Vem betalar vår gemensamma kaka?

Vi vet ju alla vad det är som finansierar vår gemensamma välfärd. Det är skatterna, och skatterna är det riksdag, landsting och kommuner som bestämmer om. Så det är politikerna i riksdag, landsting och kommuner som avgör hur mycket välfärd det blir.

Ett sådant resonemang är ganska enkelt för de flesta av oss att ställa upp på. Skatter beslutas politiskt, och skatter finansierar välfärden. Men är det verkligen så enkelt?

Jag har skrivit tidigare om det olyckliga motsatsförhållande som ofta målas upp mellan dem med höga inkomster, och hur de beskrivs som ointresserade av välfärden, och det offentligas behov av intäkter. I själva verket är en välfärdsmodell som den vi har i vårt land helt beroende av att det finns människor som är aktivt intresserade av att genom att tjäna pengar och betala skatt bidra till gemensamma åtaganden.

Samtidigt finns det nog ingen som, oavsett inkomstläge, är beredd att betala mer i skatt än vad man åläggs genom de politiska beslut som fattas. Sist men inte minst gäller det också att forma ett skattesystem, och föra en debatt om det skattesystemet, som gör att det uppfattas - och diskuteras - på ett som gör att alla, notera ordet alla, är villiga att vara med och bidra till det gemensamma.

För något håller på att hända i samhällsdebatten. Något som går att spåra till en ideologisk grundsyn på oss människor som samhällsvarelser.

Innan jag fortsätter vill jag betona en gång till att hela det följande resonemanget bygger på att människor respekterar och efterlever gällande lagstiftning. En rättsstat kräver att alla människor är lika inför lagen, och att staten lagför alla medborgare lika. Någon skillnad gäller förstås inte för skattelagstiftningen, även om den har en lite annan rättsprocess än många andra brott.

De allra flesta av oss tycker att det är sunt att vi alla delar på kakan både när det gäller inkomster och utgifter i samhällsmaskineriet. Den som jobbar får lön, och betalar skatt. Den som under sina aktiva år skjutit upp en del av löneutrymmet får tillbaka det i form av pension. Som för övrigt också beskattas vid uttaget.

Det är också, i alla fall för många av oss, självklart att det behövs företag som producerar varor och tjänster och genom sin verksamhet skapar en ekonomisk process som leder till att det där utrymmet skapas, som behövs för att det ska finnas något att fördela.

Men det är ungefär nu som det börjar bli krångligt. Det är, om man lyssnar till aktuell debatt, inte riktigt lika många som ser sambandet mellan att lönsamma företag producerar och går med vinst och ett samhälle som har råd med en gemensam välfärd.

Allt för ofta hör vi tvärtom i debatten att företag som är lönsamma beskrivs som en sorts parasiter, vars "profitjakt" skulle stå i motsats till den gemensamma välfärdens behov av resurser. Givetvis står det företrädare för vänstern fritt att argumentera på det sättet, men det är hög tid att vi som ser saken annorlunda verkligen bemöter den typen av argument.

Lönsamma företag behövs, och de behövs inom alla samhällssektorer inklusive den gemensamma välfärden. Lönsamma företag producerar varor och tjänster av god kvalitet (annars är det i alla fall över tiden svårt att ge med vinst), och det överskott som skapas (vinsten, alltså) beskatts för det gemensamma bästa. Men dessa företag behöver också skatteregler som gör att de kan spara en del av överskottet för att kunna återinvestera i verksamheten, vilket behövs för att lönsamheten ska vara uthållig.

Lönsamma företag betalar således skatt. Men inte nog med det. Lönsamma företag har råd att anställa, och att betala löner till anställda. Löner som beskattas, till nytta för den gemensamma välfärden. Som därigenom kan anställa fler lärare och sjuksköterskor.

Med andra ord: den som samtidigt talar sig varm för "ökade resurser till välfärden" och misskrediterar lönsamma företag oavsett bransch har en del att förklara när det gäller att få resonemanget att hålla ihop.

Lönsamma företag behövs. I alla branscher. För det är företags lönsamhet som avgör välfärdens storlek.

Politiskt ledarskap

I torsdags röstade de brittiska väljarna för att landet ska lämna EU. Det fick till följd att premiärminister David Cameron omedelbart aviserade sin avgång i ett tal fyllt av självkritik.

I helgen uppdagades också att fullt kaos råder i Storbritanniens andra stora parti, Labour. Där är partiledaren Jeremy Corbyn häftigt ifrågasatt, och mer än halva hans skuggregering har avgått i protest mot ledaren.

Debatten om Brexit fortsatte i det brittiska parlamentet igår, och det var mycket talande att lyssna till de båda partiledarna. Medan Cameron sakligt konstaterade att väljarna röstat för utträde och att han tar konsekvenserna, så höll Corbyn ett tal där han placerade skulden hos alla andra än sig själv.

Dessvärre tycks Corbyns brist på självkritik, för att inte säga självinsikt, vara ideologiskt betingad. För på den brittiska arbetarrörelsen fanns, som sagt, inga som helst fel. Att Labours väljare svek den linje partiets ledning stod för skylldes i stället på den konservativa regeringen. Partiets egna tillkortakommanden nämndes inte med ett ord.

Något liknande kan också ses i det minst sagt röriga politiska läget i Spanien. De senaste åren har Spanien sett en ekonomisk utveckling som skiljer sig från många andra länder i Sydeuropa. Medan socialistiskt styrda länder som Grekland harvar vidare med fortsatt ekonomisk kris, har Spanien under ledning av konservativa Partido Popular (PP) lyckats lyfta sig ur krisen och visar en positiv ekonomisk utveckling (liksom för övrigt Storbritannien under Tories). I valet i december straffade dock väljarna PP för deras minst sagt solkade hantering av ett antal korruptionsskandaler. Vänstern, splittrade på två partier, fick flertal i valet. De två vänsterpartierna var dock så oense om hur vänstermajoriteten skulle fördelas, att nyval till slut fick utlysas. I nyvalet gick PP inte helt oväntat fram, men nådde inte egen majoritet. Vänsterpartierna kan fortfarande inte samla sig till ett regeringsalternativ. Deras ledare är så fyllda av självtillräcklighet att inte ens ett extraval kan bringa dem till sans. Samtidigt förklarar PPs ledare Manuel Rajoy att han självklart är beredd att ta det ansvar situationen kräver och bilda en regering för att styra landet i svår kris.

Här finns en instrumentell skillnad mellan höger och vänster, inte bara i Storbritannien och Spanien.

Politiskt ledarskap handlar inte bara om att ragga ihop flest röster. Det handlar också om att lösa samhällsproblem och att vara beredd att fatta svåra beslut. Det, i sin tur, kräver mod och förmåga till självinsikt - och i än högre grad förmåga att släppa prestige när situationen så kräver.

Manuel Rajoy och David Cameron äger de förmågorna, liksom för övrigt Fredrik Reinfeldt gjorde under sin tid som regeringschef.

Dessvärre ser vi, inte minst i Storbritannien, sorgliga exempel på hur populismen lurar även i moderaternas systerparti Tories. Det är beklagligt.

Mamma, pappa och den häftiga kompisen

De flesta av oss minns nog hur det var i tonåren. Man kan tycka vad man vill om könsroller och stereotyper, men därhemma fanns för det mesta en pappa som satte gränser och en mamma som torkade tårarna när vi ramlat och slagit oss eller när storebrorsan varit dum. Mamma och pappa uppfostrade, och det fanns (oftast) ett rollspel.

Men i takt med att vi växte upp, så fanns det också andra som präglade och påverkade oss. En annan stereotyp som inte går att komma undan, det är den där häftiga kompisen som vågade göra det som mamma och pappa hade sagt att vi inte fick. Kompisen som tjuvrökte, körde trimmad moppe, trackade lärarna och överhuvudtaget vågade säga och göra det där som vi nog tyckte var lite farligt och förbjudet men också ack så spännande.

För det var ju grejen. Häftiga kompisen gjorde det där som utmanade den (mer eller mindre) trygga hemmiljön. Häftiga kompisen visade att det gick att tänja gränser även om vederbörande - de finns av bägge könen - betedde sig rätt olämpligt ibland. Det förstod vi, men det handlade ju om att utmana föräldrarna snarare om att tjuvröka.

Det känns som om något liknande håller på att hända i det politiska samspelet mellan väljare, politiker och samhällsinstitutioner. Medan huvuddelen av det politiska samtalet antingen handlar om så kallade mjuka välfärdsfrågor som skola eller omsorg eller om lite hårdare frågor som ekonomi eller ordning och reda, så finns det också en ständig närvarande figur som manar på med de där lite farliga och utmanade grejerna. Det kan vara Donald Trump i USA, Boris Johnson i Storbritannien eller Vladimir Putin på den världspolitiska scenen. Vi har "sanningssägare i Polen och Ungern, men också i Grekland och Spanien. Skillnaden mellan dem är mer en gradskillnad än en artskillnad trots att de till det yttre ser helt olika ut.

Här hemma i Sverige har vi en alldeles egen folkhemsk variant av häftiga kompisen. Han bedyrar att han är snäll, minst lika snäll som både mamma och pappa, och att det egentligen är mamma och pappa som är dumma och mossiga.

Kanske är det inte häftiga kompisen som är det stora problemet. Tänk om det är hemmiljön som har misslyckats! Tänk om det helt enkelt kan vara så enkelt som att en betydande del av väljarkåren helt enkelt har tröttnat på visionslösa politiker "där henma" som helt har missat att 50-talsvärlden med svartvit TV och äppelkaka har övergått i rock 'n' roll! Om det då inte finns en mamma och pappa som klarar av att erbjuda en vision som lockar - då blir det rätt självklart att det farliga kompisgänget finns till hands.

Vårt västerländska välfärdssamhälle står inför enorma utmaningar. Miljoner flyktingar knackar på dörren och är bokstavligt talat beredda att riskera livet för att få bli en del av en kaka som i alla fall inte växer. Tillväxten står nämligen och stampar i de länder som av tradition stått vår välstånd och materiell utveckling - medan de länder som för bara en generation sedan kallades U-länder och sedan utvecklingsländer håller på att komma ifatt med stormsteg.

Paradoxalt nog är det då "häftiga kompisen" som står med en berättelse som lockar. Det är häftiga kompisen som både klarar av att prata om ordning och reda och om hur vi klarar välfärdssystemen, och häftiga kompisen gör det som häftiga kompisar alltid gjort bättre än mamma och pappa. Genom enkla lösningar - som låter just enkla.

I den etablerade fåran gör vi då exakt det som misslyckade föräldrar alltid gjort. Vi försöker vara som häftiga kompisen, fast bara lite ofarligare - och i värsta fall mycket töntigare. Några svar på de stora samhällsutmaningarna ger vi inte. Vi försöker bete oss som tonåringar - men  vi tillåter absolut ingen tjuvrökning. Däremot röker vi själva. På balkongen (pappa) eller under köksfläkten (mamma). Om nu någon hänger med på metaforen.

Det är hög tid för etablissemanget att ta hand om de verkliga samhällsutmaningarna och lyfta fram sina visioner för hur ett bättre samhälle kan formas. Ansvaret vilar tungt på de bägge politiska huvudriktningarna i aktuell politik - för de finns och tjänar inget på att förminskas. I stället för ett tjatande om "den svenska modellen" respektive att "Sverige går åt fel håll", så behövs mammor och pappor i debatten som vågar ryta ifrån och därigenom ingjuta det som påfallande många medborgare egentligen frågar efter. Nämligen respekt och kärlek i en alldeles lagom blandning. Att mamma och pappa tycker olika ibland och ger uttryck för det inför oss är bara bra. men det allra viktigaste är att de visar att de älskar oss (medborgarna) och varandra (demokratin) och är beredda att slåss för sina ideal. Det är så vi återvinner respekten för de värden som de allra flesta av oss står för.

Modern teknik ger bättre arbetsmiljö

Jag befinner mig på Vitalis, Nordens största mötesplats för IT i vård och omsorg. Här finns gott om intressanta människor att träffa och prata med om IT i vården. Det finns också mycket gott om innovationer som skulle kunna underlätta vardagen för hundratusentals anställda i välfärden. Här finns appar, dataprogram, robotar, tekniska hjälpmedel och hundratals andra prylar som bara väntar på att handlas upp, införas i verksamheten och användas.

Det som flertalet av dessa prylar, appar och program har gemensamt är att de skulle underlätta tillvaron för stressade och hårt slitande medarbetare i olika delar av vår gemensamma välfärd. Här finns till exempel en kamera som skulle kunna spara in hundratals mil på hala skogsvägar för nattpatruller i norrländska inlandskommuner med en geografisk yta som ett medelstort landsting i södra eller mellersta Sverige. Nattpatruller i hemtjänsten kan ibland få köra flera mil för ett enda tillsynsbesök där själva besöket i bästa fall kan ta tio minuter, enbart för att säkerställa att vårdtagaren mår bra och har en ostörd nattsömn. Tills nattpatrullen kommer och knackar på, alltså.

Om alla dessa prylar kom till användning, så skulle tiotusentals arbetstimmar kunna - inte sparas in, men i stället användas till viktigare sysslor. Digitalisering i vården ska inte handla om att spara pengar genom att dra in tjänster. Digitalisering i vården ska handla om att göra så att anställda sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och hemtjänstassistenter kan lägga sin arbetstid på det som de är bäst på.

Men tekniken används inte fullt ut, och så sent som igår fick vi ett tydligt exempel på varför det är så.

När statsministern presenterade regeringens senaste satsning på välfärden - tio miljarder i friska skattepengar - så var det inte datorer, programvara och robotar som pengarna skulle satsas på. I stället kom det vid det här laget lika välkända som verkningslösa förslaget: det ska anställas ännu fler, för att göra ännu mer.

Men om fler anställda vore lösningen på välfärdens utmaningar, så hade de sedan länge varit lösta. Vi ha aldrig haft så många läkare, sjuksköterskor, barnmorskor eller socialarbetare (med reservation just för den sista yrkesgruppen) som vi har idag. De sliter ändå hårdare än de någonsin gjort.

Skälet är att den sociala och medicinska utvecklingen ställer allt större krav - men också att det blir allt svårare att möta de krav utvecklingen ställer, just därför att handkraft inte är det som ger lösningen på nya utmaningar. Därför blir arbetsinnehållet tuffare och tuffare, och nu har förändringarna av arbetssätt gått så långt att fler händer helt enkelt inte är lösningen.

Regeringens tio nya välfärdsmiljarder borde i stället oavkortat gå till att ge alla anställda fler hjälpmedel och smarta lösningar för att underlätta deras arbetssituation. På köpet följer dessutom - garanterat, för så fungerar alla andra samhällssektorer - bättre arbetsmiljö, färre sjukdagar och en stabilare arbetssituation.

Banksektorn har gjort det, dagligvaruhandeln lika så. Vi gör redan massor av saker på nätet, och den sociala interaktionen mellan oss människor har inte blivit lidande av det. Men vården  och omsorgen fortsätter att vara hopplöst omodern och får dessutom statliga stimulansmedel för att fortsätta vara det.

Nu är det bråttom. Välfärden behöver bli modernare, både som arbetsplats och för att ge dem som behöver vård och omsorg det bästa möjliga och den modernaste teknik som finns att tillgå. Regeringen borde ta chansen, stryka ett streck över pratet om fler anställda och i stället se till att kommuner och landsting använder modernast tänkbara teknik. Då, men inte förr, kan svensk välfärd återta positionen som ledande i världen igen.

Den svenska modellen

På senare tid verkar en del ha fått för sig att "den svenska modellen" skulle ha någonting att göra med socialdemokratisk välfärdspolitik. Den har därmed, särskilt av företrädare för det ena regeringspartiet, gjorts till någon sorts symbol för något den inte är.

Exakt vad den svenska modellen egentligen är går helt enkelt inte att säga, eftersom den med tiden har blivit ett ganska allmänt hållet begrepp. Det som däremot faktiskt går att definiera, det är när och hur modellen föddes. Den föddes i Saltsjöbaden, och året var 1938.

Sedan dess har Sverige i huvudsak haft en fridfull arbetsmarknad präglad av samförstånd och insikt om vikten av måttfulla löneökningar som ger utrymme för ekonomisk tillväxt. I stället för att strejka sig till skyhöga löneökningar som leder till inflation och försämrad konkurrenskraft har svensk fackföreningsrörelse varit klok nog att förhandla sig till löner som höjts i den takt företagen tål. Det var en av de viktigaste nycklarna till den goda tillväxt Sverige drog fördel av under 50- och 60-talen.

Denna goda tillväxt, emellanåt med tal som närmast liknar de senaste årens kinesiska under, lade för övrigt grunden för att finansiera den välfärdspolitik som socialdemokraterna således försöker ta äran åt sig för - genom att kalla sin ideologiskt färgade syn på välfärdspolitik för "den svenska modellen".

De senaste decennierna har denna framgångsrika modell inte alltid varit lika självklar. Arbetsgivarsidan kan absolut inte skylla ifrån sig, men även LO och dess medlemsförbund har satt några plumpar i samförståndsprotokollet. Därför är det glädjande att LO och Svenskt Näringsliv nu centralt sätter ner foten. Löneökningarna ska hållas inom det så kallade märket, så att svensk industri kan bevara sin konkurrenskraft.

Bra så! Men det behövs mer! Att arbetsmarknadens parter tagit sitt ansvar för en avtalsrörelse med ordning och reda är ett steg, och nu väntar vi bara på det övriga som behövs: respekt för förenings- och avtalsfrihet, en lönebildning som öppnar för en arbetsmarknad i förändring och inte minst en skattepolitik som främjar arbete, sparande och kapitalbildning framför bidrag, lånande och konsumtion. Mycket av detta går att göra redan idag - men en mer progressiv skattepolitik - i ordets rätta mening - kräver nog en del politiska förändringar.

Samhällsintresse

"Allt det här är ett tecken på att vi kanske inte längre kan vända oss till det allmänna när vi behöver en bostad". Så beskriver bostadsforskaren Helen Ekstam konsekvenserna av att allt fler bor inneboende eller har hyreskontrakt i andra hand. Det är en intressant beskrivning, som säger mer om samhällsklimatet än om bostadsmarknaden.

Visst har det allmänna ett ansvar på en fungerande bostadsmarknad; ett mycket viktigt ansvar, till och med. Det ansvaret handlar om att, i kraft av ett planmonopol, se till så att det är möjligt att bygga de bostäder som behövs i lägen där människor vill och behöver bo för att kunna forma sina liv. Själva byggandet av bostäder sköts bäst av byggföretag, och att sedan fylla bostäderna med människor som vill bo i dem - det klarar vi kloka och självständiga människor i regel av själva.

Men i breda kretsar finns verkligen uppfattningen att "det allmänna" borde "ordna bostäder" åt alla dem som idag är utan ett förstahandskontrakt. Att politiska beslut skulle vara lösningen på bostadsmarknadens problem är dock ganska naivt. Snarare ligger politiska beslut till grund för rätt många av de problem som ropar på en lösning.

Hur klarar då "det allmänna" den uppgift man faktiskt har för att klara behovet av bostäder?

Tja, det kunde nog i många fall vara bättre. I Stockholmstrakten kan vi läsa om hur kommuner bråkar om samma mark, och om hur allt fler byggbara områden görs till naturreservat just för att hindra bebyggelse. Miljö- och naturvård är viktigt, men det måste också ske med balanserad hänsyn. Andra exempel på hur samnhällsintresset sviktar är e mycket generösa reglerna för strandskydd, som dessutom hämmar möjligheter till utveckling i glesbygd. Listan kan göras lång, för när samhällsintresset bostadsbyggande ska vägas mot andra intressen, så finns det alltid en möjlighet att något annat går före.

Så; nästa gång du hör en politiker påstå att bostadsförsörjning är ett "samhällsansvar", fråga då den politikern vad vederbörande gjort för att underlätta för att fler bostäder ska kunna byggas. Det är politikens uppgift som regelmakare och domare. Själva byggandet, och att människor kan bo, flytta och röra på sig, det finns det andra krafter som klarar bättre.

Den gemensamma sektorn

Säkert har du någon gång hört uttrycket "marknaden är en god tjänare men en usel herre". Det används ofta av människor med politisk hemvist till vänster för att motivera varför marknadens sätt att fungera inte ska ges för stort utrymme i samhällslivet. I regel ställs då "marknaden" som motsats till politisk styrning, med den underförstådda inställningen att politiken skulle vara mer, och marknaden mindre, demokratisk.

Så kan man förstås tycka, om man tror att politiska beslut (som ju oftast men inte alltid bygger på demokratiska principer) alltid är rätt väg till gemensamma beslut för det gemensamma bästa. Det man då bortser ifrån är att marknaden är den mest gemensamma och inkluderande samhällssektor vi har.

Låt mig först av allt konstatera det som egentligen är självklart: "marknaden" är inte ett antal gubbar i mörka kostymer som bollar dina och mina pengar i slutna rum utan kontroll. Marknaden är alla vi som genom stora och små personliga beslut bidrar till alla möjliga rörelser i samhället. Marknaden är affären där vi handlar men också tjänsten och gentjänsten vi byter med vår granne, e-postmeddelandet vi skickar till en kollega eller uppdateringen på sociala medier med en kompis. Allt detta, och mycket mer, bidrar till interaktion och utbyte mellan oss människor. Mycket av denna interaktion har en direkt ekonomisk koppling - men mycket annat har det inte.

Marknaden är helt enkelt alla vi människor tillsammans, alla de enskilda och gemensamma beslut vi fattar och all den inverkan allt detta har på oss själva och varandra. Därför kan marknaden inte styras genom någons alldeles egna beslut. Marknaden innebär alltid en interaktion mellan människor, för marknaden består inte av något annat än människor.

Sedan är det en annan sak att marknaden helt självklart behöver spelregler. Vi människor kan inte bete oss hur som helst emot varandra, och någonstans måste det bestämmas hur dessa spelregler ska se ut. Detta är politikens grundläggande uppgift. Därmed fyller politiken ungefär samma uppgift som domaren i en fotbollsmatch. Spelet fungerar bäst om domaren dömer och gör det efter regelboken. Det brukar bli mindre bra om domaren också vill vara med och sparka på bollen. Där, exakt där, finns den viktiga skillnaden - och rollfördelningen - mellan alla oss människor, alltså marknaden, och det politiska inslaget i samhällsmaskineriet.

Med andra ord: politiken är en bra domare, men en usel spelare. Därför bör politiken ägna sig åt sin helt nödvändiga uppgift: att forma spelreglerna så att den gemensamma sektorn, eller marknaden, kan fungera så bra som möjligt.

För Sverige, nuförtiden

Torsdagen bjöd på två helt olika, mycket intressanta tidsmarkörer. Den ena, och helt rättmätigt mest uppmärksammade, var att en ny arvprins föddes kvällen före och på torsdagen fick namn, hertigtitel och alla andra hedersbetygelser som brukar höra till. Den andra tilldragelsen, som händelsevis hamnade lite i skymundan, var att socialdemokraterna presenterade årets första majtalare.

Bägge händelserna betraktas av många som exempel på anakronismer, alltså något som är ur tiden. Riktigt så enkelt är det nog ändå inte, för medan det ena lyckats verka och förändras i takt med tiden så blir et andra allt mer otidsenligt - för att inte säga patetiskt i ett modernt samhälle.

Det tidsenliga står kungahuset för. Man lyckas skickligt förena tradition och förnyelse på ett sätt som helt enkelt gör att det nya känns nytt men att det traditionella på en och samma gång känns nödvändigt. Födslar, dop, bröllop och allt vad det är ska helt enkelt vara lite särskilt när det handlar om våra kungligheter. Monarkin finns inte för sin egen skull, utan för att fungera som en länk mellan oss som lever i vår tid och de generationer - och deras värderingar - som har tagit oss dit där vi är idag: till ett av världens modernaste, mest framstegsvänliga och utvecklingspositiva länder. Dit har vi tagit oss tack vare en monarki i tiden, inte trots den.

Anakronismen finns i fladdrande röda fanor, tågande skaror och appeller från talarstolar som ärligt talat inte förändrats särskilt mycket under de drygt hundra år som "socialdemokratin", eller "arbetarrörelsen" har marscherat. den obehagliga sanningen, för den senare, är att den svenska monarkin under de senaste 150 åren har förändrats - läs utvecklats - oändligt mycket mer än den politiska rörelse som gärna berömmer sig själv av att vara progressiv och i takt med både tidsanda och människor.

Mitt eget parti, moderaterna, är ny inte så värst mycket modernare än vår huvudmotståndare. Men det finns en viktig symbolisk skillnad i den metamorfos vi tvingades gå igenom för drygt tio år sedan, efter "valstugeskandalen". När ett antal moderater med framträdande roller då beslogs med ytterst olämpliga uttalanden, så kördes de bort från sina poster och partiet som helhet genomgick en omfattande självprövning. När socialdemokratin (som alltså är mer än partiet, till exempel facklig-politisk samverkan med Kommunalarbetarförbundet) drabbas av samma sak, så sluter man leden, låtsas som det regnar och inväntar lugnet efter stormen. Ut på andra sidan kommer samma parti som förut, med röda fanor och allt.

Traditioner ska fungera som en länk mellan det förflutna, samtiden och framtiden. Vi kan inte be om ursäkt för det som gjort vårt land till vad det är - i alla fall inte om vi är stolta över det Sverige är idag. Därför ska vi inte skämmas över, utan tvärtom vårda, de symboler som länkar tillbaka till historien. Men det får heller inte bli löjligt. Därför har ingen svensk kung krönts sedan parlamentarismen genomfördes, och därför åker kungafamiljen bil till sommarnöjet på Öland. Att det skjuts salut, hissas blågula flaggor och sjungs högstämda sånger visar en stolthet över vårt förflutna. Men rollen i samhället har förnyats från att vara en på icke-legitima (med moderna mått mätt) grunder styrande funktion till en roll av sammanhållning och identifikation.

Det före detta statsbärande partiet har inte lyckats med samma metamorfos. Där har traditionerna och de klassiska attributen i stället blivit en kvarnsten, inte för att det är fel med talarstolar och fladdrande fanor - utan för att de till skillnad i fallet med monarkin snarare blir en symbol för att man är ur tiden och inte riktigt lyckas förnya sig. Och det ska vi som verkligen inte ser någon framtid i socialdemokratin kanske ändå vara ganska glada över. Ett socialdemokratiskt förstamajtåg påminner helt enkelt mer om förra sekelskiftet än om Sverige 2025, medan kungahuset har haft vett att sluta leda stadens brandförsvar till häst eller gå omkring på stan i hermelinsbrämad mantel. Där syns skillnaden mellan modernitet och anakronism.

:::::
Till sist, som en liten svans, har jag fått frågan om det då inte vore dags att stryka regeringsformens formulering om att statschefen och övriga i successionsordningen ska omfattas av den rena evangeliska läran. Jag tycker faktiskt inte det. Den potentiella tronföljare som inte vill vara kristen lutheran kan helt enkelt avsäga sig arvsrätten till kronan. Det är, om jag räknar rätt, fler som tackat nej till att kunna bli kung än det är som faktiskt blivit det sedan nuvarande successionsordning infördes. Och den är, som sagt, en påminnelse om varifrån vi kommer. Den påminnelsen är viktig för ett samhälle som vill hålla samman. Religion ska i mina ögon vara en privatsak, men rötterna till dagens moderna och framstegsvänliga samhälle delar vi alla. Det är vad successionsordningen handlar om.

Miljardrullning

Idag gör SVT en stor nyhet av att de allmännyttiga bostadsbolagen har gått med vinst. En del av vinsten har dessa, av alla oss skattebetalare ägda bolag, återbetalat till ägaren, det vill säga till oss skattebetalare.

Hur mycket av vinsten har de tagits ut i så kallade värdeöverföring?

De allmännyttiga bostadsbolagen är medlemmar i organisationen SABO. Från deras hemsida kan man läsa ut att bolagen omsätter drygt 60 miljarder årligen eller ungefär 240 miljarder under fyra år. Uttaget av vinst har under dessa år varit 6,8 miljarder eller ungefär 2,8 procent av omsättningen. Även om man inte får särskilt mycket ränta om man sätter pengarna på banken, så är det på inget sätt någon oskälig avkastning på det kapital som skattebetalarna satt in. För så måste man räkna om det ska finnas rimliga motiv för att använda skattemedel för att investera i hyresfastigheter.

Hyresgästföreningens förhandlingschef kallar i inslaget uttagen för skrämmande och menar att uttagen är en "dubbelbeskattning". Dessa konstiga påståenden ifrågasätts inte på något sätt av reportern. I själva verket är ju de berörda hyresgästerna själva skattebetalare, men inte nog med det; de hus som dessa hyresgäster bor i har en gång byggts av samma skattekollektiv som nu uppenbarligen tycker det är ganska rimligt att man i alla fall får lite avkastning på de pengar man satt in. Pengar som alltså gått till att bygga hus till hyresgäster, som därmed tycker att deras boende borde subventioneras lite extra av skattebetalarna.

Det är bra att vi har fria och självständiga medier som kritiskt granskar olika samhällsfenomen. Men då bör man också vara konsekvent i sin kritik och se intresseorganisationer för vad de är.

En bostadspolitisk betraktelse

Det pickade på dörren. Jag reste mig från TV-soffan, undrande vem som kunde vilja något vid denna tid på kvällen.

Utanför stod en man med uppfordrande blick.

- Erik Weiman? sade han, snarare konstaterande än frågande. Så fortsatte han, utan att vänta på svar:

- Mitt namn är överbostadsutrymmesfördelningsinspektör Melker Kapplund. Jag är här på uppdrag av den nya bostadsrättviseförmedlingen för att undersöka era bostadsförhållanden och möjligheterna för er att bidra till en social bostadspolitik. Bor ni här?

Det sista var liksom svårt att neka till. Inspektör Kapplund hade knackat på i huset där min hustru och jag bott sedan vi byggde huset för mer än trettio år sedan. I vårt hus hade vi fostrat fyra barn, levt, älskat, umgåtts med vänner, arbetat och format oss en tillvaro. Nu såg vi fram emot lugna år efter att ha betalt många kronor i räntor och amorteringar. Så jag svarade ja på hans fråga.

- Enligt mina noteringar bebos huset av er fru och er. Stämmer det? fortsatte Kapplund. Jag såg inga skäl att neka.

- Ni bor alltså två personer på etthundrasextio kvadratmeter? fortsatte Kapplund. Jag bekräftade iakttagelsens riktighet med ett mumlande.

Kapplund tittade häpet på mig.

- Så kan vi ju inte ha det! Vi kommer att erbjuda er en lägenhet i Sollentuna; tre rum och kök på sextio kvadratmeter. Efter särskild ansökan – han tittade ner och bläddrade i sina papper – kan ni få möjlighet att hyra en fyra i stället. Men då blir det i Skutskär, fortsatte han efter en stund.

- Men vi hade nog tänkt att bo kvar här, fortsatte jag lamt. Vi älskar det här huset och kan inte tänka oss att bo någon annan stans.

Kapplund tittade häpet på mig. Han verkade nästan bragt ur fattningen. Så samlade han sig och fortsatte:

- Jaså på det viset. Bo kvar. Jaha. Ni är alltså en sån där som ser bostaden som en handelsvara och inte som en social rättighet!

- Nja, svarade jag. Det är bara det att vi har byggt det här huset och liksom bott in oss här. Det är mycket mer än några rum och kök för oss. Det är hela vårt liv. Och vi vill ju ha plats för att ta emot barn och barnbarn, och vänner. Det är inte bara huset, det är tomten, grannarna, alltihop.

- Just det, fräste Kapplund. Vi känner igen det där. Precis. Medan vi bygger som aldrig förr, så bor ni femtio- och sextiotalister kvar i era hus som om inget hade hänt. Vi bygger fler och fler bostäder, men ni har inte vett att flytta till en hyrestrea när barnen flugit ut så att alla kan få plats. Det är därför den sociala bostadspolitiken måste utvecklas!

Jag började ta mod till mig. Samtidigt insåg jag att det gällde att gå fram försiktigt.

- Men... började jag; man kunde kanske pröva med något som funkar i de flesta andra delar av samhället. Man kunde kanske öka marknadsinslaget i bostadsförsörjningen. Det kanske är för mycket planering och rattande som ställer till det.

Kapplund blev alldeles vit i ansiktet. Han stod tyst en lång stund, som om man samlade sig efter att ha hört något alldeles ofattbart. Så samlade han sig, såg mig lugnt rakt i ögonen och sade, långsamt och tydligt:

- Marknadshyror. Jaså, det säger ni. Marknadshyror. Men det ska jag säga er, herr Weiman, att jag har sett hur det blir med marknadshyror. Det har man i vissa städer i USA. Där får barnen slicka grus från gatorna för att få något att äta sedan deras stackars föräldrar betalat hundratusentals kronor i månadshyra för en fallfärdig liten etta med kackerlackor och kallvatten. Det har jag själv sett. Eller i alla fall hört talas om. - Nej, fortsatte han, några marknadshyror blir det inte tal om.

- Fast, invände jag försiktigt, man har ju faktiskt marknadshyror i våra grannländer. Och i många andra länder i Europa. Och det funkar ju. Nu har ju till och med tjänstemän på Boverket försiktigt antytt att det kanske vore något att kika på.

- Det fungerar inte alls, röt Kapplund. Det fungerar INTE, det leder BARA till segregation och orättvisor! Och de som drabbas är de vi vill värna om: unga, arbetslösa och de som nyligen kommit till vårt land. De har RÄTT till en social bostadspolitik!

- Men, försökte jag, om den sociala bostadspolitiken hade fungerat så hade ni ju inte behövt vara här och kräva att vi ska flytta på oss. Och det är ju just de grupper som du räknar upp som drabbas hårdast av hur illa det fungerar nu.

- Joho! utbrast Kapplund trosvisst. Den sociala bostadspolitiken fungerar MYCKET bra! Det har den gjort ända sedan kriget, för att inte tala om när miljonprogrammet byggdes. Det var tider det! Men nu behövs nytänkande, och därför har jag … jag menar regeringen …. kommit på nästa steg: den sociala bostadspolitiken tre punkt noll! Det ska råda rättvisa på bostadsmarknaden. För alla! Alla ska bo lagom stort.

Jag var nära att ge upp. På denne ivrige byråkrat tycktes inga sakargument bita. Men jag gjorde ändå ett försök till.

- Men om vi vägrar flytta, då? Om vi kedjar fast oss i huset, som en sorts civil olydnad? Vad gör ni då?

Kapplund blev helt perplex.

- Det är alldeles oerhört, röt han. Civil olydnad kan man naturligtvis inte tillämpa när politiken är RÄTTVIS! Det MÅSTE ni väl ändå förstå! Ett sådant beteende hör inte hemma i det samhälle VI vill ha! Ni är säkert en sådan där som vill spruta chemtrails på folk också.

Så tystnade han, funderade en stund, och sade till sist:

- Men det finns förstås två alternativ. Det ena är att ni bor kvar och tränger ihop er i tre rum, er fru och ni. Sedan kan fyra ungdomar flytta in och bo i resten av huset. Då kan ni får bo kvar. På nåder.

- Njaaa, sade jag, måttligt road av det alternativet. Vad är det andra?

Kapplund såg nästan ut som om han ångrade att han öppnat för olika lösningar.

- Jo, sade han. Jag tror att vi kan involvera er i en byteskedja. En facklig förtroendeman vill flytta från sin hyreslägenhet, åtta rum i Stockholms innerstad, och ut på landet. Tror ni att det finns några fastigheter i närheten som skulle kunna passa?

Om korruption

Det här med korruption, det är ju förfärligt. Och det är ju något som bara onda människor ägnar sig åt. Eller?
Det frodas i sådana där miljöer, du vet, där människor gör upp i mörka gränder eller smörje varandra med handtryckningar. Eller?
Korruption är nog knepigare än så. Tyvärr. Sverige är, hur man än mäter, ett av de absolut minst korrupta länderna i världen. Men även i vårt land har vi alla skäl att hålla vaksamma ögon öppna, för risken för ett korrupt beteende lurar alltid runt hörnet. Inte trots att Sverige är ett land som präglas av hederlighet och samförstånd, utan just därför.

Innan jag fortsätter med ett exempel vill jag klargöra en sak för att undanröja alla missförstånd. Jag är en stark tillskyndare till tydligt reglerade förhållanden på arbetsmarknaden. Det är viktigt att arbetsmarknadens parter har bra spelregler som man dessutom är överens om. Det värsta som kan hända svensk arbetsmarknad vore att förhållanden vore sämre reglerade, och att det skulle skapa en grundval för misstänksamhet och ökad risk för konflikter.

Men partsförhållandena på arbetsmarknaden bör hållas just där. Annars finns omedelbart en påtagligt ökad risk för korruption.

Just nu pågår diskussioner om reformering av en av de viktigaste lagarna för att förhindra korruption, nämligen lagen om offentlig upphandling, LOU. Det är en lag som är tillkommen just för att hindra korruption. Dessvärre finns en risk för att LOU används för att åstadkomma helt andra saker - och då rent av leder till ökad risk för korruption.

Ett av svensk arbetsmarknads viktigaste instrument för goda förhållanden är kollektivavtalet. Det reglerar på vilka villkor en facklig organisation kan företräda sina medlemmar och slår fast hur arbetsgivaren ska säkerställa en rad rättigheter och förmåner som de fackliga organisationerna förhandlat fram för sina medlemmar. Och, bäst av allt, det är ett avtal och ingen lag.

Men kollektivavtalet är nu, på ett farligt sätt, på väg att bli en del av lagstiftning på ett helt annat området än arbetsmarknaden. Diskussioner förs om at det ska vara möjligt att ställa krav på denna typ av ganska särpräglat avtal på arbetsmarknaden - när det gäller upphandling av varor och tjänster i det offentliga.

Vid första anblicken kan det verka harmlöst. Alla seriösa företag har väl kollektivavtal - och de som inte har det ska väl ändå inte tillåtas sälja varor och tjänster som finansieras med skattemedel. Eller?

Låt oss komma tillbaka till det där med korruption. Det är alltså inte bara fråga om skumraskaffärer, utan handlar om varje form av otillbörlig påtryckning för att kunna få igenom sin vilja. För fackliga organisationer är kollektivavtalet en viktig faktor för att kunna locka medlemmar. Därför är det viktigt att fackliga organisationer av egen kraft kan argumentera väl för kollektivavtalets betydelse. Då är det viktigt, för att inte säga avgörande, att dessa fackliga organisationer använder sin förmåga att utöva påtryckning för att det ska finnas andra motiv än arbetsmarknadsmotiv för att företag ska känna en anledning att teckna kollektivavtal. Arbetsmarknaden ska så att säga leva sitt eget liv.

Vi ser nu en risk för att den utvecklingen kan komma att hämmas. Motivet för att teckna kollektivavtal förvandlas från att vara en hänsyn till förhållanden på arbetsmarknaden - till att vara en förutsättning för tillträde till en viktig marknad för många företag.

Det skulle förfela hela idén, både med kollektivavtalet och med lagen om offentlig upphandling.

Därför ska Wallström inte fällas

Jag kan förstå dem som kortsiktigt lockas av att fälla utrikesminister Margot Wallström med en misstroendeförklaring i riksdagen. Problemet med en sådan är tvåfaldigt.

Det första är att en misstroendeförklaring nu givetvis kan följas av samma sak när (inte om) vi får en alliansregering. Varför skulle socialdemokraterna och deras stödpartier lägga fingrarna emellan om de själva drabbats av en sådan oförrätt. Lockelsen skulle då dessutom vara stor att inte fälla vilken minister som helst; misstroendet skulle riktas emot någon av Alliansens partiledare.

Det andra skälet handlar om socialdemokraternas självbild, och om en uppfattning som finns om Wallström inom och utanför det egna partiet. Wallström är närmast ikonisk - i de egna leden. Att en betydande del av befolkningen utanför hennes eget parti tycker att den utrikespolitik Sverige står för under Wallströms ledning är en ren katastrof, det är inget som bekommer socialdemokraterna. Tvärtom; motståndarnas ilska tolkas snarare som att man ligger rätt. Det är inte Wallström eller regeringens politik det är fel på. Inte om du frågar regeringen själv.

Den arroganta attityden kan fungera ibland, men i rådande läge är den en olycka för S - och en välsignelse för Alliansen. Och vi vet absolut ingenting om vilken utrikesminister som skulle komma i Wallströms ställe. Vilket för övrigt kanske också säger något om läget inom socialdemokratin.

Med andra ord: att fälla Margot Wallström skulle vara kortsiktigt lockande och säkert kul medan det pågick. Men strategiskt och långsiktigt skulle det inte vara någon höjdare. Låt oss alla hoppas att vi har ett ledarskap som nu fokuserar på längre sikt. Och låt oss alla hoppas att det börjar bli dags för en politik som byter ängslighet och kortsiktighet mot strategi och verklig statskonst.

Ring ut det gamla

Det finns ingen resurs som är lika demokratiskt fördelad som tid. Vi disponerar alla 24 timmar om dygnet 365 dagar om året*, och det står oss alla fritt att själva värdera hur vi förfogar över alla dessa timmar och dagar. Lika fullt dyker det med jämna mellanrum upp resonemang om att tiden skulle vara "orättvist fördelad", senast i en kulturkrönika i DN av regissören med mera Stina Oscarsson.

Oscarsson gör som många andra misstaget att blanda ihop kvalitet och effektivitet. Det är inte automatiskt så att det som går fort också blir bra; ibland är det ena viktigare än det andra. Men problemet många skapar för sig själva är att tro att saker alltid blir bättre om man helt enkelt försöker göra saker liiiite bättre än innan. Men verkligt genomgripande utveckling sker sällan genom små, ständiga förbättringar (även om det alltid är viktigt även att försöka bli lite bättre). Den viktigaste faktorn för utveckling är att våga göra annorlunda.

En person som har exakt lika många minuter att förfoga över som Stina Oscarsson är MIchael Dahlén. Han är professor vid Handelshögskolan i Stockholm, och särskilt inriktad på konsumentbeteenden. Som en del av sin utveckling har han prövat på att byta ut vanor. Det har givetvis förändrat Dahléns tillvaro, och det som förändrat tillvaron är att han gjort andra saker snarare än att han gjort saker annorlunda.

Ett tips inför det 2016 som inte längre väntar runt hörnet, utan faktiskt är här just nu, det är därför att våga göra annorlunda. För om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått.

Ska man då helt nonchalera möjligheter till små förbättringar?
Inte alls, ständig förbättring av det vi gör är också nödvändigt. Men världen blir inte bättre bara genom att vi till exempel bygger effektivare förbränningsmotorer. Det behövs också modernare teknik som genom förändring kompletterar förbättring. Det enda kan inte utesluta det andra.

Inför det nya år som just börjat känns det som att just nytänkande och omprövning är viktigare än på länge. Men då gäller det också, som sagt, att hellre göra rätt än att göra fort.
-----
*Jodå. Jag vet att det är 366 dagar just i år, och jag vet att det beror på att dygnet  egentligen är 23 timmar och 56 minuter långt. Men ibland kan effektiv användning av tid handla om att bortse från obetydliga detaljer - om de är just obetydliga.

Sans och balans

Min gode vän och tidigare kollega Christian Gustavsson skriver klokt i dagens nummer av Corren, och får dessutom understöd i en krönika av förra kulturministern och Timbrochefen Cecilia Stegö Chiló. Debatten om migration, integration och flyktingmottagande verkar alldeles ha tappat proportionerna. I grunden skriver nog dessa båda mig närstående debattörer och skribenter vad rätt många utanför den polariserade debatten "egentligen" tycker.

Man ska vara försiktig med att tolka opinioner. Det är på tok för vanligt att folk i allmänhet tror att alla tycker likadant - nämligen som de själva. Så är det oftast inte. Vi har alla en förmåga att lyssna in våra egna värderingar i det som vår omgivning säger till oss. Kaka söker maka.

Vi vet sedan länge att svenska folket har en ganska generös inställning till invandring. Det mäts noga varje år av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Men vi det också, från liknande mätningar, att skepsisen är stor inför den ganska misslyckade integrationspolitik som förts under årtionden. På tok för många invandrare som kommer till vårt land står utan arbete, och bostadspolitiken som var tänkt att jämna ut levnadsförhållanden har i stället blivit starkt segregerande.

Alltså borde det vara dags att göra något åt de sakerna. Men den politiska debatten ägnas, kanske inte oväntat åt de mest akuta och överhängande problemen: att miljontals människor bokstavligen står på Europas tröskel.

Alternativen i svensk politik är naturligtvis inte att vi stänger gränserna eller tar emot varenda en som ens funderar på att komma till vårt land. Det rimligaste alternativet är självklart att vi, med en bevarad öppenhet emot omvärlden, ser till att vi kan hantera dem som söker sig till vårt land och att vi har rimliga och kloka förutsättningar på alla områden.

För den som pläderar för öppenhet och rörlighet måste givetvis inte automatiskt vara "naiv", och den som tror på en viss stramhet när det gäller villkoren för migration måste inte vara rasist. Det finns fortfarande några som kan hålla två tankar i huvudet. Gustavsson och Stegö Chiló är två av dem.

Systemkollapsen

Den rådande flyktingkrisen parat med en intressant artikel i senaste numret av Dagens Samhälle väcker intressanta funderingar.
Trycket av asylsökande kan ingen ha missat. Förmodligen har ingen heller missat den lite knepiga demografiska utvecklingen i vårt land. Det är den senare, eller i vart fall några av dess konsekvenser, som Dagens Samhälle skildrar.
Befolkningen minskar i stora delar av vårt avlånga land. En allt större del av oss som bor här bor i någon av de mest tätbefolkade regionerna: Mälardalen, Göteborg/Halland, Skåne och Östergötland. Därtill växer befolkningen i ett antal universitetsorter som Växjö, Umeå och Karlstad. I andra delar av landet minskar befolkningen.
Det är också i tillväxtregionerna som de som nu söker sig till vårt land vill bosätta sig, inte i skogslän med åldrande och krympande befolkning. Det beror knappast på att de inte gillar skogen och tystnaden - i så fall hade de nog inte sökt sig till vårt land - utan för att de vet hur svårt det kan vara att försörja sig i kommuner som Överkalix eller Laxå. Det är också därför som befolkningen sjunker i dessa och många andra kommuner.
Men det visar också att migration och tillväxt går hand i hand - och att integration och tillväxt gör det. Och medan problemen på både det ena och det andra området tornar upp sig, så tycks politiker i flera läger leva efter principen "om vi gör som vi gjort, så blir det säkert bra".
Men om man gör som man har gjort, så kommer det också att gå som det har gått.
Det behövs alltså reformer, men inte vilka reformer som helst.
I sitt berömda "Uppsalatal" 1980 sade Gösta Bohman bland annat följande:

Det får inte bli så, att vi i krisens tecken proklamerar reformstopp. Tvärtom måste vi mer intensivt än någonsin gå in för att reformera samhället. Reformer är inte liktydligt med socialdemokratisk politik. [...] De reformer som vi behöver i dagsläget är sådana som öppnar samhället, där det är alltför slutet, och frigör människor, där de är allt för bundna.

Det citatet är värt att tänka på även idag.

Avfolkning av glesbygden är inte ödesbundet. Men i det politiska sammanhang vi sedan länge befinner oss i vårt land, är den rådande utvecklingen knappast en slump. Så länge Sverige kombinerade en stor jord- och skogsbrukssektor med ett bruksorienterat industrisamhälle gick det alldeles utmärkt. Dagens tjänste- och kunskapssamhälle formar andra betingelser. Men samhällsbyggnadspolitiken är kvar i jordbruksbygderna och bruksorterna.

Därför behöver orter som Laxå och Överkalix inte mer av den politik som inte fungerar. De behöver något nytt. De behöver reformer. Sådana reformer skulle inte i första hand syfta till att tvinga människor att bo kvar med en konstlad arbetsmarknads- och bidragspolitik. Den borde i första hand locka driftiga människor att flytta dit, med en allt annat än konstlad skatte- och näringspolitik

Att se framåt

Nej, kära vänner (och antagonister) i regeringspartierna. Det är ingen vid sina sinnens fulla bruk som tror att ni plötsligt blivit rasister för att regeringen hastigt infört stramare regler för migration. De flesta av oss som följer politiken och är intresserade av samhällsfrågor är klara över var ni står. Rätt många r rent av ganska klara över de skillnader i synsätt som finns både inom och mellan partierna i regeringen.

Samma förhållande råder inom - och mellan - de borgerliga partierna. Att det växer fram förslag om att skärpa lagar och regler inom migrationens område är kanske inte så konstigt när situationen förändras dramatiskt på kort tid.

Därmed finns sex partier som klart och tydligt förstår att en del av politikens villkor heter ansvarstagande, och att det ibland innebär att man snällt får förhålla sig till en verklighet som inte alltid låter sig anpassas till idéer och värderingar.

Utöver dessa sex partier med erfarenhet av regeringsansvarets mödor finns också ett parti, som nu jublar över resta murar och sänkta gränsbommar. Detta parti har aldrig haft något till övers för öppenhet och rörlighet och försöker nu självklart vinna poäng på den akuta situationen. Det ha de inget för. Vi ska minnas att Sverigedemokraterna hade exakt samma inställning när dagens flyktingström bara var en liten rännil i jämförelse. SD har helt enkelt aldrig gillat att människor söker skydd i andra länder. Och de har aldrig gillat fri rörlighet och öppna gränser.

Men aldrig någonsin har heller kampen för att riva murar, öppna gränser och bejaka rörlighet varit viktigare. Mitt parti, moderaterna, inledde kampen för Sverige i Europa redan på 50-talet, och många av oss är fortfarande besjälade av samma ideal. Vi har sett murar falla och gränser överskridas, och vi vet vad som händer med människor som kan röra sig fritt, Vi tror på denna fria rörlighet inte bara för människor, utan också för varor och tjänster, för idéer och ideal, för ordet och tanken lika väl som för människorna och frukterna av deras arbete.

Ni behöver inte urskuldra er med texter på Facebook. Men ni kan visa att ni står för era ideal genom att agera för ett friare och öppnare samhälle även i morgon och i övermorgon. Och ni kan skapa förutsättningar för att fler kan söka sig till vårt land och finna en försörjning. Politik skapar möjligheter, nu mer än någonsin. Men det måste också vara rätt politik om möjligheterna ska komma på plats.

Same but different

Än en gång har en statlig utredning satt tänderna i hur svensk sjukvård ska organiseras. Den här gången hette utredaren Måns Rosén, ett namn som är väl känt och mycket respekterat i svensk sjukvård. Rosén har gjort ett gediget arbete på kort tid och presenterat en intressant analys av läget i svensk sjukvård. Det är analysen mer än något annat som gör Roséns utredning läsvärd.

Men nu fungerar svensk sjukvård, och debatten om den, en gång för alla som den gör. Rosén, således statlig utredare, har givetvis en massa förslag om vad som kan förändras - i en sjukvårdsorganisation som består av självstyrande landsting. Visserligen föreslår Rosén att dagens 21 landsting ska bli färre (och det är han ju inte ensam om) men rollfördelningen mellan statlig och regional nivå ska bestå. I allt väsentligt, i alla fall. Om landstingens inre liv har Rosén dessvärre mycket lite att säga.

Det ska tilläggas att det inte är första gången som staten utreder sjukvården och liksom någonstans på vägen kommer på att sjukvården inte är statlig. Jag vill också betona att jag inte har någon kritik emot Rosén och hans utredning - de har gjort ett bra arbete. Däremot kan man fundera över vilka förutsättningar som ligger till grund för utredningen och dess slutsatser. Direktiven skrevs under förra mandatperioden, med Alliansen i regeringsställning.

Några riktiga, konkreta strukturgrepp innehåller utredningen nämligen inte - för det kan den inte göra. Den ger egentligen goda råd till dagens (21 landsting) och förmodligen morgondagens (sex regioner) sjukvårdshuvudmän. Flertalet av dessa goda råd är faktiskt inte raketvetenskap för oss som sysslar med sjukvårdsadministration och dito -politik.

I stark förkortning (utredningen är på drygt 250 sidor med bilagor) skriver Rosén och hans medarbetare följande:

• Gör om dagens Rikssjukvårdsnämnd
• Slå samman landsting
• Nivåstrukturera sjukvården
• Öka specialiseringen
• Volym (t ex fler operationer) ger bättre kvalitet

Om detta finns en del att kommentera.

Rikssjukvårdsnämnden har fått kritik för sitt omständliga arbetssätt. Arbetsformerna har ständigt diskuterats under de åtta år nämnden funnits. Det Rosén nu i praktiken gör är att ändra en aning i dess instruktioner och sammansättning - vilket kanske visar både att den behövs och att uppgiften är svår.
Regionfrågan har diskuterats ännu längre än dagens modell för rikssjukvård. Att landstingen ännu inte slagits samman - och än mindre slagit samman sig själva frivilligt - kanske stämmer till någon eftertanke.
Nivåstrukturering är lättare att säga än att göra. Och det är ändå ett ganska krångligt ord.
Specialisering och volym är en närmast självklar väg till bättre kvalitet, medicinska resultat och effektivitet i sjukvården. Just därför vore det kanske på plats att fundera över varför mer inte händer.

Vad är då problemet?

Roséns utredning rör faktiskt vid det, men är uppenbarligen känsliga nog att inte gå rakt på sak. I ett resonemang kring sjukvårdens olika intressenter resonerar utredningen om patienter, medicinsk profession, medborgare och landstingspolitiker. Om de senare skriver Rosén och hans utredning att de "har i många fall valt att arbeta politiskt för att förbättra samhället". Min kommentar är att jag inte känner någon som engagerat sig politiskt som inte vill åstadkomma ett bättre samhälle. Däremot kan vi ha olika utgångspunkter för det arbetet - och olika bilder av hur ett bättre samhälle ser ut.

Det finns den bred enighet i svensk samhällsdebatt om att svensk sjukvård ska finansieras solidariskt via skatten och ges till alla invånare efter behov. Den enigheten behöver värnas. Om landstingspolitikers uppgift sedan vore att säkerställa just detta - solidarisk finansering av behovsstyrd vård - så vore många problem ur världen. Den sjukvårdspolitiska debatten skulle då också handla om mål, politiska prioriteringar och hantering av målkonflikter. Men det är inte vad en landstingspolitikers vardag handlar om.

Landstingspolitikens livsluft är nämligen själva vårdproduktionen, alltså det där som proffsen är bäst på. Svensk sjukvårdspolitik (tro mig, jag har prövat) består i hög grad av hur och betydligt mindre om vad. Det är det som gör att landstingspolitiker kan ägna månader åt att diskutera var en viss typ av operationer ska utföras - men knappt någon tid alls åt att resonera om vilken kvalitet som är rimlig att kräva. Här skulle den svenska sjukvårdspolitiken behöva ett strukturgrepp.

Skälet till detta är enkelt. Vi tar alla kvalitén på vår svenska sjukvård för given - och vi har högt förtroende för den. Men eftersom kvalitetsdata inte redovisas och används som de borde, så får vi ingen politisk diskussion om kvalitetsfrågor. Medborgarna, politikernas uppdragsgivare, som tar kvalitén för given, blir naturligtvis upprörda när vården koncentreras - om det innebär att deras lokala sjukvårdsinrättning försvinner. Varefter lokala landstingspolitiker bums ställs till svars. Inte för att de inte upprätthåller vårdkvalitet utan för att de prisger den lokala sjukvården.

Patienterna, om man med det menar de olika patientföreningar som brukar representera patientintresset, är väl medvetna om problemet. Den breda allmänheten är (enligt min erfarenhet) det inte, eftersom frågor om vårdens kvalitet diskuteras och blottläggs för lite. Medierna ägnar liten energi åt att beskriva och förklara förhållandet, och är i stället koncentrerade på enskilda händelser som tillåts sätta bilden. Det är då sällan den patient som efter en komplikationsfri vårdprocess skrivs ut frisk och tacksam som får komma till tals.

Det verkligt tråkiga är att Rosén i slutet av sin utredning närmast i förbigående närmar sig en riktigt intressant lösning, nämligen att använda kvalitetsdata i mycket högre grad än idag. Vi vet en hel del om kvalitén i svensk sjukvård - och med ganska enkla medel skulle det gå att veta ännu mer. Om vi lade mer kraft på att analysera resultat och utfall av sjukvården i stället, så skulle mycket av det Roséns utredning vill åstadkomma förmodligen falla ut av sig själv.

Ingen vill bli vårdad på ett sjukhus med dåliga medicinska resultat. Problemet är att dagens organisation och politiska styrning av svensk sjukvård mer eller mindre tvingar oss till det. Om landsting/regioner, oavsett antal, ska vara huvudmän för svensk sjukvård så måste landstingen också ta ansvar för nödvändiga strukturförändringar. Staten kan utreda och peka - men staten kan inte göra.

Klass mot klass, och...

Det vari ju bra att Uppsalabor Mot Rasism (UMR) och dess ordförande Sara Maliki backat från sitt märkliga hanterande av manifestationen mot rasism. Att minnas Kristallnatten, eller Novemberpogromerna som de också kallas, utan att ha med judarnas situation är minst sagt besynnerligt. Vi får givetvis tro ordförande Mailiki både när hon ber om ursäkt och när hon hävdar att hon inte kände till innehållet i evenemangstexten - även om det verkar lite udda att en ordförande inte är orienterad om en så pass central text.

Sara Maliki har kanske också lämnat tiden i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, bakom sig. Där var hon tidigare höggradigt aktiv - och SUF är knappast en organisation som lägger fingrarna emellan när det handlar om konflikten mellan Israel och Palestina. SUF har genom åren tagit mycket tydlig ställning för palestiniernas sak. Om det påverkade förberedelserna inför måndagens aktiviteter är svårt att säga, men det är besvärande att UMR inte hade bättre koll på sina uttalanden.

Hela historien visar dessutom varför vänstern inte bedriver en trovärdig kamp emot rasism. Ända sedan Marx bygger ju vänsterns världsbild på motsättningar. Motbilden till kampen mellan klasser, kön, raser eller andra sociala konstruktioner är givetvis den liberala/konservativa bilden att vi människor är lika inför varandra och att det är motsättningarna som ska bekämpas, inte olikheterna.

Som Marx (eller var det Lenin?) uttryckte det: Det sista kapitalisten säljer är det rep, i vilket vi skall hänga honom.

Flamma stolt

Idag är det allmän flaggdag till minne av Gustav II Adolf. Jag tycker det är självklart att hissa flaggan idag.

Jag gör det för att det känns viktigare än någonsin att manifestera gemensamma värden och att ge uttryck för nationalkänsla när den är som bäst. Gustav Adolfsdagen är, till att börja med, en bra dag att göra det på.

Många tror att Gustav II Adolf var en storvulen, chauvinistisk krigarkung, och visst förde han krig på det sätt man brukade på den tiden. Men han var också en stor omdanare vars insatser bär spår ända in i vår tid.

Gustav II Adolf gjorde Sverige mångkulturellt. I hans arméer stred holländare, skottar, tyskar, finnar, italienare (fast Italien som land fanns inte då) och fransmän. Hans fälttåg ledde till att Sverige införlivade ingrer, liver, polacker och tyskar, vilket gjorde att Sverige under stormaktstiden var ett land där många kulturer levde tillsammans och många språk talades. Han öppnade Sverige för arbrtskraftsinvandring från Vallonien och Holland, vilket ledde till ekonomiskt uppsving.

Han tryggade dessutom Uppsala universitets ekonomiska ställning för lång tid framåt och bidrag därmed till vårt lands kulturella utveckling. Och han gjorde mycket annat som inte ryms att nämnas här.

Han är, med andra ord, en konung värd att hylla. Vi som ska hylla honom är alla vi som tror på ett mångkulturellt och tolerant Sverige där alla får tycka och tänka vad de vill, men där det också finns plats för andra än vi som är födda inom landets gränser. Därmed är vi många som har skäl att hylla Gustav Adolf den Store.

Det är som sagt viktigare än någonsin, för gemensamma värden är hotade - och det från flera håll. Hoten kommer från dem som i namn av någon sorts missriktad "svenskhet" vill använda påhittade hotbilder och falska rykten för att stoppa den fria rörligheten. Människor med dessa värderingar bygger inte sin berättelse på det som är gemensamma svenska värden. Tvärtom.

Men hoten kommer också från dem som vill formulera om den gemensamma berättelsen om fri rörlighet och öppenhet parat med respekt för lagar och gemensamma värderingar. Sverige ska vara ett land där lagar och regler gäller lika för alla, och där samhället markerar emot dem som bryter emot dessa gemensamma lagar. Idag är det lika viktigt att markera emot det ena som emot det andra.

Jag är stolt över att vara svensk. Jag är stolt över vår tradition av öppenhet och humanism, och jag vänder mig emot alla krafter som från olika extrema vinklar vill förstöra våra gemensamma värderingar, normer och traditioner. Därför flaggar jag när det är allmän flaggdag. För att jag är stolt över att leva i ett av världens bästa länder, och för att jag vill markera emot värderingar jag inte delar.

I klaveret igen

Jag älskar public service.
I själva verket älskar jag public service så mycket, så att jag vill att de ska göra sitt jobb. De ska vara en kritiskt granskande röst som klarar av att hålla en rågång mellan opinionsjournalistik och förmedling av fakta. Dessvärre händer det att detta avgiftsfinansierade mediekonglomerat trampar fel.

Nu har de gjort det igen. En sakuppgift som hade tagit trettio sekunder att kolla missades. Det är alltså svårt att hitta ursäkter för klavertrampet. Det inträffade dessutom i en situation så laddad av samhällsdebatt och svåra avvägningar, att alla varningsklockor borde ha börjat ringa på en gång.

Maria Persdotter är forskare i urbana studier vid Malmö Högskola. Men inte nog med det. Persdotter heter också en styrelseledamot för Vänsterpartiet i Malmö, som av en händelse också är politiskt drivande i urbana frågor. På partiets lokala hemsida uttalar hon sig också mycket tydligt som just vänsterpartist - och drivande i fråga om stöd för bosättarnas sak.

Det står givetvis Persdotter fritt att göra och säga vad hon vill. Det är inte det jag kritiserar. Men att de journalister inte gör en bättre kontroll av vem det är de intervjuar sänker givetvis trovärdigheten för berörda medier, i detta fall SVT.

Får man verkligen vara så slarvig? Borde inte den Maria Persdotter som intervjuas kollas i alla fall en aning närmare, till exempel genom en snabb googling?

Svaret på den frågan finns i de etiska reglerna för press, radio och TV. Inte minst punkt två. Där ges följande uppmaning till den som vill kalla sig professionell journalist: "Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer".

Just det. Om en person ställer sig framför en TV-kamera med vidhängande reporter för att uttala sig i en av de mest brännande frågorna just nu, så är det minsta man kan begära av en professionell journalist att vederbörande i alla fall kollat källan lite, lite närmare.

Den fråga som SVT nu borde svara på är om orsaken är slarv (det vill säga bristande professionalism) eller om det fanns andra motiv för att presentera Persdotter som forskare. Tilläggas kan att bortförklaringar av typen "hon uttalade sig som..." går bort totalt. Persdotter finns rikligt representerad exempelvis på öppna sidor på Facebook, och frågan är på tok för politiskt infekterad för att slätas över med bortförklaringar.

En ursäkt och en rättelse vore med andra ord på plats. Men jag tillåter mig att tvivla och hoppas jag har fel.