Utbildning och sjukvård i världsklass

Bara de senaste dagarna har det kommit riktigt positiva besked för Uppsala och för vårt landsting. Mest glädjande för landstinget är givetvis beskedet att avtal är klara med alla landsting i sjukvårdsregionen, men vi gläds också ät att våra universitet rankas högt i internationella jämförelser.

I Uppsala har vi all anledning att vara stolta över våra båda universitet, Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet. Bägge finns i den absoluta eliten av världens lärosäten, och bidrar till att vårt län växer och frodas.

För landstinget är samarbetet med dem mycket viktigt på många områden, eftersom de båda på olika sätt sysslar med livsvetenskaper. Till detta kan vi lägga de många organisationer och myndigheter som finns i Uppsala med omnejd, som också bidrar till Uppsalas och länets vetenskapliga profil. Dit hör Läkemedelsverket och Livsmedelsverket, Statens Veterinärmedicinska Anstalt och givetvis de otaliga företag som är verksamma i branschen.

Att samverka med så tunga och framstående aktörer stälelr givetvis stora krav på vårt landsting. Vården, forskningen och utbildningen går hand i hand på ett universitetssjukhus – och måste självklart hålla en standard i paritet med de universitet som man samverkar med. Från Alliansens sida tar vi därför dessa frågor på mycket stort allvar. Under de fyra år som gått har vi också kunnat genomföra flera viktiga åtgärder som stärkt Akademiska sjukhuset som ledande universietssjukhus.

Att Akademiska sjukhuset nu har långsiktiga avtal med alla viktiga partners är självfallet en sådan faktor. Likaså att forskningen stärkts genom ekonomiska satsningar från statligt håll. Uppdraget att bedriva rikssjukvård och den luftburna intensivvården hör också dit. Det har dessutom lett till ännu ett viktigt uppdrag, nämligen ansvaret för sjukvård för Försvarsmaktens utlandsstyrkor.

Under mandatperioden har ett forskningspris för framstående klinisk forskning inrättats, en forskningspolicy tagits fram, samverkan mellan kommun, landsting och näringsliv stärkts inom STUNS och Uppsala BIO och viktiga investeringar gjorts för att säkerställa att forskningen har de förutsättningar som krävs.

Så här kan uppräkningen pågå rätt länge. Vad de rödgröna vill med forskningen är mer oklart. Man pratar gärna om att samverkan ska vara god och att Akademiska ska vara ”ledande” men har lite att säga konkret om hur det ska gå till. Samtidigt sprider man gärna osunda myter. Man säger sig vara ”orolig” över saker som ofta saknar täckning och försöker gömma sin socialistiska sjukvårdspolitik bakom rökridåer om forsknings- och utbildningspolitiken. Ett flagrant exempel var när socialdemokraterna Börje Wennberg och Tomas Östros, den senare har tidigare varit en allt annat än lyckad forskningsminister, bröt den goda borgfred vi haft kring Akademiska med en osaklig debattartikel om sjukhusets framtid. Jag har flera gånger funderat över i vilken utsträckning detta försök att plocka poäng i en framtidsfråga lett till oro och osäkerhet bland sjukhusets anställda. Artikeln innebar i vart fall slutet på alla förhoppningar om att socialdemokratin kan utöva ett tryggt ledarskap för ett stort universitetssjukhus.

De rödgröna pratar gärna också om sin ”oro” för att ”Akademiska sjukhuset ska säljas ut”!. Sjukhuset måste, påstår man, vara en enhet för att inte riskera forskningen. Resonemanget blottlägger bara dessa partiers okunskap på området. Redan idag bedrivs en betydande del av både forskningen och den vård som är knuten dit utanför själva sjukhuset, och en utveckling i riktning mot ytterligare verksamhet utanför sjukhuset är nödvändig. Ett exempel är UCR, Uppssala Clinical Research Center, som har världsrykte inom kliniska prövningar och kvalitetsregister. Akademiska sjukhuset är en bra bas, men verksamheten måste sträcka sig långt utanför Uppsala. Forskningen vid sjukhuset är helt enkelt beroende av företag och organisationer långt utanför själva sjukhuset, både organisatoriskt.

Orsaken till socialdemokraternas passivitet i forskningsfrågor stavas rädsla och brist på insikt. Ett parti som räddhågset klänger sig fast vid landstinget som ensamt ansvarig för att leverera sjukvård till medborgarna får helt enkelt svårt att tänka så fritt som en snabb utveckling kräver. Det är beklagligt, för det hotar sjukhusets möjligheter till utveckling om den politiska utvecklingen skulle slå fel.

Min vän Gunnar

Noterar att Gunnar Hedberg börjat blogga. Jättekul.

Är helt övertygad o´m att du även där kommer att hitta övervägande positiva och glada inlägg, fjärran från de grinigheter och gnäll som översvämmar den politiska bloggosfåären.

Rock 'n' Roll i politiken

Man kan ju inte hålla på med valrörelsen dygnet runt. I kväll fick det bli lite rockriff med äldsta grabben som omväxling. Men annars är det politik för det mesta. Östhammar igår, Malmö idag, Knivsta i morgon. Och överallt möter vi glada tillrop. Jag har längtat efter valrörelse ett tag, men att det skulle bli så här kul trodde jag inte.

Påmåndag, har jag erfarit, kommer socialdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson Ylva Johansson till Uppsala. Hon kommer säkert att tala om Alliansens sjukvårdspolitik (som finns) i stället för om den egna (eftersom den inte finns). Och då har vi en del att berätta för henne. Som till exempel att tillgängligheten i primärvården gått från en bottenplacering 2005 till en plats i toppen idag. Att vårdvalet och det ekonomiska ersättningssystemet fått positiva effekter vi inte väntat oss, och nu delvis kopieras av andra landsting. Att ekonomin är i balans efter mer än tio års elände. Att hälsoläget i befolkningen blivit bättre. Att vi nu införe tt VIP-kort för de sköraste och mest utsatta, så att de inte ska tvingas vänta i timmar öpå akutmottagningarna. Att nya vårgivare etablerat sig i länet. Att Akademiska sjukhuset ständigt flyttar fram sina positioner som ledande universitetssjukhus.

Jag tror att Ylva kommer att prata om allt detta, men det kommer att låta aningen annorlunda. Hur det kommer att låta? Tja, en föraning får man på de rödgrönas blogg, som knappt ens nämner den egna sjukvårdspolitiken men skriver desto mer - i en hånfull ton som säger rätt mycket - om Alliansens politik.

Jag är stolt över Alliansen i landstinget, stolt över den politik vi för och de resultat den politiken har fått för invånarna i länet. Det är därför jag mer än gärna skriver om vår politik här på min blogg.

Det är helt enkelt, lite rock 'n' roll över Alliansens politik. Och den inte bara rockar; den håller ihop, fungerar och levererar!

Okunnigt och arrogant av Edstav (MP)

Ärlighet och hederlighet räcker långt även i politiken. En annan god egenskap för en politiker är att vara påläst och att veta vad man pratar om. Det finns många politiker i alla läger som är duktiga på detta. Men inte alla.

Jag har efter att ha läst Janne Nordlings blogg förstått att miljöpartiets Johan Edstav idag stått på Stora Torget i Uppsala och hånat ett förslag som överhuvudtaget inte existerar. Edstav kommenterade nämligen Alliansens valmanifest för landstinget, uppenbarligen utan att ha läst detsamma. Och då kan det gå illa.

På torget lär Edstav, enligt Janne Nordling som nog får antas ha koll på sina källor, ha sagt att vi vill införa VIP-kort för "rika direktörer". Den som lyssnat till, tittat på och läst medias rapportering har säkerligen förstått bättre vad det handlar om. Det vi vill göra är att de de allra sjukaste, mest utsatta och absolut sköraste i samhället, de riktigt gamla med många samtidiga sjukdomar och stora behov av omsorg och omvårdnad en värdigare och mer omtänksam behandling än idag.

För fyra år sedan ingick Johan Edstav i den politiska majoriteten i vårt landsting. På den tiden anmälde kommuner landstinget för brister i det gemensamma omhändertagandet av gamla och sjuka. Patienter blev liggande i veckor på Akademiska sjukhuset på grund av brist på vård- och omvårdnadsplatser. Nu arbetar vi med att lösa det problemet, och det vi kallar för ett "VIP-kort" är en del i den lösningen. Det handlar alltså inte om "rika direktörer" utan om samhällets allra sköraste.

Till samhällets allra sköraste hör inte Johan Edstav. Tvärtom. Miljöpartiets landstingsråd i opposition använder gamla och sjuka som slagträ i den politiska debatten och är mer intresserad av att plocka billiga poäng i valdebatten än att ägna sin energi åt landstingets viktigaste utmaningar.

Edstav behöver inte be mig och de övriga i Alliansen om ursäkt. Däremot vorde det bra om han ursäktade sig inför de hundratals äldre, multisjuka kvinnor och män som Edstav tycks vara totalt ointresserad av att bry sig om.

Rösta gärna på Johan Edstav om du tycker att den synen på patienter och vårdbehövande ska ge pluspoäng. Men om du tycker att politiken ska lösa de verkligt svåra samhällsproblemen, till exempel vad som ska göras med de mest vårdbehövande, och om du tycker attd et är ovärdigt att 96-åriga damer ska tvingas vänta i timmar på att få den vård de behöver - då ska du lägga din röst på Alliansen.

Kom och prata sjukvård med mig

Som du kanske noterat i dagens Upsala Nya Tidning (pappersversionen) så kan du träffa mig i valstugan på Stora Torget idag mellan 14 och 16. jag är där för att prata om hur vi ska utveckla sjukvården, men också om andra viktiga frågor inom landstingets ansvar: kollektivtrafik, regional utveckling och kultur. men också om annat som du vill diskutera, till exempel hur olika delar av välfärden hänger ihop.

Det är välsigt roligt och spännand eatt vara landstingspolitiker, men det gäller också att politikens olika delar hänger ihop. det är därför vi der samarbetet mellan landsting och kommuner som en av de viktigaste frågorna. Flera av de frågor som jag arbetar med har också en klart nationell profil, till exempel högre utbildning, forskning, och avancerad sjukvård. Sverige är ett litet land, därför måste vi använda våra resurser på dessa områden så klokt som möjligt och inte plottra bort dem där de inte gör nytta.

För Uppsala är en sådan utveckling bra. Vi är och ska förbli ledande inom dessa viktiga områden.

Men framför allt ska vi se till att alla som bor i Uppsala län får en riktigt bra hälso- och sjukvård och kollektivtrafik. Vi har gjort mycket under de senaste fyra åren - men det finns massor kvar att göra och vi är inte nöjda med allting som det är idag. Det akuta omhändertagandet måste bli mycket bättre, och det gäller inte bara väntetiderna. Det viktigaste är att ge de äldsta och sjukaste en bra vård, omvårdnad och omsorg - och det innebär att man som gammal och multisjuk självklart inte ska behöva ligga i en korridor och vänta i timmar på den vård man behöver.

Vi har idéer för hur vi ska arbeta med detta. Kom till torget idag, eller hör av dig någon annan gån, så berättar jag gärna mer. Vi ses!

Allt till alla?

Visst; jag tycker att man i första hand ska blogga om sin egen politik, men att kommentera andra politiska ställningstaganden behövs ändå också ibland. Alternativet skulle ju vara att vem som helst kunde säga, skriva eller tycka vad som helst utan att få mothugg. Jag vet inte om det heller vore så värst lyckat.

Därför har jag kikat lite på vad miljöpartiet idag sagt sig vilja stå för om man får väljarnas förtroende. Och sanningen är att det finns skäl att granska detta parti noga. Mycket noga.

Politik handlar i mycket hög grad om att ta ansvar, om att våga genomföra saker och att stå för beslut även om de är tuffa. Politik handlar därmed också om att göra prioriteringar, om att kunna välja och välja bort - och att för väljarna redovisa en sammanhåller politik som faktiskt fungerar även om man skulle hamna i en majoritetsställning.

Av detta ser man inte mycket i miljöpartiets politik. I stället är det "allt till alla" och dessutom utan någon som helst ekonomisk analys. Att saker och ting kostar pengar - skattebetalarnas pengar - tycks inte bekomma miljöpartiet det minsta.

Några exempel som ligger mig varmt om hjärtat.

Miljöpartiet vill att vi ska bygga upp ett spårvägsnät i Uppsala. Kostar enligt partiets ledande företrädare "några arenor" att bygga upp. Det vill säga en eller annan miljard. Pengar som måste lånas, eller betalas via höjda skatter. ge oss besked om vilket, tack.

Miljöpartiet vill bygga ett nytt kök på Akademiska sjukhuset, en lösning som en bred majoritet av landstingsstyrelsen avfärdade för knappt två år sedan. redan då ansågs investeringen för dyr. Idag har byggkostnaden ökat ytterligare. Ändå har Miljöpartiet mage att kalkylera med samma investeringskostnad som då. Minst hundra miljoner ligger därmed och slirar i miljöpartiets ekonomiska kalkyl för landstinget. Till saken hör dessutom att detta parti som säger sig värna om miljön därmed föreslår en lösning för maten på Akademiska som skulle leda till att tvåtusen lastbilstransporter varje år skulle åka rakt in i centrala Uppsala. Och allt detta utan att maten för den skull blir bättre!

Seriösa politiska partier lägger inte fram förslag på det sätt som Miljöpartiet gör. Ett seriöst politiskt parti gör noggranna ekonomiska kalkyler innan de går till väljarna med sina idéer.

Hur går det ihop?

Idag blir det ett par rader om Mona Sahlins sommartal, som bland annat kommenteras av våra rödgröna vänner här i landstinget. I det inlägget ställs skattsänkningar i rak motsats mot välfärd, men socialdemokraternas partiledare har ju lovat att sänka skatten med i storleksordningen tio mailjarder. Hur går det ihop? Denna skattesänkning ska ju dessutom finansieras. med vad? Blir det höjda skatter på annat, eller blir det neddragen välfärd? Och om det blir skattehöjningar, hur kommer de i så fall all slå mot pensionärerna? Vad blir nettoeffekten av den socialdemokratiska politiken för pensionärerna?

Att sänkta skatter kan kombineras med bra välfärd har väljarna lärt sig under de fyra senaste åren. En undersköterska har fått nästan en månadslön extra i plånboken, utan att välfärden raserats. I vårt landsting lägger vi till och med mer än vi någonsin gjort på vården under innevarande mandatperiod - och det i efterdyninarna efter den värsta ekonomiska krisen på årtionden. Allt detta bygger på en kombination av ansvarsfull ekonomisk politik och satsning på arbetslinjen.

Man kan helt enkelt säga att det är häftigt att betala skatt, framför allt om det är riktigt många som gör det - för då räcker mindre skatt per skattebetalarare längre.

Stabilt i Alliansen, oro bland vänsterpartierna

Jag noterar efter att ha läst Svenska Dagbladet och kikat runt lite bland rödgröna bloggar att desperationen sprider sig i vänsterleden. Några argument har man inte, så nu är det bar smuts och högljudd arrogans som gäller. Framför allt tycks det faktum att Vänsterpartiet u blanserar på fyraprocentssspärren väcka oro. Det kanske indikerar att intresset från socialdemokrater för att stödrösta på detta parti blir avsevärt mindre när det egna partiet snarare balanserar på trettioprocentsbranten.

Men inget är ännu klart. Kampen står om ett stort block av väljare som ännu ej bestämt sig och kan hamna vart som helst. I ett sådant läge känns det tryggt att kunna luta sig mot en god politik och inte mot smutskastning och sarkasmer om motståndaren.

Pengar från facket och politik i retur

I all korthet och all enkelhet efter en intensiv dag med valkampanj i länet. Jag noterar i Expressen att LO nu lanserar sitt bidrag i valrörelsen.

Att LO lägger en hel del av medlemmarnas pengar på socialemokraternas valrörelse är sedan länge känt. I veckan förekom en del insinuationer om kopplingar mellan bidrag till personvalskampanjer och löften om motprestationer. Nu vore det intressant att få veta vad LO tänker sig att få för politisk utväxling av sitt stöd till vänsterpartierna. Det är ju onekligen en fråga av mer allmänt intresse eftersom det rör medlemmarnas pengar.

Det vore bra om de ledande socialdemokratiska politikerna i kommuner och landsting berättade om sina politiska bindningar till facket, som den största externa finansiären av socialdemokraternas valrörelse.

Flitens lampa lyser...?

Nu har jag fått veta.

De "flitigaste politikerna" i vårt län är inte de många förtroendevalda som i ansvarig majoritetsställning arbetar med att ge invånarna i länet skola, sjukvård, omsorg, kollektivtrafik och mycket annat. I alla fall inte när media (mer exakt Radio Uppland) recenserar det politiska arbetet. Flitigast blir då den som i stället för att ta ansvar i majoritet - eller för den delen i opposition - lägger kraft på att skriva motioner, interpellationer och frågor.

Nu vill jag betona att jag inte kritiserar själva undersökningen eller dess metod; den är i själva verket riktigt välgjord. Jag är inte heller förvånad över att det "piggaste och mest alerta" oppositionspartiet (mer om detta nedan) är det som "vinner" i undersökningen. Radio Uppland påpekar också, det ska sägas, att det är oppositionens flit som granskas i inslaget.

Men efter fyra år med många och mycket långa arbetsveckor som bland annat ägnats åt att svara på en del av alla dessa motioner, interpellationer och frågor kan jag inte låta bli att fundera över vilken flit som är mest värdefull. Är det att ha politiskt ansvar för en kommun eller ett landsting med - som i vårt landsting - åtskilliga miljarder i omsättning och långt över tiotusen anställda? Eller är det att från en bekväm och ansvarsfri oppositionsställning kunna ägna sig åt att kritisera den verksamhet som bedrivs utan att för den skull behöva ha allt för konkreta och konstruktiva förslag för egen del.

Alltnog; en politiker i ansvarig majoritetsställning har personligt ansvar för den verksamhet som bedrivs. Ansvaret handlar om att utse och leda de tjänstemän som ska svara för den operativa verksamheten, om att svara för uppföljning och ekonomisk styrning, för alla externa kontakter både med medborgare och diverse myndigheter (jo, de kontaktar oppositionen också men det ligger liksom i sakens natur vem det är som ställs till svars) och sist men inte minst för att verksamheten fortlöpande rullar på. När det gäller landstinget och sjukvården är det således inte bara oppositionen som granskar utan också exempelvis Socialstyrelsen och andra myndigheter.

Ingen ska heller tro att jag beklagar mig; tvärtom. Det är oändligt mycket mer givande att vara i majoritet - och det är självklart att i det kommande valet söka nytt förtroende för att fortsätta på den väg som vi har slagit in på. den uppskattning vi förtroendevalda politiker vill ha, den ber vi naturligtvis om på valdagen - och det bästa som kan hända oss är inte positiva inslag i media, utan att bli återvalda för de goda insatser vi gjort under de fyra år som gått.

Syftet med detta blogginlägg är alltså inte att kritisera någon (framför allt vare sig Sveriges Radio eller miljöpartiet) eller att beklaga mig för det förtroende jag har fått att leda vårt landsting. Däremot är syftet att lite försynt lufta fram att politik, framför allt i majoritetsställning och i all synnerhet i en ordföranderoll eller motsvarande, handlar om lite lite mer än om att skriva motioner, interpellationer och frågor. Och till och med om lite mer än att svara på dem. Våra viktgiaste granskare och uppdragsgivare är inte den politiska oppostionen utan alla de medborgare som för sin dagliga tillvaro är helt beroende av att skolan, vården, trafiken, kulturlivet, ordningsväsendet och allt vad det är fungerar. Mitt löfte i det väntande valet är att fortsätta arbeta hårt för en bättre sjukvård, kollektvitrafik och regional utveckling i länet om jag får väljarnas förtroende.

Maten är klar!

Mitt i valrörelsen har jag ägnat några timmar åt god mat, närmare bestämt den mat som dagligen tillagas i Västerås och sedan serveras i Uppsala. Jag har dessutom provätit maten, en mycket smaklig kycklinggryta.

God mat hör till mina personliga intressen. Igunden handlar det om bra råvaro, omsorgsfull tillagning, känsla för smaker och kombinationer samt sist men inte minst att tänka på hela anrättningen. God mat handlar inte bara om det som läggs på tallriken utan också om miljön runt omkring.

Den anläggning vid sjukhuset i Västerås, där maten som serveras på våra sjukhus tillagas, är ett kök av absolut högsta klass. Det kan jag intyga efter dagens studiebesök. Därmed kan jag också intyga den mycket höga kompetensen och professionella inställningen hos de högutbildade kockar och biträden som arbetar i köket. Jag kan också notera den fantastiska hygieniska standarden, krav som ställs på råvarorna och dessutom de miljöeffekter som följer av den effektiva organisation som är uppbyggd. Den leder till att mer än två tusen långtradare år inte åker in i centrala Uppsala.

Det finns mycket gott att säga om maten som tillagas i Västerås och serveras i Uppsala, med andra ord. Samarbetet mellan våra landsting är ännu ett exempel på hur vi utvecklar förbindelserna över länets gränser - till glädje för dem som bor i Uppsala län.

Att knacka dörr

Har kommit hem efter ännu en kväll i ett bostadsområde i Knivsta. Målet för kvällen var att knacka på ett femtiotal dörrar, men riktigt så många bliev det inte. Mest berodde det på något som ändå måste vara viktigare än volymen, nämligen några riktigt bra och givande samtal med trevliga och intresserade människor, nyfikna på oss moderater och på vår politik men framför allt fulladdade med viktiga erfarenheter och en vilja att ge oss del av dem.

Inför valrörelsen kunde vi höra en del kritiska synpunkter från människor som misstrodde dörrknackning som kampanjmetod. Risken för att vi skulle uppfattas som...ja, som just dörrknackare (det vill säga kringströvande försäljare) ansågs vara stor. Efter ett halvdussin dagar och kvällar på olika ställen i länet vågar jag nu säga att så inte är fallet. Tvärtom; de allra flesta som är hemma och öppnar dörren är inte bara överraskade över att få besök av förtroendevalda politiker - de är dessutom väldigt ivriga att få berätta om sin vardag, sina bekymmer och sina förhoppningar och förväntningar på oss som arbetar politiskt.

Det är helt enkelt hög tid att vi ser dörrknacknng inte bara som ett sätt att marknadsföra oss inför valrörelser, utan i lika hög grad som ett sätt att komma i direkt kontakt med väljare på deras hemmaplan. Inte genom att klampa in i människors hem, men väl genom att ringa på och ställa frågor. Jag tror, kort sagt, att en lyckad dörrknackningskampanj kan bidra till att krympa avståndet mellan väljarna och oss som, förhoppningsvis, blir valda.

Till detta kan jag inte låta bli att lägga att bemötandet hos dem jag träffat dessa senaste kvällar har sporrat mig ännu mer både i valrörelsen och inför arbetet under kommande år. Det är oerhört inspirerande att prata med människor om vardagsfrågor på det sätt som en dörrknackningskväll ger möjlighet till. Nu är det riktigt kul med valrörelse!

Förtroende för en lyckad politik

Noterar idag i media att förtroendet för regeringens jobbpolitik växer. Det är ett klart tecken på att människor ser hur jobben växer fram med den politik Alliansen för, men också i ett större perspektiv.

En framgångsrik politik för fler i arbete kräver också en stabil ekonomisk politik. Den ansvarfulla linje som tagit sverige genom finanskrisen bidrar till förmågan att kunna bedriva en politik som leder till fler - och framför allt tryggare - jobb. Det leder dessutom till att välfärdens kärna i form av sjukvård, utbildning och social trygghet kan bekostas genom att fler deltar och betalar skatt.

Dessa tre skäl är också grunden till varför den politik som Alliansen för är mest framgångsrik för ett sammanhållet Sverige. det är när så många som möjligt är i arbete, och har en egen försörjning, som tryggheten och gemenskapen växer.

Alliansen lämnar ingen utanför, men mycket återstår att göra innan samhällsbygget är färdigt - om det ens någonsin blir det. Fortfarande finns många i utanförskap, många tvingas leva på bidrag, och alldeles för många tvingas till beroende i stället för självständighet och frihet. det ska vi arbeta vidare med under åren som kommer, på alla nivåer i samhället.

Det innebär också att det inte bara är jobbpolitiken som är lyckad och framgångsrik. Förtroendet växer för regeringens, och det lokala politiska ledarskapets, förmåga att möta samhällsutmaningar. Det förtroendet ska vi i Alliansen se till att förvalta väl.

Finns det bindningar?

Efter förmiddagens inlägg om förhållandet mellan väljare och valda så har ju diskussionen rullat på under dagen, både i media och i andra sammanhang (t ex på Facebook).

En fråga som onekligen inställer sig, och väcker viss oro, är vilka bindningar som finns mellan socialdemokraterna och de fackliga organisationer som söttar detta parti med medlemmarnas pengar. Är det så att det med de pengar som slussas från de fackliga organisationerna också följer politiska krav?

Frågan känns berättigad eftersom motsvarande fråga ställs till oss moderater, och vi med gott samvete kan svara nej på den. Men det vore välgörande att få ett svar på detta även från ledande socialdemokrater i landstinget. Finns det löften om politiska motprestationer knutna till det ekonomiska stöd som fackliga organisationer ger (S)?

En fråga mellan väljare och valda

Idag kan vi lyssna till Radio Uppland som berättar att de politiska partier hemlighåller bidragsgivare till personvalskampanjer. Jag hör till dem som uppskattar att det är så, av just de skäl somn vår partiombudsman Lars-peter Swärdh beskriver. En av de centrala delarna i en demokrati är valhemligheten, men den står ju inte högt i kurs om den som vill stödja ett parti eller en kandidat måste redovisa sitt ekonomiska stöd, och därmed sina sympatier, öppet. Noteras bör att detta gäller enskilda personer. Vi moderater tar inte emot stöd från företag elelr organisationer, och sådana har som bekant inte rösträtt i allmänna val.

Förhållandet till organisationer, inklusive företag, bör snarare vara att vara neutral och något avvaktande. Det som ororas i den svenska politiska kulturen är knappast hundralappar eller tudenlappar från grannar, väner och bekanta till personvalskadidater. det som oroar är när kandidater till förtroendeuppdrag står så i sold till organisationer att man till och med beskrivs som "deras kandidat". Hur kan en politiker, som nominerats av en facklig eller annan organisation, med bästa vilja kunna säga sig stå oberoende i förhållande till den organisationen när viktiga frågor sedan kommer på den politiska dagordningen.

Den viktigaste relationen mellan väljare och kandidater måste vara direkt mellan den som kandiderar och dem som ska lägga sin röst i valurnan. den som röstar måste dessutom kunna hålla för sig själv var de politiska sympatierna ligger. Det måste vara grunden för demokratin, annars är vi ute på farliga vägar.

Ett stycke järnvägshistoria

Dagen har ägnats åt att åka tåg, närmare bestämt ångtåg och rälsbuss mellan Bärby strax utanför Uppsala och Almunge lite längre österut. Därefter bjöds på gammal fin Postbuss från 50-talet vidare till Faringe. Inbjudare till denna fina kulturhistoriska dag var föreningen Stockholm-Roslagens Museijärnvägar som driver den museijärnväg som i dagligt tal kallas för Lennakatten.

De hundratals aktiva i denna fantastiska förening är ännu ett exempel på vardagshjältar. De arbetar ideellt med att bevara ett kutlruarv som verkligen minner oss om en tid för inte allt för länge sedan, då mycket såg annorlunda ut men ändå lade grunden för det moderna samhället.

Ideellt arbete är givetvis alltid hedervärt, men vi som arbetar med politik och samhällsfrågor har alldeles särskilt starka skäl att vara ödmjuka inför insatser som faktiskt i olika former ersätter behov av offentlig finansiering. Eller mer korrekt; vad många uppfattar som nödvändigt att finansiera med offentliga medel (det vill säga skatter). Vi bör helt enkelt, varje gång vi överväger att subventionera en verksamhet med skattepengar, också fundera vilka personliga initiativ vi riskerar att kräva och dessutom vilka andra verksamheter som måste stå åt sidan för att en viss verksamhet får sitt arbete understött med skattemedel.

Det betyder inte att det offentliga - stat, kommun och landsting - saklöst ska avstå från att stödja ideell verksamhet; däremot att allt sådant stöd måste ges med klokskap och eftertanke. Efter många år i olika politiska organ som delar ut olika typer av stöd till olika organisationer kan jag bara med beklagande konstatera att det inte alltid är så.

Men föreningar och verksamheter som Lennakatten kan stödjas på andra sätt än genom bidrag från det offentliga. Det enklaste och trevligaste sättet är helt enkelt att åka med någon gång, ta en fika vid stationen i Marielund och kanske till och med gå med i föreningen och få del av alla aktiviteter. Ideellt engagemang är så gott som alltid mycket hedervärt, inte minst när det handlar om att värna vårt fina kulturarv.

Kvalitet i välfärden är inte bara höga skatter

Svenska Dagbladet har granskat faktauppgifterna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Det är givetvis hedervärt, men det finns nog ingen som hade synpunkter på de i stort sett korrekta siffror som Sahlin använde. Det som däremot kan kritiseras är att socialdemokraterna försöker ge bilden av att det krävs en vänsterregering för att upprätthålla den välfärd som exemplen handlar om.

Hur mycket välfärden ska kosta, och vilken kvalitet den ska ha, är inte ödesbestämt. Det är i hög grad följden av vilka politiska beslut som styr den välfärd vi finansierar gemensamt genom skatten. Och då bör siffrorna granskas från ett lite annorlunda perspektiv.

Sahlins siffror om skolan, sjukvården och äldreomsorgen berättade vad verksamheten genomsnittligt kostar i hela Sverige. Sanningen bakom detta, vilket också framgår av Svenska Dagbladets analys, är att skillnaden i kostnad varierar mellan olika kommuner och landstning. Och inte nog med det: även kvalitén varierar!

Vårt landsting är faktiskt ett bra exempel. På vissa områden bedriver vi en vård av mycket bra kvalitet och dessutom till högst rimlig kostnad. Men även vi kan göra mer och bättre för att använda skattebetalarnas pengar mer effektivt i strävan att ge en bra välfärd av hög kvalitet till alla i samhället.

Hur det ska gå till i vänsterpartiernas Sverige hade Mona Sahlin inga svar på. Det enda vi vet är att de tre vänsterpartierna är djupt oense i frågor som rör just välfärdens kvalitet och innehåll - som till exempel den viktiga frågan om valfrihet och mångfald. Där är vi i Alliansen tydliga: mer mångfald och fler alternativ ger inte bara ökad valfrihet till dem som ska välja; det skärper också kraven på att den vård, omsorg och utbildning som erbjuds håller hög kvalitet.

Den viktigaste valfrågan

Maria Ripenberg på UNT skriver intressant om det som av TV4 och Novus opinion utnämnts till årets viktigaste valfråga: sjukvården. Landstingspolitiken preioriteras bort av väljare, media och andra i debatten. En del ligger nog i detta, men väl så intressant är också hur landstingspolitiken, och sjukvårdspolitiken, speglas.

Jag kan absolut inte säga att det är otacksamt eller undanskymt att vara landstingspolitiker. Däremot finns det en tendens till att de frågor vi arbetar med betraktas som något av ett särområde. Medan både riks- och kommunpolitik så att säga är ständigt närvarande i människors medvetande, så dyker landstingspolitiken upp på radarskärmen när något - inte sällan negativt - händer. Det kan ge en bild av landstingspolitiken som både konfliktfylld och problemorienterad. Eller annorlunda uttryckt som om all världens problem och elände skulle vara koncentrerat till landstinget och dess institutioner, men så är det givetvis inte. Vi har som bekant en sjukvård i absolut världsklass på många områden.

Denna sjukvård, som i samma grad är politiskt styrd som de problem som ofta speglas, får inte alltid den uppmärksamhet som den faktiskt skulle förtjäna. Dit hör stora delar av den specislistvård som bedrivs på Akademiska sjukhuset, och inte minst den vård i absolut världsklass som ofta uppmärksammas (känns det som, i alla fall) när den på något sätt är "hotad". Vi har också en folktandvård i vårt landsting som verkligen förtjänar att lyftas fram för sin goda kvalitet och sina låga kostnader, och åtskilligt annat - inger mer nämnt och inget glömt - där vårt landsting faktiskt ligger i absolut framkant.

Ripenbergs analys, som jag i allt väsentligt delar, innehåller dock en punkt som är värd en rad extra. Det är "myten" om att landstingspolitiken tidigare skulle vara präglad av samförstånd och numera blivit fylld av konflikter. Detta är rent sakligt helt enkelt inte sant. Antalet förslag i form av motioner och interpellationer från oppositionen var mångdubbelt större under de år de vi i Alliansen utgjorde opposition i landstinget. Skillnaden är att de konstruktiva förslag vi då lade fram oftast ignorerades av den dåvarande majortieten. Idag har vi en opposition som lägger ganska få egna förslag - men desto mer energi på att gnälla och klaga. Måhända präglar det också bilden av landstinget som helhet. Tyvärr.

Jag är stolt över det uppdrag jag fått och hoppas fortsätta med den utveckling och förnyelse av vården som pågått under de senaste fyra åren. Jag är också stolt över det vi uträttat under dessa fyra år i vårt landsting. Om detta ska vi berätta för väljarna när vi nu möter dem i valrörelsen - men vi ska framför allt ge svar på hur vi vill gå vidare med förnyelsen av sjukvården, och av andra frågor där landstinget ansvarar.

Bra bemötande ska gälla alla

En studie som genomförts på Akademiska sjukhusets akutmottagning bekräftar nu det vi sett under hela mandatperioden. Det behövs fler ingångar till sjukvården så att alla som söker vård kan bemötas och tas om hand på rätt sätt. Så är det inte alltid idag.

Dels har vi de många med ganska enkla åkommor, som snabbt vill få ett besked och en eventuell behandling. Många av dessa vänder sig idag till Närakuten, men uppenbart är att det finns mer att göra.

Vi har också dem med kroniska sjukdomar, ofta äldre med många samtidiga diagnoser. Dessa patienter är ofta väl kända både av sjukvården och av kommunernas äldreomsorg. Här måste bemötande och omhändertagandet definitivt bli både värdigare och smidigare. Om du är gammal, sjuk och i dålig kondition ska du inte behöva ligga och vänta på en akutmottagning i timtals.

Den som verkligen blir akut (i ordets rätta mening) sjuk ska också bli bemött och behandlad akut. men när akutmottagningnen övergår till att bli en allmän igång för alla oavsett vårdbehov så är det också givet att nästan alla upplever att de inte fär rätt mottagande. Här finns mer att göra, och det kommer vi i Alliansen att jobba vidare med på samma sätt som vi jobbat med dessa frågor under de fyra år som gått. Det är en uppgift för hela organisationen, och inte bera för akutmottagningen på Akademiska sjukhuset, och det är med den utgångspunkten som problemet måste lösas.

Närvård och samverkan behövs

Nyhetskanalen presenterar idag en undersökning som visar att förtroendet för äldreomsorgen sviktar bland invånarna i vårt län. Det är svårt att på rak arm veta vad som ligger bakom en sådan undersökning, att både vården och äldreomsorgen granskats flitigt i media är till exempel en faktor att ta med i analysen. Men en sak står klar, och det har dessutom koppling till nyheten i Radio Uppland, om synpunkter i primärvården på hur Akademiska sjukhuset skriver ut (framför allt ädlre) patienter.

I grund och botten handlar detta om den fråga som vi i Alliansen ser som en av de viktigaste profilfrågorna inför de närmaste åren, nämligen hur landsting och kommuner samordnar sjukvård och äldreomsorg.

Trycket på sjukvården är högt, och en stor del av detta tryck handlar om gamla och ofta mycket sjuka människor som först och främst behöver omvårdnad. Lösningen för den som är mycket gammal och mycket sjuk är påfallande ofta inte en sjukhussäng (det är alltså inte självklart fler vårdplatser som behövs) utan en god omvårdnad som först och främst utövas av den kommunala äldreomsorgen - men med kvalificerat stöd av landstingets lokala sjukvårdsresurser. Samtidigt ser vi att primärvården, den lokala sjukvården, allt mer delas i två delar där den ena handlar om lokalt omhändertagande av "vardagssjukdomar" och den andra om det således allt mer kvalificerade, och resurskrävande, omhändertagandet av älrde, multisjuka och kroniker.

Med detta ska vi i Alliansen ta itu både nu genast och under den kommande mandatperioden. Det som nu refereras visar att vi är på rätt väg men också att det pågående reformarbetet måste fortsätta och intensifieras. Det komemr vi att göra, och det är ett löfte inför den kommande mandatperioden.

Vad vore världen utan fakta?

Hemkommen efter ett par dagars härlig fjällvandring ägnar jag kvällen åt ett program om den i Uppsala bosatte professorn i internationell hälsa Hans Rosling. Han reser världen runt för att föreläsa om hälsoutvecklingen i världen och berättar i programmet o m hur alltihop började: med de föreställningar, för att inte säga fördomar, många av oss har om hälsoläget i olika delar av världen. Inte minst berättar Rosling om hur hälsoläget faktiskt förbättras i stora delar av världen, en förbättring som faktiskt innebär att den sedvanliga indelningen i i-länder och u-länder blir allt mindre relevant.

Länder som Kina, Indien och Brasilien har genomgått remarkabla förändringar i fråga om hälsoläge på bara några decennier. Relativt sett finns det länder i Afrika vars hälsoutveckling varit störst sedan 60-talet. Allt detta finns väl redovisat i befintlig och för den insatte väl känd statistik. Trots detta tror många av oss att världen ser helt annorlunda ut.

Så långt Hans Rosling och hans banbrytande arbete. Men i statistiken finns andra viktiga fakta, och då särskilt det mycket starka sambandet mellan allmänt hälsoläge och välfärd. Arbete och tillväxt ger inte bara välstånd i materiell form utan leder också till ett bättre allmänt hälsoläge. Därför är arbetslinjen viktig inte bara för ekonominutan i minst lika hög grad för ett förbättrat hälsoläge. Det som gör oss friska är, ytterst förenklat, att vi är någorlunda rika. Ökat ekonomiskt välstånd ger dessutom, vilket kanske säger sig själv, mer utrymme för att satsa resurser på hälso- och sjukvård. Beläggen är klart färre för motsatsen, det vill säga att aktiva satsningar på förebyggande hälsovård skulle ge lika direkta effekter på hälsoläget.

Det betyder inte att vi kan skrota det viktiga förebyggande hälsoarbetet, verkligen inte. Men det betyder att det förebyggande arbetet just måste riktas in på att förbättra hälsosituationen, inte på allmänpreventiva åtgärder utan nämnvärd effekt.

Svenskarna - till höger och med allt bättre ekonomi

Nu är det rötmånad, och då passar opinionsinstituten tydligen på med lite annorlunda undersökningar. Således har vi idagarna både fått veta att en majoritet av befolkningen känner sig höra hemma till höger och dessutom har fått mer i plånboken. Så bra då. Betyder det att valet är avgjort?

Nej, det gör det inte. För det första har vi pressade röda som kommer att fortsätta med sina allt mer desperata attacker. För det andra, och viktigare, så är det inte riktigt så enkelt som att folk tittar i plånboken och på körriktningsvisaren.

En stor del av utmaningen för oss i Alliansen ligger nu i att verkligen tydliggöra sambandet mellan ett antal faktorer. Mycket förenklat kan man säga att det nu finns ett värde i att förklara att saker och ting inte är orsakade av slumpen. Sverige har mycket goda statsfinanser, människor (många, men långt ifrån alla) har fått bättre privatekonomi. Valfriheten och mångfalden har ökat - ta bara det avskaffade apoteksmonopolet för att ta ett enda exempel - och det går i stort sett ganska bra för Sverige. Men vi vinner inga val på det vi har gjort, utan på det vi tänker göra under den kommande mandatperioden.

De senaste dagarna har samma fråga flera gånger dykt upp från journalister: "men ni har ju haft majoritet i fyra år - varför har ni inte löst problemet?" Att frågan ställs går att första, men svaret kräver en aning av djuplodande. Under de fyra år som gått har Alliansen, på alla politiska nivåer där Alliansen haft ansvaret, genomfört massor av reformer. Förmodligen har mer gjorts på dessa fyra år än på åtskilliga år innan dess. men allt kan inte klaras av på en mandatperiod - och framför allt: varje mandatperiod innebär sina utmaningar.

För fyra år sedan var det stora problemet när det gällde vård av äldre inte som idag väntetiderna på akutmottagningen, utan att patienter som redan fått den vård de lagts in för inte kunde skrivas ut för attd et saknades platser på äldreboende. Alliansen både i Uppsala kommun och i landstinget gick till val på att lösa detta. Vi vann valet, och vi löste problemet. Nu möter vi nya problem och utmaningar - och vi kommer att lösa dem också. Den dag då det inte finns några politiska problem att lösa kommer aldrig att komma, för hur samhället än utvecklas så kommer det alltid att finnas utmaningar kvar.

Därmed är det dags att knyta ihop säcken. Visst är det bra att folkkännr sig hemma till höger, och visst är det trevligt att många anser att man fått bättre ekonomi. men vi kan inte luta oss tillbaka och tycka att det är bara bra, utan vi måste hitta nya utmaningar, nya frågor att lösa, nya problem som kräver politiska lösningar och nya förväntningar från människor som vill veta hur vi som söker politiska mandat tänker lösa deras problem. Den utmaningen är nyttig för oss som arbetar politiskt, och jag är helt vöertygad om att vi i Alliansen är bäst på att svara på de frågor som medborgarna ställer. Det är därför vi kommer att vinna valet.

Medierna, demokratin och förhållandet mellan väljare och valda

Jag "sommarbloggar" idag om ett ämne som uppmärksammats av TV4, nämligen förhållandet mellan oss förtroendevalda och våra väljare. Väldigt många väljare, uppemot nio av tio, anser nämligen att de inte kan påverka oss politiker.

Det är både en fråga och ett enkätresultat som förtjänar att vridas och vändas på en del.

I mitt dagliga arbete som landstingsråd har jag kanska många kontakter med människor som vill framföra synpunkter, har idéer på saker som borde ändras elller helt enkelt vill veta varför vi har fattat ett viss politiskt beslut. Sådana samtal är väldigt nyttiga, för att inte säga helt nödvändiga, för det som har fått förtroendet att förvalta ett politiskt uppdrag. Vår roll är ju att vara medborgarnas företrädare och att ge uttryck för den synpunkter som medborgarna har.

Men att vi företräder medborgarna kan aldrig innebära att vi därför låter varje synpunkt, varje åsikt och varje idé som varje medborgare har bli verklighet i form av politiska beslut, och skälet till det är mycket enkelt: det finns väldigt många medborgare som var för sig tycker väldigt olika saker! Problemet är att många tror att demokrati är lika med att ha rätt att få sig vilja igenom - och riktigt så enkelt är det ju inte i ett samhälle med många viljor, i form av medborgare med olika önskemål, synpunkter och idéer.

Journalisten Anders Isakssom har i sin bok "den politiska adeln" beskrivit problemet på ett utmärkt sätt. Han skriver så här:

"Numera tycks de flesta i första hand förknippa demokrati med klassiska medborgerliga friheter som yttrandefrihet och rätten att resa vart man vill, men vetskapen om rättigheterna ackompanjeras inte alls av samma förtrogenhet med, insikt i och förståelse av det dagliga arbetet i den politiska demokratins institutioner. När folk i enkäter på stan säger att demokrati innebär att alla ska vara med och bestämma är definitionen visserligen inte helt fel, men den är samtidigt så förenklad och så avskalad allt innehåll om hur det demokratiska styret faktiskt förverkligas att den blir meningslös. I själva verket riktar den sin udd mot det representativa systemet, andas en känsla av vi mot dom, av att politikerna lagt beslag på den beslutsrätt som egentligen tillkommer folket. Den fångar i viket fall som helst inte innebörden i regeringsformens portalparagraf: "Den svenska folkstyrelsen ... förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt styrelseskick och genom kommunal självstyrelse".

Precis så är det. Tack för de orden, Anders Isaksson (som tyvärr gick bort häromåret). Det finns, inte minst i media, en tråkig tendens att skilda förhållandet mellan väljare och valda som ett motsatsförhållande, som om vi fått vårt uppdrag någon annanstans ifrån än från väljarna. det finns samtidigt också en motsvarande tendens - faktiskt - att skildra "allmänhetens" ställningstaganden som skilt från vad "politikerna" tycker.

I själva verket får jag också en hel del respons från människor som faktiskt ger uppskattning för den politik vi får, inte bara i landstinget där jag själv är verksam utan sannerligen också i regering och riksdag och i olika kommuner - inte minst min egen hemkommun Knivsta. Det är bara det, att hälsan som bekant tiger still och därmed att uppskattning för ett politiskt fögderi kanske inte ger upphov till floder av insändare och andra opinionsyttringar.

Att ha örat mot marken är således inte bara ett gott råd till den som vill vara politiskt verksam - det är en absolut nödvändighet. Men det gäller också att lyssna till mer än det som bullrar mest, och att vara känslig för nyanserna i det som örat uppfattar.

Men inte nog med det. En väl fungerande representativ demokrati kräver också väl fungerande massmedier. Det ställer krav på att medierna självklart förljer och granskar vad vi som är politiskt förtroendevalda gör, och inte minst på att vi gör det som vi lovade att göra när vi fick väljarnas fötroende. Mediernas roll är att skildra - och kritiskt granska - det som vi politiskt fötrtroendevalda gör i vår ämbetsutövning. Mediernas roll är också att förmedla stämningar i opinionen. Men här ligger lika självklart ett ansvar också på massmedia, och det är att bedriva denna granskning och denna opinionsförmedling sakligt och neutralt. Jag vill nu betona att jag verkligen upplever att de alldra flesta journalister i regel gör detta mycket bra, men lika väl som politiker begår misstag så kan det kanske hända att även journalister någon gång kan göra det. och då är det givetvis angeläget att medborgarna, som journalisternas yttersta uppdragsgivare, är på sin vakt.

Jag är stolt över det uppdrag som väljarna har gett mig. Det innebär inte att alla väljare alltid gillar allt jag gör, men i en demokrati fungerar det ytterst sällan så. Det viktiga för mig är att på ett bra sätt representera dem som jag företräder. Mot den bakgrudnen ska det också bli spännande att möta väljarna, egna och andra, i det val som nu väntar efter sommaren. den övervägande delen av de kontakter jag haft på senare tid visar ganska tydligt att vi i Alliansen har en valrörelse att se fram emot med stor tillförsikt!

Ockupanterna tillbaka

Delar av våren präglades, utöver att ta ansvar för verksamhet och ekonomi för landstinget som helhet, åt att föra stillsamam och konstruktiva samtal med de ungdomar som olagligen beredde sig tillträde till landstingets utdömda lokaler på Ulleråkersområdet. Dessa samtal slutade dels med att vi skapade utrymme för fortsatt dialog med den offentliga aktör som har ansvaret för frågor som dessa, nämligen Uppsala kommun. dels också med att vi förklarade varför det faktiskt inte vara juridiskt och ur miljösynpunkt möjligt att låta ockupanterna fortsätta att vistas i landstingets lokaler. Det troliga är faktiskt att landstinget självt i så fall skulle begå lagbrott.

Personligen var jag gladast över att frågan kunde få en både fredlig och konstruktiv lösning. Vi fick en rimlig rollfördelning, landstinget tog sitt ansvar utifrån de legala förutsättningar som faktiskt råder - och ungdomarna fick möjligt att fredligt och inom lagens råmärken fortsätta sitt arbete för bostäder och verksamhetslokaler.

Döm därför om min förvåning när ockupanterna nu är tillbaka! Fortsättning lär följa, och även om undertecknad har några dagar ledigt så följer jag givetvis händelsutvecklingen nära och ger de kommentarer som kan behövas. Låt mig dock göra helt klart att landstinget inte på något sätt vare sig kan eller vill sanktionera lagöverträdelser, och således inte kan ta ansvar utöver vad vi redan gjort för vad som faktiskt är brott mot gällande lag.

Onsdag i Almedalen - och trycket är högt

För oss moderater har onsdagen här i Almedalen givetvis präglats av beskedet som kom i morse, att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin avgår. Ett trist besked, både med hänsyn till bakgrunden och till de konsekvenser för politiken som avgången kommer att innebära. Sven-Otto har jobbat hårt både under åren i regeringen och innan dess som partisekreterare. Hans arbete i bägge rollerna har i hög grad påverkat utvecklingen av moderaterna som parti och av svensk arbetsmarknadspolitik. Hans betydelse för utvecklingen på bägge dessa områden speglas inte minst i många bloggar på de mest skilda håll, även bland politiska motståndare som nu ger Sven-Otto en eloge för hans starka sorti ur det offentliga. För den här gången, får man väl säga och hoppas. Jag har personligen haft stor glädje av Totto, och hoppas att han snart är tillbaka i politikens centrum.

Men ä'ven jag hoppas att dagens händelser ger anledning till reflektion. Även en liten bit under den yppersta politiska nivån blåser det ibland väl hårt i medierna. Jag tror att de flesta som är verksamma i politiken kan hålla med om att det inte är några större problem att hantera fakta, även i tuffa sammanhang, i medierna. Det är värre när det privata kommer med i bilden.

Men det höga trycket har mer positiva förtecken, och det är kanske tur. Jag har nu haft nöjet att framträda på tre arrangemang, och i samtliga fall överträffade deltagarantalet i alla fall mina egna förväntningar. Det är ganska påtagligt att det trots det enormautbudet av seminarier, mingel och debatter så finns det uppenbarligen publik så det räcker för mer än man tror. Eller också har jag helt enkelt haft turen att får delta i tillräckligt intressanta och givande sammanhang. Idag handlade det om innovationer i vården, vilket visade sig vara ett ämne som både intresserade och engagerade. Det som nu står på tur är förhoppningsvis en fortsatt utveckling på området. Akademiska sjukhuset ska vara det innovativa sjukhuset, och som politiker och ägare behöver då visa ledarskap genom att peka ut att området är viktigt.

Lite senare på eftermiddagen hälsade jag välkommen till mingel med Mälardalsrådet, som bjöd in till "Stockholmssoppa" och "Mälardalsmacka" i mysig visbymiljö. Bilder kommer, som vanligt, så snart tekniken tillåter.

NU ska kvällen rundas av med tal av Maud Olovsson och middag på någon av Visbys alla mysiga krogar. På morgondagens program står seminarium om vårdexport, samt bad på Tofta och inte så mycket mer. Jo, ett mingel med Alliansen på sena eftermiddagen, och ett tal av den kvinna om är och förblir oppositionsledare. Det är väl bäst att nämna hennes namn: Mona Sahlin.

Tisdag i Almedalen - Sverige ett borgerligt land

Till slut vek värmen - i alla fall den meterologiska. Dagens väder här på Gotland har varit moln, en aning regn och lite svalare. Men den ideologiska värmen är desto behagligare. När folkpartiledaren Jan Björklund klev upp på scenen, så kändes det på något sätt att Sverige blivit ett allt igenom borgerligt land - även om jag nu på kvällen fick en kvardröjande indikation på motsatsen.

Men låt oss ta dagen från början, med Gudrun Schymans uppeldade pengar. Just där, och just då, fick vi det ultimata beviser för att Gudrun och hennes parti inte är ett seriöst politiskt alternativ utan ett PR-trick rätt och slätt. Därför känns det tryggt och bra att ett belägg för att Sverige nu är ett borgerligt land är att fördömandet av Guruns tilltag i stort sett är enig.

Plumpen i protokollet, indikationen på att Sverige har en läxa kvar att göra, var Mikael Wiehes politiska inhopp i Allsång på Skansen; såg det inte själv men har fått det refererat. Här blir det belyst vad som återstår att göra för att Sverige ska vara ett land för alla att leva i - ett land byggt på tolerans och respekt. Idag är Sverige nämligen ett land där vissa artister, mer exakt med vissa politiska åsikter, ocensurerat får säga vad de vill. När Mikael Wiehe rackar ned på regeringens politik uppfattas det uppenbart som både objektivt och accepterat av vissa. Så vet vi det, och har skäl att förhålla oss till det i vår syn på public service. Tack, SvT.

Nåväl, det skulle handla om Almedalen. Idag var det folkpartiets dag, och detta parti hade helt klart bättre uppvärmningsunderhållning än moderaterna i söndags. Björklund var också befriande ideologisk och tydlig. Folkpartiet är i regel definitivt en politisk kraft som totalt sett stärker Alliansen, och dset gäller inte minst Jan Björklund personligen.

Från uppsalahorisonten kan annars noteras ett riktigt välbesökt seminarium med deltagande från Nationellt Centrum för Kvinnorfrid, NCK. Seminariet handlade om vårdens bemötande av våldsutsatta kvinnor, en otroligt viktig fråga när det gäller att göra vården rättvis. Efter seminariet diskuterade jag detta vidare med NCKs cgef Gun Heimer, och vi var bägge helt ense om att det inte kan få ha betydelse var i landet man bor för vilket bemötande man får om man som kvinna vänder sig till vården efter en misshandel eller en våldtäkt. Detta måste vara en fråga där alla landsting samlar sig till ett gemensamt agerande. Även detta är ett viktigt steg för att göra Sverige till ett borgerligt land - det vill säga ett bra land att leva i.

Måndag i Almedalen - dagen efter statsministerns tal

Gårdagen började tidigt och slutade sent. Efter mycket tidig väckning och resa till Nynäshamn för vidare befodran till Visby och Gotland fortsatte dagen med en skön stud på stranden vid Tofta söder om Visby. När det drog mot kväll drog vi oss in till Visby för att träffa moderata och andra vänner, lyssna till statsministern och äta en god bit mat.

Statsministerns tal svarade mot högt ställda förväntningar. Det som tilltalade mig mest var att statsministern pekade på vikten av ansvarstagande för sunda och stabila finanser. Det är ju exakt samma linje vi driver i vårt landsting, och det går att göra en direkt koppling över till våra politiska motståndares ansvarslösa pengarullning: det är inte enbart, och kanske inte ens i första hand, mängden ekonomiska resurser som avgör kvalitén i välfärden. Innehåll och verksamhet, mångfald och nytänkande är precis lika viktigt.

Sverige har nu statsfinansier i världsklass, och i vårt landsting gör vi vårt bästa för att hålla vår del av välfärdens kärna, och vår del av de totala offentliga finanserna, i samma goda skick. Hittills går det ganska bra, även om vi inte har mycket hjälp av oppositionen som mest ägnar sig åt att håna och förtala de goda siffrorna och den verksamhet som döljer sig bakom dem.

Almedalen i övrigt då? Väldigt mycket folk, "alla" är här och både hyrcyklar och hotellrum är helt fullbokade. Stämningen är god, och gårdagen rundades av med en "delegationsmiddag" för flertalet moderata almedalsbesökare från vårt län. Det blev en kväll med mycket skratt och glada samtal, men också en del allvarliga diskussioner om den väntande valrörelsen. Vindarna blåser åt rätt håll, men det blir ingen valseger utan hårt arbete!

PS. Naturligtvis har vi ännu inte fått till det med bilder - men det kommer! DS

Vaccin för miljoner - en rimlig försäkringspremie?

Den 2 juli skrev UNT en artikel (som du kan läsa här) om följderna av att vaccinationskampanjen mot den nya influensan slutade med att åtskilliga vaccindoser inte förbrukats och nu kanske måste kastas. det är naturligtvis ett osedvanligt märkligt slöseri med både skattemedel och sjukvårdsresurser, och det är helt korrekt att UNT tar upp detta. Men det förtjänar ett par kommentarer.

Först av allt: vi har beställt en genomgripande extern utvärdering av hela vaccinationskampanjen, just för att veta vad som kan göras annorlunda om detta skulle hända igen. Man bör nämligen komma ihåg att hela kampanjen, från beslut om pandemilarm över beställning av vaccin till själva genomförandet av en massvaccinering, var en helt unik process.

Vi vet med andra ord inte heller hur scenariet hade kunnat utvecklas annorlunda. Skräckscenariet för min egen del är inte ens nu vaccin för miljoner i sjön - utan vad som hade hänt om vi inte hade beställt vaccin och en omfattande pandemi sedan brutit ut.

Den första intressanta frågan är alltså om massvaccinationen, som dessutom genomfördes ovanligt snabbt, ledde till att det inte blev något pandemiutbrott. det är förmodligen omöjligt att svara på och öppnar för hypoteser.

Nästa fråga av intresse är varför avtalet om vaccinleverans såg ut som det gjorde. När beställningen gjordes så stod alla landsting inför ett enda avgörande beslut: beställa eller inte. Avtalet var så formulerat, att beställningen avseende volym redan var fastlagd: två doser per medborgare - varken mer eller mindre. Detta trots att vi visste att täckningen av olika skäl aldrig skulle bli precis hundra procent.

Det kom sedan att visa sig onödigt med två stick - vilket blev klarlagt när avtalet redan var tecknat och vaccinationerna inletts. Redan där uppstod alltså, så att säga, en överbeställning fast i efterhand.

Allt detta är dock alltså sådant som är lätt att konstatera i efterhand, man som var helt okända eller opåverkbara faktorer när beställningen av vaccinet gjordes. Det som i efterhand är mest intressant och relevant att analysera är alltså om avtalets konstruktion (två doser till alla i befolkningen) eller inget vaccin alls verkligen var den rimligaste lösningen. Det ska möjligen tilläggas att beställningen gjordes på nationell nivå och inte av enskilda landsting.

Fråga två, som var och en som ger sig i debatten bör ställa, är alltså vad som hade hänt om vi hade fått en pandemi. Vi hade i så fall haft en situation med hundratusentals insjuknade, med därav följande konsekvenser för samhällsfunktioner. Svårast hade följderna troligen inte blivit för det offentliga (möjligen med undantag just för vården) utan för sektorer som transport, livsmedelsförsörjning och export - vilket i sin tur hade kunnat påverka den globala ekonomin till och med värre än finanskrisen.

Nu klarade vi oss ifrån en omfattande pandemi, och så är kanske sexton miljoner en ganska rimlig "försäkringspremie". Men det kan aldrig vara rimligt, och det kan inte vara rimligt för någon, att landets alla landsting satts i ett avtal som i vårt landsting leder till att influensavaccin för nästan sexton miljoner kronor måste kastas bort.

I övrigt återkommer jag när den externa utvärdering landstinget beställt är färdig. Jag vet att det finns många synpunkter på hur själva vaccinationskampanjen genomfördes - men vi behöver göra en rejäl analys av vad som hade kunnat göras annorlunda, och vad det hade inneburit beträffande både kostnader och effekt av kampanjen.

Ska vi masstesta män nu?

Flera medier uppmärksammar idag en studie som visar möjligheterna att kraftigt minska dödligheten i prostatacancer genom allmän provtagning. Min första egna reaktion var att detta kanske lägger grunden för en ny syn på så kallade PSA-test. Men riktigt så enkelt är det nog ändå inte. I själva verket pekar studien på ett dilemma som i framtiden kommer att bli allt vanligare.

En av de saker som präglar den vanligaste av alla cancerformer, prostatacancer, är att behandlingen kan ge minst lika allvarliga konsekvenser som sjukdomen för den drabbade. I de mest påtagliga fallen ger själva cancern inga direkta allvarliga följder - patienten avlider i stället i helt andra sjukdomar - men den behandling som ges leder i stället till kraftigt försämrad livskvalitet i form av potensproblem, inkontinens och liknande. Då blir avvägningen givetvis svårare än den ser ut enbart med ugtgångspunkt i den intressanta studien.

Det är också svårt att direkt jämföra mammografi med PSA-test. En mammografi ger svart på vitt besked om en tumör, och kan direkt följas av en planmässig behandling om så krävs. Ett PSA-test ger tydliga besked om nivåhöjning av ett hormon, men det kräver ytterligare tester, analyser och bedömningar.

Jag rubricerade detta inlägg med en fråga, och jag är personligen fortfarande frågande. Det som nu behövs är en noggrann analys inte bara av de testresultat som redovisas, utan också en noggrann analys av innebörden för valet av strategi. Någon enkel och entydlig lösning ger studien inte - men det ger definitivt anledning att granska förusättningarna noga och delvis med nya ögon. Detta kommer också att ske under ledning av Socialstyrelsen som regelmässigt tar fram nationella riktlinjer för olika områden, och där är cancer ett område som väntar på genomlysning. Det blir ett bra tillfälle att göra ett klokt och välavvägt ställningstagande. Det är också det klokaste vi kan göra för landets alla män.

Världsklass igen

Dagen har börjat med att jag hälsade närmare 300 forskare välkomna till Uppsala, och till en i raden av konferenser där Uppsala visar sin världsklass. I detta fall handlar det om forskning kring hjärnstamsimplantat för hörsel - mycket lekmannamässigt uttryckt. På detta område bedriver Akademiska sjukhuset en mycket framstående verksamhet, och för mig som företrädare för landstinget är det givetvis inte bara hedrande att få hälsa välkommen till Uppsala. det är också ett viktigt tillfälle att markera hur mycket verksamhet av denna typ betyder för vårt landsting, för vårt universitetssjukhus och för hela vårt län.

Forskning i världsklass är inte bara viktigt för forskningen i sig. I förlängningen behöver även den med vardagliga sjukvården, om vi kan kalla den så, den forskning som det handlar om i sammanhang som detta. utan denna ständiga utveckling vet vi att sjukvården snabbt stagnerar. Därför är det en central fråga för oss politiker att fundera över hur vi ständigt kan arbeta för att ge goda förutsättningar - i en situation där resurserna alltid är begränsade - för att ge forskningen goda möjligheter till utveckling.

För mig är detta en prioriterad fråga, som har kommit mer på dagordningen under de senaste fyra åren i vårt landsting. Givietvis är ambitionen att detta ska fortsätta under kommande år, i alla fall om vi i Alliansen får fortsätta att ha det avgörande inflytandet över dessa frågor.

Uppsala håller världsklass. Det ska vi fortsätta göra, och det är ett vallöfte från Alliansen, från oss moderater och från mig personligen.

Kan de inget annat än gnälla?

So0m politisk plattform för en fungerande ledning och styrning av ett stort landsting räcker det inte alls. Det var mitt omdöme igår om den politik som oppositionen fört i vår landsting under de senaste fyra åren.

Det har inte gårr så bra för landstinget, säger socialdemokraten Börje Wennberg. Sanningen är att ekonomin är i god ordning och att köerna till de flesta typer av vård har kortats. Vi klarar vårdgarantin.

Det görs inga satsningar, säger miljöpartiets Johan Edstav. Sanningen är att vi tagit hem uppdrag inom rikssjukvård, utvecklar närvård, investerar mer än någonsin (till exempel Psykiatrins Hus och det jetplan UNT skriver om) och utvecklar kollektivtrafiken.

Missnöje, säger vänsterpartisten Sören Bergqvist. Sanningen är att den medarbetarenkät som genomfördes under våren visar samma eller högre värden som tidigare.

Med andra ord: visst finsn det ett missnöje (och jag förringar inte de synpunkter jag hör när jag pratar med medarbetare) - men missnöjet är störst och hörs mest hos oppositionen. Det är nog bäst att de får stanna i det missnöjda hörnet även efter valet.

Demokratiska alternativ

Jag slösurfar lite mellan olika bloggar som inte tycker som jag, och hittar ett intressant mönster. Bloggar som håller till på vänsterkanten har i dessa dagar gott om synpunkter på monarkin. Den är, enligt dessa vänsterbloggare, inte så värst demokratisk.

Jaså. Jaha. Ja, nu har ju demokratin i och för sig samexisterat alldeles förtrffligt med den parlamentariska demokratin i sisådär hundra år vid det här laget - och det verkar ju ha fungerat alldeles utmärkt. Men om det är på det viset, så har jag några kul och spännande statsskick som bör kunna fungera alldeles förträffligt som alternativ till monarkin.

Folkrepublik, till exempel, som i Nordkorea eller Kina, eller som i Polen på den gamla kanske inte så goda tiden. Eller som i Cuba, för Fidel Castro eller hans bror Raoul kan ju inte gärna jämföras med kungen eller prins Daniel.

Nej, demokratin är nog inte så tokig i alla fall. Och den som vill byta ut denfår nog lov att berätta vad vi ska ha i stället. Det tål att fundera på!

Än slank han dit...

Hemma efter en lång dag på landstingsfullmäktige reflekterar jag över dagens debatt samtidigt som jag tittar på fotboll och njuter ett glas vin. Jag funderar över oppositionens argumentation, och jag måste säga att jag inte får ihop det riktigt.

I april kallades vårt bokslut för "skryt och friserade siffror". Det redovisade överskottet fanns inte ens, påstod oppositionen då. Nu tycks det dock ha uppstått, för nu i juni var överskottet för stort - så stort att hundra miljoner kunde spenderas på allt möjligt från tågtrafik till kultur. Men det är kanske inte helt förvånande. För två år sedan ville oppositionen dra in 50 miljoner från Akademiska sjukhuset och anklagade oss för att inte ta i tillräckligt. Nu, två år senare, ska det i stället satsas lika mycket extra. Och för tre år sedan skulle det tillsättas någon sorts "kriskommission" för att få ordning på landstingets ekonomi - som nu av samma opposition sägs vara i så gott skick att de 400 miljoner som prognostiseras som överskott kallas för "vinst som samlas i ladorna".

Det går som sagt inte ihop, men orsaken är ganska enkel att finna. Om man som opposition främst bygger som politik på att vara emot det som majoriteten gör, så blir det precis så som det har blivit nu. Eftersom saker och ting, till exempel konjunkturen, förändras så måste vårt agerande i majoritet hanteras därefter. Om man då som opposition inte har en fast och konsekvent linje, så blir politiken ryckig och motsägelsefull. Det är exakt vad som nu drabbat oppositionen.

Landstingspolitisk debatt

Förmiddagen har ägnats åt att debattera landstingets framtid i form av den preliminära plan och budget som läggs fast i juni varje år. I samband med detta håller vi en så kallad landstingspolitisk debatt, som jag inledde med nedanstående anförande.

-------
Landstingsfullmäktige!

Det går bra för vårt landsting. Ekonomin är i ordning, tillgängligheten förbättras och vi utför mer vård. Samtidigt kunde vi i årsredovisningen se tillbaka på ett år med den lägsta kostnadsutvecklingen på länge. Allt detta, och mycket mer, borgar för att vi ska kunna fortsätta med det renoveringsarbete som inleddes vid mandatperiodens början. Mångfalden har ökat. Nya vårdgivare har etablerats. Vården flyttar närmare patienterna genom det närvårdsarbete som nu börjar ta fastare form både i norra och i södra delen av länet.

Mycket har således redan gjorts, men det är också mycket kvar att göra. Det akuta omhändertagandet måste bli bättre. Det är inte rimligt att den som blir akut sjuk ska tvingas vänta timtals på den vård man behöver. Det är inte acceptabelt att vården inte ges på lika villkor oberoende av kön, social bakgrund, ålder eller etniskt ursprung. Det finns fortfarande mycket att göra, både för att göra vården mer effektiv och mer mänsklig.

Samtidigt ser vi vad som faktiskt kan göras. Vi ändrade förutsättningarna för primärvården. Det har både lyft ekonomin, ökat mångfalden och valfriheten och kortat väntetiderna. Nu väntar en liknande modell på införande även i sjukhusvården.

Närvården ger förutsättningar för att ge mer vård och omsorg med bättre kvalitet och värdighet till samma eller rent av lägre kostnad. Samverkan med länets kommuner skapar förutsättningar för en samlad vård, omsorg och omvårdnad som både använder resurser effektivare och ger patienter och vårdtagare en bättre kvalitet.

Men det finns också anledning att lyfta ett varningens finger. De senaste årens finansiella turbulens har visat hur viktigt det är att bygga på en stabil och trygg ekonomisk grund. Det förutsätter en ansvarsfull politik utan ofinansierade löften, utan vidlyftiga och kostsamma reformer och framför allt en politik som bygger på fasthet och konsekvens.

Vårt landsting står inför mycket stora utmaningar under de närmaste åren. Låt mig peka på några av dem. Vi har ett omfattande pensionsåtagande att möta upp under de närmaste decennierna. För detta har vi under mandatperioden börjat bygga en finansiell beredskap som blir helt nödvändig över tiden.

Vi står inför stora investeringar för att fortsatt kunna erbjuda en hälso- och sjukvård i världsklass. Dessutom ställs stora krav på att utveckla den patientnära forskningen. Som vi ser i Akademiska sjukhusets forskningsbokslut satsar vi redan idag stora summor, men för att bevara dagens topposition krävs ytterligare satsningar.

Regionens utveckling kräver en dynamisk arbetsmarknad. Det i sin tur kräver investeringar i infrastruktur, i en väl utvecklad och effektiv kollektivtrafik och ett kulturliv som berikar och lockar till upplevelser. Hälso- och sjukvården, landstingets viktigaste uppgift, är dessutom i sig själv en oerhört viktig regional utvecklingsfaktor, inte minst i vårt län. Ytterligare ett ansvar av mycket stor vikt är det gemensamma ansvaret för miljön, där vi i vårt landsting har stora utmaningar som väntar.

Hur ska vi då möta dessa utmaningar? Vi i Alliansen presenterar en politik med tydliga visioner om en vård som bygger på patientens behov och villkor, där patienten ställs i centrum inte bara i ord utan i konkret handling, där vårdens organisation inte utgår från scheman och modeller utan helt enkelt utgår ifrån den mest centrala personen i all vård: patienten. Alliansens politik är också en politik för hela länet, där vården når ut till alla oavsett bostadsort, kollektivtrafiken och utvecklingen av infrastrukturen binder samman länets olika delar och den regionala utvecklingen leder till att länet växer.

För att åstadkomma detta presenterar vi en preliminär plan och budget som skapar förutsättningar, och som innehåller konkreta, skarpa och färdiga förslag för att möta de utmaningar som länet och landstinget står inför. Det är en preliminär budget där ekonomin är i god ordning, samtidigt som den innehåller de idéer som behövs för att skapa den verksamhet som krävs. Sist men inte minst är det en preliminärbudget som ger en tydlig färdriktning. Alliansen tar ledarskapet och det ansvar som följer på stort allvar. Vi har fått ordning på landstingets ekonomi, förbättrat tillgängligheten och kortat väntetiderna, ökat produktionen av vård och stärkt Akademiska sjukhusets ledande ställning i svensk sjukvård. De senaste fyra åren har inneburit ett tydligt politiskt ledarskap som stärkt vårt landsting på alla områden.

Mot detta står ett politiskt alternativ som kan sammanfattas som: Gnäll och brist på förslag. Detta illustreras bäst med intervjun med socialdemokraten Wennberg där de egna förslagen lyser med sin frånvaro. ”Vet inte” är det svar Börje Wennberg ger på frågan om vad de extra 100 miljoner som oppositionen vill skicka in i Akademiska ska användas till.

Vet inte.

Ordförande och fullmäktige, vad vet oppostionen egentligen? En genomgång av fyra års arbete i form av yrkanden, reservationer och initiativ ger inget annat svar än att de är emot det Alliansen gör för att utveckla vårt landsting. Man har under fyra år inte orkat forma en konkret politik, utan agerar politiskt genom att gnälla och vara emot. Dessvärre har detta dessutom lett till att den politik som oppositionen för är både inkonsekvent och ryckig – men alltid konsekvent i att man är ”kritiskt till majoritetens agerande”. Men, mina vänner, som politik räcker det inte särskilt lång. Och som politisk plattform för en fungerande ledning och styrning för vårt landsting räcker det inte alls.

Å andra sidan är det begripligt att oppositionen inte vill säga vad man vill göra. Att säga det högt kan ju stöta bort väljare, och det är kanske inte så kul. Men väljarna vill veta. Väljarna vill ha besked. Väljarna har rätt att få klarhet i vad en röst på oppositionen innebär - för ur den politik de för kommer det inga besked.

Vi i Alliansen vet vad vi vill. Under fyra år i ledning för vårt landsting har vi gått från underskott till positiva resultat, från köer och elände till allt kortare väntetider. Från monopol och centralism till mångfald och valfrihet. Nu går vi vidare med renoveringen av sjukvården för patienternas och medborgarnas bästa. Vi är beredda att ta fortsatt ansvar för vårt landsting.

Jag yrkar bifall till landstingsstyrelsens förslag till preliminär plan och budget för 2011 till 2013.

Uppsala - kulturstad med möjligheter

Dagens har mest ägnats åt att förbereda morgondagens landstingsfullmäktige, men någon minut blev över för lite kulturpolitik också. Jag läser Lisa irenius krönika om Uppsalas kulturpolitiska utmaningar, och till stor del håller jag med. Jag sörjer våra problem att få ett starkt konstliv, men tror att en "kulturkoffert" med regionalisering av statliga medel kan bli en möjlighet för Uppsala.

Konsten först. Visst är det märkligt att en stad och ett län som hyst konstnärer som Milles, Bror Hjorth, Liljefors och Fängström inte kan presentera ett konstmuseum som har en starkare ställning i svenskt konstliv. Det vore en välgärning i landets fjärde största stad att få ett konstmuseum värt namnet, med permanenta utställningar av framför allt stadens och länets stora. Plus exempelvis kvarlåtenskapen efter Uppsala Ekebys keramik och mycket annat.

Men lösningen ligger kanske i en regionalisering av kulturen. För tjugotalet år sedan valde dåtidens styrande att dela på gracerna mellan Uppsala kommun och landstinget - och där försvann kanske möjligheten att både satsa och prioritera. Nu har Uppsala kommun och landstinget börjat prata i ärendet, och kanske leder det fram till det önskvärda - nämligen att Uppsala, tillsammans med länet, intar den topposition i kulturlivet som Uppsala förtjänar. I frösta hand är det inte en fråga om resurser (läs skattepengar) utan just om att göra prioriteringar och att forma en kulturell profil.

Uppsala håller världsklass på många områden, inklusive kulturen. Men vi kan göra mer, och det ska vi också. Men det gäller att nuvarande politiska ledning kan fortsätta på den inslagna vägen.

Som väntat: inga besked

Med stigande häpnad läser jag dagens debattartikel från den rödgröna oppostionen i dagens UNT. Jag kan inte låta bli att undra var dessa partier har hållit hus under de senaste tre åren.

Det kan inte vara ett mål i sig att landstinget ska gå med så stort överskott som möjligt, skriver de. Nej, och det har heller ingen sagt. Däremot finns det ett finansiellt mål som måste nås för att landstinget ska klara framtida utmaningar. De rödgrönas utgiftskarusell äventyrar detta mål betänkligt.

Det är också intressant att socialdemokraten Börje Wennberg för bara ett par år sedan föreslog någon sorts "kriskommission" för att komma tillrätta med underskotten i landstingets ekonomi (för övrigt ett arv från tidigare s-ledning) - men nu, utan att däremellan ha kommit med några som helst egna förslag, nu kritiserar de överskott som har uppnåtts.

Primärvården fungerar bättre än någonsin. Väntetiderna är kortare och patienternas val avgör. Samtidigt blir ekonomin successivt bättre. Denna goda utveckling vill oppositionen vända till dess motats.

Utgiftskarusellen snurrar vidare genom gåvor till kollektivtrafik på vissa sträckor, ospecificerade tillskott till Akademiska sjukhuset ("vet inte" var Wennbergs svar i en intervju nyligen på frågan vad pengarna skulle användas till). Samma rödgröna opposition krävde för två år sedan 50 miljoner mindre till samma sjukhus. Men då var det ju långt till nästa val. Den låt-gå-politik de rödgröna för är direkt förödande och leder tillbaka till devåldsamma kostnadsökningar sjukvården i vårt landsting led av under åren med s-styre. Den utvecklingen har Alliansen vänt, och den goda utveckling som Alliansen inlett kommer att stoppas om de rödgröna vinner.

Vi har många frågor till de rödgröna, men vi får inga svar. Nu är det hög tid att de rödgröna går från fluffir retorik och angrepp på oss i Alliansen till att faktiskt berätta vad man vill göra. Om man nu ens vet det.

Inte en dag på jobbet

Dagen har onekligen varit lite speciell. Efter en vända till Västerås för att hålla anförande om lungcancervård åkte jag hem och drog på den mörka kostymen för att åka till Stockholm och... ja, du ser själv på bilden.

Att gratulera kungligheter inför bröllopsdagen hör kanske inte till rutinuppgifterna för ett landstingsråd, men å andra sidan är en viktig del av uppdraget att representera landstinget, och framför allt länet. I det här fallet var vi ett antal företrädare både för landstinget och för länets alla kommuner som fick tillfälle att byta några ord med kronprinsess- och kungaparet. Samt, sist men inte minst, statsministern med fru.

En minnesvärd eftermiddag, tveklöst. Och jag måste säga att jag är både ödmjuk och väldigt stolt över att ha fått förmånen att vara där som representant för 330.000 invånare i länet.

En dag på jobbet

En dag på jobbet som landstingsstyrelseordförande innehåller givetvis både det ena och det andra, och just idag kan det vara på plats med en lite exposé.

Till exempel om det pressmeddelande från sjukhusläkarföreningen soom damp ner i morse och har lett till en del uppmärksamhet. Jag kan bara konstatera att det som tas upp är en fråga för sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset - som är tillsatt just för att lösa frågor som denna.

Att väntetiderjna på akuten är ett problem är däremot uppenbart - och något som vi arbetar hårt med. Npågra exempel på vad som påbörjats eller gjorts under mandatperioden, som påverkar detta, är öppnandet av en närakut och en ortopedakut, direktinläggning av multisjuka patienter, närvård i Enköping och Östhammar samt bättre tillgänglighet i primärvården. problemet är det kraftiga tryck på akutsjukvården som följer av att befolkningen blir äldre - och att länets befolkning växer.

Men dagen har innehållit annat. Vi fattade igår tilldelningsbeslut för strålbehandlingsutrustning och byggherre för Skandionkliniken. det är ju ett nationellt projekt, men det kommer att vara bläget i Uppsala. Det är därför glädjande att processen nu grå framåt. Idag hade jag också nöjet att vara värd för en lunch med Ronald McDonald's barnfond och barncancerfonden samt ett antal företrädare för företag och organisationer i Uppsala med anledning av att barnfonden ska bygga den femte Ronald McDonald-huset här i Uppsala. Allt detta är givetvis glädjande exempel på att det går bra för Uppsala, för vårt landsting, och för Akademiska sjukhuset.

Att det sedan finns andra som hellre svartmålar och gnäller - ja, det får man kanske tillskriva det faktum att det är val snart.

Härlig dörrknackning i Tierp

Söndagseftermiddagen ägnades åt några timmars dörrknackning i ett bostadsområde i Tierp. För min del var det premiär för dörrknackning i denna norduppländska kommun, där de fyra partierna i Alliansen nu siktat in sig på en majoritet i kommunfullmäktige. Det tycks vara ett högst realistiskt mål, att döma av dagens möten med väljarna. Vi fick många glada och uppskattande tillrop, några riktigt bra samtal om frågor som behöver får en bra lösning och sist men absolut inte minst råg i ryggen inför kommande kampanjaktiviteter. Vinden i ryggen känns riktigt bra!

En position som kräver ansvar

Det här inlägget handlar egentligen inte om opinionsmätningar, ej heller om politiska motståndare. Däremot handlar det i hög grad om vad som är aktuellt i politiken för oss moderater och för hela Alliansen just nu. Det är vikten av att oförtrutet arbeta vidare mot ett fortsatt förtroende från väljarna den 19 september.

För att kunna skriva om detta behövs emellertid några rader om alternativet, för alternativet till fortsatt alliansmajoritet i riksdagen och flertalet av landstingen och kommunerna är på sitt sätt djupt oroande. Jag tittar runt på olika bloggar till vänster - och det jag ser skrämmer mig. För väldigt många av dessa bloggare tycks nämligen huvudmålet vara att få bort Alliansen, inte att föra fram ett eget politiskt alternativ. Det centrala tycks inte vara att ge människor ett bättre samhälle. Det centrala är i stället att ändra på den politik som nu förs - även om den innebär förbättringar för människor i deras livssituation.

Därför kan det vara på plats med några förklaringar.

Vi är faktiskt inte intresserade av om det finns vårdföretag som går med vinst. Det vi i Alliansen är intresserade av är att människor för de skattemedel de betalar faktiskt får den vård de behöver. Vi är heller inte intresserade av om det finns privata företag i övrigt som får någon krona över i balansräkningen. Däremot är det ytterst centralt för Alliansen att människor har ett arbete att gå till. Och det brukar vara lättare att uppnå om det finns företag som går med vinst och vill anställa fler.

Moderaternas, och Alliansens, politik handlar om människor. Det handlar om att barn ska kunna går till skolan och veta att de får lära sig läsa, skriva och räkna. Det handlar om att människor ska kunna gå trygga på gatorna utan att riskera våld och hot. Det handlar om en trygg vård när man blir gammal eller sjuk. Det handlar om jobb, riktiga jobb, för att människor ska kunna försörja sig och kunna leva ett gott och värdigt liv utan att tvingas leva på bidrag.

Denna fokusering på människor och människors villkor kallar våra motståndare för en "förändrad retorik". Utgångspunkten för detta resonemang är att huvuddelen av det svenska folket "i grund och botten" anses vara socialdemokrater - av socialdemokraterna. Med den utgångspunkten måste förskjutningar i människors värderingar i förhållande till de politiska paretierna givetvis innebära att det är någon sorts retoriskt trick som ligger bakom den moderata förnyelsen.

Men tänk om det är så att det är en förnyelse på riktigt - och att det är något som allt fler människor upptäcker? Tänk om det är så, att allt fler människor - jag träffar dem varje dag! - har insett att det faktiskt finns hållbara alternativ till den politik som prövats - och som inte fungerar.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan beklagar sig och säger i Aftonbladet att "diskussionerna har inte handlat om vår jobb-och välfärdspolitik som vi hade hoppats". Jag kan av egen erfarenhet upplysa Baylan om att han både har rätt och fel.

Visst är det så att mycket av debatten handlat om annat än om vad de rödgröna partierna vill göra om de vinner valet. De vill ju nämligen inte gärna prata om det själva! Det alternativ till budget för landstinget som de rödgröna lägger fram handlar mer om vad man inte gillar med dagens politik än vad man egentligen vill göra i stället. Väljarna har insett detta - och lönar dem som visar förmåga till handling. Det blir tydligt nu, när de rödgröna inte längre kan säga att de tänker komma med besked. Beskeden har kommit - och väljarna ser dem.M

Vad är det då väljarna ser i den rödgröna politiken? Tyvärr inte mycket av lösningar på de samhällsproblem som måste lösas här och nu. Det som i stället dominerar är svartmålningar av en verklighet som väldigt många väljare faktiskt uppfattar som väldigt annorlunda i förhållande till hur den beskrivs. Den offentliga ekonomin är i god ordning. köerna till sjukvården är kortare än förr (men fortfarande för långa), det finns fler poliser och samhället utvecklas.

Min förhoppning är att den rödgröna oppositionen ska fortsätta att gnälla. Gnälla på fler alternativ i vården, på arenaprojektet i Gränby, på de satsningar som görs på välfärdens kärna och på ordningen i de offentliga finanserna. För varje dag av gnäll och spydigheter vinner vi i Alliansen nya väljare, väljare som påfallande ofta går raka spåret från dem som gnäller till dem som faktiskt levererar all den välfärd, de jobb och den trygga ekonomi som krävs för att samhället ska fungera väl.

Därmed kommer vi till sammansattningen - och till vad detta egentligen handlar om. Vi i Alliansen har fått ett förtroende av väljarna. Det förtroendet ska vi vara rädda om, och förvalda med det ansvar som förtroendet kräver. OM vi gör det, så kommer väljarna att välja förtroende och ansvarstagande - för det är vad väljarna önskar sig. Vi ska korta köerna till vården, bygga de projekt som behövs, föra en politik som leder till fler jobb och växande ekonomi samt sist men inte minst visa det ledarskap som en sådan utveckling kräver. Vi får stå ut med dem som gnäller, det hör till och det noteras dessutom av allt fler. För varje gång de rödgröna gnäller på våra förslag, så får vi en chans till att berätta om vad vi åstadkommit. Det tycks gå hem i opinionen!

Vad pysslar de med...?

Ja ja. Jag vet att jag har sagt att den här bloggen inte är till för att prata om vad oppostionen gör, utan att vi som är förtroendevalda ska redovisa vår egen politik. Men ibland måste politik ändå innehålla ett visst mått av kommenterande av andras agerande och synpunkter. Och eftersom oppositionen huvudsakligen ägnar sig åt att just kritisera, och väldigt lite åt att presentera en egen politik, så är det givetvis angeläget att vi i Alliansen ger vår syn på de synpunkter osm oppositionen kommer med. Sedan må dessa synpunkter från oppositionen vara hur onyanserade som helst.

Låt mig börja med mammografin. Där ängar sig oppositonsrådet Börje Wennberg idag åt att med ytterst svepande formuleringar ta heder och ära av en hel verksamhet inom landstingets ansvarsområde, nämligen mammografin. Wennberg gör som vanligt; han säger sig inte ha en aning trots att det rör verksamhet där han har all tänkbar insyn - om han bara anstränger sig. När det gäller mammografin är den helt dominerande orsaken till problemen ett bildbehandlingssystem som ägs och drivs av landstinget självt. men det bekommer inte Wennberg som försöker skylla problemen på den privata aktören, Avesina, som står för själva mammografin. Dagens artikel i UNT ger en utmärkt bild både av problemen och av lösningen.

Så till nästa oppositionspolitiker, miljöpartisten Johan Edstav. Med buller och bång försöker nu Edstav göra sak av sitt framåtlutade agerande när det gäller kostfrågor. Men protokollen från den gemensamma kostnämnd som vårt landsting har tillsammans med landstinget i Västmanland ger en annan bild. Edstav har deltagit vid flertalet av denna nämnds sammanträden - men inte gjort mycket väsen av sig annat än genom att framföra en eller annan synpunkt. I en initerpellation ställer han exempelvis frågan till nämndens vice ordförande Rolf Edlund: "hur har du agerat i kostnämnden för att minska transporterna av livsmedel"? den frågan kan Edstav gott ställa till sig själv - för det framgår klart av nämndens protokoll att han inte lyft ett finger för detta. Tvärtom framgår ganska klart för den som är van vid politiskt språk att Edstav först när beslut fattas om vem som ska svara för leveranserna inser hur passiv han varit. Edstavs reservation i ärendet är nämligen lika mager och intetsägande som hans agerande i vörigt i frågan. Johan Edstav har deltagit i hela handläggningen av ett ärende som han i efterhand kritiserar

Av detta ser vi ett mönster, och det är en opposition som helt enkelt inte har någon koll. De vet inte hur man agerar politiskt för att åstadkomma det de vill, och har givetvis inte heller förmåga att styra ett landsting. Oppositionens styrka ligger i att i efterhand skriva diverse pressmeddelanden, interpellationer, frågor och reservationer som för det mesta just går ut på att man inte har särskilt mycket koll på saker och ting.

Opinioner

Jag brukar ju inte kommentera opinionsmätningar, ej heller politiska motståndare. Men dagens partisympatiundersökning frän SCB har lett till så många lokala kommentarer i media att det ändå kan finnas skäl till några synpunkter.

De lokala nedbrytningarna av SCB-undersökningen ska förvisso tas med en rejäl nypa salt. Endast några hundra personer tillfrågas i varje län, och det gör att säkerhetsmarginalerna är mycket stora. Men på en punkt finns det skäl att höja ögonbrynen -eller mer korrekt på två punkter. Det ena är den moderata framryckningen, det andra den markanta tillbakagången för socialdemokraterna.

Anldeningen till att detta är värt uppmärksamhet är den socialdemokatiska självbilden. Den har under hela mandatperioden präglats av någon sorts idé om att Alliansens majoritetssällning bara skulle vara tillfällig, att den socialdemokratiska valförlusten 2002 berodde på yttre omständigheter (Göran Persson?) och att majoriteten i väljarkåren "egentligen" är klart socialdemokratisk. Vi ser nu att så inte är fallet. Det betyder inte att valsegern på något sätt är "hemma" för oss i Alliansen - mycket hårt arbete återstår - men de siffror som presenteras idag säger ändå något om hur opinionen ser på det arbete som läggs ner i riksdag, kommuner och landsting.

Socialdemokraterna har pekat på Ärna, på debatten om idrottsarenor, på händelser kring Akademiska sjukhuset och på mycket annat. I landstinget har man kallat vår beskrivning av framgångsrikt arbete med att hålla ekonomin i schack för "tomma siffror" och vår beskrivning av bättre tillgänglighet och ökad produktion för "skryt". Samtidigt har man nogsamt hållit sig undan från att presentera någon som helst egen politik

Nu kommer det första kvittot. Valsegern är som sagt långt ifrån bärgad - men den socialdemokratiska valstrategin förefaller vara i stort behov av omprövning. Väljarna nöjer sig uppenbarligen inte med en opposition som bara gnäller. Väljarna vill veta hur alternativet till den framgångsrika politik som Alliansen för egentligen ser ut. Och om den politiken inte presenteras (vilket den inte lär göra eftersom den faktiskt inte finns) så är väljarna - i alla fall vfrån vad vi kan se i den aktuella undersökningen - fullt nöjda med den politik som förs.

Men, som sagt, det är långt kvar och mycket kan hända. Vi i Alliansen har alla skäl att jobba på ända fram till valdagen. Det är då vi ska skörda resultatet av fyra års hårt arbete - och det förtroende som följer.

Massmedier och direkta väljarkontakter.

Dagens stora "nyhet", inte minst i Radio Uppland, handlar om hur vi som har eller kandiderar till förtroendeuppdrag använder så kallade sociala medier. Den här bloggen, tillsammans med Facebook, är de jag själv mest använder. Jag måste konstatera att åtminstone en del av referaten handla om en felsyn eller missuppfattning.

Jag tycker det är bra att både blogga och vara aktiv på Facebook - men det kan självklart inte vara den enda kanalen till väljarna. Inte heller hembesök hos väljarna i form av dörrknackning, en annan kampanjform som media gärna har synpunkter på, är på något sätt allena saliggörande.

Men det finns ett annat viktigt skäl att använda både sociala medier, dörrknackning och mängder av andra kampanjmetoder, och det är helt enkelt att komma i direkt kontakt med väljarna. Radio, TV och tidningar har också sina fördelar - men då är det journalisterna och redaktörerna som redigerar hur våra budskap presenteras.

Poängen med sociala medier är helt enkelt att som avsändare själv ha kontrollen. Det är jag och ingen annan som avgör vad jag skriver. Men inte bara det. Jag kan också själv välja ämnen och vinklar, och det är faktiskt viktigt för samtalet med väljarna. Dessutom kan det vara på plats att tillägga att de flesta direkta väljarkontakter får jag genom att människor helt enkelt ringer, skriver brev eller e-post eller helt enkelt kommer fram på stan och pratar. Däremot är det inte särskilt vanligt att folk kommenterar här på bloggen - och det är kanske inte heller något konstigt.

Det betyder absolut inte att jag misskrediterar mediernas och journalisternas arbete. Det betyder inte heller att de sociala medierna kan ersätta tidningar, radio och TV. Däremot är det angeläget - för alla berörda att förstå - att inse att det finns ett värde i att vi som har eller söker politiska förtroendeuppdrag kan ha en rak, ärlig och direkt dialog med våra väljare. Utan det filter som våra dutiga massmedier utgör.

Tidningar, radio och TV är massmedier. Facebook och den här bloggen är individuella medier. Bägge behövs och de kompletterar varandra utmärkt.

På lördag kan du förresten träffa på utanför ICA Kniven mellan klockan 11.00 och 13.00 om du vill prata med mig om aktuell politik. Vi ses och hörs!

Jo men man kan ju ta till formalia

Det moderata stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm, Kristina Alvendal, räknar jag till min vänkrets. Kristina är en rak, tuff, handlingskraftig och effektiv poilitiker som tänker rätt. Hon brukar dessutom ha ordning och reda på saker och ting.

Mot den bakgrunden blir jag inte förvånad när jag läser den här artikeln i Dagens Nyheter. Den visar ju att Kristina visat tänkt rätt, visat handlingskraft och agerat i en för henne och hennes uppdrag viktig fråga.

I detta läge tar våra politiska motståndare till vad som står till buds när politiken inte räcker. Då plockar man fram formalian. Alltid går det att hitta någonting som är lite galet: ett brev som inte formulerats rätt, en handling som kunde sett annorlunda ut eller någonting som kunde ha gjorts på ett annat sätt. Alltid finns det något som man kan racka ner på.

Kristina, jag kan trösta dig med att jag vet hur det är. Efter JO-anmälningar som lämnats utan åtgärd och domar i förvaltningsrätten som gått samma väg blir man till slut lite luttrad men också övertygad. Det är politiken och dess innehåll som fäller det verkliga avgörandet.

Nu betyder det inte att jag inte tycker att det ska vara ordning och reda på beslutsfattandet. Tvärtom! Snarare är det så att det är viktigt med att arbeta så korrekt och sakligt som möjligt (vilket också krävs i förvaltningslagen) - men det blir ändå en aning märkligt när formaliteter blir till huvudsak i den politiska debatten. Och det var nog inte i första hand de politiska motståndarna i oppositionen som förvaltningslagen tänkte på - utan de medborgare som nog i huvudsak mest är förundrade över vilka argument som tillåts bli huvudsak i den politiska debatten. Det blir lite fattigt när procedurfrågorna för överhanden.

Stå på dig, Kristina! Du gör ett kanonjobb, och det lär du säkert fortsätta med ett bra tag till.

Närvård är bra vård!

Dagen började med ett besök i Östhammar. Idag var det inte fråga om studiebesök i verksamheten, utan om att slutföra arbetet med en överenskommelse om närvård mellan landstinget och Östhammars kommun. UNT skrev om vårt möte på ett bra sätt - och med en bra bild.

I grunden handlar närvård om att ge den vård lämpar sig för det så nära och lokalt som möjligt. Det gäller inte minst äldre, multisjuka patienter med stora vårdbehov. I regel har dessa patienter dessutom stora samtidiga behov av kommunal äldreomsorg, och då gäller det att kommuner och landsting kan samverka. Och det kan vi!

Det kan tyckas självklart att sträva efter närhet - men så är tyvärr inte alltid fallet. Det finns många administrativa, politiska och praktiska hinder för att vården ska fungera så smidigt som möjligt, och det kräver i sin tur ofta politisk kraft för att övervinna. Därför kändes det som ett viktigt steg när min kollega Jacob och jag idag tog i hand. Viktigt för dem som behöver en bra vård och omvårdnad, inte bara i Östhammar

Reformarbetet rullar vidare

90 miljoner till hälso- och sjukvårdsstyrelsen för att möta ökade behov av vård hos befolkningen. Ett avkastningskrav på primärvårdsförvaltningens vårdcentraler som går till viktiga insatser, till exempel barnspecialistmottagningar och förebyggande arbete. Justering av akutmottagningen i Enköping, och sist men inte minst en preliminär plan och budget full med reformer. Det blev sammanfattningen av den sprängfull dag med landstingsstyrelsen i måndags.

De 9o miljonerna behövs när länets befolkning både växer i antal och visar ökande vårdbehov. I det läget är det sannerligen för väl att vårt landsting - numera, får man tillägga - har god ordning på ekonomin. Att vi under hela mandatperioden hållit hårt i slantarna leder nu till att pengarna räcker längre, och därigenom kan användas för att möta ökande behov. Dessutom innebäår det nya ersättningssystem som vi infört för sjukhusvården att vi kan göra tilläggsbeställningar som denna med god precision.

Primärvårdens ekonomin är en annan viktig fråga för landstingsstyrelsen. Där gäller det inte bara att tillföra tillräckligt mycket pengar, utan också att pengarna används rätt. 30 miljoner tillfördes redan i november, därför är inriktningen nu att se över hur de pengar som tillförts används så klokt som möjligt. Därför får vårdcentralerna som landstinget driver i egen regi ett avkastningskrav - som används för andra angelägna delar av den nära vården.

Kort uttryckt: vi jobbar vidare för att reformera vårt landsting. Utmaningen är att ge medborgarna mer vård med begränsade resurser, och att samtidigt tänka nytt för att möta ständigt nya utmaningar. Det som stimulerar mest i detta arbete är att hitta dessa nya vägar som ständigt behövs för att i varje läge säkerställa tryggheten för alla som bor, arbetar eller befinner sig i vårt län.

Det är nämligen den stora utmaningen: att hela tiden lösa de problem och frågeställningar som uppkommer. I ett sådant läge är det en fantastisk trygghet att arbeta tillsammans med en stabil och målmedveten allians som också ständigt kan leverera lösningar på de utmaningar som vi möter. Måndagens landstingsstyrelse gav som sagt nya exempel på detta. Arbetet med att reformera vårt landsting fortsätter!

Fyra fungerar tillsammans

Jag kan inte låta bli att inleda månadens bloggande med att bjuda på en riktigt bra länk. Det är min kollega och vän Jonas Segersam som skrivit tänkvärt på sin blogg. Jg kunde inte skriva det bättre själv, och gör det därför inte utan hänvisar till Jonas.

En kommentar, dock, till det Jonas skriver om "den moderatledda Alliansen". Det är bara att konstatera att fyra hjul ger bra balans - och att inget av de fyra hjulen är stödhjul. Vi fungerar inte bara väldigt bra ihop, vi har dessutom ganska trevligt tillsammans.

Ship to Gaza

Även om dagens ägnats åt sammanträde med landstingsstyrelsen har tankarna mest gått till "Ship to Gaza".

Jag är en mycket varm vän av Israel, och har många gånger försvarat den israeliska staten i dess kamp mot allt annat än vänskapligt sinnade grannar. Israel är mellöanösterns enda verkliga demokrati, och därtill försvarare av viktiga värden och principer. För den sakens skull har både staten Israel och befolkningen fått mycket sympati.

Just därför är det viktigt att vi som är Israels vänner nu markerar. Vi accepterar givetvis inte Hamas terrordåd - men vi finner oss inte heller i att humanitärt stöd till befolkningen i Gaza angrips på det sätt som nu skett. Det är vi som är Israels vänner som skarpast och tydligast måste säga ifrån att Israel har förpliktelser.

Israel behöver bundsförvanter, och vi är många som är beredda att stå upp för Israel. Men just därför är det också viktigt att vi get som är varje sann väns plikt. Det är att säga sanningen även om den är obekväm. Sanningen nu är att Israel genom sitt agerande gjort det svårare att stå upp för Israel, men också svårare att tala för fred och försoning. Och det är just vad Mellanöstern nu behöver mer än någonsin.