SVA och Livsmedelsverket blir kvar

I budgeten kommer också beskedet att två statliga myndigheter, som tidigare varit föremål för eventuell sammanläggning, blir kvar. Det är de Livsmedelsverket och SVA, som bägge är lokaliserade till Uppsala. Tanken var att förlägga en ny myndighet hit, men det nu aktuella förslaget är ändå knappast till men för Uppsala.

Det centrala är givetvis att Uppsala fortsätter att vara ett centrum för verksamhet med anknytning till forskning inom en rad områden med nära samband. Uppsala utgör ett unikt kluster med unika möjligheter att sammanföra och samordna kompetens inom olika områden med koppling till medicin, veterinärmedicin, läkemedel, livsmedelssäkerhet och tvärvetenskap inom dessa och näraliggande områden. Att Uppsala universitet samtidigt rankats som landets ledande kompletta universitet gör ingalunda saken sämre. Uppsala leder utvecklingen!

Tilltro till medarbetarna

Lyssnar just på vänsterns oppositionsråd Sören Bergqvist som anser att "professionen med sin kunskap har skapat de väntrum vi har idag" med anledning av en debatt om hälsofrämjande vntrum. Det säger åtskilligt om den politiska oppositionens tilltro till lokalt beslutsfattande i vår organisation - givetvis utifrån givna politiska riktlinjer.

Oppositionen anklagar oss ibland för att sitta i elfenbenstorn utan kontakt med verkligheten. Men vad oppositionen ger uttryck för med den aktuella motionen, och allmänt med sin syn på politisk, centraliserad detaljstyrning, är exakt vad Bergqvist uttrycker: en misstro mot våra medarbetares förmåga att utifrån politiska riktlinjer fatta egna beslut.

Det Sören Bergqvist säger är ett omyndigförklarande av våra medarbetare. Men det är också en högst oroande signal om vad som händer vid ett maktskifte i landstinget. Då kommer besluten att centraliseras och lokala detaljfrågor att politiseras.

Stegvis förnyelse av hälso- och sjukvården

Ändra inget, så kommer det att bli bra. Det är oppositionens ständiga budskap i den politiska debatten om hälso- och sjukvården. Sanningen är att det behövs ständig förbättring och utveckling, såväl av den hälso- och sjukvård som landstinget självt bedriver som av hälso- och sjukvården som helhet.

Det är om just detta som mycket av den politiska debatten egentligen handlar om. Sedan långt tillbaka har vi i Alliansen sett och vidtagit åtgärder för att komma tillrätta med sådant som behöver utveckling och färbättring. Lika konsekvent har oppositionen protesterat. Allt tydligare ser vi nu också ett mönster i oppositionens agerande. Inga ändringar ska göras - av den politik som vänstern faktiskt förlorade valet 2006 på!

Dett säger också något om vänsteralliansens uppfattning om samsyn och samverkan. Att bli överens om de rödgröna partiernas förslag är aldrig svårt. Att bli överens om de förslag och den politik som är Alliansens förefaller helt omöjligt. Det är denna självrättfärdighet och blinda övertygelse om sin egen förträfflighet som gör att vi dessvärre fått ett nytt, och mindre trivsamt, klimat i landstingspolitiken. De rödgröna partierna har uppenbarligen inte accepterat väljarnas utslag i valet 2006.

Att så är fallet är naturligtvis beklagligt.

Landstingsfullmäktige sammanträder

Jag sitter på sammanträde med landstingsfullmäktige - och kan konstatera att det gär alldeles förträffligt att blogga och delta i sammanträdet på en och samma gång. Det kan ju ge tillfälle till någon minut av reflektion kring nya medier, och gamla arbetssätt, i politiken.

Formerna för det politiska beslutsfattandet är sällan det avgörande problemet. I själva verket fungerar just denna del av politiken ganska bra. Det stora problemet med dagens politik, och därmed med demokratin som form för beslutsfattande, är i stället relationen mellan oss förtroendevalda och de väljare och medborgare vi företräder. Just därför är det angeläget att använda snabba och direkta metoder i kontakten med väljarna. Då är det också en fördel att kunna blogga direkt från sammanträden.

Nu går vi mot val!

Med ganska precis ett år kvar till valet känns det spännande att blicka både bakåt och framåt. Alliansen i landstinget har hunnit med massor under tre intensiva år - men vi kan absolut inite luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom.

Det som är tydligast när mycket har sjösatts men kort tid har gått, det är att reformer tar tid. Det är också att effekterna av genomförda reformer tar ännu längre tid. Därför är tålamod och långsiktighet en politisk dygd. Vi kan dock, och det är faktiskt odiskutabelt, konstatera några saker.

En är att tillgängligheten i primärvården, vårt kanske viktigaste vallöfte, har blivit bättre. Här som på alla andra områden går att göra mer, men riktningen är uppenbart den rätta.

En annan är att landstingets ekonomi, jämfört med andra landsting, är relativt god. Situationen kunde vara bättre, och de åtgärder som satts in är långsiktiga. Men vi kan uppenbarligen se att den ekonomiska politik vi för är - i alla fall relativt - framgångsrik.

En viktig del i detta är trygga förändringar, ständig omprövning av all verkamhet, och sist men inte minst ett allt tydligare fokus på kärnan i välfärden.

En viktig orsak till detta är det goda samarbetet inom Alliansen i landstinget. Med en kombination av god samsyn, vilja till verkligt samarbete och stort engagemang för gemensamma lösningar har vi kunnat hitta former för arbetet i Alliansen som pekar framåt, mot en fortsatt reformering av de verksamheter som finansieras med landstingsskatten.

Vi tar ansvar, vi gör det tillsammans i Alliansen och vi har de idéer som krävs inför framtidens utmaningar. Det känns bra inför den valrörelse som väntar, och inför den mandatperiod som sedan följer. Vi har ett vinnande lag, med en vinnande politik.

Kvalitet är det viktigaste, vinsten en följd

Har just lyssnat på trettio minuters debatt om privat vård, och är fullkomligt häpen över bristen på argument hos motståndarna. Debatten ger en - uppriktigt sagt ganska trist - bild av skiljelinjen i svensk sjukvårdsdebatt.

Jag har skrivt det förr och skriver det igen. I kommunerna har utvecklingen de senaste tjugofem åren tagit stormsteg. De flesta kommuner (men långt ifrån alla) har hygglig ordning på ekonomin och god kontroll på kostnader och kvalitet i den verksamhet man finansierar med skattemedel. I landstingen är situationen generellt mörkare. Den avgörande skillnaden handlar om hur verksamheten är organiserad och finansierad.

Det är dags för vården, läs landstingen, att lära sig av andra samhällssektorer hur verksamhet kan bedrivas både effektivt och med god kvalitetskontroll. Det kräver dessutom en mer pragmatisk syn på olika driftformer - men det tycks vara ett ytterst svårt steg att ta.

Oberoende granskning - bra för vården

Igår hade jag nöjet att tillsammans med socialminister Göran Hägglund presentera regeringens nya satsning på en oberoende, nationell granskning av hälso- och sjukvården. Det är en mycket bra nyhet som kan leda till en viktig förbättring: att svensk hälso- och sjukvård verkligen kommer alla till del efter behov, oberoende av var vi bor eller vilken bakgrund vi har.

Det ska naturligtvis inte vara avgörande för vår hälsa om vi bor i det ena eller det andra landstinget. Så är det dessvärre idag, vilket får till följd att vårdens resurser både fördelas och används mycket olika. Det finns helt enkelt mycket goda skäl att övervaka att vårdens resurser använd klokt och ändamålsenligt på nationell nivå.

Tillsammans med socialministern fick jag också tillfälle att diskutera vårt arbete för att nå upp till vårdgarantins krav. Att tillgängligheten i primärvården blivit bättre är väl känt för många, och nu tas också krafttag för att nå de krav som gäller för att få del av "kömiljarden". Den redovisning vi gav socialministern igår visar lovande framsteg. Nu gäller det att hålla i!

Kömiljarden är ett bra initiativ för att förbättra tillgängligheten till vården. En oberoende granskning skapar ännu bättre förutsättningar för en rättvis vård av god kvalitet och med hög tillgänglighet. Det ser allt ljusare ut för svensk hälso- och sjukvård.

Lönsamma vårdbolag

En gemensamt och solidariskt finansierad vård, som ges till alla efter behov, är en mycket stark gemensam grundstomme för svensk sjukvård. Den är gemensam för alla politiska partier och har mycket starkt stöd hos befolkningen. På vår moderata partistämma landade vi också i ett sjukvårdspolitiska program som har sin grund i just detta.

Samtidigt (se tidigare inlägg) är behovet av utveckling och förnyelse i vården - läs landstingen - mycket stort. Frågan är hur det ska gå till, och hur det ska göras.

Mot den bakgrunden är det intressant att fundera över dagens nyhet om lönsamma vårdbolag, som både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet refererar.

Vi ska först och främst inte glömma att vården, privat såväl som offentlig, är och ska vara skattefinansierad. Det finns inte några skäl att föra en politisk strid om detta. Däremot finns det mycket goda skäl för att hitta former för att använda dessa skattepengar så effektivt - för patienternas och skattebetalarnas bästa - som möjligt. Då är kanske inte det allvarligaste problemet om vårdbolag är lönsamma, utan helt enkelt om skattebetalare och patienter får valuta för de resurser som tillförs hälso- och sjukvården. I stället för att fråga om vårdbolagen går med vinst borde frågan vara om landstingen, som svarar för finansiering av hälso- och sjukvård, verkligen använder skattemedlen - och då menas alla använda skattemedel - på rätt sätt.

Det är inte bara rimligt att ställa höga och tydliga kvalitetskrav på privat driven vård; det är rent av angeläget att landstingens viktigaste uppgift är att noggrant pröva hur all vård kan bedrivas så kostnadseffektivt som möjligt. Att privata vårdbolag är lönsamma är då inget problem, så länge dessa vårdbolag fullgör sina skyldigheter. Däremot är det likaså ett problem för oss politiker att ta tag i, om den verksamhet vi bedriver i egen regi både är olönsam (det vill säga går med underskott) och har svårigheter att faktiskt leverera det som förväntas.

Här kan vi som sagt konstatera att kommunerna generellt ligger ett ganska stort steg före landstingen. Medan kommunalt politiskt arbete i hög grad handlar om att sätta mål och följa upp kvalitet oberoende av vem som utför en verksamhet, så bygger det politiska arbetet i landstingen mycket mer på att bedriva verksamhet i egen regi. Det är på detta område som landstingens politiska arbete behöver utvecklas. Det kommer att leda till bättre kvalitet och högre kostnadseffektivitet, men framför allt får vi en större mångfald. Det kommer vården, patienterna, landstingen och därmed samhället som helhet att gynnas av.

Förnyelse behövs i landstingen

Låt mig börja med att konstatera att våra medarbetare i landstingen, och kanske i synnerhet i sjukvården, varje dag gör helt otroliga insatser för välfärdens skull. Att landstingen har ekonomiska och organisatoriska problem är inte deras fel - snarare tvärtom! Att sköterskor, biträden, läkare, laboratoriepersonal, vaktmästare och alla andra i våren sköter sitt jobb så fantastiskt bra är imponerande, inte minst just därför att det finns så mycket att göra för att utveckla verksamhet och organisation.

Jag hade nöjet (?) att vara politiskt verksam i landstinget för drygt 25 år sedan. Däremellan ägnade jag många år åt kommunalpolitik och följde samtidigt den omvandling som kommunerna under denna tid gått igenom, med nya organisations- och driftformer, ett friare tänkande när det gäller politisk styrning i förhållande till verksamheten och inte minst, som konsekvens av denna förnyelse, en mycket effektivare ekonomisk styrning och uppföljning.

Just detta är vad landstingen nu behöver gå igenom. De strukturförändringar som följer i krisens spår är bara början; mer måste hända om sjukvården, inom givna resursramar, ska hålla jämna steg med ökande krav från patienter och medborgare. Det räcker dessvärre inte med att spara, det är kanske inte ens det som är det viktigaste svaret. I ställer handlar det i hög grad om att göra rätt saker - och om att använda de pengar som tillförs vården så klokt som möjligt.

Vi kan som sagt vara helt övertygade om att de duktiga medarbetarna i vården gör sitt bästa - med den organisation och de resurser som står till buds. Något större tillskott av resurser, i form av mer skattemedel, är inte att vänta. Alltså krävs en organisatorisk förnyelse, som än så länge bara är i sin linda. men därmed finns också skäl att vända oro till förhoppning och tillförsikt.

Jag är övertygad om att svensk sjukvård går en lysande framtid till mötes - men det behövs genomgripande förändringar för att det ska åstadkommas. Nya driftformer, nya sätt att organisera, styra och finansiera vården behövs - inom den solidariska och gemensamma ram som det råder så stor enighet om. Sådana förändringar kommer steg för steg, och kommer att bli viktiga för vårdens framtid.

Äntligen Förbifart Stockholm!

Regeringen beslutade idag, lyckligtvis, att säga ja till att bygga Förbifart Stockholm. Äntligen slipper alla trafikanter som ska passera Stockholm trängas med lokala bilister på Essingeleden. Det kommer visserligen att dröja mer än tio år innan leden är klar - men det första steget är taget.
De kritiker som hellre velat se spåsatsningar ka inte ha förstått vad det är som pågår. Nästan lika mycket pengar läggs faktiskt på Citybanan och på alla de järnvägssatsningar som görs i hela Mellansverige: Mälarbanan, Svealandsbanan, Ostlänken och Ostkustbanan. Lägg därtill ytterligare åtgärder längs Dalabanan och sträckan Mjölby-Hallsberg...nog blir listan över järnvägsutbyggnader lång så att det räcker.
Förbifart Stockholm ger helt enkelt bättre flyt. Det är vad biltrafiken runt Stockholm behöver. Tillsammans med andra infrastruktursatsningar ökar Mälarregionens möjligheter att växa och utvecklas. Det är bra för hela landet.

Planeringen rullar på

Beskedet att det första dödsfallet inträffat i den nya influensan väcker givetvis en hel del tankar. Det som trots allt dominerar, vid sidan om de tankar som går till anhöriga, är den professionella hantering som präglar planering och genomförande av åtgärder för att hantera konsekvenserna. Vi medborgare kan vara trygga med att alla berörda, inte enbart i landstinget, gör sitt yttersta för att hantera de utmaningar som uppstår.

Sjukresor och färdtjänst

UNT noterar idag de nya regler som gäller för sjukresor. De reglerna har tagits fram för att ge rättvisa villkor för alla som behöver resa för att få vård, oavsett var man bor och vilket vårdbehov man har. Sett mot den bakgrunden är reglerna som helhet bra. Hur de sedan kan uppfattas efter en tidningsartikel är en annan sak.

Vad som är betydligt knepigare, och mer beklagligt, är att vi under denna mandatperiod inte har lyckats samordna landstingets sjukresor med den kommunala färdtjänsten. Villkoren för dessa olika typer av samhällsbetalda resor skiljer sig en del, men det vore väldigt angeläget att hitta en ordning för att samordna dem.

Faktum är att samordning av sjukresor och färdtjänst var ett gemensamt vallöfte från Alliansen i landstinget och länets kommuner i valrörelsen 2006 - och ett av få vallöften som vi inte helt har lyckats infria. Att Uppsala kommun nu noterar de problem som följer av att sjukresor och färdtjänst inte är samordnade är mycket bra. Det öppnar för att vi ändå ska kunna hitta en gemensam lösning i framtiden.

Föregångslandet Sverige

Vi moderater har som bekant skaffat oss en ny slogan, och - i vanlig ordning - en mycket bra sådan. Nu gäller det bara att leva upp till den. Det finns nämligen, inte minst utifrån statsministerns tal, goda skäl att fundera över innebörden i både själva begreppet föregångsland och statsministerns tal vid partistämmans öppnande.

Det gäller nämligen också att se till så att hela Sverige blir ett föäregångsland, och att vi hittar en politik som skapar förutsättningar för tillväxt och utveckling i hela vårt land. Detta är dessutom något som måste ske på samma sätt som mycket av de senaste årens förnyelsearbete handlar om. Det är ingen lösning att kopiera gamla, dåliga, socialdemokratiska lösningar - det gäller att hitta nya utmaningar på problem som är gamla och välkända helt enkelt därför att inga hållbara lösningar tidigare har presenterats.

Utmaningarna är både sociala, demografiska och praktiska. Givetvis kommer vi moderater att kunna anta dessa utmaningar på ett konstruktivt sätt, men det kräver verkligen krafttag, nytänkande och insikt om de problem som behöver lösas. Den pågående partistämman är ett bra avstamp för det arbetet.

Läkare - ett bristyrke

Gårdagens reportage i Uppdrag Granskning har väckt berättigade reaktioner. Frågan är vad som är mest upprörande; att enskilda läkare kan debitera miljonbelopp eller att patienter tvingas vänta och till och med dö i väntan på att får träffa en doktor. För egen del lutar jag åt det senare.

Det kan vara på sin plats att gå till botten med orsaken, för den är ganska enkel. Det finns helt enkelt för få läkare, och då inte minst allmänläkare och psykiatriker. Och vad är då orsaken till att antalet läkare är för få? Jo helt enkelt att det inte utbildas tillräckligt många! När stora pensionsavgångar dessutom väntar under de närmaste åren, så blir det ännu mer uppenbart att något måste göras för att komma tillrätta med bristen på läkare.

Under den moderata partistämman kommer jag därför att ställa krav på att antalet utbildningsplatser för läkare utökas. Det är en nödvändig lösning på det problem som Uppdrag Granskning uppmärksammar - men också helt avgörande för att förbättra kvalitén i svensk sjukvård. Det är nu dags att göra något åt de allvarliga problemen i svensk välfärd.

Smådriftsfördelar

Sveriges Radio rapporterar idag om att allt fler mejerier startas runt om i landet. Ofta är det bönder som själva tar tag i ett förädlingssteg för att få bättre lönsamhet.

Det är en oerhört intressant utveckling. Större är inte alltid bättre, utan kan tvärtom leda till sämre effektivitet och sämre lönsamhet. Stora organisationer må ha skalfördelar, men risken för byråkrati ökar också. Det finns därför goda skäl för varje organisation att nogra pröva effektiviteten i den verksamhet som bedrivs. Det gäller inom privata företag såväl som i offentlig verksamhet.

I vissa fall är storlek helt avgörande för att nå tillräcklig styrka och konkurrenskraft. I andra fall, inte minst i det offentliga, är jakten på större och större enheter en riskfaktor. Det offentliga och dess verksamhet ska organiseras utifrån medborgarnas bästa - samtidigt som effektivt nyttjande av skattemedel också är en förutsättning.

Det är bara att önska alla nystartade mejerier lycka till i hård konkurrens. Förhoppningsvis kan vi som är verksamma i den politiskt styrda delen av samhällsmaskineriet lära både det ena och det andra av utvecklingen.

Bråkmakarna

Svenska Dagbladet berättar att de boende i Rosengård kastade ut de inkräktande bråkmakarna. Bra. Mycket mer behöver egentligen inte sägas.

Men bakom gårdagens händelser finns något mer, inte minst i det efterspel som också skildras. Det blir nu uppenbart vad ganska många av oss länge sett och varnat för, nämligen att krafterna till vänster (ja, och i detta fall hör terrorismen uppenbart hemma till vänster) inte alls är intresserade av Rosengårdsbornas väl och ve, utan av att få genomslag för sin politiska uppfattning. Den politiska uppfattningen uttrycks, som synes, bäst genom bensinbomber och gatstenas, precis som den gjort i oräkneliga kravaller i mer än hundra år nu.

Någon medkänsla eller omtanke finns icke i denna politiska hållning, däremot en bergfast övertygelse om att man har rätt - och därmed rätt att ta till vilka politiska medel som helst för att få sin vilja fram, även rent våld.

Samtidigt noterar vi hur vänstern - ja, vänstern - i Venezuela med olika metoder försöeker begränsa demokratin i sin del av världen. Mellan Rosengård och Caracas går därmed en spikrak, och blodröd, linje. Hur det brukar sluta är också både välkänt och dokumenterat.

Som av en händelse firar vi just nu också tjugoårsminnet av den "paneuropeiska picknick" som gjorde slut på...ja, just det. Som gjorde slut på årtionden av kommunistiskt förtryck i Central- och Östeuropa. Ett förtryck som en gång inleddes med att arbetare och bönder i Ryssland skulle "frigöras" med Marx, Lenins och Stalins metoder.

Ett parti dominerat av män

Igår lyfte Svenska Dagbladet, mycket förtjänstfullt, fram männens dominans i moderaterna. Idag skriver Hillevi Engström och Mats Johansson, moderata riksdagsledamöter, lika förtjänstfullt i frågan. Vårt parti har ett problem som går längre än att handla om fördelning av tunga förtroendeposter. Engström och Johansson blir dock lite grunda i sin analys, när de pekar ut kommunerna som det stora bristområdet.

Det ser nämligen rätt olika ut, vilket inte heller framgick av artikeln i fredagens SvD. I Uppsala län finns elva moderata med förtroende uppdrag på hel- eller deltid, det vill säga riksdagsledamöter, landstings- och kommunalråd. Fem av dem är kvinnor. Det är, som sagt, bara det att enbart statistik hotar att skymma det viktiga. Vi är ett part med ett i grunden ganska manligt perspektiv. Det gör oss till ett halvt parti i många avseenden.

Den kulturella omvandling av partiet som nya moderaterna innebar har tyvärr inte nått fram till en förändring av detta. Vi är fortfarande ett parti av män, med manligt dominerade frågor i förgrunden. Risken är därmed också uppenbar att även ett jämställdhetsarbete faktiskt blir på männens villkor. Samtidigt innebär ju denna mansdominans - som alltså är ett obestridligt faktum - att vi män faktiskt måste ta ett ansvar, och ett större ansvar än i dag, för att komma till rätta med situationen.

För egen del tycker jag att jag lyckats bra i min avsikt att rekrytera kvinnor i vissa anseenden, men sämre i andra. En rad ledande befattningshavare i landstinget, som jag personligen haft ansvar för rekryteringen av, är kvinnor - för att ta ett exempel. Jag tror också att vi män måste bli bättre på att se, lyfta fram och driva på kvinnor. Vi måste se möjligheter i kvinnors karriärsträvanden - inte hot och faror. Det vi allt för länge gjort är nämligen just att se möjligheter i män som söker karriärpositioner - men svårigheter, hot och risker i kvinnor som gör samma sak.

Jag tänker nu inte, som jag gjorde i våras i ett blogg inlägg på den internationella kvinnodagen, räkna upp och lyfta fram alla förtjänstfulkla kvinnor som jag har förmånen att arbeta tillsammans med. Däremot tänker jag ge två löften. I det kommande arbetet med nomineringar till riksdag, landsting och kommuner tänker jag arbeta aktivt för fler kvinnor på ledande postioner i partiet. Om jag får fortsatt förtroende som politisk ledare för moderaterna i vårt landsting kommer jag dessutom att arbeta aktivt för att lyfta fram fler kvinnor i ledande roller även i det sammanhanget. Det tror jag nämligen är nödvändigt om vårt parti ska fortsätta att förnyas och utvecklas.

Kvalitet, kvalitet, kvalitet!

Dagens stora lokala nyhet är givetvis konkursen i Doctrinagymnasiet. Jag hör till dem som tycker det är bra! Det kräver givetvis en förklaring.

All verksamhet som finansieras med skattemedel måste hålla hög kvalitet. Så är definitivt inte fallet; snarare finns det gott om skattefinansierad verksamhet som helt enkelt inte håller måttet. Doctrinagymnasiet är, definitionsmässigt, ett exempel på detta. Mer beklagligt är att även verksamhet som bedrivs i så kallad egen regi har kvalitetsbrister som ofrånkomligen skulle leda till konkurs om det inte fanns skattemedel i bakgrunden.

Däremot är det angeläget att konkursen inte blir en katastrof för eleverna. I stället måste - måste - vi ha ett skolväsen som ger möjlighet för elever att hitta andra utbildningsplatser om en skola lägger ner, går i konkurs eller av andra skäl inte kan fullgöra sina skyldigheter. Annorlunda uttryckt är det viktigt att det offentliga, som finansiär av skola, vård och omsorg, ser till att säkerställa kvalitet i stället för att själv bedriva verksamhet mer eller mindre i konkurens med andra - privata - aktörer.

Behovet av kvalitetskontroll i skattefinansierad verksamhet är uppenbart och borde vara det offentligas, läs politikens, viktigaste uppgift. Men det som står i fokus är i stället den i egen regi bedrivna verksamheten - och att kontrollera sig själv är som sagt inte det enklaste. Inte minst inom hälso- och sjukvården är detta ett uppenbart bekymmer.

Jag förutsätter att skolpolitikerna i Uppsala kommun ser till att alla gymnasieelever får en gymnasieutbildning med hösta möjliga kvalitet. Det är nämligen en viktigare uppgift än att driva skolor i egen regi.

Tragedin i Rnkeby

Följer idag den tragiska branden i Rinkeby, en händelse som visar hur nära en tragedi kan inträffa i vardagen. Det kan hända när som helst och var som helst - och drabba vem som helst av oss. Därför är en viktig del av vår egen trygghet att vi har beredskap för att olyckor faktiskt kan inträffa och inser att den egna beredskapen aldrig kan ersättas av aldrig så noggranna föreskrifter och varningar. Hur många kastar till exempel en blick på utrymningsplanen då man checkar in på ett hotellrum eller kontrollerar var flytvästarna finns när man går ombord på en färja till Danmark, Finland eller Gotland?

Sverige har en väl utvecklad räddningstjänst och sjukvård, i sammanhanget ska till exempel inte den kvalificerade brännskadevården glömmas bort. Men det personliga ansvaret kan aldrig glömmas.

Än viktigare i detta fall är dock en annan del av samhällets krisberedskap, nämligen förmågan och beredskapen att vara beredd att finnas till hands med det kanske viktigaste av allt: omtanke, tröst och närhet. I Rinkeby finns nu många som är oroliga, chockade och utsatta på olika sätt. Mina tankar går till dem som drabbats, med en förhoppning att de har människor i sin närhet som kan ge stöd och omtanke.

Sex döda medmänniskor en vanlig sommardag, det ger perspektiv på tryggheten och närheten mellan människor.

Egen vaccinfabrik tveksam lösning

Jag brukar inte polemisera med våra egna experter, och framför allt inte med en så namnkunnig och respekterad som professor Björn Olsen, en av världens absolut ledande på infektionssjukdomar. Vi har skäl att vara mycket stolta över att Olsen är knuten till Uppsala universitet, och därmed är i nära samarbete med vårt landsting.

Frågan om en egen (läs statlig) vaccinfabrik stöttes och blöttes ör några år sedan. Åtskilliga utredningar gjordes i frågan, och den samlade bedömningen blev till slut att det varken skulle vara kostnadseffektivt eller patientsäkert att staten producerade vaccin i egen regi jämfört med att teckna avtal som säkerställde leverans i händelse av behov - den modell som nu är aktuell.

Det är således inte säkert att det skulle ha blivit ens tillnärmelsevis billigare med produktion i egen, statlig regi. Det är inte heller säkert att leveranssäkerheten skulle varit bättre eller snabbare bara för att staten haft en "egen fabrik". Tvärtom är risken stor att staten då i stället drabbats av kritik för att man "byggt fast sig".

Det staten däremot bör göra är att se till så att forskningen på området får tillräckliga resurser. Det äör en långt viktigare uppgift på området för staten än att i egen regi producera stora mängder ifluensavaccin.

I övrigt var beslutet om byggande eller inte av statlig vaccinfabrik en fråga för regeringen och därmed är det upp till företrädare för regeringen att diskutera frågan med Olsen.

Chocknotan

Nu beskrivs notan för varje enskild influensavaccination - känd sedan drygt en månad tillbaka - som en "chock för landstingen. I själva verket visste vi exakt vad varje dos skulle kosta redan vid beställningstillfället, och redan då ansåg många av oss berörda att det blev en dyr nota. Men med de avtal som är tecknade är manöverutrymmet något begränsat. 18 miljoner doser influensavaccin av en speciell sort är ingenting som man har liggande på hyllan, om man säger så.

Alltså kan det vara på plats att en engång repetera förutsättningarna. Socialstyrelsen har rekommenderat massvaccination. Staten har tecknat ett avtal om garanti för leverans, och landstingen gemensamt har gjort en beställning. Jag skulle, vilket jag sade redan då beslutet togs i juni, vilja se den som motsätter sig detta som en helhet, sedanär det väldigt enkelt att kritisera de enskilda stegen. Vi i de enskilda landstingen har givetvis ingen möjlighet att påverka priset per dos - det skulle se ut om 21 landsting var för sig började förhandla med läkemedelsolagen.

Slutsatsen av allt detta är att än en gång konstatera hur viktgit det är med tryggt och sakligt agerande i en krissituation - och att det finns åtgärder på hälso-och sjukvårdspolitikens omfråden som ofrånkomligen är statliga/nationella till sin karaktär. Sådana frågor kräver också en nationell lösning, och kan inte ligga på ett enskilt landsting att hantera.

Förnuft och omdöme är viktigt i en krissituation

Svenska Dagbladets utmärkta journalist Inger Atterstam skriver idag en utmärkt artikel om det verkliga läget vad gäller den nya influensan. Det hedrar henne, och hennes tidning, i ett läge då larmen duggar tätt - inte alltid med full täckning.

Nu är det på plats att på en gång konstatera: vi står inför ett allvarligt läge. Det vi vet är att det väntar en världsomfattande epidemi, alltå en pandemi, och att den kommer att få allvarliga följder för en lång rad samhällsfunktioner. Men snälla snälla, låt oss slippa en informations- och propagandamässig kris ovanpå den medicinska och samhälleliga! Det finns alltså inga skäl att tona ned de problem som samhället står för i form av stora skaror av sjukfrånvarande medarbetare, belastning på hälso- och sjukvården, planering, genomförande och finansiering av stora vaccinationsinsatser med mera. Men allt detta finns det för närvarande en metodisk bearbetning av, som vad vi nu kan se kommer att vara på plats när problemen på allvar står för dörren.

Här har massmedierna ett enormt ansvar. Som Atterstam påpekar i sin artikel, så finns all den information som den enskilde medborgaren behöver. Jag kan särskilt rekommendera Smittskyddsinstitutet, myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) och sist men inte minst den särskilda, för olika myndigheter gemensamma webbplatsen för krisinformation. Vidare finns information hos Socialstyrelsen och givetvis hos landsting och olika vårdgivare.

En fråga som diskuteras ivrigt är vem som ska bekosta vaccinationsinsatsen. Låt mig där bara konstatera att det är bra om alla fakta är på bordet innan ett slutligt beslut fattas. Hur vi än hanterar de utmaningar som väntar, så föreligger ett gemensamt ansvar som delas av många aktörer. Var och en av oss som företräder någon av dessa aktörer - staten och dess olika myndigheter, landsting, vårdgivare, kommuner och många andra - så har vi alla skäl att från vår uppgift och utgångspunkt agera så ansvarsfullt som möjligt.

I detta har landets olika massmedier, kommersiella såväl som public service, självfallet en viktig uppgift. Om den uppgiften är att öka människors oro eller att bidra till att ge saklig, korrekt och samhällsorienterande information - ja, det är upp till varje ansvarig utgivare att överväga.

Saklighet särskilt viktigt i hälso- och sjukvårdspolitiken

På söndag är det ett år och två månader kvar till nästa val, och nog kan man redan nu märka att temperaturen stiger. Framför allt kan vi notera en växande desperation hos socialdemokraterna; nog så begripligt men också en källa till riktigt obehag. Det blir nämligen också allt mer uppenbart att (S) med svag politik, svajig ledning och svårhanterade koalitionsvänner är beredda att göra vad som helst för att återta makten. Och då menar jag vad som helst!

Till exempel rena osakligheter! Eftersom det rör patientärenden går jag inte gärna in på detaljer, men mer allmänt kan jag notera att människor tar kontakt med mig och andra landstingspolitiker efter att ha delgetts direkt felaktiga uppgifter av, som det heter, följder av Alliansens politik.

Att skrämmas är givetvis ett verkningsfullt politiskt vapen, och det gäller i all synnerhet sjukvården. Jag har all förståelse för att vi kan ha olika syn på hur vården ska organiseras och på de politiska beslut som leder fram till förändringar. Däremot har jag ingen förståelse för argumentering som går ut på att vissa partiers politik skulle vara mer eller mindre hälsovådlig. Det har inget med ideologiska skillnader att göra, utan handlar som sagt uteslutande om bristande politisk heder.

Därmed skiljer sig hälso- och sjukvården från exempelvis stadsplaneringsfrågor eller till och med skola, socialtjänst och äldreomsorg. Det ställer stora krav på den som arbetar med hälso- och sjukvårdspolitik, inte bara i fråga om vanlig saklighet utan också om vikten av att agera och att agitera så att människor inte oroas eller rent av skräms i onödan.

Det ska på en gång sägas att jag inte vet vem som stått för de uppgifter som gjorde min sagesperson orolig (för att inte säga uppskrämd), inte ens om vederbörande själv är politiskt verksam eller endast sympatisör. Det väcker dock ett behov av att lyfta fram hur viktigt det är att agera klokt och sakligt, även när debattens vågor går heta. Vi får hoppas att övertrampen inte blir för många, då valrörelsen hettar till ytterligare.

Dagsnoterat

Beskedet att staten inte kompenserar landstingen för kostnaderna för influensavaccinering ka´n envar givetvis ha synpunkter på. Det som nu kan konstateras är att sista ordet trots allt inte är sagt - vilket inte innebär att jag räknar med att staten i sin snällhet saklöst kommer att kompensera landstingen. Däremot återstår att räkna av slutnotan och se vilka kostnader, läs merkostnader, som uppstår. Det finns ju skäl att konstatera att kostnader för att hantera en pandemi måste ställas i proportion till det löpande arbete som landstinget bedriver, där ju hälso- och sjukvård som bekant är en minst sagt betydande del.

Likaså finns givetvis skäl att noga följa vad influensans framfart för för konsekvenser för vårdköer och vårdgaranti; här har vi anledning att var mycket vaksamma, för det är synnerligen angeläget att ingen behöver vänta i onödan på att få den vård man behöver, influensa eller inte.

Mer uppseendeväckande är faktiskt den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Marita Ulvskogs utfall mot statsministern i Europaparlamentet. Ulvskog, helt ny i parlamentet, betedde sig verkligen som en nykomling! I ett rasande inrikespolitiskt inlägg anklagades statsministern för i stort sett alla inrikespolitiska försyndelser som hittades kunde. Utfallet kan inte ses som något annat än ännu ett exempel på socialdemokraternas och vänsterkartellens tillkortakommande. Men det är ändå inte det mest uppseendeväckande.

Ulvskogs utfall visar att socialdemokratin har svårt att acceptera ett politiskt landskap där den socialdemokratiska världsbilden och dito problemformuleringen tillåts dominera. Även i en situation där regeringen är borgerlig ska socialdemokratisk politik råda, punkt slut. Någon´"borgfred" om inrikespolitiken kan det givetvis inte bli tal om, med mindre än att alliansens omedelbart överger sina egna ståndpunkter och istället anammar de socialdemokratiska. Jojo, vi känner igen agerandet från andra håll.

Det är nu hög tid att få stopp på detta synsätt och en gång för alla se till så att Sverige blir ett land där det inte bara är möjligt med politiska maktskiften - utan att Sverige också blir ett land där sådana politiska maktskiften faktiskt innebär en politisk kursändring.

För att detta, självklart i varje demokratiskt styrelseskick, ska kunna bli verklighet så är det framför allt en sak som krävs. Det är faktiskt att det inte sker något maktskifte i 2010 års val, utan att socialdemokraterna och deras koalitionskamrater hålls borta från makten ett tag till. Det behöver Sverige.

Väl fungerande donationsrutiner

Kan i all hast - det är ju faktiskt semester - konstatera att Akademiska sjukhuset, och därmed inte bara vårt landsting utan hela den sjukvårdsregion som Akademiska betjänar, ligger bra till när det gäller organ som doneras för transplantationer. Bakgrunden är väl fungerande rutiner och ett väl fungerande samarbete mellan berörda sjukhus och landsting. Med andra ord ännu ett glädjande exempel på vad det goda samarbetet i sjukvårdsregionen innebär för medborgarnas liv och hälsa.

Det goda samarbetet skv givetvis vårdas, inte bara när det gäller organdonationer. Det är också viktigt att tillgången till organ inte isoleras till ett enskilt landsting eller ens till ett visst regionsjukhus. Organdonationer är en nationell fråga, allra minst. Lyckligtvis finns också, framför allt när det gäller mer ovanliga transplantationer, ett väl etablerat internationellt samarbete.

Vi har således, i detta som i många andra fall, skäl att vara ödmjukt stolta. Och, som sagt, att vårda det framgångsrika arbete som utförts genom att arbete vidare och att utveckla de arbetsformer som lett fram till uppnådda resultat.

Fackliga rättigheter - och skyldigheter

Innan jag skriver det följande är det kanske på plats att poängtera att jag tycker det är väldigt viktigt att vi har starka och väl fungerande fackliga organisationer. De är en viktig grundval i en fungerande marknadsekonomi. Men ändock...

Lyssnade idag till ett intressant inslag i radions nyhetsprogram "klarspråk". Det handlade om ungdomar i Umeå som tvingats "provjobba" gratis på en restaurang. Givetvis hade facket fullt berättigade synpunkter på detta, och på ungdomars bristande kunskap om vad man kallade "fackliga rättigheter". Man menade de rättigheter som varje arbetstagare har, ofta med stöd i lag men också med utgångspunkt i kollektivavtal och andra överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Nå, det aningen häpnadsväckande i den facklige talesmannens resonemang var att skulden till dessa bristande kunskaper sades ligga hos skolan! Elever borde ges mer upplysning om hur kollektivavtal fungerar och vilka "fackliga rättigheter" man har på arbetsmarknaden.

Säga vad man vill om svenskt skolväsende, men vi har en unikt stark facklig tradition i vårt land. Denna är uppbyggd av såväl förtroendevalda som av anställda ombudsmän, inte sällan bekostade av välvilliga arbetsgivare - till stöd för goda förhållanden på arbetsmarknaden. Nog borde dessa horder av fackligt aktiva och anställda ha tid för att upplysa ungdomar om vilka regler som gäller på arbetsmarknaden, i regel efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter - alltså det som sagesmannen i inslaget kallade för "fackliga rättigheter".

Men ombudsmännen och de av arbetsgivaren avlönade fackligt förtroendevalda tycks ha annat att göra. Nå, vi har ju inte bara en osedvanligt stark facklig rörelse; i tillämpliga delar är den också osedvanligt politiskt bunden - till ett visst politiskt parti.

Jag har ett gott råd till svensk fackföreningsrörelse. Ägna er mer åt fackligt arbete, och mindre åt politiskt. Följden kommer att bli en bättre fungerande arbetsmarknad där även ungdomar får klart för sig att de har ett stöd i en konflikt med misshagliga arbetsgivare. Kanske kan rent av en och annan nyanställd yngling söka medlemskap på kuppen.

Facket har inte bara rättigheter, utan också skyldigheter.

Egenmäktigt förfarande

Brottsbalken 8 kapitlet, 8§: Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

Med andra ord: om du utan lov befinner dig på annans mark, så begår du brottet egenmäktigt förfarande. Om du å andra sidan äger mark och med skyltar eller andra anordningar meddelar allmänheten att hålla sig borta från din egendom så gör du det inte, så länge inskränkningen går ut på att freda ditt privatliv (exempelvis från busliv och störande). Men så långt tycks bristen på respekt för äganderätten ha gått, att folk anser det vara en rättighet att kränka den.

Jag skriver givetvis om Evy, som äger en fastighet i Vårdsätra och dessutom arrenderar mark där hon låter folk bada. Dock inte nattetid och inte under vilket beteende som helst. För detta, att hon upplåter sin mark, har Evy nu polisanmälts!

Kära vänner, markägare eller inte, det är dags att reagera! Faktum är att det allt mer vidlyftiga tolkandet av "allemansrätten" hotar tillämpningen av denna fina sedvänja. Ivern att övertolka den leder till att allt fler markägare tröttnar på att människor med självtagen rätt klampar in på deras egendom - vilket leder till fler förbudsskyltar, fler stängsel och fler markytor där det så kallade rörliga friluftslivet hålls undan. Och det är inte så konstigt; om man tror att rätten att vistas i skog och mark också innebär en rätt att förstöra, störa och bete sig allmänt olämpligt har man fattat helt och hållet fel.

Allemansrätten är ett informellt kontrakt mellan markägaren och den som vill röra sig i skog och mark. Den innebär rättigheter men också skyldigheter för den som vill njuta av markägarens generositet. Tyvärr iakttas dessa skyldigheter inte i någon större utsträckning, och informationen om skyldigheterna är inte precis tydlig. Dte har lett till en situation där många - inte minst ungdomar - tror att det är fritt fram och att enskild egendom inte behöver respekteras.

Jag hoppas att Evy får ha sin egendom i fred. Det har hon samma rätt till som alla andra. Och det är ingen skillnad om det gäller mark eller andra tillhörigheter.

En inte oviktig skillnad

Relativiseringen och urskuldrandet från vänsterhåll av det politiska våldet fortsätter som väntat. Ingen utanför de berörda leden försvarar våldet från nazister, fascister och andra liknande krafter. Många försvarar, legitimerar och beskriver därmot vänsterns våldsanvändning.

Ett argument som förtjänar kommentar är att så många fler fascister, nazister och andra liknande element lagförs för betydligt fler brott som inte har politisk anknytning. Det är inte en bra ursäkt för vänsterelementen; tvärtom. Det visar bara att många av dem som begår politiska brott med nazistiska, fascistiska och liknande förtecken snarare är allmänt kriminella och våldsbenägna snarare än uttalat politiskt medvetna (vilket givetvis inte utesluter att sådana finns). De politiskt kriminella krafterna till vänster, däremot, är utomordentligt politiskt medvetna - och således i kraft att sätta handling bakom sina politiska teorier.

Jag kan med andra ord hålla med om att vänsteraktivister är en hårsmån mer intellektuella än nazister, fascister och liknande element. Det gör dem dock inte mindre otäcka; tvärtom. Noga planerat våld med intellektuell bas skrämmer i alla fall inte mig mindre än mer oreflekterade knölpåkar och knogjärn.

Så till likheten. Den stavas hat. Det är nämligen den kanske viktigaste frågan att ta itu med rent politiskt och ideologiskt. Politiska krafter till vänster är varken ädlare eller mer kärleksfulla än andra, tvärtom.

Obehagligt

Kan efter dagens rapport från Brottsförebyggande rådet och Säkerhetspolisen (refererad i DN och SvD) givetvis inte låta bli att skriva några rader, fast det egentligen inte borde behövas. Både rapporten, referaten och diverse kommentarer, bloggar och andra inlägg talar för sig själva. Notera till exempel den anonyma (och självklart är den anonym) kommentar på gårdagens blogginlägg som jag - givetvis - publicerat. Det har jag bland annat gjort för att visa att våldsverkarna och deras supporters till vänster håller sig med huvor och masker även på nätet.

Våldet är givetvis allvarligt, men minst lika obehagligt är, som sagt, den ständiga relatíviseringen och till och med förhärligandet av vänsteraktivisternas stenkastande. Om inte annat så kan man alltid ursäkta vänstervåldet med att påstå att det skr för ett gott syfte, till exempel till stöd för de grupper i Palestina som har som politisk idé att skjuta granater på israelisk civilbefolkning. Ett beteende som inte får kritiseras för då är man motståndare till "den palestinska saken". Hmmm.

I grunden är det hela faktiskt ganska enkelt. De vänsterorienterade ideologierna (de är många, och understundom så motsägelsefulla att de är varandras värsta fiender) har alltid nära till våldet som politiskt verktyg. Orsaken? Enkelt. En ideologi som bygger på att hata har givetvis lätt att låta hatet gå över i verkställighet. Och om man bygger hela sin samhälssyn på motsättningar mellan människor - och på att dela in människor i grupper i stället för att se individer - så ligger det nära till hands att ta fram vapen när lusten faller på.

Och, som sagt var, något entydigt och förbehållslöst avståndatagande får vi inte från vänsteraktivisterna närstående mer demokratiska krafter. Det finns alltid en ursäkt bakom hörnet för det våld som kallas vänsterextremt. Man kan fundera på varför.

Och, ni som kommenterar mina blogginlägg anonymt, fortsätt gärna med det. Jag kommer att publicera dessa anomyma kommentarer helt enkelt eftersom de säger så mycket. Om synen på öppenhet och synen på att stå för sina åsikter. Bland de politiska så kallade aktivister som är en del av grunden för mitt politiska engagemang. Det öppna och fria samhället måste alltid försvaras!

Trevlig sommar!

Sedan när blev skadegörelse festligt?

Media, i detta fall DN, förnekar sig inte i sina referat av den unga vänsterns orgier i våld och skadegörelse. Den här gången handlar det om Hamburg, men det spelar ingen roll om det är i Sverige eller utomlands.

I grunden är det hela mycket enkelt. Inom valda delar av den politiska vänstern, med alla sina rörelser av skilda slag, finns en allmän tendens till att använda ¨våld och skadegörelse som politiskt vapen. Jag skriver "valda delar" och "av skilda slag", för jag är väl medveten om att alla vänsteraktivister inte aktivt använder våldsmetoder. Däremot finns också en omfattande relativisering av den politiska våldsanvändningen, och den tar sig två uttryck.

Det ena är det som nu, som sagt, skildras i media. När några hundra vänsteraktivister beger sig till Hamburg ska ingen tro att de gör det för att festa lite fredligt på gatorna. Deras vålds- och skadegörelseaktiviteter är i själva verket ytterst välplanerade - men de har varit framgångsrika i att ge sin våldsanvändning en air av gemenskap och trivsamt festande. Tyvärr.

Det andra är att mer stillsamma och demokratiska delar av vänstern aldrig någonsin tar fullständigt och kompromisslöst avstånd från det som händer. Det finns alltid två reservationer. Den ena är att man distanserar sig från de grupper som svarar för våldet -oavsett ideologiskt släktskap. Det andra är att det alltid är någon utomstående kraft - polisen, Israel, USA, kommersiella krafter eller i stort sett vad som helst - som "egentligen" är skyldig.

Men hur svårt kan det vara? Titta här: våld är fel. Punkt. Att slå sönder annans egendom är helt fel. Punkt. Att använda våld i politiskt syfte inom en demokratisk rättsstat är totalt fel. Punkt och slut. Inget av detta borde vara något problem att ställa upp på för i stort sett vem som helst från socialdemokratin och vänsterut. Punkt, slut och inget att diskutera. Men av erfarenhet kan vi lugnt vänta in diverse urskuldrande kommentarer även denna gång, och även om det hände i ett annat land.

Bedrövligt är vad det är, men den fick mig tydligen att blogga en gång till denna sommar. NU är det däremot högst sannolikt att bloggen tar semester fram till början av augusti. På återhörande!

På plats och i full gång

Så är Almedalsveckan i full gång, med mer än 200 seminarier per dag. För egen del väntar nu ett part riktigt hektiska men intressanta dagar. Gårdagen, mest resdag, innehöll bland annat ett mingel på den båt som ett antal aktörer i Mälardalen samsas om. Den goda stämningen var inte att ta miste på, på en absolut proppfull båt med många intressanta människor. Träffade till exempel Våsterås kommunstyrelseordförande Elisabet Unell, min gamle vän Johan Thor, numera på läkemedelsföretaget GlaxoSmithklineBeecham (som sålt influensavaccin inför pandemin till landets alla landsting - vår bekantskap har dock inte med detta att göra alls!!!) och den nye landshövdingen i Västmanlands län, Ingemar Skogö. Och många andra.

Det är nämligen detta sm är en väsentlig del av Almedalen; att hinna möta människor som man mellan varven knappt ens hinner prata med. Här finns tid för lite mer avkopplade samtal, vilket är viktigt för den goda relationen när tempot stiger igen efter semestrarna. På det sättet har dessa möten stor betydelse för vardagen i politiken hemma i Uppsala och i länet.

Vi hörs och syns; slå en signal om du själv är på Gotland denna vecka!

Medielogik är inte alltid så ankelt

Idag finns ett inslag i Radio Uppland som faktiskt stämmer till lite eftertanke i sommarnettan. Det handlar om en ridskola i Slavsta i östra delen av Uppsala. Där bedrivs en av många uppskattad verksamhet, framför allt för barn. Nu ligger emellertid gården i fråga inom detaljplanelagt område, och då finns en gräns på 200 meter mellan bostadbebyggelse och hästanknuten verksamhet.

Att Radio Uppland gör ett inslag om att verksamheten måste upphöra är ganska naturligt. Nyheten fyller rätt många krav på rimlig nyhetsvärdering, och inslaget är välproducerat. Så vad är då problemet?

Frågan är hur medierna hade beskrivit en motsatt situation. Låt oss anta att myndigheterna, kommun och länsstyrelse, hade tillåtit hästverksamheten. Låt oss sedan anta att någon reagerat på detta och påtalat risken för allergier. Gissa om vi hade kunnat se och höra ett reportage fyllt av både indignationoch ilska mot "myndigheter och makthavare".

Låt mig vara tydlig: detta är ingen kritik vare sig mot Radio Uppland eller mot det aktuella inslaget. Det är välgjort och producerat i ett medium med god förmåga att hålla sig till journalistikens spelregler. Däremot är inslaget, och det är skissade alternativet, ett exempel på att nästan alla berättelser i media her mer än en sida - och att det är viktigt att skildra olika sidor av ett förhållande sakligt och neutralt. Medias uppgifte är nämligen inte att bilda opinion, utan att skildra de olika opinioner som har anledning att komma till tals i det offentliga samtalet.

Ingen kritik mot inslag eller aktuellt medium, alltså. Men tänk om det goda exemplet kunde bli utgångspunkt för en mer sansad spegling av många gånger komplicerade och mångfacetterade nyheter - som tyvärr allt för ofta skildras enkelt och ganska ensidigt.

Mingelvecka på gott och ont.

Nyhetskanalen har gått igenom vilka uppsalabor som kommer att vara aktiva i Almedalen och noterat att jag tydligen är den mest aktive politikern. Jag kommer under veckan att delta i tre seminarier om kollektivtrafik, läkemedel och regional utveckling. Det är givetvis smickrande att vara den mest inbjudne uppsalapolitikern, men ännu viktigare är faktiskt att Uppsala syns och är aktivt i Almedalen. Just därför är jag tacksam för att kunna delta i olika aktiviteter - och att vara aktiv i Almedalen.

Det finns fog, det ska erkännas, att ifrågasätta hela fenomenet Almedalsveckan. I grunden är det ett evenemang för de närmast berörda. Almedalen är helt enkelt en träffpunkt för politiker, journalister, PR-människor och beslutsfattare från olika samhälssektorer. Särskilt många beslut fattas inde under veckan - men det knyts många viktiga kontakter.

Det är därför jag åker dit. Uppsala behöver synas och vara aktivt på den nationella politiska arenan. Vi behöver lyfta fram att Uppsala faktiskt är landets fjärde största stad - och att landstinget i Uppsala län till omsättning och antal anställda är landets fjärde största landsting. En viktig orsak till detta kommer också fram i en granskning av deltagarna på olika seminarier. Påfallande mycket handlar i år om medicin, läkemedel, vård och hälsa - och påfallande många av de experter som bjudits in kommer från Akademiska sjukhuset. Det är dock inte så förvånadne eftersom en påfallande stor andel framträdande forskare finns just på Akademiska; ett av landets absolut ledande universitetssjukhus.

Det ska bli ett nöje att delta i Almedalsveckan; när den nu finns går det knappast att bortse från den. Motivet för mitt deltagande är att bevaka länets intressen, det vill säga att se till så att Uppsala län fortsätter att växa och vara starkt. Givetvis kommer jat att blogga, kommentera och referera annat än mina egna evenemang under veckan - som kommer att bli hektisk men också säkert en aning avkopplande.

Noterar att UNT skriver om Upplands Lokaltrfiks (UL) SMS-biljetter, som inte blivit samma succé på regionbussar och tåg som i stadstrafiken. Det finns nog flera skäl till det, till exempel att resandet med regoionbussarna i högre grad är regelbundet (till exempel arbetspendling) och att fler därför använder period- och rabattkort.

Generellt går nämligen trafiken som UL svarar för som tåget, om lustigheten ursäktas. Rimligen är den väl fungerande kollektivtrafiken också en orsak till att vårt län de senaste åren haft en god ekonomisk utveckling, det vill säga att ökda pendlingsmöjligheter gett en större arbetsmarknad till nytta både för arbetssökande och arbetsgivare. Ett större utbud - och större tillgång - på både arbetskraft och arbetsplatser är bra för den ekonomiska dynamiken och därmed bra för Sverige. UL har en viktig roll i detta, och då i synerhet regionbussarna och Upptåget. Två nya tågsätt och en medveten satsning på att utveckla trafiken utgör en viktig del av detta.

Kommande vecka har jag nöjet att prata om detta på ett seminarium under Almedalsveckan. Välkommen att lyssna och diskutera, om du är i Visby och har vägarna förbi!

Ansvar att förvalta

Mycket går nu Uppsalas och länets väg. Vi fick en god tilldelning av det statliga infrastrukturanslaget, och av de forskningsmedel som nyligen klubbades. Befolkningen ökar i länet, och även om det ekonomiska läget är allvarligt här som överallt annars, så finns det en aktivitet som ger gott hopp inför framtiden.

Dessa ljuspunkter ger dock goda skäl till ett mycket stort mått av ödmjukhet. De statliga anslagen, till forskning såväl som till infrastruktur, är i hög grad tilldelade Uppsala som en del i ett större ansvar än det för den egna kommunen eller länet. Det är viktigt för oss i Uppsala län att samverka med andra, både för att få bästa möjliga effekt av tilldelade medel och för att uppnå det som är syftet: att tillväxt och utveckling når så stora delar av landet som möjligt.

Bilden av ekonomin är nämligen inte lika ljus överallt. I de delar av landets som domineras av tung basinsdustri, fordonstillverkning och råvaruproduktion är situationen inte bara tuffare. Det rör sig också om branscher och verksamheter som behöver komma ut ur det rådande läget med ett stort mått av strukturomvandling. Vi har en betydande global överproduktion av personbilar, och det måste givetvis svenska aktörer förhålla sig till. Det innebär, i sin tur, inte att svenska biltillverkare automatiskt är dödsdömda. Däremot innebär det att svensk bilindustri, sluttillverkare såväl som underleverantörer, måste anpassa sina produkter, sin marknadsföring och sin organisation till de nya förhållanden som kommer att råda.

I vår lilla del av världen måste vi fortsätta att vara bäst på det vi är bra på. Vi måste ha de skickligaste medicinska forskarna, de bästa miljöerna för exempelvis klinisk forskning och de bästa yttre förutsättningarna för att etablera industrier som kan utvecklas.

Personligen ska jag, efter nästa veckas aktiviteter i Almedalen, ta några veckor ledigt för att koppla av och ladda om. Därefter gäller det att åter ta upp arbetet med att förvalta den goda utvecklingen i vår del av landet, till godo inte bara för Uppsala utan för hela Sverige. Ett gott samarbete, och klokt hanterande av gemensamma resurser, är en förutsättning för att klara välståndet även i framtiden.

En helg för att fira skapelsen och livet

Jag läser dagens debattinlägg i DN av ett antal personer som tror på sekularism, och jag ryser. De vill frammana en bild av att ett samhälle där religionen relativiseras skulle vara öppnare, mer tolerant och mindre fördömande, men redan själva artikeln pekar ju im motsatt riktning. I själva verket är den sprängfylld med fördomar mot alla som tycker annorlunda än dem.

Det är klart; om man lever i föreställningen att tro på ett högre värden än den enskilda individen är hokuspokus och vidskepelse, så kan det finnas ett begripligt drag i Humanisternas resonemang. Men så är faktiskt inte fallet. För de flesta troende, oavsett trosriktning, är det faktiskt så att "godhet kommer inifrån, inte uppifrån" som Humanisterna själva skriver. Att tro på ett högre väsen - oavsett vad man kallar detta - är att tro på att det finns saker i tillvaron som vi inte förstår och som inte låter sig förklaras med rationella orsaker och samband. Där ligger också mycket av orsaken till att många framträdande vetenskapsmän kunnat berätta inte bara om sin tro, utan också om kopplingen mellan tro och ett rationellt och nyfiket sökande efter kunskap. Där finns ingen motsats, tvärtom.

För dessa religionsmotsåndets mörkermän och -kvinnor kan jag särskilt rekommendera de evangelietexter som i morgon, på midsommardagen, läses runt om i svenska kyrkor. De handlar dels om skapelsens och livets fantastiska mysterium men också - faktiskt! - om Ordet, det vill säga om man så vill förnuftet, som utgångspunkt för hela vår existens.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som fanns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Trevlig midsommar, oavsett vad du tror på.

Vaccin till alla i länet - ska det behövas?

I dag har landstingsstyrelsens presidium beslutat köpa in 2 doser influensavaccin till alla medborgare i länet. Beslutet skedde efter rekommendation från smittskyddsläkaren och Socialstyrelsen, och mot bakgrund av risken för att efter sommaren faktiskt stå inför en så kallad pandemi, det vill säga att betydande delar av befolkningen insjuknar i influensa.

Som många beslut i landstinget var det inget enkelt beslut att fatta, men sannolikt helt nödvändigt. Risken för att stå utan vaccin om en pandemi skulle inträffa lockar inte. Däremot kan man givetvis, i ett ekonomiskt utsatt läge, konstatera att en bit över 40 miljoner kunde ha använts på många andra sätt. Tillverkaren av vaccinet är dessutom säert både glad och nöjd idag.

OM de drygt 600.000 vaccindoserna kommer att behövas återstår alltså att se. Beskedet idag innebär dock också en annan sak, nämligen ännu ett exempel på att vi är beredda att ta det ansvar som krävs för landstingets bästa - även om det kräver obekväma beslut. Det ansvaret är helt nödvändigt inför framtiden.

Färre sjukskrivningar bra för alla

Man skulle kunna tro att det är till allmän glädje att sjukskrivningarna minskar. Men efter att ha studerat den publicerade nyheten och diverse kommentarer till den, så har jag sannerligen förstått att så inte är fallet. De minskade sjukskrivningarna sker nämligen under borgerlig regim, och då måste det ju finnas mörka och onda motiv bakom det som händer.

Sådan är nämligen den bild som oppositionen nu förmedlar. För de partier som utgör den politiska oppositionen både i riksdagen och i vårt landsting så är nämligen demonisering av den politiska majoriteten, det vill säga Alliansen, viktig. Därför gäller det att med kraft beskriva allt som händer, gott som ont, som ett onsdskans verk av Alliansen.

Oppositionen, däremot, är givetvis det ädlaste och mest samlande som någonsin bestigit politiska förtroendeuppdrag. Socialdemokrater i majoritetsställning är inte bara omhuldade folkliga ledare, de är rent av i stort sett lika älskade bland sina motståndare som hos de egna leden.

Nej, så är givetvis inte fallet. Att sjukskrivningarna minskar är bra, för sjukersättningen gör bäst nytta när den fungerar som är tänkt. Vitsen med sjukersättning är inte att vara en allmän inkomstförsäkring utan ska täcka inkomstbortfall när arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Det är också mycket bra att våra allmänläkare blir allt duktigare på att göra allt bättre bedömningar i fråga om sjukskrivningsprocessen.

Vad landstingets resor har med saken att göra är desto svårare att förstå. Radio Upplands rapportering av frågan förstår jag helt enkelt inte.

Likhetstecken?

Debatten på landstingsfullmäktige innehöll just ett mycket talande replikskifte mellan folkpartiets Ludvig Larsson och socialdemokraternas Claes Sundelin. När Larsson i ett tidigare inlägg påpekade bristen på utveckling i den socialdemokratiska sjukvårdspolitiken, så svarade nämligen Sundelin med att peka på den fantastiska utveckling som själva sjukvården gått igenom.

Här finns nämligen en central punkt i den socialdemokratiska retoriken. Svensk sjukvård är, i socialdemokraternas ögon, ett socialdemokratiskt projekt som inte bara vårdas bäst under socialdemokratisk ledning - den äventyras så snart någon så mycket som petar på densamma.

Men givetvis kan svensk sjukvårdspolitik, liksom svensk sjukvård, utvecklas högst betydligt. Det är också vad som just nu sker, genom utveckling av vårdval, större mångfald och ökad valfrihet för patienten.

Klart är att svensk sjukvård håller mycket hög klass. Det område där behovet av förbättring är störst är tillgänglighet, valfrihet och väntetider. Just på detta område sker också den mest intressanta utvecklingen - dessvärre inte med något större engagemang från socialdemokratiskt håll.

Landstingsfullmäktige sammanträder

Sitter i landstingsfullmäktige och lyssnar till inläggen i debatten om landstingets preliminära plan och budget för de kommande tre åren. Det är en ganska underlig debatt. Den politiska oppositionen säger sig vilja ta krafttag, men har i själva verket ytterst få konkreta förslag kommit från oppositionens sida.

I opposition kan man ägna sig åt två saker. Det ena är att kritisera och attackera den politik som majoriteten bedriver. Det andra är att genom egna, konstruktiva förslag forma en politik som verkligen utgör ett alternativ till majoritetens. Det finns givetvis också ett tredje alternativ, och det är att mer eller mindre kapitulera inför majoriteten - detta i är i regel det som händer om man helt saknar egna politiska alternativ.

Oppositionen ägnar sig åt alla tre, och av det blir det inte mycket till politik. Snarare ser vi en opposition som visserligen lyckats prata ihop sig om en gemensam reservation, men som faktiskt inte kan presentera en konsekvent politik.

Gott om utmaningar för oss moderater

En vecka efter EU-valet är det hög tid för oss moderater - nya eller inte - att inte bara analysera mera, utan framför allt att börja handla. Efter åren i detaljhandeln är det hög tid att inte bara använda begreppet "nya moderaterna" som epitet för vår nyfikenhet, förändringsbenägenhet och förmåga att reagera på förändringar i det sammanhang där vi verkar. Det ör också dags att ta fram nästa knep - och vi kan gott redovisa det öppet! Det "knepet" är...nu i ny förpackning!

Piratpartiet skördade stora framgångar bland de unga väljarna. De regerade också rejält i så kallad enya medier, och de appellerade till ungdomar på ett sätt som...tja, som ett parti med hög medelålder bland företrädare och medlemmar bara kan drömma om!

Mot den bakgrunden gör min gode vän Kent Persson, oppositionsråd i landstinget i Örebro län (och i alla fall förhållandevis ung - i vart fall i politiska sammanhang), rätt analys av problemet men fel analys av orsaken när han hyllar Piratpartiet som ett föredöme inför kommande valrörelser. Vi som har fyllt 40-nånting kan nämligen blogga, twittra, youutuba och stå i allt vad vi orkar; vi kommer knappast att framstå som så värst mycket yngre för det! Den unga generationen, de som är födda på 80- och till och med 90-talet (min yngste son röstar nästa gång - bara det...) tycker förmodligen att folk födda på 60-talet i de sociala medierna är ungefär lika spännande som en överårig hippie upplevdes under "flower power"-eran.

Tillkämpad ungdomlighet är således inget nytt, och har förmodligen aldrig fungerat. Vi kan inte heller i första hand fundera på hur vi "släpper in" de unga i "vårt" politiska system. Däremot måste vi ge dem utrymme att agera - och utrymme för att kunna utöva makt.

Dessutom: när de ungas vilja till inflytande nu uppmärksammas - så dyker det genast upp krav på...mer inflytande för... pensionärer. Jag ska inte trötta läsaren med statistik över åldersstrukturen på våra politiskt beslutande församlingar och jag vill inte missakta någon enskild förtroendevald - allra minst i mitt eget parti. Men det är i vart fall inte fler äldre förtroendevalda vi behöver. Inte i något parti, så det så.

Däremot är det hög tid för oss medelålders (en etikett vi ogärna sätter på oss själva) att ta för oss bättre än vi gjort. Nästan hälften av ministrarna i regeringen är födda på 60-talet, ändå är detta den generation väljare som inte får någon som helst uppmärksamhet; alla vi som lever mitt i livet, betalar skatt (fast allt mindre med regeringens lyckosamma politik), har skaffat vår skivsamling lagligt i affären och inte hinner konsumera så värst mycket kultur och fritid. Vi har nämligen fullt upp med att jobba, skjutsa barn till fritidsaktiviteter, sköta om våra åldrande (och i stigande takt välfärdskonsumerande) föräldrar och att lyssna på "mellangenerationens" (det vill säga 40-talisternas) klagolåt om hur illa det kommer att bli när de lämnar arbetslivet.

EU-valet var ingen katastrof för oss moderater, för det går helt enkelt inte att dra samma slutsatser av ett EU-val som av ett vanligt riksdags-/landstings-/kommunalval. Däremot var EU-valet en ypperlig väckarklocka för alla som trodde att valet 2010 blir en baggis bara för att partierna till vänster saknar både synpatisörer och politik. Det är på allvar dags att börja fundera på hur vi ska rekrytera våra kandidater, hur de ska presenteras och vilken politik som moderaternas kandidater ska stå för. Det ska vi, till sist, avgöra själva i förhållande till våra väljare och inte med räddhågset sneglande på eventuella konkurrenter. Däremot ska vi ta lärdom av förändringar i samhället som påverkar våra väljare!

Avsättningar för framtiden

Mer UNT: tidningen gör sitt bästa för att förklara ett svårt ämne, nämligen landstingets - och kommunernas framtida pensionsåtaganden. Det är helt korrekt att landstinget om några år kommer att ha ganska stora utbetalningar på grund av tidigare pensionsutfästelser. Däremot kan det vara på plats att landstinget bara de tre senaste åren gjort nästan en halv miljard i överskott, pengar som kan användas till att möta dessa pensionsåtaganden som det skulle behövas. Landstinget budgeterar också med ett årligt överskott på 125 miljoner, en summa som har nåtts de senaste åren. Inför framtiden kan det bli aktuellt att höja detta finansiella mål, allt för att säkerställa pensionerna för landstingets tidigare medarbetare.

Omstritt?

Idag tas första spadtaget för bygget av Psykiatrins Hus. det är ett projekt som beslutats i fullständig politisk enighet och som det faktiskt inte kommit särskilt många synpunkter på från allmänheten. En betydande del av finansieringen kan dessutom klaras genom försäljning av fastigheter och mark på Ulleråkersområdet, där psykiatrin idag är lokaliserad i undermåliga, utspridda och perifert belägna lokaler. Min förhoppning är dessutom att projektet frigör ledig mark i Ulleråkersområdet, vilket skapar nya möjligheter för landets fjärde stad att växa.

I en demokrati finns alltid olika uppfattningar om saker och ting, men i detta fall måste jag säga att jag inte kan erinra mig när jag senast var med om ett projekt som beslutats och projekterats i sådan enighet som detta. det skulle möjligen vara Skandionkliniken, som byggs några hundra meter därifrån.

Föreställningar och verklighet i politiskt arbete

Måste säga att jag uppskattar dagens insändare i UNT av Eva Edvardsson (FP). Den sätter fingret på vad som faktiskt är ett demokratiskt problem: föreställningen om hur politiskt arbete går till, och vad det går ut på, i förhållande till hur det faktiskt förhåller sig.

Den politiska beslutsprocessen är ofta ganska krånglig. Orsaken är helt enkelt att det rör sig om komplicerade förhållanden på flera plan. Hela processen är dessutom reglerad i lag, och inte bara i en eller några få lagar. Lagstiftningen reglerar hur beslut ska fattas, hur ärenden ska beredas, hur allmänheten ska ges insyn och inom vilka ekonomiska ramar verksamheten ska bedrivas.

Samtidigt handlar politik inte enbart om att fatta beslut om inriktning (vilket är det enkla) utan också om att se till att en omfattande produktion av välfärdstjänster kommer till stånd. Allt detta ska till råga på allt ske i en process där olika viljor ska smältas samman till ett beslut som helst ska delas av så många som möjligt - och under alla omständigheter av en majoritet. Till detta kan läggas ett moment av kamp mellan de olika viljor som vill få gehör får sina ståndpunkter, både i den aktuella debatten och i ett kommande allmänt val.

Föreställningen att ett sammanträde i en fullmäktigeförsamling är själva kärnan i det politiska arbetet är ganska vanlig. I själva verket, just så som Edvardsson beskriver, är mötet och debatten i fullmäktige bara den slutliga formella bekräftelsen på hela beslutsprocessen. Det betyder inte att vare sig debatten eller besluten i fullmäktige är betydelselösa - men de får givetvis en bild av meningslöshet över sig om man inte förstår och känner till de faktorer som ligger bakom varje beslut, varje debatt och varje ställningstagande.

Inte så bra

Landstinget i Uppsala län har just nu problem med att klara vårdgarantin. Enligt uppgifter från socialdepartementet är det endast fem landsting som för närvarand einte klarar vårdgarantin. Att Uppsala län är ett av dem måste självklart åtgärdes före den 30 november, då det fastställs hur pengarna i den så kallade kömiljarden fördelas.

den som väntar på vård väntar, som bekant, för länge. Före årets slut ska ingen behöva vänta längre än vad vårdgarantin stipluerar även i vårt län. Det är Alliansens löfte både till dem som väntar och dem som finansierar vården i vårt län.

Till våra vårdgivare är budskapet lika enkelt. Nu måste alla krafter sättas in för att klara den kanske viktigaste utmaningen vårt landsting just nu står inför.

Ingen räddning men en tänkbar lösning

Att som TV4 gör kalla Vårdmobilen för landstingets räddning i den ekonomiska krisen är att överdriva, men en av många lösningar är det definitivt. Det som präglar Alliansens arbete med renovering och förnyelse av landstingets verksamhet är nämligen att hitta nya lösningar på problem som allt för länge fått stå olösta - just på grunde av brist på nytänkande i politiken.

Mot den bakgrunden är det inte konstigare med en mobil mottagning än med mycket annat som ny görs för att samtidigt trimma ekonomin och trimma vårdutbudet på olika områden. Hella mandatperioden präglas av nya idéer och innovationer, och hela syftet med detta är att ge medborgarna i länet så mycket och så bra verksamhet som möjligt för de skattemedel som ställs till förfogande.

Vårdmobilen är då en intressant lösning. Vi har fler liknande lösningar och idéer på lager. Ett flygplan för transporter av skadade och vårdbehövande är exempelvis på gång, och det är då kanske bäst att i rådande ekonomiska läge påpeka att det rör sig om ekonomiskt viktiga transportlösningar för sjukhuset, med de uppdrag Akademiska sjukhuset har.

Se inslaget i TV4 om Vårdmobilen här.

Vilka är det som är desperata?

Av någon anledning så har på senare tid någon konsult i S-högkvarteret kommit på att socialdemokrater ska säga om oss moderater att vi är "desperata". Först och främst förstår jag inte vad dessa socialdemokrater menar. Jag har inte träffat en enda desperat moderat på jag vet inte hur länge. De flesta av oss har om inte annat helt enkelt inte tid att vara särskilt desperata. Vi har förtroendeuppdrag att sköta, och i påfallande många fall handlar det om att ta ansvar för verksamhet. Då är desperation det sista som passar sig.

OM det nu, mot förmodan, vore så att vi vore desperata så beter vi oss i sanning konstigt. Den ena veckan anklagas vi nämligen för passivitet och handlingsförlamning, medan exakt samma politik den påföljande veckan påstås bygga på ideologisk trosnit och överdriven iver att genomföra det vi vill.

En så vacklande hållning i argumentationen tyder på att socialdemokraterna inte riktigt vet hur de ska lösa sin egen kris eller hur de ska förhålla sig till sina ibland lite bångstyriga vänner i (MP) och (V), för att inte tala om problemen i fackföreningsrörelsen och med der bristande förtroendet för både Sahlin och Lundby-Wedin.

De har de inte lätt just nu, socialdemokraterna. Det får vi moderater, lite lagom avkopplat och tillbakalutat, leva med. Gårdagens valresultat är kanske inte precis vad vare sig vi eller socialdemokraterna väntat sig, men i alla de kontakter jag hunnit ha med moderater runt om i landet så är i alla fall inte desperation den dominerande känslan.

Inom socialdemokratin verkar däremot finnas en känsla av att inte veta hur man ska hantera den rådande politiska situationen vilket leder till diverse oöverlagda utspel och uttalanden. Vilket namn man vill sätta på detta tillstånd överlåter jag till dig som läsare att värdera.

Bakläxa

En riktigt underlig fågel i den lokala politiska faunan är Knivsta.nu. Den här gången har man visat sin kombination av självtillräcklighet och okunnighet genom en "opinionsundersökning", dock med mycket magert resultat. Sju procent av väljarna i Knivsta är, berättar UNT, enligt detta parti ett tillräckligt underlag för att säga att det är "oomtvistligt vad väljarna tycker".

Jag fylls av obehag inför sådana resonemang. Lägg ut en namninsamling eller ställ dig utanför en ICA-butik eller en vallokal några timmar - och vips har du en "oomtvistlig" uppfattning i en fråga.

Kära "knu-are": vare sig opinionsbildning eller inhämtning av människors uppfattning går rimligen till på det viset. Sättet att resonera visar nämligen ett totalt förakt för de 93 procent av medborgarna i Knivsta som INTE svarat på enkäten. Att göra de sju procenten representativa för dessa 93 är inget mindre än förakt för det som är själva grunden i demokratin: att allas, och inte bara ett fåtals, uppfattning kommer till uttryck.

Knivsta.nu gör återigen mer skada än nytta i den lokala politiken. Inte nog med att man saknar grundläggande insikt om demokratins principer, minst lika illa är att man uppenbart inte har en aning om vad de som är berörda tycker - trots att man grötmyndigt anser sig kunna göra sig till talesman för "alla som bor i Knivsta".

Skäms, Knivsta.nu. Det blir bakläxa både på metoden och på resultatet. Kanske är det dags för att i en enkät fråga om detta parti överhuvudtaget behövs.

Inte så dramatiskt, faktiskt

Kvällens första prognos visar att dramatiken och omkastningarna faktiskt inte är så stora. Vänstern har tappat till miljöpartiet, och junilistan till Piratpartiet. I övrigt är, som sagt, valresultatet ungefär detsamma som i förra EU-valet. Av det kan vi dra slutsatsen att EU-val ska jämföras med EU-val och riksdagsval med riksdagsval. En ganska logisk slutledning egentligen.

Allemansrätt, äganderätt och EU-val

Väljer att vara hemma i kväll och vakar in resultatet i EU-valet hemma framför egna TVn. De sista veckorna har varit hektiska så det räcker.

Det ger tillfälle att fundera över en fråga som jag funderat över på senare tid, och det är förhållandet mellan allemansrätt och äganderätt. Många som rör sig i naturen verkar inte riktigt ha förstått vem det faktiskt är som upplåter sin egendom genom allemansrätten, och på vilka grunder det sker. Det är nämligen INTE staten som "bjuder på" de naturupplevelser som allemansrätten innebär, annat än då staten själv är markägare. Då är det också intressant att det ofta är just på statlig mark, till exempel skjutfält, nationalparker och naturreservat, som tillträdesrätten är som mest inskränkt.

Tyvärr tror många som rör sig i skog och mark att allemansrätten också innebär en rätt att vara direkt oförskämd och rent av "läsa lagen" för den mark- eller rättighetsägare som stillsamt hävdar rätten till det man äger eller förfogar över. Men allemansrätten är INTE tänkt att vara en inskränkning i det privata ägandet - tvärtom!

Poängen med allemansrätten är tvärtom just att markägaren upplåter sin egendom även till andra, på villkoret att den som får del av denna förfoganderätt respekterar - observera respekterar - de villkor som markägaren faktiskt ställer upp.

Vad har då detta med EU-valet att göra? Jo, om några timmar får vi veta hur det går blrna annat för det parti som gjort till sin affärsidé att kränka just denna äganderätt. Det är nämligen vad det handlar om. Den principiella skillnaden mellan att palla äpplen, plocka blommor i någon annans rabatt eller för den delen måla grafitti på någon annans egendom och att olovandes ladda ner upphovsrättsskyddat material är faktiskt hårfin. Dessutom innehåller även upphovsrätten redan som det är ett mått av "allemansrätt": för eget bruk kan du ladda ner en kopia av till exempel ett musikstycke. Däremot får du inte mångfaldiga och sprida ett sådant verk. Helt rimligt tycker jag.

Välkommen ut i naturen i sommar! Paddla gärna i Mälaren eller rör dig i våra fina marker här runt Krusenberg. Men var snäll och håll dig borta från privata bryggor, parkera din bil på anvisade platser och kör inte in på privata vägar. Gena inte över tomtmark och stäng grindar efter dig. Framför allt: tänk på att du får en chans att förfoga över någon annans egendom och visa respekt för detta. Och sist men inte minst: man får faktiskt inte slänga skräp på annans mark, även om det är utom synhåll både för markägare och andra!

Oc du; respektera gärna äganderätten även ute på nätet!

Okunskap kan skada Akademiska

Hamnade av ett sammanträffande på en blogg som skrivs av en lokal socialdemokrat i Uppsala och kunde konstatera en häpnadsväckande kombination av ideologisk nit och okunskap. Det handlar givetvis om fortsatt flygverksamhet på Ärna, något som lokala socialdemokrater motsätter sig i en form oxch omfattning som kan få förödande konsekvenser för Uppsalas framtid.

Att lokala (S)-politiker i Uppsala har bristande kunskaper om Akademiska sjukhuset och dess betydelse för Uppsala må vara en sak; min erfarenhet från tiden som kommunpolitiker i Uppsala kommun gör att jag inte är ett dugg förvånad. Men éftersom frågan om Ärna har sådan stor betydelse både för Akademiska sjukhuset och därmed för Uppsala, så borde man bemöda sig bättre med att ta reda på fakta.

De lokala (S)-politikerna i Uppsala tycks leva i föreställningen att det går lika bra för den luftburna intensivvården att flyga från Arlanda (tre mil från Uppsala) som från Ärna (tre kilometer från Akademiska sjukhuset). Förmodligen beror detta på inte bara bristande utan helt obefintlig kunskap om under vilka omständigheter den luftburna intensivvården bedrivs. Detta är dock inget att förvånas över. Kombinationen av ideologiskt nit, självtillräcklighet och bristande faktakontroll är en högst normal kombination när somliga socialdemokrater med ganska luddig argumentation agerar på ett sätt som - vilket vi som arbetar med frågorna är högst medvetna om - faktiskt kan rycka undan hela grundvalen för Akademiska sjukhuset.

Marlene Burwick får ta krafttag när hon blir oppositionsledare för (S) efter valet 2010. Okunskap och ignorans i (S)-eden kan vi leva med, men ett agerande som hotar Akademiska kan bli förödande för Uppsalas framtid.

Ta inte friheten och freden fär given

Idag är det Sveriges nationaldag, men inte bara det. Det är faktiskt också exakt 65 år sedan D-dagen, det vill säga den dag då invasionen av det av nazisterna ockuperade Europa inleddes. Det är definitivt en dag att hålla i åminnelse.

Vi kan inte ta freden för given, inte ens i Europa. EU är en union mellan självständiga stater och först som sist ett fredsprojekt, men lyckligtvis har folken i Europa med tiden också insett att fredlig samexistens underlättas av fri handel och fri rörlighet. Lyckligtvis - också - finns det likväl anledning att också utveckla regelverk för hur denna fria rörlighet ska gå till. Friheten kräver helt enkelt institutioner för att skydda den. Lika lite som freden går nämligen friheten att ta given.

Större delen av Europa före D-dagen hade faktiskt inga inre gränser; kontinenten var nämligen i stort sett helt ockuperad av nazisterna. Det räcker med andra ord inte med att "riva gränser", om man innanför dessa rivna gränser bygger upp förtryck och ofrihet.

Därför är arbetet mot ett fritt ochh öppet Europa ett arbete på många plan, och ett arbete som ställer stora krav. Låt ansvarstagande och tolerans därför ledsaga friheten, så kan både Sverige och hela Europa bli bättre att leva i.

Studentexamen

Den senaste veckan har bloggaktiviteten varit låg eftersom all ledig tid ägnats åt kampanj inför EU-valet.
Ber att få återkomma i morgon, bland annat med kommentarer till den artikel jag idag haft publicerad i Svensk Tidskrift.
I stället ägnar jag dagen - en av de få under året som inte i huvudsak ägnas åt mina politiska förtroendeuppdrag - åt att fira min duktige son Peter som idag tagit studentexamen med fina betyg. Dessutom uppvaktar jag min duktiga svägerska som firar sin försvarade doktorsavhandling med middag och fest. det ska bli riktigt trevligt!

Vårdval - en framgångssaga för Uppsala

Jag har skrivit om det förr, men det förtjänar att upprepas: ett EU-direktiv som öppnar för fritt vårdval över gränserna kan bli en framgångssaga för Uppsala och för vårt län. Här finns som bekant ett sjukhus, Akademiska sjukhuset, som faktiskt är världsledande på en rad områden. Givetvis skulle detta vara mycket attraktivt för patienter över hela Europa om möjligheten att söka vård i andra länder blir verklighet. Verksamheten finns redan på plats: Uppsala Care erbjuder redan sina tjänster på den internationella sjukvårdsmarknaden.

Vänta lite nu... sjukvårdsmarknad? Finns det en sådan - och ska det finnas?

Svaret är: ja,absolut, men med den lika självklara förutsättningen att det sker inom ramen för det som det råder mycket stor politisk eníghet om, nämligen att behov och inte egen plånbok ska styra. Det är också av största vikt att en ökad rörlighet understödjer - och inte äventyrar - en sjukvårdsstruktur som bidrar till utveckling, forskning och förnyelse av hälso- och sjukvården.

Sverige har ett antal sjukhus och forskningsinstitutioner av absolut världsklass. Akademiska sjukhuset är ett av dem, och med rätt villkor går sjukhuset också en lysande framtid till mötes. Goda villkor när det gäller internationell vård är en av de förutsättningar som då måste infrias.

Därför är EU-valet viktigt för Akademiska sjukhusets framtid. Tänk gärna på det på söndag.

Tack för igår

Ett av de trevligare inslagen i arbetet som landstingsråd är att delta i promoveringen av nya doktorer vid Uppsala universitet. Igår var dags igen; dessvärre innebar andra åtaganden att jag inte hann delta under hela dagen, men väl på kvällens bankett. Där träffade jag flera av de nybakade doktorerna - och blev som alltid imponerad av kunskaperna, nyfikenheten och ambitionerna inför framtiden.

Uppsala universitet, och för den delen Sveriges Lantbruksuniversitet, befinner sig i absolut världsklass på en rad områden. Eftersom universitetet på en lång rad områden också har utbildning och forskning som är unikt i landet så är det ingen överdrift att säga att detta är av nationellt - och till och med internationellt - intresse.

Lägger man dessutom till en rad andra institutioner, som Läkemedelsverket, Livsmedelsverket, Statens Veterinärmedicinska anstalt och sist men inte minst den långa raden av framgångsrika företag, så inser man att Uppsala faktiskt har helt unika förutsättningar för att skapa välfärd långt utanför stadens gränser. I ett läge när "gamla" industrigrenar krisar är det självklaret viktigare än någonsin att de branscher som kan svara för landets ekonomiska utveckling ges rimliga förutsättningar.

Uppsala går en strålande framtid till mötes - i alla fall om dessa förutsättningar vårdas. Från Alliansens sida i landstinget är detta en högst prioriterad uppgift. Därför känns det bra att delta och se hur starkt universitetet, och alla dess samverkanspartners, står sig i konkurrensen.

"Jag har redan röstat"

Har nu ägnat några trevliga timmar på torget med att möta väljare inför EU-valet. Stämningen var god, för att inte säga entusiastisk. Många berättade att de redan röstat, och många av dem att de lagt sin röst på moderaterna. Det känns bra.

Det kanske svåraste i dessa personvalstider är när många kandidater är riktigt bra! Idag har vi i Uppsala haft Susanna Haby från Göteborg på besök, och dte är en kvinna som jag unnar riktigt många kryss i valet! Susanna jobbar dessutom med flera viktiga frågor för oss här i Uppsala, till exempel fritt vårdval och livsmedelssäkerhet. På bilden ser du Sanna i full färd med att övertyga några ungdomar och det goda med den moderata politiken.

valtemperaturen stiger, och det är bra. Måtte nu även vädret rulla på i samma stil till helgen.

Kamp mot antibiotikaresistens har hög prioritet

Kampen mot antibiotikaresistens rullar vidare. I dagens nätupplaga av DN finns flera intressanta artiklar i ämnet. Utvecklingen är ytterst oroande, och mot den bakgrunden måste givetvis alla krafter sättas in. Det tänkvärda är att en kraftfull åtgärd mot antibiotikaresistens är att inte förskriva antibiotika.
Som ett led, ett av många, har Akademiska sjukhuset beslutat att läkarna inte ska använda sina långa rockar, utan i stället klä sig i bussarong, dvs en kortärmad blus. DN har också en intressant artikel i ämnet här. Läkarna protesterar, men sakkunskapen är tydlig. Då bör läkarna, som ju ofta är ledare och föredömen, också begrunda sitt ansvar och sin delaktighet i matchen mot de resistenta bakterierna.
Vårdrelaterade infektioner kostar mycket pengar (en bristvara i landstinget just nu, som bekant), men innebär framför allt ett oerhört, och ofta onödigt, lidande för patienterna. Alla krafter måste sättas in för att ge en säkrare vård, och då gäller det inte minst att klara av att ge patienterna en smittsäker vård.
Akademiska sjukhuset är ett nationellt föredöme i kampen mot vårdrelaterade infektioner. Den toppositionen ska vi se till att sjukhuset förstärker och behåller.

Vad vill de rödgröna?

Jag har ägnat en stund åt genomläsning av det "rödgröna" alternativet till preliminär budget för vårt landsting. Det gick fort. På 14 luftigt rediverade sidor med mycket rubriker står...egentligen ingenting. I stort sett anser dessa tre partier att Hälso- och sjukvårdslagen ska följas och att medarbetarna i organisationen ska ha det ganska bra. dessutom är man för en lång rad - men inte alla! - av de reformer som vi i Alliansen har sjösatt sedan valet 2006, med närvård och nytt ersättningssystem för sjukhusvården som tydligaste exempel.

Vidare är de rödgrönda för att "de regionala framtidsfrågornamåste beaktas i ett långsiktigt perspektiv", vad nu det kan betyda. Man vill ha en budget i balans (det är lagkrav på det!) och lägger stor vikt vid "de politiska beslutsprocesserna", men skriver inte ett ord om forskning.

Så har kan man fortsätta långt mer än vad ett blogglilägg ger utrymme för. den enkla sammanfattningen är exakt det vi upplevt på rader av sammanträden. det enda oppositionen verkligen vill, det är att vara i majoritet. Det är mindre klart vad denna majoritet ska användas till.

En intressant start på dagen

Idag är det tisdag, och som vanligt har jag då inlett dagen med att träffa medarbetare i landstinget över en kopp kaffe och samtal om deras vardag. Som alltid blev det ett intressant möte, den här gången med personal i psykiatrin. Vad vi pratat om vill jag inte skriva om på bloggen, det är en sak mellan mig och de jag träffar.

Vi politiker är, allmänt sett, för lite ute i den verksamhet som vi har ansvar för. Vi behöver vara ute för att se och lära men också för att få idéer och impulser. Däremot är det inte vår uppgift att leda och styra genom aldrig så täta medslag i verkligheten. Politisk ledning och styrning utövas i politiska organ och genom politiska beslut - som sedan ska verkställas och omsättas av tjänstemän. En lärdom av dessa möten med medarbetarna är däremot den faktiska effekten av de beslut vi fattar.

En dag på jobbet

Det blev en hektisk dag med inte mindre än 29 ärenden i landstingsstyrelsen, allt från remissvar som civilflygplats på Ärna och avtal om samarbete med landstinget i Västmanland till nytt ersättningssystem för primärvården och kostnadsanpassningar för att hålla verksamheten inom budgetramarna.

Landstingets ekonomiska läge är mycket bekymmersamt. Kostnadsutvecklingen är för hög samtidigt som skatteintäkterna sjunker. Nu måste kraften i arbetet med kostnadsanpassningar öka ytterigare, annars är ekonomin för kommande år allvarligt hotad.

Men om ekonomin är dyster och inger oro,så finns mycket annat som är positivt. Samarbetet med landstinget i Västmanland är lovande, och den preliminära plan och budget som vi i Alliansens tagit fram känns som en stabil grund för fortsatt utvecklingsarbete. Mot denna läse vi oppositionens alternativ som i stort sett saknar nya idéer och visioner. Oppositionen visar sig åter igen vara bäst i opposition och bör stanna i den rollen ett tag till.

Kvällen avrundades med glädjebeskede att Uppsala kommun säger ja till fortsatt flyg på Ärna - ett oerhört viktigt beslut för Akademiska sjukhuset. Att vår opposition i landstinget sade nej till flyg på Ärna är en gåta, men säger också något om oppositionens ointresse för att värna viktig verksamhet. Viljan att plocka billiga poäng i opinionen är större än intresset för att säkra framtiden för luftburen intensivvård.

God mat viktigt på Akademiska

Säga vad man vill om miljöpartiets oppositionsråd Johan Edstav, men sin oppositionsroll tar han på största allvar. Det innebär att han inte försitter en chans att vara emot olika förslag oavsett vad de innehåller.

Vi fördjupar nu vårt samarbete med landstinget i Västmanland, närmast gäller det samverkan om mat till våra sjukhus. Att vi kan bygga upp detta samarbete har stor betydelse för framtiden, och komer säkert att bli till nytta på flera sätt.

Att laga god och näringsriktig mat till ett sjukhus med över tusen vårdplatser är komplicerat. Det gäller att maten är både välsmakande, näringsriktig och smidig att distribuera. Patienten måste vara i centrum, och maten måste vara en verksam del i vården. Maten ska alltså inte bara smaka gott, den måste dessutom anpassas till en lång rad olika behov som olika patienter har. Det idealiska vore givetvis om all mat kunde lagas lokalt, på varje avdelning på sjukhuset. Det är bara det att det skulle skapa fler problem än det löser, det visar inte minst den kostutredning som gjorde redan för ett år sedan. Resultatet av den utredningen blev att den modell som nu tas fram gav samma kvalitet men till väsentligt lägre kostnad.

Miljön, då? Tja, det måste ju vara mer miljövänligt om två landsting tillsammans arbetar för så ekologiskt och närproducerat som möjligt, i stället för att ett landsting gör det på egen hand. Procis som i det globala sammanhanget är samarbete och gemensamma ansträngingar mot gemensamma mål effektivare för miljöarbetet än att var och en löser sina egna problem. Det är därför vi går vidare med vårt samarbete med vårt grannlandsting.

Det kan också vara på plats att påpeka att den modell som vi väljer tillsammans med landstinget i Västmanland inte är den modell som valts i Stockholms läns landsting - utan vidare kommentarer om detta!

Politiskt våld i EU-valrörelsen

Läser i DN om den 47-årige folkpartistiske valarbetare som misshandlats av så kallade antirasister. Av referatet är det ingen vågad gissning att utgå ifrån att våldsverkarna hörde hemma på vänsterkanten. Det är dessutom en statistiskt ganska trygg gissning, eftersom det som sagt är frågan om våldsutövning mot politiska motståndare - och då agerar gärningsmännen så, att vänstersympatierna är högst rimliga att anta, om man säger så.


47-åringen blev enligt utsago kallad för "fascist", vilket i detta fall kan vara i stort sett vilket demokratiskt parti som helst till höger om miljöpartiet (ungefär). Men det spelar mindre roll. Även vi moderater drabbas mycket frekvent av både våld och skadegörelse, och får emellanåt finna oss i att bli kallade fascister. Yttrandefrihet heter det, det där som gör att (emellanåt) maskerade aktivister ostraffat får uttrycka sig så.


Det är dock dags att ta tillbaka begreppet "antirasist", för det är ett begrepp som bör reserveras för oss som kan umgås med andra människor inte bara oberoende av hudfärg och etnicitet, utan också kan acceptera andra åsikter än de egna och dessutom kan diskutera med meningsmotståndare utan att tillgripa våld. Det är också rimligt att vi antirasister känner tillhörighet med varandra genom att agitera politiskt utan diverse masker, lustiga mössor och annat.


Jag har också en annan idé på samma tema. De som spökar ut sig i masker och luvor kan ju känna samhörighet med varann i stället. Masker, luvor och våld mot meningsmotståndare är ju en verksamhet med fina traditioner, exempelvis från den amerikanska södern på 1850-talet. Likheten mellan de grupper i olika vänsterkretsar som nu brer ut sig och dessa grupperingar i den amerikanska södern är faktiskt påfallande på flera områden. Klart tänkvärt.

Till sist en förhoppning. Det är att mer demokratiska krafter till vänster mer aktivt tar avstånd från de krafter som är i farten, utesluter dem från exempelvis antirasistiska manifestationer och överhuvudtaget slutar relativisera deras våldshandlingar.