Ett Sverige som håller samman

Vi som bor i Sverige har förmånen att leva i ett världens mest jämställda länder. Sverige hamnar i toppskiktet i alla tänkbara undersökningar när det handlar om inkomstfördelning, välstånd, öppenhet och likartade levnadsvillkor.

Vi har dessutom ett skattetryck som hör till världens högsta. Ungefär varannan krona som svensken tjänar passerar genom politikers händer. Om detta råder inte heller himmelsvid skillnad. Under åtta år med Alliansen som ansvariga för landets välmåga sjönk visserligen skattetrycket. Men det handlade inte, som man skulle kunna tro av debatten, om en halvering eller ens om några tiotals procent. Sveriges skattetryck var som högst 1990 (49,9 procent) och sjönk mellan 2006 och 2014 från 46 till knappt 43 procent. Till det ska läggas att skatteinkomsterna steg under samma tid. Lägre skatter ökade mängden utfört, och därmed beskattningsbart arbete. Viljan att betala skatt ökade.

Sverige är dessutom ett av världens absolut mest sammanhållna länder. Tilliten är hög, både mellan människor och till olika institutioner. Sverige är helt enkelt ett land som består av människor som trivs tillsammans och har en gemensam uppfattning om denna gemenskap.

Detta är en av de viktigaste orsakerna till framgångssagan Sverige.

Det är inte samma sak som att alla har det exakt likadant. Människor finner sig i olika levnadsförhållanden, för man vet att de bygger på rättvisa och jämlikhet. Vi har tillsammans lyckats bygga ett samhälle för alla, i ordets bästa mening. Alla har det bra, men det finns också utrymme att forma en egen tillvaro.

Mycket talar för att de här faktorerna hör ihop. Jämlikheten, öppenheten och rörligheten skapar en total känsla hos människor av att frihet och rättvisa kombineras ovanligt väl. Om vi kan hålla ihop den ekvationen så kommer Sveriges framgång att fortsätta.

Men det är en framgång som hotas, och det från ett aningen oväntat håll. De politiska krafter som drivit fram ett skattetryck i världsklass är helt enkelt inte nöjda. Att det bidragit till ett ovanligt sammanhållet och öppet land räcker liksom inte. Dessa krafter vill driva utvecklingen ännu längre utan att fundera över konsekvenserna.

Aftonbladets Fredrik Virtanen hör till dem som inte är nöjda. I hans ögon finns det mer att göra med skattetrycket. Mycket mer. För att rättfärdiga sin ståndpunkt drar sig inte Virtanen för att beskriva världens mest jämställda land som ett brutalt klassamhälle där horder av fattiga dukar under för trycket av det oanständiga välståndet hos några få. Och lösningen är som vanligt enkel. Genom att beskatta några ansiktslösa miljardärer bara lite hårdare, så kan Sverige förvandlas från stenhårt klassträsk till egalitärt paradis.

Men Virtanen och hans åsiktsfränder till vänster (rätt långt till vänster, för den delen) bör besinna sig. För deras retorik känns igen även från annat håll.

I vänsterns retorik är det "miljardärerna" som kan demoniseras, och som med skenbart rättfärdig politik kan fås att "betala för" vad som beskrivs som ett bättre samhälle. Skattetrycket, redan i världstopp, beskrivs som en Quick-fix som löser det mesta.

I en annan retorik är det andra grupper som pekas ut, och som genom några snabba och enkla manövrer kan hanteras så att alla tänkbara samhällsproblem och orättvisor försvinner. Likheten mellan resonemangen är slående. Skillnaden är at de senare argumenten frodas på obskyra webbsajter, medan klappjakten på "rik överklass" pågår på Aftonbladets ledarsida.

Sverige ska vara ett land som håller samman. Sverige ska vara ett rikt och öppet land där alla har goda levnadsvillkor - men också möjlighet att förkovra sig. det kräver en saklig politisk debatt där vi låter bli att demonisera människor indelade i grupper. Alltid.

Efter samordnarna: kommissioner

De senaste årens modefluga i politiken har varit Samordnarna. Hur många som nu finns har jag ingen aning om, men inrättandet av dem har brukat gå till på likartat sätt. Någon får syn på ett samhälls problem och reser krav på en politisk lösning. Och eftersom politiker, i dagens blixtsnabba medieklimat, aldrig kan stå handfallna - så har lösningen länge varit den samma: man tillsätter alltså en Samordnare.

Exakt vad denna Samordnare sedan ska uträtta brukar inte vara lika kristallklart. I regel ges vederbörande ett lagom luddigt uppdrag, lagom lång tid för att utreda problemets åtgärdande, och sist men inte minst lagom mycket resurser och mandat för att vara intressant och spännande ett tag, men ofarlig när det kommer till konkreta resultat.

Med tiden har dessa Samordnares antal för övrigt vuxit till en numerär som gör det angeläget att ställa frågan om det inte vore dags att engagera en Särskild Samordnare för att samordna alla dessa Samordnare.

Nå, samordningsväsendet (som inte på något sätt ska förväxlas med det mer klassiska utredningsväsendet) har nu fått sin efterföljare. Eftersom Samordnarna tydligen inte levererar, i alla fall inte det som vore ändamålsenligt, så behövs något mer.

Det är därför vi har fått Kommissioner.

Det gäller först och främst att vara klar över skillnaden.

En Samordnare städslas av berörda politiker, till exempel en minister. Vederbörande ska utföra någon del av ministerns arbetsuppgifter som ministern inte vill ta i själv eller anser sig ha medarbetare på departementet som kan klara av saken.

Kommissioner, däremot, är något som engageras av dem som till slut tröttnar på att Samordnaren inte fixade den handlingskraft som vi i normalfallet kan vänta oss av berörd, förtroendevald politiker. Därför består Kommissioner sällan av människor från Politikens led, utan snarare av alla de där som brukar ha synpunkter på Politikernas värv - utan att för ett ögonblick ens tänka tanken att de själva skulle ge sig in i något så gudsförgätet och otacksamt som att själv ta på sig ett politiskt förtroendeuppdrag.
....
Samtidigt med denna utveckling ser vi att förtroendet för politiska företrädare sjunker. Regeringens popularitet minskar, och det utan att det rimliga alternativet, oppositionen, i motsvarande grad lyckas generera ökande stöd. Partiledarnas förtroende är i botten. Kan där finnas ett samband? Kan det vara så, att väljarna av sina valda företrädare väntar sig något som tycks vara en bristvara i dagens politiska landskap. Nämligen handlingskraft.
....
Med andra ord: förskona oss, och samhällsmaskineriet, från alla dessa samordnare och kommissioner. Men förskona oss också från förtroendevalda politiker som inte själva kan visa vägen och peka ut vad som ska göras för att lösa samhällsproblem, utan som ständigt gömmer sig bakom andra för att slippa något så obehagligt och farligt som att behöva ta ansvar för egna handlingar och beslut.

Politikens svåraste stund

Det finns en organisation på vänsterkanten som kallar sig för "Allt åt alla". De driver idén om klassamhällets avskaffande och gör det genom att - på sitt sätt - sätta fingret på vad de upplever som "orättvist".

Problemet med ett sådant resonemang är att det inte finns något objektivt sätt att värdera vad som är rättvist. Även om vi ofta kan bli ganska överens om vad som är och inte är rättvist, så är begreppet till syvende och sist subjektivt. Det vet, om inte annat, var och en som har haft syskon.

För den som ger sig in i politiken blir detta snabbt uppenbart. Politik kan aldrig gå ut på att ge "allt till alla", även om det finns politiker som älskar att vara alla goda gåvors givare. Problemet med sådana politiker är att de glömmer en sak. Det är någon annan som betalar.

Politik handlar om att göra prioriteringar och att lösa målkonflikter. Politik innebär att begränsade resurser ska fördelas till nära nog oändliga behov. Men allt för många politiker saknar det civilkurage som krävs för att säga det som ibland är nödvändigt: "Nej. Pengarna räcker inte. Vi kan inte göra den prioriterimgen. Det finns annat som måste gå före".

Men höjda skatter kan ju finansiera ökad välfärd, invänder kanske någon. Och det stämmer, men ett ökat skatteuttag betyder inte bara att kommunen får lite mer resurser till gemensam välfärd. Det betyder också att de invånare som har lägst inkomst drabbas allra hårdast av ökad skattebörda. Med andra ord är det inte heller särskilt rättvist att alltid lösa resursproblem genom att höja skatten. Man måste prioritera.

För några år sedan sändes TV-serien Vita Huset. I ett avsnitt tvingades presidenten tillfälligt avgå, och ersattes av en lika tillfällig vicepresident. Efter några dagar med tuffa och krävande beslut frågar den tillfällige presidenten sina rådgivare: "when does the fun part begin?" Frågan är lätt att förstå - men politik bygger inte särskilt mycket på "The fun parts"; politik handlar om att prioritera.

Att prioritera är alltid svårt. Når det dessutom handlar om människors välfärd blir det extra svårt - men det måste göras. Då är den skickligaste politikern inte den som löser sina problem genom att med skenbart enkla och kortsiktiga lösningar skapa större svårigheter på sikt utan den som lyckas med att hålla ihop stridiga viljor och samla majoritet för tuffa men nyttiga beslut.

Politiken kan aldrig ge allt åt alla. Bra politiker lovar inte mer än de kan hålla - och har dessutom förmåga att stå för sina beslut även om det blåser snålt. De bästa politikerna vågar dessutom erkänna fel och brister, fokuserar framåt och ser till att skapa ett gott samhälle med plats för alla.

Så kan krisen vändas

Larmrapporterna från Akademiska sjukhuset, och från länets sjukvård, duggar tätt. Köerna växer, ekonomin är i oordning och personalen räcker inte till. Det är lätt att förstå att många undrar vad som pågår. Situationen är visserligen inte ny, men under senare år har utvecklingen ändå gått åt rätt håll även om bristen på sjuksköterskor varit problematisk.

Många av de problem som Akademiska sjukhuset idag lider av är mer eller mindre ideologiskt betingade. Inte så att en privatisering av sjukhuset skulle hjälpa, men väl att sjukhuset har ett uppdrag som är så omfattande att det nära nog är omöjligt att klara av.

Akademiska sjukhuset är ett av landets fyra största universitetssjukhus med ungefär 1000 vårdplatser och drygt 8000 anställda. det är siffror som låter imponerande men som också är en del av sjukhusets öde. Till bilden av Akademiska ska också lägga att det ingalunda är ett sjukhus i djupaste kris. Tvärtom rankas Akademiska sjukhuset mycket högt i jämförelser mellan landets sju universitetssjukhus. Nya behandlingar utvecklas ständigt, och sjukhuset är ledande båre i Sverige och internationellt. Akademiska är ett universitetssjukhus i världsklass.

Men - och det är ett viktigt men - Akademiska sjukhuset är också ett av landets största länssjukhus. Med drygt 8000 anställda och cirka 1000 vårdplatser. I sin funktion som länssjukhus för Uppsala län är Akademiska sjukhuset lite drygt dubbelt så stort som sina motsvarigheter i exempelvis Västerås, Gävle eller Karlstad. Till någon del beror det på att Uppsala län växer snabbt (och idag är landets femte mest folkrika län), men ännu mer beror det på att Akademiska sjukhusets ansvar för att ge vård till länets invånare är större än i andra jämförbara län.

Alltså: Akademiska sjukhuset ska både vara ett stort universitetssjukhus med ansvar för högt specialiserad vård, utbildning och forskning. Samtidigt är det länssjukhus för ett stort och växande län. Inget annat sjukhus i Sverige förenar i samma utsträckning dessa svåra uppgifter. Det gör att vården som ges på sjukhuset är svårt att styra och svår att budgetera. Fråga mig; jag har prövat.

Nu är gränsen mellan den vanliga "bassjukvården" och den mer avancerade specialistvården inte enkel och glasklar. Ett universitetssjukhus behöver också en hel del grundläggande sjukvård; det ingår i uppdraget som forsknings- och undervisningssjukhus. men under lång tid - långt före Alliansens valseger 2006 - har grundregeln varit: in med så mycket som möjligt på Akademiska för att skapa en så stor bas som möjligt för utibldning och forskning. Det var en grundregel som säkert fungerade när Uppsala län av mycket mindre och den högspecialiserade vården något mindre högspecialiserad än idag. Utvecklingen har nu sprungit ifrån den grundregeln, och sjukhusets ägare landstinget behöver tänka nytt.

Det gjorde också Alliansen i den strategiska långsiktsplan som togs fram 2013. Tyvärr kastade den nya majoriteten denna plan in papperskorgen - och försatte Akademiska i den situation där sjukhuset nu befinner sig.

Vad behövs då för att hamna rätt?

Jag tror att både ekonomin och sjukvården skulle må bra av ett lite smalare men vassare uppdrag för Akademiska. Det som kan göras någon annanstans kan flyttas ut från sjukhuset, och det som behövs för att vara ett ledande universitetssjukhus ska vara kvar och få bästa möjliga förutsättningar, till exempel moderna lokaler och bra utrustning.

Några konkreta åtgärder:

• Andra utförare kan ta hand om sådan vård som avlastar den mest specialiserade vården.
• Det kan vara privata specialister inom exempelvis ögon- och öronsjukvård, ortopedi eller enklare kirurgi.
• Det kan också vara landstingets egna verksamheter, till exempel lasarettet i Enköping och Vårdcentrum i Tierp och Östhammar. Dit kan inte minst den så kallade närsjukvården för dem med störst medicinska behov lokaliseras.
• Sist men inte minst kan länssjukvården i kringliggande län användas för att erbjuda vård till invånare i Uppsala län. genom att riva länsgränser blir samarbetet bättre. Den som bor i Skutskär kan exempelvis erbjudas sjukhusvård i Gävle.
• Stäng absolut inte Närakuten på Samariterhemmet! Överväg i stället ytterligare två närakuter, exempelvis i Gränby och/eller Flogsta.

Dessa, och andra, åtgärder skulle leda till att Akademiska sjukhusets uppdrag blev tydligare och mer överskådligt, och dessutom kunna bidra till att uppdraget inom utbildning och forskning stärks. Universitetssjukhuset kan bli ett nav i en "universitetssjukvård" som sträcker sig utanför sjukhusets nuvarande tomtyta.

Det skulle dessutom spara en hel del pengar om det gjordes rätt. Vi vet idag att vården på ett universitetssjukhus är ungefär tio procent dyrare än när samma vård ges på andra kliniker. En utlokalisering av ungefär en femtedel av verksamheten skulle därmed spara ungefär två procent av de totala vårdkostnaderna - vilket händelsevis är ungefär den nivå på underskotten som Akademiska brukar drabbas av.

Den utlokaliserade femtedelen skulle däremot inte alls hota sjukhusets existens som universitetssjukhus; tvärtom! Det motsvarar grovt sett det ökade uppdrag för länssjukvård som följt av Uppsala läns befolkningsutveckling bara sedan millennieskiftet! Den minskade volymen - som man alltså idag har svårt att ens klara av - skulle dessutom kunna bytas emot ett närmare samarbete kring utbildning, forskning och utveckling med de aktörer som skulle vara berörda. Alla skulle vinna på en sådan utveckling.

Situationen för universitetssjukvården är alltså inte så nattsvart som man kan tro. men om man fortsätter att göra som man gjort, så kommer det också att gå som det har gått. Spilld mjölk ska man inte gråta över, men att gå i från den strategiska plan som togs fram förra mandatperioden var ett misstag. det misstaget ger nu avtryck i ekonomi, i väntetider till vården och i en allt tyngre arbetssituation för vårdens anställda. Det är hög tid att byta riktning.

Den verkliga skadan

Nej, jag tror inte som kulturnämndens förra ordförande i Uppsala Eva Edwardsson att någon tänker förstöra Erik Krikortz konstverk i Carolinabacken. Däremot är det helt uppenbart att ett politiskt inlägg om samtidskonst, som ofta är just politisk, är ytterst provocerande för kulturlivets makthavare. och som före detta makthavare vet jag när man blir provocerad. Det är när man i en diskussion har brist på argument.

Alltså: jag har själv inga planer på att gå lös på något konstverk. Det strider emot min grundläggande samhällssyn. Ingen jag känner umgås med sådana planer. Jag tvivlar dessutom starkt på att mitt inlägg på Facebook skulle ha en sådan påverkan utanför min egen vänkrets att det skulle vara grund för någon sorts säkerhetshot. Alltså kan vi nog avfärda att inlägget skulle vara i någon mening säkerhetshotande. Å andra sidan är inlägget uppenbart konstpolitiskt provocerande - vilket givetvis var syftet.

Det leder fram till det verkliga hotet, för allmän och enskild egendom är hotad. Hotet kommer från konstnärliga uttryck som inte drar sig för att, i konstens namn, begå kriminella handlingar.

För några år sedan producerade gatukonstnären Magnus Gustavsson, känd som pseudonymen NUG, sitt verk "Territorial Pissing". Det är en några minuter lång film som skildrar en grundlig skadegörelse av en tunnelbanevagn. Verket var ett examensarbete på en av våra mest respekterade konstskolor, visades på konstmässor och såldes senare för sexsiffriga belopp. Att slå sönder allmän egendom betraktas alltså som ett fullt legitimt konstnärligt uttryck.

Jag hoppas verkligen att Krikortz verk får stå i fred. Men jag hoppas också att all annan egendom kan se fram emot samma ljusa öde. Dessvärre vet vi att det inte blir så. även i framtiden kommer bussar, järnvägsvagnar, elskåp, bullerplank och många, många andra gemensamma ägodelar att vandaliseras i den fria konstens namn.

Mitt inlägg hade kunnat vara ett lysande tillfälle för Uppsalas makthavare i kulturlivet att markera att all form av skadegörelse, även om det sker i konstens namn, är fullkomligt oacceptabelt. Det gjorde man inte. I stället lät man sig provoceras. Krikortz verk klassades som hotat. Något motsvarande skydd har inte getts hundratals andra älskade konstverk i Uppsalas offentliga rum. Jag ska inte namnge något, av risk för att åter pekas ut som anstiftare till huligandåd.

Vad är det då som provocerar Edwardsson och kulturchefen Sten Bernhardsson? Min gissning är att det som provocerar är ifrågasättandet. Offentlig konst ska gärna vara så där lagom kittlande, och om den slår an politiskt korrekta strängar så är det bra. Att några moderater ropar "DDR-konst" piggar liksom bara upp. Men om någon på allvar ifrågasätter samtidskonstens grundvalar, då gäller det att ta till storsläggan. För tänk om ett provocerande inlägg leder till att folk börjar tänka till på allvar. Tänk om någon faktiskt undrar om det är OK att skattemedel på Konstfack används till att vandalisera tunnelbanevagnar. Eller, för att ta ett annat exempel, till att simulera allvarlig psykisk sjukdom.

Krikortz verk lär stå kvar länge. Det påverkas knappast av den aktuella debatten. Dessvärre lär vi däremot inte se något stopp för sådana konstnärliga uttryck som skadar allmän och enskild egendom. Samma politiker och byråkrater som släppt fram DDR-konsten är alldeles för rädda för att sätta ner någon fot. Att det inte sker är den verkliga skadan.

Politiker som gör

Jag fick många kommentarer om min kritik av Kjell Bergqvist vid tisdagens flyktinggala. Nu blev Bergqvist måltavla på grund av sitt onyanserade yttrande, men kritiken hade gott kunnat gälla många andra så kallade kändisar, som använder sin lyskraft till ofta rätt onyanserade - för att inte säga populistiska - utsagor om det ena och det andra.

Men det är egentligen inte det värsta. Oskicket att prata snarare än att handla har spritt sig även till politiken. Jag vet inte om det är personvalskampanjer och provvalsprocedurer eller om det är något annat som ligger bakom. Kanske har sociala medier en del av skulden. Dessvärre är media dessutom allt sämre på att avslöja oskicket.

Som förtroendevald bör man rannsakas för vad man gör snarare än för vad man säger. Sitter man i ansvarig ställning så skadar det dessutom inte om detta rannsakande sker med utgångspunkt i resultatet - snarare än vad man i förväg påstår sig vilja uträtta.

Att i vackert målande ordalag beskriva ett samhällsproblem - det må vara vårdköer, flyktingmottagande eller guppiga vägar - kan vem som helst göra. Att säga sig vilja lösa ett samhällsproblem är inte heller så svårt. Men att ta tag i ett problem, hitta en lösning, och sedan se till att lösningen genomförs - det är desto svårare.

En del av problemet handlar helt enkelt om att prat aldrig behöver få konsekvenser. Möts man av kritik är det bara att prata vidare. Handling är desto svårare. För den vars handlingar får konsekvenser kan alltid få kritik - just det, av pratare. Som kan berätta hur man borde ha gjort i stället, att det minsann hade kunnat göras utan negativa effekter och att hade kunnat bli sååå bra - om man bara hade tänkt på det som ingen visste när agerandet skulle sättas i sjön.

Vilket ingen klandrar eller granskar - för dels är det svårt att granska effekterna av pratande utan handling, dels riskerar ju den som pekar finger aldrig att utsättas för kritik för annat än just för att peka finger. Och det kan man ju alltid prata sig ur.

Därför är min rekommendation att stötta politiker som gör. Politiker som snackar finns det alltid andra som gillar.

Världen är inte enkel

Jag drar mig undan för att skriva en stund medan flyktinggalan rullar vidare på TV. Generositeten och den gemensamma viljan att hjälpa människor i nöd ett underbart uttryck för mänsklig gemenskap när den är som bäst. Ändå är jag inte glad och lättad utan mer orolig än någonsin. För bakom jublet över människors generositet lurar en fara. Det som oroar mig är tron på att världens problem får sin lösning om vi alla bara är snälla emot varann.

Världen är inte enkel! Problem går inte upp i rök av att vi alla sjunger tillsammans och håller varann i hand. Festen tar slut, även om det råkar vara en fest som handlar om kärlek och endräkt. Och när festen tar slut kommer baksmällan.

Minns ni Ian och Bert? I början av 90-talet hade vi också flyktingkris, inte riktigt av samma dignitet som nu, men inte långt ifrån. Då fanns det två lustiga figurer i svensk politik som hade enkla lösningar på nästan alla samhällsproblem. Det staplades ölbackar och sjöngs roliga visor. Det var drag under galoscherna och inte ett enda samhällsproblem var svårt att lösa. Det enda som behövdes var att "de där gamla politikerna" fasades ut och ersattes med - som partiet kallade sig - Ny Demokrati.

Jag kan förstå den som upprörs över liknelsen och över att fösas ihop med dessa figurer - men fundera en liten stund.

Vi står alltså mitt i den största och mest allvarliga humanitära kris som mänskligheten upplevt sedan andra världskriget - eller gör vi det? Om jag skriver Vietnam, Biafra, Etiopien eller Balkan; är det möjligen någon som känner igen sig? Någon som minns att det för 25 år sedan gick en mur rakt igenom Europa? Och är det nu någon som kommer ihåg situationen i Gaza? Världen har brunnit förr, och den kommer att brinna igen. Om det är något vi borde ha lärt oss av historien, så är det att komplicerade samhällsproblem aldrig är betjänta av enkla lösningar.

Det är bra att vår solidaritet och omtanke just nu riktas emot de människor som flyr från krigets Syrien. Men tro inte för ett ögonblick att problemen är borta i morgon.

Värme, omtanke och insamlade pengar är bra, det är jättebra. Men det löser inte problemen. Det faktum att vi tar emot dem är inte samma sak som att deras trauma är över. För det kommer en vardag.

De människor som kommer hit ska först och främst få sina asylskäl prövade. Många av dem kommer förhoppningsvis att få stanna. Jag återkommer till det.

Andra kan komma att få avslag. Då står vi inför ett nytt problem, för i så fall får de helt enkelt inte stanna. Då står vi där igen, i en situation där hela principen för asylsökande prövas. Den bygger på skyddsskäl, riktiga skyddsskäl.

De som får stanna är varmt välkomna. En mycket stor majoritet av invånarna i Sverige är för ett generöst mottagande av flyktingar. Men vi vet också att den svenska integrationspolitiken inte håller samma höga kvalitet som annat i vårt samhällsbygge. Alltså har vi en utmaning att se fram emot. Det är att klara jobb, bostäder, utbildning, omsorg och mycket annat. De ska lära sig svenska - och de ska komma in i vår svenska samhällsgemenskap. Det kommer att bli ganska mycket som den gråa vardagen som obönhörligen dyker upp när festen är slut.

Jag söger inte att vi inte ska ta emot dem. Jag vill bara försynt påpeka att världen inte är enkel, att alla fester har ett slut, och att jag är rädd för att samma människor som nu dansar och är glada kommer att vara samma personer som står där och pekar finger när "politikerna" (som det brukar heta) ska försöka hantera de problem som väntar - och mest av allt bara får skäll när lösningarna inte visar sig fungera. För samma människor som tycker att problemen nu är enkla att lösa - det är samma människor som kommer att ha enkla lösningar att erbjuda nästa gång.

Världen är inte enkel, och väldigt få samhällsproblem går att lösa med hjälp av enkla lösningar. Men enkla lösningar låter bra, och likheten i enkelhet är ibland påfallande, alldeles oavsett från vilket håll den enkla lösningen kommer.

Det är därför vi har förtroendevalda

Läser idag en mycket tänkvärd artikel om medborgardialog i dagens UNT. Artikeln pekar på de problem som kan uppstå om människor får felaktiga förväntningar på politiska beslutsprocesser. Det är en viktig demokratisk debatt.

Under åren som förtroendevald har jag deltagit i oräkneliga möten med männikor. De har egentligen varit av tre olika slag.

- Direkta, egna kontakter med människor i olika sammanhang; både partipolitiska kampanjer och enskilda direktkontakter.
- Opinionsmöten arrangerade med anledning av enskilda men mycket uppmärksammade frågor där ett politiskt beslut ifrågasätts av berörda medborgare.
- Olika former av arrangerade dialogmöten i syfte att hämta in synpunkter från allmänheten.

Det är lätt att få intrycket att den sistnämnda typen av möten är det vanligaste sättet för politiker att hämta in synpunkter. De som deltar i den typen av möten är också mycket ofta angelägna om att få status av att "tala för allmänheten" och ser inte sällan att dialogen ska, som det heter, följas upp politiskt.

I verkligheten är det närmast tvärtom. De personer som sluter upp när en kommun (eller ett landsting) bjuder in till olika former av medborgardialog, politikercafé eller liknande är sällan särskilt representativa för den breda allmänheten. Tvärtom. På dylika övningar ägnas åtskillig tid åt enskilda frågor och mycket lokala problem. det är inte så att frågor av det slaget saknar betydelse - men det är lätt att tanken leder fel om man låter dem stå som representativa för den breda allmänhetens åsikt.

Under de två senaste mandatperioderna har jag ägnat en hel del tid åt att knacka dörr. Det viktigaste motivet för dörrknackning är inte, som många tror, att föra ut det egna partiets budskap. Det viktigaste är att faktiskt lyssna direkt till vilka frågor människor - som inte besöker opinionsmöten eller medborgardialoger - tycker är allra viktigast.

Den viktigaste insikten från allt dörrknackande är då att människor absolut är engagerade i samhällsutvecklingen - även om de inte går på ett enda dialogmöte med kommunen eller landstingen. I stället har man synpunkter på precis allt, från färdvägen till förskolan över tillgången på butiker i närområdet till stora frågor om invandring eller planering av infrastruktur. Människor bryr sig, och de flesta tycker att politik är viktigt. Det är inte samma sak som att människor går på möten eller blir medlemmar i partier. Därmed är det stora samhällsproblemet inte om människor deltar på dialogmöten eller inte - utan hur vi som söker människors förtroende faktiskt är beredda att lyssna och ta till sig av vad de säger.

Det är därför vi som är förtroendevalda finns. Vår viktigaste uppgift är att prata med människor, inte bara om politik och framför allt inte bara om partipolitik. Men ett problem är att politiker allt mer pratar med varandra (på sammanträden och, ja, på medborgardialoger) och med dem som aktivt hör av sig, i stället för att faktiskt lyssna in vad människor har att säga.

Allt börjar med att lyssna. Men det gäller också att kunna lyssna till alla. Demokratin är inte till bara för dem som skriker högst. Som förtroendevald har man ett ansvar för att lyssna på alla. Det kräver mycket mer än att bjuda in till dialogmöten.

Med öppna hjärtan och ett nyktert sinne

"Fler vill se ökat flyktingmottagande" skriver bland andra DN idag. Det är lätt att tolka den opinionsmätning som refereras som en formlig vindkantring från främlingsfientlighet till varm och medkännande humanism. I själva verket är omsvängningen inte så stor som medierna vill göra gällande. Svenskar i allmänhet har länge varit ganska positiva till flyktingmottagning. Det som nu hänt är att något fler är något mer positiva. Det som är mer alarmerande är att nästan lika många fortfarande är negativa. Där finns mer att göra, och där betyder handling mer än ord.

Vi är nämligen rätt många (det finns undersökningar även om det) som snarare tror att det är nu det börjar. Människor ser gärna att fler kan komma hit, men många - och det är ofta samma människor - är också oroliga för hur vi klarar att ge dem som kommer det välkomnande som de verkligen förtjänar.

Att flyktingar är välkomna är gott och väl. Men när de nu kommit (välkomna hit, kära medmänniskor) så ska de också komma på plats, bli en del i samhällsgemenskapen, försörja sig och vilja stanna kvar. Länge.

På den punkten av vi i vårt land inte fullt lika stolta traditioner. Vi har helt enkelt svårt att få integrationen att fungera. Vår välfärdsstat, den svenska modellen om man så vill, är inte alltid fullt så inkluderande som vi kanske skulle önska. Och om vi inte tar de problem - men också möjligheter - som människors rörlighet innebär, så kan vi se fram emot sociala spänningar av för våra förhållanden sällan skådat slag.

Därför måste vi öppna våra hjärtan, men också ha en klar och genomtänkt idé för hur både mottagande och integration ska gå till. Och det finns knappast idag.

Vi måste vara beredda att pröva nya vägar. Integrationen har inte fungerat, alltså bör vi inte göra som vi brukar.

I kommande inlägg här på bloggen kommer jag att återkomma till hur vi kan reformera arbetsmarknad, utbildning och välfärdssystem för att bli en modern och välkomnande välfärdsstat där gemenskapen kan rymma fler.

Att sitta stadigt

Jag läser, med en häpnad gränsande till bestörtning, om vår statsministers senaste uttalanden i samband med EU-toppmötet. Tydligen ger statsministern nu andra besked än i riksdagens EU-nämnd om Sveriges eventuella roll i Syrienkonflikten. Om den uppgiften stämmer så är det anmärkningsvärt. Men det finns mer att fundera över när det gäller statsministerns besked.

Stefan Löfven är säkert en utmärkt medlare efter sina år som facklig förhandlare. Däremot kan det vara på sin plats att fundera lite över lämpligheten i att Sveriges politiska ledning just nu engagerar sig i internationell konflikthantering.

- Vi har den parlamentariskt svagaste regeringen sedan 20-talet.
- Den består av två partier som före regeringsbildningen inte samordnade sin politik på en enda punkt.
- För att överhuvudtaget få igenom sin politik är de helt beroende av två saker. Det ena är ett parti till vänster som förhandlar varje fråga fullt medveten om regeringens bräcklighet.
- Det andra är det faktum att regeringen inte ens tillsammans med detta tredje stödparti har majoritet i riksdagen. Regeringen kan i varje läge förlora en votering om vilken fråga som helt - utom statsbudgeten.
- Det innebär också att regeringen när som helst, och i princip utan förvarning, kan utsättas för en misstroendeförklaring - och förlora den.
Att tycka att den person som har ansvaret för att hålla samman denna rent sakligt mycket bräckliga minoritetsregering inte bör ta på sig internationella åtaganden, det handlar inte om ett politiskt ställningstagande. Det är rent ut sagt omdömeslöst att i det läget ens överväga att ta på sig roller som inverkar menligt på förmågan att hålla ihop regeringen.

Min omsorg är ändå inte i första hand om den bräckliga regeringen. Min oro handlar om vad som händer om statsministern, eller någon på hans uppdrag, befinner sig mitt i en delikat förhandlingssituation i Syrienkonflikten, och en regeringskris samtidigt seglar upp här i Sverige. Vilka prioriteringar gör Konungariket Sverige då?

Sverige bör alltså inte, som Löfven säger, erbjuda hjälp och stöd i fredsförhandlingar om Syrien. Inte i rådande parlamentariska läge.

Diskussion eller käbbel?

"Kunde ni samtala utan att det blir käbbel?" frågade programledaren när två partiledare ska diskutera gårdagens samtal kring åtgärder för att klara flyktingmottagning. Det väcker en intressant fråga, nämligen var gränsen går mellan sakliga diskussioner om angelägna problem - och rent trams som mer är ägnat att skapa osämja och missmod.

Att det finns meningsskiljaktigheter mellan partier är inte konstigt. Vi människor tycker olika om massor av saker, och politik handlar om att hantera dessa olika åsikter. Ibland finns en majoritetsuppfattning kring en viss fråga, andra gånger kan det vara svårare att hitta en lösning som passar ett flertal.

När det gäller frågan om flyktingmottagning finns det en bred enighet om att vi ska göra vad vi kan för att lösa det internationella problem som situationen. det betyder inte med automatik att det finns en enighet om vilken lösning som är den bästa. Det är inte konstigare än när en familj sätter sig vid köksbordet för att diskutera vart nästa semesterresa ska gå. Alla kan vara överens om att åka på semester, men olika familjemedlemmar kan ha helt olika åsikter om vart man vill åka.

Det som då behövs är två saker. Det ena är en förmåga att skapa majoritet för en lösning på ett problem. Det andra är förståelse för olika ståndpunkter. Det första brukar underlättas av det andra.

Oftast finns en tydligt formulerad majoritet. Ett antal partier kan bli ense om så pass många frågor, att man bestämmer sig för att hålla ihop. En sådan majoritet kan, om den leds klokt och med det gemensamma bästa för ögonen, ofta hålla ihop också genom mycket tuffa beslut.

I andra situationer kan det vara svårare att forma en tydlig majoritet. Det kan bero på grundläggande meningsskiljaktigheter som gör att det helt enkelt inte är möjligt att komma tillräckligt överens. Det kan också bero på att ledarskapet gör att en möjlig majoritet inte klarar att hålla ihop. Till slut kan yttre omständigheter göra att personer helt enkelt ändrar uppfattning.

Allt detta är en naturlig del av politiken - och det är inte "käbbel". Att diskutera, förhandla och bryta olika åsikter emot varandra är det som politik går ut på.

Käbbel är det däremot när politiker använder olika typer av härskarteknik och försåtligheter. Jag, som alla politiker, använder säker detta ibland. Det är lätt att försöka beslå sina politiska motståndare med det ena eller det andra i stället för att rakt och sakligt stå för sin egen politik med alla sina goda och dåliga sidor.

Det, i sin tur, är inte riktigt samma sak som att peka på svagheter i sin politiska motståndares argumentation. Ett led i den politiska debatten är givetvis att pressa sin motståndare att redovisa motiven för sina argument och se om argumenten håller.

Politik på låtsas

Politik är bäst när det är på riktigt. Att se verksamhet växa fram, människors förhållanden förändras och samhället utvecklas är själva grunden för det dagliga politiska arbetet. Det kräver hårt arbete och är oftast inte särskilt tacksamt. Men driftiga och skickliga politiker kan göra skillnad genom att deras politiska arbete skapar.

Dessvärre verkar det som om det vardagliga tragglandet, det som skapar verklig förändring, har kommit i bakvatten. Expressen/GT-krönikören Csaba Bene Perlenberg ger ett talande exempel från Göteborgs kommun, men det han beskriver i sin krönika skulle kunna hända precis var som helst. Kommuners storlek, politiska färg eller ekonomiska läge spelar mycket liten roll.

Ett annat exempel är alla kommunpolitiker som ivrar för att "sätta sin kommun på kartan" - som om den inte redan fanns där. I regel är projekt av detta slag präglade av några gemensamma nämnare: de är dyra, når inte sitt syfte och leder - om de "sätter kommunen på kartan" - för det mesta till negativ publicitet. Här finns några tänkvärda exempel från Stockholms län.

Det finns ett skäl till dessa fenomen. Det är att det vardagliga tragglandet med kärnverksamhet sällan är det glammigaste och mest belönande du kan syssla med som politiskt förtroendevald. Att läsa tusen sidor handlingar tar tid och leder visserligen till att verksamheten fungerar bättre (jag ska strax förklara varför), men det blir inte så många rubriker i tidningen. Och absolut inga klick på Facebook.

Om du däremot föreslår någon ting spektakulärt som visserligen inte skapar en bättre situation i skolan eller kortare vårdköer, men som ger en rejäl artikel i tidningen, då kan du raskt räkna med att den politiska uppmärksamhetsskalans alla lampor börjar blinka.

Nu finns det gott om saker som görs, som både är stora och spektakulära och viktiga för verksamhetsutveckling. Det händer mycket som är bra i offentlig verksamhet också, på initiativ både från höger och vänster. Det är inte fel med en eller annan ingivning med bandklippning och tjusiga tal. Men trenden är att allt mer snarare görs som ögongodis än för att det skapar verklig nytta för verksamheten och medborgarna. Man kan fråga sig varför.

Men först: offentlig verksamhet behöver politisk styrning, och bra offentlig verksamhet behöver bra politisk styrning. Det kräver politiker som är insatta, engagerade och nyfikna. Men det kräver också att samma politiker vågar vara kritiska, ställa frågor och kräva svar. Det kräver i sin tur att man som politiker är beredd att lägga tid och kraft på att läsa handlingar, ringa samtal, skaffa kunskap och lära sig hur verksamheten fungerar. Det tar mycket tid - som naturligtvis innebär att den politiker som arbetar just så kanske inte blir riktigt lika synlig i sociala media och liknande sammanhang.

Här ligger i alla fall en del av skälet till utvecklingen. Om det blir viktigare att synas än att verka, så kommer politiker med ambitioner för egen del (och det har alla politiker) givetvis att fokusera på att synas. och om väljarna prioriterar politiker med vackra ord framför politiker som verkligen åstadkommer resultat - tja, då har väljarna fått de politiker som de förtjänar.

Statsvetaren Stigbjörn Ljunggren har skrivit intressant om detta i Dagens Samhälle. Statsvetare brukar, berättar Ljunggren, säga att det finns tre typer av politiker:

1. De som är administratörer och helst ägnar sig åt att tråckla sig fram genom vardagen utan att ta i grundproblemen. De är ”förvaltarna”.
2. De som är uppviglare och utnyttjar problemen genom att förstärka dem. De vi kallar för ”demagogerna”. 
3. De som är förlösare och gör flera problem till en lösning, de som lotsar oss vidare runt nästa hörn. Dem vi med ett ålderdomligt uttryck kallar för ”statsmän”.

Ljunggrens slutsats är att en av dessa politikertyper idag finns i övermått, medan en av dem allt för ofta saknas. Till det har jag två kommentarer.

Den ena är att administratörerna och statsmännen ofta behöver varandra. Den andra är att de som kallas för demagoger och uppviglare inte bara är de som utnyttjar och blottlägger olika problem - utan också de som använder sin demagogi till diverse symbolhandlingar snarare än till att angripa och lösa verkliga samhällsproblem.

Politik ska vara på riktigt. Politik ska leda till att verkliga samhällsproblem får en lösning.

Mediekunskap

Funderar du på hur media arbetar med nyhetsvärdering? Undrar du hur de redigerar och vinklar olika fakta?

Här ska du få ett intressant exempel.

I veckan presenterade Sveriges Yngre Läkares Förening, SYLF, sin årliga rankning över AT-tjänstgöringen på landets alla sjukhus. Den visar vad AT-läkare tycker om sin tjänstgöring och är därför en ganska viktig mätare på hur utbildning och rekrytering fungerar. Sjukhus som hamnar högt i rankningen har till exempel lättare att locka personal.

I vårt län finns två sjukhus; ett av landets allra största, Akademiska sjukhuset, och ett av de minsta, Lasarettet i Enköping. Intressant nog hamnade dessa två sjukhus nästan i var sin ände av rankinglistan. Akademiska sjukhuset rankades inte bara mycket högt, i själva verket är Akademiska i topp när man jämför de stora universitetssjukhusen med de speciella förutsättningar de har. Lasarettet i Enköping fick en placering som inte är riktigt lika smickrande - men lasarettet har också en helt annan roll i sjukvårdssystemet.

Akademiska sjukhuset är också, med all rätt, ett mycket noga granskat sjukhus. Varje händelse på sjukhuset är en potentiell nyhet, och det är inte så konstigt. Det ger vård till hundratusentals människor varje år, är Uppsalas största arbetsplats och finansieras med flera miljarder skattekronor varje år.

Alltså: stort sjukhus - hög placering i rankingen. Litet sjukhus - låg placering i samma ranking.

Vad lyfter då media, i detta fall Sveriges Radio Uppland, fram som den största nyheten?

Man lyfter fram det annorlunda och avvikande, det som skiljer sig från normen och väcker intresse.

Nämligen att ... det lilla lasarettet i Enköping hamnar lågt i rankingen. Att Akademiska har en hög placering nämns också - inne i inslaget. Men den braskande rubriken handlar om det lilla lasarettets låga placering.

Det formar naturligtvis människors bild av hur vården (och mycket annat i samhället) fungerar. Därmed har media ett självklart ansvar för hur människor uppfattar saker.

Tänk på det nästa gång media berättar sin version av olika faktauppgifter. Och läs gärna den här lilla intervjun med professor Hans Rosling.

Gamla fina nya Moderaterna

I dag publicerar fyra moderater från Stockholms län en viktig artikel om behovet av förnyelse inom Moderaterna. I korthet efterlyser författarna en moderat nytändning, som tar sitt avstamp i en värdebaserad berättelse.

Dessvärre, får man säga, har de alldeles rätt. Tiden efter valet brukar sägas ha ägnats åt något som brukar kallas för "politikutveckling", men som mest handlat om att ängsligt undra vad folk vill veta och - på ett ganska famlande sätt - gett en massa spridda svar på lika spridda frågor. Debattörerna träffande nog val att kalla detta för popcornpolitik.

Som en replik på artikeln skriver den moderata oppositionsledaren i Stockholms stad, Anna König Jerlmyr, att "visst levererar de (spridda utspelen) svar på frågor som diskuteras runt människors köksbord och arbetsplatser". Möjligen är det så, men König Jerlmyrs svar visar mest av allt att det som saknas inte förefaller vara upptäckt ens av de mest insatta.

Det vi moderater behöver är en berättelse.

Den berättelse jag vill att vi moderater ska berätta handlar om stolthet. Vi ska vara partiet som är stolta över det fina land vi lever i, ett land med starka finanser, där hushållen har utrymme att spara, och där välfärden trots alla skräckrapporter håller internationell toppklass (även om länken går till en artikel från 2013). Vi kan vara stolta över Sverige.

Men allt är inte perfekt. Det finns gott om utmaningar, och hösten 2015 kan ingen tvivla på att flera av de viktigaste handlar om migration och integration. Vi drar inte för att peka på utmaningarna, och vi tror att det finns hållbara lösningar.

Vår berättelse ska inte handla om att "Sverige håller på att gå sönder", var sig vi befinner oss i majoritet eller i opposition. Vi tar ansvar, i varje läge. Dessutom står vi upp när det blåser, och vänder inte kappan efter vinden - för vi är trygga i de värderingar som vår berättelse och vår politik bygger på. Vi tror på flit och strävsamhet, på i verklig mening lika behandling, på ordning och reda och sist men inte minst på öppenhet och tolerans.

I berättelsen ingår också att vi tar människor och deras oro på allvar. När människor ställer frågor sänder det en signal. Just nu handlar mycket av oron och frågorna om förändringar i samhället som gör att människor blir osäkra och sökande. det är lätt att reagera på förändring, och lätt att bli osäker inför det som är annorlunda och ovant.

Då behövs politiker som förklarar och ingjuter trygghet.

Det är nu tio år sedan vi moderater efter ett historiskt valnederlöag 2002 genomförde en omprövning av gamla förlegade synsätt och lanserade nya Moderaterna. Tyvärr har en del av den förnyelsen gått förlorad med tiden. Därför är det hög tid att väcka de synsätten till liv igen.

Vi ska svara på människors frågor, tryggt förankrade i fasta värderingar men beredda att ompröva ställningstaganden som inte fungerar. Vi ska våga utmana oss själva och bekämpa samhällsproblem snarare än politiska moståndare i det ena eller andra lägret. När människor upplever politiken som fyrkantig och svår att förstå ska vi göra politiken "rundare", mänskligare och enklare. Och vi ska prata med människor på ett sätt som människor begriper.

Jag har gott hopp om framtiden för nya Moderaterna. Vi behöver visa ett politiskt ledarskap och forma en berättelse. Vi ska visa att vi tror på Sverige och på de människor som lever i vårt land. Och vi ska visa att vårt land är ett bra land att leva i.

Om man verkligen vill väl

Visst är det glädjande att den extrema fattigdomen i världen har mer än halverats och att fler än någonsin kan äta sig mätta, men det är också en utveckling som ger skäl att fundera över vilka mekanismer som skapar minskad fattigdom och ökat välstånd. Det ger skäl att göra jämförelser både globalt, mellan länder med likartade förhållanden och i vår egen närhet.

Grunden för den gynnsamma utveckling som gjort världen till en bättre plats att leva på är handel, rörlighet och utbyte. Överallt i världen där dessa marknadsekonomiska principer fått råda har människor efter hand fått det allt bättre. Europa var den första kontinenten som förstod att utveckla handel och utbyte - och därmed också exporterade och importerade både varor och idéer. På det sättet lärde vi oss att navigera och räkna (av araberna) att göra papper och krut (av kineserna) och att upprätta hållbara avtal (av varandra). Allt detta lade grunden till vårt europeiska välstånd.

I vårt eget land tror vi ofta att det svenska välståndet på något sätt skapades av sig själv med början på 30-talet. Inget kan vara mer fel. Visserligen blev vi världsmästare på att fördela välstånd under åren efter andra världskriget (och det ska vi vara stolta över) men grunden för att bli ett av världens rikaste länder lades redan under perioden 1842 till ungefär 1880. Då grundlades det svenska skolväsendet, skapades den svenska marknadsekonomin, byggdes de första järnvägarna och startades en rad framgångsrika industrier.

Men hela världen får inte lika del av den välståndsökning som pågår. Intressanta exempel på hur bra - och hur illa - det kan gå, det ser vi i Sydamerika.

Peru var för några år sedan ett av Latinamerikas fattigaste länder. Då startade en liberal revolution (som du kan läsa mer om här). Händelseutvecklingen lyfte snabbt den peruanska ekonomin och skapade bättre förhållanden för de allra flesta - och inte minst för de fattigaste.

Lika lovande är utvecklingen inte i Venezuela, ett land som för inte så länge sedan levde gott på inkomster av olja men som också hade en växande medelklass med ambitioner att utveckla samhället. Detta stoppades bryskt av en socialistisk valseger som under de första åren av Hugo Chavez presidentskap såg lovande ut - men som idag förbytts i den vanliga utvecklingen när socialister vinner makt. Idag lider Venezuela av hyperinflation, ofrihet, växande klyftor och isolering.

Listan på länder i tredje världen som på liknande sätt gjort olyckliga vägval kan göras längre. Zimbabwe var på 70-talet Afrikas kornbod. idag är landet på väg mot extrem fattigdom trots enorma naturresurser. I andra änden av skalan fiinns ett land som Botswana som klarat sig väl genom öppenhet, handel och liberala reformer. Visst har både diamantfyndigheter och bistånd hjälpt till, men det viktigaste har varit kloka satsningar och en ordnad marknadsekonomi.

På vår egen kontinent ser vi liknande exempel. Numera hör vi sällan nyheter från länder som Spanien, Portugal och Irland, tre länder som för bara några år sedan var nästan lika illa ute som Grekland. I dessa länder sjunker nu arbetslösheten, investeringarna ökar och människor får sitt hopp tillbaka. De har klarat krisen - genom sådana reformer som Grekland under Syriza gör allt för att undvika.

Visst har marknadsekonomin brister, men den skapar välstånd. Inget annat ekonomiskt system, allra minst socialistisk planekonomi, har gjort så mycket för att skapa bättre levnadsförhållanden för människor.  Omvänt har det system som prövats i Venezuela, Grekland och Zimbabwe skapat så mycket elände och umbäranden att det finns goda skäl att ställa sig en fråga.

Om man verkligen vill andra människor väl, är det då överhuvudtaget möjligt att vara socialist?

Äntligen!

Gläds idag över beskedet att det ska byggas cykelväg mellan Uppsala och Knivsta längs väg 255. Det är ett besked som många väntat länge på. Väg 255 är mycket hårt belastad med många olika trafikslag. Här passerar pendlare från södra Uppsala mot Arlanda och Stockholm. Många använder vägen när de ska vidare med pendeltåg och väljer att kliva på i Knivsta. Tung trafik nyttjar vägen - och vi som bor längs vägen gör vårt bästa för att finna oss i att vår lokalväg samtidigt är en viktig genomfartsled.

För mig personligen har vägen varit en svårknäckt politisk nöt samtidigt som den säger något om politikens villkor. Jag har länge velat se cykelvägen bli verklighet - samtidigt som jag haft politiska förtroendeuppdrag som inneburit att jag behövt se prioriteringar även i andra delar av länet. Så medan stora satsningar (faktiskt!!!) har gjorts på upprustning av järnvägen mellan Stockholm och Uppsala, ny pendeltågstrafik har startat både till Stockholm och till Sala och Heby, upprustning pågår av väg 288 till Östhammar och många andra trafikprojekt har kommit igång - så har den lilla, lilla trafiksatsning som direkt berör min, min familjs och mina grannars situation hela tiden ha fått stå tillbaka. Visst ska vi som har politiska förtroendeuppdrag kunna driva egna hjärtefrågor - men ansvaret för det gemensamma bästa måste alltid gå före. Det är politikens uppdrag och villkor.

Jag ser fram emot att kunna cykla längs 255:an. Jag ser fram emot tryggare hundpromenader och hälsar alla uppsalabor välkommen till den fantastiska naturen och kulturmiljöerna i Lunsen, Morga och herrgårdslandskapet längs Mälaren. Äntligen!

Att tro på det man tycker

Det finns ett talesätt som är bra att minnas i dagens upphetsade debattklimat:

Undersök inte fakta i ljuset av argument, utan argument i ljuset av fakta

Med det menas att man ska akta sig för att låta faktauppgifter bli till åsikter. I stället ska man klart och tydligt formulera en ståndpunkt, och sedan söka stöd för ståndpunkten i fakta. På det sättet blir argumentationen för en viss ståndpunkt tydligare; säg vad du tycker och gör det med stöd av fakta. Påstå inte att det du kallar för fakta i själva verket är åsikter.

Det senare sättet att argumentera har dessvärre på senare tid blivit allt vanligare. Det gäller skattepolitik, migration och integration, skolpolitik, brott och straff och rader av andra frågor. Men om man inte har en ståndpunkt som är grundad i klara och genomtänkta idéer så går det - ibland med lite letande - att finna stöd i fakta och statistik för nästan vad som helst.

Det är kanske bekvämt att försöka hitta en ståndpunkt i olika frågor som grundar sig i statistik. men det är inte särskilt hederligt. Och vad gör man om statistiken visar sig vara helt fel? Byter man bara ståndpunkt då?

Jag tillåter mig att tvivla. De som argumenterar för ett minskat välkomnande av människor som flyr för sitt liv över Medelhavet i gummibåtar med påståendet att de som kommer till vårt land är kriminella, de byter knappast åsikt i frågan ens om de överbevisas om att brottsligheten bland dessa flyktingar skulle vara lägre. Och de som anger omsorg om statsfinanserna och finansieringen av välfärden byter uppenbarligen inte åsikt även om ett sänkt skattetryck ändå leder till att statens och kommunernas skatteintäkter blir högre. För de som argumenterar för minskat flyktingmottagande gör det för att de inte gillar att människor från andra länder kommer hit. Och de som gillar högre skatter gör det för att de tycker att politiska beslut i högre grad ska styra människors tillvaro. Politiska beslut finansieras med skattepengar, nämligen.

Personligen gillar jag öppenhet och rörlighet, att människor får fatta egna beslut, att vi tar hand om varandra och visar varandra hänsyn och sist men inte minst att vi ser människor som individer snarare än som delar av ett kollektiv. Jag misslyckas kanske ibland med mina goda avsikter men jag försöker i alla fall leva som jag lär. Och jag lever efter en lärdom till:

Dagens fakta är morgondagens villfarelser

Destabilisatörerna

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Även om det självklart finns problem i välfärden så kvarstår detta faktum. Sverige är ett rikt, tryggt, öppet och jämställt land. Det ska Sverige förbli.

Men just nu håller något på att hända i Sverige. Det finns krafter som har ett politiskt intresse av att forma en annan bild av Sverige, för att kunna exploatera en oro för att allt inte är som det ska vara.

Var och en av oss bör ha detta i åtanke när vi följer politisk debatt, men också när vi följer hur samhällsfenomen skildras och kommenteras i andra sammanhang. För destabilisatörerna är skickliga och angelägna om att forma en berättelse som passar deras syften.

Ett aktuellt exempel som berättar mycket om destablisatörerna och deras taktik handlar om våldsbrottslighet. Det är lätt att få intrycket att Sverige har blivit ett farligare land att leva i. De illdåd som emellanåt rapporteras och får uppmärksamhet kan tolkas som ett uttryck för normalitet - när det i själva verket är tvärtom. Statistik som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerar får nog anses vara ganska tillförlitlig.

Det är information som destabilisatörerna inte är betjänta av. Alltså ingår det i destablisatörernas arbetsätt att förvränga, misstänkliggöra eller helt enkelt negligera statistiken.

Förvrängandet sker genom att man antingen använder statistiken och processera den på olika sätt som skulle få varje professionell statistiker eller kriminolog att vrida sig i plågot. Man kan plocka ut delar av den, hävda att vissa underlag saknas, att mätperioder är fel eller i stort sett vad som helst. Bara den vedertagna statistiken kan förvrängas, så.

Misstänkliggörandet handlar ofta om vem som är källa till statistik eller fakta. Och eftersom det är "det etablerade samhället" som ska misstänkliggöras - så är det ju bara att hävda att statistiken är fel eftersom den kommer från myndigheter. och myndigheterna försvarar giiiivetvis den struktur där man ingår. Alltså är statistik från BRÅ en del av den stora världskonspirationen.

Negligera är förstås enklast men också försåtligast. Det kan också kombineras med ett snyggt cirkelresonemang: Statistiken kommer från våra motståndare. De vill oss illa. Alltså har de fel. Alltså har vi rätt.

Det finns dessutom kombinationer av de olika metoderna. De senaste dagarna har jag på Facebook, från vissa avsändare, sett floder av länkar till diverse våldsbrott som refererats i media. Att på det sättet länka samman helt skilda händelser kan givetvis skapa en illusion av att verkligheten ser annorlunda ut än statistiken. Därmed kan man med en mild förvrängning skapa ett misstänkliggörande som är nästan omöjligt att argumentera emot med sakargument. För då kommer motargumentet: "Men titta själv; det står ju massor varje dag om mord och elände i medierna".

När det gäller våldsbrott blir exemplet på vad destabilisatörerna vill - och inte vill - extra solklart.

De vill inte att Sverige ska framstå som ett tryggt samhälle där vi kan lita på samhällsinstitutioner. Alltså gäller det att misstänkliggöra samhällsinstitutioner - för att skapa en större otrygghet i samhället.

Det gynnar destabilisatörerna. Men det gynnar inte dig och mig.

Om konservatism

På senare tid har konservatismen som ideologiskt begrepp fått ökat intresse. Dessvärre har det också inneburit att en hel del missuppfattningar fått stort utrymme. Nu är konservatismen spm ideologi till din karaktär sådan, att ingen kan "lägga beslag på" begreppet med en viss uppsättning åsikter. Några principer är ändå så pass grundläggande att de bör klarläggas innan missgreppen blir allt för graverande.

Dit hör tron att konservatismen bygger på någon sorts fasta sakpolitiska grundsatser. Så är det verkligen inte. Konservatismen är paradoxalt nog i en mening den mest progressiva politiska filosofin, eftersom den har egenskapen att kunna förhålla sig till samhällsutvecklingen. Konservatismen är, om man så vill, alltid i tiden.

Man är således inte konservativ bara för att man tar på sig stärkkrage, gillar monarkin, sjunger fosterländska sånger och tyckte det var bättre förr. Det behövs mer än så.

I konservatismens människosyn är tron på människors lika värde djupt rotad. I den människosynen, grundad i kristendom och västerländsk humanism (som ingalunda är motsatser) uppfattningen att vi är individer i gemenskap med ansvar att värna om varandra. Med en sådan grundsyn är det svårt att tåla en nedsättande syn på medmänniskor - och helt omöjligt att fördra en politik som utestänger människor i nöd eller med behov av skydd och omtanke.

En central del av konservatismens samhällssyn handlar om den ordning och reda som följer av en fungerande rättsstat där lagar respekteras och följs - och den som misstänks bryta emot lagar prövas enligt vedertagna rättsprinciper. Därmed bör det för en sant konservativ person vara helt otänkbart att klandra hela grupper av människor baserat på lagbrott begånget av enskilda individer.

Sist men i inte minst förespråkar konservatismen moderation. Det betyder inte att den konservative främst präglas av snygga gångkläder och verserat språk. Det betyder framför allt, för att ta ett aktuellt exempel, att det är helt otänkbart för en sant konservativ person - och än mindre för en konservativ rörelse - att föra sin talan exempelvis genom att drapera en offentlig plats med provocerade budskap. Så gör man helt enkelt inte, om respekten inte bara gäller lagar och regler utan även goda seder.

Der leder till det sista och viktigaste. Konservativa har alltid, och kommer alltid, att vara det främsta bålverket emot rabulister, oavsett vilka syften dessa har. Och rabulister är de, människorna som tvingar fram en debatt om yttrandefrihet genom att tapetsera tunnelbanestationer med provocerade politiska budskap.

Alla älskar inte Alice

På kort tid har Göteborgs-Postens ledarsida gått från att vara en lätt provinsiell och sådär lagom spännande till att diskuteras, citeras, älskas och avskys. Allt började med en ny chef, Alice Teodorescu. Innan hon ens publicerat en enda stavelse fick hon svidande kritik för vad människor väntade sig att hon skulle uträtta. Synpunkterna på hur Göteborgs-Postens ledarsida borde redigeras kom inte minst från vänster.

Det som sedan hänt är att Göteborgs-Postens ledarsida under Teodorescus ledning blivit en av landets viktigaste pressröster, alla kategorier. Teodorescu och hennes medarbetare skriver saker som är viktiga för svensk politisk debatt, och som borde läsas med respekt av alla. Eller, ska man kanske skriva, hade lästs med respekt av alla om det svenska politiska debattklimatet hade sett så ut. För det gör det inte.

När man studerar reaktioner från vänster på Alice Teodorescu och hennes gärning som samhällsdebattör, så blir två saker uppenbara.

Det ena är att det Teodorescu säger och skriver liksom inte passar vänsterns förutfattade mening och därför måste hånas, förminskas och misstänkliggöras snarare än bemötas med sakargument. Eftersom Teodorescu gjort något som inte passar vänstern (en klassresa) så måste hennes argumentation förintas med annat än motargument. Det sker också, exempelvis Viola Bao i Svenska Dagbladet och ETC. Eller Aftonbladets Anders Lindberg, som liknar GP:s ideologi under Teodorescu vid en bakfylla. Som "vänster" får man förstås inte klassificera Sveriges Radio - men både inslaget och de lama ursäkterna från ledningen som du hittar här gör att man kan fundera över vad Public Service håller på med.

Det andra följer av det första; vänstern gillar helt enkelt inte Teodorescus åsikter. Drför måste de ifrågasättas och etiketteras med attribut som passar vänstern. För vänstern gillar inte andra svar än de egna på samhällsproblem som man säger sig vara intresserade av att lösa. Klassklyftor, främlingsfientlighet eller andra orättvisor kan i vänsterns ögon inte lösas på något annat sätt än genom socialism. Att en ledarskribent kan visa andra lösningar måste därför avfärdas.

Det görs inte med sakargument utan med slängiga påståenden om "dåligt underbyggda" texter som "hetsar".

Slutsatsen kan bara bli en. Alla som säger sig "gilla olika" gör inte det. För när det gäller åsikter kan man helt enkelt inte tänka sig att det kan finnas andra lösningar än de egna vänsterlösningarna. Vänstern gillar bara olika när det passar egna syften.