, med ombyggnader av ett helt universitetssjukhus
• Psykiatrins Hus, som kan ses som en del av Framtidens Akademiska
• Ombbyggnationer, och utökat uppdrag, för Lasarettet i Enköping
• Landstingets ansvar som finansiär och myndighet för kollektivtrafiken
• Nya tåglinjer, en ny bussdepå och förändrade bränsleval i kollektivtrafiken
• Vårdvalet, journaler på nätet och andra beslut som sätter patienten i centrum
• Heby kommuns länsbyte

Det betyder naturligtvis inte att vi har famlat helt i blindo. Det har funnits väl underbyggda kostnadskalkyler och väl genomtänkta strategier och planer för varje enskilt område. Däremot saknas faktiskt en genomarbetad plan på en mer övergripande och sammanhållande nivå.

Ett landsting omsätter tiotals miljarder kronor varje år och har det politiska ansvaret för omfattande verksamhet med sjukvården som viktigaste uppgift. Landstingen har också ansvar för kollektivtrafik, för klinisk forskning, för regionala kulturfrågor och mycket annat. Det är politiska sakområden som i ovanlig grad präglas av långsiktighet och bredd.

Under lång tid har det alltså saknats en planering på längre sikt än tre år i vårt landsting. Nu är en sådan plan på gång. Idag tar landstingsstyrelsen ställning till ett förslag för en långsiktig, stategisk plan för landstinget.

Syftet med en långsiktig plan på strategisk nivå är att lägga fast kursen för landstinget i ett längre perspektiv än de ärmaste tre åren. Enkelt beskrivet handlar valet av inriktning om ökat patientfokus, effektiv användning av resurser, närmare samarbete med olika aktörer och att bidra till att vårt län har en god tillväxt som skapar arbetstillfällen.
 

Orsak och verkan

Jag noterar att UNT:s Susanne Sigroth-Lambe i en spaning över veckans viktigaste frågor pekar ut köerna i specialistvården som en av dem. Visst är det så. Att människor i vårt län får vänta för länge på specialistvård är en utmaning, som det är hög tid att få en lösning på.

Det stämmer också att det finns något olika syn på orsak och verkan - och på vad som kan göras för att komma tillrätta med problemet. Då kan det vara på plats att komma ihåg hur det såg ut i primärvården för några år sedan, hur det ser ut idag, och vad som har hänt däremellan.

2006 var läget i primärvården minst lika illa som i specialistvården idag. Väntetiderna var landets längsta, och som om inte det vore nog hörde vi många klagomål från anställda samtidigt som ekonomin var körd i botten. Därför började Alliansen efter valet 2006 med en rad åtgärder för att rätta till bristerna.

En av de viktigaste reformerna för att lösa problemen var att öppna för att fler vårdgivare skulle kunna etablera sig. Det ledde till att flera nya vårdcentraler startat, både i Uppsala och på andra håll i länet. Tillgängligheten har också blivit markant bättre, till och bättre än genomsnittet i landet, och personalen trivs bättre.

Mer mångfald och ökad valfrihet för patienterna har alltså haft dramatiskt positiva effekter för att tillgängligheten i primärvården ska förbättras. Samma recept är nu på väg att införas i sjukhusvården, och det finns alla skäl att se fram emot en liknande utveckling även för operationer och andra behandlingar.

Vad är då orsak och verkan? Tja, en allt för stelbent organisation kan nog inte uteslutas. När arbetet med att reformera primärvården inleddes var antalet vårdcentraler som drevs av någon annan än landstinget självt - noll stycken. Idag finns ett femtontal med olika inriktning. Lägg till det en ny närakut, en ny ortopedakut, kvällsöppet på vissa vårdcentraler och en rad andra reformer så tonar bilden fram av vad som behöver göras. Om man gör som man gjort, så kommer det att gå som det har gått. Men om man vågar genomföra förändringar, så följer också förbättringar.

Kortare köer och väntetider har varit Alliansens mål allt sedan valet 2006. Vi har löst problemen inom flera områden - men det finns mycket kvar att göra, och det finns ingen anledning att luta sig tillbaka förrän problemen är borta.

Forskning i framkant

Efter att ha lyssnat till ett inlägg i landstingsfullmäktiges budgetdebatt känns det angeläget med några rader om den forskning som bedrivs i vårt landsting.

Inget annat landsting lägger lika mycket pengar per invånare som vi gör här i Uppsala län. Vi får oxkså ett mycket gott utfall av de pengar vi satsar, både i form av nya medicinska landvinnigar och genom att nya företag etableras. Det är också en utveckling som går allt snabbare och som aktivt bidrar till att länet växer och arbetslösheten är lägst i landet.

Vi skördar också hela tiden nya lagrar. Science for Life Laboratory är ett exempel på det, VINNOVAs satsningar på Innovation Akademiska är ett annat. Dessa och många andra satsningar är bra exempel på hur en altiv politik på området leder till framgångar.

Jag kan bara beklaga att våra politiska motståndare av ideologiska skäl undviker att se den goda utvecklingen. Vi i Alliansen kommer att jobba vidare med att utveckla den medicinska forskningen, både på Akademiska sjukhuset och i andra sammanhang. Det är redan nu ett vallöfte.

Tio viktiga reformer och tio bra beslut

När vi i samband med landstingets årsredovisning pratade om ett framgångsrikt reformarbete i landstinget, så fick jag en del kommentarer. Därför har jag gjort en lista över tio viktiga reformer som genomförts i vårt landsting sedan 2006. Till det har jag också lagt tio viktiga beslut som vi fattat under våren 2013, som jag tror kommer att ha betydelse för verksamheten framöver.

Vårdval i primärvården. 2006 var primärvården i vårt landsting sämst i Sverige. Idag får vi ofta goda exempel på hur pass mycket bättre det blivit m,ed tillgänglighet, bemanning, nöjda patienter och god kvalitet. En oberoende utvärdering presenterades i vintras som förstärker bilden.

Journal på nätet. Landstinget i Uppsala län är först i landet med att låta patienterna läsa i sin egen journal på nätet. Föärutom att det fått mycket uppmärksamhet nationellt, får vi också många positiva kommentarer från patienter och - numera - även från anställda.

Närvård. Det finns reformer som man kan önska att de genomfördes snabbare. personligen hade jag gärna sett att vi hade kommit ännu längre med samordningen av kommunernas äldrevård och landstingets sjukvård för de mest behövande, de mest sjuka äldre. Men det som genomförts fungerar mycket bra.

Valfrihet i specialistvården. Ännu en reform där vårt landsting ofta lyfts fram som föregångare. Vi tar några steg i taget, på väg mot större valfrihet för patienterna.

Psykiatrins Hus. Huset är inte bara ett hus, utan också ett nytt sätt att se på den prykiatriska vården. Kropp och själ ses som ett, och människor med psykiatriska problem finns med i ett sammanhang. Nu gälelr det att jobba vidare med den psykiska ohälsan - ett av våra största samhällsproblem.

Närakut och ortopedakut på Samariterhemmet. Ingen skulle vara gladare om väntetiderna till akutvården vore kortare. men en sak är säker: utan de satsningar som gjorts på närakuter hade väntetiderna varit ännu värre på Akademiska. Och reformarbetet fortsätter. Mer information om olika sätt att söka sig till vården är ett steg.

Bättre ambulansdirigering. Jo. Ambulansdirigeringen är definitivt en lyckad reform. Väntetiderna är generellt kortare och den medicinska kvalitén är bättre. Vården som ges innan patienten kommer till sjukhuset är alltså snabbare och säkrare.

Framtidens Akademiska. Liksom med Psykiatrins Hus är det inte bara byggnader, utan också en fråga om synen på vården. Enkelrum, möjligheter att leda den medicinska utvecklingen och flexibilitet är några ledord.

Huvudman för kollektivtrafiken. Den nya kollektivtrafiklagen fick åtskillig kritik innan den infördes. Nu her kritiken tystnat. I vårt län har vi idag en mycket bättre samordning av all kollektivtrafik sedan landstinget tagit hela ansvaret. Särskilt roligt är naturligtvis succén med pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm, och förlängningen av Upptåget till Sala via Heby och Morgongåva.

Regional kulturplan. Statens förändrade regionala kulturpolitik har också fått en del beska kommantarer - innan den blev verklighet- Nu fungerar den regionala kulturpolitiken bra i vårt län, men arbetet med att utveckla den fortsätter.

Dessa tio är bara några. Det finns en del annat som inte platsar på listan, eftersom den handlar om sådant som direkt påverkar patienter, resenärer och invånare. Därför är inte reformer som till exempel handlar om politisk organisation eller styrning och ledning med. men det har hänt en del även där.

Så till tio beslut som fattats på senare tid, och som absolut kommer att påverka landstinget i positiv riktning.

• Nya kök på Akademiska och Lasarettet i Enköping
• Nya bussar i stads- och regiontrafik
• Möjlighet att lista sig i angränsande landsting
• Nytt parkeringshus på Akadmeiska
• Ronald McDonalds Hus och patienthotell på Skandionkliniken
• Exploatering av Ulleråkersområdet, vilket frigör resurser som kan satsas på nya byggnader
• Medfinansiering av Citybanan
• Fördjupat samarbete med kringliggande landsting
• Nytt biljettsystem i kollektivtrafiken
• Och sist men inte minst: aktivt arbete med att stärka landstinget som arbetsgivare.

Det händer mycket i vårt landsting. Och det kommer mera.

Är vården en krisbransch?

Ett av dagens samtal handlade, i alla fall delvis, om det som är rubriken för detta. En person som jag samtalade med tog upp de många skriverier vi sett på senare tid (inte bara om vården, och inte bara i vårt landsting) och rundade av med att ställa frågan.

Mitt svar är att vården verkligen inte är en krisbransch. Däremot verkar det finnas ett intresse av att framställa en välfärd i kris alldeles oavsett hur verkliga förhållanden ser ut. vem som ligger bakom ett sådant intresse, eller orsakerna till det, tänker jag inte fördjupa mig i. Däremot kan det vara på sin plats att reda ut några verkliga förhållanden. Förhållanden som faktiekt inte verkar vara riktigt kända.

Som att mer skattepengar än någonsin läggs på hälso- och sjukvård (för den som tror att "neddragningar" och "besparingar" är det normala.

Som att antalet anställda är fler än någonsin i vården och omsorgen.

Som att patienter - faktiskt - generellt är nöjda med den vård de får.

Det går att ge fler exempel på att vården inte är i kris, men jag nöjer mig för stunden med dessa.

Jag skriver inte detta för att skyffla välfärdens verkliga problem under mattan. Däremot finns det, som sagt, skäl att fundera över vem som har anlending att framställa vården som en krisbransch. Och varför.

I vårt landsting har politiska reformer fått ordning på en tidigare illa fungerande primärvård, ryckt upp sjukvårdsrådgivningen och lagt grund för omfattande satsningar på strategisk forskning. Den medicinska kvalitén i den vård som bedrivs är mycket hög, och de mätningar som görs visar ett högt förtroende för den vård som bedrivs - särskilt på Akademiska sjukhuset. Fler rikssjukvårdsuppdrag har förlagts till Uppsala, och inom ett par år invigs den nya Skandionkliniken med avancerad strålbehandling av cancerpatienter.

Sjukvården är inte i kris. Däremot befinner sig sjukvården i en mycket spännande omvandling som är helt nödvändig för att även i framtiden vara modern och av hög kvalitet. Det är uppenbart att alla inte gillar att vården just nu moderniseras och förnyas. Det får vi som har ansvar för allt det goda som händer ha respekt för.

Ordning och reda i landstingets finanser

Sedan 2006 har landstingets samlade överskott i ekonomin blivit cirka en miljard kronor. Det är pengar som ger trygghet i ett kärvt ekonomiskt läge. det gör också att landstinget under kommande år kan fortsätta att vara ett av de landsting som investerar för framtidens sjukvård och kollektivtrafik. Drygt fem miljarder kommer att satsas., bland annat på Nya Akademiska men också på att modernisera kollektivtrafiken ytterligare.

För tre veckor sedan redovisade vi bokslutet för 2012. Nu är det dags att presentera Alliansens förslag till budget för 2014 och de närmaste åren därefter

Utan en ansvarfull ekonomisk politik under en följd av år hade det inte varit möjligt. Verkligheten bakom siffrorna stavas återhållsamhet och ständigt arbete med att leta efter olika sätt att bedriva verksamheten mer effektivt. Det har lett till att landstingets kostnadsökningar har kunnat hållas i schack, samtidigt som vårt län hela tiden växer kraftigt.

Den stabila ekonomin ger också utrymme för att ta krafttag emot landstingets svåraste problem: de långa väntetiderna till diagnos och behandling i specialistvården är inte acceptabla. Därför fortsätter den riktade satsningen med 55 miljoner för att korta köerna.

The Boss, hans musik och hans budskap

Åtskilliga vänner och bekanta är på Friends Arena i kväll. Jag förstår dem. Bruce Springsteen är en scenartist av allra yppersta klass. Det kan jag intyga sedan jag såg honom på en legendarisk konsert, den sista kvällen på hans "Darkness Tour" den 1 januari 1979. Kvällen innan (nyårsafton -78, alltså)hade Bruce, som spelade dessa två kvällar på Cleveland Coliseum, träffats av en fyrverkeripjäs - ioch avslutningskvällen gjorde han därför till ett rent fyrverkeri. Tyvärr fattas en del i det klipp jag länkat till; han spelade i mer än fyra timmar och framförde bland annat flera låtar från den skiva han släppte ett och ett halvt år senare: "The River".

Jag har gillat Bruce Springsteen nästan exakt lika länge som jag varit medlem i moderaterna, sedan hösten 1975. Jag kan knappast göra anspråk på att Bruce och jag har samma politiska uppfattning; det kan knappast någon svensk göra. Däremot står the Boss, hans musik och inte minst hans texter för ett budskap som delas av en hel generation - i Sverige men i ännu högre grad i hans hemland USA. Jag tror ärligt talat att man måste förstå amerikansk kultur med allt vad den står för, för att kunna förstå Bruce Springsteen. Och om man tror att man kan binda Springsteen till svensk politik, så är man stillsamt uttryckt ute och cyklar.

Springsteen skriver om frihet, om människors drömmar och om ett hårt och slitsamt vardagsliv fyllt av arbete och glädje. Han skriver om kärlek, om den amerikanska drömmen och inte minst av alla dem som drabbas av att inte kunna fylla drömmen med annat än just hårt arbete och vardagligt slit. Han skriver också om alla dem som drabbades av den ekonomiska nedgången under ett 70-tal som kanske inte riktigt stämmer med den mer glättiga bild av högkonjunkturens 50- och 60-tal som ofta förknippas med "the American Dream".

Själv hade jag möjligheten att uppleva ett genuint USA - i den mån det finns. Som utbytesstudent i slutet av 70-talet hamnade jag i en förort till Cleveland, Ohio, i en katolsk familj med goda ekonomiska förhållanden - men i en förort till en storstad som likt Detroit år 2013 faktiskt gick i konkurs. Cleveland ligger mitt i det så kallade "rostbältet" som drabbades hårt av den ekonomiska kris som USA upplevde vid den tiden. Det är den tiden och den världen som Springsteen skildrar.

Bruce Springsteen sjunger också om sociala orättvisor och om hur människor drabbas av dem. I den meningen är hans musik och hans texter politiska - men knappast partipolitiska och absolut inte i ett svenskt sammanhang. I stället gör Springsteen det som även vi som är politiskt aktiva bör ägna oss åt. Han ser samhällsproblem och beskriver dem. Han tar ställning emot orättvisor och missförhållanden, snarare än för en viss politisk ideologi.

Det förklarar kanske också varför vi är många, med alla tänkbara politiska grundsatser, som gillar the Boss. Hans texter pekar på samhällsproblem. Det inspirerar oss till att hitta lösningar

Forskningen föder framgång

Ett landstings utan jämförelse viktigaste uppgift är hälso- och sjukvård. Förutom att vården står för 85 procent av landstingets budget, så är det en central del av den gemensamma välfärden. Då gäller det naturligtvis att ta sig an uppgiften med koncentration och allvar. Men hälso- och sjukvård och landstingspolitik handlar inte enbart om sjukvård. Det behövs också forskning, utveckling och förnyelse.

Under lång tid har vi som har det politiska ansvaret engagerat oss för lite i dessa frågor. Vi har ett gott samarbete med Uppsala universitet och andra lärosäten, och med andra landsting, och ett engagemang för nya rön och för sjukvård som ligger i utvecklingens framkant. Men inom forsknings- och utvecklingsfrågorna, som på andra områden, går det alltid att göra mer.

Det betyder inte - det vill jag betona - att vi ska glömma frågor som rör väntetider, bemötande, kvalitetsfrågor och patientens delaktighet. Men vi måste lägga mer kraft på att stödja miljöer som skapar morgondagens sjukvård i form av medicinska landvinnningar och ny kunskap om människokroppen.

I Uppsala län ligger vi långt framme. Vårt landsting lägger mest skattepengar per invånare av alla landsting på medicinsk forskning, och det har varit en bidragande orsak till framgångar på en rad områden. Som exempel har Uppsala universitet på senare år kuunnat skörda frukterna genom god utdelning i regeringens forskningssatsningar, med Science for Life Laboratory som ett viktigt exempel. Vi har i Uppsala, med anknytning till Akademiska sjukhuset, ochså rader av goda exempel på framgångsrika forskningsmiljöer som ofta håller världsklass.

Just nu förs diskussioner mellan regeringen och de landsting som äger och driver universitetssjukhus. Diskussionerna handlar om hur samarbetet mellan staten, som ansvarig för utbildning och forskning, och landstingen, som ansvariga för sjukvården, ska se ut. För mig är det självklart att det ansvaret är gemensamt, men också att vi i landstingen både måste driva en god hälso- och sjukvård och skapa en bra miljö för den medicinska forskningen. Vi kan aldrig göra det själva, men vi måste just därför se till så att vi är en både kunnig, engagerad och stark partner till de universitet som vi samarbetar med. I vårt fall är förusättningarna extra goda tack vare ett gott och nära samarbete med Uppsala universitet. Men vi är nu också i ett läge där vi kan ta en rejäl funderare på hur detta goda samarbete kan utvecklas ytterligare - i stort som i smått. Då måste vi som är politiskt förtroendevalda vara beredda att ta vårt ansvar. Det gör vi nu.

I Alliansen diskuterar vi nu därför hur vi kan flytta fram forskningens positioner ytterligare och stärka Akademiska sjukhusets ställning som ledande universitetssjukhus. Vi verkar i hård konkurrens både inom landet och internationellt. Det ställer krav på att vi som har det politiska ansvaret inte bara är väl insatta i hur våra skattemedel används utan också aktivt arbetar för att öka utväxlingen av våra insatser. Vi måste helt enkelt dra vårt strå till stacken i ett redan framgångsrikt arbete för att se till så att Akademiska sjukhuset, och därmed Uppsala och länet, behåller och flyttar fram sina positioner.

Det ställer stora krav på samverkan. Vi har, som sagt, ett gott samarbete med Uppsala universitet och med Sveriges Lantbruksuniversitet, men möjligheterna att driva detta samarbete vidare tror jag är goda. Vi behöver också utveckla samarbetet med näringslivet och alldeles självklart med andra vårdaktörer - både andra landsting och med externa vårdgivare. den samverkan är viktig att driva på alla tänkbara plan, och vi i den politiska ledningen måste just därför visa ledarskap.

Vi som har det politiska ansvaret måste också bli mer nyfikna, intresserade, aktiva och drivande. Det betyder inte att vi ska "lägga oss i" den forskning som bedrivs; jag tror det är helt förödande när politiker tror sig kunna "kommendera fram" goda foskningsresultat. Men vi behöver öka engagemanget och tydligt manifestera det vi egentligen tycker men är alldeles för dåliga på att säga: medicinsk forskning är viktigt av flera skäl. Det leder till en bättre sjukvård, skapar nya arbetstillfällen och bygger därmed grunden för en bättre välfärd. Därför är det både viktigt och välmotiverat föär ett framgångsrikt landsting att våga satsa på forskningen.

Det handlar om kvaliteten!

Skolverket lämnar idag en intressant rapport om tillståndet i den svenska skolan. Jag kan förstå om du som läsare undrar vad det har med landstinget att göra. Svaret är att debatten om skolan och sjukvården, för att inte tala om välfärdspolitiken som helhet, hänger ihop.

Skillnader i kvalitet mellan skolor är inte acceptabelt om det leder till olika möjligheter att få en bra undervisning. Just därför måste politikens viktigaste uppgift vara att säkerställa att det finns en viss kvalitetsnivå som helt enkelt inte får underskridas. Givetvis måste politiken då också ha möjlighet att vidta åtgärder. Och precis samma sak måste gälla också för sjukvården (exempelvis vårdcentraler och sjukhus) liksom för annan verksamhet som bedrivs med skattemedel.

Den stora bristen i svensk välfärd är inte att det går att välja mellan olika alternativ, eller att enndel av dem drivs i privat regi. Den stora bristen är att delar av verksamheten helt enkelt inte håller måttet. Den viktigaste uppgiften för politiken blir då självklart att säkra kvalitén i all verksamhet. Där finns det definitivt reformer kvar att genomföra.

Patientfokus

Jag fick en fråga på Twitter om vad det är som gör Alliansens sjukvårdspolitik särskilt patientfokuserad. Det är en fråga som jag gärna svarar på. Men observera att detta är det ganska korta svaret; det finns åtskilligt att skriva om hur vården kan göras mer patientfokuserad. Här nöjer jag mig genomförda och pågående reformer som går i en mer patientorienterad riktning.

En av de reformerna är det fria vårdvalet, som kom till stånd efter mycken politisk diskussion men onekligen blivit klart framgångsrik på flera sätt. Väntetiderna är kortare, patienterna nöjdare, ekonomin bättre och antalet behandlade patienter långt fler än tidigare. Mycket av detta ska våra duktiga medarbetare ha berättigad uppskattning för - men den avgörande organisatoriska skillnaden som lagt grunden för primärvårdens uppryckning är onekligen vårdvalet och de beslut som omgav införandet.

En annan viktig reform som verkligen sätter patienten i centrum är möjligheten att läsa den egna journalen på nätet. Det leder till ökat patientfokus på flera sätt. Man kan själv snabbt läsa diagnoser och utlåtanden utan att behöva kontakta vården, kan också se vilka som gått in och läst i journalen och kan använda journalen för att ställa frågor, exempelvis till sjukvårdsupplysningen på telefon eller Internet (en annan reform som Alliansen vidareutvecklat).

En helt ny patienträttighetslag är också under utarbetande. Syftet med den är att ge patienten ökad makt över den egna vården. Arbetet med den reformen pågår för fullt, och jag ber att få återkomma med fler kommentarer.

Sist men absolut inte minst: satsningarna på närvård genom att flytta verksamhet från de stora sjukhusen och vårdinstutionerna för att lokalisera dem...just det, mer patientfokuserat. Inriktningen med närvårdsreformen är helt enkelt att undvika onödiga resor för patienten utan att för den skull göra vården vare sig mindre effektiv eller mer kostsam. Ett bra exempel värt att framhålla är den närvårdsavdelning som startat i samarbete med Östhammars kommun, som innebär att åtskilliga äldre patienter kan vårdas lokalt i Östhammar i stället för att kröas i ambulans fram och tillbaka till Akademiska sjukhuset.

Därtill kan också nämnas den närakut som startade på Samariterhemmet för några år sedan. Den har både ökat tillgängligheten och skapat avlastning för Akademiska sjukhuset. Två akutmottagningar är helt enkelt bättre än en.

Och det är mer på gång. Fler specialister borde kunna ta hand om patienter på vårdcentralerna. Ökade öppettider. Fler mobila funktioner som kan söka upp patienter (särskilt äldre och funktionshindrade) som behöver vård) och bättre integration mellan kommuner och landsting är några exempel på vad som är på gång.

Visst är "patientfokus" ett vackert ord - men utan politisk verkstad är det givetvis ingenting värt. Det jag skrivit om här är Alliansens "verkstad" på området, eller i alla fall en del av det. Det finns mycket kvar att göra men färdriktningen är tydlig. Och viktig. Trevlig söndag!

Samhällsproblem och personkonflikter

Före detta S-ministern Margot Wallström intervjuade i TV4 Nyhetsmorgon. Jag har inte sett intevjun, bara läst referaten i media. Från dem kan jag bara säga att hon sannerligen har en del poänger.

Politik handlar, som jag tidigare skrivit, om att se och hitta lösningar på samhällsproblem. Olika partier och deras förtroendevalda kan ha olika syn på vilka samhällsproblemen är och hur de kan lösas på bästa sätt. Det är vad det politiska debatten bör handla om. Men i media framställs politiken ofta mer som en konflikt mellan partier och personer än om en konflikt mellan problem och lösningar.

Följden blir något som jag tyvärr möter ganska ofta i samtal med människor utanför den politiska debatten, nämligen ett ointresse för politik eftersom man förknippar det mer med personkonflikter än med utbyte av idéer. Jag kan mycket väl förstå dem som upplever politiken på det sättet - om man betraktar politiken utifrån.

För egen del tänker jag fortsätta att arbeta med att väntetiderna i vården ska bli kortare, möjligheterna att välja vård bli större och att jobben ska växa fram i vår del av landet. Förhoppningsvis är det också vad som skapar förtroende för den politik som vi moderater och Alliansen för.

I grund och botten är Margot Wallströms kloka synpunkter en fråga om demokrati. Det viktigaste i politiken kan inte vara konflikten mellan människor, utan konflikten mellan idéer och lösningar. Den konflikten diskuterar jag gärna, och den tror jag också väcker människors intresse. Men den förutsätter givetvis att det finns olika lösningar på samhällsutmaningar.

Av samma skäl har jag ett tips till dig som läser detta. Nästa gång du hör en politiker gå till personangrepp: fråga den personen vad han eller hon vill göra för att lösa det samhällsproblem som är viktigast. Grova personangrepp och fokusering på människors egenskaper och attribut brukar nämligen i hög grad hamdla om brist på lösningar.

Så, till sist; ingen är ofelbar. Därför hoppas jag att du som läser detta omedelbart hör av dig om jag själv bryter mot mina egna tjusiga principer och skriver om personer i politiken i stället för det som är viktigt. Nämligen hur vi löser de samhällsproblem som alltid finns och alltid väntar på en lösning.

Hög beredskap

Jag sitter och samlar mig för att om en stund inviga landstingets årliga säkerhetskonferens. Skydd och säkerhet är ett område där vårt landsting ligger långt framme och t.o.m. har blivit prisbelönt. Men en dag som denna är även säkerhetsfrågorna ett område där bomberna i Boston visar att det alltid går att göra mer. Därför går tankarna, just som ett led i arbetet med att förbereda inledningen av säkerhetsdagen, till offren i Boston och till deras närmaste.

Landstinget är en institution som ska borga för människors trygghet. det ställer stora krav på att den egna verksamheten uppfattas som trygg och säker. Det innebär i sin tur att det är viktigt att våra egna medarbetare känner sig trygga på sin arbetsplats och på en trygg och säker grund kan göra ett bra arbete. Där går det alltid att göra mer, även om man från början ligger i framkant.

Trygghet i mötet med patienten är ett exempel på det. I en situation där hot och våld allt för ofta är vardagsmat, är det viktigt att kunna känna tilltro till säkerhetssystsem om något går snett i mötet mellan patient och vårdpersonal. Det är ett område som vi kan arbeta vidare med. Vi behöver också se till så att våra vårdmiljöer upplevs som trygga och säkra av dem som besöker dem. Ett samspel mellan alla deltagare lägger grunden för att hitta sådant som kan förbättras för en tryggare sjukvård för alla.

Sist men inte minst är en av de viktigaste faktorerna för ett tryggare samhälle att trafiken blir ännu mer säker och trygg. Här har mycket gjorts men som vanligt kan ännu mer göras.

Trygghet och säkerhet äör i väldigt hög grad en fråga om upopmärksamhet och medvetande. Att alltid vara beredd på vad som ska hända och vara redo att handla när det händer är den kanske viktigaste av alla förberedleser. det kräver övning men också medvetenhet om vad som kan hända.

Problemorienterat

Politik handlar om att se och lösa problem i samhället. För landstingets del handlar det mest om sjukvården, som vi har ansvar för och som ses av de flesta som en av de viktigaste funktionerna i samhället. Självklart finns det alltid saker som kan bli bättre i så stor och viktig verksamhet.

Vi arbetar också aktivt med att hitta problemen och att ordna  lösningar som fungerar. Ofta handlar det dessutom om att se till så att lösningen på det man vill fixa inte leder till nya svårigheter.

Att man nu kan läsa sin egen journal på nätet är ett exempel på detta. Smygläsning av journaler har säkerligen förekommit i alla tider; skillnaden är att de gamla pappersjournalerna inte lämnade några som helst spår efter den som obehörigen tjuvtittade i kändisars eller bekantas journalhandlingar. Därför är diskussionen om säkerhet och sekretess intressant när det gäller journaler på nätet.

Faktum är nämligen, till skillnad från vad som ibland har påståtts, att säkerheten nu är högre än tidigare. Den som läser någons patientjournal utan tillstånd riskerar nu i mycket högre grad än tidigare att bli avslöjad. Förhoppnngsvis leder detta tillsammans med en rad andra åtgärder till en ökad medvetenhet hos våra anställda. Det är beklagligt att risken för obehörig journalläsning ska behöva vara ett problem, men inte minst turerna kring "fallet Nora" visar att detta är verklighet.

Alliansen tar vårdens problem på allvar, och söker lösningar på de problem vi ser. Det kommer vi att fortsätta med - för det är politikens viktigaste uppgift.

Med fokus på förnyelse

Det händer mycket i vårt landsting. igår hade vi sammanträde med landstingsstyrelsen, och en av de större frågorna på dagordningen rörde landstingets årsredovisning. Det är ett dokument som alldeles självklart kan läsas på många olika sätt, och med helt olika ögon.

En årsredovisning är ju dels en redogörelse för den rent ekonomiska förvaltningen, men också en berättelse om vad som hänt och vilka förändringar som har ägt rum under året som gått. Sist men inte minst ger årsrdovisningen en bild av hur de mål som landstingsfullmäktige har satt upp för verksamheten faktiskt har uppfyllts. Det gör att årsredovisningen faktiskt är intressant läsning även om man dagligen befinner sig mitt i verksamheten.

2012 blev ett händelserikt år i vårt landsting. Ändå kan jag, och många med mig, känna en frustration över att takten i förändringsarbetet inte går ännu snabbare. Vi har åtskilliga problem att bemästra, och trots en intensivt arbete finns det alltid saker som skulle kunna bli ännu bättre. Att vårt landsting, som det enda i landet, inte fick del av regeringens kömiljard, är inget annat än en besvikelse och ett misslyckande som vi i den politiska ledningen har att ta ansvar för. Arbetet med att korta köer och minska väntetider måste bli ännu mer intensivt än det redan är. det är vi skyldiga våra uppdragsgivare.

Men det finns också glädjeämnen. Vårt landsting visar framfötterna när det gäller forskning och utveckling, och det är ett viktigt arbete som vi ska driva vidare. Gårdagens landstingsstyrelse innehöll också ett beslut om att dela ut 2012 års forskningspriser till fyra förtjänta forskare. de fyra är goda exempel på hur den medicinska forskningen i vårt landsting, på Akademiska sjukhuset och tillsammans med Uppsala universitet, ligger i absolut framkant. Till detta kommer dagens glädjebesked att statliga Vinnova satsar 24 miljoner i Uppsala BIO under de närmaste åren. Det är ännu ett bevis på hur väl vårt län står sig i den nationella konkurrensen när det gäller framåtriktade satsningar på medicin och life science.

2013 är redan inne i april månad. Mycket har redan hänt, men mycket återstår att göra under detta år. Just nu arbetar vi med att titta framåt, emot åren bortom 2020, för att se hur vårt län och vårt landsting kan utvecklas på längre sikt. Faktum är att en sådan mer långsiktig plan för landstinget och dessa verksamhet aldrig tidigare har tagit fram under de 150 år som landstinget funnits. Alltså är det hög tid att lyfta blicken och se vart vi är på väg. Men det är också väl så spännande att följa den dagliga utvecklingen i ett dynamiskt landsting.

Hit och dit i svensk sjukvårdsdebatt

Jag har nu med stort intresse och inte så lite deltagande läst Maciej Zarembas omtalade serie av debattartiklar i Dagens Nyheter. Jag har läst varje avsnitt i serien noga, men jag har också tittat lite bakom det som Zaremba skriver, till exempel genom att ganska hans källförteckning. Det är en intressant och tänkvärd läsning.

Sjukvården är en viktig del av välfärden. Den finansieras med skatt och omsätter varje år bortåt 300 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar - som varje år betalas in i skatter av de medborgare som därmed är sjukvårdens finansiärer och uppdragsgivare. Av samma skäl väljer medborgarna också ombud, som ska företräda dem och se till så att de skattemedel de betalar förvaltas så klokt som möjligt.

Hur vi som är satta att sköta den uppgiften, vi som är förtroendevalda i landstingen, löser det vi ska göra kan man naturligtvis ha åsikter om. Då bör man också titta bakom lite fler siffror än de som Zaremba har använt. Vi vet en hel del om kvalitet, resultat och kostnader i svensk sjukvård. Bara under de senaste åren har den utvecklingen gått hisnande snabbt, och vi har allt bättre koll på både kvalitet och resultat. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör löpande och systematiska uppföljningar på ett sätt som inte skedde tidigare. Varje landsting blir också allt bättre på att systematiskt mäta och följa vad som sker i vården. Av detta får vi en allt bättre sjukvård - men vi får två saker till.

Det ena är en bättre uppföljning av kostnader, det vill säga i klartext hur de pengar som skattebetalarna tillför faktiskt används. Mot den bakgrunden vågar jag säga att svensk sjukvård är ganska kostnadseffektiv - men att det också finns en hel del kvar att göra. Det finns resurser som inte används på effektivast möjliga sätt i sjukvården.

Det andra är att mätningarna och granskningarna av sjukvården har blottlagt vad som faktiskt är det största problemet i svensk sjukvård, i alla fall om man frågar den part som kanske är intressantast att fråga. Det är patienterna.

Det största problemet i svensk sjukvård är inte kvalitet. Det finns gott om mätningar och jämförelser som visar att svensk sjukvård håller god medicinsk kvalitet. Det gäller inte minst i vårt landsting.

Det största problemet i svensk sjukvård är heller inte det som brukar kallas för "bristen på resurser". Sverige lägger vare sig mycket eller lite på sjukvård jämfört med andra länder, och eftersom Sverige är ett ganska rikt land så blir det en rejäl summa pengar till sjukvård varje år.

Det stora problemet i svensk sjukvård, om man frågar patienterna, stavas i stället tillgänglighet, bemötande och delaktighet. Det vanligaste samtalet som kommer till oss landstingspolitiker från medborgare handlar inte om dålig vård utan om att man fått vänta eller blivit dåligt bemött.

Har då Zaremba fel?

Ja och nej. Det finns åtskilligt som kan bli bättre i svensk sjukvård, och det pågår ett ständigt arbete med att förbättra styrnings- och ersättningsmodeller. En återgång till den styrmodell som gällde för svensk sjukvård fram till för tio-femton år sedan är verkligen inget att sträva efter. Den modellen byggde på en ren anslagsfinansiering som gjorde det mycket svårare att veta vad vi fick för skattepengarna. Jag satt själv i landstinget under en mandatperiod i början av 80-talet - men lämnade snabbt uppdraget i frustration just över det som blev följden av den styrning som rådde då. Den medicinska professionen hade full kontroll över både kostnader, innehåll och kvalitet. Landstingspolitikernas roll inskränkte sig till att hålla igenom genom att inte höja skatten allt för ofta.

Det Zaremba kallar för "new public management" handlar i grunden om två saker. Det ena är att finansiären, landstingen, också håller i avgörandet om vad det är som ska göras i vården. Det är en ordning som råder inom all annan skattefinansierad verksamhet och i grunden är en fråga om demokrati. Det andra är en styrmodell som tydligare än anslagsfinansiering ger en möjlighet att både styra och följa upp.

På väg mot en bättre psykiatri

Upsala Nya Tidning uppmärksammar idag problemen i svensk psykiatri. Det gör de alldeles rätt i. Ingen förnekar att problemen finns, och det pågår mycket arbete för att gripa tag i dem. Men det gäller också att närma sig psykiatrins problem med ett visst mått av ödmjukhet. Det rör sig ofta om mycket sköra patienter, och om väldigt utsatta anhöriga. Att leva med en psykisk sjukdom, eller ett psykiatriskt funktionshinder, är oerhört krävande. Att leva som anhörig är att leva i ständig närhet av sjukdomen eller funktionshindret.

Då kan det vara på plats att komma ihåg att svensk psykiatri har genomgått enorma förändringar under de senaste decennierna. Flera viktiga reformer har lett till en både modernare och mänskilgare psýkiatri, och vi ska i sammanhanget inte glömma bort att även i den psykiatriska vården har vi haft en debatt om vårdplatser. Jag hör till dem som är glad över att antalet vårdplatser har minskat; det innebär nämligen att många av dem som för en generation sedan levde i isolering och utanförskap idag kan få en betydligt mer mänsklig och välfungerande vård, fast i en mer öppen miljö.

Samtidigt finns det, och det ska sannerligen inte förnekas, fortfarande många med olika psykiatriska diagnoser som lever i den yttersta av misär. Även om måpnga idag kan leva ett liv i det öppna samhället, långt från forna tiders instutionsvård, såfinns fortfarande ett oerhört utanförskap för många spykiaskt sjuka och funktionshindrade. det finns massor kvar att göra, både när det gäller delaktighet i samhällslivet och inte minst i fråga om den kanske viktigaste av alla sociala faktorer: delaktigheten i det dagliga arbetslivet.

Att vi nu har invigt Psykiatrins Hus är ett stort setg på vägen emot en modernare psykiatri. Jag hoppas att huset blir en manifestation av att vi nu ger en vård till hela människan, och inte delar in människors sjukdomstillstånd i kroppsliga och själsliga på det sätt som mänskligheten gjort sedan tidernas begynnelse. Men jag hoppas också att det leder till att psykiatrins status i sjukvården uppgraderas - för det är nödvändigt om vi ska kunna se hela människan.

I Alliansen prioriterar vi högt att väntetiderna i vården ska kortas. Det gäller kanske i synnerhet i psykiatrin. I vårt län klarar vi väntetiderna ganska bra inom psykiatrin - men det är alltid påfrestande att vänta på vård. Särskilda satsningar har gjorts på barn och unga, med gott resultat.

Olika psykiatriska diagnoser och tillstånd tenderar också att öka. Vilka samhällsfaktorer som ligger bakom den utvecklingen finns det sannerligen skäl att fundera över. Dessvärre ser vi även på detta område alltsom oftast ganska förhastade politiska slutsatser - ett sätt att tänka som dessvärre ofta leder till rena felslut även i fråga om åtgärder. Att drabbas av psykisk sjukdom ska inte vara ett socialt stigma - men det är just vad det blir när "peka finger"-politiken slår till.

Med andra ord måste kampen mot utanförskap fortsätta, och arbetslinjen stå i centrum. Det brhövs också mer av uppsökande verksamhet, effektivare drog´förebyggande arbete och sist men inte minst mer forskning inom psykiatrin. Det görs mycket på dessa områden - men det går alltid att göra mer.

men det som till sist behövs mest av allt, det är faktiskt att vi engagerar oss som medmänniskor och ser dem i vår närhet som inte mår bra. det är inte bara ett steg emot en bättre psykiatri. Det är framför allt ett viktigt steg emot ett varmare och mänskligare samhälle.

Mycket är gjort - men mer är kvar att göra.

Det är ingen som förnekar att det finns brister som behöver åtgärdas i svensk hälso- och sjukvård. I själva verket vill jag minnas att Alliansen har gått till val på att visa upp och lösa ett antal samhällsproblem, och flera av dem finns inom vården. men det gäller också att ha en korrekt bild av verkligheten, när man angriper de samhällsproblem som söker en lösning.

En av många bilder av tillståndet i svensk hälso- och sjukvård får vi idagens UNT. Svensk sjukvård visar den världsklass, som vi som arbetar politiskt med dessa frågor ofta pratar om. Får du som kvinna bosatt i Sverige bröstcancer, så är chanserna att överleva större än i andra jämförbara länder. Till det kan tilläggas, att om du bor i Uppsala län, så bor du i ett landsting med den tredje högsta överlevnaden i landet fem år efter insjuknandet. Det visar de öppna jämförelser av sjukvården som Sveiges Kommuner och Landsting tillsammans med Socialstyrelsen årligen genomför.

Från Alliansen följer vi utvecklingen noga. Vi letar rätt på de problem som finns, hittar en lösning och genomför den. Nya problem kommer alltid att finnas - för varje problem som får en lösning innebär tillfälle att ta itu med något annat som inte fungerar bra idag, men som skulle kunna fungera mycket bättre. I själva verket går det att se en linje av problem som uppdagats (i regel av oss själva), identifierats och med tiden fått en lösning. Som lett till att det som hamnat under lupp har börjat fungera bättre.

Direkt efter valet 2006 såg vi två allvarliga problem, som dessutom var svåra att lösa tillsammans. Det ena var att landstingets ekonomi var körd i botten. Under de sju år som gått har kostnadsutvecklingen sjunkit trots att Alliansens har gjort satsningar på både sjukvård och kollektivtrafik. Bakom detta ligger en mer träffsäker användning av varje krona i kombination med att den politik som förts på alla plan också har stimulerat tillväxten - vilket ger mer skatteintäkter. Idag är landstingets ekonomi i betydligt bättre form än 2006.

Det andra, mest akuta problemet efter valet 2006, rörde primärvården. Alliansen gick till val 2006 på att få bort köerna och väntetiderna i primärvården. Samtidigt präglades denna del av landstignets verksamhet av uppgivenhet hos personalen, låg uppskattning bland patienter och brukare - och riktigt dålig ekonomi. Idag är bilden av länets primärvård, på alla områden, en helt annan. Väntetiderna har aldrig varit kortare och både personal och patienter visar idag en mycket större nöjdhet och uppskattning.

Ekonomin och primärvården är inte de ensa exemplen. Landstingets säkerhetsarbete fick för några år sedan svidande kritik av landstingets egna revisorer. Vad har då sedan dess hänt under Alliansens ledning? Tja, vi fick i alla fall pris av säkerhetsbranschens tidning Skydd & Säkerhet i som bästa landsting i september 2012.

För några år sedan beskrevs Akademiska sjukhuset ständigt som hotat och utsatt, inte minst av den politiska opposition som så gärna berömmer sig av att vara sjukhusets främsta värnare. Idag rankas Akademiska sjukhuset som ett av landets bästa universitetssjukhus.

Jag skriver inte detta för att skryta. Jag skriver det för att seriös debatt om viktiga politiska frågor kräver korrekt information och sakliga argument. Det finns gott om problem att lösa och utmaningar att möta i vårt landsting. de långa vårdköerna och brister i bemötande och delaktighet är några av dem. I Alliansen jobbar vi systematiskt och målmedvetet med att lösa även dessa, och vi följer och stödjer givetvis noga hur ledningarna för våra sjukhus och andra förvaltningar, och alla medarbetare, arbetar i det dagliga slitet med att driva en både patientsäker och effektiv sjukvård. Det är ingen lätt uppgift, vare sig att dagligen arbeta i sjukvården eller att med politiska beslut bidra till att utveckla den. Just därför kan det ibland vara bra att stanna upp och se vad som faktiskt har uträttats.

Allmänt intresse - och enskilda fall

En av mina viktigaste politiska grundsatser är att politik handlar om människor. Det vi gör i poliitken påverkar människors vardag, på många olika sätt och allotid på gott och ont. Politiska beslut skapar välfärd, men politiska beslut innebär ocks ingrepp i människors personiga frihet. Framför allt handlar politiska belsut alltid om att göra val, och därmed om att balansera mellan olika intressen Men människan ska alltid gå först, och politiken ska vara till för att underlätta människors tillvaro.

Det där låter säker bra i de flestas öron. Men hur kan då en person som är förtroendevald i ett parti som Alliansen försvara till exempel reformerna i sjukförsäkringen?

Svaret på den frågan handlar om att lyssna. men lyssna är något man måste göra väldigt mycket, och då räcker det inte heller med att lyssna på en röst. Eller på två. Eller ens på tre. framför allt kan man inte efter att ha lyssnat på en enda eller några få utsagor rusa iväg och oöverlagt göra saker som har så mycket större inverkan på många, många fler.

De så kallade "enskilda fall" som då och då dyker upp i media är faktiskt ganska bra exempel på vad det handlar om. Det finns ingen, inte i något parti, som tycker det är okej att en döende person ombeds uppge när han "beräknas dö". Eller hur det nu var, för i den historien - som ju verkligen är horribel - måste jag också vara uppriktig och skriva att jag inte vet vad det är som faktiskt har hänt. Jag vet bara det som jag läst i tidningar och sociala medier, och anser faktiskt att jag som politiker behöver veta mer innan jag har en åsikt i ett - som det alltså heter - enskilt fall.

Men, bara för att upprepa, varje enskilt fall ger anledning att fundera på vad som kan ha gått fel, och vad som kan göras bättre. Framför allt har vi alltid anledning att fundera över vad vi kan göra som medmänniskor för dem som hamnar i kläm på olika sätt. Inget system är perfekt, men vi människor kan alltid göra mer för att göra den mänskligare och bättre. Och vi kan framför allt ställa människan före systemet - inte minst som medmänniskor.

Innan sjukförsäkringen refomerades fanns det också enskilda fall. Närmare bestämt rörde sig de "enskilda fallen" om hundratusentals människor som med förtidspension försäkrades bort från den gemenskap som ett arbetsliv ininebär. Tiotusentals funktionshindrade dömdes ut i unga år och fick aldrig en möjlighet att ens komma in på en arbetsmarknad med daglig samvaro med andra människor. Tusentals människor hamnade även då i rena gränsfall mellan sjukskrivning och friskförklaring - men rättssäkerheten och de entudoga reglerna gjorde det svårare att rätta till felaktigheter. Det fanns, helt enkelt, enskilda fall även då. men de uppmärksammades inte på samma grunder, och framför allt inte på samma sätt.

Därför är en politik som sätter människor i centrum inte med automatik en politik som byggger på så kallade "enskilda fall". Det skulle nämligen, hur bakvänt det än låter, vara en politik som vore oändligt mycket mer kall och människofientlig. Det inser man inte minst, om man har sin politiska gärning i sjukvården.

Käre läsare, fundera gärna ett ögonblick på följande scenario. Tänk om vi hade en ordning som vi lyckligtvis inte har, där enskilda människor kunde vända sig till oss som är förtroendevalda politiker för att få sitt vårdbehov prövat. Vi skulle i så fall, grundat på vår dagsform, vårt godtycke eller - hemska tanke - något ännu värre som ekonomiska eller andra påtryckningar, kunna fatta beslut i enskilda fall.

Nu har vi lyckligtvis inte den ordningen. Politikens roll är inte att ta hand om "enskilda fall" (med ett viktigt undantag, nämligen i socialtjänsten, som just därför är mycket noga omgärdad med regler för hur det ska gå till) utan att forma spelregler och att se till så att regelverket följs och fungerar. det är inte vå roll att bedriva verksamhet vare sig inom skolan, sjukvården eller i socialtjänst eller omsorg. Vår roll är att finansiera verksamheten 8det gör vi med skattemedel), bestämma hur den ska organisera och vad det är den ska uppnå. Den politiker som i sin iver att, till exempel, lösa "enskilda fall" kanske kan få poäng i just det enskilda fallet. men svårigheterna att få helheten att fungera tornar i stället upp sig ganska snabbt.

Men vi gör ju ställningstaganden? Vi fattar ju beslut som drabbar människor? Hur kan vi då påstå att vi värnar allmänintresset? Någon kommer ju i kläm.

Ja, det är riktigt. Politik handlar som sagt om att prioritera. Det går inte att med politiska beslut ge allt till alla. Prioriteringar innebär dessutom att någon, och någons intresse, måste stå tillbaka. I själva verket är det en av de allra viktigaste delarna av den politiska demokratin. Det fiinns politiska system som bygger på att alla ska vara överens. men en annan beskrivning av sådana modeller är faktiskt att det då är den som vill minst som bestämmer. Politik måste också handla om att kunna vara handlingskraftig, givetvis efter noggrann prövning av de olika alternativ som finns, och efter dialog med alla berörda. men den modell vi sedan mer än hundra år är överens om, det är att om det inte går att bli överens så är det flertalet som bestämmer.

Sverige har nästan tio miljoner människor. Uppsala län har drygt 340.000. En politik för hela Sverige, eller hela vårt län, måste ta hänsyn till enskilda fall. Då är varenda en av dessa människor ett enskilt fall. Alla uppmärksammas inte av media, men jag lovar att jag varje dag och i allt politiskt arbete har allas bästa för ögonen. Varje dag, och i varje ärende som behöver hanteras.

Stabil ekonomi tryggar viktiga satsningar

I förra veckan presenterade vårt landsting det preliminära bokslutet för år 2012, med ett positivt resultat på 183 miljoner kronor. Även om en betydande del av överskotet beror på en engångsbetalning, så är det grundläggande orsaken att kostnaderna för landstingets totala verksamhet ökar långsammare än summan av intäkter. Det ger ett överskott i ekonomin, som är helt nödvändigt att ha i beredskap för de stora utmaningar som vårt landsting står inför.

Idag invigs Psykiatrins Hus. Det är en av de största satsningar som gjorts i en enda byggnad, och den totala kostnaden för huset är 908 miljoner kronor.. Därmed får en av landstingets viktigaste verksamheter, psykiatrin, helt nya lokaler för att kunna bedriva en modern vård.

Landstingets stabila ekonomi lägger grunden för att fortsätta utvecklingen av Akademiska sjukhuset. Psykiatrins Hus är ett viktigt steg på vägen. Redan idag ser vi att Akademiska sjukhuset har en ledande roll som universitetssjukhus och rankas högt i nationella jämförelser. Samtidigt driver vi i Alliansen arbetet vidare med viktiga aktörer för att stärka Uppsalas position.

Nära samverkan med kringliggande landsting är också en viktig del i strategin för framtidens Akademiska. Nuvarande och kommande rikssjukvårdsuppdrag, täta band med Skandionkliniken och utveckling av profilområden som luftburen ambulanssjukvård och cancerdiagnostik är andra viktiga åtgärder som bidrar till att flytta fram sjukhusets ställning.

Akademiska sjukhuset har idag ett av landets svåraste uppdrag. Det är ett ledande universitetssjukhus i nära samarbete med ett av landets mest framstående lärosäten. Det är också ett länssjukhus i ett stort och växande län. Ingen annanstans i landet förenas dessa två uppdrag så tätt tillsammans som just på Akademiska sjukhuset. I många avseenden är detta en styrka, men det skapar också problem som måste tas på allvar och bemästras. All vård som idag ges länets invånare på Akademiska sjukhuset behöver inte ges där.

De mest sjuka äldre kan med fördel vårdas på ett sätt som ger en bättre omvårdnad och mer trygghet utan att kräva alla de resurser som finns på ett universitetssjukhus. Vissa operationer har redan lagts på lasarettet i Enköping, och fler möjligheter att lägga vård utanför sjukhuset prövas. En stor del av sjukhusets verksamhet idag består av besök i öppen vård (som inte kräver inläggning), och skulle med fördel kunna utföras på andra sjukhus eller på större vårdcentraler.

2006 dominerades berättelsen om Akademiska sjukhuset av hotbilder och farhågor. Sedan dess har rikssjukvårdsuppdrag, nationella satsningar och ett närmare samarbete med kringliggande landsting lett till att sjukhuset idag står starkare än på många år. En god ekonomi i landstinget lägger ytterligare grund för den goda utvecklingen. Den utvecklingen måste ges bästa möjliga förutsättningar att fortsätta.