Det finns alltid en ursäkt

Så har det hänt igen. En mindre rumsren aktör har fått tillträde till det offentliga samtalet, tack vare en koppling till ordet "socialism". Och avståndstagande, den här gången från ABF Stockholm, är precis så pliktskyldigt som man kan vänta sig. Man harinte varit tillräckligt uppmärksam och tar naturligtvis vederbörligt avstånd - från en organisation som man ändå upplåtit plats för i sitt program.

Någon "guilt by association" tar man givetvis inte på sig. Det räcker fint, tycker ABF tockholm själva, med att lova skärpning i framtiden. Men faktum är att det inte räcker. det borde vara dags att lära sig läxan lite mera utantill.

Så här är det nämligen.

Alla som är onda är inte socialister, och alla socialister är heller inte onda. Men det är heller inte så, att den som säger sig vara socialist för den skull automatiskt är god - långt därifrån. Vi som föredrar att hålla oss lite på distans både från socialismen som begrepp och från de olika ikrafter som gärna är uppriktiga med vad de är - socialister, nämligen - har för länge sedan insett att det som hör hemma till vänster inte alls med någon automatik för den skull är god.

I andra delar av det politiska spektrat har vi sedan länge lärt oss detta - och ett sådant erkännande behöver sannerligen inte innebära någon som helst samhörighet med diverse krafter som då och då etiketteras höger. Utan att, som sagt, för den skull ha någon som helst vare sig ideologisk eller organisatorisk koppling med vare sig politiska partier eller andra konstellationer i liberal eller konservativ andra.

På den röda sidan, det vill säga till vänster, förhåller det sig bevisligen tvärtom. Om partisymbolen är röd, tendensen är vänster, begreppet är socialism och redskapet revolution - ja, då är det alltid okej. I alla fall tills en närmare granskning har skett.

Det som denna gång har hänt ABF Stockholm, det kommer att hända igen. Och det finns en orsak. Orsaken är att det "till vänster" alltid går att legitimera allt möjligt i socialismens namn. Möjligen är det också en av flera orsaker till varför jag inte under några omständigheter skulle kalla mig för socialist.

Bättre vård av de mest sjuka äldre

Jag har skrivit om det tidigare, men det kan vara värt ytterligare ett inlägg, för det är en viktig fråga. Det gäller vården av dem som både har de största totala behoven och som är de kanske sköraste av alla som har behov av vård och omseog. Det gäller de allra äldsta i befolkningen, människor som dessutom ofta har stora behov av både vård och äldreomsorg.

För dessa människor är det viktigt att vården är väl anpassad till deras behov. Det innebär inte alltid att den vården ska ges på sjukhus. Tvärtom är det ofta något helt annat än den mesta avancerade sjukhusvården som behövs. Alliansen har redan tagit steg för att genomföra sådana förändringar, och mer är på gång.

Personligen är jag väldigt stolt över de mellanvårdsplatser som inrättats i Östhammars kommun, i nära samarbete mellan kommun och landsting och med mycket bättre vård och omvårdnad av de mest sjuka äldre. Det har lett till att mycket sjuka människor kan vårdas på hemorten i stället för att skjutsas i ambulans till Akademiska sjukhuset. Det gör att vi kan ge mer vård för skattepengarna - men ännu mycket viktigare är att vården blir bättre för patienterna.

Nya mellanvårdsplatser - som också finns i Enköping och planeras i Uppsala och Tierps kommuner - innebär att färre patienter behöver får den vård de behöver på Akademiska sjukhuset. Men om man bara skildrar den ena delen av förändringsarbetet (nämligen det som sker inne på sjukhuset) utan att berätta om allt annat som samtidigt görs; ja, då finns det förstås en risk för att bilden blir lite skev.

Det är så många av de förändringar som genomförs i vården ser ut. För attvården ska kunna bli bättre totalt sett måste det genomföras förändringar som kan se ut som "neddragningar" någon annanstans i vården. Vi kan nämligen inte både bygga ut vården på det ena stället och ha den kvar på det andra. I så fall skulle vi ganska snart ha en vård som vore både omodern och mycket dyr. Det hoppas jag verkligen att ingen vill ha.

Lite mer om Ärna - och något om demokrati

Jag vill först av allt tacka för de synpunkter jag fött om skilda håll rörande landstingets ställningstagande om Ärna. Självfallet har jag tagit del av dem alla med både eftertanke, respekt och en hel del ödmjukhet. Det är alrofig så viktigt att överväga beslut noga och pröva dem ordentligt, sm när olika åsikter behöver beaktas och bedömas.

Landstingets ställningstagande grundar sig, som jag skrivit tidigare, på det som är landstingets klart viktigaste uppgift: sjukvården. Det ledde för en majoritet av landstingsstyrelsens ledamöter till ett remissyttrande sm tydligt och faktiskt ganska kompromisslöst pekar ut behovet av att även i fortsättningen ha tillgång till en flugplats i närheten av Akademiska sjukhuset.

Jag beklagar dock att landstingsstyrelsen inte kunde enas kring ett remissyttrande som handlade endast om den egna luftburna ambulanssjukvården och dess behov. Tydligen var motståndet i en fråga där landstinget inte ha några skäl att göra ett ställningstagande - kommersiellt civilflyg - så viktigt för oppositionen att det vägde tyngre än att ställa sig bakom det yttrande som kom att bli landstingets ställningstagande i frågan.

Men det är så demokratin fungerar. Människor tycker olika, och det vore underligt om det inte kom till uttryck i demokratiska beslutsprocesser. Och att människor tycker olika har jag sannerligen också fått yttryck för i den debatt som föregått beslutet. Många människor med olika åsikter har hört av sog och berättat vad de tycker. Och till alla som hört av sig vill jag gärna påpeka att jag självklart har respekt för alla åsikter - men i slutändan måste jag, och andra förtroendevalda, faktiskt göra ställningstaganden. Och i en fråga där det finns många olika åsikter blir det givetvis omöjligt att gå all till mötes. Det är faktiskt också en del av en fungerande demokrati.

En modern sjukvård

Svensk sjukvård är verkligen fantastisk. Hög kvalitet och kompetens har bidragit till att vi som bor i Sverige är friska och trygga. Om vi ändå blir sjuka, så vet vi att vården har både resurser och kunnande för att ta hand om oss på bästa tänkbara sätt. Sjukvården är dessutom gemensamt finansierad via skatter, vilket gör att ingen behöver avstå vård av ekonomiska skäl. Allt detta leder givetvis till att vi kan känna oss trygga med att sjukvården alltid finns att tillgå när vi behöver den.

En så fantastisk och välfungerande sjukvård ska man väl inte hålla på att ändra med. Eller?

Den frågan är verkligen berättigad, och jag får den faktiskt ibland. Människor tycker att sjukvården verkligen hör till de funktioner i samhället som fungerar, är viktiga för den gemensamma tryggheten och dessutom är så viktigt att den faktiskt kan få kosta en eller annan skattekrona. Alltså bör den - tycker väldigt många - också vara fredad för diverse reformer och förändringar. Om allt får vara som det är, så kommer det att fungera bra i fortsättningen, resonerar många.

Det finns bara en liten hake.

En del av styrkan med svensk sjukvård är att den är modern. Men det som är modernt idag behöver inte vara det i morgon. En bil från 70-talet som då var byggd på den absolut senaste teknologin, är idag allt annat än modern och tidsenlig. En 70-talsbil kan både vara charmig och väcka nostalgiska känslor. Men den är inte trafiksäker och har inte prestanda som kan mäta sig med moderna bilar.

Detta måste vi som på olika sätt har ansvar för sjukvården hela tiden ha för ögonen. Om vi inte hela tiden arbetar med att modernisera sjukvården, så slutar den väldig snabbt att vara modern. Eller, om man så vill; om vi låter sjukvården "vara i fred" och undviker förändringar som behövs för att modernisera och förnya, så kommer vi snabbt att se en sjukvård som faktiskt inte klarar av sitt uppdrag.

Det är därför Alliansen hela tiden arbetar med att tänka nytt kring sjukvården, dess organisation och dess uppdrag. Det har också lett till framgångar på många områden - men det räcker inte. Modernisering och ständig förnyelse kan inte vara något som pågår en kort tid, utan måste faktiskt vara en ständigt pågående process. Därför går det inte att lämna sjukvården i fred. Inte om vi alltid vill ha en sjukvård av allra högsta klass. För det har vi idag, och det ska vi ha i morgon.

Att värna Ärna

Idag avger kommunstyrelsen i Uppsala kommun sitt remissvar i frågan om civilflyg på Ärna. Vad kommunen svarar överlåter jag till dem, och landstinget för sin del har alla skä'l att fokusera på det som är viktigt för oss, nämligen den luftburna ambulanssjukvården. Akademiska sjukhuset och den intensivvårdshelikopter som är stationerad där har ett stor behov av god tillgång till ett närbeläget flygfält. Arlande må ligga nära Uppsala och är viktigt på många sätt för regionens utveckling - men Akademiska sjukhuset och den loftburna ambulanssjukvården har stort värde av närheten till Ärna.

Faktum är att bortemot en tredjedel av alla flygrörelser idag härrör från sjukvårdens behov. med andra ord spelar Ärna för landstinget och Akademiska sjukhuset bokstavligen en livsviktig roll. det förslag till remissvar som vi kommer att behandla i landstingsstyrelsen bygger också på den grunden. Uppsala behöver Akademiska sjukhuset, och Akademiska sjukhuset behöver den luftburna ambulanssjukvården. Sist men absolut inte minst behöver den luftburna ambulanssjukvården Ärna. Det kan vara värdefullt att komma ihåg, om man gör det enkelt för sig och helt avfärdar civilflyg på Ärna.

Välfärden behöver fler reformer

Det viktigaste beslutet, som också ledde till den längsta debatten, vid måndagens landstingsfullmäktige, handade om försäljning av tre vårdcentraler. den som följt diskussionen vet att dessa vårdcentraler under flera år drivits av Carema Sjukvård AB, som också gjort det på ett bra sätt. Det har lett till god ekonomi och nöjda patienter - något som sannerligen inte var falleet när Alliansen inledde arbetet med att reformera länets primärvård.

Primärvården i vårt län fungerar nämligen betydligt bättre idag än den gjorde för några år sedan. Då präglades verksamheten av dålig ekonomi med ständiga underskott, missnöjda patienter och missnöjd personal. Att idag besöka vårdcentraler och andra enhete inom primärvården ger en helt annan bild av verksamheten. Ekonomin är idag i god ordning - den verksamhet landstinget bedriver i egen regi ger rent av ett överskott, väntetiderna och köerna är kortare, och personalen betydligt nöjdare.

Orsaken till denna uppryckning stavas genomgripande reformer. Ersättningssystemet, det vill säga hur verksamheten får betalt, har gjorts om ordentligt. Det har lett till nya arbetssätt. Nya aktörer - alltså privata vårdgivare - har kommit in och bidrar aktivt till verksamhetens utveckling. Det är så, genom reformer och ständig utveckling, som välfärden förbättras och förnyas.

Alliansens mål är att fortsätta detta reformarbete. Det som behövs i välfärden är inte stopplagar och hinder för utvecklingen, utan fler reformer och mer förnyelse.

Örat mot marken

Med viss förundran konstaterar jag att UNT på ledarplats är kritiska till att vi moderater ägnar mycket energi åt att lyssna till vad människor tycker. Tidningen underar om vi moderater tycker att det är "otrendigt med åsikter" och klämmer på slutet i med att det är "idéerna som skänker ett parti dess existensberättigande". ursäkta en demokrat, men det är det faktiskt inte alls. Inte sedan en viss tidpunkt i den politiska historien som också varit föremål för ett eller annat åsiktsutbyte.

Naturligtvis måste idéerna bära ett parti och dess agerande. men ett politiskt parti som inte ser till att förankra sina idéer i vad medborgarna faktiskt tycker, det partiet är ganska raskt illa ute. Det betyder absolut inte att ett parti kan bygga hela sin existens på att "lyssna på medborgarna"; tvärtom är sådana vindflöjelspartier minst av allt någonting att hålla i handen, när det gäller att bygga ett samhälle. Ett av de ställningstgandenden - ett bland många - är nämligen att balansera kortsiktiga trender i opinionen med vad som faktiskt krävs på lite längre sikt.

Det vi moderater gör, är att fråga människor vad de tycker. Vi vill veta vad människor som vi möter i vardagen tänker om hur samhället utvecklas, hur de vill att utvecklingen ska se ut, vad som påverkar dem i deras vardag och ´sist men inte minst hur de beslut vi fattar påverkar dem. Om man ställer de frågorna, oh dessutom gör det med en aning av systematik, så blir man ibland förvånad över vilka svar man får. Det gäller oavsett den egna politiska grundsynen, men man kan sedan givetvis dra olika slutsatser. Och det måste självklart ske med en väl inställd idémässig kompass som grund.

Vi politiker är nämligen inget annat än medborgarnas tjänare. De väljer oss inte i så hög grad på grundval av vad vi tycker som därför att de anser att det finns ett och annat att uträtta. Därtill ska man absolut komma ihåg att det - liksom det finns olika människor - faktiskt finns olika åsikter om vad det är som ska uträttas. Och tur är kanske det, för annars kunde ju (som en kommentar till en tidigare nyhetsartikel ansåg) de förtroendevalda bytas ut mot opinionsundersökningar som tjänstemännen kunde administrera.

Det är nämligen just det som är helt omöjligt. Den viktigaste uppgiften för oss som är förtroendevalda är nämligen med omdöme och en allsidig bedömning som grund fatta de beslut som krävs för att styra kommuner och landsting. Det kräver att vi har en idé om vart vi vill föra samhällsutvecklingen, och en förmåga att fatta besluten som leder i rätt riktning.

Men för att kunna göra det på ett sätt som uppfyller våra uppdragsgivares, medborgarnas och väljarnas, önskemål, så gäller det att kunna lyssna. Vi moderater ägnar idag en mycket stor del av vår tid till just det. Och om lyssnadet inte leder till en vilja att våga förändra, även det egna partiet och dess politik, då äör det traditionella partiväsendet i det moderna samhället, troligen ganska illa ute.

Ett annat samhällsklimat

I en kommentar till ett tidigare inlägg så har den kommenterande tagit upp det faktum att samhällsklimatet har förändrats i Sverige på senare år.

Visst är det så. det är en förändring som pågått under en tid, men som kanske har accelererat under de senaste åren. Och när jag pratar med människor i många olika sammanhang, till exempel ute på stan, när vi knackar dörr eller i andra sammanhang då jag umgås med vänner och bekanta, så får jag starka uttryck för att det allra mesta i denna samhällsutveckling är väldigt bra.

Människor kan numera välja till vilken vårdcentral de vänder sig då de blir sjuka. Allt mer kan de också välja mellan olika vårdgivare även i öppen specialistvård. Likaså går det att välja - och inte minst välja bort - vem som svarar för hemtjänst, vårdboende och otaliga andra välfärdstjänster. detta tycker väldigt många människor är viktgia reformer som underlättar tillvaron.

Det handlar inte bara om välfärd. En av mina goda vänner har just renoverat sin 80-talsvilla. Det hade gode vännen råd med tack vare ROT-avdraget, som dessutom gjorde att arbetet utfördes vitt. I det gamla samhällsklimatet hade hanterkaren förmodligen bett om kontanter i handen. En annan i bekantskapskretsen är tacksam för att två yrkesarbetande föräldrar med barn i skolåldern varje vecka får huset städat av en professionell expert på just städning. Vitt. Och det skulle aldrig falla mina bekanta in att kalla denna hårt arbetande företagare för "piga". Som hennes (för det är faktiskt en hon) yrkeskår brukade kallas förr. I det gamsla samhällsklimatet.

Mina bekanta har dessutom råd med både ROT och RUT. De har så kallade "vanliga jobb", men genom jobbskatteavdraget har de numera en hel månadslön mer i plånboken varje år, så lönen räcker både till renovering och städning - och dessutom till en semesterresa varje år.

En annan i min vänkrets har ett funktionshinder. han skulle i det gamla samhällsklimatet ha varit förtidspensionerad och inte haft en chans att komma ut på arbetsmarknaden. Nu ser det inte riktigt ut på det viset, min vän jobbar, med aktivitetsersättning, och är därigenom delaktig i en arbetsgemenskap som är viktig för hans rehabilitering. Och som gör att han är lycklig varje dag.

Så här går det att fortsätta, med berättelser om hur Alliansens reformer har lett till att människor kan leva ett annat liv än om en annan politik, och därmed ett annat samhällsklimat, hade varit rådande i vårt land.

Visst kan man håna Alliansens politik, men då ska man komma ihåg att motivet för hånet i sig är ideologiskt. Det gör att jag har ganska stor förståelse för dem som både hånar och bekämpar vår politik.

de vill nämligen ha ett annat samhällsklkmat än det jag har beskrivit. de gillar inte att människor får bestämma själva och tycker att politiken kan lägga sig i långt fler vardagsfrågor än idag.

Två gånger har människor i vårt land, som en politisk handling, sagt nej till det samhällsklimat som vi på senare år har rört oss bort ifrån. 2014 tror jag att människor kommer att göra det en tredje gång.

krisen i SAS liknar vårdens dilemma

Flygbranschen har som få andra branscher gått igenom en remarkabel förändring. Var och en som då och då flyger inser snabbt hur allt från IT till logistik och bemötande har förändrats sedan någon gång på 70-talet. Då var det dyrt och ganska lyxigt, men också krångligt och aningen byråkratiskt, att flyga med reguljärt passagerarflyg. Idag är det - oftast - betydligt billigare men också enklare och många gånger smidigare.

I grunden handlar mycket av förändringen om synen på vad som är kärnverksamhet. den som ska flyga till London för en weekend eller ett affärsbesök ser knappast själva flygturen som den viktigaste delen av upplevelsen. man vill komma fram på utsatt tid, med god trygghet under resan och helst få bagaget inom rimlig tid efter ankomst. Om resan är lång kan det vara bra om man kan sova och slipper vara hungrig - men upplevelsen på destiniationen väger oändligt mycket tyngre än själva flygresan.

Här har flygbranschen gått igenom en rejäl omvandling under de senaste decennierna. Vi är många som minns den tid, då en flygresa i sig upplevdes som lite lyxigt och speciellt, som tyckte att väntetiden på en flygplats någonstans i världen var lite exotiskt och att det kunde vara värt sitt pris att få flyga med ett bolag som levererade det där lilla extra.

Skillnaderna mellan civil luftfart och sjukvård är på många områden stora, det ska medges. men det finns också likheter, inte minst i hur man möter utmaningar och förändringar i omvärlden. I flygbranschen har det dykt upp nya aktörer (var så säkra på att SAS med flera kallar dem för konkurrenter). utan dessa nya aktörer skulle branschen har sett ungefär som på 80-talet. Kanske med lite effektivare incheckning och nya flyplanstyper. men trots allt ofrånkomligen ungefär som då.

Det är därför som det behövs nya aktörer även inom det offentliga, och inte minst i vården. inte för att de som arbetar i offentligt vård och omsorg gör dett dåligt jobb (vilket inte heller flygvärdinnorna och piloterna på SAS gör) utan för att det behövs nya strukturer, nya sätt att tänka, nya vägar till bra vård, helt enkelt.

Samtidigt är det bäst att påpeka att detta nytänkande givetvis inte får äventyra vare sig patientsäkerhet eller medicinsk kvalitet. Men det är just det, och inte att driva verksamhetejn i egen regi, som måste vara drivkraften och ledstjärnan för oss som har det politiska ansvaret både för att verksamheten bedrivs klokt och effektivt - och för att den faktiskt utvecklas och förnyas.

Hur det kommer att gå för SAS vet jag inte, men jag önskar dem lycka till. Liksom jag önskar alla andra aktörer i den branschen all lycka och välgåmg, förutsatt att de gör vad de ska. Nämligen att se tíll så att människor som vill ta sig från punkt A till punkt B faktiskt får den service som de verkligen efterfrågar.

En osynlig hand i det offentliga

Jag hör till den ganska stora skara människor som faktiskt har lite svårt att förstå den debatt som just nu rasar om det som kallas för "vinster i välfärden". Skälet är att begreppet välfärd används en aning konstigt. Det är ju nämligen inte bara de företag som bedriver just vård och omsorg som finansieras av skattemedel. Tvärtom är en god samverkan mellan det offentliga och otaliga privata aktörer helt nödvändigt för både den ena och den andra sektorn.

Just nu pågår ett antal byggprojekt i och i närheten av vårt landsting. Ett nytt hus byggs för den prykiatriska vården. Skandionkliniken växer fram på en tomt strax intill Akademiska sjukhuset. Ett nytt teknikhus byggs strax intill det så kallade 85-huset på södra delen av Akademiska sjukhusets område. Alla dessa projekt, och många fler, leder till att vårt landsting - i Skandionjklinikens fall tillsammans med andra landsting - får nya, moderna lokaler att bedriva verksamhet i. Alla dessa byggprojekt bygger på samverkan mellan det offentliga som beställare och olika privata företag som för skattepengar bygger lokaler för vår verksamhet.

Varje dag levereras dessutom läkemedel, förbrukningsartiklar, livsmedel och tudentals andra produkter från olika privata leverantörer. Ingen - eller i alla fall nästan ingen - tycker att det är konstigt att alla dessa olika leverantörer gör affärer med stat, kommuner och landsting. Lyckligtvis gå de flesta av dem också med vinst. Alternativet skulle vara värre - för gör de konkurs så är de snabbt ute ur leken och kan inte leverera de varor och tjänster som det offentliga behöver.

På tal om tjänster så är kommuner och landsting, som alla andra, beroende av väl fungerande telefoni, internet, revision och rådgivning, information och tusentals andra tjänster som vi också tar för självklara men kanske inte tänker på att de faktiskt levereras till det offentliga av privata, vinstdrivande företag som därmed utför helt avgörande verksamhet så att välfärden varje dag kan utföra sitt uppdrag.

Precis så ska det vara. Alternativet skulle nämligen vara att kommuner och landsting i egen regi ägde och drev byggföretag, tillverkare av hygienartiklar, konsultföretag och cykeltillverkare (jo, vårt landsting äger tjänstecyklar som vi köpt av ett privat företag!). Och att inte bara läkare, lärare, sjuksköterskor och administratörer vore anställda av kommuner och landsting utan också affärsbisträden, budbilschaufförer, reklammakare och telefonreparatörer.

Det var detta som den skotske nationalekonomen och fílosofen Adam Smith på 1700-talet kallade för "den osynliga handen". Smith såg hur tusentals olika funktioner kunde samverka utan någon övergripande styrning, därför att var och en koncentrerade sig på sitt moment, på sin del i den totala processen. Så kunde en blyertspenna (ett av demokratins viktigaste redskap!) tillverkas genom att producenter av grafit och cederträ tillsammans med tillverkaren av pennan såg till att skapa en produkt som någon (skribenten) behövde. Marknadsekonomin, lika gammal som mänskligheten, hade beskrivits. Lyckligtvis kan vi sedan ställa den i mänsklighetens tjänst även när det gäller sådant som vi gör tillsammans, i den gemensamt finansierade delen av samhällsekonomin.

Med andra ord är symbiosen mellan det offentliga och det privata både djupare och mer invecklad än debatten låter påskina. De allra flesta som deltar i debatten är säkert väl medvetna om detta - men nu går det ju att knipa ganska billiga poäng om det här med vinster i vården.

Låt oss därför bara för ett ögonblick fundera över hur samhället skulle se ut om det bara fanns verksamhet i offentlig regi, om allt som utförs för skattemedel också skulle vara producerat av anställda i stat, kommuner och landsting. Jag vill försynt påminna om att den samhällsmodellen är prövad, och den fungerade inget vidare.

Det leder också fram till vad det är som är lösningen på det problem som debatten borde handla om - och som de flesta faktiskt upplever som ett problem. Det är när kvalitén brister i de verksamheter som  det offentliga faktiskt har ett ansvar för, allt ifrån skola och barnomsorg till sjukvård och räddningstjänst. Då ser vi också vad som bör vara det offentligas viktigaste uppgift och vad vi som är förtroendevalda bör koncentrera oss på. Det är absolut inte att bygga hus eller tillverka förbrukningsartiklar. det är att se till så att skolan, vården och omsorgen håller bästa möjliga kvalitet. Och där finns det fortfarande en hel del att göra

Att vänta på vård

Jag har med intresse tagit del av Socialstyrelsens granskning av väntetiderna i cancervården. Det är bara att hålla med om att skillnaderna mellan olika delar av landet är oacceptabla. Vårt län kommer - till skillnad från väntetider i allmänhet - ut relativt väl när det gäller väntetider i allmänhet. Men för den som väntar på svar om en misstänkt cancerdiagnos är varje dag en plåga. Och för den som fått diagnos och väntar på behandling är det självfallet om möjligt än värre.

Väntetider och köer är svensk sjukvårds värsta gissel. På senare år har situationen blivit bättre, men det är fortfarande ångt ifrån bra. Vi hade häromdagen besök från landstinget i Östergötland, och hade då tillfälle att lyssna till tankarna i den politiska ledningen i ett landsting som faktiskt har lyckats med att förbättra väntetiderna. I vårt landsting finns det, för att uttrycka det stillsamt, en hel del kvar att göra.

Politisk vardag i landstinget

På något vis är dagens debattsida i UNT väldigt symbolisk. den visar i klartext skillnaden mellan Alliansens ledning och styrning av landstinget - och vad oppositionen förmår.

På samma debattsida syns en artikel om den planerade utvecklingen av Ulleråker, och en replik på en tidigare debattartikel från mina (M)-kollegor Nina Lagh och Fredrik Ahlstedt. Repliken går ut på att vi inte alls är för rätt till heltid för de anställda i Uppsala kommun och i landstinget, utan att det skulle vara ett förslag som infördes redan under de rödgrönas styre. men om så vore fallet är det ju väldigt underligt att någon sådan uttrycklig rätt till heltid faktiskt inte går att spåra från tiden före 2006 - om det funnits sådana beslut hade vi faktiskt init ebehövt fatta dem!

Så löper dagarna nämligen på här i landstinget. Alliansen driver politik och fattar beslut som utvecklar landstingets verksamhet på olika områden. Oppositionen reserverar sig, kritiserar reformerna och kan på sin höjd säga att man skulle ha gjort det bättre om man vore i majoritet. det är dock ganska oklart vad man i så fall skulle nyttja sin majoritetsställning till, eftersom den man huvudsakligen ägnar sig åt är att beklaga den politik som väljarna röstat fram i stället för att formulera och beskriva en egen.

På samma sätt förhåller det sig även med helgens tredje större artikel i media om landstinget, nämligen det beslut som landstingsstyrelsen idag fattar om överlåtelse av tre vårdcentraler.  För oss i Alliansen är dagens beslut ett led i en utveckling som pågått ända sedan valet 2006 - och som lett till att länets primärvård idag fungerar betydligt bättre än den gjorde för sex år sedan. Ett led i detta är fler olika vårdgivare som erbjuder invånarna sina tjänster. år 2006 var antalt vårdcentraler som drevs av andra än landstinget självt noll stycken. En av de första sakerna Alliansen initierade, innan vi öppnade för vårdval och möjlighet till nyetablering, var att genomföra en upphandling av tre vårdcentraler; de som nu är aktuella för överlåtelse. De halr alltså drivits av Carema Sjukvård AB sedan 2007 - och företaget har gjort ett bra jobb med dessa tre vårdcentraler. Idag är kvalitén bättre, till gagn för hela landstinget såväl som för patienterna på de tre vårdcentralerna.

Nu tar vi nästa steg, ett ganska naturligt sådant. Och oppositionen förnekar sig inte. de redovisar inga idéer om hur länets primärvård kan utvecklas, eller hur vi kan arbeta för att ge patienterna både mångfald, möjlighet att välja och kvalitet. Det enda man har att säga är nej.

Så ser den politiska vardagen ut i vårt landsting. En kraftfull och drivande Allians prövar nya lösningar för att utveckla två viktiga välfärdssektorer, vården och kollektivtrafiken, som människor med rätta har gott om synpunkter på. Mot detta står en opposition som i alla fall är enig om ett ständig nej till allt som överhuvudtaget luktar förnyelse eller utveckling.

Vi i Alliansen kommer att fortsätta att jaga samhällsproblem, som försenade tåg, köer i vården eller brister i kvalitén. Att oppositionen däremot saknar kontruktiva idéer är faktiskt inte ett samhällsproblem, i vart fall inte så länge oppositionen är i just opposition.

Synpunkter - och föreställningar

I går kväll ägnade jag mig ännu en gång åt en av mina absoluta favoritaktiviteter, nämligen att knacka dörr i bostadsområden och samtala med människor om aktuella frågor. Just igår var det Ulleråkersområdet i Uppsala, där ju landstinget äger mark som nu ska planläggas för bostäder och säljas. Det gav anledning till många samtal med människor som hade synpunkter på allt möjligt inför det som nu väntar.

Jak ska nu inte gå in på dessa synpunkter - bara konstatera att vi har skrivit ner dem och sparat dem inför den fortsatta processen. Däremot mötte jag i flera av gårdagens samtal en inställning hos människor som förtjänar en kommentar.

"Vad roligt att ni kommer ut och lyssnar, jättebra initiativ" var det flera som sade till Carolina och mig när vi knackade på. Samma kväll såg jag också ett inslag på Aktuellt med ungefär samma tema. det var mina goda vänner Martina och Alexandra från Haninge som på samma sätt knackade på hos människor och samtalade om vardagsfrågor som engagerar.

Vi är många moderata förtroendevalda som sysslar med detat just nu. I radio och Tv framställs detta som att vi "kampanjar" inför det kommande valet, och visst handlar det om kampanj - i den språkliga meningen att bedriva en viss aktivitet uunder en given tidsperiod. Men syftet med aktiviteten är inte enbart själva valvinsten, och meningen med samtalen är inte bara - eller ens i första hand - att vinina väljare. Långt viktigare är att ägna sig åt varje förtroendevalds första och främsta uppgift: att lyssna till dem vi företräder.

Det sprids nämligen en bild av "poilitiker" (ack, detta diffusa uttryck), som ungefär går ut på att det vi gör endast går ut på att agera för det egna partiet eller till och med egna intressen. Ofta kombineras detta med en motsättning mellan "politiken" och någon sorts oklart "allmänintresse". Det är väldigt olyckligt.

Jag har skrivit om detta tidigare. Att vara politiskt förtroendevald innebär att man representerar andra, och har att ta tillvara intresset hos dem man representerar. Då är det självklart viktigt att ta reda på vad de man representerar faktiskt tycker - och det finns inte så värst många andra sätt att göra det än att faktiskt prata med människor. Det innebär inte att vi  alltid kan ta hänsyn till alla olika åsikter, men vi har anledning att ha respekt för alla synpunkter och att väga in dem när vi formar den politisk som vi sedan kan driva.

För en dryg vecka sedan ägnade jag några timmar på Celsiustorget i Uppsala. Igår var det Ulleråker och för ett par veckor sedan Knivsta och Bålsta. Det leder till samtal som ger en bild av vilka frågor människor anser är viktiga och hur de vill att samhället ska formas. Många gånger befinner sig de samtalen lång ifrån den bild av politiken som skildras i media. Där beskrivs politiken ofta som ett spel mellan partier snarare än som vad det faktiskt är: ett hela tiden pågående arbete med att utveckla samhället i enlighet med änskemål från de många människor som ofta är mycket engagerade, men som väljer andra former för sitt engagemang än själva det politiska arbetet. Mycket sällan, om ens någonsin, möter jag i samtal som dessa någon känsla av motsättning mellan dem som har röstat och oss som söker väljarnas förtroende. Däremot möter jag ofta en glädje över att få tillfälle till samtal om vardagsfrågor.

Det är något för oss som är verksamma politiskt att ta fasta på. Vårt uppdrag är att företräda människor och ta ta vara på deras tankar och idéer. Att knacka dörr är ett både trvligt och engagerande sätt att göra det på. Och i kväll bär det av igen.

Det handlar om människor

Jag tycker det är o-er-hört intressant att följa skildringen av hur landets djurparker sköts och hur det som kommer fram får konsekvenser. Det kanske också finns anledning att fundera på om detta kan appliceras på andra aktuella debatter, till exempel diskussionen om "vinst i vården".

När det gäller privatägda Ölands Djurpark har jag sett - inte helt oväntat - kommentarer om att det beror på cyniska, vinstmaximerande ägare. Det utmålas närmast som en systemfel att människor kan anställas under förhållanden som knappast någon kan anses som rimliga. Vad som sedan är korrekt eller inte i detta återstår förmodligen att se.

När det gäller kommunägda Parken Zoo i Eskilstuna, däremot, läggs ansvaret helt på en tjänsteman som förvisso gjort ett och annat klandervärt men som väl ändå arbetat under ledning av en styrelse. Eller mer specifikt en politiskt vald styrelse. Eeller för att vara alldeles korrekt en politiskt vald styrelse bestående av en majoritet från...tja, det kanske kunde kvitta. OM det inte vore för det faktum att en del av denna majoritet är att parti som gärna plockar poäng på just djurskyddsfrågor. Googla gärna på "parken zoo miljöpartiet" och bilda dig en egen uppfattning.

Utflykt

Jag skriver detta på Arlanda medan jag väntar på att kliva på ett plan till New York och sedan vidare till Toronto. Den kommande veckan ska ägnas åt att studera hur man i Toronto och Boston arbeta för att närma industri, sjukvård och akademi för att skapa innovativa miljöer.

Ibland är detta nämligen svårare än det låter. förutsättningarna är väldigt olika, inte bara på grund av olika uppdrag. Kulturer och miljö  spelar också roll. Men det är också just därför det är viktigt att se hur man löst motsvarande problem i andra delar av världen.

Idag blir det således en resdag, men jag återkommer under veckan med reflektioner och funderingar om vad som kan vara värdefullt att ta med hem.

Å hör sen!

Igår beskev Radio Uppland en av Alliansens reformer i vården, nämligen Vårdval Hörsel. Reformen innebär att den som behöver en hörapparat själv kan välja vem som ska prova ut den, och samtidigt att den som vill erbjuda utprovning av hörapparater under givna omständigheter kan etabler asig i länet för att erbjuda sina tjänster.

Reformen har onekligen varit framgångsrik. Den har nämligen lett till att fler med hörselnedsättning har kunnat få sn hörapparat och att väntetiderna har blivit kortare. Att fler utprovade hörapparater kostar något mer är kanske inte så konstigt - men det finns alltså skäl att konstatera att det beror på att många som tidigare helt enkelt inte fick sin behövda hörapparat nu får den.

Med andra ord leder valfriheten och mångfalden även i detta fall till att fler akn få den vård den behöver och få den i rimlig tid. Fortfarande finns mycket kvar att göra, men Alliansens jobbar vidare för att fler aks få den vård de behöver - och få den inom rimlig tid.

Och nu blir det samhällskunskap

Hemma från en timmes kampanjande på Celsiustorget i Uppsala - men det är inte kampanjen som gjort det största intrycket idag. Däremot lyssnade jag på vägen in till Uppsala på ett radioprogram kallat Barnaministeriet som gjorde mig förundrad på gränsen till bestört.

Programmet handlade om en skola i stockholmsförorten Tensta, som skulle läggas ner. I vanlig ordning (får man väl säga) skildrades naturligtvis barnens, som det brukar heta "kamp för sin skola", men det var inte det som gjorde mig häpen. Det var barnens lärare.

Genom hela reportaget gick nämligen en röd tråd, och det var lärarens agerande till stöd för sina elevers kamp på "sin skola". men ingen gång i reportaget fick vi höra något som en antydde att läraren för eleverna förklarade hur det liksom hänger ihop. Därmed missade läraren chansen till en eller annan timmes praktisk samhällskunskap.

Mot slutet av detta program skildades också hur eleverna fick möta "den ansvariga politikern, skolborgarrådet Lotta Edholm". Här blev det rent av ännu mer uppenbart att eleverna som förberedelse för mötet med medborgarnas valda företrädare inte riktigt hade fått hjälp med att få den totala bilden klar för sig. Exakt hur förberedelserna hade gått till är förstås svårt att veta, men därför är det också lite svårt att förstå vilken bild av samhällets demokratiska processer dessa tolv-trettonårongar fått - när de frågar skolborgarrådet Edholm "hur mycket ni tjänar på att lägga ner våran skola".

Reportaget gav med andra ord inte precis bilden av att eleverna fått det väl beskrivet för sig hur vi betalar skatt och sedan väljer de förtroendevalda som får som sitt ansvar att klokt förvalta dessa skattemedel. Snarare tycks undervisningen i "demokrati" mest ha handlat om vilka rättigheter att uttrycka sin åsikt eleverna har, och betydligt mindre om hur ansvar fördelas och utkrävs.

Demokrati är viktigt, men det är inte helt okomplicerat heller. Därför vore det bra med lärare som faktiskt kan förklara hur det fungerar - och inte minst försvara när demokratiskt fattade beslut inte alltid faller alla på läppen.

Kvalitet och god etik ger den bästa välfärden

Debatten rullar på om vinster i företag som är verksamma i välfärdssektorn. Personligen tycker jag att debatten blir underligare för varje inlägg som görs. Hur stort problemet egentligen är, får nog i grunden sägas vara en ideologisk fråga. Och till detta finns tre helt olika skäl.

För det första är det faktiskt helt omöjligt att förbjuda "vinster i välfärden". De flesta företag med goda vinstmarginaler som tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet är nämnligen inte verksamma i branscher som utbildning eller vård och omsorg. Däremot är de hlet nödvändiga även för att den offentligt driva välfärden ska fungera. De bygger hus, tillverkar läkemedel och medicintekniska produkter, producerar läromedel och finansierar den gemensamma sektorn när investeringar behöver betalas med lånade pengar. Den som indignerat kräver att inga skattepengar ska gå till vinster får snällt berätta hur det ska gå till. Ska kommuner och landsting starta byggbolag, tillverka sjukhussängar och röntgenapparater, skriva egna läromedel och börja producera allt annat som behövs i välfärden? Och varifrån ska råvarorna anskaffas?

Det vore dessutom, för det andra, bättre om vi såg till att den verksamhet som kommuner och landsting bedriver inte gick med underskott, det vill säga håller sig inom de ramar som tilldelas. I vårt landsting kommer den verksamhet som bedrivs i egen regi inom kort att behöva betydande tillskott - något som de många externa verksamheter som erbjuder invånarna sina tjänster aldrig kan be landstinget om.

Inte nog med det. Ett tredje, ganska ideologiskt skäl för att säga nej till allt för omfattande ingrepp i välfärdsföretagandet handlar om relationen mellan vinst och kvalitet. Det är för mig det allra viktigaste motivet. Det största problemet är aldrig om de berörda företagen tjänar pengar, utan att de levererar tjänster av bästa tänkbara kvalitet - och det brukar vara lättare om det inte ställs diverse andra krav än att kvalitén just ska vara högsta möjliga. För att klara högt ställda kvalitetskrav brukar ekonomiskt överskott vara en förutsättning, men det brukar också krävas kloka ägare som inte tar ut pengarna som utdelning utan tänker långsiktigt och låter pengarna arbeta vidare i verksamheten.

Problemet med debatten är snarare att den egentligen handlar om något helt annat, nämligen etik och moral. Välfärden är inte betjänt av oseriösa företag. Konstigare än så är det faktiskt inte. Det största problemet i vårt landsting har vi inte haft med de välfärdsföretag som tjänar pengar på sin verksamhet - utan på de företag som genom ett oetiskt eller på annat sätt olämpligt sätt faktiskt åsamkat landstinget väsentliga kostnader. Men vad vi har kunnat se, så har dessa företag ingalunda varit några vinstmaskiner för sina ägare utan tvärtom gått med ganska rejäla förluster.

Etikens och det goda företagandets jordmån är naturligtvis inte snokande i bokföringenför att forska efter eventuella överskott som hamnar någon annanstans. Den bästa jordmånen byggs i stället upp genom bra förutsättningar och tydliga uppdrag för den som ska utföra välfärdstjänsterna. Och genom en näringslagstiftning i allmänhet som ger rimliga villkor för företagande, inte bara i välfärden.

Sist men inte minst gäller kravet på kvalitet och god etik inte bara de företag som är verksamma i välfärden. Exakt samma krav måste naturligtvis ställas även på verksamhet i egen regi. och då är som sagt en god början att dessa verksamheter klarar sitt uppdrag inom givna ekonomiska ramar.

Byggplaner i Ulleråker

I veckan kunde vi berätta om landstingets planer för att utveckla Ulleråkersområdet. Planen bygger på att ungefär 6000 bostäder kan byggas under en period av tio år. Det ger Uppsala och länet ett bra och nödvändigt tillskott av nya bostäder. Landstinget får, för sin del, pengar som kommer att vara till glädje när Akademiska sjukhuset ska förnyas.

Jag har fått frågor om varför landstinget ska ägna sig åt stadsbyggnad. Svaret är att det ska vi inte; det är kommunens uppgift att svara för planläggning och stadsutveckling. Men landstinget äger marken på Ulleråker, och vi måste givetvis se till att förvalta denna tillgång så klokt som möjligt.

Arbetet med att bearbeta planerna för Ulleråker har pågått i flera år. Redan 2009 lämnade en ansökan om detaljplaneläggnin till Uppsala kommun, men de byggandsvolymer som tidigare diskuterats har varit mindre. Uatn att ange några siffror kan vi idag säga att den uppräkning av den byggbara ytan nu ger betydligt fler bostäder, och det i ett område som är lämpligt att bebeygga. det ger i sin tur landstinget välbehövliga inkomster som kan investeras i det som är landstingets kärnverksamhet: sjukvprden och kollektivtrafiken.

Det som nu väntar är dels en öppen och demokratisk process kring hur området ska utvecklas på ett positivt sätt, dels en stegvis planering av hur utvecklingen ska genomföras. Det gör att landstinget kommer att behöva lägga en del energi på bygg- och planfrågor, men det är inte konstigare än att vi också behöver kompetens inom finansiering och ekonomisk förvaltning. Jag ser fram emot att följa utvecklingen i Ulleråker, men är också glad för att det ger ekonomisk trygghet inför de stora investeringar som landstinget samtidigt planerar på Akademiska sjukhuset.

På besök hos Upplandsidrotten

Idag har jag träffat en av landstingets viktiga samarbetspartners, nämligen Upplands Idrottsförbund. Tillsammans har vi ett viktigt ansvar för hälsa och välbefinnande för människor i vårt län. Det lade grunden för en intressant diskussion om hur vi gemensamt kan arbeta för att människors tillvaro kan bli bättre.

En av de frågor som jag tog upp, och som jag vet engagerar många, är hur idrotten kan främja gemenskap och förhindra mobbning och utanförskap. Det gäller inte minst i lagidrotter, där en ganska skrämmande tendens är att toppning och laguttagningar som ställer några utanför sker i allt lägre åldrar.

Jag tycker att elitidrott är häftigt. Jag njuter av sändningar från OS och VM i stora idrotter, när man kan se prestationer på absolut högsta nivå. Men breddidrott, och inte minst barn- och ungdomsidrott, måste vara någonting helt annat. Det måste vara lek och nöje vara till för alla och sist men verkligen inte minst bidra till mer än lek och rörelse. Det är också en fråga om värderingar.

Barn gör som vi gör, inte som vi vuxna säger. Om fusk, filmningar, ojuste spel och utslagning blir ett naturligt moment i barn- och ungdomsidrott – så ser vi snart samma tendenser även i samhället i stort. Här vilar ett stort ansvar på föräldrar, ledare och alla andra vuxna med anknytning till barn- och ungdomsidrotten.

 

Samarbetet mellan landstinget och idrotten är viktigt. Men det gäller också att inte politisera idrotten genom att knyta den allt för nära det politiskt styrda landstinget. Tillsammans har vi i landstinget och Upplands Idrottsförbund dock ett viktigt ansvar när det gälelr att forma strategier för ett friskare och hälsosammare län.