Ordning och reda

Förbereder måndagens landstingsstyrelse med att studera dcen senaste ekonomirapporten. Den visar god ordning på landstignets ekonomi - särskilt om man tar hänsyn till den minst sagt skakiga omvärld som vi har att leva i.

Ordning och reda, och balans i ekonomin, är en förutsättning för att slippa det absolut jobbigaste som finns i offentlig verksamhet, nämligen dramatiska nedskärningar. I länder som Grekland, men också i vissa kommuner och landsting, ser man tydligt vad som händer om det inte är god ordning på siffror och pengar.

Jag förstår att det kan låta konstigt för den som följer rapporteringen om landstinget i media. är inte landstinget en verksamhet i ständig kris, där just "nedskärningar" hör till vardagen?

Svaret är nej. Ekonomin är i god ordning, och sjukfrånvaron sjunker. Landstignet gör mycket stora investeringar, och kan också göra extra stasningar om det behövs för att klara det största problemet som vi fortfarande brottas med: de länga väntetiderna till specialistvård.

Visst finns det saker som kan bli bättre. Dit hör köerna (som sagt) men också arbetsmiljön och ledarskapet i en del verksamhet. Men den som vill beskriva vårt landsting (med undantag för köer till specialistvård och arbetsmiljön) i mörkare tongångar, den har anledning att titta på de fakta som finns om både ekonomin och kvalitén på den verksamhet som landstinget bedriver.

I veckan presenterades siffror som visade hur resandet i kollektivtrafiken ökat. Kvalitén i vården redovisas i Öppna jämförelser. Och ekonomin, som sagt, finns att granska i landstingets egna rapportering.

Kurs mot framtiden

På onsdag är det dags för vårt landsitng att göra något unikt. En strategisk plan med sikte på de kommande drygt tio åren ska klubbas efter mer än två års arbete. Det är, vad jag kunnat notera, första gången någonsin som vårt landsting faktiskt gör en sådan spaning i i framtiden.

Uppsala län växer snabbt. Sedan 2000 finns det inget län som haft en lika snabb befolkningsökning. Vi har landets längsta arbetslöshet och en ung, frisk och välutbildad befolkning. Då borde väl allt vara frid och fröjd?

Här finns också en medicinsk forskning som håller absolut världsklass, och en sjukvård som bidrar till ett mycket gott hälsoläge. Ändå finns det anledning för oss som har politiskt ansvar att vara oroliga inför framtiden. En snabbt växande befolkning ställer nya krav på vården och trafiken. Kostnaderna för sjukvård ökar. Nya metoder och nya kunskaper leder till nya krav på sjukvården, och det är inte gratis. Å andra sidan är det en utveckling som pågått i årtionden - och som helhet har lett till att vi idag kan bota fler till vad som trots allt är samhällsekonomiskt rimliga kostnader.

Det viktiga är att denna utveckling sker genomtänkt och planmässigt. Vårt landsting har som sagt aldirg tidigare tänkt framåt i den utsträckning som denna strategiska plan gör. Kanske hade många av dagens problem kunnat undvikas om vir redan för tio eller femton år sedan tänkt framåt. Kanske hade köer, arbetsmiljöproblem och bristfälliga lokaler då kunnat hanteras bättre.

men nu får vi laga efter läge. det ska bli spännande att ta avstamp mot framtiden, och intressant att se vart debatten kan leda.

Fakta och myter om vårdens resurser

Idag förekommer manifestationer lite varstans i landet på temat "stoppa nedskärningar i välfärden". Temat är givetvis politiskt, men det är tråkigt när politisk argumentation byggs på mer eller mindre medvetna osanningar.

Vårt eget landsting kan vara ett exempel. Jag har ganska många gånger fått svara på varför vi gör "nedskärningar" i vården. Svaret är alltid detsamma: det gör vi inte. I vårt landsting används mer pengar till hälso- och sjukvård än någonsin tidigare. Sedan Alliansen 2006 vann valet för första gången, så har anslagen till hälso- och sjukvård ökat med ungefär trettio procent. Det har lett till att fler kan få den vård de behöver, och hälsoläget i länet har också mycket riktigt blivit bättre under de sju år som gått.

Alliansens politik bygger i själva verket på en genomtänkt idé: vården ska få så mycket pengar som behövs för att ge invånarna en god sjukvård. På samma gång ska verksamheten bedrivas så effektivt som det går, för att skattepengarna ska användas så klokt som möjligt.

Därför vet jag faktiskt inte vad man demonstrerar emot idag. Några nedskärningar kan det i alla fall inte vara, eftersom sådana inte skett. Men om andra argument saknas för den egna politiken, så kan man naturligtvis måla upp en bild av ett tillstånd, som faktiskt inte stämmer.

Mångfald är bra

Egentligen borde det vara så självklart så att det inte behöver skrivas. Men vi lever i en värld där mångfalden ifrågasätts. Det sker på olika sätt, med olika motiv och av olika avsändare. Ibland är rent av det enda som förenar just motviljan mot mångfald.

Visst kan det vara jobbigt att välja. Ofta blir allting så mycket enklare om någon annan gör valen åt oss. Skillnaden mellan olika altenativ kan vara försumbara - och ibland är riskerna med att göra val så stora att de överväger högst eventuella fördelar.

Alla dessa problem är helt korrekta invändningar emot ett samhälle som bygger på att människor gör fria val. Det är bara det, att de också är klockrena argument just för ökad mångfald.

Genom historien har det funnit politiska system och tankar som på olika sätt arbetet emot mångfald. de m,est extrema av dessa system har med de yttersta av våldsmetoder gått ganska brutalt fram, för att skapa samhällen där valen blir färre och medborgaren "befrias" från tvånget att välja. Att gilla mångfald är nämligen ett mycket ideologiskt ställningstagande.

Det finns som sagt många val som verkligen inte är enkla. När vi står i valsituationen är det då frestande att önska att man kunde avstå. Det är då man ska komma ihåg hur lite som skiljer det ganska triviala valet i vardagsfrågor från möjligheten att välja fritt mellan olika politiska partier, ha friheten att välja resmål på nästa semester eller själv bestämma inriktningen i de personliga, livsavgörande frågorna.

Det kan verka trivialt att kunna välja telefonbolag, skola eller pensionsförvaltare. Men de val vi ställs inför är följden av ett medvetet myndigförklarande av människor. På samma sätt har det ideologiska motståndet mot mångfald och valfrihet sina rötter i en misstro mot människors förmåga. Vi som tror på mångfald måste just därför alltid vara beredda att försvara rätten att välja - och vara beredda att göra det med argument som visar att vi tror på människors förmåga.

Rätten att välja har inte alltid varit självklar. Det är den inte heller idag. Mångfald är bra, men mångfalden kräver att vi som tror på den står upp för den.

Bra, bättre eller sämre?

Sveriges Television berättar idag om en undersökning som visar att väljarna tycker att välfärden har blivit sämre. Många andra medier hakar naturligtvis på, och det är verkligen uppgifter som är värda att ta på allvar.

Om människor tycker att kvalitén i välfärden har försämrats, så måste vi som är ansvariga granska noggrant vad som ligger bakom. Är det faktiskt så, att vården, skolan och omsorgen har blivit sämre - eller finns der faktorer som gör att människor uppfattar, att det är så?

Jag håller mig till att fundera över tillståndet i sjukvården. Det ligger i landstingets ansvar, och vi som har förtroendeuppdrag i landstinget måste givetvis ta människors oro på allvar.

Lyckligtvis har vi på senare år allt mer börjat mäta kvaliteten i vården. Det gör att vi vet en hel del om hur bra vården faktiskt fungerar. Det vi då kan konstatera, det är att kvaliteten i vården faktiskt har förbättrats på senare år. Fler överlever ett cancerbesked, fler får den vård de behöver, väntetiderna är kortare (fast på den punkten är vi i vårt landsting fortfarande alldeles för dåliga) och vården har, tro det eller ej, tillförts mer resurser på senare år.

Men man hör ju så mycket elände, om felbehandlingar och dåligt bemötande?

Visst, och brister ska naturligtvis jagas och åtgärdas; det har jag skrivit om tidigare. Men brister förekommer idag, har förekommit tidigare, och kommer att förekomma i framtiden oavsett vem som styr i vården. Det viktiga är att ha rutiner för att se och åtgärda brister, och att följa upp det som inte fungerar sm det ska. Även här vill jag bestämt påstå att vården har blivit bättre på senare år. Framför allt har vi blivit bättre på att lyfta fram bristerna i ljuset och föra en allmän debatt om dem.

Men det viktigaste av allt är att människors oro för att vården inte håller tilöräckligt kvalitet eller får tillräckligt med resurser behöver tas på allvar. Vi behöver berätta mer om vad som kan göras för att vården ska böi ännu bättre - och vi behöver se till så att svensk sjukvård beskrivs korrekt och sakligt. Det är en utmaning under det närmaste året, fram till nästa års viktiga val.

Paint it, Black

Det gläder att även politiska motståndare hittar till den här bloggen. Det har till exempel en hemsida som heter "Alliansfritt Sverige" gjort. Rentav är det ganska kul att de också länkat till ett inlägg här på bloggen; ett inlägg som handlade om det självklara faktum att det alltid finns saker som kan bli bättre. Och att vi som arbetar med politik måste fortsätta att hitta bristerna och göra något åt dem.

Det inlägget, liksom många andra jag skrivit, handlar alltså om de brister och problem vi har i den verksamhet som landstinget bedriver (Alliansfritt Sverige glömde kollektivtrafiken, men det finns ett och annat bekymmer även där). Skälet till att jag gärna skriver om våra brister och problem är helt enkelt att det ju är de som är intressanta att jobba med. Det finns inte så mycket anledning för oss som har politiska förtroendeuppdrag att lägga krut på det som fungerar.

Det är därför jag flera gånger har skrivit om köer, brister i bemötande, bemanningsproblem och krångel i busstrafiken. Men inte bara om det. Det var därför jag jobbade nattpass på Akademiska sjukhuset i somras och varje vecka gör besök på många av de olika verksamheter som vårt landsting bedriver. Det kommer jag att fortsätta göra.

Men det finns annat som jag också kommer att fortsätta att skriva om. Som att vi har landets bästa strokesjukvård, en cancervård i världsklass, ett universitetssjukhus som rankas som landets tredje bästa, att invånarna i Håbo blivit nöjdare med primärvården (eftersom de kan välja mellan tre olika vårdcentraler), att arbetslösheten är landets lägsta, att resandet i kollektivtrafiken ökar kraftigt, att fler än någonsin får den vård de behöver (men får vänta på tok för länge) och att den medicinska forskningen ständigt skördar nya lagrar.

Men det är ju klart; den som väntar sig att en hemsida som "Alliansfritt Sverige" skulle länka till ett inlägg som handlar om det som går bra i Uppsala län (eller i något annat alliansstyrt landsting), den har nog missförstått meningen med en sådan hemsida.

I vems intresse?

Jag läste en krönika i Göteborgs-Posten häromdagen (har tyvärr inte hittat den på nätet) och började ofrånkomligt fundera över olika bilder av hur samhället och välfärden fungerar. Är Sverige en av världens främsta välfärdsstater, med jämn inkomstfördelning och goda levnadsvillkor för de flesta? Eller lever vi i ett land av klyftor, orättvisor och missförhållanden?

Ser vi till fakta och statistik, så är bilden ganska tydlig. Sverige är inte bara ett rikt land, det är också ett land som är mer sammanhållet och välfungerande än de allra flesta jämförbara länder.

Därmed inte sagt att det inte finns samhällsproblem som behöver lösas. Vi har en sjukvård i världsklass, men det finns klara brister när det gäller väntetider, bemötande och patientinflytande. Vi har en skola som fungerar mycket bra för de flesta, men resultaten kan bli bättre och det brister ibland i ordning och reda. Alldeles för många saknar arbete, och det finns tveklöst problem att hantera när det gäller integration av nyanlända svenskar.

Inget av detta vinner på att sopas under mattan; tvärtom. Vi som har politiskt ansvar måste arbeta med dessa och många andra samhällsproblem, och jobba med det varje dag. Men i vems intresse ligger det att svartmåla Sverige?

Det finns också olika lösningar på problemen i samhället och olika visioner om en god samhällsutveckling. Det är bra, och det är exakt vad politik och samhällsdebatt ska handla om. Men vem vinner på att göra politiken och samhällsdebatten till en tävling i att beskriva saker dystrare än de faktiskt är?

Jag har inget svar på den frågan. Det enda jag vet är att det alltid kommer att finnas samhällsproblem att upptäcka och hitta lösningar på. För mig är det vad politik handlar om. Sverige är ett bra land, men det finns fortfarande mycket som kan bli bättre.

Ris och ros

Naturligtvis är det roligt att landstinget lyfts fram som näst bäst i landet när det gäller ekologiska råvaror i den mat som påroduceras. Vi har redan tidigare legat i topp på detta område, och den toppositionen ska vi behålla. En näringsriktig mat lagad på goda råvaror måste vara en självklar del i arbetet för en mer hälsofrämjande livsstil. Nu går vi också vidare och bygger nya kök på länets sjukhus för att göra maten för patienterna ännu bättre.

Mindre roligt är att landstingets lokaler inte lever upp till våra egna miljökrav. Men det pågår intensivt arbete för att komma tillrätta med det. Många av de lokaler där landstinget bedriver sin verksamhet är både gamla och slitna. Därför pågår ett massivt upprustningsarbete, där Framtidens Akademiska är det största projektet.

Så jobbar vi vidare i landstinget. Vi är bra på mycket, men inte på allting. De brister vi ser tar vi tag i och rättar till. Och det som fungerar bättre utvecklar vi för att ligga kvar i framkant.

Bristerna finns inte bara i fastighetsbeståndet. Det finns en hel del att göra med väntetider och tillgänglighet, med bemötande och med patienternas delaktighet i vården. Det ä'r därför vi gör riktade kösatsningar, effektiviserar i verksamheten, låter patienter läsa den egna journalen på nätet och öppnar för fler alternativ i vården.

Det vi är bra på, förutom ekologisk mat, är till exempel god kvalitet i vården (även om man får vänta för länge...), framstående forskning och en god ekonomi. det sista behövs för att klara framtidens utmaningar.

Brister

Idag presenterade Dagens Samhälle en sammanställning över landets växande kommuner. På en mycket hedrande tredje plats kom min egen hemkommun, Knivsta. Extra glädjande är att Knivsta också hamnar högt i andra undersökningar och rankningar.

Jag publicerade resultatet på Facebook - och mycket snabbt kom det kommentarer om saker som INTE fungerar i Knivsta kommun. Enskilda lärare som inte håller måttet och stökiga klasser, till exempel.

Så är det ofta, i skattefinansierad verksamhet lika väl som i andra sammanhang. Det finns alltid brister som behöver åtgärdas, och det finns alltid saker som kan bli bättre. Sådana brister är helt enkelt naturliga, och de kommer alltid att förekomma - hur bra verksamheten än fungerar i det stora hela.

Naturligtvis är det också den viktiga frågan för den som ger sig in i politiskt arbete. Mycket av den politiska verksamheten är faktiskt en fråga om att se brister, och att göra något åt dem. Men det gäller då också att vara klar över vilka brister som är verkligt allvarliga.

I landstinget ser vi varje dag saker som skulle kunna fungera betydligt bättre. Det är inte samma sak som att versamheten inte fungerar särskilt bra. Tvärtom har vi en sjukvård som håller en mycket hög kvalitet - men som likafullt verkligen kan förbättras. Ofta handlar det som kan bli bättre om väntetider, om patienternas delaktighet i den egna vården och om hur man som patient eller anhörig blir bemött.

Jag kan alltså inte lova en sjukvård som är helt utan brister. Däremot kan jag lova att vi som är förtroendevalda i landstinget kommer att fortsätta att leta efter bristerna - och att göra något åt dem.

Ett samtal om jämlik sjukvård

En av dagens huvudpunkter har varit en intressant föreläsning och diskussion med regeringens utredare av en ny patientlagstiftning, Johan Assarsson. Fakturm är att Assarssons utredning, och diskussionoen vid mötet, mer kom att handla om hälso- och sjukvården som helhet.

I många delar har vi i Sverige världens bästa sjukvård. Men det finns uppenbara brister. För även om själva vården rent mediciniskt håller god kvalitet, så är det inte lika bra ställt med bemötande och delaktighet. Här måste den svenska vården bli bättre.

Inte nog med det. Skillnaderna är också stora på den vård du får, beroende på var i lamndet du bor, om du är man eller kvinna, och vilka levnadsvillkor du har. Vi har helt enkelt inte den jämlika sjukvård som vi vill tro att vi har.

Johan Assarsson lägger nu en rad förslag för att komma till rätta med problemen. Många av förslagen handlar om patientens ställning och möjlighet att påverka. Det är alltså viktiga förändringar som görs, därför att de behövs med utgångspunkt i de brister som faktiskt finns.

Det var också väldigt intressant att just med den utgångspunkten göra det vi gjort idag: en bred diskussion med företrädare för olika partier, fackliga organisationer och chefer i sjukvården.

Samtalet var intressant och givande på många sätt. Det kanske mest intressanta var ändå att se de politiska skillnader som uppdagades.

I Alliansen tycker vi att patienten självklart ska vara i centrum. Som patient ska man ha inflytande över den egna vården och möjlighet att både påverka och att göra egna val. Lika självklart måste dessa val vara informerade och bygga på kunskap om olika alternativ. En rent medicinsk bedömning av vårdbehov måste givetvis också vara en del av det informerade valet.

Mot detta står en uppfattning som går ut på att det är farligt om patienten får göra sådana egna val. Att låta patienten bestämma ses, uttryckligen, som en förskjutning av makt från politiker till patient. det är, med förlov sagt, en något häpnadsväckande inställning som inte bara säger något om den politiska synen på sjukvården. Den har ett tydligt drag av människosyn, och av att inte tilltro människor förmåga att göra informerade val om det viktigaste som finns: det egna hälsotillstndet.

Det betyder att det finns en konflikt i svensk politisk sjukvårdsdebatt. På den ena sidan vi som tror på en starkare ställning för patienten. På den andra sidan de som ser patientens makt som ett hot mot en politisk detaljreglering av sjukvården. För egen del tycker jag det är lätt att ta ställning för patienten.Det ger dessutom en både jämlik och mer rättvis sjukvård.

Sant och falskt om välfärden

På senare tid har situationen i välfärden fått en hel del uppmärksamhet. Påståenden om ekonomiska nedskärningar, bristande kvalitet och så kallade skandaler duggar tätt. Ofta får dessa påståenden en hel del uppmärksamhet, och nästan lika ofta tillåts påståendena passera utan närmare granskning. Det är hög tid att det demokratiska systemets granskningsfunktioner synar en del av argumenten i välfärdsdebatten i sömmarna.

Skattetrycket i Sverige är högst i världen, men har sjunkit något de senaste åren. Samtidigt som människor har fått mer i plånboken, så har de samlade skatteintäkterna ökat. Det beror på att fler människor är i arbete och bidrar till den gemensamma välfärden.

De ökade skatteintäkterna används till de viktiga delar av välfärdens kärna som ofta påstås ha fått känna av nedskärningar. I Uppsala län har sjukvården tillförts ungefär 30 procent mer resurser sedan 2007. Det är pengar som används till sjuksköterskors löner, till att rusta vårdens lokaler och till att ge patienter en sjukvård som hör till de allra bästa i landet.

Osakliga påståenden haglar också om privata vårdgivare. Sanningen som behöver berättas är att både den offentliga och den privat drivna vården tillsammans ger människor en bättre välfärd. Den andel av sjukvårdens resurser som går till andra utförare än landsitnget själv dränerar inte vården på pngar – tvärtom gör dessa resuser att vården blir bättre.

En tredje sanning som behöver berättas är att människor faktiskt tycker att det är bra att kunna välja skola, sjukvård och omsorg. Det egna valet ökar kraven på kvalitet och bemötande, men ännu viktigare är den direkta möjligheten att påverka innehållet i verksamheten.

Det finns en annan väg en den som Alliansen slagit in på. Den vägen leder tillbaka till monopol, krångel, byråkrati och bristande kvalitet. Vårdskandalerna var inte färre när endast landsting bedrev sjukvård och kommuner bedrev all skola och omsorg i egen regi. Det kan vara på sin plats att minnas att det inte alls var bättre förr.

Framgångar och krav

Bilden av Akadmeiska sjukhuset är komplicerad. På senare tid har mycket handlat om personalens situation, arbetsmiljön och trycket på vården och de anställda. Där finns mer att göra, det råder ingen tvekan om den saken. Men en minst lika viktig del av bilden är alla de framgångar som sjukhuset skördar när det gäller forskning och utveckling.

Bara de senaste veckorna har vi kunnat se åtskilliga exempel på att det vid Akademiska sjukhuset faktiskt bedrivs en medicinsk forskning som håller absolut världsklass. Flera stora medicinska konferenser pågår just nu i Uppsala, och i Amsterdam är världens blickar riktade mot sjukhuset och Uppsala universitet under en av världens största medicinska kongresser om just hjärt-/kärlsjukdomar.

Forskningen vid sjukhuset och universitetet kan inte hålla internationell toppklass om inte vården gör det. Därför har vi som är politiskt ansvariga en viktig uppgift i att ge vården förutsättningar att befinna sig på den nivå där den hör hemma. Därför är det oroande om vi inte har en tillräckligt bra personalpolitik, och att sjukhuset inte är en tillräckligt attraktiv arbetsplats. Här görs kraftinsatser för att säkra och förstärka den positionen.

Under de sju år som Alliansen haft det politiska ansvaret har det åtskilliga gånger påståtts att sjukhuset skulle vara hotat, utastt, på väg att förlora sin ställning och till och med föremål för planer på nedläggning. Den senaste tidens uppmärksamhet kring forskningen vid sjukhuset visar att sådana påståenden är helt felaktiga. Däremot måste vi bedriva ett ständigt arbete för att se till så att sjukhuset bevarar och satärker sin position. Det sker naturligvis inte genom påståenden om att sjukhuset skulle vara hotat utan genom ett målmedvetet arbete med att göra sjukhuset till en bättre miljö för forskning och utveckling.

För att det behövs

Jag har idag haft nöjet att berätta för drygt hundra moderata vänner i Uppsala län om den politik som vi för i landstinget. Det gav tillfälle att berätta om historiska satsningar på sjukvården i länet, på en allt bättre kollektivtrafik och om investeringar för att modernisera Akademiska sjukhuset och Lasarettet i Enköping. Många i publiken tackade för informationen, men det ledde också till en den intressanta frågor.

Frågorna som ställdes handlade bland annat om den politiska debatten som förs i landstingspolitiken, och det pågår onekligen en politisk debatt som ibland visar på en ganska hög konflikttnivå. Vi som representerar de bägge politiska blocken har nämligen ganska olika grundsyn i frågor som har med landstinget att göra.

För egen del (jag har berört det tidigare) är jag alltid mån om samförstånd och dialog i politiken. Men politik handlar också om att fatta beslut, och om att staka ut en linje. I det läget måste man som politiker och som förtroendevald vara beredd att ta en politisk fajt för olika ståndpunkter. Inte minst när både fakta och magkänslan visar att man har rätt.

I vårt landsting finns det uppenbara sådana frågor. Den tydligaste gäller patienters möjlighet att välja olika vårdgivare. Där har vi sett uppenbara exempel på att invånarna i länet gillar mångfalt, och att kunna välja. Och inte nog med det; vi ser dessutom uppenbara exempel  att det faktiskt fungerar.

I Alliansen är vi rörande överens om att mångfald och valfrihet är helt rätt. Partierna till vänster är benhårda motståndare. I en sådan fråga, och med sådana positioner, kan inte det goda få lov att bli det bästas fiende. Vi i Alliansen är då inte beredda att backa, och framför allt inte backa in i en helt felaktig ståndpunkt, men kan också bara beklaga att andra partier av rent ideologiska  skäl inte är redo att justera sin ståndpunkt.

Arga doktorn

Visst kan man ha synpunkter på programmet "Arga doktorn". Säkert förstår människor som ser programmet, att vården som alla andra verksamheter har begränsade resurser. Även vi som är verksamma som förtroendevalda i landsting önskar att pengarna räckte ännu längre. Samtidigt är det faktiskt inte "resurser" (det vill säga skattepengar) som är den största bristvaran i sjukvården.

Därtill finns en viktig princip i all skattefinansierad verksamhet, och det är att behandla alla lika. Det är enkelt att se ett enskilt, ömmande fall. I själva verket måste vården mer än de flesta verksamheter faktiskt ha givna och tydliga regler och riktlinjer för i vilka fall behandlingar ska göras och vilka alternativ som står till buds. Alternativet skulle vara att människor behandlas godtyckligt, och det skulle faktiskt vara ännu värre. Mycket värre.

Men med det sagt, så är det bara att konstatera två andra saker.

Det ena är att det finns häpnadsväckande brister i svensk sjukvård när det gäller delaktighet och bemötande. Ingen ska behöva uppleva det som beskrivs i kvällens program. Ändå händer det. Så länge vi ser exempel på felbehanding, missade diagnoser och dålig journalföring så finns det också mer att göra för att bli bättre på att ta hand om patienter.

Det andra är att vården är mer ojämlik än många tror. Det som inte är acceptabelt, och omöjligt att förklara, är när skillnaderna vlir allt för stora beroende på var i landet du bor. Här behövs krafttag för att göra vården mer jämlik och rättvis.

Vi som tagit på oss uppgifter som landstingspolitiker har en del att göra. Och: i dessa tider när vi i de politiska partierna är i full färd med nomineringar inför nästa års val, så är du som har synpunkter på svensk sjukvård varmt välkommen att kandidera.

Kurs mot framtiden, del II

Utöver att anställa landstingsdirektör har landstingsstyrelsen idag också fattat beslut om att föreslå landstingsfullmäktige en strategisk plan för landstinget. Planen tar sikt lite längre fram än de närmaste tre åren, som brukar vara den längsta tid ett landsting blickar framåt i normala fall.

För drygt två år sedan började arbetet med den plan som landstingsstyrelsen nu arbetat fram. Vi har haft kunskapsseminarier, hearings med olika experter, flera politiska diskussioner och till sist en politisk behandling som inneburit att det dokument som nu klubbades har varit uppe till behandling inte mindre än tre gånger. Få politiska dokument har diskuterats så mycket och så länge.

Ska man försöka att beskriva den mer långsiktiga inriktningen med några få rader, så kan man säga att det gäller att hålla kostnadsutvecklingen i schack (svårt, men inte omöjligt), stimulera fortdatt förnyelse och utveckling av vården, rusta landstingets lokaler, stärka tillväxten i länet och sist men inte minst stärka och understödja den högspecialiserade sjukvården, kopplingen till forskning och utveckling och samverkan både med näringsliv och samhällsliv och med omgivande landsting i olika riktningar.

Det låter sig sägas, och förhoppningsvis låter det sig också göras. Men för att vårdens utveckling ska vara gynnsam så krävs också en anpassning till nya krav. Jämfört med för en generation sedan är dagens patienter betydligt mer informerade, krävande - och kräsna. Framtidens patienter kommer i ännu mindre grad att vara beredda att vänta på vård och kommer knappast att acceptera att vården inte möter de krav på inflytande och bemötande som är helt rimliga. Dessutom är det redan idag en självklarhet för de allra flesta att kunna välja mellan olika vårdgivare. Därför är inte bara kvalitet och trygghet, utan också valfrihet och inflytande, viktiga ledord för framtidens sjukvård.

Arbetet med den strategiska planen har pågått under stor öppenhet och med den genuina ambitionen att skapa ett dokument i största möjliga politiska samförstånd. Men vi har under resans gång sett både det ena och det andra exemplet på både rent ointresse för att ta fram en framtidsplan och stark politisk/ideologisk misstro mot saker som är helt självklara i andra delar av samhället, även i välfärdssektorn. Det är beklagligt att politiska låsningar så starkt ska hindra en i många fall helt nödvändig förnyelse av sjukvården.

Det hela slutade vid dagens sammanträde med att den politiska oppositionen (S,V och MP) yrkade avslag på den strategiska planen i dess helhet, något som får betraktas som ett aningen märkligt ställningstagande med tanke på de problem och utmaningar som väntar - inte bara de närmaste åren utan i kanske än högre grad på något längre sikt.

Nå, det är oppositionens sak att forma - eller snarare inte forma - en politik för framtiden på det sätt som de finner lämpligt. Vi i Alliansen har inte bara ställt in siktet på nästa års val, utan redan nu lagt grunden för landstingets utveckling mot mitten på 2020-talet. Det känns rätt så bra.

Kurs mot framtiden, del I

Har just kommit hem efter en riktigt bra dag på jobbet. Dels har landstingsstyrelsen idag rent formellt anställt Eva Ljung som landstingsdirektör. Det är ett beslut som gläder mig mycket, och som är bra för vårt landsting och dess utveckling. Med Eva får vi en ledare för verksamheten som är tydlig och målmedveten, men också en person som är både lyssnande och empatisk. Jag är övertygad om att Eva är rätt person att leda verksamheten genom de svårigheter och problem som präglar svensk sjukvård, inte bara i vårt landsting. Eva har kunskaper och erfarenheter från andra verksamhetsfält som jag tror att vården kan ha nytta och glädje av i framtiden.

För visst har sjukvården problem, stora problem till och med. Diskussionens vågor går höga i svensk sjukvård just nu, och har gjort så under en längre tid. Jag är fullständigt övertygad om att det behövs en hel del nytänkande och friska tag i sjukvården - och då kan det kanske vara på sin plats att hämta idéer om ledarskap och utveckling från andra "branscher". Eva Ljung är tandläkare till professionen - och jag är helt övertygad om att det är en styrka och en tillgång att kunna ta med sig erfarenheter och kunskaper därifrån i arbetet med att leda hälso- och sjukvård. Att det sedan krävs medicinsk kompetens för att ställa diagnos och sätta in rätt behandling - det är faktiskt en helt annan sak.

Det ska bli ett nöje att samarbeta med Eva. Jag är också glad för det starka stöd för hennes namn jag mött hos fackliga organisationer och hos medarbetare som haft med henne att göra. Med Eva tror jag att vårt landsting kan ta ut kursen mot framtiden med både arbetsglädje och tillförsikt.

På tal om framtiden fattade landstingsstyrelsen också beslut om en strategisk plan med sikte på ett längre tidsspann än de tre år som en regelrätt landstingsplan normalt brukar omfatta. Men den strategiska planen är faktiskt värd sitt alldeles egna blogginlägg.

Syftet med en bra välfärd

Idag får det bli några rader om en nyhet i Svenska Dagbladet - med bäring även på andra delar av den gemensamma välfärden. Ju rikare en kommun är, destor sämre är lärartätheten, basunerar tidningen ut. Men är verkligen antal elever per lärare det viktigaste nyckeltalet för hög kvalitet i skolan?

Skolans viktigaste uppgift är att lära eleverna att läsa skriva och räkna. Därtill behöveer eleverna kunskaper i skilda ämnen inom natur- och samhällsvetenskap. Ingen ifrågasätter att det behövs lärare för att förmedla dessa kunskaper och ge en god undervisning. men blir undervisningen bättre, och lär sig eleverna mer, med automatik för att det finns fler lärare?

Svaret på frågan är att sambandet minst sagt är tveksamt. mer troligt är att den viktigaste faktorn för att skolan ska klara sin uppgift är exakt det som rektor Harri Koski på Mrbyskolan i danderyd (den kommun i landets som har flest elever per lärare) pekar ut som framgångsfaktorer: lärare som är kunniga, engagerade och strukturerade, och att vi har ordning och reda i klassrummen. På Mörbyskolan är lektionstiden helig.

Fler lärare kan vara bra för att skolan ska bli bättre - i vissa fall. I långt mycket fler fall är det som behövs exakt det som en rektor i en kommun med landets lägsta lärartäthet pekar på. Det kanske kan vara en lärdom inte minst för de kommuner som stoltserar med bra mycket högre lärartäthet än Danderyd - men också med långt mycket sämre resultat för eleverna.

Skolan är till för att ge eleverna kunskap och förbereda dem för livet, inte för att ge lärarna jobb och många kollegor. Så är det för övrigt med välfärden som helhet. den är till för att skapa just välfärd, inte för att skapa vare sig fler jobb eller ökade vinster för dem som driver verksamheten.

Ny landstingsdirektör

Idag presenteras Eva Ljung som ny landstingsdirektör. Hon är för närvarande tillförordnad landstingsdirektör och har tills nu varit chef för Folktandvården i länet. Vi har haft många kompetenta kandidater och har valt Eva Ljung för att vi anser att hon är rätt person att ta sig an de utmaningar som vårt landsting har. Dit hör långa väntetider och viktiga arbetsmiljöfrågor.

Jag är väldigt nöjd och glad med förslaget till beslut. Eva Ljung har under åren som chef för Folktandvården visat ett mycket gott handlag när det gäller att kombinera en ekonomi i balans med hög tillgänglighet och bra bemötande - samtidigt som personalen trivs på sina arbetsplatser och känner att arbetsmiljön är god. Det är en svår balansgång där hela vårt landsting kan bli mycket bättre. Säkert kan mycket hämtas ur Eva Ljungs erfarenheter från Folktandvården.

Landstignets viktigaste och helt dominerande verksamhet är hälso- och sjukvård. Det är ett område som på många sätt är speceiellt, och som ställer stora krav både på kunskap om verksamheten och på insikt om de speciella förhållanden som råder. Men sjukvården mår också just därför bra av att ta vara på kunskaper och erfarenheter från andra områden. I vårt landsitng finns tusentals människor som tillsammans bär på mängder av kunskap och erfarenhet på olika områden. En av de saker som vi kan bli bättre på är just att dra bredare nytta av alla dessa kunskaper, för det gemensamma bästa. Där tror jag att vår nya landstingsdirektör har en av sina styrkor.

Det ska bli spännande och roligt att samarbeta med Eva. Redan den tid vi har haft sedan i mars har gett många tillfällen både till skratt och till allvarliga samtal. Nu fortsätter arbetet med att göra vårt landsting till en modernare och bättre verksamhet på alla olika områden.

Cancervård i världsklass

I stort sett varje morgon börjar för min del med att titta igenom media för att ta del av aktuella frågor och debatt. Idag fastnade jag för en debattartikel i Dagens Nyheter om skillnader i cancervården.

Tre läkare, alla själva aktiva inom cancervården, lyfter fram det faktum att våren ser olika ut beroende på var du bor i landet. Först av allt kan jag konstatera att vi i vårt län kan vara glada över en cancervård som hör till de bästa i landet. Det finns flera orsaker till det - men det ger inte skäl att luta sig tillbaka och vara nöjd.

2009 presenterades en nationell cancerstrategi, som sedan följdes av inrättandet av sex regionala cancercentra i var och en av la ndets sjukvårdsregioner. Arbetet med att samverka om cancervården har alltså just kommit igång, och det är en ömtålig process som väldigt mycket handlar om att säkerställa en god vård för alla cancerpatienter.

En av de skillnader som de tre cancerläkarna inte lyfter fram är nämligen skillnaden i behandling av olika cancerdiagnoser. Chansen att överleva är helt enkelt väldig olika, inte bara beroende på var du bor - utan också beroende på vilken cancerdiagnos du får. Förmågan att behandla olika diagnoser skiler sig nämligen oerhört mycket. Här måste vi som har det politiska ansvaret vara mycket varsamma i uppföljningen av hur olika delar av cancervården utvecklas, och hur resurser används för att åstadkomma det som alla nog är ense om. Det måste vara patientens behov som avgör.

Chansen att överleva i cancer har med åren ökat dramatiskt. Det finns en rad orsaker till det. Den medicinska utvecklingen, med nya läkemedel och andra behandlingsformer, leder givetvis till att förutsättningarna förbättras. I Uppsala kan vi vara stolta över lokaliseringen av den nya Skandionkliniken, som ju är ett nationellt projekt just för att öka möjligheterna för patienter från hela landet att få ta del av den senaste behandlingen. Jag är väldigt glad över att vi mellan landets alla landsting har kunnat komma överens om att bygga kliniken, och ser mycket fram emot att den ska skunna starta sin verksamhet.

Men vårdens resurser är begränsade. De har de alltid varit, och kommer alltid att vara. Även om Alliansen på senare år satsat mer på sjukvården än någonsin tidigare i vårt landsting, så måste vi fortfarande hålla hårt i landstingets pengar. Det är en mycket svår balansgång när nya läkemedel, nya behandlingsformer och nya diagnoser ställer krav på ständigt ökade resurstillskott. Därför måste vi även inom cancervården i varje läge vara beredda att väga varje satdas krona på guldvåg - för att även i fortsättningen kun na ha an cancervård för patienter i vårt län som håller absolut världsklass.

Alliansen jobbar på det. Varje dag. Vårt landsting ligger mycket långt framme vad gäller en god cancervård. Det är en framgångsfaktor som vi inte kan göra avkall på.

Ett komplicerat samspel

Jag har just hört bostadsminister Stefan Attefall debattera bristen på studentbostäder med socialdemokraternas Veronika Palm. Som så ofta blev det en något konstig diskussion.

Att det råder brist på studentbostäder råder det ingen motsättning om, inte heller om att det behöver byggas fler. Men hur det ska gå till...? Tja, det råder inte bara delade meningar om den saken; det tycks vara svårt att få till det eftersom bristen består.

Under några decennier har vi i vårt land prövat om det går att öka bostadsbyggandet med hjälp av subventioner. Samtidigt har vi en av världens mest reglerade hyresmarknader - som fungerar precis som man kan vänta sig. På senare år har de företag som faktiskt bygger bostäder blivit allt tydligare med vad som är det stora problemet: det är för krångligt, och därmed också för dyrt, att bygga bostäder. Det gäller i synnerhet hyresrätter.

Vi har alltså fått en situation där politiska beslut har bundit ris åt egen rygg. Det som då måste till, från politikens sida, är inte mer av samma sak - för det kommer bara att göra ont värre. Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått.

Det är också exakt vad regeringen gör, även om effekterna låter vänta på sig. Det pågår ett arbete med att förenkla regler och att underlätta för dem som faktiskt bygger bostäder. Men sådana förändringar tar tid, och det gäller att ta ett helhetsgrepp - vilket också pågår för fullt.

Det är också just så, som samhället fungerar. Samhället är inte en motsättning mellan marknad och politik, utan ett växelspel mellan olika aktörer som är beroende av varandra. Det som i grunden fick mig att skriva, var en sak som Palm säger i början av debatten: "Det går att göra saker med politik. Man behöver inte bara luta sig tillbaka och vänta på att marknaden ska lösa problemen". Det är, med förlov sagt, ett märkligt uttalande.

Sambandet mellan marknad och politik är både enkelt och komplicerat. En av politikens roller är nämligen att formulera spelreglerna för marknaden. Men politiken är också en del av marknaden, eftersom välfärdssektorn behöver leverantörer av allt ifrån förbrukningsvaror och enklare tjänster till bostäder, motorvägar och byggnader. Följden blir att det inte går att förenkla förhållandet mellan politik och marknad till någon sorts motsats - och tro att exempelvis avregleringar innebär att politiken "träder tillbaka".

Marknaden löser nämligen aldrig politikens problem; det får politiken vackert göra själv. Däremot kan politiken skapa problem - och det är just vad politiken gjort på bostadsmarknadens område. de är de skadorna som nu måste repareras, på bostadsmarknaden precis som på andra områden.

Jag skriver helst om den egna politiken, men ibland måste man också varna för effekterna av andra partiers förslag. Vi har under efterkrigstiden sett följderna av en misslyckad bostadspolitik, som Alliansen nu reformerar. Det vi lärt oss av bostadspolitiken bör vi dra erfarenhet av på andra områden där marknaden och politiken samexiterar. Det som ligger närmast till hands att varna för är det som Svenskt Näringsliv pekade på i våras, nämligen effekterna för välfärdssektorn om vinster förbjuds.

Men det är en annan historia, som jag ska be att få återkomma till.

Med sikte på 2014

Jag har idag talat med det moderata länsförbundets ordförande Magnus G Graner och meddelat honom att jag inte kommer att kandidera till riksdagen i valet nästa år. Skälet är enkelt. 2014 vill jag helt och hållet koncentrera mig på valet till landstingsfullmäktige, som jag är övertygad om att vi kommer att vinna en tredje gång.

Sedan 2006, de två senaste mandatperioderna, har jag parallellt med uppdraget som landstingsråd och ordförande i landstingsstyrelsen också varit ersättare i riksdagen. Förtroendet att få en fin placering på riskdagslistan har jag hela tiden upplevt med stor ödmjukhet, och jag kände mig väldigt stolt och hedrad när jag än en gång nominerades till att kandidera till riksdagen inför nästa års val. Men jag känner samtidigt ett behov av att markera tydligt, att min viktigaste ambition i nästa års val är att söka nytt förtroende för Alliansen i landstinget.

När vi nästa år möter väljarna, har Alliansen och vi moderater haft väljarnas förtroende i åtta år. Det är en lång tid. Det krävs kraft och nya idéer för att förvalta förtroendet och söka det på nytt. Mycket har hänt både i vårt landsting och i Sverige sedan 2006 - men det är också mycket kvar att göra. Vi har kunnat lösa många av de samhälls- och välfärdsproblem som vi haft att hantera under dessa år, men nya har tillkommit och alla utmaningar är fortfarande inte lösta.

Jag är stolt över det vi gjort i landstinget sedan 2006, men vi har mycket kvar att ge. Många viktiga reformer är fortfarande bara i sin början, och behöver utvecklas vidare för att Sverige även i framtiden ska ha en vård i världsklass. Det kommer att kräva att vi i Alliansen vågar ompröva våra reformer och genomföra justeringar av sådant vi själva beslutat och genomfört. Redan under hösten 2013 förbreds nya reformer, och mer kommer att behöva göras både under valåret 2014 och efter valet.

Min ambition, och min förhoppning, är att vara med och bidra aktivt till fortsatt utveckling av sjukvården, kollektivtrafiken, den medicinska forskningen och samverkan mellan olika samhällsaktörer i länet. Det är för att koncentrera mig på den uppgiften som jag avstår att kandidera till riksdagen. Men du som vill är varmt välkommen att vara med i arbetet med att vinna landstingsvalet!

Var finns nytänkandet om vården?

Det kan inte hjälpas. I en artikel i dagens Svenska Dagbladet intervjuas Swedbanks chef för digitala innovationer, Lotta Lovén, om hur banken arbetar med att utveckla och förnya sina digitala tjänster. I bankvärlden gör man egentligen det självklara: man frågar dem som använder tjänsterna hur de kan bidra till att förbättra dem!

Samma sak borde vi naturligtvis göra i landstinget. De verkliga experterna på hur vi kan bli bättre på att använda mobila tjänster är varken landstingspolitiker, tjänstemän eller medicinsk personal. De verkliga experterna är rimligen patienter, anhöriga, brukare och andra som av olika skäl behöver komma i kontakt med vården.

Därför har jag nu ett önskemål. det är at du som har idéer om hur vi kan bli bättre på patientkontakter och information hör av dig för att berätta om dina idéer. Det kan handla om allt ifrån medicinsk information (där händer redan en hel del) till hur man enklast kommer i kontakt med olika delar av sjukvården. Det kan handla om tekniskt enkla lösningar eller om mer avancerade sådana.

Jag kan inte lova att de idéer som kommer en med automatik blir verklighet. Däremot kan jag lova att vi ska pröva idéerna och se hur de kan bidra till en både tillgängligare och mer patientfokuserad vård. För det behövs.

Skicka ett mail till erik.weiman@lul.se, eller kontakta mig via Facebook eller Twitter. Du kan också ringa, men i ärlighetens namn brukar e-posten vara snabbare och säkrare för ärenden som detta. Tack på förhand för tips och bra idéer.

Att forma en väl fungerande sjukvård

Jag kan förstå - och det har jag berört tidigare - den som tror att svensk sjukvård befinner sig i djup kris. Vi kan ju varje dag läsa i medierna om allt ifrån inställda operationer till patienter som får vänta alldeles för länge, blir dåligt bemötta eller helt enkelt inte får den vård de begär.

Det är, av sådana reportage, väldigt lätt att få uppfattningen att vården befinner sig i kris. Då är det bra att ha klart för sig att medierna gör sitt jobb! De rapporterar nämligen om det som avviker från det normala.

Det normala i svensk sjukvård är nämligen inte att man får vänta för länge, blir dåligt bemött eller drabbas av att vården har, som det brukar heta, brist på resurser. I själva verket har vi aldrig lagt så mycket pengar på sjukvård som vi gör i Sverige idag, och samma sak gäller även för Uppsala län. Vi har i vårt landsting gjort medvetna satsningar på att öka resurserna till vården för att möte de behov som finns.

Det har vi gjort som ett led i en långsiktig utveckling av sjukvården, där vi följer långsiktiga trender snarare än att reagera på enskilda händelser. Om vi däremot skulle bygga sjukvårdens organisation och verksamhet genom att reagera på enstaka händelser, så skulle den mycket goda verksamhet som vi har idag mycket snabbt falla samman.

Hur ser det då egentligen ut med kvalitén i svensk sjukvård, och vart är den på väg?

Svar på den frågan får vi genom att studera både nationella och internationella jämförelser och analyser. Där ser vi att kvalitén i svensk sjukvård står sig mycket väl, och hör till de allra bästa i hela världen. Det man möjligen kan fundera på är det faktum att de länder som nu börjar komma ikapp och till och med gå förbi Sverige har valt en linje som är milt talat omstridd i vårt land. Länder som Framrike och Canada, för att ta två exempel, har inte några större politiska betänkligheter när det gäller att forma sjukvårdssystem som innehåller både privata och offentliga producenter av hälso- och sjukvård. Det vore befriande i vi i Sverige kunde ha en bred och öppen enighet om det goda i att slå in på den vägen.

Vi jämför oss också mellan sjukhus och vårdgivare i Sverige, närmare bestämt mellan de olika landstingen. Min uppfattning är att det är ett bra sätt att lära av andra och att de hur god kvalitet kan skapas genom att det finns olika alternativ. Vi behöver en mer jämlik och rättvis sjukvård i Sverige (det är i själva verket en av de brister som behöver åtgärdas) - men det måste givetvis ske genom att alla lyckas höja sig till den bästa nivån; inte genom att alla blir lika dåliga.

Hur ser det då i Uppsala län, när vi jämför oss med andra landsting? Även det har jag berört tidigare. Kvalitén i den sjukvård som bedrivs i länet är mycket god, däremot finns brister i tillgänglighet, bemötande och patientens delaktighet. De bristerna ska vi arbeta vidare med, för vården i Uppsala län ska naturligtvis hålla toppklass på alla områden, och inte bara hålla en riktigt god medicinsk kvalitet.

Sist men inte minst: en väl fungerande sjukvård formas inte genom kortsiktiga och ryckiga beslut som bygger på enstaka händelser eller vaga grunder. En väl fungerande sjukvård kräver långsiktiga och välgrundade politiska beslut som ser till att forma en helhet. Så arbetar vi med sjukvården i Alliansen.

Leve Hellenismen

För den som studerat ämnen som idéhistoria och antik kultur ter sig modern västerländsk idédebatt ibland som aningen besynnerlig. Det gäller inte minst när vissa nyare element i svensk debatt försöker ta sig rätten till någon sorts tolkning av vad det är som är västerländskt i vårt kulturarv.

I själva verket är nämligen den kultur vi gärna kallar för västerländsk långt ifrån så ensartad och lättolkad som man mellan varven kan förledas att tro. Och att skapa ett motsatsförhållande mellan kristet/västerländskt och arabiskt/österländskt är inte ens ohistoriskt. Det är rent ut sagt okunnigt.

Redan ge gamla grekerna, vilka de nu var, befann sig i detta avseende på ett sluttande plan. Samtida med de klassiska filosoferna var ju Alexander den Store, som inte bara skapade ett rike utan dåtida motstycke utan därtill lade grunden till ett utbyte mellan kulturer som lade grunden till det vi idag betraktar som vårt kulturella arv. Med ett ord kan grunden för detta kulturarv benämnas Hellenismen.

Alexander erövrade inte bara länder; det som mer än något annat blev hans eftermäle var i än högre grad det faktum attvhan smälte samman kulturella element från alla olika delar av hans omfattande rike. Vi kan idag finna spår av detta i form av element från egyptisk, babylonsk, grekisk, arabisk, persisk, indisk och arameisk kultur - för att nämna några. Hellenismen är helt enkelt ett hopkok av mångahanda kulturer från alla olika delar av det världsherravälde som Alexander skapade. Blott tre gånger senare i historien har liknande imperier skapats över någon längre tid - och dessa tre imperier skiljer sig från det alexandrinska på en viktig punkt.

Det romerska, det habsburgska och det brittiska imperiet var alla enastående skapelser, var och ett på sitt sätt. De nådde alla en för sin tid oöverträffad omfattning - men inget av dem lyckades som det alexandrinska fånga upp och smälta samman element av de många olika kulturer så som skedde under 300-talet f.kr. och under årtusenden därefter. Visst finns det drag som lever kvar (latinet, den hispaniska kulturen, engelskan som världssprål osv) men hellenismens påverkan på kommande hsitoriska förlopp är enligt min mening unik i världshistorien.

Jag kommer att skriva vidare om detta under de närmaste dagarna. Tills vidare vill jag bara helt kort konstatera att den som tror att vårt kulturarv enbart skulle vila på någon sorts grumliga "västerlänska ideal" helt enkelt inte vet vad han eller hon pratar om. Det som format vår kultur och det vi betraktar som västerländskt har vi i hög grad gemensamt med dem som påfallande ofta beskrivs som våra kulturella motsatser. Och utan öppenhet och tolerans hade det vi betraktat som västerländskt och kristet överhuvudtaget inte existerat. Faktiskt.

En veckas almedalssummering

Det är dags att summera en vecka i Almedalen. Hemresan sker i morgon, men det som nu återstår är vila och avkoppling. Veckan har annars varit innehållsrik och ganska givande, med intressanta möten, givande diskussioner och många intryck.

En av höjdpunkterna var förstås statsminister Fredrik Reinfeldts tal i onsdags. I det talet satte statsministern tonen för det kommande årets politiska debatt och klargjorde de viktigaste skiljelinjerna i svensk politik på ett både medryckande och ideologiskt tydligt sätt. I vårt land finns ett regeringsalternativ som har klara lösningar på de frågor som väljarna ställer, och som visat att man kan styra landet politiskt även i svåra tider och under politiskt svåra förhållanden. Det var klara besked från en engagerad och målmedveten statsminister, och det kändes riktigt bra att ha hört detta viktiga tal på plats.

Minst lika givande, och en viktig anledning att vara i Visby under Almedalsveckan, var att direkt kunna diskutera talet med andra politiskt engagerade som också hörde talet på plats. Politiska tal behöver dryftas och analyseras, och ger i bästa fall upphov till långa efterföljande diskussioner. Just så blev det med Fredriks tal denna gång.

Men Almedalen är inte bara partiledarnas tal. Jag har haft många tillfällen att samtala med kollegor, diskutera gemensamma problem och olika lösningar, berätta om vad vi gör i vårt landsting på olika områden och sist men inte minst knyta nya kontakter som kan bidra till att den verksamhet som landstinget bedriver kan bli ännu bättre.

Ett sådant intressant samtal är en årligen återkommande lunch som vi brukar samlas för att äta. Ett antal moderata landstingspolitiker från hela landet sitter ned i lugn och ro för att dela erfarenheter och hjälpa varandra att hitta lösningar på olika problem. Just i år tar jag med mig ett givande samtal med min kollega i Skåne, Pia Kinhult. Vi har, liksom alla landsting, rejäla utmaningar när det gäller att vara en bra arbetsgivare och att kunna locka människor att välja vårdens yrken.

Förutom partiledarnas tal är det annars de tusentals olika seminarier som förekommer under en almedalsvecka som de flesta förknippar med begreppet. Jag hade i år nöjet att tala på fyra seminarier, vilket är lite mindre än senare år eftersom jag valt att hinna med annat under veckan. Seminarierna gav tillfälle till riktigt givande idéutbyten om hur cancervården kan förbättras, om användning av läkmedel, om kollektivtrafik och sist men inte minst om ett av mina favoritområden: IT i vården. Detta seminarium, som ordnades av Sveriges Kommuner och Landsting, kan du se i efterhand här.

Summeringen av veckan blir alltså: en riktigt givande vecka. Jag tar med mig massor av intressanta erfarenheter, som jag redan har fått en del nytta och glädje av. Men också många trevliga samtal, nya bekantskaper och sist men inte minst inspiration inför arbetsåret som kommer. För oss som är djupt engagerade i politiken är veckan i Almedalen verkligen värdefull, och därmed värd att uppleva. Längtar faktiskt redan till nästa år!

En avgörande trygghetsfunktion

En av de viktigaste trygghetsfaktorerna i samhället är att den akuta sjukvården fumgerar riktigt bra. Om man plötsligt blir sjuk eller råkar ut för en olycka, så ska man veta att man snabbt får den vård som behövs.

En annan viktig del av samhällets trygghet är det larmnummer, 112, som altid finns till hands för den som behöver ambulans, polis eller brandkår.

I vårt landsting har vi i Alliansen satt dessa frågor väldigt högt på den politiska dagordningen. Glädjande nog har det också kunnat göras i stor politisk enighet. Ett led i det arbetet har varit att förbättra hur länets ambulanser får sina uppdrag och hur de uppdragen sedan genomförs. Det var därför vi för några år sedan ändrade sättet att kalla ut och leda ambulanserna. I stället för att det gjordes av en annan part (företaget SOS Alarm) bestämde vi att det skulle skötas av oss själva.

Den nya ordningen, med en egen ambulansdirigering som sköts av Sjukvårdens Larmcentral, har gett en både snabbare och säkrare ambulanssjukvård. En viktig förbättring är att en utbildad sjuksköterska följer ambulansen under dess uppdrag. Vi har också sett det som viktigt att vårdkedjan så snabbt som möjligt kommer igång efter ett larm.

Det här sättet att leda ambulansernas arbete är egentligen ganska naturligt om man funderar lite. Polisen arbetar på exakt samma sätt. Det handlar i grunden om att så snabbt som möjligt sätta in professionella resurser.

Vi kommer från Alliansens sida att fortsätta med moderniseringen av akutsjukvården - och inte minst ambulanssjukvården. Sjukvårdens Larmcentral har visat sig fungera mycket väl, även om vi haft en del diskussioner om avtalet med det företag som landstinget anlitar. Bland det som nu pågår är en modernisering av tekniken genom att använda IT ännu mer än tidigare.

En modern och effektiv akutsjukvård är med andra ord en viktig trygghetsfunktion. Vi kommer att jobba vidare med att göra den redan mycket effektiva ambulanssjukvården ännu mer patientsäker och trygghetsskapande. Det vi gjort hittills har fungerat väl, och det ska vi bygga vidare på.

På längre sikt

Ibland behövs det lite längre perspektiv. Ett problem i vårt landsting är att vi väldigt länge saknat något sorts mer långsiktig plan för utvecklingen över en längre tid än de närmaste tre åren. Samtidigt investerar vi i byggnader som ska bestå i årtionden, och formar verksamhet i både sjukvård och kollektivtrafik som ska fungera över mycket lång tid. Några exempel på långsiktiga beslut som fattats under de senaste sex åren, och som har mycket långsiktig effekt, är:

• Framtidens Akademiska, med ombyggnader av ett helt universitetssjukhus
• Psykiatrins Hus, som kan ses som en del av Framtidens Akademiska
• Ombbyggnationer, och utökat uppdrag, för Lasarettet i Enköping
• Landstingets ansvar som finansiär och myndighet för kollektivtrafiken
• Nya tåglinjer, en ny bussdepå och förändrade bränsleval i kollektivtrafiken
• Vårdvalet, journaler på nätet och andra beslut som sätter patienten i centrum
• Heby kommuns länsbyte

Det betyder naturligtvis inte att vi har famlat helt i blindo. Det har funnits väl underbyggda kostnadskalkyler och väl genomtänkta strategier och planer för varje enskilt område. Däremot saknas faktiskt en genomarbetad plan på en mer övergripande och sammanhållande nivå.

Ett landsting omsätter tiotals miljarder kronor varje år och har det politiska ansvaret för omfattande verksamhet med sjukvården som viktigaste uppgift. Landstingen har också ansvar för kollektivtrafik, för klinisk forskning, för regionala kulturfrågor och mycket annat. Det är politiska sakområden som i ovanlig grad präglas av långsiktighet och bredd.

Under lång tid har det alltså saknats en planering på längre sikt än tre år i vårt landsting. Nu är en sådan plan på gång. Idag tar landstingsstyrelsen ställning till ett förslag för en långsiktig, stategisk plan för landstinget.

Syftet med en långsiktig plan på strategisk nivå är att lägga fast kursen för landstinget i ett längre perspektiv än de ärmaste tre åren. Enkelt beskrivet handlar valet av inriktning om ökat patientfokus, effektiv användning av resurser, närmare samarbete med olika aktörer och att bidra till att vårt län har en god tillväxt som skapar arbetstillfällen.
 

Orsak och verkan

Jag noterar att UNT:s Susanne Sigroth-Lambe i en spaning över veckans viktigaste frågor pekar ut köerna i specialistvården som en av dem. Visst är det så. Att människor i vårt län får vänta för länge på specialistvård är en utmaning, som det är hög tid att få en lösning på.

Det stämmer också att det finns något olika syn på orsak och verkan - och på vad som kan göras för att komma tillrätta med problemet. Då kan det vara på plats att komma ihåg hur det såg ut i primärvården för några år sedan, hur det ser ut idag, och vad som har hänt däremellan.

2006 var läget i primärvården minst lika illa som i specialistvården idag. Väntetiderna var landets längsta, och som om inte det vore nog hörde vi många klagomål från anställda samtidigt som ekonomin var körd i botten. Därför började Alliansen efter valet 2006 med en rad åtgärder för att rätta till bristerna.

En av de viktigaste reformerna för att lösa problemen var att öppna för att fler vårdgivare skulle kunna etablera sig. Det ledde till att flera nya vårdcentraler startat, både i Uppsala och på andra håll i länet. Tillgängligheten har också blivit markant bättre, till och bättre än genomsnittet i landet, och personalen trivs bättre.

Mer mångfald och ökad valfrihet för patienterna har alltså haft dramatiskt positiva effekter för att tillgängligheten i primärvården ska förbättras. Samma recept är nu på väg att införas i sjukhusvården, och det finns alla skäl att se fram emot en liknande utveckling även för operationer och andra behandlingar.

Vad är då orsak och verkan? Tja, en allt för stelbent organisation kan nog inte uteslutas. När arbetet med att reformera primärvården inleddes var antalet vårdcentraler som drevs av någon annan än landstinget självt - noll stycken. Idag finns ett femtontal med olika inriktning. Lägg till det en ny närakut, en ny ortopedakut, kvällsöppet på vissa vårdcentraler och en rad andra reformer så tonar bilden fram av vad som behöver göras. Om man gör som man gjort, så kommer det att gå som det har gått. Men om man vågar genomföra förändringar, så följer också förbättringar.

Kortare köer och väntetider har varit Alliansens mål allt sedan valet 2006. Vi har löst problemen inom flera områden - men det finns mycket kvar att göra, och det finns ingen anledning att luta sig tillbaka förrän problemen är borta.

Forskning i framkant

Efter att ha lyssnat till ett inlägg i landstingsfullmäktiges budgetdebatt känns det angeläget med några rader om den forskning som bedrivs i vårt landsting.

Inget annat landsting lägger lika mycket pengar per invånare som vi gör här i Uppsala län. Vi får oxkså ett mycket gott utfall av de pengar vi satsar, både i form av nya medicinska landvinnigar och genom att nya företag etableras. Det är också en utveckling som går allt snabbare och som aktivt bidrar till att länet växer och arbetslösheten är lägst i landet.

Vi skördar också hela tiden nya lagrar. Science for Life Laboratory är ett exempel på det, VINNOVAs satsningar på Innovation Akademiska är ett annat. Dessa och många andra satsningar är bra exempel på hur en altiv politik på området leder till framgångar.

Jag kan bara beklaga att våra politiska motståndare av ideologiska skäl undviker att se den goda utvecklingen. Vi i Alliansen kommer att jobba vidare med att utveckla den medicinska forskningen, både på Akademiska sjukhuset och i andra sammanhang. Det är redan nu ett vallöfte.

Tio viktiga reformer och tio bra beslut

När vi i samband med landstingets årsredovisning pratade om ett framgångsrikt reformarbete i landstinget, så fick jag en del kommentarer. Därför har jag gjort en lista över tio viktiga reformer som genomförts i vårt landsting sedan 2006. Till det har jag också lagt tio viktiga beslut som vi fattat under våren 2013, som jag tror kommer att ha betydelse för verksamheten framöver.

Vårdval i primärvården. 2006 var primärvården i vårt landsting sämst i Sverige. Idag får vi ofta goda exempel på hur pass mycket bättre det blivit m,ed tillgänglighet, bemanning, nöjda patienter och god kvalitet. En oberoende utvärdering presenterades i vintras som förstärker bilden.

Journal på nätet. Landstinget i Uppsala län är först i landet med att låta patienterna läsa i sin egen journal på nätet. Föärutom att det fått mycket uppmärksamhet nationellt, får vi också många positiva kommentarer från patienter och - numera - även från anställda.

Närvård. Det finns reformer som man kan önska att de genomfördes snabbare. personligen hade jag gärna sett att vi hade kommit ännu längre med samordningen av kommunernas äldrevård och landstingets sjukvård för de mest behövande, de mest sjuka äldre. Men det som genomförts fungerar mycket bra.

Valfrihet i specialistvården. Ännu en reform där vårt landsting ofta lyfts fram som föregångare. Vi tar några steg i taget, på väg mot större valfrihet för patienterna.

Psykiatrins Hus. Huset är inte bara ett hus, utan också ett nytt sätt att se på den prykiatriska vården. Kropp och själ ses som ett, och människor med psykiatriska problem finns med i ett sammanhang. Nu gälelr det att jobba vidare med den psykiska ohälsan - ett av våra största samhällsproblem.

Närakut och ortopedakut på Samariterhemmet. Ingen skulle vara gladare om väntetiderna till akutvården vore kortare. men en sak är säker: utan de satsningar som gjorts på närakuter hade väntetiderna varit ännu värre på Akademiska. Och reformarbetet fortsätter. Mer information om olika sätt att söka sig till vården är ett steg.

Bättre ambulansdirigering. Jo. Ambulansdirigeringen är definitivt en lyckad reform. Väntetiderna är generellt kortare och den medicinska kvalitén är bättre. Vården som ges innan patienten kommer till sjukhuset är alltså snabbare och säkrare.

Framtidens Akademiska. Liksom med Psykiatrins Hus är det inte bara byggnader, utan också en fråga om synen på vården. Enkelrum, möjligheter att leda den medicinska utvecklingen och flexibilitet är några ledord.

Huvudman för kollektivtrafiken. Den nya kollektivtrafiklagen fick åtskillig kritik innan den infördes. Nu her kritiken tystnat. I vårt län har vi idag en mycket bättre samordning av all kollektivtrafik sedan landstinget tagit hela ansvaret. Särskilt roligt är naturligtvis succén med pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm, och förlängningen av Upptåget till Sala via Heby och Morgongåva.

Regional kulturplan. Statens förändrade regionala kulturpolitik har också fått en del beska kommantarer - innan den blev verklighet- Nu fungerar den regionala kulturpolitiken bra i vårt län, men arbetet med att utveckla den fortsätter.

Dessa tio är bara några. Det finns en del annat som inte platsar på listan, eftersom den handlar om sådant som direkt påverkar patienter, resenärer och invånare. Därför är inte reformer som till exempel handlar om politisk organisation eller styrning och ledning med. men det har hänt en del även där.

Så till tio beslut som fattats på senare tid, och som absolut kommer att påverka landstinget i positiv riktning.

• Nya kök på Akademiska och Lasarettet i Enköping
• Nya bussar i stads- och regiontrafik
• Möjlighet att lista sig i angränsande landsting
• Nytt parkeringshus på Akadmeiska
• Ronald McDonalds Hus och patienthotell på Skandionkliniken
• Exploatering av Ulleråkersområdet, vilket frigör resurser som kan satsas på nya byggnader
• Medfinansiering av Citybanan
• Fördjupat samarbete med kringliggande landsting
• Nytt biljettsystem i kollektivtrafiken
• Och sist men inte minst: aktivt arbete med att stärka landstinget som arbetsgivare.

Det händer mycket i vårt landsting. Och det kommer mera.

Är vården en krisbransch?

Ett av dagens samtal handlade, i alla fall delvis, om det som är rubriken för detta. En person som jag samtalade med tog upp de många skriverier vi sett på senare tid (inte bara om vården, och inte bara i vårt landsting) och rundade av med att ställa frågan.

Mitt svar är att vården verkligen inte är en krisbransch. Däremot verkar det finnas ett intresse av att framställa en välfärd i kris alldeles oavsett hur verkliga förhållanden ser ut. vem som ligger bakom ett sådant intresse, eller orsakerna till det, tänker jag inte fördjupa mig i. Däremot kan det vara på sin plats att reda ut några verkliga förhållanden. Förhållanden som faktiekt inte verkar vara riktigt kända.

Som att mer skattepengar än någonsin läggs på hälso- och sjukvård (för den som tror att "neddragningar" och "besparingar" är det normala.

Som att antalet anställda är fler än någonsin i vården och omsorgen.

Som att patienter - faktiskt - generellt är nöjda med den vård de får.

Det går att ge fler exempel på att vården inte är i kris, men jag nöjer mig för stunden med dessa.

Jag skriver inte detta för att skyffla välfärdens verkliga problem under mattan. Däremot finns det, som sagt, skäl att fundera över vem som har anlending att framställa vården som en krisbransch. Och varför.

I vårt landsting har politiska reformer fått ordning på en tidigare illa fungerande primärvård, ryckt upp sjukvårdsrådgivningen och lagt grund för omfattande satsningar på strategisk forskning. Den medicinska kvalitén i den vård som bedrivs är mycket hög, och de mätningar som görs visar ett högt förtroende för den vård som bedrivs - särskilt på Akademiska sjukhuset. Fler rikssjukvårdsuppdrag har förlagts till Uppsala, och inom ett par år invigs den nya Skandionkliniken med avancerad strålbehandling av cancerpatienter.

Sjukvården är inte i kris. Däremot befinner sig sjukvården i en mycket spännande omvandling som är helt nödvändig för att även i framtiden vara modern och av hög kvalitet. Det är uppenbart att alla inte gillar att vården just nu moderniseras och förnyas. Det får vi som har ansvar för allt det goda som händer ha respekt för.

Ordning och reda i landstingets finanser

Sedan 2006 har landstingets samlade överskott i ekonomin blivit cirka en miljard kronor. Det är pengar som ger trygghet i ett kärvt ekonomiskt läge. det gör också att landstinget under kommande år kan fortsätta att vara ett av de landsting som investerar för framtidens sjukvård och kollektivtrafik. Drygt fem miljarder kommer att satsas., bland annat på Nya Akademiska men också på att modernisera kollektivtrafiken ytterligare.

För tre veckor sedan redovisade vi bokslutet för 2012. Nu är det dags att presentera Alliansens förslag till budget för 2014 och de närmaste åren därefter

Utan en ansvarfull ekonomisk politik under en följd av år hade det inte varit möjligt. Verkligheten bakom siffrorna stavas återhållsamhet och ständigt arbete med att leta efter olika sätt att bedriva verksamheten mer effektivt. Det har lett till att landstingets kostnadsökningar har kunnat hållas i schack, samtidigt som vårt län hela tiden växer kraftigt.

Den stabila ekonomin ger också utrymme för att ta krafttag emot landstingets svåraste problem: de långa väntetiderna till diagnos och behandling i specialistvården är inte acceptabla. Därför fortsätter den riktade satsningen med 55 miljoner för att korta köerna.

The Boss, hans musik och hans budskap

Åtskilliga vänner och bekanta är på Friends Arena i kväll. Jag förstår dem. Bruce Springsteen är en scenartist av allra yppersta klass. Det kan jag intyga sedan jag såg honom på en legendarisk konsert, den sista kvällen på hans "Darkness Tour" den 1 januari 1979. Kvällen innan (nyårsafton -78, alltså)hade Bruce, som spelade dessa två kvällar på Cleveland Coliseum, träffats av en fyrverkeripjäs - ioch avslutningskvällen gjorde han därför till ett rent fyrverkeri. Tyvärr fattas en del i det klipp jag länkat till; han spelade i mer än fyra timmar och framförde bland annat flera låtar från den skiva han släppte ett och ett halvt år senare: "The River".

Jag har gillat Bruce Springsteen nästan exakt lika länge som jag varit medlem i moderaterna, sedan hösten 1975. Jag kan knappast göra anspråk på att Bruce och jag har samma politiska uppfattning; det kan knappast någon svensk göra. Däremot står the Boss, hans musik och inte minst hans texter för ett budskap som delas av en hel generation - i Sverige men i ännu högre grad i hans hemland USA. Jag tror ärligt talat att man måste förstå amerikansk kultur med allt vad den står för, för att kunna förstå Bruce Springsteen. Och om man tror att man kan binda Springsteen till svensk politik, så är man stillsamt uttryckt ute och cyklar.

Springsteen skriver om frihet, om människors drömmar och om ett hårt och slitsamt vardagsliv fyllt av arbete och glädje. Han skriver om kärlek, om den amerikanska drömmen och inte minst av alla dem som drabbas av att inte kunna fylla drömmen med annat än just hårt arbete och vardagligt slit. Han skriver också om alla dem som drabbades av den ekonomiska nedgången under ett 70-tal som kanske inte riktigt stämmer med den mer glättiga bild av högkonjunkturens 50- och 60-tal som ofta förknippas med "the American Dream".

Själv hade jag möjligheten att uppleva ett genuint USA - i den mån det finns. Som utbytesstudent i slutet av 70-talet hamnade jag i en förort till Cleveland, Ohio, i en katolsk familj med goda ekonomiska förhållanden - men i en förort till en storstad som likt Detroit år 2013 faktiskt gick i konkurs. Cleveland ligger mitt i det så kallade "rostbältet" som drabbades hårt av den ekonomiska kris som USA upplevde vid den tiden. Det är den tiden och den världen som Springsteen skildrar.

Bruce Springsteen sjunger också om sociala orättvisor och om hur människor drabbas av dem. I den meningen är hans musik och hans texter politiska - men knappast partipolitiska och absolut inte i ett svenskt sammanhang. I stället gör Springsteen det som även vi som är politiskt aktiva bör ägna oss åt. Han ser samhällsproblem och beskriver dem. Han tar ställning emot orättvisor och missförhållanden, snarare än för en viss politisk ideologi.

Det förklarar kanske också varför vi är många, med alla tänkbara politiska grundsatser, som gillar the Boss. Hans texter pekar på samhällsproblem. Det inspirerar oss till att hitta lösningar

Forskningen föder framgång

Ett landstings utan jämförelse viktigaste uppgift är hälso- och sjukvård. Förutom att vården står för 85 procent av landstingets budget, så är det en central del av den gemensamma välfärden. Då gäller det naturligtvis att ta sig an uppgiften med koncentration och allvar. Men hälso- och sjukvård och landstingspolitik handlar inte enbart om sjukvård. Det behövs också forskning, utveckling och förnyelse.

Under lång tid har vi som har det politiska ansvaret engagerat oss för lite i dessa frågor. Vi har ett gott samarbete med Uppsala universitet och andra lärosäten, och med andra landsting, och ett engagemang för nya rön och för sjukvård som ligger i utvecklingens framkant. Men inom forsknings- och utvecklingsfrågorna, som på andra områden, går det alltid att göra mer.

Det betyder inte - det vill jag betona - att vi ska glömma frågor som rör väntetider, bemötande, kvalitetsfrågor och patientens delaktighet. Men vi måste lägga mer kraft på att stödja miljöer som skapar morgondagens sjukvård i form av medicinska landvinnningar och ny kunskap om människokroppen.

I Uppsala län ligger vi långt framme. Vårt landsting lägger mest skattepengar per invånare av alla landsting på medicinsk forskning, och det har varit en bidragande orsak till framgångar på en rad områden. Som exempel har Uppsala universitet på senare år kuunnat skörda frukterna genom god utdelning i regeringens forskningssatsningar, med Science for Life Laboratory som ett viktigt exempel. Vi har i Uppsala, med anknytning till Akademiska sjukhuset, ochså rader av goda exempel på framgångsrika forskningsmiljöer som ofta håller världsklass.

Just nu förs diskussioner mellan regeringen och de landsting som äger och driver universitetssjukhus. Diskussionerna handlar om hur samarbetet mellan staten, som ansvarig för utbildning och forskning, och landstingen, som ansvariga för sjukvården, ska se ut. För mig är det självklart att det ansvaret är gemensamt, men också att vi i landstingen både måste driva en god hälso- och sjukvård och skapa en bra miljö för den medicinska forskningen. Vi kan aldrig göra det själva, men vi måste just därför se till så att vi är en både kunnig, engagerad och stark partner till de universitet som vi samarbetar med. I vårt fall är förusättningarna extra goda tack vare ett gott och nära samarbete med Uppsala universitet. Men vi är nu också i ett läge där vi kan ta en rejäl funderare på hur detta goda samarbete kan utvecklas ytterligare - i stort som i smått. Då måste vi som är politiskt förtroendevalda vara beredda att ta vårt ansvar. Det gör vi nu.

I Alliansen diskuterar vi nu därför hur vi kan flytta fram forskningens positioner ytterligare och stärka Akademiska sjukhusets ställning som ledande universitetssjukhus. Vi verkar i hård konkurrens både inom landet och internationellt. Det ställer krav på att vi som har det politiska ansvaret inte bara är väl insatta i hur våra skattemedel används utan också aktivt arbetar för att öka utväxlingen av våra insatser. Vi måste helt enkelt dra vårt strå till stacken i ett redan framgångsrikt arbete för att se till så att Akademiska sjukhuset, och därmed Uppsala och länet, behåller och flyttar fram sina positioner.

Det ställer stora krav på samverkan. Vi har, som sagt, ett gott samarbete med Uppsala universitet och med Sveriges Lantbruksuniversitet, men möjligheterna att driva detta samarbete vidare tror jag är goda. Vi behöver också utveckla samarbetet med näringslivet och alldeles självklart med andra vårdaktörer - både andra landsting och med externa vårdgivare. den samverkan är viktig att driva på alla tänkbara plan, och vi i den politiska ledningen måste just därför visa ledarskap.

Vi som har det politiska ansvaret måste också bli mer nyfikna, intresserade, aktiva och drivande. Det betyder inte att vi ska "lägga oss i" den forskning som bedrivs; jag tror det är helt förödande när politiker tror sig kunna "kommendera fram" goda foskningsresultat. Men vi behöver öka engagemanget och tydligt manifestera det vi egentligen tycker men är alldeles för dåliga på att säga: medicinsk forskning är viktigt av flera skäl. Det leder till en bättre sjukvård, skapar nya arbetstillfällen och bygger därmed grunden för en bättre välfärd. Därför är det både viktigt och välmotiverat föär ett framgångsrikt landsting att våga satsa på forskningen.

Det handlar om kvaliteten!

Skolverket lämnar idag en intressant rapport om tillståndet i den svenska skolan. Jag kan förstå om du som läsare undrar vad det har med landstinget att göra. Svaret är att debatten om skolan och sjukvården, för att inte tala om välfärdspolitiken som helhet, hänger ihop.

Skillnader i kvalitet mellan skolor är inte acceptabelt om det leder till olika möjligheter att få en bra undervisning. Just därför måste politikens viktigaste uppgift vara att säkerställa att det finns en viss kvalitetsnivå som helt enkelt inte får underskridas. Givetvis måste politiken då också ha möjlighet att vidta åtgärder. Och precis samma sak måste gälla också för sjukvården (exempelvis vårdcentraler och sjukhus) liksom för annan verksamhet som bedrivs med skattemedel.

Den stora bristen i svensk välfärd är inte att det går att välja mellan olika alternativ, eller att enndel av dem drivs i privat regi. Den stora bristen är att delar av verksamheten helt enkelt inte håller måttet. Den viktigaste uppgiften för politiken blir då självklart att säkra kvalitén i all verksamhet. Där finns det definitivt reformer kvar att genomföra.

Patientfokus

Jag fick en fråga på Twitter om vad det är som gör Alliansens sjukvårdspolitik särskilt patientfokuserad. Det är en fråga som jag gärna svarar på. Men observera att detta är det ganska korta svaret; det finns åtskilligt att skriva om hur vården kan göras mer patientfokuserad. Här nöjer jag mig genomförda och pågående reformer som går i en mer patientorienterad riktning.

En av de reformerna är det fria vårdvalet, som kom till stånd efter mycken politisk diskussion men onekligen blivit klart framgångsrik på flera sätt. Väntetiderna är kortare, patienterna nöjdare, ekonomin bättre och antalet behandlade patienter långt fler än tidigare. Mycket av detta ska våra duktiga medarbetare ha berättigad uppskattning för - men den avgörande organisatoriska skillnaden som lagt grunden för primärvårdens uppryckning är onekligen vårdvalet och de beslut som omgav införandet.

En annan viktig reform som verkligen sätter patienten i centrum är möjligheten att läsa den egna journalen på nätet. Det leder till ökat patientfokus på flera sätt. Man kan själv snabbt läsa diagnoser och utlåtanden utan att behöva kontakta vården, kan också se vilka som gått in och läst i journalen och kan använda journalen för att ställa frågor, exempelvis till sjukvårdsupplysningen på telefon eller Internet (en annan reform som Alliansen vidareutvecklat).

En helt ny patienträttighetslag är också under utarbetande. Syftet med den är att ge patienten ökad makt över den egna vården. Arbetet med den reformen pågår för fullt, och jag ber att få återkomma med fler kommentarer.

Sist men absolut inte minst: satsningarna på närvård genom att flytta verksamhet från de stora sjukhusen och vårdinstutionerna för att lokalisera dem...just det, mer patientfokuserat. Inriktningen med närvårdsreformen är helt enkelt att undvika onödiga resor för patienten utan att för den skull göra vården vare sig mindre effektiv eller mer kostsam. Ett bra exempel värt att framhålla är den närvårdsavdelning som startat i samarbete med Östhammars kommun, som innebär att åtskilliga äldre patienter kan vårdas lokalt i Östhammar i stället för att kröas i ambulans fram och tillbaka till Akademiska sjukhuset.

Därtill kan också nämnas den närakut som startade på Samariterhemmet för några år sedan. Den har både ökat tillgängligheten och skapat avlastning för Akademiska sjukhuset. Två akutmottagningar är helt enkelt bättre än en.

Och det är mer på gång. Fler specialister borde kunna ta hand om patienter på vårdcentralerna. Ökade öppettider. Fler mobila funktioner som kan söka upp patienter (särskilt äldre och funktionshindrade) som behöver vård) och bättre integration mellan kommuner och landsting är några exempel på vad som är på gång.

Visst är "patientfokus" ett vackert ord - men utan politisk verkstad är det givetvis ingenting värt. Det jag skrivit om här är Alliansens "verkstad" på området, eller i alla fall en del av det. Det finns mycket kvar att göra men färdriktningen är tydlig. Och viktig. Trevlig söndag!

Samhällsproblem och personkonflikter

Före detta S-ministern Margot Wallström intervjuade i TV4 Nyhetsmorgon. Jag har inte sett intevjun, bara läst referaten i media. Från dem kan jag bara säga att hon sannerligen har en del poänger.

Politik handlar, som jag tidigare skrivit, om att se och hitta lösningar på samhällsproblem. Olika partier och deras förtroendevalda kan ha olika syn på vilka samhällsproblemen är och hur de kan lösas på bästa sätt. Det är vad det politiska debatten bör handla om. Men i media framställs politiken ofta mer som en konflikt mellan partier och personer än om en konflikt mellan problem och lösningar.

Följden blir något som jag tyvärr möter ganska ofta i samtal med människor utanför den politiska debatten, nämligen ett ointresse för politik eftersom man förknippar det mer med personkonflikter än med utbyte av idéer. Jag kan mycket väl förstå dem som upplever politiken på det sättet - om man betraktar politiken utifrån.

För egen del tänker jag fortsätta att arbeta med att väntetiderna i vården ska bli kortare, möjligheterna att välja vård bli större och att jobben ska växa fram i vår del av landet. Förhoppningsvis är det också vad som skapar förtroende för den politik som vi moderater och Alliansen för.

I grund och botten är Margot Wallströms kloka synpunkter en fråga om demokrati. Det viktigaste i politiken kan inte vara konflikten mellan människor, utan konflikten mellan idéer och lösningar. Den konflikten diskuterar jag gärna, och den tror jag också väcker människors intresse. Men den förutsätter givetvis att det finns olika lösningar på samhällsutmaningar.

Av samma skäl har jag ett tips till dig som läser detta. Nästa gång du hör en politiker gå till personangrepp: fråga den personen vad han eller hon vill göra för att lösa det samhällsproblem som är viktigast. Grova personangrepp och fokusering på människors egenskaper och attribut brukar nämligen i hög grad hamdla om brist på lösningar.

Så, till sist; ingen är ofelbar. Därför hoppas jag att du som läser detta omedelbart hör av dig om jag själv bryter mot mina egna tjusiga principer och skriver om personer i politiken i stället för det som är viktigt. Nämligen hur vi löser de samhällsproblem som alltid finns och alltid väntar på en lösning.

Hög beredskap

Jag sitter och samlar mig för att om en stund inviga landstingets årliga säkerhetskonferens. Skydd och säkerhet är ett område där vårt landsting ligger långt framme och t.o.m. har blivit prisbelönt. Men en dag som denna är även säkerhetsfrågorna ett område där bomberna i Boston visar att det alltid går att göra mer. Därför går tankarna, just som ett led i arbetet med att förbereda inledningen av säkerhetsdagen, till offren i Boston och till deras närmaste.

Landstinget är en institution som ska borga för människors trygghet. det ställer stora krav på att den egna verksamheten uppfattas som trygg och säker. Det innebär i sin tur att det är viktigt att våra egna medarbetare känner sig trygga på sin arbetsplats och på en trygg och säker grund kan göra ett bra arbete. Där går det alltid att göra mer, även om man från början ligger i framkant.

Trygghet i mötet med patienten är ett exempel på det. I en situation där hot och våld allt för ofta är vardagsmat, är det viktigt att kunna känna tilltro till säkerhetssystsem om något går snett i mötet mellan patient och vårdpersonal. Det är ett område som vi kan arbeta vidare med. Vi behöver också se till så att våra vårdmiljöer upplevs som trygga och säkra av dem som besöker dem. Ett samspel mellan alla deltagare lägger grunden för att hitta sådant som kan förbättras för en tryggare sjukvård för alla.

Sist men inte minst är en av de viktigaste faktorerna för ett tryggare samhälle att trafiken blir ännu mer säker och trygg. Här har mycket gjorts men som vanligt kan ännu mer göras.

Trygghet och säkerhet äör i väldigt hög grad en fråga om upopmärksamhet och medvetande. Att alltid vara beredd på vad som ska hända och vara redo att handla när det händer är den kanske viktigaste av alla förberedleser. det kräver övning men också medvetenhet om vad som kan hända.

Problemorienterat

Politik handlar om att se och lösa problem i samhället. För landstingets del handlar det mest om sjukvården, som vi har ansvar för och som ses av de flesta som en av de viktigaste funktionerna i samhället. Självklart finns det alltid saker som kan bli bättre i så stor och viktig verksamhet.

Vi arbetar också aktivt med att hitta problemen och att ordna  lösningar som fungerar. Ofta handlar det dessutom om att se till så att lösningen på det man vill fixa inte leder till nya svårigheter.

Att man nu kan läsa sin egen journal på nätet är ett exempel på detta. Smygläsning av journaler har säkerligen förekommit i alla tider; skillnaden är att de gamla pappersjournalerna inte lämnade några som helst spår efter den som obehörigen tjuvtittade i kändisars eller bekantas journalhandlingar. Därför är diskussionen om säkerhet och sekretess intressant när det gäller journaler på nätet.

Faktum är nämligen, till skillnad från vad som ibland har påståtts, att säkerheten nu är högre än tidigare. Den som läser någons patientjournal utan tillstånd riskerar nu i mycket högre grad än tidigare att bli avslöjad. Förhoppnngsvis leder detta tillsammans med en rad andra åtgärder till en ökad medvetenhet hos våra anställda. Det är beklagligt att risken för obehörig journalläsning ska behöva vara ett problem, men inte minst turerna kring "fallet Nora" visar att detta är verklighet.

Alliansen tar vårdens problem på allvar, och söker lösningar på de problem vi ser. Det kommer vi att fortsätta med - för det är politikens viktigaste uppgift.

Med fokus på förnyelse

Det händer mycket i vårt landsting. igår hade vi sammanträde med landstingsstyrelsen, och en av de större frågorna på dagordningen rörde landstingets årsredovisning. Det är ett dokument som alldeles självklart kan läsas på många olika sätt, och med helt olika ögon.

En årsredovisning är ju dels en redogörelse för den rent ekonomiska förvaltningen, men också en berättelse om vad som hänt och vilka förändringar som har ägt rum under året som gått. Sist men inte minst ger årsrdovisningen en bild av hur de mål som landstingsfullmäktige har satt upp för verksamheten faktiskt har uppfyllts. Det gör att årsredovisningen faktiskt är intressant läsning även om man dagligen befinner sig mitt i verksamheten.

2012 blev ett händelserikt år i vårt landsting. Ändå kan jag, och många med mig, känna en frustration över att takten i förändringsarbetet inte går ännu snabbare. Vi har åtskilliga problem att bemästra, och trots en intensivt arbete finns det alltid saker som skulle kunna bli ännu bättre. Att vårt landsting, som det enda i landet, inte fick del av regeringens kömiljard, är inget annat än en besvikelse och ett misslyckande som vi i den politiska ledningen har att ta ansvar för. Arbetet med att korta köer och minska väntetider måste bli ännu mer intensivt än det redan är. det är vi skyldiga våra uppdragsgivare.

Men det finns också glädjeämnen. Vårt landsting visar framfötterna när det gäller forskning och utveckling, och det är ett viktigt arbete som vi ska driva vidare. Gårdagens landstingsstyrelse innehöll också ett beslut om att dela ut 2012 års forskningspriser till fyra förtjänta forskare. de fyra är goda exempel på hur den medicinska forskningen i vårt landsting, på Akademiska sjukhuset och tillsammans med Uppsala universitet, ligger i absolut framkant. Till detta kommer dagens glädjebesked att statliga Vinnova satsar 24 miljoner i Uppsala BIO under de närmaste åren. Det är ännu ett bevis på hur väl vårt län står sig i den nationella konkurrensen när det gäller framåtriktade satsningar på medicin och life science.

2013 är redan inne i april månad. Mycket har redan hänt, men mycket återstår att göra under detta år. Just nu arbetar vi med att titta framåt, emot åren bortom 2020, för att se hur vårt län och vårt landsting kan utvecklas på längre sikt. Faktum är att en sådan mer långsiktig plan för landstinget och dessa verksamhet aldrig tidigare har tagit fram under de 150 år som landstinget funnits. Alltså är det hög tid att lyfta blicken och se vart vi är på väg. Men det är också väl så spännande att följa den dagliga utvecklingen i ett dynamiskt landsting.