Allmänt intresse - och enskilda fall

En av mina viktigaste politiska grundsatser är att politik handlar om människor. Det vi gör i poliitken påverkar människors vardag, på många olika sätt och allotid på gott och ont. Politiska beslut skapar välfärd, men politiska beslut innebär ocks ingrepp i människors personiga frihet. Framför allt handlar politiska belsut alltid om att göra val, och därmed om att balansera mellan olika intressen Men människan ska alltid gå först, och politiken ska vara till för att underlätta människors tillvaro.

Det där låter säker bra i de flestas öron. Men hur kan då en person som är förtroendevald i ett parti som Alliansen försvara till exempel reformerna i sjukförsäkringen?

Svaret på den frågan handlar om att lyssna. men lyssna är något man måste göra väldigt mycket, och då räcker det inte heller med att lyssna på en röst. Eller på två. Eller ens på tre. framför allt kan man inte efter att ha lyssnat på en enda eller några få utsagor rusa iväg och oöverlagt göra saker som har så mycket större inverkan på många, många fler.

De så kallade "enskilda fall" som då och då dyker upp i media är faktiskt ganska bra exempel på vad det handlar om. Det finns ingen, inte i något parti, som tycker det är okej att en döende person ombeds uppge när han "beräknas dö". Eller hur det nu var, för i den historien - som ju verkligen är horribel - måste jag också vara uppriktig och skriva att jag inte vet vad det är som faktiskt har hänt. Jag vet bara det som jag läst i tidningar och sociala medier, och anser faktiskt att jag som politiker behöver veta mer innan jag har en åsikt i ett - som det alltså heter - enskilt fall.

Men, bara för att upprepa, varje enskilt fall ger anledning att fundera på vad som kan ha gått fel, och vad som kan göras bättre. Framför allt har vi alltid anledning att fundera över vad vi kan göra som medmänniskor för dem som hamnar i kläm på olika sätt. Inget system är perfekt, men vi människor kan alltid göra mer för att göra den mänskligare och bättre. Och vi kan framför allt ställa människan före systemet - inte minst som medmänniskor.

Innan sjukförsäkringen refomerades fanns det också enskilda fall. Närmare bestämt rörde sig de "enskilda fallen" om hundratusentals människor som med förtidspension försäkrades bort från den gemenskap som ett arbetsliv ininebär. Tiotusentals funktionshindrade dömdes ut i unga år och fick aldrig en möjlighet att ens komma in på en arbetsmarknad med daglig samvaro med andra människor. Tusentals människor hamnade även då i rena gränsfall mellan sjukskrivning och friskförklaring - men rättssäkerheten och de entudoga reglerna gjorde det svårare att rätta till felaktigheter. Det fanns, helt enkelt, enskilda fall även då. men de uppmärksammades inte på samma grunder, och framför allt inte på samma sätt.

Därför är en politik som sätter människor i centrum inte med automatik en politik som byggger på så kallade "enskilda fall". Det skulle nämligen, hur bakvänt det än låter, vara en politik som vore oändligt mycket mer kall och människofientlig. Det inser man inte minst, om man har sin politiska gärning i sjukvården.

Käre läsare, fundera gärna ett ögonblick på följande scenario. Tänk om vi hade en ordning som vi lyckligtvis inte har, där enskilda människor kunde vända sig till oss som är förtroendevalda politiker för att få sitt vårdbehov prövat. Vi skulle i så fall, grundat på vår dagsform, vårt godtycke eller - hemska tanke - något ännu värre som ekonomiska eller andra påtryckningar, kunna fatta beslut i enskilda fall.

Nu har vi lyckligtvis inte den ordningen. Politikens roll är inte att ta hand om "enskilda fall" (med ett viktigt undantag, nämligen i socialtjänsten, som just därför är mycket noga omgärdad med regler för hur det ska gå till) utan att forma spelregler och att se till så att regelverket följs och fungerar. det är inte vå roll att bedriva verksamhet vare sig inom skolan, sjukvården eller i socialtjänst eller omsorg. Vår roll är att finansiera verksamheten 8det gör vi med skattemedel), bestämma hur den ska organisera och vad det är den ska uppnå. Den politiker som i sin iver att, till exempel, lösa "enskilda fall" kanske kan få poäng i just det enskilda fallet. men svårigheterna att få helheten att fungera tornar i stället upp sig ganska snabbt.

Men vi gör ju ställningstaganden? Vi fattar ju beslut som drabbar människor? Hur kan vi då påstå att vi värnar allmänintresset? Någon kommer ju i kläm.

Ja, det är riktigt. Politik handlar som sagt om att prioritera. Det går inte att med politiska beslut ge allt till alla. Prioriteringar innebär dessutom att någon, och någons intresse, måste stå tillbaka. I själva verket är det en av de allra viktigaste delarna av den politiska demokratin. Det fiinns politiska system som bygger på att alla ska vara överens. men en annan beskrivning av sådana modeller är faktiskt att det då är den som vill minst som bestämmer. Politik måste också handla om att kunna vara handlingskraftig, givetvis efter noggrann prövning av de olika alternativ som finns, och efter dialog med alla berörda. men den modell vi sedan mer än hundra år är överens om, det är att om det inte går att bli överens så är det flertalet som bestämmer.

Sverige har nästan tio miljoner människor. Uppsala län har drygt 340.000. En politik för hela Sverige, eller hela vårt län, måste ta hänsyn till enskilda fall. Då är varenda en av dessa människor ett enskilt fall. Alla uppmärksammas inte av media, men jag lovar att jag varje dag och i allt politiskt arbete har allas bästa för ögonen. Varje dag, och i varje ärende som behöver hanteras.

Stabil ekonomi tryggar viktiga satsningar

I förra veckan presenterade vårt landsting det preliminära bokslutet för år 2012, med ett positivt resultat på 183 miljoner kronor. Även om en betydande del av överskotet beror på en engångsbetalning, så är det grundläggande orsaken att kostnaderna för landstingets totala verksamhet ökar långsammare än summan av intäkter. Det ger ett överskott i ekonomin, som är helt nödvändigt att ha i beredskap för de stora utmaningar som vårt landsting står inför.

Idag invigs Psykiatrins Hus. Det är en av de största satsningar som gjorts i en enda byggnad, och den totala kostnaden för huset är 908 miljoner kronor.. Därmed får en av landstingets viktigaste verksamheter, psykiatrin, helt nya lokaler för att kunna bedriva en modern vård.

Landstingets stabila ekonomi lägger grunden för att fortsätta utvecklingen av Akademiska sjukhuset. Psykiatrins Hus är ett viktigt steg på vägen. Redan idag ser vi att Akademiska sjukhuset har en ledande roll som universitetssjukhus och rankas högt i nationella jämförelser. Samtidigt driver vi i Alliansen arbetet vidare med viktiga aktörer för att stärka Uppsalas position.

Nära samverkan med kringliggande landsting är också en viktig del i strategin för framtidens Akademiska. Nuvarande och kommande rikssjukvårdsuppdrag, täta band med Skandionkliniken och utveckling av profilområden som luftburen ambulanssjukvård och cancerdiagnostik är andra viktiga åtgärder som bidrar till att flytta fram sjukhusets ställning.

Akademiska sjukhuset har idag ett av landets svåraste uppdrag. Det är ett ledande universitetssjukhus i nära samarbete med ett av landets mest framstående lärosäten. Det är också ett länssjukhus i ett stort och växande län. Ingen annanstans i landet förenas dessa två uppdrag så tätt tillsammans som just på Akademiska sjukhuset. I många avseenden är detta en styrka, men det skapar också problem som måste tas på allvar och bemästras. All vård som idag ges länets invånare på Akademiska sjukhuset behöver inte ges där.

De mest sjuka äldre kan med fördel vårdas på ett sätt som ger en bättre omvårdnad och mer trygghet utan att kräva alla de resurser som finns på ett universitetssjukhus. Vissa operationer har redan lagts på lasarettet i Enköping, och fler möjligheter att lägga vård utanför sjukhuset prövas. En stor del av sjukhusets verksamhet idag består av besök i öppen vård (som inte kräver inläggning), och skulle med fördel kunna utföras på andra sjukhus eller på större vårdcentraler.

2006 dominerades berättelsen om Akademiska sjukhuset av hotbilder och farhågor. Sedan dess har rikssjukvårdsuppdrag, nationella satsningar och ett närmare samarbete med kringliggande landsting lett till att sjukhuset idag står starkare än på många år. En god ekonomi i landstinget lägger ytterligare grund för den goda utvecklingen. Den utvecklingen måste ges bästa möjliga förutsättningar att fortsätta.

Siffertrix och samhällsproblem

Politik handlar om att se verkliga samhällsproblem, ta tag i dem, och ge dem en lösning. Så tror jag också att de allra flesta människor vill se politiken - och ser den, när den fungerar som den ska. Men politik är inte alltid att lösa samhällsproblem, för i politiken finns också ett mått av list och ställningstaganden, som jag tror att människor i allmänhet är ganska trötta på. Jag tror rent av att det politiska spelet - som alltså är något annat än det tålmodiga arbetet med att se och lösa samhällsproblem - är något som faktiskt kan äventyra människors tilltro till politikens förmåga att ge samhällsproblemen en lösning.

Det är något jag tänker på just idag, efter en lång och intensiv dag med landstingsstyrelsen. För jag har också förstått att dagen både i lokala och i nationella media har ägnats åt en verklig pseudodebatt - som jag också ägnat kvällen åt att både följa och sätta mig in i.

Låt mig just därför börja med vad som är samhällsproblemet i frågan. Det är att alldeles för många tåg både avgår och kommer fram för sent. En tågtrafik som inte klarar att hålla tidtabellen blir snabbt en förlorare, när det gäller resenärernas trovärdighet. Och var och en av oss som använder tåg vet mycket väl att vi vill veta när tåget kommer fram - helst innan vi reser. Vi gillar inte att ringa till mötet vi ska gå på för att berätta att vi kommer en kvart för sent. Vi vet dessutom att teatern eller biofilmen vi tänkte gå på inte väntar på oss bara för att trafiken inte fungerade enligt tidtabell.

Det mesta i tillvaron går helt enkelt på tidtabell, och då borde även tågen göra det.

Vi är många i vårt land som sliter för att detta ska bli bättre. En del spott och spe får man räkna med, oavsett om man som förtroendevald i landstinget pysslar med den regionala trafiken eller om man som riksdagsledamot eller minister har de nationella transportfrågorna att pyssla med.

Och tåg är försenade, så är det bara. Alldeles för många tåg går alldeles för sent. Det är också något som den ansvariga myndigheten, Trafikverket, öppet redovisar på sin hemsida. Där kan man läsa hur många tåg som är sena, vilka typer av tåg som är det, vilka som är de vanligaste orsakerna och till och med vilka och hur många tåg som är inställda.

Allt detta är givetvis en tröst för tigerhjärtan. Varje försenat tåg är nämligen hundratals människor som kommer försent till möten, inte hinner hämta på dagis eller bommar den där teaterföreställningen som man fick biljetter till i födelesdagspresent. Det är samhällsproblemet, Trafikverket redovisar bara hur det liksom ligger till.

Att lösa problemen med alla försenade tåg är också vår infrastrukturministers viktigaste fråga. det är lika så en fråga som ordföranden i landstingets kollektivtrafiknämnd, Johan Örjes, jobbar hårt med. Det borde vara den prioriterade frågan för alla sdom verkligen vill se en bättre, punktligare och effektivare tågtrafik.

Men det är det inte. Nu har ett radioprogram, för licenspengar, ägnat sig åt att...tadaa...leta fram statistik som finns helt öppet på Trafikverkets hemsida inklusive uppgifter om när sättet att beräkna ändrades. Sättet att räkna - som sagt fullkomligt öppet redovisat - presenteras sedan ungefär som om det vore det största problemet järnvägen haft sedan nedläggningen av smalspåren i Mellersta Östergötland. I den öppna redovisningen framgår till och med när Trafikverket ändrade sitt sätt att redovisa.

Nå, om detta kan man ha tusen synpunkter. Jag bryr mig till exempel inte ett dyft om ifall Trafikverket tycker att fem eller femton minuter är mera okej än det andra. Om jag kommer sent till ett möte så är det nämligen sent alldeles oavsett Trafikverkets redovisning. Jag känner häller ingen som ser just detta som ett samhällsproblem. Däremot känner jag många som tycker att sena tåg är bland det värsta som finns. Framför allt gäller det alla de tusentals som dagligen pendlar mellan Uppsala och Stockholm.

Jag är nu inte särskilt imponerad av Trafikverkets sätt att redovisa, och inte av deras förklaringar om varför de redovisar som de gör. Men jag ser det alltså inte som något särskilt avgörande för den totala utvecklingen av järnvägstrafiken. Och jag tror inte att särskilt många gör det - faktiskt.

Jo, förresten. Jag känner faktiskt till några personer som tycker att detta faktiskt är ett stort samhällsproblem. Det nämnda radioprogrammet, Kaliber heter det, har nämligen fått några av oppositionens politiker "på banan" som det brukar heta. Därför fiinns nu människor som med indignerad hetta anser att infrastrukturministern måste gripa in och ta tag i den konstiga redovisningen. Och, förmodar jag, att vi landstignspolitiker omedelbart måtte göra det samma.

Därför har jag en hälsning, eller mer korrekt flera stycken.

För det första får jag upprepa att varken jag, kollektivtrafiknämndens ordförande Johan Örjes eller infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd tycker att försenade tåg är okej. Inte alls. Inte det allra minsta och alldeles oavsett om det gäller fem eller femton minuter. Men jag tar mig också friheten att påpeka för oss alla tre (har inte talat med Catharina men tror hon håller med) att vi har en del annat att pyssla med.

Därtill behövs det inte så mycket för att analysera hur det står till med svensk tågtrafik. Det räcker bra med att kunna läsa, och varför inte då göra det på Trafikverkets hemsida. Där finns nämligen all statistik man kan önska sig. och när jag förresten tänker efter lite till så behöver man inte ens läsa. Det räcker med att ta första bästa tåg, inte minst mellan Uppsala och Stockholm.

Min slutsats av dagens debatt om infrastrukturen är ganska enkel. Vi har en jättebra arbetsfördelning mellan olika berörda politiker. Några av oss löser samhällsproblem, men den som hellre vill det har naturligtvis full frihet att med tidtagaruret i hand kolla upp hur många minuter sena tågen är idag. Eller skriva ett eller annat indignerat pressmeddelande.

Och för den som trots allt tycker att debatten om hur Trafikverket räknar är viktigare än skarpa åtgäder för att lösa järnvägens problem, så har jag ett filmtips.

Alliansen tar ansvar varje dag

Éfter att ha noterat dagens debattartikel av Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) i Svenska Dagbladet, så är det bara att konstatera att det finns flera avgörande skillnader mellan konstellationen S+MP och Alliansen.

En helt avgörande skillnad, som Andersson/Bolund givetvis bortser ifrån, det är att Alliansen varje dags mäts på den politik som förs. I stora delar av landet sker den mätningen dessutom inte bara när det gäller regeringen, utan i väl så hög grad också ansvarstagandet för den politik som förs i kommuner och landsting. Och även om det nu gått några år sedan socialdemokraterna ledde landet, vårt landsting och ett antal kommuner, så borde man väl ändå ha den skillnaden i minne. Politiskt ansvar tas inte genom att skriva debattartiklar, även om det förstås är viktigt att kommunicera sin politik med väljarna. Politiskt ansvar tar man genom att fatta politiska beslut, se till att besluten genomförs och sist men inte minst genom att följa upp den förda politiken.

Därmed kan vi lämna Andersson/Bolund därhän och konstatera vad detta ansvarstagande egentligen handlar om.

I veckan som kommer invigs Psykiatrins Hus. det är ett byggprojekt som kostat drygt 900 miljoner och innebär att vården för kroppen och för själen förs närmare samman. Det innebär också en bättre arbetsmiljö för det tusental personer som ska arbeta i och kring huset och sist men inte minst en möjlighet för landstinget att dra fördel av det markinnehav i Ulleråker som frigörs. Psykiatrins Hus är ett av de största offentliga byggprojekten någonsin i Uppsala - och det går i mål till en kostnad som är något lägre än den från början budgeterade.

På onsdag ska landstingets bokslut förberedas för kommande behandling i landstingsstyrelse och sedan i landstingsfuillmäktige. Det är ett bokslut med överskott i landstingets finanser, vilket i sin tur är en följd av att konstnaderna kunnat hållas i schack. Att klara en verksamhet som landstingets kräver givetvis ett dagligt arbete med att just ta ansvar för stora och små beslut inom kollektivtrafik och sjukvård - två viktiga delar av människors välfärd.

Vid sidan av detta pågår ett dagligt arbete i landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse under ledning av Anna-Karin Klomp (KD) och i den produktionsstyrelse som svarar för den sjukvård landstinget utför i egen regi, med folkpartiets Ludvig Larsson som ordförande. Därtill har landstinget sedan ett drygt år tillbaka ansvar för all kollektivtrafik i länet, med Johan Örjes (C) som ordförande i kollektivtrafiknämnden. Därutöver har landstignet också ansvar för de viktiga kulturfrågorna, för regional utveckling tillsammans med länets kommuner, för att samarbete väl med olika institutioner, för personalpolitiken för 11.000 anställda och mycket annat.

Allt detta pågår varje dag, och kräver självfallet ett stort mått av både deltagande, lyssnande och samtalande - men också av förmåga att fatta de beslut som krävs för att verkamheten ska fungera.

Det ansvaret tar Alliansen. Varje dag. Tillsammans. Och inte minst i en lika daglig och mycket konkret kontakt med medborgare, väljare, patienter, resenärer, anställda och många andra som har mycket påtagliga synpunkter på den verksamhet som landstinget har ansvar för.

I valet 2014 har vi tillfälle att berätta för väljarna vad vi vill göra under de fyra år som sedan väntar. Då kan väljarna också värdera hur vi har förvaltat det förtroende vi fick i det förra valet. Jag kan bara säga att jag ser fram emot att möta väljarna, men inte bara i valet 2014. Jag ser fram emot att möta våra väljare varje dag.

Att ta ansvar kräver eftertanke

En av de frågor som ofta är aktuell i vårt landsting handlar om förhållandet mellan landstinget och privata vårdgivare, och hur vi i den politiska ledningen ser på samarbete med dessa. Det finns både aktuella fall av olika slag, och mer långsiktiga och principiella frågor kring detta.

När det gäller aktuella frågor på området, och mer konkret företag som vänt sig till landstinget för att teckna avtal, så är jag försiktig med att uttala mig. Den enkla orsaken är att förhandlingar pågår och i sådana fall självklart inte ska föras via media eller på bloggar. Vi har i vårt landsting en etablerad ordning för hur sådana förhandlingar ska gå till.
 

Landstinget i Uppsala län är ett av de landsting som tagit störst steg för ökad mångfald av vårdgivare. Vi tror på en sjukvård som är öppen för flera olika aktörer, och vi tror att det är bra både för skattebetalarna, för patienterna och för den sjukvård som landstinget bedriver i egen regi. Men ansvaret för skattepengar kräver att landstinget är korrekt och formellt i förhållande till privata vårdgivare. Det innebär att man som vårdgivare faktiskt har regler att följa. Att landstinget svarar för reglerna är inte för att landstinget vill skydda sin egen verksamhet från konkurrens. Skälet för regelverket är landstingets ansvar för att förvalta skattemedel.

Landstingets uppgift är att, finansierat med skattemedel, ge invånarna i vårt län sjukvård. Det gör vi genom verksamhet i egen regi, och i samverkan med fristående vårdgivare. I offentlig verksamhet, som bedrivs med skattemedel, finns det grundläggande principer att hålla sig till. Det är också själva orsaken till att vi faktiskt inte kan betala för verksamhet om vi inte först har ett avtal som reglerar både hur vården ska gå till och hur betalningen ska ske.
 

Inte på något område, och framför allt inte i verksamhet som betalas med skatter, är det brukligt att det finns "fri dragningsrätt" på pengar. En bilverkstad som får in en bil på reparation kan inte på eget bevåg göra annat än det som man lovat kunden att reparera, och till det pris man kommit överens om. I sjukvården gäller samma sak. Vi använder oss väldigt gärna av andra vårdgivare än landstinget självt – men det måste ske efter att parterna har kommit överens om formerna för samarbetet.

I det fallet är landstinget, för att komplicera det lite till, inte "bara" en avtalspart. I landstingets skyldigheter ligger också att säkerställa att vårdgivaren har rätt kompetens, rätt utrustning och i övrigt rätt förutsättningar att utföra arbetet.
 

Våra erfarenheter är dessutom att misstag i vården faktiskt kan ske, även om vi inför avtalstecknande är ytterligt noga i granskningen. Och det är just för att undvika sådana misstag som vi arbetar både noggrant och planmässigt, även om det tar tid. Och när de trots allt sker, så måste det finnas rutiner för att kunna skilja en vårdgivare från sitt uppdrag.

Jag är stolt över den verksamhet som bedrivs i vårt landsting. Stoltheten inkluderar både den verksamhet vi bedriver i egen regi – allt ifrån vårdcentraler till sjukhus – men också den verksamhet som bedrivs av andra på landstingets uppdrag och finansierat med pengar från skattebetalarna i länet. Jag är också trygg med det regelverk vi har byggt upp för att andra vårdgivare ska kunna vara med och erbjuda länets invånare sina tjänster, men just därför är jag också mån om att det regelverket faktiskt används och tillämpas på ett korrekt sätt.

Stabil ekonomi

Idag har jag nöjet att för sjätte gången presentera ett bokslut för vårt landsting. Visserligen är det en så kallad kommuniké, det vill säga en föraning om hur det verkligen kommer att bli. Men om man ser till helheten så går det att säga en hel del redan nu, innan bokslutet är klubbat och klart.

Landstinget gör ett överskott även för 2012, med 183 miljoner kronor. Totalt har landstinget sedan 2007 nu samlat 731  miljoner kronor i överskott - att jämföra med 239 miljoner under de sex åren dessförinnan. Med andra ord är landstingets ekonomi idag starkare än på mycket, mycket länge. Det behövs, för under åren som kommer väntar stora utmaningar. Akademiska sjukhuset behöver moderniseras för att klara framtidens sjukvård. En modernisering behövs även av kollektivtrafiken, och vi har åtaganden till våra anställda när det gäller deras pensioner. Då räcker inte ett nollresultat, inte ens ett år då den globala ekonomin kärvar.

Det hade kunnat se annorlunda ut. Skälet till det trygga ekonomiska resultatet stavas låg kostnadsutveckling och grepp om landstingets utgifter. Trots att befolkningen ökat och antalet äldre blivit fler, och trots viktiga satsningar på vård och trafik, så har verksamhetens kostnader ökat mindre än intäkterna av skatter, avgifter och bidrag. Kvoten mellan kostnader och intäkter (skatt, avgifter och statsbidra mm) håller sig på ungefär 96,5 procent - klart lägre än de 98 procent som ekonomin kan anses tåla.

Att leda och styra ett landsting handlar nämligen väldigt mycket om att hålla i balansen mellan intäkter och kostnader. För höga kostnadsökningar ger inte bättre vård, men leder snabbt till att ekonomin går överstyr. Det är då de verkliga nedskärningarna måste göras - och det har vårt landsting faktiskt sluppit under Alliansens ledning. Håller man å andra sidan för hårt i pengarna, så sköter vi faktiskt inte heller det uppdrag vi har tagit på oss. Skattepengarna ska användas varsamt, men framför allt klokt. Vården ska hålla en god kvalitet och leda till en friskare befolkning, till en rimlig kostnad där varje krona används rätt.

Så; ekonomin håller ihop och vi får idag dessutom besked om att prognoserna visar att skatteintäkterna ökar kommande år. Betyder det då, att skattehöjningen 2013 var onödig? Svaret är dessvärre nej. Fortfarande måste vårt landsting vara noga med att hålla ögonen på både intäkter och kostnader, för att säkerställa att vi kan ge invånarna den vård och kollektivtrafik som krävs. Men vi kommer också att fortsätta att hålla hårt i landstingets pengar för att vara säkra på att varje skattekrona används rätt - och säkra på att skatten inte är högre än nödvändigt.

Makten över vardagen

Jag hamnade i ett samtal med en person från ett annat land, för närvarande bosatt i Sverige. Som alltid är lyssnadet till andra människor ett bra sätt att utveckla sina egna tankar och idéer. personen jag talade med var nyfiken på den sjukvårdpolitik vi för i Alliansen, inte minst som jämförelse till motsvarande politik i det egna hemlandet.

Jag inledde, i vanlig ordning får man närmast säga, med att prisa de  värderingar i sjukvårdspolitiken som det råder bred enighet om, det vill säga att vården finansieras med skatt och ges lika till alla efter behov.

- Men, sade då denna person, jag har förstått att man får vänta väldigt länge på vård i Sverige. Vad gör ni åt den saken?

Det gav mig tillfälle att berätta om hur mycket kortare väntetiderna i vårt landsting har blivit i primärvården, men också att vi nu behöver ta oss an även den specialiserade vården där problemen är mycket större och lösningarna minst lika mycket mer komplicerade. Och ganska precis vid den punkten i konversationen kom vi till den viktigaste fråhgan i sammanhanget, nämligen varför reformer som handlar om tillgänglighet, valfrihet, bemötande och delaktighet för patienter är så viktiga - allt från valfrihetsreformer till att, som exempel, ge patienten möjlighet att läsa sin egen journal.

- It is all a matter of empowerment, påpekade personen jag talade med - och så är det naturligtvis. Ordet "empowerment" är inte helt enkelt att översätta, men det handlar närmast om att ge människor makt över sin vardag, över beslut med stor personlig påverkan som idag ofta fattas vid politikens sammanträdesbord, men som skulle kunna tas hemma vid köksbordet.

På många andra områden i samhället har den här utvecklingen redan tagit jättekliv. Ofta har det skett under påfallande stort politiskt motstånd, vilket inte är så konstigt eftersom frågan är mer politisk än man kan tro. det finns verkligen en starkt ideologiskt betingad skiljelinje mellan att tro på människors förmåga att fatta egna beslut - och tron på att politiken kan hantera även sådant som i grunden handlar om enskilda människors vardag.

Själva ordet, eller dess svenska översättning "egenmakt", har dessvärre blivit solkat av diverse konstiga uttolkningar, både negativa och positiva sådana. ordet har också - i alla fall i mina egna öran - en stark klang av "politikerord"; jag kan inte påminna mig när jag senast i ett samtal med någon människa mötte någon utanför politiken som använde ordet egenmakt.

Men det är vad det faktiskt handlar om - och det är givetvis det som ska prägla vår politik, även om vi använder andra och mer vardagliga uttryck. På sjukvårdens område finns det oerhört mycket mer att göra även om vi under åren sedan 2006 har tagit jättekliv.

Men att öka människors makt över sin egen vardag ställer naturligtvis krav på oss som är politiskt förtroendevalda. Vi måste utnyttja det förtroende vi fått till att stärka människors möjligheter att fatta beslut som rör den egna tillvaron. Men vi måste också förstå de motkrafter som gör allt vad de kan för att flytta besluten tillbaka till sammanträdesborden.

En kollektivtrafik som hänger ihop

Det har förekommit uppgifter om att landstinget skulle ha fattat beslut i strid med gällande lagstiftning. Jag vill kraftfullt tillbakavisa detta och reda ut hur det ligger till.

I augusti 2012 gick vi noga igenom läget i kollektivtrafiken och vad som hänt sedan landstinget fick hela ansvaret. Vi såg då en obalans i ekonomin mellan kollektivtrafiknämnden, som beställare av trafiken, och Gamla Uppsala Buss AB som utförare. Landstingsstyrelsen uppmanade då Gamla Uppsala Buss att justera priset helt i enlighet med det avtal som föreligger mellan parterna. Att ge ett sådant uppdrag till Gamla Uppsala Buss ligger helt i linje med det uppdrag landstingsstyrelsen har.

Styrelsen för Gamla Uppsala Buss AB har dröjt med att verkställa beslutet, vilket gör att det inte längre är möjligt att göra den justering som landstingsstyrelsen Gav i uppdrag att göra. Följden är att kollektivtrafiknämnden kommer att redovisa underskott i sitt bokslut för 2012. Därmed försämras landstingets resultat med ungefär 20 miljoner kronor.

Gamla Uppsala Buss AB är ett fint bolag och en viktig del av den samlade kollektivtrafiken i Uppsala län. Landstinget är sedan ett drygt år tillbaka ägare av bolaget och ser det som en stor tillgång för att kunna ge länets invånare en bra busstrafik. Just därför är det viktigt att bolaget verkligen är en välfungerande del av landstingets totala uppdrag, och på det sättet stärker förtroendet för landstingets förmåga att bedriva kollektivtrafiken som helhet.

Rätt ska vara rätt

Idag lyfter Dagens Samhälle fram flera artiklar kring så kallade vårdskandaler. Jag skriver "så kallade", för artiklarna har ett gemensamt. De visar att det inte alltid är eld bakom röken.

Media har på senare år vid flera tillfällen och med stora rubriker lyft fram vad som påståtts vara flagranta exempel på vanvård. Anmärkningsvärt ofta har dessa anklagelser drabbat verksamhet som bedrivs i enskild regi - och i vissa fall har orsaken till och med påståtts vara driftformen.

Det Dagens Samhälle nu gör, det är att klarlägga att skandalerna i många fall är rejält uppblåsta och i flera fall - med den så kallade Carema-skandalen osm det mest flagranta exemplet - direkt felaktiga. Konsekvenserna av dessa överdrifter visar sig också får ganska dramatiska effekter, både politiskt/demokratiskt och när det gäller människors allmänna uppfattning om hur vård och omsorg faktiskt fungerar.

Det betyder inte att det inte finns brister, och absolut inte att sådan brister inte ska blottläggas och åtgärdas. Tvärtom. Det är bra att vården och omsrogen granskas, och att tydliga fakta kommer i dagen. det är aldrig acceptabelt att människor inte får en god vård och omsorg, oavsett i vilka former verksamheten bedrivs. men det är heller inte acceptabelt att väl fungerande verksamhet skandaliseras av mer eller mindre ideologiska eller politiska skäl. Och det gäller givetvis helt oberoende av vilken driftform som det handlar om.

I vårt landsting är vi (i alla fall om jag talar för den politiska majoriteten) stolta över den sjukvård vi driver i egen regi - och över det arbete som utföärs av andra vårdgivare som arbetar på landstingets uppdrag. Vi ställer också tydliga kvalitetskrav och gör uppföljningar, oberoende av driftform och huvudmannaskap. Vårt uppdrag på området är nämligen att ge länets invånare en bra sjukvård.

Svensk sjukvård och äldreomsorg håller generellt bra kvalitet, men bra kan alltid bli bättre. Arbetet med kvalitetsutveckling har varit centralt från första dagen för oss i Alliansen, och det ska vi arbeta vidare med. men det är också viktigt att både det arbetet, och det arbete som utförs på skilda håll i vården, skildras både korrekt och sakligt. Dagens Samhälles artiklar idag vidare att kvalitetsutveckling är möjligt inom andra sektorer än vården och omsorgen.

Statistik och politik

Statistik är intressant, även om innehållet i statistiken alltid kan diskuteras. Men när man ser hur andelen invånare med försörjningsstöd utvecklats så dramatiskt olika i två grannkommuner med ganska likartade sociala förutsättningar, då kan man fundera över vilka åtgärder som faktiskt leder till att barnfattigdomen minskar. Bilden visar Solna och Snduberg, två kommner där den mest påtagiga skillnaden faktiskt är vilken politik som förs. I Sundbyberg har socialdemokraterna "bekämpat barnfattigdom" sedan 2002. I Solna har Alliansen ägnats sig åt att reformera kommunen. Resultat: betydligt lägre andel mottagare a försörjningsstöd - som i sin tur är en bra mätare på det svårdefinierade begreppet barnfattigdom - i Alliansstyrda Solna.

Ett lyckat vårdval

Det är mycket som kan bli bättre i vårt landsting, men vi kan också konstatera att det mesta ändå går åt rätt håll - även om man ibland skulle kunna tro motsatsen. Ett exempel på en verksamhet som tack vare den politiska styrningen har utvecklats väldigt positivt är primärvården. När Alliansen vann valet 2006 fungerade den inte alls. Ekonomin var körd i botten, tillgängligheten sämst i landet och missnöjet bland personalen stort.

Idag ser det annorlunda ut. Den primärvård som landstinget driver själv visar ett överskott, och väntetiderna är mycket kortare. Dessutom är både anställda och patienter mycket nöjdare enligt de undersökningar vi låtit göra - och enligt de kontakter vi har.

Den viktigaste, men inte den enda, orsaken till denna vändning är att Alliansen 2007 införde vårdval, och samtidigt ändrade både modellen för hur vården finansieras och hur patienterna kan välja vård, plus en rad andra åtgärder. Effekterna av detta reformarbete har nu utvärderats av en oberoende granskare från Uppsala universitet. Resultaten är överväldigande.

De farhågor som föregick införandet av vårdval har nämligen helt kommit på skam. Det blev inte dyrare, och vården blev inte mindre jämlik. Däremot blev alltså tillgängligheten bättre och patienterna nöjdare.

Läs gärna rapporten här. Bläddra fram till sidan 83. Då kan du med egna ögon ta del av utvärderarnas slutsatser, vilket är att rekommendera. Rapporten är förresten ett bra exempel på att vi iAlliansen naturligtvis följer effekterna av vår politik.

Vad göras skall...

Idag rapporterar flera medier om ett antal landstings engagemang i tågfinasieringsbolaget Transitio och de eventuella finasiella risker detta medför. Om detta finns en del att säga, som kanske också går att koppla till senare politiska beslut. Ett sådant exempel är att landstinget nu är ensamt ansvarig för kollektivtrafiken.

De affärer som refereras i media gjordes för flera år sedan, rent av före 2006. När jag för egen del fick kännedom om upplägget reagerade jag. Framför allt är affären så invecklad, att bara några få personer i anslutning till bolagets ledning hade fullständig kännedom. När det gäller affärer med offentliga medel är det ingen bra ordning. Det visade sig emellertid att det inte heller var någon bra idé att omedelbart dra sig ur affären. Däremot är liknandwe upplägg nu sedan länge stoppade.

På den tiden ägdes Transitio av landstingen, men styrningen skedde vi de länstrafikbolag som ägdes av landsting och kommuner gemensamt. Det var ett av skälen till att det bedömdes vara bättre med en enda huvudman fwör trafiken i varje län; det leder till att landstingen har en mer direkt kontroll över verksamheten - vilket självklart är viktigt när det gäller abolag som Transitio.

Sedan dess har också bolaget i fråga reformerats ordentligt, och idag görs inga affärer av det slag som redovisas i media. En ny styrelse har tillträtt, bestående av professionella företrädare för de bolag som äger Transitio. Till det kommer ett särskilt ägarråd som ska företräda oss som är förtroendevalda i landstingen. Min bedömning är att det ger en bättre insyn i bolagets affärer och ett tryggare ägande av stora finansiella tillgångar.

Men även i vårt eget landsting tar vi mått och steg för att utveckla rollen som ägare, finansiär och ansvarig för förvaltning av skattemedel. På kommande landstingsstyrelse har landstingsdirektören i uppdrag hur landstingsstyrelsen kan utveckla det som i kommunallagen heter dess uppsiktsplikt. Det kan tyckas som att sex år är en lång tid innan en sådan utveckling kommer till stånd, men i själva verket har jag under hela denna tid arbetat med att utveckla styrningen på olika områden. Det som nu sker är närmast ett sätt att fästa den ordning som ska råda på pränt. Just för att det ska råda ordning. Vilket det alltså gör, i allt högre grad. Inte minst i fråga om Transitio.

Handling är bättre än polemik

Det är lätt att förstå att den senaste tidens uppmärksamhet kring den psykiatriska öppenvården leder till frågor. Just psykiatrin är också ett område inom den totala sjukvården som engagerar många av oss som är förtroendevalda, och det gäller att närma sig dessa frågor med respekt och ödmjukhet, för det handlar om de kanske sköraste och mest utsatta människorna som är föremål för det allmännas omsorg.

Av samma skäl tycker jag - och det har jag uttryckt tidigare - att man ska vara försiktig med hur den politiska debatten förs i frågor som dessa. Jag tror inte att "Nora" har bett om att få bli slagträ i en ideologisk debatt om hur framtidens sjukvård utformas på allra bässta sätt. Hon, och alla andra i samma siuation, har rätt att begära att den vård som man behöver är av bra kvalitet, med ett bra bemötande och - framför allt - ett gott resultat.

Av just det skälet tänker jag inte ge mig in i politisk polemik kring det som händer inom vår psykiatri. Däremot tänker jag konstatera ett par saker.

Problem i den psykiatriska vården är inget nytt, och det kommer att upprepas. Det rör nämligen inte bara ett viktigt område inom den samlade sjukvården, utan är till sin karaktär ett område som väcker känslor. Att vårda psykiatriska diagnoser är inte samma sak som att läka en infektion, byta ut ett trasigt knä eller operera en cancertumör. Äen kroppsliga sjukdomar påverkar givetvis vårt självliv, men själens sjukdomar har verkligen sin egen karaktär. Det är sannerligen inget konstigt att man då också kan ha olika syn på hur olika psykiatriska tillstånd bäst behandlas. I detta ligger grunden för en vårdideologisk debatt om psykiatrin, som självklart får effekt även på hälso- och sjukvårdspolitiken.

När Alliansen fick väljarnas förtroende 2007 var problemen inom psykiatrin en av de första frågor vi grep oss an. Vi fick också hjälp på traven, tillexemepl kloka synpunkter även från dem med andra uppfattningar. Kristdemokraternas dåvarande landstingsråd Jonas Segersam fick ett särskilt uppdrag att titta på problem och möjliga lösningar, just för att vi först ville orientera oss om vilka frågor vi hade att hantera. Det ledde till en del ganska intressanta slutsatser. En av dem var att vi sannerligen hade problem i vår egen psykiatri - men att det också fanns nationella problem (till exempel brist på specialister inom psykiatrin) som inte var så enkla att hantera inom ett enskilt landsting. Det ska också tilläggas att dessa nationella brister redan då hade uppmärksammats och att en nationell samordnare för psykiatrin då redan hade tillsatts.

Då, 2006/2007, fanns bristerna inom den psykiatri som landstinget bedrev i egen regi - av den enkla anledningen att nästan all sluten och öppen psykiatri bedrevs av landstinget självt (så här var till exempel läget 2007). Av det kunde vi dra slutsatsen att det inte är någon automatisk lösning på problem att bedriva den i egen regi. Samtidigt såg vi att det på andra håll i landet fanns intressanta exempel på väl fungerande psykiatrisk öppenvård utförd av andra än landstingen själva.

Sedan dess har en hel del inom den psykiatriska vården faktiskt blivit bättre - men det betyder inte att allting är bra. Det bör man ha i minnet när man tittat på de problem som vi har att hantera idag.

En annan vanlig synpunkt som framförs är att vi inte "satsar på " den psykiatriska vården. För den som gärna hemfaller till sådan kritik är det bara att se på det nya hus som växer fram bakom Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad. För mig personligen är det en viktig markering: när vi började förnyelsen av Akademiska sjukhuset, så stod psykiatrin långt framme. Det är en gren av sjukvården som förtjänar bra lokaler och bra yttre förhållanden.

Tilläggas kan att kontrollen av verksamheten har förbättrats. Men det finns onekligen ännu mer att göra.

Moderniseringen och utvecklingen av sjukvården ska självklart gälla även vår psykiatriska vård, både den öppna och den som handlar om att bli inlagd för att få den vård man behöver. Självklart kommer denna vård att präglas av debatt och kontroverser, eftersom det finns olika sätt att se på vad som är det bästa sättet att bedriva en god psykiatrisk vård. Och helt uppenbart finns det ännu mer att göra. det ska vi arbeta vidare med.

Fakta och argument

En knapp vecka har gått sedan det uppmärksammade reportaget i "Uppdrag Granskning" och jag har med viss häpnad följt en del av den följande debatten. Själv har jag fortfarande, mer än tio år senare, inte glömt den granskning som då gjordes av oss moderater. Jag hoppas att vi lärde oss ett och annat den gången.

Denna gång är det kanske lite annorlunda, och orsakerna till det kan man givetvis fundera över. Mycket pekar dock på att den här gången är det budbäraren som ska skjutas. Janne Josefsson, som av mycket att döma inte är den lättaste av reportar att granskas av, hamnar i betydande delar av kretsen av samhällsdebattörer i en annan dager än han brukar.

Jag tror dock, oavsett på vilken sidan man anser sig ha sitt politiska hjärta, att det kan vara bra att fundera en del över ett bregrepp som jag för egen del brukar vara noga med att hålla på.

Jag lärde mig en gång att man inte ska se fakta i ljuset av argument, utan argument i ljuset av fakta. det betyder ungefär (som jag ser det) att man ska vara väldigt försikig med hur man tolkar fakta - och väldigt noga med att granska motiven för varför olika fakta kommer fram i debatten.

Detta slår mig när jag läser en rapport om vårdvalet i primärvården som vi infört i vårt landsting. Rapporten pekar på en lång rad förbättringar som skett i primärvården under de senaste åren - och pekar på det möjliga sambandet med att vårdvalet infördes. det är sedan upp till var och en att, utifrån rapporten, fundera över om vårdvalet är lycksoamt eller inte.

Men jag noterar också en mening, i en sammanfattning av ett av de områden som granskats. Under avsnittet om "resursanvändning" står att läsa följande: Mellan 2010 och 2011 finns en viss tendens till att vårdvalet är kostnadsdrivande. Dock låg tillgängligheten i primärvården tidigare på en förhållandevis låg nivå och det ökande antalet besök kan således vara en anpassning till en mer genomsnittlig nivå bland landstingen i Sverige.

Läs gärna stycket en gång till, och fundera sedan över vad som står. Möjligen kan du nämligen ibland höra kritik emot vårdvalet, och den kritiken brukar då hänga upp sig på två saker. Det ena är att vårdvalet skulle vara "kostnadsdrivande", det andra är att tillgängligheten inte alls har blivit bättre i primärvården, och att det alltså inte finns någon positiv effekt av att vårdvalet införts.

Då kommer vi till poängen. Man kan ogilla detta med ett friare vårdval om man så vill. Det står olika partier helt fritt att tycka vad de vill, och att säga vad de vill till väljarna om vad de tycker om olika politiska reformer. Men om man försöker påstå att vårdvalet varit kostnadsdrivande, eller att det inte lett till bättre tillgänglighet; ja, då får man faktiskt förklara på vilka grunder man påstår det - med utgångspunkt i den refererade rapporten.

Med andra ord: fakta är bra som grund för det politiska arbetet, och argumenten är det som skiljer oss som har olika uppfattningar åt. de som argumenterar emot den vårdvalsmodell får helt enkelt leta efter fakta på annat håll än i den undersökning som vi i bred politisk enighet har tagit fram och varit överens om. Eller också får man be om ursäkt och erkänna att man faktiskt hade fel.

Hundra år och mer av ständig utveckling

jag har börjat morgonen med llite trevlig bläddring i en ny bok, en biografi om kirurgiprofessorn Karl Gustaf Lennander och kirurgin i Uppsala vid förra sekelskiftet. Den är klart intressant läsning (även om jag inte hunnit läsa hela), inte minst i dessa dagar.   Boken är nämligen en utmärkt beskrivning av några saker som kan vara värda att ha i minnet även i dessa dagar.   Den medicinska utvecklingen pågår hela tiden. Den har vid det här laget pågått i århundraden, och den komemr att fortsätta så länge mäsnligheten vandrar på jorden. Vi kommer nämligen alltid att vara utsatta för sjukdommar och åkommor av olika slag, och läkekonsten kommer hela tiden att finna sätt att bemsätra dessa.   Utvecklingen kommer dessutom hela tiden att möta motstånd, och motståndet kommer alltid att se olika ut även om det också har uppenbart gemensamma drag. Det har nämligen alltid funnits en naturligt och på sitt sätt ganska skeptisk inställning till "nymodigheter". En viktig del av utvecklingen är i själva verket just kampen mellan det varande och det nya.   Ett av de sista kapitlen i boken har titeln "också solen har sina fläckar" och behandlar öppet och ärligt det faktum att Lennander, idag ansedd så framstående att han bevärdigats en biografi, av sin samtid sågs med ganska olika ögon. Han var helt enkelt kontroversiell, och på sätt ovh vis var inte hellr det så märkligt. Han sökte nya vägar inom kirurgin och ett och annat av det han prövade var per definition öprövat. Vilket givetvis väckte kritik.   Vad kan man då som sjukvårdspolitiker på 2000-talet lära sig av en kirurg från början av 1900-talet? Tja, åtskilligt. Som att förnyelse och utveckling inte alltid är uppskattat, och att det alltid - ja, alltid - är enklare att argumentera för det bestående än för det nya. Och att det alltid är enklare att överhuvudtaget ifrågasätta än att föreslå. Det är mot den bakgrunden vi i Alliansen fortsätter vårt arbete med att utveckla och förnya vården, och att se till så att inte bara Akademiska sjukhuset utan hela vår sjukvård fortsätter att befinna sig i framkant.   Men inte nog med det. Solen har sina fläckar även idag, och vi kan som sagt lära ett och annat inte bara av historien. Även på Lennanders tid kan man fundera över ett och annat när det gäller bemötande och delaktighet i vården - en gren där vårt landsting definitivt kan bli mycket bättre. även om man får förmoda att ett och annat ändå har hänt på den fronten på de hundra år som gått.

Ett sjukhus i världsklass

Naturligtvis är det glädjande när Dagens Medicin rankar Akademiska sjukhuset som landets tredje bästa universitetssjukhus. För oss i landstingets politiska ledning är det ett styrkebesked för sjukhuset - men också en bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Genom åren har Akademiska många gånger målats ut som "hotat", och vi har vid mer än ett tillfälle fått höra att den politik vi för skulle vara skadlig för sjukhusets utveckling. Ingenting kan vara mer fel, det får vi tydliga belägg för med dagens undersökning.

Men inte nog med det. Undersökningen visar också vad som behöver göras för att flytta fram sina positioner i tuff konkurrens. Det är faktiskt exakt det som just nu pågår. De delar av undersökningen där  Akademiska tappar i förhållande till sina viktigaste konkurrenter är nämligen ekonomi, vårdgaranti och patientenkäter; just de områden som vi från Alliansen pekat på som viktiga faktorer för sjukhusets fortsatta framgång.

Visst är det lätt att förstå att det är tufft, när kostnader ska anpassas till vad landstingets ekonomi tål, och självklart är det viktigt att arbetsmiljön och klimatet på Akademiska Sjukhuset är gott. Men just därför är det också viktigt att det råder klarhet om det läge som faktiskt råder, och vad som görs för att komma tillrätta med problemen.

Men det viktigaste av allt är ändå bekräftelsen. Den medicinska kvalitén på Akademiska sjukhuset håller absolut toppklass, och arbetet med vårdrelaterade infektioner ligger också på högsta nationella nivå. Det är resultatet av skickligt och framgångsrikt arbete på många plan och av många människor - som vi också är många som kan glädjas över. Nu fortsätter vi på många olika plan med att göra Akademiska sjukhuset till ett ännu bättre sjukhus på alla tänkbara områden. Framtidens Akademiska, liksom dagens, hör hemma i den absoluta eliten. Och sjukhuset ska stanna där!

Ett friskt och växande län

En del av förmiddagen har ägnats åt att samtala med företagare och andr aom hur vi tillsammans kan bidra till Uppsalas fortsatta tillväxt. Enigheten var stor om att bostäder, infrastruktur, kollektivtrafik och bra näringsklimat är några av faktorerna. Landstinget har inte bara en roll, utan faktiskt flera olika roller, i detta arbete.

En av de självklart rollerna är att se till så att det finns en riktigt bra samhällsservice. Först och främst gäller det naturligtvis sjukvården, som ska hålla en så bra klass så att människor känner sig trygga med att bo och verka i Uppsala. När vi ser till de medicinska resultat som vår sjukvård presterar, så kan vi konstatera att så är fallet. Men det går, som alltid att göra mer.

I ett växande län måste vården givetvis hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen - och det gör den i det allra mesta. Primärvården är ett intressant exempel på del. En rad nya vårdcentraler har startats i länet de senaste åren - och de har naturligtvis startats där det på grund av befolkningsökningen faktiskt har tillkommit nya patienter. Exempel på det är Bålsta, Knivsta, Enköping och Uppsala. det är alla växande orter där nya vårdivare möter växande behov.

I ett län som växer behövs nya bostäder. I grunden är det ingen uppgift för landstinget, men det känns väldigt bra att kunna bidra till det stora behov som finns genom de planer vi har utarbeteta på att bygga bostäder på landstingets mark i Ulleråkersområdet. Så tar landstinget ett samhällsansvar även utanför sjukvården och kollektivtrafiken.

Ett tredje område där vår verksamhet kan lägga grund för en stark utveckling handlar om att ge nya företag en chans att etabelra sig och att växa. det gäller naturligtvis i första hand inom de samhällssektorer där landstinget är verksamt, och Uppsala med omnejd är också mycket riktigt en stark region när det gäller sjukvård, läkemedelsutveckling och medicnteknik. Inte minst ska vi se till att ge våra egna medarbetare goda förutsättningar att våga pröva sina egna vingar med egna idéer.

Sist men inte minst är trafikfrågorna en helt avgörande faktor för länets tillväxt. Nya tåglinjer är ett steg på vägen men det går - återigen - att göra ännu mer.

Ett växande län, med växande skattekraft, är i sig en viktig utvecklingsfaktor för landstinget Jag får just nu många frågor om vårdens finansiering. Mitt svar är att den debatt som nu förs om vården och dess möjligheter att svara upp emot människors vårdbehov i hög grad är beroende av en växande samhällsekonomi. Fler människor i arbete leder dessutom inte bara till ökande skatteintäkter utan också till en friskare befolkning. Därför är arbete med länets tillväxt ett självklart led i att göra så att människor som lever och verkar i Uppsala län är friska och mår bra.

En man som förändrade världen

Det är inte så ofta jag tittar på TV på vardagskvällar, men så här i jul- och ledighetstider blir det lite mer av den varan. En serie program som jag följt med intresse är dokumentären i tre delar om en person som bokstavligen förändrade hur Sverige ser ut. Jag tänker på en man med handlingskraft, mod och radikala idéer som genom sitt ledarskap renade ut förlegade synsätt på hur saker och ting bör fungera i ett modernt välfärdsland.

Den jag tänker på är finansmannen Jan Stenbeck. Dokumentären om honom är onekligen ett tidsdokument om vad som hänt med Sverige från mellankrigstiden och framåt.

Härom kvällen sändes det avsnitt som innehöll några av de mer spektakulära inslagen i Jan Stenbecks liv. Tack vare honom blev Sverige någon gång på 90-talet ett modernt land, där TV och radio upphörde att  vara ett monopol och mångfalden blev något självklart även i etermedia.

Men Stenbeck var inte den ende aktören i dramat. I dokumentären påminns vi om att det så sent som på 90-talet fanns politiker som faktiskt ville förbjuda varje form av reklam-TV och retoriskt frågade om det fanns någon som hade bett om ett större TV-utbud. Iniom det då statsbärande partiet, socialdemokraterna, fanns ett kompakt motstånd som lyckligtvis kunde brytas efter många års kamp. Faktum är att vårt land var ett av de sista som fick en fri radio och TV som gjordes oberoende av monopol.

Dokumentären om Stenbeck lär oss som är politiskt aktiva en viktig sak: förändring och förnyelse kommer inte av sig själv. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, krafter som inget hellre vill än att ställa sig i vägen för reformer och nya idéer. De kommer också alltid att vara väl rustade med alla tänkbara argument för att inte genomföra förändringar. Och det kommer alltid att vara lättare att argumentera för det som är och har varit - än för det nya och än så länge okända som kommer.

Några frågor och svar om att skapa en modern sjukvård

För trettio år sedan var antalet vårdplatser betydligt större än idag. Men är det någon som tror att kvalitén på den sjukvård som bedrevs för trettio år sedan var högre? Jag har svårt att tro det. På dessa trettio år har det hänt massor som har lett till att vården har blivit mycket bättre och kan göra mycket mer. Chansen att bli frisk om man har blivit sjuk har helt enkelt blivit allt bättre - och det minskade antalet vårdplatser är faktiskt en del i denna goda utveckling.

Hur kan det då vara på det sättet?

Jo, därför att många metoder och behandlingsformer har förbättrats. Sådant som för trettio år sedan hanterades genom en operation kan idag klaras av genom medicinering. Vissa operationer som då krävde inläggning med flera veckor kan idag klaras av under loppet av en dag. Det som då gjordes genom ett större ingrepp görs idag genom så kallad titthålskirurgi. Det finns åtskilliga fler exempel, och alla har de en sak gemensamt. Det har lett till att vården har blivit mer effektiv. Den effektivare vården leder till att fler som är sjuka kan bli friska.

Hur skulle det då ha sett ut, om den utvecklingen inte hade kommit till stånd?

Det är svårt att veta, men det gör att göra antaganden. Ett antagande är att vården hade varit mycket dyrare - för många av nyheterna i föregående stycke har inte bara lett till en medicinskt bättre vård; de har också lett till att vården blivit billigare! Samtidigt lägger vi - faktiskt! - mer pengar än någonsin på hälso- och sjukvård, och det ser vi faktiskt effekter av - i form av friskare människor som lever längre och mår allt bättre.

Men hur kommer det sig då att vi ser så många skildringar av besparingar, minskade resurser och allt tuffare arbetsförhållanden för dem som arbetar i vården?

Det är, som det brukar heta, en ganska bra fråga. Till skillnad från vad många tror, så får vården alltså mer pengar än någonsin, och kan också göra mer än vården någonsin gjort för pengarna. En viktig del av detta är att verksamheten, i vården som i de allra flesta sammanhang, kan bedrivas allt mer rationellt och effektivt. Det handlar inte bara om nya behandlingsmetoder och nya läkemedel, utan också om att kunna utnyttja tekniska hjälpmedel och genom klokare arbetsorganisation.

Vad är då problemet?

En viktig orsak är att förändring alltid är jobbigt. Det är alltid lättare att göra som man har gjort, och då är det givetvis också enklare om allt får vara som det har varit. Men om vi inte ändrar på saker och ting; det är då som vården ganska snart kommer att bli både omodern och ineffektiv. Då kommer det att bli svårare att ge de människor den vård de behöver - och det är framför allt då som det kommer att bli svårt att få resurserna att räcka till den vård som behövs.

Det är därför utvecklingen av vården måste fortsätta. Det kommer, i sin tur, att leda till att verksamhet förändras och att arbetssätt kommer att se annorlunda ut. Alternativet, att låta saker och ting vara som de är, skulle vara betydligt mer skrämmande.

Vi lyssnar

Jag noterar att Radio Uppland idag på morgonen har uppmanat sina lyssnare att höra av sig med hälsningar till oss som har politiska förtroendeuppdrag. Du som använder Facebook kan även se detta här. Tack, som sagt, för ett bra initiativ. Allt som leder till bättre kontakt mellan väljare och oss som har politiska förtroendeuppdrag är självklart värt att uppmuntra. Det finns också all anledning för oss förtroendevalda att lyssna och ta till oss av synpunkter som medborgarna framför. men det finns också skäl att påpeka att detta är något som bostavligen pågår varje dag.

Jag möter nämligen - tråkigt nog - ibland att det sätts en bild av att vi som är politiskt aktiva skulle vara svåra att nå, svåra att föra fram synpunkter till eller rent av ointresserade av att ta till oss de synpunkter som vi får. Mitt svar är att inget kan vara mer fel. För min personliga del går det sällan en enda dag utan att jag får telefonosamtal, e-post eller personliga möten där jag har tillfälle att diskutera både det som händer inom landstinget och vad som rör sig på andra plan i samhället. Sådana samtal ger också ofta tillfälle att reda ut missförstånd om olika förhållanden, till exempel om hur beslut fattas, vilka ekonomiska resurser som står till verksamheternas förfogande, vilka resultat dessa leder till och mycket annat.

Däremot ska man också ha en sak till i bakhuvudet. Det är att alla människor inte tycker likadant och dessutom har väldigt olika erfarenheter. En lärdom av många, många samtal genom åren är att det faktiskti inte finns någonting som "alla" tycker. Människor tycker olika, och har olika förväntningar. Den politiker som inte inser detta, och strävar efter att vara tydlig med sina egna värderingar, brukar ofta snabbt förlora det politiska fotfästet. Det är många gånger viktigare att stå för det man tror på och vara tydlig med det, än att hålla med föregående talare. Att stå för sin uppfattning även om det blåser uppfattas i regel som hederligare och väcker mer respekt än att bara hålla med.

Människor är nämligen väldigt intresserade av samhällsfrågor - även om man för den skulle kanske inte alltid säger sig vara intresserad av partipolitik - trots att de två faktiskt hänger ihop.

Men det finns ett problem förknippat också med detta; ett problem som i dessa dagar dessvärre är ganska aktuellt. det handlar om människor intresse för politik och samhällsfrågor, och hur olika samhällsproblem skildras, inte minst i media. Politiken skildras nämlihgen påfallande ofta som ett spel, där opinionssiffror och taktiska manövrer skildras som det mest centrala i politikens vardag. de samhällsproblem som politiken är till för att arbeta med skildras i stället som ett problem som rör de enskilda medborgarna i deras vardag.

Här ligger både ett dilemma och en utmaning, inte bara för politiken och för media - utan för hela det demokratiska systemet. Vi som är politiskt verksamma sysslar med samhällsproblem avrje dag och många gånger bokstavligen varje timme på dygnet. Det som engagerar oss är faktiskt inte den senaste opinionsmätning eller vad vi någon gång i framtiden ska får i - högst eventuell - pension. Det som engagerar oss är vårdköer, dåligt bemötande, försenade tåg och bussar, människor som saknar ett arbete att gå till och mycket, mycket annat som behöver göras för att vi ska få ett samhälle som är bättre att leva i.

För att veta vilka samhällsproblem människor upplever som verklihga och viktiga måste vi så mycket som möjligt vara ute och röra oss bland människor. För egen del (det har jag skrivit om tidigare) älskar jag verkligen att knacka dörr, samtala med människor och vara nyfiken på vilka vardagsproblem de vill att vi ska ta tag i

Med andra ord: vi lyssnar. Varje dag är ett tillfälle till möten med människor, till samtal och till nya idéer. Du som har synpunkter är alltid välkommen att höra av dig. Berätta vad du tycker. Vi lyssnar.