Miljardrullning

Idag gör SVT en stor nyhet av att de allmännyttiga bostadsbolagen har gått med vinst. En del av vinsten har dessa, av alla oss skattebetalare ägda bolag, återbetalat till ägaren, det vill säga till oss skattebetalare.

Hur mycket av vinsten har de tagits ut i så kallade värdeöverföring?

De allmännyttiga bostadsbolagen är medlemmar i organisationen SABO. Från deras hemsida kan man läsa ut att bolagen omsätter drygt 60 miljarder årligen eller ungefär 240 miljarder under fyra år. Uttaget av vinst har under dessa år varit 6,8 miljarder eller ungefär 2,8 procent av omsättningen. Även om man inte får särskilt mycket ränta om man sätter pengarna på banken, så är det på inget sätt någon oskälig avkastning på det kapital som skattebetalarna satt in. För så måste man räkna om det ska finnas rimliga motiv för att använda skattemedel för att investera i hyresfastigheter.

Hyresgästföreningens förhandlingschef kallar i inslaget uttagen för skrämmande och menar att uttagen är en "dubbelbeskattning". Dessa konstiga påståenden ifrågasätts inte på något sätt av reportern. I själva verket är ju de berörda hyresgästerna själva skattebetalare, men inte nog med det; de hus som dessa hyresgäster bor i har en gång byggts av samma skattekollektiv som nu uppenbarligen tycker det är ganska rimligt att man i alla fall får lite avkastning på de pengar man satt in. Pengar som alltså gått till att bygga hus till hyresgäster, som därmed tycker att deras boende borde subventioneras lite extra av skattebetalarna.

Det är bra att vi har fria och självständiga medier som kritiskt granskar olika samhällsfenomen. Men då bör man också vara konsekvent i sin kritik och se intresseorganisationer för vad de är.

En bostadspolitisk betraktelse

Det pickade på dörren. Jag reste mig från TV-soffan, undrande vem som kunde vilja något vid denna tid på kvällen.

Utanför stod en man med uppfordrande blick.

- Erik Weiman? sade han, snarare konstaterande än frågande. Så fortsatte han, utan att vänta på svar:

- Mitt namn är överbostadsutrymmesfördelningsinspektör Melker Kapplund. Jag är här på uppdrag av den nya bostadsrättviseförmedlingen för att undersöka era bostadsförhållanden och möjligheterna för er att bidra till en social bostadspolitik. Bor ni här?

Det sista var liksom svårt att neka till. Inspektör Kapplund hade knackat på i huset där min hustru och jag bott sedan vi byggde huset för mer än trettio år sedan. I vårt hus hade vi fostrat fyra barn, levt, älskat, umgåtts med vänner, arbetat och format oss en tillvaro. Nu såg vi fram emot lugna år efter att ha betalt många kronor i räntor och amorteringar. Så jag svarade ja på hans fråga.

- Enligt mina noteringar bebos huset av er fru och er. Stämmer det? fortsatte Kapplund. Jag såg inga skäl att neka.

- Ni bor alltså två personer på etthundrasextio kvadratmeter? fortsatte Kapplund. Jag bekräftade iakttagelsens riktighet med ett mumlande.

Kapplund tittade häpet på mig.

- Så kan vi ju inte ha det! Vi kommer att erbjuda er en lägenhet i Sollentuna; tre rum och kök på sextio kvadratmeter. Efter särskild ansökan – han tittade ner och bläddrade i sina papper – kan ni få möjlighet att hyra en fyra i stället. Men då blir det i Skutskär, fortsatte han efter en stund.

- Men vi hade nog tänkt att bo kvar här, fortsatte jag lamt. Vi älskar det här huset och kan inte tänka oss att bo någon annan stans.

Kapplund tittade häpet på mig. Han verkade nästan bragt ur fattningen. Så samlade han sig och fortsatte:

- Jaså på det viset. Bo kvar. Jaha. Ni är alltså en sån där som ser bostaden som en handelsvara och inte som en social rättighet!

- Nja, svarade jag. Det är bara det att vi har byggt det här huset och liksom bott in oss här. Det är mycket mer än några rum och kök för oss. Det är hela vårt liv. Och vi vill ju ha plats för att ta emot barn och barnbarn, och vänner. Det är inte bara huset, det är tomten, grannarna, alltihop.

- Just det, fräste Kapplund. Vi känner igen det där. Precis. Medan vi bygger som aldrig förr, så bor ni femtio- och sextiotalister kvar i era hus som om inget hade hänt. Vi bygger fler och fler bostäder, men ni har inte vett att flytta till en hyrestrea när barnen flugit ut så att alla kan få plats. Det är därför den sociala bostadspolitiken måste utvecklas!

Jag började ta mod till mig. Samtidigt insåg jag att det gällde att gå fram försiktigt.

- Men... började jag; man kunde kanske pröva med något som funkar i de flesta andra delar av samhället. Man kunde kanske öka marknadsinslaget i bostadsförsörjningen. Det kanske är för mycket planering och rattande som ställer till det.

Kapplund blev alldeles vit i ansiktet. Han stod tyst en lång stund, som om man samlade sig efter att ha hört något alldeles ofattbart. Så samlade han sig, såg mig lugnt rakt i ögonen och sade, långsamt och tydligt:

- Marknadshyror. Jaså, det säger ni. Marknadshyror. Men det ska jag säga er, herr Weiman, att jag har sett hur det blir med marknadshyror. Det har man i vissa städer i USA. Där får barnen slicka grus från gatorna för att få något att äta sedan deras stackars föräldrar betalat hundratusentals kronor i månadshyra för en fallfärdig liten etta med kackerlackor och kallvatten. Det har jag själv sett. Eller i alla fall hört talas om. - Nej, fortsatte han, några marknadshyror blir det inte tal om.

- Fast, invände jag försiktigt, man har ju faktiskt marknadshyror i våra grannländer. Och i många andra länder i Europa. Och det funkar ju. Nu har ju till och med tjänstemän på Boverket försiktigt antytt att det kanske vore något att kika på.

- Det fungerar inte alls, röt Kapplund. Det fungerar INTE, det leder BARA till segregation och orättvisor! Och de som drabbas är de vi vill värna om: unga, arbetslösa och de som nyligen kommit till vårt land. De har RÄTT till en social bostadspolitik!

- Men, försökte jag, om den sociala bostadspolitiken hade fungerat så hade ni ju inte behövt vara här och kräva att vi ska flytta på oss. Och det är ju just de grupper som du räknar upp som drabbas hårdast av hur illa det fungerar nu.

- Joho! utbrast Kapplund trosvisst. Den sociala bostadspolitiken fungerar MYCKET bra! Det har den gjort ända sedan kriget, för att inte tala om när miljonprogrammet byggdes. Det var tider det! Men nu behövs nytänkande, och därför har jag … jag menar regeringen …. kommit på nästa steg: den sociala bostadspolitiken tre punkt noll! Det ska råda rättvisa på bostadsmarknaden. För alla! Alla ska bo lagom stort.

Jag var nära att ge upp. På denne ivrige byråkrat tycktes inga sakargument bita. Men jag gjorde ändå ett försök till.

- Men om vi vägrar flytta, då? Om vi kedjar fast oss i huset, som en sorts civil olydnad? Vad gör ni då?

Kapplund blev helt perplex.

- Det är alldeles oerhört, röt han. Civil olydnad kan man naturligtvis inte tillämpa när politiken är RÄTTVIS! Det MÅSTE ni väl ändå förstå! Ett sådant beteende hör inte hemma i det samhälle VI vill ha! Ni är säkert en sådan där som vill spruta chemtrails på folk också.

Så tystnade han, funderade en stund, och sade till sist:

- Men det finns förstås två alternativ. Det ena är att ni bor kvar och tränger ihop er i tre rum, er fru och ni. Sedan kan fyra ungdomar flytta in och bo i resten av huset. Då kan ni får bo kvar. På nåder.

- Njaaa, sade jag, måttligt road av det alternativet. Vad är det andra?

Kapplund såg nästan ut som om han ångrade att han öppnat för olika lösningar.

- Jo, sade han. Jag tror att vi kan involvera er i en byteskedja. En facklig förtroendeman vill flytta från sin hyreslägenhet, åtta rum i Stockholms innerstad, och ut på landet. Tror ni att det finns några fastigheter i närheten som skulle kunna passa?

Om korruption

Det här med korruption, det är ju förfärligt. Och det är ju något som bara onda människor ägnar sig åt. Eller?
Det frodas i sådana där miljöer, du vet, där människor gör upp i mörka gränder eller smörje varandra med handtryckningar. Eller?
Korruption är nog knepigare än så. Tyvärr. Sverige är, hur man än mäter, ett av de absolut minst korrupta länderna i världen. Men även i vårt land har vi alla skäl att hålla vaksamma ögon öppna, för risken för ett korrupt beteende lurar alltid runt hörnet. Inte trots att Sverige är ett land som präglas av hederlighet och samförstånd, utan just därför.

Innan jag fortsätter med ett exempel vill jag klargöra en sak för att undanröja alla missförstånd. Jag är en stark tillskyndare till tydligt reglerade förhållanden på arbetsmarknaden. Det är viktigt att arbetsmarknadens parter har bra spelregler som man dessutom är överens om. Det värsta som kan hända svensk arbetsmarknad vore att förhållanden vore sämre reglerade, och att det skulle skapa en grundval för misstänksamhet och ökad risk för konflikter.

Men partsförhållandena på arbetsmarknaden bör hållas just där. Annars finns omedelbart en påtagligt ökad risk för korruption.

Just nu pågår diskussioner om reformering av en av de viktigaste lagarna för att förhindra korruption, nämligen lagen om offentlig upphandling, LOU. Det är en lag som är tillkommen just för att hindra korruption. Dessvärre finns en risk för att LOU används för att åstadkomma helt andra saker - och då rent av leder till ökad risk för korruption.

Ett av svensk arbetsmarknads viktigaste instrument för goda förhållanden är kollektivavtalet. Det reglerar på vilka villkor en facklig organisation kan företräda sina medlemmar och slår fast hur arbetsgivaren ska säkerställa en rad rättigheter och förmåner som de fackliga organisationerna förhandlat fram för sina medlemmar. Och, bäst av allt, det är ett avtal och ingen lag.

Men kollektivavtalet är nu, på ett farligt sätt, på väg att bli en del av lagstiftning på ett helt annat området än arbetsmarknaden. Diskussioner förs om at det ska vara möjligt att ställa krav på denna typ av ganska särpräglat avtal på arbetsmarknaden - när det gäller upphandling av varor och tjänster i det offentliga.

Vid första anblicken kan det verka harmlöst. Alla seriösa företag har väl kollektivavtal - och de som inte har det ska väl ändå inte tillåtas sälja varor och tjänster som finansieras med skattemedel. Eller?

Låt oss komma tillbaka till det där med korruption. Det är alltså inte bara fråga om skumraskaffärer, utan handlar om varje form av otillbörlig påtryckning för att kunna få igenom sin vilja. För fackliga organisationer är kollektivavtalet en viktig faktor för att kunna locka medlemmar. Därför är det viktigt att fackliga organisationer av egen kraft kan argumentera väl för kollektivavtalets betydelse. Då är det viktigt, för att inte säga avgörande, att dessa fackliga organisationer använder sin förmåga att utöva påtryckning för att det ska finnas andra motiv än arbetsmarknadsmotiv för att företag ska känna en anledning att teckna kollektivavtal. Arbetsmarknaden ska så att säga leva sitt eget liv.

Vi ser nu en risk för att den utvecklingen kan komma att hämmas. Motivet för att teckna kollektivavtal förvandlas från att vara en hänsyn till förhållanden på arbetsmarknaden - till att vara en förutsättning för tillträde till en viktig marknad för många företag.

Det skulle förfela hela idén, både med kollektivavtalet och med lagen om offentlig upphandling.

Därför ska Wallström inte fällas

Jag kan förstå dem som kortsiktigt lockas av att fälla utrikesminister Margot Wallström med en misstroendeförklaring i riksdagen. Problemet med en sådan är tvåfaldigt.

Det första är att en misstroendeförklaring nu givetvis kan följas av samma sak när (inte om) vi får en alliansregering. Varför skulle socialdemokraterna och deras stödpartier lägga fingrarna emellan om de själva drabbats av en sådan oförrätt. Lockelsen skulle då dessutom vara stor att inte fälla vilken minister som helst; misstroendet skulle riktas emot någon av Alliansens partiledare.

Det andra skälet handlar om socialdemokraternas självbild, och om en uppfattning som finns om Wallström inom och utanför det egna partiet. Wallström är närmast ikonisk - i de egna leden. Att en betydande del av befolkningen utanför hennes eget parti tycker att den utrikespolitik Sverige står för under Wallströms ledning är en ren katastrof, det är inget som bekommer socialdemokraterna. Tvärtom; motståndarnas ilska tolkas snarare som att man ligger rätt. Det är inte Wallström eller regeringens politik det är fel på. Inte om du frågar regeringen själv.

Den arroganta attityden kan fungera ibland, men i rådande läge är den en olycka för S - och en välsignelse för Alliansen. Och vi vet absolut ingenting om vilken utrikesminister som skulle komma i Wallströms ställe. Vilket för övrigt kanske också säger något om läget inom socialdemokratin.

Med andra ord: att fälla Margot Wallström skulle vara kortsiktigt lockande och säkert kul medan det pågick. Men strategiskt och långsiktigt skulle det inte vara någon höjdare. Låt oss alla hoppas att vi har ett ledarskap som nu fokuserar på längre sikt. Och låt oss alla hoppas att det börjar bli dags för en politik som byter ängslighet och kortsiktighet mot strategi och verklig statskonst.

Ring ut det gamla

Det finns ingen resurs som är lika demokratiskt fördelad som tid. Vi disponerar alla 24 timmar om dygnet 365 dagar om året*, och det står oss alla fritt att själva värdera hur vi förfogar över alla dessa timmar och dagar. Lika fullt dyker det med jämna mellanrum upp resonemang om att tiden skulle vara "orättvist fördelad", senast i en kulturkrönika i DN av regissören med mera Stina Oscarsson.

Oscarsson gör som många andra misstaget att blanda ihop kvalitet och effektivitet. Det är inte automatiskt så att det som går fort också blir bra; ibland är det ena viktigare än det andra. Men problemet många skapar för sig själva är att tro att saker alltid blir bättre om man helt enkelt försöker göra saker liiiite bättre än innan. Men verkligt genomgripande utveckling sker sällan genom små, ständiga förbättringar (även om det alltid är viktigt även att försöka bli lite bättre). Den viktigaste faktorn för utveckling är att våga göra annorlunda.

En person som har exakt lika många minuter att förfoga över som Stina Oscarsson är MIchael Dahlén. Han är professor vid Handelshögskolan i Stockholm, och särskilt inriktad på konsumentbeteenden. Som en del av sin utveckling har han prövat på att byta ut vanor. Det har givetvis förändrat Dahléns tillvaro, och det som förändrat tillvaron är att han gjort andra saker snarare än att han gjort saker annorlunda.

Ett tips inför det 2016 som inte längre väntar runt hörnet, utan faktiskt är här just nu, det är därför att våga göra annorlunda. För om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått.

Ska man då helt nonchalera möjligheter till små förbättringar?
Inte alls, ständig förbättring av det vi gör är också nödvändigt. Men världen blir inte bättre bara genom att vi till exempel bygger effektivare förbränningsmotorer. Det behövs också modernare teknik som genom förändring kompletterar förbättring. Det enda kan inte utesluta det andra.

Inför det nya år som just börjat känns det som att just nytänkande och omprövning är viktigare än på länge. Men då gäller det också, som sagt, att hellre göra rätt än att göra fort.
-----
*Jodå. Jag vet att det är 366 dagar just i år, och jag vet att det beror på att dygnet  egentligen är 23 timmar och 56 minuter långt. Men ibland kan effektiv användning av tid handla om att bortse från obetydliga detaljer - om de är just obetydliga.

Sans och balans

Min gode vän och tidigare kollega Christian Gustavsson skriver klokt i dagens nummer av Corren, och får dessutom understöd i en krönika av förra kulturministern och Timbrochefen Cecilia Stegö Chiló. Debatten om migration, integration och flyktingmottagande verkar alldeles ha tappat proportionerna. I grunden skriver nog dessa båda mig närstående debattörer och skribenter vad rätt många utanför den polariserade debatten "egentligen" tycker.

Man ska vara försiktig med att tolka opinioner. Det är på tok för vanligt att folk i allmänhet tror att alla tycker likadant - nämligen som de själva. Så är det oftast inte. Vi har alla en förmåga att lyssna in våra egna värderingar i det som vår omgivning säger till oss. Kaka söker maka.

Vi vet sedan länge att svenska folket har en ganska generös inställning till invandring. Det mäts noga varje år av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Men vi det också, från liknande mätningar, att skepsisen är stor inför den ganska misslyckade integrationspolitik som förts under årtionden. På tok för många invandrare som kommer till vårt land står utan arbete, och bostadspolitiken som var tänkt att jämna ut levnadsförhållanden har i stället blivit starkt segregerande.

Alltså borde det vara dags att göra något åt de sakerna. Men den politiska debatten ägnas, kanske inte oväntat åt de mest akuta och överhängande problemen: att miljontals människor bokstavligen står på Europas tröskel.

Alternativen i svensk politik är naturligtvis inte att vi stänger gränserna eller tar emot varenda en som ens funderar på att komma till vårt land. Det rimligaste alternativet är självklart att vi, med en bevarad öppenhet emot omvärlden, ser till att vi kan hantera dem som söker sig till vårt land och att vi har rimliga och kloka förutsättningar på alla områden.

För den som pläderar för öppenhet och rörlighet måste givetvis inte automatiskt vara "naiv", och den som tror på en viss stramhet när det gäller villkoren för migration måste inte vara rasist. Det finns fortfarande några som kan hålla två tankar i huvudet. Gustavsson och Stegö Chiló är två av dem.

Systemkollapsen

Den rådande flyktingkrisen parat med en intressant artikel i senaste numret av Dagens Samhälle väcker intressanta funderingar.
Trycket av asylsökande kan ingen ha missat. Förmodligen har ingen heller missat den lite knepiga demografiska utvecklingen i vårt land. Det är den senare, eller i vart fall några av dess konsekvenser, som Dagens Samhälle skildrar.
Befolkningen minskar i stora delar av vårt avlånga land. En allt större del av oss som bor här bor i någon av de mest tätbefolkade regionerna: Mälardalen, Göteborg/Halland, Skåne och Östergötland. Därtill växer befolkningen i ett antal universitetsorter som Växjö, Umeå och Karlstad. I andra delar av landet minskar befolkningen.
Det är också i tillväxtregionerna som de som nu söker sig till vårt land vill bosätta sig, inte i skogslän med åldrande och krympande befolkning. Det beror knappast på att de inte gillar skogen och tystnaden - i så fall hade de nog inte sökt sig till vårt land - utan för att de vet hur svårt det kan vara att försörja sig i kommuner som Överkalix eller Laxå. Det är också därför som befolkningen sjunker i dessa och många andra kommuner.
Men det visar också att migration och tillväxt går hand i hand - och att integration och tillväxt gör det. Och medan problemen på både det ena och det andra området tornar upp sig, så tycks politiker i flera läger leva efter principen "om vi gör som vi gjort, så blir det säkert bra".
Men om man gör som man har gjort, så kommer det också att gå som det har gått.
Det behövs alltså reformer, men inte vilka reformer som helst.
I sitt berömda "Uppsalatal" 1980 sade Gösta Bohman bland annat följande:

Det får inte bli så, att vi i krisens tecken proklamerar reformstopp. Tvärtom måste vi mer intensivt än någonsin gå in för att reformera samhället. Reformer är inte liktydligt med socialdemokratisk politik. [...] De reformer som vi behöver i dagsläget är sådana som öppnar samhället, där det är alltför slutet, och frigör människor, där de är allt för bundna.

Det citatet är värt att tänka på även idag.

Avfolkning av glesbygden är inte ödesbundet. Men i det politiska sammanhang vi sedan länge befinner oss i vårt land, är den rådande utvecklingen knappast en slump. Så länge Sverige kombinerade en stor jord- och skogsbrukssektor med ett bruksorienterat industrisamhälle gick det alldeles utmärkt. Dagens tjänste- och kunskapssamhälle formar andra betingelser. Men samhällsbyggnadspolitiken är kvar i jordbruksbygderna och bruksorterna.

Därför behöver orter som Laxå och Överkalix inte mer av den politik som inte fungerar. De behöver något nytt. De behöver reformer. Sådana reformer skulle inte i första hand syfta till att tvinga människor att bo kvar med en konstlad arbetsmarknads- och bidragspolitik. Den borde i första hand locka driftiga människor att flytta dit, med en allt annat än konstlad skatte- och näringspolitik

Att se framåt

Nej, kära vänner (och antagonister) i regeringspartierna. Det är ingen vid sina sinnens fulla bruk som tror att ni plötsligt blivit rasister för att regeringen hastigt infört stramare regler för migration. De flesta av oss som följer politiken och är intresserade av samhällsfrågor är klara över var ni står. Rätt många r rent av ganska klara över de skillnader i synsätt som finns både inom och mellan partierna i regeringen.

Samma förhållande råder inom - och mellan - de borgerliga partierna. Att det växer fram förslag om att skärpa lagar och regler inom migrationens område är kanske inte så konstigt när situationen förändras dramatiskt på kort tid.

Därmed finns sex partier som klart och tydligt förstår att en del av politikens villkor heter ansvarstagande, och att det ibland innebär att man snällt får förhålla sig till en verklighet som inte alltid låter sig anpassas till idéer och värderingar.

Utöver dessa sex partier med erfarenhet av regeringsansvarets mödor finns också ett parti, som nu jublar över resta murar och sänkta gränsbommar. Detta parti har aldrig haft något till övers för öppenhet och rörlighet och försöker nu självklart vinna poäng på den akuta situationen. Det ha de inget för. Vi ska minnas att Sverigedemokraterna hade exakt samma inställning när dagens flyktingström bara var en liten rännil i jämförelse. SD har helt enkelt aldrig gillat att människor söker skydd i andra länder. Och de har aldrig gillat fri rörlighet och öppna gränser.

Men aldrig någonsin har heller kampen för att riva murar, öppna gränser och bejaka rörlighet varit viktigare. Mitt parti, moderaterna, inledde kampen för Sverige i Europa redan på 50-talet, och många av oss är fortfarande besjälade av samma ideal. Vi har sett murar falla och gränser överskridas, och vi vet vad som händer med människor som kan röra sig fritt, Vi tror på denna fria rörlighet inte bara för människor, utan också för varor och tjänster, för idéer och ideal, för ordet och tanken lika väl som för människorna och frukterna av deras arbete.

Ni behöver inte urskuldra er med texter på Facebook. Men ni kan visa att ni står för era ideal genom att agera för ett friare och öppnare samhälle även i morgon och i övermorgon. Och ni kan skapa förutsättningar för att fler kan söka sig till vårt land och finna en försörjning. Politik skapar möjligheter, nu mer än någonsin. Men det måste också vara rätt politik om möjligheterna ska komma på plats.

Same but different

Än en gång har en statlig utredning satt tänderna i hur svensk sjukvård ska organiseras. Den här gången hette utredaren Måns Rosén, ett namn som är väl känt och mycket respekterat i svensk sjukvård. Rosén har gjort ett gediget arbete på kort tid och presenterat en intressant analys av läget i svensk sjukvård. Det är analysen mer än något annat som gör Roséns utredning läsvärd.

Men nu fungerar svensk sjukvård, och debatten om den, en gång för alla som den gör. Rosén, således statlig utredare, har givetvis en massa förslag om vad som kan förändras - i en sjukvårdsorganisation som består av självstyrande landsting. Visserligen föreslår Rosén att dagens 21 landsting ska bli färre (och det är han ju inte ensam om) men rollfördelningen mellan statlig och regional nivå ska bestå. I allt väsentligt, i alla fall. Om landstingens inre liv har Rosén dessvärre mycket lite att säga.

Det ska tilläggas att det inte är första gången som staten utreder sjukvården och liksom någonstans på vägen kommer på att sjukvården inte är statlig. Jag vill också betona att jag inte har någon kritik emot Rosén och hans utredning - de har gjort ett bra arbete. Däremot kan man fundera över vilka förutsättningar som ligger till grund för utredningen och dess slutsatser. Direktiven skrevs under förra mandatperioden, med Alliansen i regeringsställning.

Några riktiga, konkreta strukturgrepp innehåller utredningen nämligen inte - för det kan den inte göra. Den ger egentligen goda råd till dagens (21 landsting) och förmodligen morgondagens (sex regioner) sjukvårdshuvudmän. Flertalet av dessa goda råd är faktiskt inte raketvetenskap för oss som sysslar med sjukvårdsadministration och dito -politik.

I stark förkortning (utredningen är på drygt 250 sidor med bilagor) skriver Rosén och hans medarbetare följande:

• Gör om dagens Rikssjukvårdsnämnd
• Slå samman landsting
• Nivåstrukturera sjukvården
• Öka specialiseringen
• Volym (t ex fler operationer) ger bättre kvalitet

Om detta finns en del att kommentera.

Rikssjukvårdsnämnden har fått kritik för sitt omständliga arbetssätt. Arbetsformerna har ständigt diskuterats under de åtta år nämnden funnits. Det Rosén nu i praktiken gör är att ändra en aning i dess instruktioner och sammansättning - vilket kanske visar både att den behövs och att uppgiften är svår.
Regionfrågan har diskuterats ännu längre än dagens modell för rikssjukvård. Att landstingen ännu inte slagits samman - och än mindre slagit samman sig själva frivilligt - kanske stämmer till någon eftertanke.
Nivåstrukturering är lättare att säga än att göra. Och det är ändå ett ganska krångligt ord.
Specialisering och volym är en närmast självklar väg till bättre kvalitet, medicinska resultat och effektivitet i sjukvården. Just därför vore det kanske på plats att fundera över varför mer inte händer.

Vad är då problemet?

Roséns utredning rör faktiskt vid det, men är uppenbarligen känsliga nog att inte gå rakt på sak. I ett resonemang kring sjukvårdens olika intressenter resonerar utredningen om patienter, medicinsk profession, medborgare och landstingspolitiker. Om de senare skriver Rosén och hans utredning att de "har i många fall valt att arbeta politiskt för att förbättra samhället". Min kommentar är att jag inte känner någon som engagerat sig politiskt som inte vill åstadkomma ett bättre samhälle. Däremot kan vi ha olika utgångspunkter för det arbetet - och olika bilder av hur ett bättre samhälle ser ut.

Det finns den bred enighet i svensk samhällsdebatt om att svensk sjukvård ska finansieras solidariskt via skatten och ges till alla invånare efter behov. Den enigheten behöver värnas. Om landstingspolitikers uppgift sedan vore att säkerställa just detta - solidarisk finansering av behovsstyrd vård - så vore många problem ur världen. Den sjukvårdspolitiska debatten skulle då också handla om mål, politiska prioriteringar och hantering av målkonflikter. Men det är inte vad en landstingspolitikers vardag handlar om.

Landstingspolitikens livsluft är nämligen själva vårdproduktionen, alltså det där som proffsen är bäst på. Svensk sjukvårdspolitik (tro mig, jag har prövat) består i hög grad av hur och betydligt mindre om vad. Det är det som gör att landstingspolitiker kan ägna månader åt att diskutera var en viss typ av operationer ska utföras - men knappt någon tid alls åt att resonera om vilken kvalitet som är rimlig att kräva. Här skulle den svenska sjukvårdspolitiken behöva ett strukturgrepp.

Skälet till detta är enkelt. Vi tar alla kvalitén på vår svenska sjukvård för given - och vi har högt förtroende för den. Men eftersom kvalitetsdata inte redovisas och används som de borde, så får vi ingen politisk diskussion om kvalitetsfrågor. Medborgarna, politikernas uppdragsgivare, som tar kvalitén för given, blir naturligtvis upprörda när vården koncentreras - om det innebär att deras lokala sjukvårdsinrättning försvinner. Varefter lokala landstingspolitiker bums ställs till svars. Inte för att de inte upprätthåller vårdkvalitet utan för att de prisger den lokala sjukvården.

Patienterna, om man med det menar de olika patientföreningar som brukar representera patientintresset, är väl medvetna om problemet. Den breda allmänheten är (enligt min erfarenhet) det inte, eftersom frågor om vårdens kvalitet diskuteras och blottläggs för lite. Medierna ägnar liten energi åt att beskriva och förklara förhållandet, och är i stället koncentrerade på enskilda händelser som tillåts sätta bilden. Det är då sällan den patient som efter en komplikationsfri vårdprocess skrivs ut frisk och tacksam som får komma till tals.

Det verkligt tråkiga är att Rosén i slutet av sin utredning närmast i förbigående närmar sig en riktigt intressant lösning, nämligen att använda kvalitetsdata i mycket högre grad än idag. Vi vet en hel del om kvalitén i svensk sjukvård - och med ganska enkla medel skulle det gå att veta ännu mer. Om vi lade mer kraft på att analysera resultat och utfall av sjukvården i stället, så skulle mycket av det Roséns utredning vill åstadkomma förmodligen falla ut av sig själv.

Ingen vill bli vårdad på ett sjukhus med dåliga medicinska resultat. Problemet är att dagens organisation och politiska styrning av svensk sjukvård mer eller mindre tvingar oss till det. Om landsting/regioner, oavsett antal, ska vara huvudmän för svensk sjukvård så måste landstingen också ta ansvar för nödvändiga strukturförändringar. Staten kan utreda och peka - men staten kan inte göra.

Klass mot klass, och...

Det vari ju bra att Uppsalabor Mot Rasism (UMR) och dess ordförande Sara Maliki backat från sitt märkliga hanterande av manifestationen mot rasism. Att minnas Kristallnatten, eller Novemberpogromerna som de också kallas, utan att ha med judarnas situation är minst sagt besynnerligt. Vi får givetvis tro ordförande Mailiki både när hon ber om ursäkt och när hon hävdar att hon inte kände till innehållet i evenemangstexten - även om det verkar lite udda att en ordförande inte är orienterad om en så pass central text.

Sara Maliki har kanske också lämnat tiden i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, bakom sig. Där var hon tidigare höggradigt aktiv - och SUF är knappast en organisation som lägger fingrarna emellan när det handlar om konflikten mellan Israel och Palestina. SUF har genom åren tagit mycket tydlig ställning för palestiniernas sak. Om det påverkade förberedelserna inför måndagens aktiviteter är svårt att säga, men det är besvärande att UMR inte hade bättre koll på sina uttalanden.

Hela historien visar dessutom varför vänstern inte bedriver en trovärdig kamp emot rasism. Ända sedan Marx bygger ju vänsterns världsbild på motsättningar. Motbilden till kampen mellan klasser, kön, raser eller andra sociala konstruktioner är givetvis den liberala/konservativa bilden att vi människor är lika inför varandra och att det är motsättningarna som ska bekämpas, inte olikheterna.

Som Marx (eller var det Lenin?) uttryckte det: Det sista kapitalisten säljer är det rep, i vilket vi skall hänga honom.

Flamma stolt

Idag är det allmän flaggdag till minne av Gustav II Adolf. Jag tycker det är självklart att hissa flaggan idag.

Jag gör det för att det känns viktigare än någonsin att manifestera gemensamma värden och att ge uttryck för nationalkänsla när den är som bäst. Gustav Adolfsdagen är, till att börja med, en bra dag att göra det på.

Många tror att Gustav II Adolf var en storvulen, chauvinistisk krigarkung, och visst förde han krig på det sätt man brukade på den tiden. Men han var också en stor omdanare vars insatser bär spår ända in i vår tid.

Gustav II Adolf gjorde Sverige mångkulturellt. I hans arméer stred holländare, skottar, tyskar, finnar, italienare (fast Italien som land fanns inte då) och fransmän. Hans fälttåg ledde till att Sverige införlivade ingrer, liver, polacker och tyskar, vilket gjorde att Sverige under stormaktstiden var ett land där många kulturer levde tillsammans och många språk talades. Han öppnade Sverige för arbrtskraftsinvandring från Vallonien och Holland, vilket ledde till ekonomiskt uppsving.

Han tryggade dessutom Uppsala universitets ekonomiska ställning för lång tid framåt och bidrag därmed till vårt lands kulturella utveckling. Och han gjorde mycket annat som inte ryms att nämnas här.

Han är, med andra ord, en konung värd att hylla. Vi som ska hylla honom är alla vi som tror på ett mångkulturellt och tolerant Sverige där alla får tycka och tänka vad de vill, men där det också finns plats för andra än vi som är födda inom landets gränser. Därmed är vi många som har skäl att hylla Gustav Adolf den Store.

Det är som sagt viktigare än någonsin, för gemensamma värden är hotade - och det från flera håll. Hoten kommer från dem som i namn av någon sorts missriktad "svenskhet" vill använda påhittade hotbilder och falska rykten för att stoppa den fria rörligheten. Människor med dessa värderingar bygger inte sin berättelse på det som är gemensamma svenska värden. Tvärtom.

Men hoten kommer också från dem som vill formulera om den gemensamma berättelsen om fri rörlighet och öppenhet parat med respekt för lagar och gemensamma värderingar. Sverige ska vara ett land där lagar och regler gäller lika för alla, och där samhället markerar emot dem som bryter emot dessa gemensamma lagar. Idag är det lika viktigt att markera emot det ena som emot det andra.

Jag är stolt över att vara svensk. Jag är stolt över vår tradition av öppenhet och humanism, och jag vänder mig emot alla krafter som från olika extrema vinklar vill förstöra våra gemensamma värderingar, normer och traditioner. Därför flaggar jag när det är allmän flaggdag. För att jag är stolt över att leva i ett av världens bästa länder, och för att jag vill markera emot värderingar jag inte delar.

I klaveret igen

Jag älskar public service.
I själva verket älskar jag public service så mycket, så att jag vill att de ska göra sitt jobb. De ska vara en kritiskt granskande röst som klarar av att hålla en rågång mellan opinionsjournalistik och förmedling av fakta. Dessvärre händer det att detta avgiftsfinansierade mediekonglomerat trampar fel.

Nu har de gjort det igen. En sakuppgift som hade tagit trettio sekunder att kolla missades. Det är alltså svårt att hitta ursäkter för klavertrampet. Det inträffade dessutom i en situation så laddad av samhällsdebatt och svåra avvägningar, att alla varningsklockor borde ha börjat ringa på en gång.

Maria Persdotter är forskare i urbana studier vid Malmö Högskola. Men inte nog med det. Persdotter heter också en styrelseledamot för Vänsterpartiet i Malmö, som av en händelse också är politiskt drivande i urbana frågor. På partiets lokala hemsida uttalar hon sig också mycket tydligt som just vänsterpartist - och drivande i fråga om stöd för bosättarnas sak.

Det står givetvis Persdotter fritt att göra och säga vad hon vill. Det är inte det jag kritiserar. Men att de journalister inte gör en bättre kontroll av vem det är de intervjuar sänker givetvis trovärdigheten för berörda medier, i detta fall SVT.

Får man verkligen vara så slarvig? Borde inte den Maria Persdotter som intervjuas kollas i alla fall en aning närmare, till exempel genom en snabb googling?

Svaret på den frågan finns i de etiska reglerna för press, radio och TV. Inte minst punkt två. Där ges följande uppmaning till den som vill kalla sig professionell journalist: "Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer".

Just det. Om en person ställer sig framför en TV-kamera med vidhängande reporter för att uttala sig i en av de mest brännande frågorna just nu, så är det minsta man kan begära av en professionell journalist att vederbörande i alla fall kollat källan lite, lite närmare.

Den fråga som SVT nu borde svara på är om orsaken är slarv (det vill säga bristande professionalism) eller om det fanns andra motiv för att presentera Persdotter som forskare. Tilläggas kan att bortförklaringar av typen "hon uttalade sig som..." går bort totalt. Persdotter finns rikligt representerad exempelvis på öppna sidor på Facebook, och frågan är på tok för politiskt infekterad för att slätas över med bortförklaringar.

En ursäkt och en rättelse vore med andra ord på plats. Men jag tillåter mig att tvivla och hoppas jag har fel.

Ett Sverige som håller samman

Vi som bor i Sverige har förmånen att leva i ett världens mest jämställda länder. Sverige hamnar i toppskiktet i alla tänkbara undersökningar när det handlar om inkomstfördelning, välstånd, öppenhet och likartade levnadsvillkor.

Vi har dessutom ett skattetryck som hör till världens högsta. Ungefär varannan krona som svensken tjänar passerar genom politikers händer. Om detta råder inte heller himmelsvid skillnad. Under åtta år med Alliansen som ansvariga för landets välmåga sjönk visserligen skattetrycket. Men det handlade inte, som man skulle kunna tro av debatten, om en halvering eller ens om några tiotals procent. Sveriges skattetryck var som högst 1990 (49,9 procent) och sjönk mellan 2006 och 2014 från 46 till knappt 43 procent. Till det ska läggas att skatteinkomsterna steg under samma tid. Lägre skatter ökade mängden utfört, och därmed beskattningsbart arbete. Viljan att betala skatt ökade.

Sverige är dessutom ett av världens absolut mest sammanhållna länder. Tilliten är hög, både mellan människor och till olika institutioner. Sverige är helt enkelt ett land som består av människor som trivs tillsammans och har en gemensam uppfattning om denna gemenskap.

Detta är en av de viktigaste orsakerna till framgångssagan Sverige.

Det är inte samma sak som att alla har det exakt likadant. Människor finner sig i olika levnadsförhållanden, för man vet att de bygger på rättvisa och jämlikhet. Vi har tillsammans lyckats bygga ett samhälle för alla, i ordets bästa mening. Alla har det bra, men det finns också utrymme att forma en egen tillvaro.

Mycket talar för att de här faktorerna hör ihop. Jämlikheten, öppenheten och rörligheten skapar en total känsla hos människor av att frihet och rättvisa kombineras ovanligt väl. Om vi kan hålla ihop den ekvationen så kommer Sveriges framgång att fortsätta.

Men det är en framgång som hotas, och det från ett aningen oväntat håll. De politiska krafter som drivit fram ett skattetryck i världsklass är helt enkelt inte nöjda. Att det bidragit till ett ovanligt sammanhållet och öppet land räcker liksom inte. Dessa krafter vill driva utvecklingen ännu längre utan att fundera över konsekvenserna.

Aftonbladets Fredrik Virtanen hör till dem som inte är nöjda. I hans ögon finns det mer att göra med skattetrycket. Mycket mer. För att rättfärdiga sin ståndpunkt drar sig inte Virtanen för att beskriva världens mest jämställda land som ett brutalt klassamhälle där horder av fattiga dukar under för trycket av det oanständiga välståndet hos några få. Och lösningen är som vanligt enkel. Genom att beskatta några ansiktslösa miljardärer bara lite hårdare, så kan Sverige förvandlas från stenhårt klassträsk till egalitärt paradis.

Men Virtanen och hans åsiktsfränder till vänster (rätt långt till vänster, för den delen) bör besinna sig. För deras retorik känns igen även från annat håll.

I vänsterns retorik är det "miljardärerna" som kan demoniseras, och som med skenbart rättfärdig politik kan fås att "betala för" vad som beskrivs som ett bättre samhälle. Skattetrycket, redan i världstopp, beskrivs som en Quick-fix som löser det mesta.

I en annan retorik är det andra grupper som pekas ut, och som genom några snabba och enkla manövrer kan hanteras så att alla tänkbara samhällsproblem och orättvisor försvinner. Likheten mellan resonemangen är slående. Skillnaden är at de senare argumenten frodas på obskyra webbsajter, medan klappjakten på "rik överklass" pågår på Aftonbladets ledarsida.

Sverige ska vara ett land som håller samman. Sverige ska vara ett rikt och öppet land där alla har goda levnadsvillkor - men också möjlighet att förkovra sig. det kräver en saklig politisk debatt där vi låter bli att demonisera människor indelade i grupper. Alltid.

Efter samordnarna: kommissioner

De senaste årens modefluga i politiken har varit Samordnarna. Hur många som nu finns har jag ingen aning om, men inrättandet av dem har brukat gå till på likartat sätt. Någon får syn på ett samhälls problem och reser krav på en politisk lösning. Och eftersom politiker, i dagens blixtsnabba medieklimat, aldrig kan stå handfallna - så har lösningen länge varit den samma: man tillsätter alltså en Samordnare.

Exakt vad denna Samordnare sedan ska uträtta brukar inte vara lika kristallklart. I regel ges vederbörande ett lagom luddigt uppdrag, lagom lång tid för att utreda problemets åtgärdande, och sist men inte minst lagom mycket resurser och mandat för att vara intressant och spännande ett tag, men ofarlig när det kommer till konkreta resultat.

Med tiden har dessa Samordnares antal för övrigt vuxit till en numerär som gör det angeläget att ställa frågan om det inte vore dags att engagera en Särskild Samordnare för att samordna alla dessa Samordnare.

Nå, samordningsväsendet (som inte på något sätt ska förväxlas med det mer klassiska utredningsväsendet) har nu fått sin efterföljare. Eftersom Samordnarna tydligen inte levererar, i alla fall inte det som vore ändamålsenligt, så behövs något mer.

Det är därför vi har fått Kommissioner.

Det gäller först och främst att vara klar över skillnaden.

En Samordnare städslas av berörda politiker, till exempel en minister. Vederbörande ska utföra någon del av ministerns arbetsuppgifter som ministern inte vill ta i själv eller anser sig ha medarbetare på departementet som kan klara av saken.

Kommissioner, däremot, är något som engageras av dem som till slut tröttnar på att Samordnaren inte fixade den handlingskraft som vi i normalfallet kan vänta oss av berörd, förtroendevald politiker. Därför består Kommissioner sällan av människor från Politikens led, utan snarare av alla de där som brukar ha synpunkter på Politikernas värv - utan att för ett ögonblick ens tänka tanken att de själva skulle ge sig in i något så gudsförgätet och otacksamt som att själv ta på sig ett politiskt förtroendeuppdrag.
....
Samtidigt med denna utveckling ser vi att förtroendet för politiska företrädare sjunker. Regeringens popularitet minskar, och det utan att det rimliga alternativet, oppositionen, i motsvarande grad lyckas generera ökande stöd. Partiledarnas förtroende är i botten. Kan där finnas ett samband? Kan det vara så, att väljarna av sina valda företrädare väntar sig något som tycks vara en bristvara i dagens politiska landskap. Nämligen handlingskraft.
....
Med andra ord: förskona oss, och samhällsmaskineriet, från alla dessa samordnare och kommissioner. Men förskona oss också från förtroendevalda politiker som inte själva kan visa vägen och peka ut vad som ska göras för att lösa samhällsproblem, utan som ständigt gömmer sig bakom andra för att slippa något så obehagligt och farligt som att behöva ta ansvar för egna handlingar och beslut.

Politikens svåraste stund

Det finns en organisation på vänsterkanten som kallar sig för "Allt åt alla". De driver idén om klassamhällets avskaffande och gör det genom att - på sitt sätt - sätta fingret på vad de upplever som "orättvist".

Problemet med ett sådant resonemang är att det inte finns något objektivt sätt att värdera vad som är rättvist. Även om vi ofta kan bli ganska överens om vad som är och inte är rättvist, så är begreppet till syvende och sist subjektivt. Det vet, om inte annat, var och en som har haft syskon.

För den som ger sig in i politiken blir detta snabbt uppenbart. Politik kan aldrig gå ut på att ge "allt till alla", även om det finns politiker som älskar att vara alla goda gåvors givare. Problemet med sådana politiker är att de glömmer en sak. Det är någon annan som betalar.

Politik handlar om att göra prioriteringar och att lösa målkonflikter. Politik innebär att begränsade resurser ska fördelas till nära nog oändliga behov. Men allt för många politiker saknar det civilkurage som krävs för att säga det som ibland är nödvändigt: "Nej. Pengarna räcker inte. Vi kan inte göra den prioriterimgen. Det finns annat som måste gå före".

Men höjda skatter kan ju finansiera ökad välfärd, invänder kanske någon. Och det stämmer, men ett ökat skatteuttag betyder inte bara att kommunen får lite mer resurser till gemensam välfärd. Det betyder också att de invånare som har lägst inkomst drabbas allra hårdast av ökad skattebörda. Med andra ord är det inte heller särskilt rättvist att alltid lösa resursproblem genom att höja skatten. Man måste prioritera.

För några år sedan sändes TV-serien Vita Huset. I ett avsnitt tvingades presidenten tillfälligt avgå, och ersattes av en lika tillfällig vicepresident. Efter några dagar med tuffa och krävande beslut frågar den tillfällige presidenten sina rådgivare: "when does the fun part begin?" Frågan är lätt att förstå - men politik bygger inte särskilt mycket på "The fun parts"; politik handlar om att prioritera.

Att prioritera är alltid svårt. Når det dessutom handlar om människors välfärd blir det extra svårt - men det måste göras. Då är den skickligaste politikern inte den som löser sina problem genom att med skenbart enkla och kortsiktiga lösningar skapa större svårigheter på sikt utan den som lyckas med att hålla ihop stridiga viljor och samla majoritet för tuffa men nyttiga beslut.

Politiken kan aldrig ge allt åt alla. Bra politiker lovar inte mer än de kan hålla - och har dessutom förmåga att stå för sina beslut även om det blåser snålt. De bästa politikerna vågar dessutom erkänna fel och brister, fokuserar framåt och ser till att skapa ett gott samhälle med plats för alla.

Så kan krisen vändas

Larmrapporterna från Akademiska sjukhuset, och från länets sjukvård, duggar tätt. Köerna växer, ekonomin är i oordning och personalen räcker inte till. Det är lätt att förstå att många undrar vad som pågår. Situationen är visserligen inte ny, men under senare år har utvecklingen ändå gått åt rätt håll även om bristen på sjuksköterskor varit problematisk.

Många av de problem som Akademiska sjukhuset idag lider av är mer eller mindre ideologiskt betingade. Inte så att en privatisering av sjukhuset skulle hjälpa, men väl att sjukhuset har ett uppdrag som är så omfattande att det nära nog är omöjligt att klara av.

Akademiska sjukhuset är ett av landets fyra största universitetssjukhus med ungefär 1000 vårdplatser och drygt 8000 anställda. det är siffror som låter imponerande men som också är en del av sjukhusets öde. Till bilden av Akademiska ska också lägga att det ingalunda är ett sjukhus i djupaste kris. Tvärtom rankas Akademiska sjukhuset mycket högt i jämförelser mellan landets sju universitetssjukhus. Nya behandlingar utvecklas ständigt, och sjukhuset är ledande båre i Sverige och internationellt. Akademiska är ett universitetssjukhus i världsklass.

Men - och det är ett viktigt men - Akademiska sjukhuset är också ett av landets största länssjukhus. Med drygt 8000 anställda och cirka 1000 vårdplatser. I sin funktion som länssjukhus för Uppsala län är Akademiska sjukhuset lite drygt dubbelt så stort som sina motsvarigheter i exempelvis Västerås, Gävle eller Karlstad. Till någon del beror det på att Uppsala län växer snabbt (och idag är landets femte mest folkrika län), men ännu mer beror det på att Akademiska sjukhusets ansvar för att ge vård till länets invånare är större än i andra jämförbara län.

Alltså: Akademiska sjukhuset ska både vara ett stort universitetssjukhus med ansvar för högt specialiserad vård, utbildning och forskning. Samtidigt är det länssjukhus för ett stort och växande län. Inget annat sjukhus i Sverige förenar i samma utsträckning dessa svåra uppgifter. Det gör att vården som ges på sjukhuset är svårt att styra och svår att budgetera. Fråga mig; jag har prövat.

Nu är gränsen mellan den vanliga "bassjukvården" och den mer avancerade specialistvården inte enkel och glasklar. Ett universitetssjukhus behöver också en hel del grundläggande sjukvård; det ingår i uppdraget som forsknings- och undervisningssjukhus. men under lång tid - långt före Alliansens valseger 2006 - har grundregeln varit: in med så mycket som möjligt på Akademiska för att skapa en så stor bas som möjligt för utibldning och forskning. Det var en grundregel som säkert fungerade när Uppsala län av mycket mindre och den högspecialiserade vården något mindre högspecialiserad än idag. Utvecklingen har nu sprungit ifrån den grundregeln, och sjukhusets ägare landstinget behöver tänka nytt.

Det gjorde också Alliansen i den strategiska långsiktsplan som togs fram 2013. Tyvärr kastade den nya majoriteten denna plan in papperskorgen - och försatte Akademiska i den situation där sjukhuset nu befinner sig.

Vad behövs då för att hamna rätt?

Jag tror att både ekonomin och sjukvården skulle må bra av ett lite smalare men vassare uppdrag för Akademiska. Det som kan göras någon annanstans kan flyttas ut från sjukhuset, och det som behövs för att vara ett ledande universitetssjukhus ska vara kvar och få bästa möjliga förutsättningar, till exempel moderna lokaler och bra utrustning.

Några konkreta åtgärder:

• Andra utförare kan ta hand om sådan vård som avlastar den mest specialiserade vården.
• Det kan vara privata specialister inom exempelvis ögon- och öronsjukvård, ortopedi eller enklare kirurgi.
• Det kan också vara landstingets egna verksamheter, till exempel lasarettet i Enköping och Vårdcentrum i Tierp och Östhammar. Dit kan inte minst den så kallade närsjukvården för dem med störst medicinska behov lokaliseras.
• Sist men inte minst kan länssjukvården i kringliggande län användas för att erbjuda vård till invånare i Uppsala län. genom att riva länsgränser blir samarbetet bättre. Den som bor i Skutskär kan exempelvis erbjudas sjukhusvård i Gävle.
• Stäng absolut inte Närakuten på Samariterhemmet! Överväg i stället ytterligare två närakuter, exempelvis i Gränby och/eller Flogsta.

Dessa, och andra, åtgärder skulle leda till att Akademiska sjukhusets uppdrag blev tydligare och mer överskådligt, och dessutom kunna bidra till att uppdraget inom utbildning och forskning stärks. Universitetssjukhuset kan bli ett nav i en "universitetssjukvård" som sträcker sig utanför sjukhusets nuvarande tomtyta.

Det skulle dessutom spara en hel del pengar om det gjordes rätt. Vi vet idag att vården på ett universitetssjukhus är ungefär tio procent dyrare än när samma vård ges på andra kliniker. En utlokalisering av ungefär en femtedel av verksamheten skulle därmed spara ungefär två procent av de totala vårdkostnaderna - vilket händelsevis är ungefär den nivå på underskotten som Akademiska brukar drabbas av.

Den utlokaliserade femtedelen skulle däremot inte alls hota sjukhusets existens som universitetssjukhus; tvärtom! Det motsvarar grovt sett det ökade uppdrag för länssjukvård som följt av Uppsala läns befolkningsutveckling bara sedan millennieskiftet! Den minskade volymen - som man alltså idag har svårt att ens klara av - skulle dessutom kunna bytas emot ett närmare samarbete kring utbildning, forskning och utveckling med de aktörer som skulle vara berörda. Alla skulle vinna på en sådan utveckling.

Situationen för universitetssjukvården är alltså inte så nattsvart som man kan tro. men om man fortsätter att göra som man gjort, så kommer det också att gå som det har gått. Spilld mjölk ska man inte gråta över, men att gå i från den strategiska plan som togs fram förra mandatperioden var ett misstag. det misstaget ger nu avtryck i ekonomi, i väntetider till vården och i en allt tyngre arbetssituation för vårdens anställda. Det är hög tid att byta riktning.

Den verkliga skadan

Nej, jag tror inte som kulturnämndens förra ordförande i Uppsala Eva Edwardsson att någon tänker förstöra Erik Krikortz konstverk i Carolinabacken. Däremot är det helt uppenbart att ett politiskt inlägg om samtidskonst, som ofta är just politisk, är ytterst provocerande för kulturlivets makthavare. och som före detta makthavare vet jag när man blir provocerad. Det är när man i en diskussion har brist på argument.

Alltså: jag har själv inga planer på att gå lös på något konstverk. Det strider emot min grundläggande samhällssyn. Ingen jag känner umgås med sådana planer. Jag tvivlar dessutom starkt på att mitt inlägg på Facebook skulle ha en sådan påverkan utanför min egen vänkrets att det skulle vara grund för någon sorts säkerhetshot. Alltså kan vi nog avfärda att inlägget skulle vara i någon mening säkerhetshotande. Å andra sidan är inlägget uppenbart konstpolitiskt provocerande - vilket givetvis var syftet.

Det leder fram till det verkliga hotet, för allmän och enskild egendom är hotad. Hotet kommer från konstnärliga uttryck som inte drar sig för att, i konstens namn, begå kriminella handlingar.

För några år sedan producerade gatukonstnären Magnus Gustavsson, känd som pseudonymen NUG, sitt verk "Territorial Pissing". Det är en några minuter lång film som skildrar en grundlig skadegörelse av en tunnelbanevagn. Verket var ett examensarbete på en av våra mest respekterade konstskolor, visades på konstmässor och såldes senare för sexsiffriga belopp. Att slå sönder allmän egendom betraktas alltså som ett fullt legitimt konstnärligt uttryck.

Jag hoppas verkligen att Krikortz verk får stå i fred. Men jag hoppas också att all annan egendom kan se fram emot samma ljusa öde. Dessvärre vet vi att det inte blir så. även i framtiden kommer bussar, järnvägsvagnar, elskåp, bullerplank och många, många andra gemensamma ägodelar att vandaliseras i den fria konstens namn.

Mitt inlägg hade kunnat vara ett lysande tillfälle för Uppsalas makthavare i kulturlivet att markera att all form av skadegörelse, även om det sker i konstens namn, är fullkomligt oacceptabelt. Det gjorde man inte. I stället lät man sig provoceras. Krikortz verk klassades som hotat. Något motsvarande skydd har inte getts hundratals andra älskade konstverk i Uppsalas offentliga rum. Jag ska inte namnge något, av risk för att åter pekas ut som anstiftare till huligandåd.

Vad är det då som provocerar Edwardsson och kulturchefen Sten Bernhardsson? Min gissning är att det som provocerar är ifrågasättandet. Offentlig konst ska gärna vara så där lagom kittlande, och om den slår an politiskt korrekta strängar så är det bra. Att några moderater ropar "DDR-konst" piggar liksom bara upp. Men om någon på allvar ifrågasätter samtidskonstens grundvalar, då gäller det att ta till storsläggan. För tänk om ett provocerande inlägg leder till att folk börjar tänka till på allvar. Tänk om någon faktiskt undrar om det är OK att skattemedel på Konstfack används till att vandalisera tunnelbanevagnar. Eller, för att ta ett annat exempel, till att simulera allvarlig psykisk sjukdom.

Krikortz verk lär stå kvar länge. Det påverkas knappast av den aktuella debatten. Dessvärre lär vi däremot inte se något stopp för sådana konstnärliga uttryck som skadar allmän och enskild egendom. Samma politiker och byråkrater som släppt fram DDR-konsten är alldeles för rädda för att sätta ner någon fot. Att det inte sker är den verkliga skadan.

Politiker som gör

Jag fick många kommentarer om min kritik av Kjell Bergqvist vid tisdagens flyktinggala. Nu blev Bergqvist måltavla på grund av sitt onyanserade yttrande, men kritiken hade gott kunnat gälla många andra så kallade kändisar, som använder sin lyskraft till ofta rätt onyanserade - för att inte säga populistiska - utsagor om det ena och det andra.

Men det är egentligen inte det värsta. Oskicket att prata snarare än att handla har spritt sig även till politiken. Jag vet inte om det är personvalskampanjer och provvalsprocedurer eller om det är något annat som ligger bakom. Kanske har sociala medier en del av skulden. Dessvärre är media dessutom allt sämre på att avslöja oskicket.

Som förtroendevald bör man rannsakas för vad man gör snarare än för vad man säger. Sitter man i ansvarig ställning så skadar det dessutom inte om detta rannsakande sker med utgångspunkt i resultatet - snarare än vad man i förväg påstår sig vilja uträtta.

Att i vackert målande ordalag beskriva ett samhällsproblem - det må vara vårdköer, flyktingmottagande eller guppiga vägar - kan vem som helst göra. Att säga sig vilja lösa ett samhällsproblem är inte heller så svårt. Men att ta tag i ett problem, hitta en lösning, och sedan se till att lösningen genomförs - det är desto svårare.

En del av problemet handlar helt enkelt om att prat aldrig behöver få konsekvenser. Möts man av kritik är det bara att prata vidare. Handling är desto svårare. För den vars handlingar får konsekvenser kan alltid få kritik - just det, av pratare. Som kan berätta hur man borde ha gjort i stället, att det minsann hade kunnat göras utan negativa effekter och att hade kunnat bli sååå bra - om man bara hade tänkt på det som ingen visste när agerandet skulle sättas i sjön.

Vilket ingen klandrar eller granskar - för dels är det svårt att granska effekterna av pratande utan handling, dels riskerar ju den som pekar finger aldrig att utsättas för kritik för annat än just för att peka finger. Och det kan man ju alltid prata sig ur.

Därför är min rekommendation att stötta politiker som gör. Politiker som snackar finns det alltid andra som gillar.

Världen är inte enkel

Jag drar mig undan för att skriva en stund medan flyktinggalan rullar vidare på TV. Generositeten och den gemensamma viljan att hjälpa människor i nöd ett underbart uttryck för mänsklig gemenskap när den är som bäst. Ändå är jag inte glad och lättad utan mer orolig än någonsin. För bakom jublet över människors generositet lurar en fara. Det som oroar mig är tron på att världens problem får sin lösning om vi alla bara är snälla emot varann.

Världen är inte enkel! Problem går inte upp i rök av att vi alla sjunger tillsammans och håller varann i hand. Festen tar slut, även om det råkar vara en fest som handlar om kärlek och endräkt. Och när festen tar slut kommer baksmällan.

Minns ni Ian och Bert? I början av 90-talet hade vi också flyktingkris, inte riktigt av samma dignitet som nu, men inte långt ifrån. Då fanns det två lustiga figurer i svensk politik som hade enkla lösningar på nästan alla samhällsproblem. Det staplades ölbackar och sjöngs roliga visor. Det var drag under galoscherna och inte ett enda samhällsproblem var svårt att lösa. Det enda som behövdes var att "de där gamla politikerna" fasades ut och ersattes med - som partiet kallade sig - Ny Demokrati.

Jag kan förstå den som upprörs över liknelsen och över att fösas ihop med dessa figurer - men fundera en liten stund.

Vi står alltså mitt i den största och mest allvarliga humanitära kris som mänskligheten upplevt sedan andra världskriget - eller gör vi det? Om jag skriver Vietnam, Biafra, Etiopien eller Balkan; är det möjligen någon som känner igen sig? Någon som minns att det för 25 år sedan gick en mur rakt igenom Europa? Och är det nu någon som kommer ihåg situationen i Gaza? Världen har brunnit förr, och den kommer att brinna igen. Om det är något vi borde ha lärt oss av historien, så är det att komplicerade samhällsproblem aldrig är betjänta av enkla lösningar.

Det är bra att vår solidaritet och omtanke just nu riktas emot de människor som flyr från krigets Syrien. Men tro inte för ett ögonblick att problemen är borta i morgon.

Värme, omtanke och insamlade pengar är bra, det är jättebra. Men det löser inte problemen. Det faktum att vi tar emot dem är inte samma sak som att deras trauma är över. För det kommer en vardag.

De människor som kommer hit ska först och främst få sina asylskäl prövade. Många av dem kommer förhoppningsvis att få stanna. Jag återkommer till det.

Andra kan komma att få avslag. Då står vi inför ett nytt problem, för i så fall får de helt enkelt inte stanna. Då står vi där igen, i en situation där hela principen för asylsökande prövas. Den bygger på skyddsskäl, riktiga skyddsskäl.

De som får stanna är varmt välkomna. En mycket stor majoritet av invånarna i Sverige är för ett generöst mottagande av flyktingar. Men vi vet också att den svenska integrationspolitiken inte håller samma höga kvalitet som annat i vårt samhällsbygge. Alltså har vi en utmaning att se fram emot. Det är att klara jobb, bostäder, utbildning, omsorg och mycket annat. De ska lära sig svenska - och de ska komma in i vår svenska samhällsgemenskap. Det kommer att bli ganska mycket som den gråa vardagen som obönhörligen dyker upp när festen är slut.

Jag söger inte att vi inte ska ta emot dem. Jag vill bara försynt påpeka att världen inte är enkel, att alla fester har ett slut, och att jag är rädd för att samma människor som nu dansar och är glada kommer att vara samma personer som står där och pekar finger när "politikerna" (som det brukar heta) ska försöka hantera de problem som väntar - och mest av allt bara får skäll när lösningarna inte visar sig fungera. För samma människor som tycker att problemen nu är enkla att lösa - det är samma människor som kommer att ha enkla lösningar att erbjuda nästa gång.

Världen är inte enkel, och väldigt få samhällsproblem går att lösa med hjälp av enkla lösningar. Men enkla lösningar låter bra, och likheten i enkelhet är ibland påfallande, alldeles oavsett från vilket håll den enkla lösningen kommer.

Det är därför vi har förtroendevalda

Läser idag en mycket tänkvärd artikel om medborgardialog i dagens UNT. Artikeln pekar på de problem som kan uppstå om människor får felaktiga förväntningar på politiska beslutsprocesser. Det är en viktig demokratisk debatt.

Under åren som förtroendevald har jag deltagit i oräkneliga möten med männikor. De har egentligen varit av tre olika slag.

- Direkta, egna kontakter med människor i olika sammanhang; både partipolitiska kampanjer och enskilda direktkontakter.
- Opinionsmöten arrangerade med anledning av enskilda men mycket uppmärksammade frågor där ett politiskt beslut ifrågasätts av berörda medborgare.
- Olika former av arrangerade dialogmöten i syfte att hämta in synpunkter från allmänheten.

Det är lätt att få intrycket att den sistnämnda typen av möten är det vanligaste sättet för politiker att hämta in synpunkter. De som deltar i den typen av möten är också mycket ofta angelägna om att få status av att "tala för allmänheten" och ser inte sällan att dialogen ska, som det heter, följas upp politiskt.

I verkligheten är det närmast tvärtom. De personer som sluter upp när en kommun (eller ett landsting) bjuder in till olika former av medborgardialog, politikercafé eller liknande är sällan särskilt representativa för den breda allmänheten. Tvärtom. På dylika övningar ägnas åtskillig tid åt enskilda frågor och mycket lokala problem. det är inte så att frågor av det slaget saknar betydelse - men det är lätt att tanken leder fel om man låter dem stå som representativa för den breda allmänhetens åsikt.

Under de två senaste mandatperioderna har jag ägnat en hel del tid åt att knacka dörr. Det viktigaste motivet för dörrknackning är inte, som många tror, att föra ut det egna partiets budskap. Det viktigaste är att faktiskt lyssna direkt till vilka frågor människor - som inte besöker opinionsmöten eller medborgardialoger - tycker är allra viktigast.

Den viktigaste insikten från allt dörrknackande är då att människor absolut är engagerade i samhällsutvecklingen - även om de inte går på ett enda dialogmöte med kommunen eller landstingen. I stället har man synpunkter på precis allt, från färdvägen till förskolan över tillgången på butiker i närområdet till stora frågor om invandring eller planering av infrastruktur. Människor bryr sig, och de flesta tycker att politik är viktigt. Det är inte samma sak som att människor går på möten eller blir medlemmar i partier. Därmed är det stora samhällsproblemet inte om människor deltar på dialogmöten eller inte - utan hur vi som söker människors förtroende faktiskt är beredda att lyssna och ta till sig av vad de säger.

Det är därför vi som är förtroendevalda finns. Vår viktigaste uppgift är att prata med människor, inte bara om politik och framför allt inte bara om partipolitik. Men ett problem är att politiker allt mer pratar med varandra (på sammanträden och, ja, på medborgardialoger) och med dem som aktivt hör av sig, i stället för att faktiskt lyssna in vad människor har att säga.

Allt börjar med att lyssna. Men det gäller också att kunna lyssna till alla. Demokratin är inte till bara för dem som skriker högst. Som förtroendevald har man ett ansvar för att lyssna på alla. Det kräver mycket mer än att bjuda in till dialogmöten.