Vad vore världen utan fakta?

Hemkommen efter ett par dagars härlig fjällvandring ägnar jag kvällen åt ett program om den i Uppsala bosatte professorn i internationell hälsa Hans Rosling. Han reser världen runt för att föreläsa om hälsoutvecklingen i världen och berättar i programmet o m hur alltihop började: med de föreställningar, för att inte säga fördomar, många av oss har om hälsoläget i olika delar av världen. Inte minst berättar Rosling om hur hälsoläget faktiskt förbättras i stora delar av världen, en förbättring som faktiskt innebär att den sedvanliga indelningen i i-länder och u-länder blir allt mindre relevant.

Länder som Kina, Indien och Brasilien har genomgått remarkabla förändringar i fråga om hälsoläge på bara några decennier. Relativt sett finns det länder i Afrika vars hälsoutveckling varit störst sedan 60-talet. Allt detta finns väl redovisat i befintlig och för den insatte väl känd statistik. Trots detta tror många av oss att världen ser helt annorlunda ut.

Så långt Hans Rosling och hans banbrytande arbete. Men i statistiken finns andra viktiga fakta, och då särskilt det mycket starka sambandet mellan allmänt hälsoläge och välfärd. Arbete och tillväxt ger inte bara välstånd i materiell form utan leder också till ett bättre allmänt hälsoläge. Därför är arbetslinjen viktig inte bara för ekonominutan i minst lika hög grad för ett förbättrat hälsoläge. Det som gör oss friska är, ytterst förenklat, att vi är någorlunda rika. Ökat ekonomiskt välstånd ger dessutom, vilket kanske säger sig själv, mer utrymme för att satsa resurser på hälso- och sjukvård. Beläggen är klart färre för motsatsen, det vill säga att aktiva satsningar på förebyggande hälsovård skulle ge lika direkta effekter på hälsoläget.

Det betyder inte att vi kan skrota det viktiga förebyggande hälsoarbetet, verkligen inte. Men det betyder att det förebyggande arbetet just måste riktas in på att förbättra hälsosituationen, inte på allmänpreventiva åtgärder utan nämnvärd effekt.

Svenskarna - till höger och med allt bättre ekonomi

Nu är det rötmånad, och då passar opinionsinstituten tydligen på med lite annorlunda undersökningar. Således har vi idagarna både fått veta att en majoritet av befolkningen känner sig höra hemma till höger och dessutom har fått mer i plånboken. Så bra då. Betyder det att valet är avgjort?

Nej, det gör det inte. För det första har vi pressade röda som kommer att fortsätta med sina allt mer desperata attacker. För det andra, och viktigare, så är det inte riktigt så enkelt som att folk tittar i plånboken och på körriktningsvisaren.

En stor del av utmaningen för oss i Alliansen ligger nu i att verkligen tydliggöra sambandet mellan ett antal faktorer. Mycket förenklat kan man säga att det nu finns ett värde i att förklara att saker och ting inte är orsakade av slumpen. Sverige har mycket goda statsfinanser, människor (många, men långt ifrån alla) har fått bättre privatekonomi. Valfriheten och mångfalden har ökat - ta bara det avskaffade apoteksmonopolet för att ta ett enda exempel - och det går i stort sett ganska bra för Sverige. Men vi vinner inga val på det vi har gjort, utan på det vi tänker göra under den kommande mandatperioden.

De senaste dagarna har samma fråga flera gånger dykt upp från journalister: "men ni har ju haft majoritet i fyra år - varför har ni inte löst problemet?" Att frågan ställs går att första, men svaret kräver en aning av djuplodande. Under de fyra år som gått har Alliansen, på alla politiska nivåer där Alliansen haft ansvaret, genomfört massor av reformer. Förmodligen har mer gjorts på dessa fyra år än på åtskilliga år innan dess. men allt kan inte klaras av på en mandatperiod - och framför allt: varje mandatperiod innebär sina utmaningar.

För fyra år sedan var det stora problemet när det gällde vård av äldre inte som idag väntetiderna på akutmottagningen, utan att patienter som redan fått den vård de lagts in för inte kunde skrivas ut för attd et saknades platser på äldreboende. Alliansen både i Uppsala kommun och i landstinget gick till val på att lösa detta. Vi vann valet, och vi löste problemet. Nu möter vi nya problem och utmaningar - och vi kommer att lösa dem också. Den dag då det inte finns några politiska problem att lösa kommer aldrig att komma, för hur samhället än utvecklas så kommer det alltid att finnas utmaningar kvar.

Därmed är det dags att knyta ihop säcken. Visst är det bra att folkkännr sig hemma till höger, och visst är det trevligt att många anser att man fått bättre ekonomi. men vi kan inte luta oss tillbaka och tycka att det är bara bra, utan vi måste hitta nya utmaningar, nya frågor att lösa, nya problem som kräver politiska lösningar och nya förväntningar från människor som vill veta hur vi som söker politiska mandat tänker lösa deras problem. Den utmaningen är nyttig för oss som arbetar politiskt, och jag är helt vöertygad om att vi i Alliansen är bäst på att svara på de frågor som medborgarna ställer. Det är därför vi kommer att vinna valet.

Medierna, demokratin och förhållandet mellan väljare och valda

Jag "sommarbloggar" idag om ett ämne som uppmärksammats av TV4, nämligen förhållandet mellan oss förtroendevalda och våra väljare. Väldigt många väljare, uppemot nio av tio, anser nämligen att de inte kan påverka oss politiker.

Det är både en fråga och ett enkätresultat som förtjänar att vridas och vändas på en del.

I mitt dagliga arbete som landstingsråd har jag kanska många kontakter med människor som vill framföra synpunkter, har idéer på saker som borde ändras elller helt enkelt vill veta varför vi har fattat ett viss politiskt beslut. Sådana samtal är väldigt nyttiga, för att inte säga helt nödvändiga, för det som har fått förtroendet att förvalta ett politiskt uppdrag. Vår roll är ju att vara medborgarnas företrädare och att ge uttryck för den synpunkter som medborgarna har.

Men att vi företräder medborgarna kan aldrig innebära att vi därför låter varje synpunkt, varje åsikt och varje idé som varje medborgare har bli verklighet i form av politiska beslut, och skälet till det är mycket enkelt: det finns väldigt många medborgare som var för sig tycker väldigt olika saker! Problemet är att många tror att demokrati är lika med att ha rätt att få sig vilja igenom - och riktigt så enkelt är det ju inte i ett samhälle med många viljor, i form av medborgare med olika önskemål, synpunkter och idéer.

Journalisten Anders Isakssom har i sin bok "den politiska adeln" beskrivit problemet på ett utmärkt sätt. Han skriver så här:

"Numera tycks de flesta i första hand förknippa demokrati med klassiska medborgerliga friheter som yttrandefrihet och rätten att resa vart man vill, men vetskapen om rättigheterna ackompanjeras inte alls av samma förtrogenhet med, insikt i och förståelse av det dagliga arbetet i den politiska demokratins institutioner. När folk i enkäter på stan säger att demokrati innebär att alla ska vara med och bestämma är definitionen visserligen inte helt fel, men den är samtidigt så förenklad och så avskalad allt innehåll om hur det demokratiska styret faktiskt förverkligas att den blir meningslös. I själva verket riktar den sin udd mot det representativa systemet, andas en känsla av vi mot dom, av att politikerna lagt beslag på den beslutsrätt som egentligen tillkommer folket. Den fångar i viket fall som helst inte innebörden i regeringsformens portalparagraf: "Den svenska folkstyrelsen ... förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt styrelseskick och genom kommunal självstyrelse".

Precis så är det. Tack för de orden, Anders Isaksson (som tyvärr gick bort häromåret). Det finns, inte minst i media, en tråkig tendens att skilda förhållandet mellan väljare och valda som ett motsatsförhållande, som om vi fått vårt uppdrag någon annanstans ifrån än från väljarna. det finns samtidigt också en motsvarande tendens - faktiskt - att skildra "allmänhetens" ställningstaganden som skilt från vad "politikerna" tycker.

I själva verket får jag också en hel del respons från människor som faktiskt ger uppskattning för den politik vi får, inte bara i landstinget där jag själv är verksam utan sannerligen också i regering och riksdag och i olika kommuner - inte minst min egen hemkommun Knivsta. Det är bara det, att hälsan som bekant tiger still och därmed att uppskattning för ett politiskt fögderi kanske inte ger upphov till floder av insändare och andra opinionsyttringar.

Att ha örat mot marken är således inte bara ett gott råd till den som vill vara politiskt verksam - det är en absolut nödvändighet. Men det gäller också att lyssna till mer än det som bullrar mest, och att vara känslig för nyanserna i det som örat uppfattar.

Men inte nog med det. En väl fungerande representativ demokrati kräver också väl fungerande massmedier. Det ställer krav på att medierna självklart förljer och granskar vad vi som är politiskt förtroendevalda gör, och inte minst på att vi gör det som vi lovade att göra när vi fick väljarnas fötroende. Mediernas roll är att skildra - och kritiskt granska - det som vi politiskt fötrtroendevalda gör i vår ämbetsutövning. Mediernas roll är också att förmedla stämningar i opinionen. Men här ligger lika självklart ett ansvar också på massmedia, och det är att bedriva denna granskning och denna opinionsförmedling sakligt och neutralt. Jag vill nu betona att jag verkligen upplever att de alldra flesta journalister i regel gör detta mycket bra, men lika väl som politiker begår misstag så kan det kanske hända att även journalister någon gång kan göra det. och då är det givetvis angeläget att medborgarna, som journalisternas yttersta uppdragsgivare, är på sin vakt.

Jag är stolt över det uppdrag som väljarna har gett mig. Det innebär inte att alla väljare alltid gillar allt jag gör, men i en demokrati fungerar det ytterst sällan så. Det viktiga för mig är att på ett bra sätt representera dem som jag företräder. Mot den bakgrudnen ska det också bli spännande att möta väljarna, egna och andra, i det val som nu väntar efter sommaren. den övervägande delen av de kontakter jag haft på senare tid visar ganska tydligt att vi i Alliansen har en valrörelse att se fram emot med stor tillförsikt!

Ockupanterna tillbaka

Delar av våren präglades, utöver att ta ansvar för verksamhet och ekonomi för landstinget som helhet, åt att föra stillsamam och konstruktiva samtal med de ungdomar som olagligen beredde sig tillträde till landstingets utdömda lokaler på Ulleråkersområdet. Dessa samtal slutade dels med att vi skapade utrymme för fortsatt dialog med den offentliga aktör som har ansvaret för frågor som dessa, nämligen Uppsala kommun. dels också med att vi förklarade varför det faktiskt inte vara juridiskt och ur miljösynpunkt möjligt att låta ockupanterna fortsätta att vistas i landstingets lokaler. Det troliga är faktiskt att landstinget självt i så fall skulle begå lagbrott.

Personligen var jag gladast över att frågan kunde få en både fredlig och konstruktiv lösning. Vi fick en rimlig rollfördelning, landstinget tog sitt ansvar utifrån de legala förutsättningar som faktiskt råder - och ungdomarna fick möjligt att fredligt och inom lagens råmärken fortsätta sitt arbete för bostäder och verksamhetslokaler.

Döm därför om min förvåning när ockupanterna nu är tillbaka! Fortsättning lär följa, och även om undertecknad har några dagar ledigt så följer jag givetvis händelsutvecklingen nära och ger de kommentarer som kan behövas. Låt mig dock göra helt klart att landstinget inte på något sätt vare sig kan eller vill sanktionera lagöverträdelser, och således inte kan ta ansvar utöver vad vi redan gjort för vad som faktiskt är brott mot gällande lag.

Onsdag i Almedalen - och trycket är högt

För oss moderater har onsdagen här i Almedalen givetvis präglats av beskedet som kom i morse, att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin avgår. Ett trist besked, både med hänsyn till bakgrunden och till de konsekvenser för politiken som avgången kommer att innebära. Sven-Otto har jobbat hårt både under åren i regeringen och innan dess som partisekreterare. Hans arbete i bägge rollerna har i hög grad påverkat utvecklingen av moderaterna som parti och av svensk arbetsmarknadspolitik. Hans betydelse för utvecklingen på bägge dessa områden speglas inte minst i många bloggar på de mest skilda håll, även bland politiska motståndare som nu ger Sven-Otto en eloge för hans starka sorti ur det offentliga. För den här gången, får man väl säga och hoppas. Jag har personligen haft stor glädje av Totto, och hoppas att han snart är tillbaka i politikens centrum.

Men ä'ven jag hoppas att dagens händelser ger anledning till reflektion. Även en liten bit under den yppersta politiska nivån blåser det ibland väl hårt i medierna. Jag tror att de flesta som är verksamma i politiken kan hålla med om att det inte är några större problem att hantera fakta, även i tuffa sammanhang, i medierna. Det är värre när det privata kommer med i bilden.

Men det höga trycket har mer positiva förtecken, och det är kanske tur. Jag har nu haft nöjet att framträda på tre arrangemang, och i samtliga fall överträffade deltagarantalet i alla fall mina egna förväntningar. Det är ganska påtagligt att det trots det enormautbudet av seminarier, mingel och debatter så finns det uppenbarligen publik så det räcker för mer än man tror. Eller också har jag helt enkelt haft turen att får delta i tillräckligt intressanta och givande sammanhang. Idag handlade det om innovationer i vården, vilket visade sig vara ett ämne som både intresserade och engagerade. Det som nu står på tur är förhoppningsvis en fortsatt utveckling på området. Akademiska sjukhuset ska vara det innovativa sjukhuset, och som politiker och ägare behöver då visa ledarskap genom att peka ut att området är viktigt.

Lite senare på eftermiddagen hälsade jag välkommen till mingel med Mälardalsrådet, som bjöd in till "Stockholmssoppa" och "Mälardalsmacka" i mysig visbymiljö. Bilder kommer, som vanligt, så snart tekniken tillåter.

NU ska kvällen rundas av med tal av Maud Olovsson och middag på någon av Visbys alla mysiga krogar. På morgondagens program står seminarium om vårdexport, samt bad på Tofta och inte så mycket mer. Jo, ett mingel med Alliansen på sena eftermiddagen, och ett tal av den kvinna om är och förblir oppositionsledare. Det är väl bäst att nämna hennes namn: Mona Sahlin.

Tisdag i Almedalen - Sverige ett borgerligt land

Till slut vek värmen - i alla fall den meterologiska. Dagens väder här på Gotland har varit moln, en aning regn och lite svalare. Men den ideologiska värmen är desto behagligare. När folkpartiledaren Jan Björklund klev upp på scenen, så kändes det på något sätt att Sverige blivit ett allt igenom borgerligt land - även om jag nu på kvällen fick en kvardröjande indikation på motsatsen.

Men låt oss ta dagen från början, med Gudrun Schymans uppeldade pengar. Just där, och just då, fick vi det ultimata beviser för att Gudrun och hennes parti inte är ett seriöst politiskt alternativ utan ett PR-trick rätt och slätt. Därför känns det tryggt och bra att ett belägg för att Sverige nu är ett borgerligt land är att fördömandet av Guruns tilltag i stort sett är enig.

Plumpen i protokollet, indikationen på att Sverige har en läxa kvar att göra, var Mikael Wiehes politiska inhopp i Allsång på Skansen; såg det inte själv men har fått det refererat. Här blir det belyst vad som återstår att göra för att Sverige ska vara ett land för alla att leva i - ett land byggt på tolerans och respekt. Idag är Sverige nämligen ett land där vissa artister, mer exakt med vissa politiska åsikter, ocensurerat får säga vad de vill. När Mikael Wiehe rackar ned på regeringens politik uppfattas det uppenbart som både objektivt och accepterat av vissa. Så vet vi det, och har skäl att förhålla oss till det i vår syn på public service. Tack, SvT.

Nåväl, det skulle handla om Almedalen. Idag var det folkpartiets dag, och detta parti hade helt klart bättre uppvärmningsunderhållning än moderaterna i söndags. Björklund var också befriande ideologisk och tydlig. Folkpartiet är i regel definitivt en politisk kraft som totalt sett stärker Alliansen, och dset gäller inte minst Jan Björklund personligen.

Från uppsalahorisonten kan annars noteras ett riktigt välbesökt seminarium med deltagande från Nationellt Centrum för Kvinnorfrid, NCK. Seminariet handlade om vårdens bemötande av våldsutsatta kvinnor, en otroligt viktig fråga när det gäller att göra vården rättvis. Efter seminariet diskuterade jag detta vidare med NCKs cgef Gun Heimer, och vi var bägge helt ense om att det inte kan få ha betydelse var i landet man bor för vilket bemötande man får om man som kvinna vänder sig till vården efter en misshandel eller en våldtäkt. Detta måste vara en fråga där alla landsting samlar sig till ett gemensamt agerande. Även detta är ett viktigt steg för att göra Sverige till ett borgerligt land - det vill säga ett bra land att leva i.

Måndag i Almedalen - dagen efter statsministerns tal

Gårdagen började tidigt och slutade sent. Efter mycket tidig väckning och resa till Nynäshamn för vidare befodran till Visby och Gotland fortsatte dagen med en skön stud på stranden vid Tofta söder om Visby. När det drog mot kväll drog vi oss in till Visby för att träffa moderata och andra vänner, lyssna till statsministern och äta en god bit mat.

Statsministerns tal svarade mot högt ställda förväntningar. Det som tilltalade mig mest var att statsministern pekade på vikten av ansvarstagande för sunda och stabila finanser. Det är ju exakt samma linje vi driver i vårt landsting, och det går att göra en direkt koppling över till våra politiska motståndares ansvarslösa pengarullning: det är inte enbart, och kanske inte ens i första hand, mängden ekonomiska resurser som avgör kvalitén i välfärden. Innehåll och verksamhet, mångfald och nytänkande är precis lika viktigt.

Sverige har nu statsfinansier i världsklass, och i vårt landsting gör vi vårt bästa för att hålla vår del av välfärdens kärna, och vår del av de totala offentliga finanserna, i samma goda skick. Hittills går det ganska bra, även om vi inte har mycket hjälp av oppositionen som mest ägnar sig åt att håna och förtala de goda siffrorna och den verksamhet som döljer sig bakom dem.

Almedalen i övrigt då? Väldigt mycket folk, "alla" är här och både hyrcyklar och hotellrum är helt fullbokade. Stämningen är god, och gårdagen rundades av med en "delegationsmiddag" för flertalet moderata almedalsbesökare från vårt län. Det blev en kväll med mycket skratt och glada samtal, men också en del allvarliga diskussioner om den väntande valrörelsen. Vindarna blåser åt rätt håll, men det blir ingen valseger utan hårt arbete!

PS. Naturligtvis har vi ännu inte fått till det med bilder - men det kommer! DS

Vaccin för miljoner - en rimlig försäkringspremie?

Den 2 juli skrev UNT en artikel (som du kan läsa här) om följderna av att vaccinationskampanjen mot den nya influensan slutade med att åtskilliga vaccindoser inte förbrukats och nu kanske måste kastas. det är naturligtvis ett osedvanligt märkligt slöseri med både skattemedel och sjukvårdsresurser, och det är helt korrekt att UNT tar upp detta. Men det förtjänar ett par kommentarer.

Först av allt: vi har beställt en genomgripande extern utvärdering av hela vaccinationskampanjen, just för att veta vad som kan göras annorlunda om detta skulle hända igen. Man bör nämligen komma ihåg att hela kampanjen, från beslut om pandemilarm över beställning av vaccin till själva genomförandet av en massvaccinering, var en helt unik process.

Vi vet med andra ord inte heller hur scenariet hade kunnat utvecklas annorlunda. Skräckscenariet för min egen del är inte ens nu vaccin för miljoner i sjön - utan vad som hade hänt om vi inte hade beställt vaccin och en omfattande pandemi sedan brutit ut.

Den första intressanta frågan är alltså om massvaccinationen, som dessutom genomfördes ovanligt snabbt, ledde till att det inte blev något pandemiutbrott. det är förmodligen omöjligt att svara på och öppnar för hypoteser.

Nästa fråga av intresse är varför avtalet om vaccinleverans såg ut som det gjorde. När beställningen gjordes så stod alla landsting inför ett enda avgörande beslut: beställa eller inte. Avtalet var så formulerat, att beställningen avseende volym redan var fastlagd: två doser per medborgare - varken mer eller mindre. Detta trots att vi visste att täckningen av olika skäl aldrig skulle bli precis hundra procent.

Det kom sedan att visa sig onödigt med två stick - vilket blev klarlagt när avtalet redan var tecknat och vaccinationerna inletts. Redan där uppstod alltså, så att säga, en överbeställning fast i efterhand.

Allt detta är dock alltså sådant som är lätt att konstatera i efterhand, man som var helt okända eller opåverkbara faktorer när beställningen av vaccinet gjordes. Det som i efterhand är mest intressant och relevant att analysera är alltså om avtalets konstruktion (två doser till alla i befolkningen) eller inget vaccin alls verkligen var den rimligaste lösningen. Det ska möjligen tilläggas att beställningen gjordes på nationell nivå och inte av enskilda landsting.

Fråga två, som var och en som ger sig i debatten bör ställa, är alltså vad som hade hänt om vi hade fått en pandemi. Vi hade i så fall haft en situation med hundratusentals insjuknade, med därav följande konsekvenser för samhällsfunktioner. Svårast hade följderna troligen inte blivit för det offentliga (möjligen med undantag just för vården) utan för sektorer som transport, livsmedelsförsörjning och export - vilket i sin tur hade kunnat påverka den globala ekonomin till och med värre än finanskrisen.

Nu klarade vi oss ifrån en omfattande pandemi, och så är kanske sexton miljoner en ganska rimlig "försäkringspremie". Men det kan aldrig vara rimligt, och det kan inte vara rimligt för någon, att landets alla landsting satts i ett avtal som i vårt landsting leder till att influensavaccin för nästan sexton miljoner kronor måste kastas bort.

I övrigt återkommer jag när den externa utvärdering landstinget beställt är färdig. Jag vet att det finns många synpunkter på hur själva vaccinationskampanjen genomfördes - men vi behöver göra en rejäl analys av vad som hade kunnat göras annorlunda, och vad det hade inneburit beträffande både kostnader och effekt av kampanjen.

Ska vi masstesta män nu?

Flera medier uppmärksammar idag en studie som visar möjligheterna att kraftigt minska dödligheten i prostatacancer genom allmän provtagning. Min första egna reaktion var att detta kanske lägger grunden för en ny syn på så kallade PSA-test. Men riktigt så enkelt är det nog ändå inte. I själva verket pekar studien på ett dilemma som i framtiden kommer att bli allt vanligare.

En av de saker som präglar den vanligaste av alla cancerformer, prostatacancer, är att behandlingen kan ge minst lika allvarliga konsekvenser som sjukdomen för den drabbade. I de mest påtagliga fallen ger själva cancern inga direkta allvarliga följder - patienten avlider i stället i helt andra sjukdomar - men den behandling som ges leder i stället till kraftigt försämrad livskvalitet i form av potensproblem, inkontinens och liknande. Då blir avvägningen givetvis svårare än den ser ut enbart med ugtgångspunkt i den intressanta studien.

Det är också svårt att direkt jämföra mammografi med PSA-test. En mammografi ger svart på vitt besked om en tumör, och kan direkt följas av en planmässig behandling om så krävs. Ett PSA-test ger tydliga besked om nivåhöjning av ett hormon, men det kräver ytterligare tester, analyser och bedömningar.

Jag rubricerade detta inlägg med en fråga, och jag är personligen fortfarande frågande. Det som nu behövs är en noggrann analys inte bara av de testresultat som redovisas, utan också en noggrann analys av innebörden för valet av strategi. Någon enkel och entydlig lösning ger studien inte - men det ger definitivt anledning att granska förusättningarna noga och delvis med nya ögon. Detta kommer också att ske under ledning av Socialstyrelsen som regelmässigt tar fram nationella riktlinjer för olika områden, och där är cancer ett område som väntar på genomlysning. Det blir ett bra tillfälle att göra ett klokt och välavvägt ställningstagande. Det är också det klokaste vi kan göra för landets alla män.

Världsklass igen

Dagen har börjat med att jag hälsade närmare 300 forskare välkomna till Uppsala, och till en i raden av konferenser där Uppsala visar sin världsklass. I detta fall handlar det om forskning kring hjärnstamsimplantat för hörsel - mycket lekmannamässigt uttryckt. På detta område bedriver Akademiska sjukhuset en mycket framstående verksamhet, och för mig som företrädare för landstinget är det givetvis inte bara hedrande att få hälsa välkommen till Uppsala. det är också ett viktigt tillfälle att markera hur mycket verksamhet av denna typ betyder för vårt landsting, för vårt universitetssjukhus och för hela vårt län.

Forskning i världsklass är inte bara viktigt för forskningen i sig. I förlängningen behöver även den med vardagliga sjukvården, om vi kan kalla den så, den forskning som det handlar om i sammanhang som detta. utan denna ständiga utveckling vet vi att sjukvården snabbt stagnerar. Därför är det en central fråga för oss politiker att fundera över hur vi ständigt kan arbeta för att ge goda förutsättningar - i en situation där resurserna alltid är begränsade - för att ge forskningen goda möjligheter till utveckling.

För mig är detta en prioriterad fråga, som har kommit mer på dagordningen under de senaste fyra åren i vårt landsting. Givietvis är ambitionen att detta ska fortsätta under kommande år, i alla fall om vi i Alliansen får fortsätta att ha det avgörande inflytandet över dessa frågor.

Uppsala håller världsklass. Det ska vi fortsätta göra, och det är ett vallöfte från Alliansen, från oss moderater och från mig personligen.

Kan de inget annat än gnälla?

So0m politisk plattform för en fungerande ledning och styrning av ett stort landsting räcker det inte alls. Det var mitt omdöme igår om den politik som oppositionen fört i vår landsting under de senaste fyra åren.

Det har inte gårr så bra för landstinget, säger socialdemokraten Börje Wennberg. Sanningen är att ekonomin är i god ordning och att köerna till de flesta typer av vård har kortats. Vi klarar vårdgarantin.

Det görs inga satsningar, säger miljöpartiets Johan Edstav. Sanningen är att vi tagit hem uppdrag inom rikssjukvård, utvecklar närvård, investerar mer än någonsin (till exempel Psykiatrins Hus och det jetplan UNT skriver om) och utvecklar kollektivtrafiken.

Missnöje, säger vänsterpartisten Sören Bergqvist. Sanningen är att den medarbetarenkät som genomfördes under våren visar samma eller högre värden som tidigare.

Med andra ord: visst finsn det ett missnöje (och jag förringar inte de synpunkter jag hör när jag pratar med medarbetare) - men missnöjet är störst och hörs mest hos oppositionen. Det är nog bäst att de får stanna i det missnöjda hörnet även efter valet.

Demokratiska alternativ

Jag slösurfar lite mellan olika bloggar som inte tycker som jag, och hittar ett intressant mönster. Bloggar som håller till på vänsterkanten har i dessa dagar gott om synpunkter på monarkin. Den är, enligt dessa vänsterbloggare, inte så värst demokratisk.

Jaså. Jaha. Ja, nu har ju demokratin i och för sig samexisterat alldeles förtrffligt med den parlamentariska demokratin i sisådär hundra år vid det här laget - och det verkar ju ha fungerat alldeles utmärkt. Men om det är på det viset, så har jag några kul och spännande statsskick som bör kunna fungera alldeles förträffligt som alternativ till monarkin.

Folkrepublik, till exempel, som i Nordkorea eller Kina, eller som i Polen på den gamla kanske inte så goda tiden. Eller som i Cuba, för Fidel Castro eller hans bror Raoul kan ju inte gärna jämföras med kungen eller prins Daniel.

Nej, demokratin är nog inte så tokig i alla fall. Och den som vill byta ut denfår nog lov att berätta vad vi ska ha i stället. Det tål att fundera på!

Än slank han dit...

Hemma efter en lång dag på landstingsfullmäktige reflekterar jag över dagens debatt samtidigt som jag tittar på fotboll och njuter ett glas vin. Jag funderar över oppositionens argumentation, och jag måste säga att jag inte får ihop det riktigt.

I april kallades vårt bokslut för "skryt och friserade siffror". Det redovisade överskottet fanns inte ens, påstod oppositionen då. Nu tycks det dock ha uppstått, för nu i juni var överskottet för stort - så stort att hundra miljoner kunde spenderas på allt möjligt från tågtrafik till kultur. Men det är kanske inte helt förvånande. För två år sedan ville oppositionen dra in 50 miljoner från Akademiska sjukhuset och anklagade oss för att inte ta i tillräckligt. Nu, två år senare, ska det i stället satsas lika mycket extra. Och för tre år sedan skulle det tillsättas någon sorts "kriskommission" för att få ordning på landstingets ekonomi - som nu av samma opposition sägs vara i så gott skick att de 400 miljoner som prognostiseras som överskott kallas för "vinst som samlas i ladorna".

Det går som sagt inte ihop, men orsaken är ganska enkel att finna. Om man som opposition främst bygger som politik på att vara emot det som majoriteten gör, så blir det precis så som det har blivit nu. Eftersom saker och ting, till exempel konjunkturen, förändras så måste vårt agerande i majoritet hanteras därefter. Om man då som opposition inte har en fast och konsekvent linje, så blir politiken ryckig och motsägelsefull. Det är exakt vad som nu drabbat oppositionen.

Landstingspolitisk debatt

Förmiddagen har ägnats åt att debattera landstingets framtid i form av den preliminära plan och budget som läggs fast i juni varje år. I samband med detta håller vi en så kallad landstingspolitisk debatt, som jag inledde med nedanstående anförande.

-------
Landstingsfullmäktige!

Det går bra för vårt landsting. Ekonomin är i ordning, tillgängligheten förbättras och vi utför mer vård. Samtidigt kunde vi i årsredovisningen se tillbaka på ett år med den lägsta kostnadsutvecklingen på länge. Allt detta, och mycket mer, borgar för att vi ska kunna fortsätta med det renoveringsarbete som inleddes vid mandatperiodens början. Mångfalden har ökat. Nya vårdgivare har etablerats. Vården flyttar närmare patienterna genom det närvårdsarbete som nu börjar ta fastare form både i norra och i södra delen av länet.

Mycket har således redan gjorts, men det är också mycket kvar att göra. Det akuta omhändertagandet måste bli bättre. Det är inte rimligt att den som blir akut sjuk ska tvingas vänta timtals på den vård man behöver. Det är inte acceptabelt att vården inte ges på lika villkor oberoende av kön, social bakgrund, ålder eller etniskt ursprung. Det finns fortfarande mycket att göra, både för att göra vården mer effektiv och mer mänsklig.

Samtidigt ser vi vad som faktiskt kan göras. Vi ändrade förutsättningarna för primärvården. Det har både lyft ekonomin, ökat mångfalden och valfriheten och kortat väntetiderna. Nu väntar en liknande modell på införande även i sjukhusvården.

Närvården ger förutsättningar för att ge mer vård och omsorg med bättre kvalitet och värdighet till samma eller rent av lägre kostnad. Samverkan med länets kommuner skapar förutsättningar för en samlad vård, omsorg och omvårdnad som både använder resurser effektivare och ger patienter och vårdtagare en bättre kvalitet.

Men det finns också anledning att lyfta ett varningens finger. De senaste årens finansiella turbulens har visat hur viktigt det är att bygga på en stabil och trygg ekonomisk grund. Det förutsätter en ansvarsfull politik utan ofinansierade löften, utan vidlyftiga och kostsamma reformer och framför allt en politik som bygger på fasthet och konsekvens.

Vårt landsting står inför mycket stora utmaningar under de närmaste åren. Låt mig peka på några av dem. Vi har ett omfattande pensionsåtagande att möta upp under de närmaste decennierna. För detta har vi under mandatperioden börjat bygga en finansiell beredskap som blir helt nödvändig över tiden.

Vi står inför stora investeringar för att fortsatt kunna erbjuda en hälso- och sjukvård i världsklass. Dessutom ställs stora krav på att utveckla den patientnära forskningen. Som vi ser i Akademiska sjukhusets forskningsbokslut satsar vi redan idag stora summor, men för att bevara dagens topposition krävs ytterligare satsningar.

Regionens utveckling kräver en dynamisk arbetsmarknad. Det i sin tur kräver investeringar i infrastruktur, i en väl utvecklad och effektiv kollektivtrafik och ett kulturliv som berikar och lockar till upplevelser. Hälso- och sjukvården, landstingets viktigaste uppgift, är dessutom i sig själv en oerhört viktig regional utvecklingsfaktor, inte minst i vårt län. Ytterligare ett ansvar av mycket stor vikt är det gemensamma ansvaret för miljön, där vi i vårt landsting har stora utmaningar som väntar.

Hur ska vi då möta dessa utmaningar? Vi i Alliansen presenterar en politik med tydliga visioner om en vård som bygger på patientens behov och villkor, där patienten ställs i centrum inte bara i ord utan i konkret handling, där vårdens organisation inte utgår från scheman och modeller utan helt enkelt utgår ifrån den mest centrala personen i all vård: patienten. Alliansens politik är också en politik för hela länet, där vården når ut till alla oavsett bostadsort, kollektivtrafiken och utvecklingen av infrastrukturen binder samman länets olika delar och den regionala utvecklingen leder till att länet växer.

För att åstadkomma detta presenterar vi en preliminär plan och budget som skapar förutsättningar, och som innehåller konkreta, skarpa och färdiga förslag för att möta de utmaningar som länet och landstinget står inför. Det är en preliminär budget där ekonomin är i god ordning, samtidigt som den innehåller de idéer som behövs för att skapa den verksamhet som krävs. Sist men inte minst är det en preliminärbudget som ger en tydlig färdriktning. Alliansen tar ledarskapet och det ansvar som följer på stort allvar. Vi har fått ordning på landstingets ekonomi, förbättrat tillgängligheten och kortat väntetiderna, ökat produktionen av vård och stärkt Akademiska sjukhusets ledande ställning i svensk sjukvård. De senaste fyra åren har inneburit ett tydligt politiskt ledarskap som stärkt vårt landsting på alla områden.

Mot detta står ett politiskt alternativ som kan sammanfattas som: Gnäll och brist på förslag. Detta illustreras bäst med intervjun med socialdemokraten Wennberg där de egna förslagen lyser med sin frånvaro. ”Vet inte” är det svar Börje Wennberg ger på frågan om vad de extra 100 miljoner som oppositionen vill skicka in i Akademiska ska användas till.

Vet inte.

Ordförande och fullmäktige, vad vet oppostionen egentligen? En genomgång av fyra års arbete i form av yrkanden, reservationer och initiativ ger inget annat svar än att de är emot det Alliansen gör för att utveckla vårt landsting. Man har under fyra år inte orkat forma en konkret politik, utan agerar politiskt genom att gnälla och vara emot. Dessvärre har detta dessutom lett till att den politik som oppositionen för är både inkonsekvent och ryckig – men alltid konsekvent i att man är ”kritiskt till majoritetens agerande”. Men, mina vänner, som politik räcker det inte särskilt lång. Och som politisk plattform för en fungerande ledning och styrning för vårt landsting räcker det inte alls.

Å andra sidan är det begripligt att oppositionen inte vill säga vad man vill göra. Att säga det högt kan ju stöta bort väljare, och det är kanske inte så kul. Men väljarna vill veta. Väljarna vill ha besked. Väljarna har rätt att få klarhet i vad en röst på oppositionen innebär - för ur den politik de för kommer det inga besked.

Vi i Alliansen vet vad vi vill. Under fyra år i ledning för vårt landsting har vi gått från underskott till positiva resultat, från köer och elände till allt kortare väntetider. Från monopol och centralism till mångfald och valfrihet. Nu går vi vidare med renoveringen av sjukvården för patienternas och medborgarnas bästa. Vi är beredda att ta fortsatt ansvar för vårt landsting.

Jag yrkar bifall till landstingsstyrelsens förslag till preliminär plan och budget för 2011 till 2013.

Uppsala - kulturstad med möjligheter

Dagens har mest ägnats åt att förbereda morgondagens landstingsfullmäktige, men någon minut blev över för lite kulturpolitik också. Jag läser Lisa irenius krönika om Uppsalas kulturpolitiska utmaningar, och till stor del håller jag med. Jag sörjer våra problem att få ett starkt konstliv, men tror att en "kulturkoffert" med regionalisering av statliga medel kan bli en möjlighet för Uppsala.

Konsten först. Visst är det märkligt att en stad och ett län som hyst konstnärer som Milles, Bror Hjorth, Liljefors och Fängström inte kan presentera ett konstmuseum som har en starkare ställning i svenskt konstliv. Det vore en välgärning i landets fjärde största stad att få ett konstmuseum värt namnet, med permanenta utställningar av framför allt stadens och länets stora. Plus exempelvis kvarlåtenskapen efter Uppsala Ekebys keramik och mycket annat.

Men lösningen ligger kanske i en regionalisering av kulturen. För tjugotalet år sedan valde dåtidens styrande att dela på gracerna mellan Uppsala kommun och landstinget - och där försvann kanske möjligheten att både satsa och prioritera. Nu har Uppsala kommun och landstinget börjat prata i ärendet, och kanske leder det fram till det önskvärda - nämligen att Uppsala, tillsammans med länet, intar den topposition i kulturlivet som Uppsala förtjänar. I frösta hand är det inte en fråga om resurser (läs skattepengar) utan just om att göra prioriteringar och att forma en kulturell profil.

Uppsala håller världsklass på många områden, inklusive kulturen. Men vi kan göra mer, och det ska vi också. Men det gäller att nuvarande politiska ledning kan fortsätta på den inslagna vägen.

Som väntat: inga besked

Med stigande häpnad läser jag dagens debattartikel från den rödgröna oppostionen i dagens UNT. Jag kan inte låta bli att undra var dessa partier har hållit hus under de senaste tre åren.

Det kan inte vara ett mål i sig att landstinget ska gå med så stort överskott som möjligt, skriver de. Nej, och det har heller ingen sagt. Däremot finns det ett finansiellt mål som måste nås för att landstinget ska klara framtida utmaningar. De rödgrönas utgiftskarusell äventyrar detta mål betänkligt.

Det är också intressant att socialdemokraten Börje Wennberg för bara ett par år sedan föreslog någon sorts "kriskommission" för att komma tillrätta med underskotten i landstingets ekonomi (för övrigt ett arv från tidigare s-ledning) - men nu, utan att däremellan ha kommit med några som helst egna förslag, nu kritiserar de överskott som har uppnåtts.

Primärvården fungerar bättre än någonsin. Väntetiderna är kortare och patienternas val avgör. Samtidigt blir ekonomin successivt bättre. Denna goda utveckling vill oppositionen vända till dess motats.

Utgiftskarusellen snurrar vidare genom gåvor till kollektivtrafik på vissa sträckor, ospecificerade tillskott till Akademiska sjukhuset ("vet inte" var Wennbergs svar i en intervju nyligen på frågan vad pengarna skulle användas till). Samma rödgröna opposition krävde för två år sedan 50 miljoner mindre till samma sjukhus. Men då var det ju långt till nästa val. Den låt-gå-politik de rödgröna för är direkt förödande och leder tillbaka till devåldsamma kostnadsökningar sjukvården i vårt landsting led av under åren med s-styre. Den utvecklingen har Alliansen vänt, och den goda utveckling som Alliansen inlett kommer att stoppas om de rödgröna vinner.

Vi har många frågor till de rödgröna, men vi får inga svar. Nu är det hög tid att de rödgröna går från fluffir retorik och angrepp på oss i Alliansen till att faktiskt berätta vad man vill göra. Om man nu ens vet det.

Inte en dag på jobbet

Dagen har onekligen varit lite speciell. Efter en vända till Västerås för att hålla anförande om lungcancervård åkte jag hem och drog på den mörka kostymen för att åka till Stockholm och... ja, du ser själv på bilden.

Att gratulera kungligheter inför bröllopsdagen hör kanske inte till rutinuppgifterna för ett landstingsråd, men å andra sidan är en viktig del av uppdraget att representera landstinget, och framför allt länet. I det här fallet var vi ett antal företrädare både för landstinget och för länets alla kommuner som fick tillfälle att byta några ord med kronprinsess- och kungaparet. Samt, sist men inte minst, statsministern med fru.

En minnesvärd eftermiddag, tveklöst. Och jag måste säga att jag är både ödmjuk och väldigt stolt över att ha fått förmånen att vara där som representant för 330.000 invånare i länet.

En dag på jobbet

En dag på jobbet som landstingsstyrelseordförande innehåller givetvis både det ena och det andra, och just idag kan det vara på plats med en lite exposé.

Till exempel om det pressmeddelande från sjukhusläkarföreningen soom damp ner i morse och har lett till en del uppmärksamhet. Jag kan bara konstatera att det som tas upp är en fråga för sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset - som är tillsatt just för att lösa frågor som denna.

Att väntetiderjna på akuten är ett problem är däremot uppenbart - och något som vi arbetar hårt med. Npågra exempel på vad som påbörjats eller gjorts under mandatperioden, som påverkar detta, är öppnandet av en närakut och en ortopedakut, direktinläggning av multisjuka patienter, närvård i Enköping och Östhammar samt bättre tillgänglighet i primärvården. problemet är det kraftiga tryck på akutsjukvården som följer av att befolkningen blir äldre - och att länets befolkning växer.

Men dagen har innehållit annat. Vi fattade igår tilldelningsbeslut för strålbehandlingsutrustning och byggherre för Skandionkliniken. det är ju ett nationellt projekt, men det kommer att vara bläget i Uppsala. Det är därför glädjande att processen nu grå framåt. Idag hade jag också nöjet att vara värd för en lunch med Ronald McDonald's barnfond och barncancerfonden samt ett antal företrädare för företag och organisationer i Uppsala med anledning av att barnfonden ska bygga den femte Ronald McDonald-huset här i Uppsala. Allt detta är givetvis glädjande exempel på att det går bra för Uppsala, för vårt landsting, och för Akademiska sjukhuset.

Att det sedan finns andra som hellre svartmålar och gnäller - ja, det får man kanske tillskriva det faktum att det är val snart.

Härlig dörrknackning i Tierp

Söndagseftermiddagen ägnades åt några timmars dörrknackning i ett bostadsområde i Tierp. För min del var det premiär för dörrknackning i denna norduppländska kommun, där de fyra partierna i Alliansen nu siktat in sig på en majoritet i kommunfullmäktige. Det tycks vara ett högst realistiskt mål, att döma av dagens möten med väljarna. Vi fick många glada och uppskattande tillrop, några riktigt bra samtal om frågor som behöver får en bra lösning och sist men absolut inte minst råg i ryggen inför kommande kampanjaktiviteter. Vinden i ryggen känns riktigt bra!

En position som kräver ansvar

Det här inlägget handlar egentligen inte om opinionsmätningar, ej heller om politiska motståndare. Däremot handlar det i hög grad om vad som är aktuellt i politiken för oss moderater och för hela Alliansen just nu. Det är vikten av att oförtrutet arbeta vidare mot ett fortsatt förtroende från väljarna den 19 september.

För att kunna skriva om detta behövs emellertid några rader om alternativet, för alternativet till fortsatt alliansmajoritet i riksdagen och flertalet av landstingen och kommunerna är på sitt sätt djupt oroande. Jag tittar runt på olika bloggar till vänster - och det jag ser skrämmer mig. För väldigt många av dessa bloggare tycks nämligen huvudmålet vara att få bort Alliansen, inte att föra fram ett eget politiskt alternativ. Det centrala tycks inte vara att ge människor ett bättre samhälle. Det centrala är i stället att ändra på den politik som nu förs - även om den innebär förbättringar för människor i deras livssituation.

Därför kan det vara på plats med några förklaringar.

Vi är faktiskt inte intresserade av om det finns vårdföretag som går med vinst. Det vi i Alliansen är intresserade av är att människor för de skattemedel de betalar faktiskt får den vård de behöver. Vi är heller inte intresserade av om det finns privata företag i övrigt som får någon krona över i balansräkningen. Däremot är det ytterst centralt för Alliansen att människor har ett arbete att gå till. Och det brukar vara lättare att uppnå om det finns företag som går med vinst och vill anställa fler.

Moderaternas, och Alliansens, politik handlar om människor. Det handlar om att barn ska kunna går till skolan och veta att de får lära sig läsa, skriva och räkna. Det handlar om att människor ska kunna gå trygga på gatorna utan att riskera våld och hot. Det handlar om en trygg vård när man blir gammal eller sjuk. Det handlar om jobb, riktiga jobb, för att människor ska kunna försörja sig och kunna leva ett gott och värdigt liv utan att tvingas leva på bidrag.

Denna fokusering på människor och människors villkor kallar våra motståndare för en "förändrad retorik". Utgångspunkten för detta resonemang är att huvuddelen av det svenska folket "i grund och botten" anses vara socialdemokrater - av socialdemokraterna. Med den utgångspunkten måste förskjutningar i människors värderingar i förhållande till de politiska paretierna givetvis innebära att det är någon sorts retoriskt trick som ligger bakom den moderata förnyelsen.

Men tänk om det är så att det är en förnyelse på riktigt - och att det är något som allt fler människor upptäcker? Tänk om det är så, att allt fler människor - jag träffar dem varje dag! - har insett att det faktiskt finns hållbara alternativ till den politik som prövats - och som inte fungerar.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan beklagar sig och säger i Aftonbladet att "diskussionerna har inte handlat om vår jobb-och välfärdspolitik som vi hade hoppats". Jag kan av egen erfarenhet upplysa Baylan om att han både har rätt och fel.

Visst är det så att mycket av debatten handlat om annat än om vad de rödgröna partierna vill göra om de vinner valet. De vill ju nämligen inte gärna prata om det själva! Det alternativ till budget för landstinget som de rödgröna lägger fram handlar mer om vad man inte gillar med dagens politik än vad man egentligen vill göra i stället. Väljarna har insett detta - och lönar dem som visar förmåga till handling. Det blir tydligt nu, när de rödgröna inte längre kan säga att de tänker komma med besked. Beskeden har kommit - och väljarna ser dem.M

Vad är det då väljarna ser i den rödgröna politiken? Tyvärr inte mycket av lösningar på de samhällsproblem som måste lösas här och nu. Det som i stället dominerar är svartmålningar av en verklighet som väldigt många väljare faktiskt uppfattar som väldigt annorlunda i förhållande till hur den beskrivs. Den offentliga ekonomin är i god ordning. köerna till sjukvården är kortare än förr (men fortfarande för långa), det finns fler poliser och samhället utvecklas.

Min förhoppning är att den rödgröna oppositionen ska fortsätta att gnälla. Gnälla på fler alternativ i vården, på arenaprojektet i Gränby, på de satsningar som görs på välfärdens kärna och på ordningen i de offentliga finanserna. För varje dag av gnäll och spydigheter vinner vi i Alliansen nya väljare, väljare som påfallande ofta går raka spåret från dem som gnäller till dem som faktiskt levererar all den välfärd, de jobb och den trygga ekonomi som krävs för att samhället ska fungera väl.

Därmed kommer vi till sammansattningen - och till vad detta egentligen handlar om. Vi i Alliansen har fått ett förtroende av väljarna. Det förtroendet ska vi vara rädda om, och förvalda med det ansvar som förtroendet kräver. OM vi gör det, så kommer väljarna att välja förtroende och ansvarstagande - för det är vad väljarna önskar sig. Vi ska korta köerna till vården, bygga de projekt som behövs, föra en politik som leder till fler jobb och växande ekonomi samt sist men inte minst visa det ledarskap som en sådan utveckling kräver. Vi får stå ut med dem som gnäller, det hör till och det noteras dessutom av allt fler. För varje gång de rödgröna gnäller på våra förslag, så får vi en chans till att berätta om vad vi åstadkommit. Det tycks gå hem i opinionen!

Vad pysslar de med...?

Ja ja. Jag vet att jag har sagt att den här bloggen inte är till för att prata om vad oppostionen gör, utan att vi som är förtroendevalda ska redovisa vår egen politik. Men ibland måste politik ändå innehålla ett visst mått av kommenterande av andras agerande och synpunkter. Och eftersom oppositionen huvudsakligen ägnar sig åt att just kritisera, och väldigt lite åt att presentera en egen politik, så är det givetvis angeläget att vi i Alliansen ger vår syn på de synpunkter osm oppositionen kommer med. Sedan må dessa synpunkter från oppositionen vara hur onyanserade som helst.

Låt mig börja med mammografin. Där ängar sig oppositonsrådet Börje Wennberg idag åt att med ytterst svepande formuleringar ta heder och ära av en hel verksamhet inom landstingets ansvarsområde, nämligen mammografin. Wennberg gör som vanligt; han säger sig inte ha en aning trots att det rör verksamhet där han har all tänkbar insyn - om han bara anstränger sig. När det gäller mammografin är den helt dominerande orsaken till problemen ett bildbehandlingssystem som ägs och drivs av landstinget självt. men det bekommer inte Wennberg som försöker skylla problemen på den privata aktören, Avesina, som står för själva mammografin. Dagens artikel i UNT ger en utmärkt bild både av problemen och av lösningen.

Så till nästa oppositionspolitiker, miljöpartisten Johan Edstav. Med buller och bång försöker nu Edstav göra sak av sitt framåtlutade agerande när det gäller kostfrågor. Men protokollen från den gemensamma kostnämnd som vårt landsting har tillsammans med landstinget i Västmanland ger en annan bild. Edstav har deltagit vid flertalet av denna nämnds sammanträden - men inte gjort mycket väsen av sig annat än genom att framföra en eller annan synpunkt. I en initerpellation ställer han exempelvis frågan till nämndens vice ordförande Rolf Edlund: "hur har du agerat i kostnämnden för att minska transporterna av livsmedel"? den frågan kan Edstav gott ställa till sig själv - för det framgår klart av nämndens protokoll att han inte lyft ett finger för detta. Tvärtom framgår ganska klart för den som är van vid politiskt språk att Edstav först när beslut fattas om vem som ska svara för leveranserna inser hur passiv han varit. Edstavs reservation i ärendet är nämligen lika mager och intetsägande som hans agerande i vörigt i frågan. Johan Edstav har deltagit i hela handläggningen av ett ärende som han i efterhand kritiserar

Av detta ser vi ett mönster, och det är en opposition som helt enkelt inte har någon koll. De vet inte hur man agerar politiskt för att åstadkomma det de vill, och har givetvis inte heller förmåga att styra ett landsting. Oppositionens styrka ligger i att i efterhand skriva diverse pressmeddelanden, interpellationer, frågor och reservationer som för det mesta just går ut på att man inte har särskilt mycket koll på saker och ting.

Opinioner

Jag brukar ju inte kommentera opinionsmätningar, ej heller politiska motståndare. Men dagens partisympatiundersökning frän SCB har lett till så många lokala kommentarer i media att det ändå kan finnas skäl till några synpunkter.

De lokala nedbrytningarna av SCB-undersökningen ska förvisso tas med en rejäl nypa salt. Endast några hundra personer tillfrågas i varje län, och det gör att säkerhetsmarginalerna är mycket stora. Men på en punkt finns det skäl att höja ögonbrynen -eller mer korrekt på två punkter. Det ena är den moderata framryckningen, det andra den markanta tillbakagången för socialdemokraterna.

Anldeningen till att detta är värt uppmärksamhet är den socialdemokatiska självbilden. Den har under hela mandatperioden präglats av någon sorts idé om att Alliansens majoritetssällning bara skulle vara tillfällig, att den socialdemokratiska valförlusten 2002 berodde på yttre omständigheter (Göran Persson?) och att majoriteten i väljarkåren "egentligen" är klart socialdemokratisk. Vi ser nu att så inte är fallet. Det betyder inte att valsegern på något sätt är "hemma" för oss i Alliansen - mycket hårt arbete återstår - men de siffror som presenteras idag säger ändå något om hur opinionen ser på det arbete som läggs ner i riksdag, kommuner och landsting.

Socialdemokraterna har pekat på Ärna, på debatten om idrottsarenor, på händelser kring Akademiska sjukhuset och på mycket annat. I landstinget har man kallat vår beskrivning av framgångsrikt arbete med att hålla ekonomin i schack för "tomma siffror" och vår beskrivning av bättre tillgänglighet och ökad produktion för "skryt". Samtidigt har man nogsamt hållit sig undan från att presentera någon som helst egen politik

Nu kommer det första kvittot. Valsegern är som sagt långt ifrån bärgad - men den socialdemokratiska valstrategin förefaller vara i stort behov av omprövning. Väljarna nöjer sig uppenbarligen inte med en opposition som bara gnäller. Väljarna vill veta hur alternativet till den framgångsrika politik som Alliansen för egentligen ser ut. Och om den politiken inte presenteras (vilket den inte lär göra eftersom den faktiskt inte finns) så är väljarna - i alla fall vfrån vad vi kan se i den aktuella undersökningen - fullt nöjda med den politik som förs.

Men, som sagt, det är långt kvar och mycket kan hända. Vi i Alliansen har alla skäl att jobba på ända fram till valdagen. Det är då vi ska skörda resultatet av fyra års hårt arbete - och det förtroende som följer.

Massmedier och direkta väljarkontakter.

Dagens stora "nyhet", inte minst i Radio Uppland, handlar om hur vi som har eller kandiderar till förtroendeuppdrag använder så kallade sociala medier. Den här bloggen, tillsammans med Facebook, är de jag själv mest använder. Jag måste konstatera att åtminstone en del av referaten handla om en felsyn eller missuppfattning.

Jag tycker det är bra att både blogga och vara aktiv på Facebook - men det kan självklart inte vara den enda kanalen till väljarna. Inte heller hembesök hos väljarna i form av dörrknackning, en annan kampanjform som media gärna har synpunkter på, är på något sätt allena saliggörande.

Men det finns ett annat viktigt skäl att använda både sociala medier, dörrknackning och mängder av andra kampanjmetoder, och det är helt enkelt att komma i direkt kontakt med väljarna. Radio, TV och tidningar har också sina fördelar - men då är det journalisterna och redaktörerna som redigerar hur våra budskap presenteras.

Poängen med sociala medier är helt enkelt att som avsändare själv ha kontrollen. Det är jag och ingen annan som avgör vad jag skriver. Men inte bara det. Jag kan också själv välja ämnen och vinklar, och det är faktiskt viktigt för samtalet med väljarna. Dessutom kan det vara på plats att tillägga att de flesta direkta väljarkontakter får jag genom att människor helt enkelt ringer, skriver brev eller e-post eller helt enkelt kommer fram på stan och pratar. Däremot är det inte särskilt vanligt att folk kommenterar här på bloggen - och det är kanske inte heller något konstigt.

Det betyder absolut inte att jag misskrediterar mediernas och journalisternas arbete. Det betyder inte heller att de sociala medierna kan ersätta tidningar, radio och TV. Däremot är det angeläget - för alla berörda att förstå - att inse att det finns ett värde i att vi som har eller söker politiska förtroendeuppdrag kan ha en rak, ärlig och direkt dialog med våra väljare. Utan det filter som våra dutiga massmedier utgör.

Tidningar, radio och TV är massmedier. Facebook och den här bloggen är individuella medier. Bägge behövs och de kompletterar varandra utmärkt.

På lördag kan du förresten träffa på utanför ICA Kniven mellan klockan 11.00 och 13.00 om du vill prata med mig om aktuell politik. Vi ses och hörs!

Jo men man kan ju ta till formalia

Det moderata stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm, Kristina Alvendal, räknar jag till min vänkrets. Kristina är en rak, tuff, handlingskraftig och effektiv poilitiker som tänker rätt. Hon brukar dessutom ha ordning och reda på saker och ting.

Mot den bakgrunden blir jag inte förvånad när jag läser den här artikeln i Dagens Nyheter. Den visar ju att Kristina visat tänkt rätt, visat handlingskraft och agerat i en för henne och hennes uppdrag viktig fråga.

I detta läge tar våra politiska motståndare till vad som står till buds när politiken inte räcker. Då plockar man fram formalian. Alltid går det att hitta någonting som är lite galet: ett brev som inte formulerats rätt, en handling som kunde sett annorlunda ut eller någonting som kunde ha gjorts på ett annat sätt. Alltid finns det något som man kan racka ner på.

Kristina, jag kan trösta dig med att jag vet hur det är. Efter JO-anmälningar som lämnats utan åtgärd och domar i förvaltningsrätten som gått samma väg blir man till slut lite luttrad men också övertygad. Det är politiken och dess innehåll som fäller det verkliga avgörandet.

Nu betyder det inte att jag inte tycker att det ska vara ordning och reda på beslutsfattandet. Tvärtom! Snarare är det så att det är viktigt med att arbeta så korrekt och sakligt som möjligt (vilket också krävs i förvaltningslagen) - men det blir ändå en aning märkligt när formaliteter blir till huvudsak i den politiska debatten. Och det var nog inte i första hand de politiska motståndarna i oppositionen som förvaltningslagen tänkte på - utan de medborgare som nog i huvudsak mest är förundrade över vilka argument som tillåts bli huvudsak i den politiska debatten. Det blir lite fattigt när procedurfrågorna för överhanden.

Stå på dig, Kristina! Du gör ett kanonjobb, och det lär du säkert fortsätta med ett bra tag till.

Närvård är bra vård!

Dagen började med ett besök i Östhammar. Idag var det inte fråga om studiebesök i verksamheten, utan om att slutföra arbetet med en överenskommelse om närvård mellan landstinget och Östhammars kommun. UNT skrev om vårt möte på ett bra sätt - och med en bra bild.

I grunden handlar närvård om att ge den vård lämpar sig för det så nära och lokalt som möjligt. Det gäller inte minst äldre, multisjuka patienter med stora vårdbehov. I regel har dessa patienter dessutom stora samtidiga behov av kommunal äldreomsorg, och då gäller det att kommuner och landsting kan samverka. Och det kan vi!

Det kan tyckas självklart att sträva efter närhet - men så är tyvärr inte alltid fallet. Det finns många administrativa, politiska och praktiska hinder för att vården ska fungera så smidigt som möjligt, och det kräver i sin tur ofta politisk kraft för att övervinna. Därför kändes det som ett viktigt steg när min kollega Jacob och jag idag tog i hand. Viktigt för dem som behöver en bra vård och omvårdnad, inte bara i Östhammar

Reformarbetet rullar vidare

90 miljoner till hälso- och sjukvårdsstyrelsen för att möta ökade behov av vård hos befolkningen. Ett avkastningskrav på primärvårdsförvaltningens vårdcentraler som går till viktiga insatser, till exempel barnspecialistmottagningar och förebyggande arbete. Justering av akutmottagningen i Enköping, och sist men inte minst en preliminär plan och budget full med reformer. Det blev sammanfattningen av den sprängfull dag med landstingsstyrelsen i måndags.

De 9o miljonerna behövs när länets befolkning både växer i antal och visar ökande vårdbehov. I det läget är det sannerligen för väl att vårt landsting - numera, får man tillägga - har god ordning på ekonomin. Att vi under hela mandatperioden hållit hårt i slantarna leder nu till att pengarna räcker längre, och därigenom kan användas för att möta ökande behov. Dessutom innebäår det nya ersättningssystem som vi infört för sjukhusvården att vi kan göra tilläggsbeställningar som denna med god precision.

Primärvårdens ekonomin är en annan viktig fråga för landstingsstyrelsen. Där gäller det inte bara att tillföra tillräckligt mycket pengar, utan också att pengarna används rätt. 30 miljoner tillfördes redan i november, därför är inriktningen nu att se över hur de pengar som tillförts används så klokt som möjligt. Därför får vårdcentralerna som landstinget driver i egen regi ett avkastningskrav - som används för andra angelägna delar av den nära vården.

Kort uttryckt: vi jobbar vidare för att reformera vårt landsting. Utmaningen är att ge medborgarna mer vård med begränsade resurser, och att samtidigt tänka nytt för att möta ständigt nya utmaningar. Det som stimulerar mest i detta arbete är att hitta dessa nya vägar som ständigt behövs för att i varje läge säkerställa tryggheten för alla som bor, arbetar eller befinner sig i vårt län.

Det är nämligen den stora utmaningen: att hela tiden lösa de problem och frågeställningar som uppkommer. I ett sådant läge är det en fantastisk trygghet att arbeta tillsammans med en stabil och målmedveten allians som också ständigt kan leverera lösningar på de utmaningar som vi möter. Måndagens landstingsstyrelse gav som sagt nya exempel på detta. Arbetet med att reformera vårt landsting fortsätter!

Fyra fungerar tillsammans

Jag kan inte låta bli att inleda månadens bloggande med att bjuda på en riktigt bra länk. Det är min kollega och vän Jonas Segersam som skrivit tänkvärt på sin blogg. Jg kunde inte skriva det bättre själv, och gör det därför inte utan hänvisar till Jonas.

En kommentar, dock, till det Jonas skriver om "den moderatledda Alliansen". Det är bara att konstatera att fyra hjul ger bra balans - och att inget av de fyra hjulen är stödhjul. Vi fungerar inte bara väldigt bra ihop, vi har dessutom ganska trevligt tillsammans.

Ship to Gaza

Även om dagens ägnats åt sammanträde med landstingsstyrelsen har tankarna mest gått till "Ship to Gaza".

Jag är en mycket varm vän av Israel, och har många gånger försvarat den israeliska staten i dess kamp mot allt annat än vänskapligt sinnade grannar. Israel är mellöanösterns enda verkliga demokrati, och därtill försvarare av viktiga värden och principer. För den sakens skull har både staten Israel och befolkningen fått mycket sympati.

Just därför är det viktigt att vi som är Israels vänner nu markerar. Vi accepterar givetvis inte Hamas terrordåd - men vi finner oss inte heller i att humanitärt stöd till befolkningen i Gaza angrips på det sätt som nu skett. Det är vi som är Israels vänner som skarpast och tydligast måste säga ifrån att Israel har förpliktelser.

Israel behöver bundsförvanter, och vi är många som är beredda att stå upp för Israel. Men just därför är det också viktigt att vi get som är varje sann väns plikt. Det är att säga sanningen även om den är obekväm. Sanningen nu är att Israel genom sitt agerande gjort det svårare att stå upp för Israel, men också svårare att tala för fred och försoning. Och det är just vad Mellanöstern nu behöver mer än någonsin.

Skruvar, muttrar och visioner

Gårdagen ägnades bland annat åt debatt i regi av Vårdförbundet. Tillsammans med kollegor från olika partier mötte jag Vårdförbundets medlemmar i Dalarna, Gävleborg och Uppsala län. I inbjudan utlovades en debatt om vårdens visioner, men som så ofta hamnade diskussionen snart på det som brukar kallas för "skruv- och mutternivå", det vill säga detaljer och verksamhetsfrågor snarare än den idéer om färdriktning och grundläggande förutsättningar som är politikens viktigaste uppgift.

Visst är detaljerna viktiga, och visst är det mycket lätt att förstå att Vårdförbundets medlemmar vill ha konkreta besked om sina arbetsplatser och arbetsvillkor. Det är bara det att det som händer när den politiska debatten dras ned till detaljnivån är att de viktiga övergripande vägvalen skyms - och därmed är förutsättningarna för en vettig diskussion mellan de olika politiska alternativen mycket begränsade.

I vardagen och i detaljfrågorna är nämligen skillnaderna mellan partierna obefintliga - helt enkelt eftersom dessa frågor sällan eller aldrig är politiskt skiljande. Däremot är skillnaderna på det principiella planet både stora och viktiga. De handlar nämligen om grundsyn, och där finns dessutom ingen betydande skillnad mellan de frågor som landstinget svarar för och andra delar av välfärdsfrågorna.

Frågor som rör visioner i vården handlar till exempel om synen på valfrihet och mångfald, på utvecklingsfrågor och inte minst om breda förutsättningar för hur vården organiseras, styrs och drivs. Sådana frågor, som är den själkvklar del av den politiska debatten på andra områden, får en mycket liten del av utrymmet då vårdfrågor diskuteras.

Vården ska vara trygg och säker, det är alla överens om. Vården mpste också bli mer rättvis, och eftersom vi idag ser orättvisor måste åtgärder till för att ändra på detta. Sist men inte minst måste patienten kunna bestämma över vårdens innehåll och kunna ställa krav på vårdgivare. Dessutom måste de anställda kunna välja mellan olika arbetsgivare - med olika personalpolitik.

Om dessa frågor behöver den vårdpolitiska debatten handla. Vi får hoppas att den debatten kan föras i den stundande valrörelsen.

Välfärden vinner på vinst

En fråga som på senare tid blivit föremål för debatt handlar om företag som tjänar pengar på att sälja sina tjänster till det offentliga. Vissa debattörer gör ett stort nummer av att ta avstånd från, som det brukar heta att "göra vinst på skattemedel". Men i själva verket är detta inte bara ganska naturligt, utan rent av eftersträvansvärt.

Först och främst kan det vara på plats att klarlägga en sak. Företag har tjänat pengar på att göra affärer med det offentliga allt sedan begynnelsen, och det ska vi nog vara ganska glada för. Vem skulle annars ha sålt bussarna som trafierar våra vägar, skolbänkarna där vi lärde oss läsa eller kaklet som pryder väggarna i våra simhallar? Skulle vi haft offentligt ägda och drivna byggbolag, livsmedelsproducenter och biltillverkare? Hade det lett till en bättre offentlig sektor? Knappast. Stat och kommun har aldrig varit bäst på att producera många av de varor eller tjänster som är helt nödvändiga för det offentligas förmåga att leverera den välfärd vi är så beroende av. Omvänt är offentlig verksamhet en viktig bas för den lokala marknaden för många av de företag som genom sina exporetframgångar lagt grunden för det svenska välståndet. Ericsson har levererat telefinisystem, ABB kraftledningar, Volvo tjänstebilar och bussar och Skanska har byggt skolor, sjukhus, förvaltningsbyggnader och andra lokaler som är helt avgörande för att välfärdens kärna ska fungera.

Även i tjänstesektorn finns rader av uppgifter som skötts av privata aktörer allt ifrån det att uppbyggnaden av det offentliga började, och ingen har klagat. Alla dessa företag har dessutom per definition gått med vinst. OM de inte hade gjort det, så hade de inte funnits kvar och därmed inte kunnat leverera de varor och tjänster som således varit helt avgörande för uppbyggnaden av vårt lands välfärd.

Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när bakåtsträvarna ylar över företag som gör vinst på att erbjuda sina varor och tjänster. Att dessa företag existerar är inte bara bra utan faktiskt helt nödvändigt - och att de går med vinst är en förutsättning för denna nödvändiga existens.

Däremot, och det är en helt annan sak, måste givetvis de pengar som det offentliga använder kontrolleras noga. Det är inte acceptabelt att vare sig företag eller verksamhet i egen regi pungslår skattebetalarna genom att skicka felaktiga fakturor. Men det som bevisas av de historier som cirkulerat på senare tid är inte först och främst att privata aktörer är ohederliga (även om det finns exempel på det) utan att kontrollen av hur det offentliga använder skattepengarna måste bli bättre.

Varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från medborgarna. Bättre kontroll är en förutsättning för effektiv ekonomisk förvaltning, och varje offentlig aktör har anledning att fundera på hur man kan bli bättre och effektivare på detta område. För mig som finanslandstingsråd och Alliansen som helhet kommer detta att vara en prioriterad fråga under de kommande fyra åren.

En politik för fortsatt förnyelse

Idag publicerar jag i UNT en debattartikel som i många delar kan sägas vara vår programförklaring inför valrörelsen i landstinget. Du kan läsa debattartikeln här, men jag vill också göra några kompletterande kommentarer.

Valrörelsen är ett avstamp inför den kommande mandatperioden. Vi går till val efter fyra år då vi gjort mycket, men också identifierat mycket som återstår att göra. Målet är nu att gå vidare med det arbete som påbörjats.

Vi moderater har tillsammans med övriga partier i Alliansen en tydlig agenda, som bygger på en gemensam politik för hela länets bästa. Jag är givetvis stolt över den politik vi moderater står för och driver, men kanske ännu mer stolt över det vi i Alliansen har gjort tillsammans. Det mandat vi söker i den valrörelse som nu börjar söker vi först och främst tillsammans i Alliansen.

Vi har under de fyra år som gått visat att vi kan ta ansvar för verksamheten i vårt landsting. Det är vi beredda att göra även under de fyra år som väntar. Vi är stolta över det vi gjort, men framför allt hungriga att fortsätta.

Nu ska vi gå ut och berätta om vår politik. Jag ser mycket fram emot den valrörelse som nu börjar. Hör gärna av dig om du vill vara med och arbeta för att föra ut den moderata politiken. Ju fler vi är, destor starkare blir vi!

Ett sanningens ord

Jag hade idag nöjet att lyssna till en av Uppsalas verkliga kulturpersonligheter, nämligen journalisten, författaren och kåsören Gunilla Lindberg. Orsaken till att vi träffades var att vi båda uppvaktade Akademiska sjukhusets personaltidning Ronden, som firade 50 år som personaltidning.

Det var en fröjd att lyssna till Gunilla och henns korta men kärnfulla och innehållsrika exposé över både Ronden och sjukhuset - detta sjukhus som vi alla älskar och har en oändlig rad olika förhållanden till. I Gunillas fall just idag spände exposén över mycket av det som vi brukar kunna läsa i hennes kåserier; från domtrapphuset via Akademiska och Ulleråker och tillbaka till staden. Gunilla har verkligen förmågan att på ett både underhållande och tankeväckande sätt mana fram bilder av ett Uppsala som svunnit, men på ett sätt som verkligen stämmer till eftertanke för oss som idag på olika sätt bidrar till både Uppsalas och dess institutioners utveckling. Vi som är så kallade makthavare får ibland en (mer eller mindre välförtjänt) släng av sleven, men de slängarna är alltid - och jag menar alltid - inte bara ytterst läs- och hörvärda utan dessutom både uppmanande och tankeväckande.

Den som tar på sig ett politiskt förtroendeuppdrag, eller någon annan form av ansvar, får räkna med att en elelr annan gång få kritik för sitt handlande elelr sina beslut. En stunds lyssnande på Gunilla sätter verkligen fart på tankar kring just detta. den kritik man för som landstingsråd i majoritet är nämligen, för att yttrycka det diplomatiskt, ganska varierande. det är just därför alltid lika givande att ta del av Gunillas synpunkter om sin gamla arbetsplats, i synnerhet i krönikans eller kåseriets form. Den vassa gadden kan nämligen mycket väl vara där, och den kan stickas ganska ordentligt. Men även om den är både giftig och vass så innehåller den inte något etter. Konstruktiv kritik bruklar det kallas på modern konsult- och managementprosa. Riktigt gott journalistiskt hanterk skulle kunna vara en annan benämning.

Gunilla och jag tycker inte lika om allt, även om vi båda på olika sätt värnar om Akademiska och dess framtid. Framför allt har vi mycket olika roller. När Gunilla fattar pennan blir jag gärna båda granskad och "avslöjad", för det sker alltid på ett sätt som vittnar om äkta medmänsklighet och omtanke.

Tack, Gunilla, för dina insatser inte bara för Akademiska och Ronden, utan för hela din insats för Uppsalas kulturliv. Fler som du skulle göra det roligare att vara politiskt förtroendevald. Men tro nu inte att jag skriver detta för att vare sig provocera fram mer kritik eller förmå dig att sluta kritisera det du ser i samhället. Politik handlar nämligen om att se och ta tag i verkliga samhällsproblem, och det är inte alltid vi politiker själva ser dem.

En trygg Allians för utveckling och trygghet

Det har varit stiltje på bloggen ett tag, jag vet det. Orsaken är mest av allt halsfluss, läkarorder på vila och stilhet samt en hel del medicinering. Jag gjorde ett kort avbrott igår för att prata tillsammans med övriga gruppledare i Alliansen på Forumtorget i Uppsala - tack till er som kom och lyssnade.

Vi jobbar bra tillsammans i Alliansen, har hittat en gemensam politik och väl fungerande arbetssätt för att kunna leda verksamheten. Jag är glad att ha fått förtroendet att leda detta arbete, och trivs utmärkt med samarbetet mellan våra fyra partier med gemensam samhällssyn och gemensam syn på hur viktiga samhällsproblem ska tacklas. Vi utgör också fyra partier som förutom ett starkt stöd hos väljarna också ställer upp på varandra. Vi tycker inte exakt lika i alla frågor, men vi löser våra olika uppfattningar genom att hitta gemensamma ståndpunkter som fungerar.

En sådan gemensam ståndpunkt är att vi inte tänker leda landstinget med stöd av Sverigedemokraterna, om de skulle få mandat i landstingsfullmäktige. Men inte nog med det; vi tänker inte heller styra landstinget med stöd av Vänsterpartiet.

En lycklig lösning

Jag är väldigt glad för att det ser ut som om ockupationen av landstingets lokaler på Ulleråker nu får en lycklig upplösning. Med lycklig menar jag då två saker. Det ena är att ungdomarna lämnar lokalerna utan våld från någon part, det vill säga att en fredlig aktion också får en fredlig upplösning. Det andra är att vi nu fortsätter att diskutera det som är själva roten till händelsen, nämligen att det råder brist på bostäder.

Det finns två andra frågor, som jag flera gånger fått och nu tar tillfället i akt att besvara. Svaren är ja och nej.

Den första frågan är om jag hade varit beredd att diskutera bostadsfrågan med dessa ungdomar även om de inte hade tagit till de metoder som nu blev aktuella. Svaret på den frågan är alltså ja. Det är självklart för mig som förtroendevald att diskutera viktiga samhällsproblem, även om de inte direkt berör landstinget.

Den andra frågan är om jag hade förhandlat med ungdomarna oavsett vilka krav de hade ställt. På den frågan är svaret alltså nej. Det kan inte vara så att lagbrott kan vara ett verkningsfullt sätt att få igenom diverser samhälleliga eller politiska krav; i så fall bör var och en noga fundera över vilket samhälle vi skulle få.

Sammanfattningsvis har jag i samband med husockupationen mött trevliga, engagerade och intressanta ungdomar med intressanta synpunkter (som jag inte alltid delar) i viktiga samhällsfrågor. Jag ser fram emot en intressant fortsatt dialog.

Mycket gjort - mer kvar att göra

Efter att ännu en gång ha hört Börje Wennberg i en debatt påstå att jag skulle vara ”pressad” så satte jag mig ner i lugn och ro för att försöka komma på vad han egentligen menar. För att få klarhet gjorde jag helt enkelt en snabbgenomgång av landstingets verksamhet för att se om jag kunde hitta någon riktig orsak.

Kan det vara i hälso- och sjukvårdsstyrelsens verksamhet? Något med vårdgarantin, kanske? Nej, det verkar inte så troligt. Vi klarar numera vårdgarantins krav och kan därmed ge huvuddelen av patienterna vård i tid. Mer finns att göra, men att det skulle vara så värst pressande verkar lite överdrivet. Situationen är ju bättre än vad den varit på många år. Likaså har tillgängligheten blivit klart bättre även inom primärvården, inte minst när det gäller att komma fram på telefon.

Nå, men inom samarbetet med kommunerna eller utvecklingen av närvård, då? Nej, knappast. Även inom detta område är ju situationen bättre än någonsin; långt bättre än för fyra år sedan, då Uppsala kommun anmälde Akademiska sjukhuset till Socialstyrelsen för att färdigbehandlade patienter blev liggande kvar på sjukhuset. Avtal om sjukhusansluten hemvård har tecknats i stora delar av länet, och samverkan blir allt bättre även på andra områden som folkhälsa och psykiatri. Så hälso- och sjukvårdsstyrelsens frågor kan inte vara det som Börje tror skulle vara så pressande.

Men kan det kanske vara verksamheten inom primärvården? Nej, det har jag svårt att tro. För utöver att tillgängligheten blivit bättre så går ju också ekonomin och verksamheten åt rätt håll. Visst finns det mycket kvar att göra – fyra år räcker inte för att rätta många års försyndelser – men att det skulle vara så pressande är svårt att se.

Nå, Akademiska sjukhuset har ju ofta varit i blickfånget. Kan det vara orsaken till Börjes omtanke om min livssituation? Nja, visst finns det mycket att göra på Akademiska, men den nyligen publicerade medarbetarenkäten visar ju att tillståndet generellt sett inte är det som Börje tycks tro, och det är också vad jag ser vid mina besök på sjukhuset. På liknande sätt förhåller det sig också med övriga förvaltningar inom landstinget. Visserligen har vi en del problem att hålla ekonomin i schack, men det problemen är knappast värre än de varit under tidigare år; snarare tvärtom.

På tal om ekonomin kan det inte heller vara landstingets ekonomiska situation som helhet som oroar. Vi har ju bättre balans i ekonomin och bättre ordning på landstingets finanser än vi haft på årtionden. Möjligen kan Börjes oro bero på att vårt landsting numera har en ekonomisk buffert på ett antal hundra miljoner att luta sig emot om tiderna blir tuffare, till exempel på grund av en rödgrön valseger. Den bufferten behöver ju förvaltas väl, och det skulle kunna inge en viss oro.

Men förhållandet till omvärlden då? Tja, det har ju under många, många år varit en närmast ständig källa till oro – men nu är ju situationen stabilare än på många, många år även på detta område. Till det bidrar inte minst Akademiska sjukhusets framgångar på olika områden tack vare den starka forskning som byggts upp.

Så här går det att hålla på inom ganska många olika områden. Det råder ordning och reda i verksamheten, även om det själv klart finns mycket mer kvar att göra. Arbetet med att renovera vårt landsting behöver pågå ytterligare några år.

Så särskilt pressad kan jag inte säga att jag känner mig. Möjligen en aning framåtlutad och väldigt sugen på att arbeta vidare på den väg vi slagit in under mandatperioden. Och stolt över det vi hittills uträttat, men ännu mer fokuserad på det vi ska göra under nästa mandatperiod.

Att blicka framåt

Jag skrev i går om att vi blivit granskade och godkända efter debatten om landstingets årsredovisning. Nu är det dags att vi lägger det (framgångsrika) som varit till handlingarna och i stället blicka framåt. Men en kort resumé kan vara på plats.

Vi har tryggat avtal om högspecialiserad vård, klarat att hålla ekonomin i schack genom århundradets tuffaste lågkonjunktur, kortat köerna och klarat vårdgarantin. Dessutom har vi påbörjat en viktig förnyelse av vården genom "Vårduppdrag 2010".

I två dagar har nu budgetberedningen diskuterat förutsättningarna för 2011 års budget, gått igenom ekonomiska prognoser och idéer för att fortsätta vårdens utveckling och förnyelse samt resonerat om vilka utmaningar vårt landsting och dess olika delar står inför. Och de utmaningarna är många.

Vården måste bli mer rättvis. Allt för många människor får inte den vård de behöver, måste vänta på vård allt för länge eller vårdas inte på rätt sätt. Ålder, kön, bostadsort, etnisk härkomst och utbildningsnivå innebär skillnader i den vård man får. Det är inte acceptabelt, och vi måste nu ta krafttag för att bli bättre.

Väntetiderna till akutvård är för långa. Ingen ska behöva vänta mer än fyra timmar på akuten, och det behövs en organisation för att ta hand om alla de äldre och multisjuka som behöver ett snabbt och värdigt omhändertagatnde men som inte nödvändigt för den skull behöver komma till vården via akutmottagningen. Här kan vårt landsting definitivt göra mer.

Kravet på en ekonomi i balans innebär också ett krav på en verksamhet i balans. När verksamheten fungerar som den ska, så brukar också ekonomin vara i god ordning. Redan idag finns det gott om goda exempel, och dessa behöver spridas. Vi kan göra mer för att bedriva verksamheten både effektivt och med god kvalitet.

Forskningen måste vara ett prioriterat område för ett landsting som driver ett av landets ledande universitetssjukhus. Här finns mer göra för vårt landsting.

Sist men inte minst ska vårt landsting bli bättre på att ge en trygg och säker vård.

Allt detta ligger inom ramen för den vårdpolitik vi ska föra i vårt landsting under den kommande mandatperioden. Nu är siktet inställt på att vinna höstens val för att kunna fortsätta det arbete vi inlett. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra.

Granskad och godkänd II

UNT noterar idag att oppositionen kritiserade årsredovisningen. Det är knappast någon nyhet; det ligger ju i oppositionens roll att vara kritisk mot den politiska majoriteten. Mer anmärkningsvärt är att vi inte vet vad oppositionen vill göra i stället. Vi fick veta att resultatet presenterades som "för bra" (det har rent av talats om friserade siffror men det påståendet tycks man ha tagit tillbaka) - men det framgår inte hur mycket mindre bra oppositionen hade velat att esultatet skulle vara. Däremot vet vi av lång och bred erfarenhet att god ordning på ekonomin leder långt när det gäller att få ordning på verksamheten.

Vi går nu vidare på den inslagna vägen. I två dagar ska vi nu diskutera hur 2011 års budget ser ut, exempelvis formerna för ersättning till sjukhusvården och satsningar på klinisk forskning. Och hur utvecklingen mot närvård kan gå vidare.

Granskad och godkänd

Jag sitter på landstingsfullmäktige och följer nu debatten om landstingets årsredovisning. Det är en intressant och belysande debatt.På den ena sidan vi i Alliansen, som lägger fram en redovisning av verksamhet och ekonomi som präglas av ansvar och allvar. Vi visar att våra reformer ger resultat, och att vi gör förändringar som är på riktigt - och som ger konkreta positiva effekter.

Det har lett till det ekonomiska resultatet är bättre än någonsin, vilket vårt landsting behöver för att klara kommande utmaningar. Men det är inte bara ekonomin som går åt rätt håll. Av de mål för landstingets verksamhet som fullmäktige har ställt upp, är det bara fem av nittio mål som inte är helt eller delvis uppnådda.

Inte nog med det. Tillgängligheten har också blivit bättre. Patienterna får vänta kortare tid, har fler vårgivare att välja på ochj sist men inte minst får ett bättre bemötande.

Det betyder inte att vi lutar oss tillbaka och är nöjda och glada med tingens ordning. Tvärtom fortsätter reformarbetet - helt enkelt för att det behövs! Arbetet med att renovera vår sjukvårdsmodell klaras inte på en mandatperiod, och det är därför vi efter sommaren ska be väljarna om förtroende för att fortsätta det arbete vi påbörjat under mandatperioden.

På den andra sidan...? Där finns den politiska oppositionen, och dess göranden och låtanden kommenterar jag inte.

Nu har landstingsstyrelsen och övriga nämnder och styrelser också fått ansvarsfrihet, vilket känns bara bra.

Vårdvalet är bra för hela landet!

Under vår kommunala rikskonferens diskuteras bland annat hur framgångsrik vår politik är i skilda delar av landet. Inte minst är det bra att få en uppriktig bild av hur det faktiskt fungerar jämfört med den bild som sätts av våra politiska motståndare eller i massmedia.

Ett av dessa områden är införandet av vårdval, en viktig reform som nu sjösatts i alla landsting där Alliansen har majoritet – och i ytterligare några där kloka socialdemokrater insett värdet för medborgarna. På det seminarium där jag just nu är åhörare diskuteras hur vårdvalet ser ut i olika landsting, vilka utmaningar vi mött under genomförandet och sist men inte minst hur den politiska debatten och processen har sett ut.

Det som då blir intressant är både hur smidigt reformen genomförts i vissa landsting och vilka olika barnsjukdomar som skilda landsting har haft att hantera. Enkelt kan man säga att en bred samstämmighet bakom ett genomförande av vårdval är till fördel för processen – men att den större bredden i politiskt stöd för reformen ökar risken för att den modell som väljs innehåller komponenter som kan bidra till minskad framgång.

Därmed är en viktig slutsats att vårdvalet dels är en reform som har kommit för att stanna, dels är en reform som nu är mogen att införas i hela landet. En lagstiftning på detta område är redan klubbad, till glädje för medborgare och patienter oavsett var i landet de bor.

Sammantaget kan vi konstatera att det är i landsting som styrs av Alliansen där de flesta och mest framgångsrika reformerna genomförs. Det är i regel också landsting som styrs av Alliansen som har bäst ordning på ekonomin. Det borde borga för en valseger för Alliansen – om resultat och reformer får avgöra.

Rättvis vård

Under eftermiddagen har jag haft förmånen att tillsammans med ett antal kollegor från olika delar av landet resonera om hur vi på bästa sätt kan arbeta för att vården ska bli mer rättvis i Sverige.

I Hälso- och sjukrådslagens andra paragraf står det att "Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården". Detta ställer alla upp på. Så vad är problemet? Problemet är att detta idag endast kan ses som en vision, för vården är långtifrån rättvis. När jag tillträdde mitt nuvarande uppdrag trodde jag, kanske naivt, att det såg ut på ett annat sätt. Jag tror dessutom att svensken i gemen lever i övertygelsen att vi har en rättvis vård i vårt land. Men jag har de senaste åren med stigande förvåning och ilska tvingats inse att vården i vissa avseenden är ett lotteri. Bor man på "fel" ställe, har "fel" kön eller etnicitet, så får man en sämre vård än vad man har rätt till. Inget landsting kan på denna punkt slå sig för bröstet, för orättvisorna finns överallt, på olika områden.
Dessa skillnader har uppmärksammats för att vi tack och lov börjat jämföra och mäta resultat. Det finns långtifrån tillräckligt med kunskap och hårda fakta, men det är en början.
Så vad ska vi göra åt det?

Jag vill på en gång säga att jag inte klandrar de som jobbar i vården. De gör dagligen ett fantastiskt jobb runtom i landet. Det är vi politiker som borde skämmas. Vi har inte ställt kraven, vi har inte följt upp resultaten och vi har inte tagit konsekvenserna av den kunskap vi har haft.

Det vi måste göra är för det första att ta reda på hur verkligheten se ut. Vi måste ställa krav på statistik som visar de i behandlingsresultat som finns mellan män och kvinnor, unga och äldre samt personer med olika socioekonomiska tillhörighet.
Forskning om läkemedel och behandling måste vidare ske inte bara utifrån friska unga män, utan anpassas efter hela befolkningens behov.
Vi måste satsa mycket mer än idag på information, på bemötande, kunskapsspridning och utbildning, både i vården och inom samtliga vårdutbildningar.
Vården måste bli mer tillgänglig. De som har svårast att komma till sjukvård drabbas hårdas av bristande tillgänglighet. Valfrihet ökar möjligheterna till tillgänglighet, därför måste Vårdvalet utvecklas.

Vi måste också ha en tydligare nationell styrning av sjukvården. Men det kommunala självstyret då? Det är nog så att vi som är kommun- eller landstingspolitiker får det självstyre vi förtjänar. Och på detta område har vi inte lyckats, det är bara att erkänna. Så det behövs mer av en gemensam, nationell, uppfattning om vilka krav som ska ställas på sjukvården. Patienten måste gå före landstingen.

Patientens rättigheter måste dessutom stärkas. Vi moderater vill ha en patienträttighetslag som sätter individens behov i centrum, inte sjukvårdsproducentens.

Detta är frågor vi arbetar med och kommer att fokusera mer på om vi får förnyat förtroende i valet den 19 september. Vi är ödmjuka inför uppgiften men mycket bestämda med målet, en rättvis sjukvård i hela Sverige.

Tydliga val

Efter att tillsammans med 2500 partivänner ha lyssnat på finansminister Anders Borg är det mycket som blir tydligt. Val handlar om att välja. Det kan låta som ett trivialt konstaterande men när väljarna går in bakom det gröna skynket den 19 september är det ett val mellan två alternativ. Det ena alternativet innebär mer av jobb och välfärd. Det andra är ett där man med kirurgisk precision hindrar tillväxten av fler jobb.
Vi söker ett mandat för att bygga ett Sverige med fler jobb, ökad välfärd och sammanhållning. Vi är på väg ut ur den ekonomiska krisen. Nu handlar det om att se till att de nya jobben tillåts komma och öka under så lång tid som möjligt. Så att vi nästa gång krisen kommer står så starka som möjligt. Vi möter väljarna med ordning på finanserna, på nationell nivå, på landstingsnivå och på kommunal nivå. Sverige har idag en statsskuld som motsvarar 41 procent av BNP. När regeringen tillträdde var den 46 procent. Vilket land som helst i vårt närområde skulle vilja byta jobb med Anders Borg.
Det finns anledning att påminna om hur starka finanser vi har i vårt landsting också. De senaste åren har vi fattat tuffa beslut som förbättrat ekonomin och vår beredskap för investeringar och oförutsedda händelser framöver. 2009, under ett krisår, klarade vi med god marginal målen för god ekonomisk hushållning. Krispolitiken i Sverige har lyckats. Genom att ha satsat rätt; ökade resurser till kommuner och landsting, sänkta skatter för pensionärer och löntagare, investeringar i vägar och järnvägar, går vi starka ur krisen utan att ha fått massarbetslöshet. Man ska komma ihåg att sysselsättningen har ökat med 50~000 sedan 2006, trots krisen. Om de rödgröna hade velat snickra ihop ett regeringsalternativ med utgångspunkten att stoppa jobben kan man konstatera att de borde vara nöjda. Höjda arbetsgivaravgifter för unga, höjd bensinskatt, avskaffade RUT/ROT-avdrag, höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare återinförd förmögenhetsskatt och avskaffad kärnkraft är alla recept som ger ett klart resultat: färre jobb. Så ser alternativen ut.
En Allians som satsar på välfärdens kärna och som i alla lägen hävdar arbetslinjen. Ett alternativ för sammanhållning. Och så har vi de rödgrönas jobbstoppslinje. Det är idag 156 dagar kvar till valet. Jag och alla andra moderater och vänner i Alliansen ska under den tiden tala med så många väljare som möjligt och tala med dem om hur viktigt valet är och hur alternativen ser ut.

Välkommen hit - välkommen hem!

En stor dag för Uppsala idag, när den nya järnvägsstationen äntligen invigdes. Ett imponerande bygge, som dessutom är mer än en station. Den nya gången under spåren binder samman staden och bidrar till att Uppsala allt mer blir en storstad. Butiker, service och spännande arkitektur gör stationen till ett mötescentrum lika mycket som en del av ett resecentrum. Sationen bidrar verksamt till Uppsalas utveckling - bra för oss alla som bor eller verkar här.

För oss som hör hemma i Knivsta går det dessutom inte att komma ifrån att Uppsala C inspirerar. Jag hoppas att vi snart kan se något liknande även i Knivsta. Efter den genomgång vi moderater nyligen ordnade kring centrum- och trafikfrågor känns det inte helt främmande.

Måndagen avrundades annars med den första kvällen med moderaternas kandidatskola. Över hundra inspirerade kandidater lyssnade till föredrag som sjukvård och andra landstingsfrågor, jobbpolitik och trygghetsfrågor. Det minsta man kan säga är att stämningen var både taggad och segerviss. Vi har en bra politik, har mycket att vara stolta över under mandatperioden och inte minst massor av idéer att möta väljarna med i valrörelsen. Det känns riktigt bra nu!

Obehaget tar form

Under en "bloggrunda" hittar jag ett inlägg av socialdemokraten Peter Andersson som absolut måste läsas. Varför? undrar säkert vän av ordning. Jo, för att inlägget är ett ack så typiskt exempel på den valrörelse som väntar.

Inlägget handlar inte om socialdemokratisk politik, men det är nu inte så konstigt, för det är det många (flertalet?) socialdemokratiska blogginlägg som inte gör. Det handlar inte heller om det som många socialdemokratiska - och moderata - blogginlägg handlar om, nämligen den moderata politiken (eller mer korrekt Alliansens politik). Vi får leva med att socialdemokratin avundsjukt tittar på, och granskar, den framgångsrika politik vi för på många håll i landet.

Men när argumenten har tagit helt slut, så övergår socialdemokraterna till rena personangrepp. Detta inlägg är ett utmärkt och talande exempel. Till råga på allt har bloggare Andersson en länk till något som kallas "tvättstugan", där man refererar vad man anser som otillbörliga angrepp i sociala och andra media på den egna politiken. Syftet uppges vara att få en renare valrörelse.

Nå, att göra valrörelsen renare är inte så svårt. Det är bara att sluta med sådana rena personangrepp som det refererade blogginlägget är exempel på.

Till saken hör att bloggaren inte är vilken socialdemokrat som helst, utan partiombudsman i Stockholms län. Det gör det påkallat att ställa frågan om rena personangrepp är sanktionerade av partiets ledning.

Ser vi nu ännu ett exempel på en smutsig valrörelse? Vi får hoppas att det inte är så, utan att sakfrågorna och de politiska visionerna är det som valrörelsen kommer att handla om. Annars ser vi en risk för ökat politikerförakt med allt vad det innebär. Om så skulle bli fallet, så vilar ansvaret på dem som står bakom de texter som publiceras.

Vi välkomnar valfrihet och mångfald!

Vårdföretagarnas Hans Dahlgren skriver i torsdagens UNT och efterlyser fler fristående alternativ till den offentliga vården. Från Alliansens sida i landstinget har vi antagit den utmaningen och ser mycket gärna fler alternativ och en ökad mångfald. Just därför har vi också, under stort motstånd från den rödgröna oppositionen, öppnat för just det som Vårdföretagarna efterlyser. Vårt landsitng tillämpar inte passiv listning, har öppnat för fir etablering, söker ständig anpassa regelverken för att vara så konkurrensneutrala som möjligt och bjuder in nya externa aktörer till att etablera sig i vårt landsting.

Ser man till hur det såg ut vid mandatperiodens början är framstegen också remarkabla. Då fanns inte en enda fristående vårdcentral; allt drvs i landstingets egna regi. Regelverken öppnade inte för några nya etableringar, utan allt reglerades i detalj av politiska beslut.

Nugår vi vidare med den utveckling som inletts. Det självklara ,ålet är att öppna fler delar av vården för externa aktörer. Det leder till större mångfald och större valfrihet för patienterna, vilket inom vården liksom inom alla andra delar av välfärden är en väg till bättre kvalitet och större kostnadskontroll. Vården i vårt landsting är på rätt väg, men mycket återstår att göra.

Världsklass!

Noterar, från Dagens Nyheters referat av den undersökning URANK gjort av landets lärosäten, att Uppsalas två universitet finns blad de fyra främsta. Att de båda hör hella i den absoluta toppen av svenska lärosäten, och enligt liknande internationella mätningar till och med i världsklass, är inget som egentligen förvånar. Det finns också goda skäl att ta mätningar som dessa med åtminstone en rimlig nypa salt - men icke desto mindre är resultaten mycket hedrande och stimulerande för alla oss som på något sätt arbetar med frågor som rör den högre utbildningen och forskningen i vårt land. Och givetvis i synnerhet här i Uppsala.

SLU är ju inte enbart baserat i Uppsala, utan ett univiersitet med något speciell inriktning och faktiskt hemvist över hela landet. Var gång jag på något sätt har med SLU att göra så imponeras jag över bredden och spetsen inom akademisk verksamhet som förenas vid detta fantastiska lärosäte. Man gör mer på SLU än att bara utbilda agronomer och veterinärer!

Uppsala universitet placerar sig med sin rankning i ett viktigt avseende högst. Inget av de stora universitetet med ett komplett utbud av högre utbildning och forskning rankas lika högt. Att Karolinska Institutet och Handels ligger i topp är med deras speciella profiler kanske inte någon större sensation - och viktigt för hela landets profil på respektive område. Att Uppsala universitet ligger med i toppen visar på en närmast unik kombination av spets oc bredd hos ett lärosäte som inte bara är nordens äldsta utan dessutom ett av de absolut mest mångsidiga.

Den högre utbildningen och forskningen i Uppsala håller bokstavligt talat världsklass på en lång rad områden. Uppsala befäster sin ställning som riksledande på området, och alla vi som på något sätt har del i utvecklingen (vilket landstinget på sitt sätt har genom den nära kopplingen mellan Akademiska sjukhuset och universitetet) har givetvis alla orsaker i världen att både sträcka på oss en aning men framför allt kavla upp ärmarna och arbeta vidare på den fina utvecklingen. Stolta kan vi vara, men vi kan inte vila på lagrarna.