Ständig förbättring.

Den senaste tiden har en del medial uppmärksamhet ägnats en rapport från landstingets revisorer som publicerades i vintras. Jag har åter igen läst rapporten, och funderat en del både över rapportens innehåll och medias vinkling av den.

Rapporten är nämligen ganska tydlig. Hälso- och sjukvårdsstyrelsens uppföljning av privata vårdgivare har de senaste åren blivit bättre, och konktrollen av externa vårdgivare är idag tillräcklig. Det uttrycks bland annat med följande, citerat ur rapportens sammanfattning:

Utifrån vad som framkommit vid vår granskning och utifrån ställda revisionsfrågor och revisionskriterier bedömer vi att Hälso-och sjukvårdsstyrelsen:

- har genom avtal tillförsäkrat sig insyn i de verksamheter landstinget köper från externa vårdgivare

- har utvecklat och förbättrat förvaltningsprganisationen för kontroll och uppföljning av externa utförare, dock bör enligt vår mening organisationen ytterligare förtydligas och utvecklas (min notering: detta pågår redan, se nedan).

- har använt sig av erhållen information för att styra verksamheten och förbättra styrningen av de externa utförarna där så bedömts nörvändigt

- under senare år väsentligt förbättrat kontrollen och uppföljningen av de externa vårdgivarna

Nu ska på en gång sägas, att detta inte är alla punkter i den sammanfattning av rapporten som gjorts. det finns också en rad punkter där revisorerna gör exakt det som är deras uppgift, nämligen lämnar råd och anvisningar om hur kontrollen och uppföljningen kan utvecklas ytterligare. Det är i detta som i andra fall gott och väl att revisorerna lämnar sådana råd, för annars skulle deras arbete inte vara värd de skattemedel som vi i landstinget lägger på deras arbete. Men att kalla punkter som "vi bedömer att den information som ges muntligen dokumenteras i protokoll" eller " att en sammanställd rapportering av verksamhetsberättelser per avtalsområde bör ske" för "kritik från revisorern" är nog att skjuta över målet. Minst sagt. I synnerhet som just detta, och en hel del annat, redan pågår.

Den vård som landstinget finansierar ska nämligen följas upp noga, både med avseende på kvalitet, ekonomi och organsiation. det görs också, och det görs år från år allt mer och allt bättre.

Det är dock som sagt inte riktigt den bild man får i media. I Upsala Ny Tidning kan man läsa rubriken "dålig uppföljning av privata vårdgivare" och i texten att "landstinget gör inte tillräckliga kontroller av privata vårdgivare". Det påståendet har faktiskt ingen täckning i den revisionsrapport som refereras. Även om det på vissa punkter kan vara "oklart" (det uttrycket används nämligen) hur uppföljningen sker, så talar alltså rapporten som helhet sitt tydliga språk: uppföljningen är bra och tillräcklig, men den kan bli ännu bättre.

På det viset speglar revisionsrapporten hela det arbete som vi i Alliansen bedriver i vårt landsting. Det är mycket som är bra, men ingenting som är så bra så att det inte kan bli bättre. Detta förbättringsarbete pågår ständigt, och det ger sakta men säkert resultat.

Med andra ord: det som är bra ska bli ännu bättre, och det som är fel ska rättas till. Det är för övrigt en grundsats som borde tillämpas äver i andra sammanhang än i landstinget. Inte minst det där med att rätta till fel...

Centerns val ett dilemma för (S)

Jag sitter just framför TVn och ser tre starka kandidater som partiledare för centerpartiet. Mer än att konstatera att partiets valberedning lyckats hitta en bra formel för arbetet ska jag inte kommentera ett annat allianspartis ledarval. Men att centerpartiet och dess politik behövs i Alliansen kan det inte råda något tvivel om.

Ett skäl till att det är så blir tydligt av andra kommentarer till den pågående processen, framför allt från vänsterhåll (lär här, här och här). Och det kan man ju förstå. Ett centerparti med stark förankring och tydlig roll i Alliansen innebär att vänsterns ökenvandring i svensk politik kommer att bli lång. Förhoppningsvis mycket lång.

Rader av ledarskribenter, politiska kommentatorer och bloggare från vänster när en dröm om att centern ska bryta med Alliansen, närma sig socialdemokratin och på det sättet bli länken tillbaka till ett maktinnehav, och en återtagen hegemoni över svensk politik. Det skulle is å fall med all säkerhet bli en hegemoni av samma karaktär som den vi känner igen från hela efterkrigstiden, med ett parti som i stort sett oavsett valresultat tillsätter regering och styr i stort som i smått.

Den tiden är förhoppningsvis förbi i svensk politik.

I grund och botten handlar detta om socialdemokratins syn på sig själva och sin roll i svensk politik. Den bygger på en självbild av Sverige som ett i grunden "socialdemokratiskt" land, där normen är att socialdemokratin har den politiska makten. Den kommer också till märkligt uttryck i TV-serien "hundra svenska år" som just nu repriseras i SvT. I denna norm ingår dels att se borgerliga politiker antingen som oppositionspolitiker, representerande en mindre del av väljarkåren, eller som en sorts komplement som socialdemokratin ibland tar till för att bredda litegrann och legitimera sin oerhört dominerande ställning.

Med den självbilden, och de uttrycken, är det inte så konstigt att så kallad "blockpolitik" (det vill säga att för socialdemokraterna självklara samarbetspatier vänder dem ryggen) är en förargelse. Det begränsar ju antalet partier som socialdemokraterna kan ställa sig på för att trygga som hegemoni över den politiska makten.

Därför följer socialdemokratin ledarvalet i centern med spänt intresse, och vi kommer att höra många socialdemokrater kommentera vikten av att centern vänder sig bort från Alliansen. Det säger dessa socialdemokrater givetvis inte av omsorg om centerpartiet eller dess väljare, utan av det rena och skära egenintresse som är en annan del av grunden för det socialdemokratiska maktinnehavet.

Samtidigt är hela detta resonemang givetvis också en signal och en tankeställare för oss andra i Alliansen, och inte minst oss moderater. Alliansen är som starkast när den består av oss alla fyra, och alla både delar ansvar och får del av resultatet.

Lösningar - och orsaker

Den ekonomiska krisen i Eurozonen tenderar att växa snarare än lägga sig. Även om en lösning för Grekland nu presenterats, är lösningen än så länge bara tillfällig. Nu befinner även sig Italien i blickpunkten. Trots semesterntider känns det angeläget att följa utvecklingen, för hotet är kanske närmare än vi tror.

I det läget vore det tacknämligt att någon gång se medierna redogöra för vad som egentligen är orsaken - och därmed en tydlig iindikation på vad som är lösningen.

Orsaken till problemen i Grekland, Irland och Italien är att dessa länder i olika avseenden har levt över sina tillgångar. Man har helt enkelt spenderat mer än man har att göra av med. I det långa loppet fungerar inte en sådan hållning vare sig för privatpersoner eller för stater: men konsekvenserna blir lite olika.

Om du som privatperson lever över dina tillgångar får du förr eller senare själv betala notan. När en stat lever över sina tillgångar är det dess medborgare som kollektivt får betala.Problemet är att de som då är mest beroende av staten och av det gemensamma också är de som får vara beredda att ta smällen. På den punkten är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en genväg. Det som på politiskt språk kallas för finanspolitiska åtstramningar fugerar just så.

Det är just därför det är så avgörande viktigt att hålla offentliga finanser i strama tyglar, även om det innebär att säga nej till kostsamma reformer som äventyrar ordningen i de offentliga finanserna.

Jag hoppas att du, käre läsare, har det i bakhuvudet nästa gång du hör en politiker lova mer utgifter ny nya köcka satsningar. I slutänden ska någon betala kalaset. Det är därför det nu råder kris i Grekland. Och det är därför vi i Sverige i alla fall för närvarande kan se relativt ljust på det ekonomiska läget.

För vår egen del, alltså. krisen kan mycket väl får konsekvenser även för oss, och då gäller det att ha en god beredskap.

Inget tekniskt fel på bussen - men på oppositionens argumentation

Trots ledighet - de senaste dagarna har ägnats åt slyröjning och allmänt fixande hemma på tomten - så får det bli några rader på bloggen, och det om en nyhet som visserligen inte handlar om det jag dagligen sysslar med men ändå känns nära nog.

Det handlar om den skenande bussen i Stockholm i våras, om någon minns den. Uppmärksamheten var stor då en buss inte stoppade som den skulle utan skenade och hamnade i folkvimlet på Södermalmstorg i Stockholm. Genast utbröt spekulationer om att bussen var behäftat med något tekniskt fel. Sedan låt inte nästa led i spekulationerna långt bort. Nämligen att det tekniska felet berodde på bristande underhåll. och att detta skulle bero på "privatiseringen" av - i detta fall - busstrafiken.

Nu var det bara det, att något tekniskt fel inte förelåg. Alltså kan felet - som inte fanns - i alla fall inte skyllas på det politiska beslutet att låta någon sköta drift och underhåll av bussar. Jag har dock inte den minsta förväntan om att de som av uppenbart ideologiska skäl drog igång spekulationskarusellen kommer att ta tillbaka sina felaktiga utsagos och be både bussentreprenören och alla andra om ursäkt.

Historein säger nämligen inte så mycket om driften av busstrafiken i Stockholm som den säger om nivån på debatten hos Alliansens politiska motståndare, i Stockholm såväl som på andra ställen.

Efter att äntligen ha insett att man (på många håll) faktiskt förlorat två val i rad haer den politiska oppositionen nu karskat till sig. Men inte genom att forma en genomtänkt och sammanhållen politik; det vore kanske ändå att begära för mycket. Däremot genom att i alla lägen, motiverat eller inte, i ganska svepande ordalag skylla på Alliansen och dess politik. Att den skenande bussen nu förefaller sakna allt samband med politiska beslut bekommer inte dessa debattörer. Allt, precis allt, är Alliansens fel.

Nå, mot detta aningen märkliga förhållningssätt finns egentligen bara ett motvapen, och det är att fortsatt ta ansvar. Vi i Alliansen tänker fortsätta att arbeta för en välfärd som fungerar bättre, fortsätta att ta ansvar för den offentliga ekonomin, fortsätta att se till att jobben blir fler och fortsätta att modernisera Sverige. det behöbs som motkraft till de aktörer som ser ideologiska skäl för att påstå att det var bättre förr.

Framgångsfaktorer

Vårens och försommarens arbete avrundades i torsdags med ett kort besök hos Folktandvården i Knivsta. En snabb kopp kaffe med de som jobbar där och en stunds samtal med chefen Carl-Henrik Annerfors blev innehållet i en givande halvtimme. Men det gav också anledning till funderingar.

Politik är till sn natur problemorienterad. Vi som har politiska förtroendeuppdrag fokuserar i regel mer på det som inte fungerar än på den helt dominerande huvuddel av det vi ansvarar för som faktiskt rullar på ganska bra. Folktandvårdem, och inte bara kliniken i Knivsta, hör till dessa verksamheter. Ekonomin är i god ordning, patienterna är nöjda, personalen trivs och det mesta rullar på. Precis som det ska vara.

Det känns till och med lite kymigt att behöva konstatera att så mycket kraft går till att hantera och lösa problem och att arbeta med utmaningar och svårigheter. Orsaken är givetvis att det som inte fungerar måste åtgärdas - och det kommer alltid att finnas saker som kräver politiska åtgärder. Men det leder också till att massor av duktiga, strävsamma, lojala och ytterst kompetenta medarbetare i landstinget inte får det uppmärksamhet och den uppskattning de förtjänar.

Vad är det då som gör att vissa verksamheter fungerar bättre än andra? Tja, den som det visste exakt och i förväg skulle givetvis vara lycklig. Det som ändå går att konstatera är att pengar (eller resurser som det brukar heta) sällan eller aldrig är lösningen. Snarare är det så att verksamhet som fungerar väl också har en tendens att vara tämligen kostnadseffektiv. Det brukar nämligen råda ordning och reda, också i ekonomin, i offentlig verksamhet som fungerar som den ska.

Därför är denna blogg tillägnad alla dem - inge nämnd och ingen glömd - som dagligen arbetar i någon av alla de verksamheter i landstingets regi som helt enkelt rullar på och fungerar som de ska. Det ska kanske tilläggas att det dessutom är de allra allra flesta. Jag hoppas att alla ni får en härlig sommar med mycket vila och avkoppling, sol och bad samt en eller annan dag i hängmattan. För det är ni värda.

En politik som fungerar

TV4-Nyheternas lokala världsreporter Janne Nordling gör i sin blogg en intressant och insiktsfull analys av den politiska situationen i landstinget. Nordling har, bland annat med ledning av oppositionens agerande i landstingsfullmäktige, noterat hur oppositionen ser på sig själva och sin situation. Och jag kan bekräfta och komplettera.

Det är nämligen synd om oppositionen. Jättesynd är det om dom. Egentligen borde det nämligen vara de som styr landstinget, och att Alliansen nu gör det, och till råga på allt blev omvalda i valet i höstas, måste enligt oppositionen vara någon sorts fel.

Den inställningen präglar nu ganska mycket av dem som oppositionen gör. Någon egen politik orkar man nämligen inte forma; i stället ägnas all kraft och möta åt att beklaga sig över att...tadaa...Alliansen faktiskt genomför den politik som man gick till val på - och vann väljarnas förtroende med.

Men inte nog med det. Den av Alliansen förda politiken har dessutom den otroligt dåliga (för oppositionen) egenskapen att den faktiskt fungerar. Fast, som de inte så väldigt bra förlorare oppositionen är, så är orsaken till framgångarna inom exempelvis forskning eller vårdkvalitet inte alls Alliansens politik utan någonting helt annat. Oklart vad, dock. Just detta sades faktiskt rakt ut vid måndagens fullmäktigesammanträde. När en talare från Alliansen pekade på ett antal framgångsfaktorer för Akademiska sjukhuset så begärde en företrädare för oppositionen replik, gick upp i talarstolen och yttrade "ja, det är i alla fall inte er förtjänst".

Jobbigt? Nej, inte särskilt. Jag kan nämligen också rapportera (från en korridor i landstingshuset där vi landstingsråd från Alliansen sitter tillsammans) att stämningen i den politiska majoriteten är mycket god. Vi trivs bra tillsammans, löser både politiska och andra problem och har sist men inte minst många idéer kvar att förverkliga. När vi nu går till sommarvila gör vi det i den ganska glada förvissningen att den politik vi för faktiskt fungerar mycket väl. Och en ödmjuk aning om att den politik vi för kanske kan vara en del av orsaken till att det faktiskt går bra för Uppsala län.

Något erkännande från oppositionen för att Akademiska sjukhuset rott hem sjukvårdsuppdrag och avtal, nya framgångar inom forskningen och nöjda patienter räknar vi inte med. Det är liksom inte deras uppgift att berömma den politiska majoriteten, och det är heller inget vi strävar efter. Vi strävar efter att ge medborgarna bättre vård och kollektivtrafik, med bevarat god ekonomi i landstinget och bra kvalitet på en verksamhet som bedrivs i landstinget. Om man arbetar med den attityden så brukar det gå ganska bra. Man blir till exempelm omvald - som vi i Alliansen blev i höstas.

Om man däremot surar, ägnar sig åt att vara grinig för att man inte får sitta vid makten och missnöjd med att politiken inte får genomslag - tja, då hamnar man i den situation som janne Nordling beskriver.

Det är kul att föra en politik som fungerar. Och det blir faktiskt inte sämre av att de som har till en del av sin uppgift att recensera den politik vi för (oppositionen alltså) blir så uppenbart frustrerade just över att politiken fungerar. Det är ett ganska hyggligt avstamp inför några veckors sommarledighet.

PS; Janne Nordling: ja, det är riktigt att vi i Alliansen tycker att vi har makten till låns. Av väljarna, för att vara exakt. men vi förklarade oss vara beredda att lämna tillbaka den i höstas om de inte tyckte att vi hade skött oss. Det visade sig dock att vi fick behålla den. I alla fall den här gången. 2014 är det dags att bli prövad igen. Det ser jag fram emot... DS

Men vad är det de vill?

Ungefär halvvägs in i landstingsfullmäktiges budgetdebatt känner jag ett behov av att skriva några rader om den debatt som nu pågår. Den har bestått av två typer av inlägg. Vi i Alliansen har bit för bit presenterat den politik vi vill föra - en politik som för övrigt visat sig fungera när vi genomför den i praktisk handlng. Våra politiska motståndare i de fyra oppositionspartierna ägnar sig mindre åt att presentera en egen politik, och i stället mest åt att kritisera vår.

I grund och botten är detta ett demokratiskt problem. Inte att oppositionen kritiserar majoriteten, men att vänsterpartierna inte redovisar sin politik för väljarna. Vi får helt enkelt väldigt lite besked om vad de vill, och vilka konsekvenser det skulle få för väljarna.

Det reser naturligtvis många frågor, och vissa av dem blir till och med en följd av deras frågor till oss. Egentligen vill jag ha inställningen att oppositionen kan lika mycket och förstår lika väl som vi hur vården fungerar och vilka konsekvenser olika beslut får. Men jag blir aningen osäker när oppositionen agerar. De talar till exempel om "sammanhållna vårdkedjor" som argument emot större mångdfald och fler alternativ - och tycks inte ägna en tanke åt att dagens samverkan mellan lärosäten, landsting, sjukhus och andra aktörer runtomkring den komplexa verksamhet som forskning och universitetssjukvård handlar om.

Ett exempel är den kraniofacialkirurgi som vi i vårt landsting fått förtroendet att bedriva som rikssjukvård. Om den skulle bedrivas som oppositionen beskriver, så skulle den mycket snabbt falla samman. Arbetet med kraniofacialkirurgin är nämligen beroende inte bara av vad som händer inom Akademiska sjukhuset utan bokstavligen av utvecklingen runt om i hela världen. Att försöka låsa in kunskaper, kompetens eller patienter skulle få förödande konsekvenser för många berörda.

Samma sak gäller Skandionkliniken. Dess arbetssätt kallas för distribuerad kompetens, och bygger på en samverkan mellan olika vårdgivare. Utan denna samverkan kommer inte en enda patient till Skandionkliniken.

Man pratar också om hur forskningen utarmas om vård bedrivs av privata vårdgivare - uppenbarligen utan att ha en aning om vilken klinisk forskning som faktiskt bedrivs på exempelvis Elisabethsjukhuset.

Det är trist när fördomar tillåts prägla påståenden om politik, och ännu tristare när bristen på kunskap och insikt tillåts forma argumenten i debatten.

S, SD, MP och V - ett regeringsalternativ?

Jag noterar att Aftonbladets Karin Pettersson tycker att statsministern "är som en gnällig treåring" i en ledarkrönika. Läs gärna här.

Själv tycker jag att socialdemokraterna är just som gnälliga treåringar. Dumma dumma moderaterna som ska hålla på och bestämma tillsammans med sina kompisar i Alliansen. Har dom inte fattat att Sverige måste styras av socialdemokrater, oavsett hur väljarna röstar?

Sverige har en regering, och den är utsedd i enlighet med gällande grundlagar. Den består av företrädare för de fyra partierna i Alliansen, och de har att genomföra den politik som uttrycks i regeringsförklaringen.

Detta gillar inte socialdemokraterna, och därför vill man helst näpsa den "moderatledda" regeringen. Men socialdemokraterna talar gärna tyst om det som i så fall gäller, nämligen att regeringens förslag bara faller om (S) får med sig hela den samlade oppositionen, det vill säga Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Regeringen regerar, och så länge oppositionen inte är samlad så kan regeringen lugnt regera vidare. Socialdemokraternas har två problem. Det ena är att man inte gillar att inte regera. Det andra är att man vet att man skulle kunna bilda en majoritetsregering - genom samla den nuvarande oppositionen, bestående av de fyra nämnda partierna. Därför skriver man sådan som Karin Pettersson skrivit i krönikan.

På måndag samlas landstingsfullmäktige för att besluta om en preliminär plan och budget för de närmaste tre åren. Inriktningen på det dokument som vi från Alliansen lägger fram är offensivt och framtidsinriktat. Samtidigt hålls landstingets ekonomi i fortsatt strama tyglar för att klara av de många och stora utmaningar som väntar.

Du som noga följer verksamheten i vårt landsting har säkert kunnat notera att vi just nu genomför stora satsningar. En ny brännskadeintensivvårdsklinik har just invigts, och en ny biobank likaså. Psykiatrins Hus växer fram strax bakom den gamla sjukhusbyggnaden (du kan läsa mer om det här). Skandionkliniken, nordens första centrum för avancerad strålbehandling av cancertumörer, börjar nu byggas på andra sidan Dag Hammarskiölds Väg. Ombyggnad av 70- och 85-husen projekteras. Ett Ronald McDonald-hus är beslutat och kommer att börja byggas när finansieringen är klar. Parallellt med de satsningar landstinget gör, sker satsningar även inom Uppsala universitet och inte minst SLU.

Dessa satsningar är nödvändiga om Akademiska sjukhuset ska fortsätta att vara ett av landets ledande universitetssjukhus, och det förtjänar att påminnas att de kan göras därför att landstingets ekonomi är i god ordning. Det har den blivit under de senaste fem årens ansvarsfulla ledning av vårt landsting. Tidigade led landstinget under många år av en skral ekonomi som helt enkelt inte klarade alla de satsningar som egentligen skulle ha behövts redan då.

Framtidssatsningarna behöver fortsätta. Akademiska sjukhuset ska även i framtiden vara ett av Sveriges ledande universitetssjukhus, och den bästa garanten för det är ett stabilt och långsiktigt politiskt ansvarstagande. Alliansen har under de senaste fem åren visat förmågan att svara för detta.

En stolthet för landstinget

Jag har idag haft nöjet att delta i sammanträde med Rikssjukvårdsnämndens sammanträde. Just idag var nöjet kanske större än vanligt, eftersom nämnden gav tillstånd till landstinget i Uppsala län genom Akademiska sjukhuset att bedriva rikssjukvård inom kraniofacial kirurgi. Det handlar främst om barn med mycket svåra missbildningar i kraniet, som med avancerad kirurgi får möjlighet till ett normalt liv.

Beslutet är på många sätt en kvalitetsstämpel för Akademiska sjukhuset, och för mig är det en viktig markering. Det gör det nämligen tydligt att sjukhuset står sig starkt som en viktig del av den nationella sjukvården. Både den kliniska verksamhet som bedrivs på sjukhuset och den forskning som bedrivs i samverkan med Uppsala universitet klarar sig mycket bra i nationell konkurrens.

Det är ett viktigt besked, som givetvis tecknar en annan bild än den som ibland skymtar fram i den politiska debatten. Efter snart fem år med Alliansen i ledning för vårt landsting är Akademiska sjukhuset knappast mer "hotat" än tidigare - snarare tvärtom. Sjukhuset och dess verksamhet får många uttryck för uppskattning för den verksamhet som bedrivs, och det känns naturligtvis tråkigt att andra politiskt förtroendevalda än vi i Alliansen inte deltar i att formulera denna positiva bild av sjukhuset.

Under det senaste året har Akademiska nämligen förvandlats till något det inte tidigare varit, nämligen ett slagträ i den politiska debatten i landstinget. Det betyder inte att alla partier behöver ha samma syn på sjukhusets framtid, men det är beklagligt att företrädare för den politiska oppositionen gärna slänger ur sig obelagda påståenden om sjukhusets framtid, konkurrenskraft eller ställning i svensk sjukvård. Nu kan det således sägas en gång för alla: Akademiska sjukhusets ställning i svensk sjukvård är stark, och det farligaste hotet för ögonblicket är de negativa bilder som sprids.

Jag rör mig mycket utanför Uppsala, och jag talar alltid väl om Akademiska sjukhuset och dess möjligheter. I den lokala debatten ägnar jag mig alltid åt att beskriva sjukhuset i sakligt positiva termer. Jag skulle hoppas att fler, inom och utanför sjukhuset, kunde vara lika aktiva i att försvara sjukhusets rykte. Akademiska sjukhuset är nämligen en stolthet för vårt landsting - och det tänkerjag fotsätta att berätta!

Särskild debatt om vaddå???

Den rödgröna oppositionen i landstinget skördar nya lagrar på sitt specialområde, nämligen allt som handlar om annat än att förbättra och utveckla vården. Nu vill man ha en "särskild debatt" om vårdvalet. Då finns det skäl att stillsamt påpeka att det bara är fyra arbetadagar kvar till en av årets största debatter i landstingsfullmäktige, den om landstingets framtida inriktning i form av preliminär plan och budget för de kommande åren.

Något bättre tillfälle för att diskutera en viktig principiell fråga som vårdvalet är självfallet svår att hitta, men för oppositionen är det viktigaste tydligen inte innehållet i debatten - utan formerna. Och med tanke på att det är en splittrad opposition som inte ens har samma uppfattning i den aktuella sakfrågan (tre olika reservationer lades när frågan i går dryftades i hälso- och sjukvårdsstyrelsen) får man kanske förstå att de fokuserar på det de är eniga om, nämligen debattformer och andra formaliafrågor.

Från Alliansen är vi eniga om mycket, till exempel om att vi gärna diskuterar vårdvalet med våra politiska motståndare. Tillfällen saknas inte, och det närmaste infinner sig som sagt på måndag. I det förslag till preliminär plan och budget som landstingsstyrelsen lägger fram finns nämligen två hela stycken (sidan 14 och sidan 26) om just vårdval i specialistvården. Mot den bakgrunden är påståendet att vi skulle "smyga igenom" vårdvalet ganska märkligt.

Men vi har hört det förr, till exempel när vi för tre år sedan införde vårdval i primärvården. Även då skulle den egna verksamheten raseras, enligt oppositionen, och vi anklagades även då för att "smyga igenom" beslut som hade passerat alla formella steg som tänkas kan. Detta vårdval, som man då obstruerade emot så att extra landstingsfullmäktige behövde kallas in, har man nu inga som helst invändningar emot.

Det är därför oppositionens framfart i landstingspolitiken bygger på obstruktion och formfrågor snarare än på ett genomtänkt och väl formulerat politiskt alternativ. Bristen på idéer är påtaglig, och samsynen mellan de tre rödgröna partierna verkar inskränka sig till att skriva meningslösa framställningar om att debattera frågor som redan står på dagordningen.

Åsså plötsligt är de för...

För en vecka sedan kunde du som lyssnar till Radio Uppland höra socialdemokraten Börje Wennberg ta kraftfullt avstånd från vårdval i specialistvården. Det var ingen hejd på allt det elände som skulle drabba vården om vårdvalet infördes.

Idag, en vecka senare, röstade (S) i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen för ett av de vårdval som föreslogs. De dramatiska effekterna är kanske trots allt inte så dramatiska i alla fall.

Samma motstånd mötte införandet av vårdval i primärvården för några år sedan, men även här har motståndet tystnat. Det är lite oklart när (S) slutade vara emot vårdval, men det måste vara någon mellan november i fjol och nu i maj.

Så ser den socialdemokratiska vårdpolitiken ut på område efter område. Man säger sig gärna vara emot och kritiserar de reformer vi i Alliansen genomför - tills det visar sig att de fungerar. Vilket de påfallande ofta gör...

Nu väntar vi bara på nästa steg, nämligen när socialdemokraterna börjar påstå att vårdvalet egentligen är deras idé.

Att tvingas välja

"Den största friheten är ändå att inte behöva välja." Så skriver ett av partierna i oppositionen, Vänsterpartiet, i sitt alternativ till preliminär plan och budget för landstinget. Vänsterpartiet är som bekant ett parti med kända rötter, men också ett parti som för mindre än ett år sedan utgjorde ett regeringsalternativ tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Vi ser samtidigt också en oroande trend när det gäller ungdomars syn på demokrati. Även där finns tendenser till att vilja "slippa välja". Men att göra val, att aktivt ta ställning, är inte bara en möjlighet i en reformerad välfärd. Många gånger är ställningstagandet en medborgerlig plikt och en del av demokratin.

Vårt reformarbete i välfärden handlar om att ge medborgarna myndighet att fatta beslut. För oss i Alliansen är det självklart att man ska kunna välja sin vårdgivare - det borde vara lika självklart som att kunna välja mellan politiska partier. och precis som i politiken kanske inte de olika valen passar in exakt på vad det är man önskar, men möjligheten att välja, och att välja bort, ska självklart finnas där.

Väljarna valde Alliansen i 2010 års landstingsval. jag är stolt över att vi fick förtroendet. Men när jag läser Vänsterpartiets alternativa budgetförslatg så är jag dessutom glad att väljarna fick chansen, både att välja och att välja bort. För mig är inte den största friheten att inte behöva välja. För mig handlar frihet om att kunna välja.

Till försvar för demokratin, del II

"Det skulle inte bli så här" säger en gråtande polisman som citeras i Göran Erikssons krönika i Svenska Dagbladet apropå Göteborgskravallerna.

Jo, det skulle det. Det skulle bli precis så som det blev.

Utsagan glömmer nämligen att det fanns politiska krafter som ville använda våld för att ge uttryck för sina minst sagt grumliga politiska åsikter.

Att bekämpa dessa våldsförhärligare är en av demokratins viktigaste uppgifter. Det är bland annat därför som en demokratisk rättstat i vissa fall inte bara har rätt att bruka ett visst våld mot sina egna medborgare; den har rent av monopol på att göra just det.

Kvar finns sedan två problem till. Det ena är de krafter i politiken som inte drar sig för att förringa användningen av politiskt våld. Det andra är de som till och med förenar sig med dem.

Till försvar för demokratin

På min bokhylla på jobbet har jag en gatsten liggande. Jag får ibland frågan varför den ligger där, och då brukar jag svara att den finns som en påminnelse om varför jag egentligen är politiskt aktiv. För det politiska engegemanget utgår, i alla fall för mig, givetvis inte från en obändig vilja att utöva politisk styrning över sjukvård eller kollektivtrafik.

Gatstenen firar dessutom tioårsjubileum som prydnadsföremål på arbetsplatsen. För tio år sedan genomgivk vårt land nämligen ovanligt grova exempel på vad det är i rättstaten, demokratin och politiken som är värt att försvara och kämpa för. Om detta kan vi nu, i samband med tioårsminnet av Göteborgskravallerna läsa i diverse media.

Exakt vad som hände kommer vi troligen aldrig att riktigt få veta. Dels var händelseförloppet milt talat förvirrat, men framför allt skiljer sig uppfattningen om orsaken till det som hände så markant mellan olika sagespersoner att det sannolikt är helt omöjligt att ur olika utsagor mana fram en objektiv skildring.

Men det finns ändå några så kallade faktiska omständigheter så här i efterhand.

En av dem är att 170 poliser enligt uppgifter i media har undergått en rättslig prövning. Ingen av dem har, fortfarande enligt uppgift, fällts. I en rättstat (jag hävdar att vi lever i en sådan - mer om detta strax) brukar det innebära att man är oskyldig, det vill säga man har prövats och friats för det man läggs till last för.

En annan uppgift, klippt direkt från Svenska Dagbladet som tagit uppgiften från radioprogrammet Kaliber, är att tredjedel av dem som dömdes i samband med Göteborgskravallerna har dömts för brott igen de senaste fem åren. Våldsamt motstånd, misshandel, brott mot knivlagen och narkotikabrott är de vanligaste brotten.

Det är nu på sin plats att för tydlighets skull påpeka att jag ingalunda påstår att just "vänsteraktivister" skulle vara definitionsmässigt kriminella. Däöremot är en anna sak uppenbar, och det är att synen på rättstaten skiljer sig ganska markant mellan olika delar av det politiska spektrat. I vissa kretsar (exakt vilka åsikter de har är något mindre viktigt) uppfattas det som legitimt att bryta mot lagar som man inte gillar, till och med om detta innefattar våldsbrott riktade mot enskilda personer. Att det inte sällan finns kopplingar mellan dylika rörelser och mer uppenbart våldsinriktade politiska rörelser i utlandet, till exempel FARC-gerillan i Colombia, gör inte saken bättre. Försök att rättfärdiga stöd till terrorrörelser med att göra jämförelser med exempelvis motståndsrörelsen mot nazisternas ockupationer eller Nelson Mandela är bara pinsamma.

Sverige är en demokratisk rättstat. Vi har allmänna val, oberoende domstolar, en dokumenterad rättsprocess och alla de fri- och rättigheter som tillkommer en demokratisk rättstat.

Mot denna rättstat finns ett motstånd, från människor som anser att det är legitimt att missbruka dessa givna fri- och rättigheter. Bland metoderna för att manifestera detta finns kast med gatsten, men också andra bruk av vapen och våld både mot samhällsinstitutioner och mot enskilda.

De som hotar rättstaten hotar också demokratins grundval och därmed också alla de fri-och rättigheter som händer samman med ett fritt och demokratiskt samhälle. Därför är det viktigt att ha en gatsten i bokhyllan för att varje dag bli påmind om att hoten mot det fria och öppna samhället hela tiden är påtagliga och närvarande. Och att det värsta som kan hända oss som har politiska förtroendeuppdrag inte är att vi kan bli bortröstade när vi förlorar ett val. Det är att vi förlorar möjligheten att ställa upp i allmänna val.

Professionellt ledarskap

Idag skriver UNT (artikeln finns i skrivande stund inte på webben) bland annat om de förändringar landstinget nu gör för att effektivisera olika servicefunktioner. Ansvaret för dettsa ligger på den nya styrelse, produktionsstyrelsen, som inrättades vid årsskiftet. men för landsitnget som helhet kan sägas att det naturligtvis är viktigt att allt vi gör ska göras med professionalitet och hög kostnadseffektivitet.

Ett sätt att göra saker professionellt är att i alla lägen sträva efter att ha rätt person på rätt plats. För att åstadkomma det kan det ofta vara klokt att söka efter ny kompetens; att helt enkelt leta efter personer med god förmåga att utveckla landstingets verksamhet genom att komma utifrån, från andra verksamhetsområden och branscher, med den erfarenhet som det innebär.

Att "aldrig ha jobbat i landstinget" är således kanske inte alltid ett hinter för att kunna göra ett bra jobb utan kan mycket väl vara en merit. Inte minst i vårt landsting är det viktigt att nya kunskaper och erfarenheter kan bidra till den ständiga utveckling som är nödvändig om vi ska kunna befinna oss i framkant. Vi behöver snarare fler chefer med goda erfarenheter från andra sektorer än landstinget och vården för att kunna ge en så effektiv och professionell service som möjligt till våra uppdragsgivare: medborgarna.

Samtidigt kan landstinget helt enkelt inte vara bra på allting. I grunden är det samma sak som jag skrev om vårdvalet i föregående bloggpost; det är bättre att vi är bra på det vi verkligen ska göra och koncentrerar oss på det än att försöka göra precis allting och riskera att vara mindre bra på vissa saker.

I hög grad är detta en fråga om professionellt ledarskap. Landstinget behöver kompetenta och dugliga chefer i alla positioner och på alla nivåer - och här finns et klar möjlighet till förbättring. Av just det skälet pågår ett chefutvecklingsprogram, men mycket återstår att göra.

Ytterst ligger ansvaret för detta på oss förtroendevalda politiker som fattar de inriktningsbeslut som chefer och tjänstemän sedan har att verkställa. Men de politiska besluten är inte styrande bara för "politiken" utan för de närmast berörda tjänstemännen. De politiska beslut som fattas gäller för alla i landstingets organisation. Det står var och en fritt att ha synpunkter på fattade politiska beslut och att ge uttryck för sina synpunkter. men det är också vars och ens ansvar att arbeta i enlighet med de förutsättningar som de politiska besluten innebär. Yttrandefriheten, liksom ansvaret för att arbeta i enlighet med politiska riktlinjer, ingår båda i den demokratiska process som ytterst är styrande för landstingets verksamhet.

Vårdval är bra för patienterna och för vården

Det blåser nyttiga vindar av förändring genom vården. Sedan vårdvalet infördes i primärvården har tillgängligheten förbättrats dramatiskt utan att kostnaderna ökat. Vårdvalet har visat sig vara bra för patienterna men också lett till att kvalitén i verksamheten blivit bättre. den kritik som riktades mot vårdvalet i primärvården vid införandet har helt och hållet kommit på skam. Vartenda ett av de påståenden som då fördes fram kan faktiskt avfärdas helt. Extra intressant är att flera av de partier i oppositionen som då riktade kritik mot införandet nu helt har tystnat i sin kritik. Förmodligen har de helt enkelt insett att det närmar sig politiskt självmord att vara skeptisk mot en så framgångsrik reform.

Det hindrar dock inte från att göra nya försök att sätta stopp för utvecklingen. Nu riktas kritiken mot nästa steg i förnyelsen av vården, nämligen att möjlgheter öppnas för vårdval även i den specialiserade öppenvården. På måndag fullföljer hälso- och sjukvårdsstyrelsen tidigare beslut i landstingsfullmäktige genom att ta fram de första områdena som ska prövas för en större valfrihet och ökad mångfald.

Vårdvalet är bra för patienterna. Det ger större möjlighet att välja, och att välja bort, vem som ska ge den vård man behöver. Det ger dessutom tryggheten att veta att det är det egna valet som avgör; man är inte i händerna på läkaren utan kan aktivt vara en del beslut om den egna vården. men inte nog med det. Vårvalet är bra även för vården, och för de vårdgivare som vårdvalet omfattar.

Vårdvalet skärper nämligen kraven på kvalitet och innehåll i vården. den vårdgivare som slarvar med kvalitén kommer snabbt och obönhörligt att bli avslöjad i kvalitetsmätningar - och ingen patient kommer att vilja välja vård som inte håller en godtagbar kvalitet. Det kommer att gynna skickliga och kunniga vårdgivare som sätter kvaliteten i främsta rummet. Att mot den bakgrunden påstå att vårdvalet skulle hota ett av landets främsta universitetssjukhus är givetvis trams - eller möjligen ett uttryck för bristande förtroende för Akademiska sjukhuset och dess förmåga att attrahera patienter.

Sist men inte minst är vårdvalet dessutom en möjlighet för Akademiska att fokusera på det som är sjukhusets viktigaste uppdrag. Akademiska sjukhuset är idag ett av landets största länssjukhus, som servar ett av landets största och snabbast växande län. Samtidigt är Akademiska ett forsknings- och undervisningssjukhus där plats måste finnas även för specialiserad vård. Det utrymmet påverkas naturligtvis positivt av att viss vård som med fördel kan utföras utanför sjukhuset sköts någon annan stans.

Det är tråkigt när ideologiska låsningar tillåts stå i vägen för ett konstruktivt samarbete i landstingspolitiken. Men det får inte stå i vägen för en för patienterna och länets invånare gynnsam utveckling av den verksamhet landstinget bedriver.

Granskning ställer stora krav på media

Det är mycket om kungen i media just nu. Så mycket så att det finns goda skäl att fundera över inte bara innehållet i skriverierna utan också över vad som finns bakom dem.

Låt mig först konstatera att kungen, som alla offentliga personer, får räkna med att granskas av media. Men det innebär också ett stort ansvar för granskande medier. Att granska innebär att ställa frågor - men det måste också innebära att kritiskt granska de utsagor som man grundar sina utsagor på.

I Aftonbladets granskning av kungens förehavanden finns en aningen underlig artikel om kungens dementier som handlar om just detta. Anklagelserna mot kungen redovisas, liksom kungens egna tillbakavisanden. Därefter presenteras "bevis" för att dessa dementier skulle vara falska, men bevisen är minst sagt tunna. I en rättegång skulle de malas till småsmulor av vilken försvarsadvokat som helst.

Problemet i detta fall är att kungen knappast har någon möjlighet att försvara sig. Inte när journalister håller påståenden om kungen för sanna utan att göra samma granskning av dessa påståenden som av kungens. Vilken tilltro har till exempel den dörrvakt vid en nattklubb i Bratislava som säger sig vara "helt säker" på att kungen besökt deras arbetsplats? Är den högre, lika hög eller lägre än kungens och hans medarbetares? Det är upp till var och en som följer turerna i media att fundera över.

Följden av detta blir att kraven på journalister att svara upp mot höga krav på integritet och kritisk granskning blir mycket höga. Och det är inte bara kungar, företagsledare, politiker och andra offentliga personer som måste granskas. Samma krav på granskning måste ställas på dem som gör mer eller mindre obelagda påståenden. Annars är det inte de offentliga personernas heder och tilltro som hamnar i skottgluggen, utan journalisternas. Och det vore verkligen inte bra för demokratin.

Dunderhonong åt folket

Som du, käre läsare, säkert har noterat har det blåst upp en strid om seriefiguren Bamse, världens starkaste och snällaste björn. Bamse har nämligen blivit utlånad till Migrationsverket för att för barn beskriva asylprocessen med alla dess delar. Och det gillas inte av medievänstern.

Till saken hör dock att sonen till Bamses upphovsman och den som äger rättigheterna att uttolka Bamses göranden och låtanden, Ola Andréasson, inte bara är den som ytterst står bakom att Bamses figurerar i sammanhanget. Han är dessutom klok nog att försvara sitt beslut.

Därmed står medievänstern ganska avslöjade, och det i två avseenden.

För det första blir det uppenbart att det man anklagar Migrationsverket för, nämligen att använda Bamse för sina egna syften, är exakt det som medievänstern nu avslöjats med att ägna sig åt. Man vill hävda rätten att uttolka vad Bamse står för, även om det strider mot den uppfattning som Bamse rättligen har (enligt den som rimligen vet det, nämligen den som har upphovsrätten.

Dessutom är det på plats att försynt påminna vänstern om en annan sak. Det är definitivt inte Migrationsverket år 2011 som är det första statliga verk som ägnar sig åt opinionsbildning. Det har genom åren varit en rätt så vanlig företeelse, under många år av vänsterstyre i vårt land. Derm migrationspolitik som Bamse står för är - vare sig den är höger eller vänster - beslutad i demokratisk ordning.

Nå, möjligen är det så att vänsterns upprörda inställning i frågan beror på något helt annat och mycket mer begripligt. Vänsterns starka tilltro till sagor och sagofigurer är ju inget nytt, även om det ny tar en lite annorlunda skepnad. Och det är ju ändå mera oförargligt att ty sig till Bamse än till Marx eller massmördare som lenin och Stalin.

Klara besked om mammografin

Upphandlingen av mammografin har lett till att köerna har kapats, så att länets alla kvinnor kallas enligt plan. Så skriver ordförande Anna-Kain Klomp och vice ordförande Robin Kronvall i dagens UNT. Uppgifterna är inte nya, utan har bland annat diskuterats i landstingsfullmäktige. men den politiska oppositionen ser ett intresse i att misstänkliggöra externa vårdgivare och påstår gärna utan belägg att vården blir sämre av fler vårdgivare.

Jag har skrivit det tidigare: vi har inget emot vare sig tuff granskning eller tydliga politiska alternativ. Men det är tråkigt att rena osanningar används i den politiska debatten. Och det är dessutom tråkigt när dessa osanningar utan närmare granskning presenteras som om de vore fakta.

Det finns mer att göra för att förbättra inte bara mammografin utan också annan verksamhet i vårt landsting. Ett led för att åstadkomma förbättringar är att göra som med mammografin: använda externa vårdgivare som bidrar till att avlasta den verksamhet landstinget självt bedriver. Avesina är ett bra exempel: om vi inte haft dem för att göra den grundläggande undersökningen så hade mycket fler kvinnor fått vänta mycket längre på undersökning. Vad det fått för konsekvenser kan var och en själv bedöma.

Vi löser det också!

"Vår roll är att ta upp problem". Så beskriver Radio Upplands reporter Mårten Nilsson om hur radion - och för den delen alla medier - väljer att skildra landstinget, sjukvården och kollektivtrafiken. och det är inget konstigt med det. men till ivern att "ta upp problem" kunde möjligen läggas ansvaret för att följa upp hur det går med de problem som skildras.

Att medierna likt annan verksamhet har begränsade resurser får vi alla ha respekt för. Men skildrandet av offentlig verksamhet bör också ta fasta på en annan sak som Nilsson säger i intervjun, nämligen att det handlar om skattefinansierad verksamhet, och att det är viktigt att den fungerar bra. Saken är nämligen den, att det vi politiker hela tiden ägnar oss åt är att lösa de problem som hela tiden finns och som i ständigt ny skepånad dyker upp på våra bord.

Mårten Nilsson ger ett gott exempel på hur vi brukar hantera detta. I intervjun säger han att "en del år tillbaka var det vårdcentralernsa som hade de stora problemen i länet, med långa väntetider och sådant, och då var det mycket uppmärksamhet kring det. Sedan dess har förhållandena förbättrats".

Så är det. Vi såg problemen i primärvården, analyserade dem och genomförde ett antal åtgärder - som har lett till att vår primärvård idag fungerar mycket bättre. För något år sedan stod lasarettet i Enköping i fokus - och nu är det Akademiska sjukhuset och kollektivtrafiken. Det är således inget konstigt med det; politikens uppgift är att ta tag i problem och lösa dem oavsett hur de uppmärksammas i media. Om det sedan är ett intresse eller inte för media att beskriva när den efter politiska insatser "fungerar bra" (Nilssons ord) är medias sak att avgöra. Vi kan bara konstatera att vården steg för steg fungerar bättre men att det finns massor - ja, massor - kvar att göra. och därmed massor mer att rapportera för media.

Men vi kommer att lösa de problem som är på tapeten även nu. Vi har ju gjort det förr, och kommer att göra det igen. Både om problemen och lösningarna kan du läsa här på min blogg. Problemen utan lösningar kan du följa i Radio Uppland.

Framsteg ger en bättre värld

Idag ska jag inte blogga om vare sig vårt eget landsting eller om omvalet i Västra Götaland och örebro. I stället blir det några rader om ett intressant reportage i UNT från Ramsjö gård i Björklinge.

Reportaget handlar om alternativa odlingsmetoder och grödor, och om sådant är i grunden inget att säga annat än att det är roligt när markägare och bönder provar annat än det vanliga. men i artikeln sprids en farlig myt, nämligen att modifierade grödor skulle "slå mot fattiga bönder". I själva verket kan vi idag mätta fler munnar än någonsin bland annat tack vare just växtförädling. Till saken hör också att naturen så att säga modifierat sig själv allt sedan bgynnelsen.

Framsteg och nytänkande är helt nödvändiga förutsättningar för en bättre värld, och mycket har hänt under sekel som gått. utan dessa framsteg skulle vi ha levat kvar på forntidsnivå med allt vad det ininebär för allt från mat och husrum till möjligheten att bota och lindra sjukdomar.

Därför är det farligt att myten om växtförädling, läkemedelsutveckling óch allmän framstegstro skulle vara ett hot mot samhällsutvecklingen. Snarare ska vi ta hand om de goda framsteg som görs och se till att de verkligen får en möjlighet att göra nytta för mänsklighetens bästa. Att det sedan är spännand enär man också vågar pröva gamla grödor och odlingsmetoder är en annan sak.

Steg för steg mot ett bättre samhälle

Jag blir en aning fascinerad av människor som betraktar helt nya reformer som en "flopp" innan de ens blivit fullt ut genomförda. De viktiga samhällsförändrignar som Alliansen inledde under förra mandatperioden tar tid att sjösätta - och det tar sin tid innan de får genomslag. Ett sådant exempel är den nya boendeformen ägarlägenheter, som det än så länge bara byggts ett fåtal av.

Men är det så konstigt? Möjligheten infördes för två år sedan, och planeringstiden för nya bostadsområden är längre än så. Samma sak gäller exempelvis avregleringen av Bilprovningen. Var det verkligen någon som trodde att det skulle stå färdiga anläggningar på plats samma dag som möjligheten kom till stånd?

Samhällsförändringar tar tid, men det är sannerligen hög tid att de påbörjas och verkligen får en chans att komma till stånd. Vi har en hel del strukturella problem att ta ta i i Sverige, även om vi lever i ett land där det mesta ändå fungerar ganska väl.

Sverige behöver vara ett land där alla som vill och kan ska kunna arbeta och försörja sig. Sverige ska också vara ett land där det går att bosätta sig i hela landet, där jobben växer fram inte bara i storstäderna utan också på platser som nu i årtionden drabbats av befolkningsminskning och brist på jobb. Sverige ska också vara ett land där det enkelt går att ta sig från en del av landet till en annan.

Detta kräver samhällsförändringar, men dessa förändringar har ytterligare en sak gemensamt. De kräver mod. Mod att förändra och mod att stå för de positiva effekter förändringarna innebär, även när politiska motståndare som inte vill se dessa viktiga samhällsförändringar gör allt som står i deras makt för att hålla Sverige kvar i ett läge där risken för varje ökar för att vi ska halka efter.

Vi ser gott om varningssignaler i vår omvärld. Irland, Island, Spanien och Grekland är alla exempel på hur det kan gå om vi som har politiskt ansvar inte kombinerar återhållsamhet med den offentliga ekonomin med reformer för att samhällsmaskineriet ska fungera.

Sedan 2006 pågår dessa samhällsförändringar inom alla samhällssektorer. Det sker ofta under motstånd från olika krafter som inte är intresserade av att de reformer som genomförs blir verklighet. Man kan fråga sig varför, och undra om inte fakta är relevant i politiska sammanhang.

Utanförskapet minskar dramtiskt. Det gäller inte minst dem som drabbats dubbelt av utanförskapet genom att den som är arbetslös eller utförsäkrad också mår sämre.

Hälsoläget i befolkningen har blivit allt bättre. En av orsakerna är att fler är i arbete, och en annan orsak är att det är lättare att komma i kontakt med en läkare.

För att at ett aktuellt lokalt exempel screenas nu fler kvinnor än någonsin för bröstcancer. Att den positiva effekten är en följd av Alliansens politik för en bättre mammografi förealler inte vara känt av alla berörda.

Mer pengar än någonsin investeras i infrastruktur. Det behövs, som bekant. Och den som ställer krav på att "Alliansen gör något" verksar ha missat de reformer som pågår på kollektivtrafikens område.

Det finns fler - många fler - exempel. Alliansen ångar på, och förhoppningsvis är det nu invånarnas i Västra Götaland tur att få del av Alliansens reformer. I Örebro har ju Alliansen redan haft väljarnas förtroende, och vi får hoppas att de nu blir omvalda.

Spännande inblick och utblick

En dag fylld med interna möten innehåller i alla fall två lite mer spännande aktiviteter. På eftermiddagen idag fick jag tillfälle att se det nya Psykiatrins Hus på närmare håll - och vårt vackra Uppsala med omgivningar lite från ovan. Den politiska majoritetens landstingsråd fick nämligen en riktigt givande genomgång av verksamheten kring Psykiatrins Hus och inte minst en fantastisk rundvandring i det som nu börjar ta form. Att följa husprojekt är lite som torrsim om man inte som idag under sakkunnig guidning av såväl ledningen för psykiatridivisionen som företrädare för entreprenörer och byggherre. Det blev ett par timmar med mång aitllfällen till frågor och synpunkter av värde för alla deltagare.

Nu väntar kvällens sista programpunkt, nämligen en BIO-Pub om Science for Life laboratory, ännu en av dessa viktiga satsningar för Uppsalas framtid som jag, liksom Psykiatrins Hus, verkligen är stolt över att ha kunnat vara med om att förverkliga.

På rätt väg - men inte framme ännu!

Jag har ägnat morgonen åt att granska de senaste siffrorna som visar hur landstingen klarar vårdgarantin, och för vårt landsting är siffrorna verkligen glädjande läsning. Väntetiderna blir kortare, och vi står oss allt bättre i jämförelse med andra landsting.

När Alliansen tog över styret 2006 var tillgängligheten på många områden absolut sämst i landet. Att vi idag befinner oss i mitten av skalan då vi jämför oss med andra landsting är alltså en otvetydig framgång. men den räcker inte för att slå sig till ro och vila på lagrarna. Fortfarande finins det anledning att fråga varför väntetiderna är så långa som de är.

Mest glädjande, och kanske lättast att förklara, är den anmärkningsvärda uppryckningen i primärvården. 2006 låg Uppsala län i den absoluta botten när det gäller telefontillgänglighet och läkartid. Målet att 90 procent skulle komma fram på telefon samma dag och träffa en läkare inom sju dagara låg mycket långt borta. Sedan dess har primärvården gått igenom stora förändringar där två av de viktigaste har varit det fria vårdvalet som i sin tur lett till att nya vårdgivare har etablerat sig. resultaten har inte låtit vänta på sig. F´ler kommer nu fram på telefon och fler får en tid med sin läkare - samtidigt som antalet som söker primärvården också har ökat.

Arbetet med att utveckla primärvården har varit en framgångssaga. Att gå från botten till en plats på eller över riksgenomsnittet har varit en början på arbetet som sporrar och inspirerar till nya tag. Nu vet vi att det går, och nu är nästa steg att etablera Uppsala län som ett av de landsting där köerna och väntetiderna hör till de fem kortaste i landet. Det går, om vi bara fortsätter på den inslagna vägen.

Glädjande är också att statistiken - och bakom den döljer sig tusentals människor - visar att även väntetiderna till diganos och behandling går åt rätt håll. Att det fortfarande finns enskilda patienter som får vänta för länge på vård är jag den första att beklaga. Men att den totala utvecklingen går åt rätt håll - en bild som man kanske inte alltid får - är naturligtvis mer glädjande.

Dagens siffror visar att vi är på rätt väg men fortfarande långt ifrån målet. Det somo nu gäller är att arbeta vidare och att i vart fall inte byta färdriktning. I baksätet sitter fortfarande passagerare som vill tillbaka till den tid då väntetiderna var längre och patienterna därmed tvingades vänta på vård. och den som väntar på vård, väntar alltid för länge

Vår beredskap är god

Dagen har till största delen ägnat åt krisledningsövning. Det visade sig vara nyttigt men också högst nödvändigt. En offentlig verksamhet som vårt landsting kan givetvis råka in i situationer som kräver att organisationen måste spänna sig till det yttersta. Bara under de senaste åren har vi ju haft både bussolyckor, tsunami, Estoniaförlisning, 11 september och ett antal stormar och oväder att hantera. Än så länge har händelser som dessa inte framtvingat någon högre beredskap i vårt landsting, men det gäller som sagt att vara förberedd om det skulle hända. Därför satte vi landstingsråd av en dag för att vara beredda om det värsta skulle hända.

Jag ska inte här presentera det scenario vi fick öva på, bara konstatera att det är viktigt att öva det osannolika. När en skarp händelse väl blir verklighet så finns det troligen bara en sak vi kan vara säkra på, och det är att det som händer är något som ingen väntat sig. Därför var det nyttigt och intressant både att pröva på att arbeta med beslutsfattande i ett allvarligt läge och att se hur kollegorna i landstingsrådsberedningen agerade. Jag ska inte recensera mina kollegor, bara konstatera att vi klarade oss igenom övningen med hedern någorlunda i behåll och att det var riktigt spännande att pröva på rollen som ordförande i krisledningsnämnden. Utöver det dagliga arbetet i landstingen insåg jag snabbt vilka svåra beslut vi kan komma att ställas inför och hur viktigt det då är att ha kollegor i krisledningsnämnden som det går att lita på; som aktivt deltar i krishanteringsarbetet med kreativa idéer men inte minst med närvaro och engagemang.

Vi kommer att öva krisberedskap mer under min tid som ordförande i landstingsstyrelsen och krisledningsnämnden. Övning ger som bekant färdighet, och om en allvarlig händelse inträffar på riktigt så ska medborgarna veta att viktiga samhällsfunktioner fortsätter att fungera. Det är nämligen det viktigaste i ett krisläge.

Idéerna måste bära

Nyss hemkommen från två inspirerande dagar på moeraternas Sverigemöte går funderingarna till hur vi moderater ska forma våra tankar och idéer för astt även i fortsättningen bära väljarnas förtroende. Två vunna val i rad förpliktar givetvis, men valsegrar kommer inte av sig själva. Att vi under de åtta år som går mellan 2006 och 2014 genomfört stora och viktiga reformer kommer inte att räcka långt när vi går till val nästa gång. Då kommer väljarna att vilja ha besked om vad vi vill göra under de år som kommer.

Vi har varit duktiga på att sjösätta nya reformer, och till och med på att förklara vad vi har gjort. Men inte minst den senaste tidens diskussion om både sjukförsäkring och arbetsmarknadsreformer - och även reformer i vårt landsting - visar att vi kanske inte är riktigt lika bra på att berätta varför.

Vi behöver beskriva och förklara varför det är viktigt att arbetets värde lyfts fram. Vi behöver motivera och utvdeckla varför den enskilda människan är så viktig i samhällsbygget. Inte minst måste vi förklara hur politiken hänger ihop och faktiiskt blidar en genomtänkt helhet, byggd på idéer.

Det handlar alltså om den moderata idépolitiken, ett område som kommer att få helt avgörande betydelse för om vi får behålla väljarnas förtroende. Vilket i sin tur är avgörande för att Sveriges goda utveckling ska fortsätta länge än.

Ständig förnyelse

En gång om året samlas vi moderater till det som numera heter Sverigemötet. I år är vi drygt 1700 moderater med förtroendeuppdrag i kommuner och landsting som samlats i det vackra Karlstad för att utbyta idéer om de viktigaste frågorna i värlfärdens kärna - och att umgås. Det är strax dags för mingel och lite mat. Det ska som vanligt bli riktigt trevligt.

För de av oss som har förtroendeuppdrag i landstingen står naturligtvis sjukvårdsfrågornha i centrum. Och enigheten är stor om att utvecklingen av vår politik måste fortsätta även på detta viktiga område. Framför allt är det tre områden som är spännande. Det är kvalitén i vården (inklusive väntetider och tillgänglighet), arbetsgivarfrågorna och sist men inte minst hur vi vårdar de patienter som har de största vårdbehoven. Om allt detta har jag visserligen skrivit tidigare häre på bloggen, men frågorna är också eviga i vårdpolitiken.

Nog om detta för idag, alltså. Nu väntar umgänge med nya och gamla vänner och kollegor för att få inspiration inför det fortsatta arbetet.

Vård i världsklass, del 2

Jag läser idag i DN (dessvärre inte på webben i skrivande stund) om den vård som blir allt dyrare och räddar allt fler liv. Så är det, men det är också viktigt för oss politiker med sjukvården som en del av vårt ansvar att mycket noga följa hur de pengar som tillförs vården faktiskt används. Där kan vi, i internationella jämförelser, konstatera att det finns en del att göra.

Vad är då orsaken till bilden av vården? En viktig del av bakgrunden är att vården består av flera ganska olika delar. Ofta bakas både den vård som ges på vårdcentraler och på stora aktusjukhus samman i en och samma analys. Likaså görs för lite skillna dmellan den vård som ges till företrädesvis äldre människor med stora och kroniska vårdbehov och personer som akut behöver få ett visst sjukdomstillstånd diagnostiserat och botat. Det är också viktigt att hålla reda på faktorer som läkemedelskostnader och kostnades för ett vårddygn på ett sjukhus.

Sjukvården har i alla tider varit en spegel av samhället, och samhällsutvecklingen, i stort. Vården är mer jämlik i ett samhälle där levnadsförhållandena är jämlika - men man ska också ha mycket klart för sig att (vilket framgår av DN-artikeln) samhällen med hög levnadsstandard inte bara är beredda att lägga mer pengar på vården; man gör det faktiskt också. Därför är ekonomisk tillväxt, och förljaktligen en politik för detta, avgörande för att satsningar på vården ska kunna göras.

Vad som inte framgår lika klart av artikeln, och kanske rent av motsägs en aning, är det faktum att vården och dess organisation måste genomgå ständiga förändringar för att möta nya krav. Idag vet vi att antalet äldre ökar, och med det de sjukdomar som främst drabbar den äldsta delen av befolkningen. Dessa personer har ofta stora vårdbehov som sträcker sig över längre tid. det finns all anledning om den medmänskligaste vårdformen för dessa personer är en vårdplats på ett stort akutsjukhus som i övrigt ätr organiserat för att ge patienter med akuta behov snabb ocyh effektiv vård med en hög specilaiseringsgrad.

Det är bland annat därför vi i vårt landsting nu ökar trycket på att utveckla närvård, det vill säga att vårda personer med stora vårdbehov över längre tidsperioder en bättre kombination av ren sjukvård och omvårdnad på särskilda enheter som är anpassade för dessa patienters behov. Det ger en helt nödvändig avlastning för de stora akutsjukhusen (varav Akadmeiska sjukhuset är ett) men leder också till att vården blir både mänskligare och mer anpassad till varje enskild persons faktiska vårdbehov.

Svensk vård, och inte minst den på Akademiska sjukhuset, håller absolut världsklass. men det finns definitivt mer att göra för att det personliga, medmänskliga omhändertagandet och omvårdnaden ska bli bättre. Målet är att landstinget i Uppsala län ska bli ett föredöme på detta område.

Vård i världsklass

Redan nu, strax efter lunch, har jag idag hunnit med två aktiviteter som säger att och annat om kvalitén på den vård som bedrivs på Akademiska sjukhuset.

Dagens började på onkologen, en avdelning med erkänt hög kompetens på både vård och omhändertagande av patienter - och en av de verksamheter som verkligen sätter märket för sjukhuset. I det ligger inte bara att många nöjda patienter hör av sig till oss politiker och berättar om den goda vård och det goda bemötande de fått utan också det erkännande som ligger i att verksamheten är uppskattad lång tutanför det egna länets gränser. Jag måste få säga att det är många gånger jag har haft anledning att känna stolthet över detta i olika sammanhang. Och i grund och botten är det givetvis verksamhetschefen Gunilla Enblad och alla hennes medarbetare som ska ha del av detta. Det har också lett till att förtroendefulla samarbetetn kunnat byggas upp både med andra landsting och inte minst med medicinska fakulteter även på andra lärosäten är "vårt eget" Uppsala universitet, till exempel U-CAN, som du kan läsa mer om här.

Arbetsdagen har fortsatt med att tillsammans med Ludvig Larsson (FP) som är ordförande i landstingets produktionsstyrelse, inviga vår nya brännskadeintensivvårdsavdelning (BRIVA) på sjukhuset. BRIVA är en både framsynt och mycket efterlängtad investering som i första hand har tillkommit för att ge svårt brännskadade patienter bästa möjliga vård. det är nämligen självfallet vad det hela handlar om! Vi förtroendevalda och våra tjänstemän kan förstås prata om vikten av att göra satsningar av det ena eller andra skälet - men det viktigaste motivet är alltid patientens bästa. BRIVA är ett bra exempel på hur viktigt det då är att också ha goda förutsättningar - och jag skulle förstås kunna önska att vi alltid kunde göra så. Men ett löfte, just för patientens bästa, är att hela tiden ha den goda vården för ögonen i de satsningar som vi gör; nu på BRIVA och i framtiden på de specialiteter som så kräver.

Av samma skäl gavs landstingsdirektören på landstingsstyrelsens senaste sammanträde i uppdrag att ta fram en långsiktig plan för detta. Sjukvård är en viktig samhällsfunktion som ställer stora krav på att använda skattepengar klokt och efter noggran prövning. det är den prövningen och analysen som nu görs - just för att kunna göra rätt satsningar på rätt saker både när det gäller lokaler och utrustning.

Det är nämligen så vi planerar och satsar för att Akademiska ska behålla och stärka sin position. Akademiska sjukhuset ska vara ett universitetssjukhus i världsklass, med den verksamhet som ett ledande och komplett universitetssjukhus ska ha. I ett växande län som vårt ställer det också krav på att noga analysera vilka verksamheter som verkligen hör hemma på sjukhuset – och vilka som för patienternas bästa och för sjukhusets utveckling kan göras bättre någon annanstans. Det ställer stora krav på ett gott samarbete med länets kommuner men också på en god samverkan med kringliggande landsting och inte minst nationellt och rent av internationellt. Då är både onkologkliniken och brännskadeintensiven bra exempel just på vård av den mycket höga klass som Akademiska sjukhuset ska erbjuda.

Kvalitet i centrum för Uppsalas val

Jag noterar att media nu konstaterar att fyra landsting, varav Uppsala län är ett, från i höst väljer en annan lösning än SOS Alarm för sin ambulansdirigering. Om detta är "bloggmässigt" inte så mycket annat att säga än att det var kvalitetsfrågor som avgjorde saken, vilket vår ambulanschef Per Andersson också besvarat på ett bra sätt.

Mer intressant att blogga om blir däremot ryggmärgsreaktionerna från vänster.

För oss som arbetar politiskt med sjukvårdsfrågor står hög kvalitet alltid i första ledet. Det betyder också att sjukvårdspolitik måste handla om att söka former för att hitta den högsta kvalitén - och det är inte alltid samma sak som att låta en och samma aktör göra allting. Det som nu uppdagas verkar vara ett bra exempel.

Det betyder egentligen inte med automatik att det måste finnas "fler privata aktörer", det är nämligen ganska ointressant vem det är som äger den som ger vården. Däremot är det viktigt att det finns en mångfald, att det finns alternativ och att det går att välja - och att välja bort. I första hand är det naturligtvis patienten som ska ha dessa valmöjligheter, men ibland är det som synes inte så tokigt om även vi landstingspolitiker kan välja, och välja bort, mellan olika alternativ.

Det som nu uppdagats är givetvis förfärligt, och ytterligt tråkigt. Den enskilda fallet är en fullständig tragedi. Jag hoppas att det under omständigheterna får bästa möjliga slut, men de anhörigas förlust av en kär familjemedlem kan aldrig ersättas.

Men det är oroande med den närmast cyniska inställning som nu uppdagas från olika vänsterdebattörer, till exempel socialisten Svensson, som utan att ha den blekaste aning om hur vår upphandling gick till börjar prata om "vinstjakt". Eller de kommentatorer på DN.se som tycks leva i uppfattningen att landstingsdriven vård alltid är säker medan den privata alltid är farlig. Världen är dessvärre inte så enkel.

Vi handlade upp ambulansdirigeringen och valde en leverantör som kunde höja kvalitén på en av de mest leveranskritiska och för den allmänna tryggheten viktiga tjänster som sjukvården överhuvudtaget tillhandahåller.

Svensk sjukvård mår bra av mer mångfald. Det gäller inte minst de anställdas möjligheter att kunna välja mellan olika arbetsgivare med olika sätt att förvalta sin arbetsgivarroll. Och kvalitén måste alltid vara det som står främst - före ideologiska skygglappar som hindrar ökad mångfald och valfrihet.

I gräddfilen

Vårt landsting står som bekant inför mycket stora utmaningar som vi i Alliansen brottas med varje dag. Mycket återstår att göra även om mycket också går åt rätt håll. Det lasset drar vi gärna.

Vad oppositionen ägnar sig åt har vi emellanåt ägnat oss åt att fundera på. Nu vet vi svaret. En motion har i dagarna lämnats till landstingsfullmäktige, undertecknad av oppositionens fyra landstingsråd. De har, enligt egen utsago, gått igenom landstingets reseräkningar och funnit att det åks bil till landstingets sammanträden. Detta måste naturligtvis beivras, enligt oppositionens mening.

Lösningen är - tro det den som vill - att införa en särskil gräddfil för oss förtroendevalda. Genom att visa upp en kallelse till landstingets sammanträden föreslår oppositionen att vi poliitker "på ett enkelt och praktiskt sätt" kan åka buss och tåg till våra möten.

Nog har landstinget större frågor än så att hantera.

Jag åker gärna kollektivt när det passar, och använder ofta cykel till och från möten inom Uppsala. Men jag kan för egen del inte alltid åka kollektivt, och jag har full respekt för den politikerkamrat som gör motsvarande självständiga bedömning. Och jag vill framför allt inte ha ett samhälle där politiker genom att vifta med ett papper som vidimerar att vederbörande är just politiker får kliva på en buss eller ett tåg utan att betala. Ersättning för resekostnaden går att få redan idag - och dessutom får vi som bekant arvode för att delta i de sammanträden som det alltså ska åkas buss till.

Att vara förtroendevald innebär att kunna fatta kloka och välöverlagda beslut. Det minsta man då kan behära av oss förtroendevalda är att vi utan oppositionens pekpinnar kan avgöra hur vi tar oss till och från våra sammanträden. Och det sker i alla fall för min del utan nyttjande av några gräddfiler.

Men den stpra frågan är alltså om det är frågor som dessa, som väljarna väntade sig att de tre oppositionspartierna (S,V och MP) skulle driva. Och om de inte har någon mer graverande kritik att komma med, när det gäller majoritetens politiska inriktning.

En vanlig dag på jobbet i Alliansens Sverige

Idag har som sagt hälso- och sjukvårdsstyrelsen och produktionsstyrelsen sammanträtt. Du kan läsa mer här. Några exempel ur dagens skörd: fri tandvård för tvååringar, ökad mångfald inom radiologin, ökad valfrihet inom hörselvård och förberedelser för vårdval även inom andra områden. Samt ett antal viktiga investeringar för att rusta Akademiska sjukhuset inför framtiden.

En rad viktiga beslut för att stärka vården, valfriheten och patientens rättigheter. En vanlig dag på jobbet, med Alliansen i ledningen för vårt landsting.

Orsakerna, inte bara symptomen

Idag sammanträder landstingets produktionsstyrelse, ett nytt politiskt organ som jag hoppas mycket på och som redan tagit viktiga steg mot en bättre styrning av den verksamhet vårt landsting bedriver i egen regi. Här finn mycket att göra.

Att framför altl Akademiska sjukhuset länge haft notoriska problem att hålla budgeten är väl känt. Men inom vården som helhet finns massor att göra för att komma tillrätta med ledning och styrning och med kvalitet och effektivitet.

Först av allt: effektivitet är inget fult ord i offentliga sammanhang. De pengar som skattebetalarna ställer till förfogande måste användas så klokt och ändamålsenligt som möjligt. Så är inite alltid fallet idag - och lösningen på att skattemedel inite används effektivt är inte att skjuta till mer pengar utan åtföljand ekrav på effektiv användning. I grund och botten är detta vad diskussionen om Akademiska sjukhusets ekonomin handlar om.

Det betyder inte heller att den enskilda medarbetaren på sjukhuset, i vården i allmänhet eller i offentlig verksamhet överhuvudtaget gör ett dåligt jobb. Tvärtom; de som arbetar och sliter i vården gör sitt bästa varje dag - men de har int ebästa möjliga förutsättningar.

Därför är den viktigaste frågan att ställa - och den fråga som står i centrum för vår produktionsstyrelse - vad som kan göras åt orsakerna till den notoriskt dåliga ekonomin. Hur ska sjukhuset vara organiserat? Hur får vi fram de bästa ledarna? Vad kan göras för att stärka sjukhusets konkurrenskraft? Är kvalitén vad vi kan vänta oss?

Svensk sjukvård ska vara av högsta tänkbara klass. Idag är den inte alltid det, ett exempel på uppenbara förbättringsmöjligheter finns här. Det är också ett exempel som visar att kvalitetsbristerna faktiskt kostar pengar och just därför knappast får sin lösning genom att utan ytterligare krav föra till mer pengar!

Svensk sjukvård står inför mycket stora utmaningar. Vårt landsting, och Akademiska sjukhuset, är sannerligen inget undantag. Om vi gör som vi länge har gjort, så kommer det att gå som det länge har gått. Det behövs nytänkande och nya idéer även i vården. det är därför vi i Alliansen arbetar med detta!

Bakgrundssamtal

Jag hade för en tid sedan ett långt och mycket ingående samtal med en av stadens journalister. Samtalet handlade om frågor som ofta är på tapeten i de lokala medierna, om situationen på Akademiska sjukhuset och om det ekonomiska läget i vårt landsting.

Det blev ett bra och för bägge parter mycket givande samtal. Den jag talade med sade flera gånger att "det här visste jag inget om" och "detta var intressant att få veta" - och jag tänkte att du som tittar in på min blogg också kunde vara intresserad av att få veta just det.

Den verksamhet som landstinget bedriver är oerhört komplex. Landstinget omsätter totalt mer än tio miljarder kronor och har långt över tiotusen anställda. Akademiska sjukhusets är Uppsalas största arbetsplats och ett viktigt centrum för ytterst avancerad medicinsk utbildning och forskning. Det innebär automatiskt att de frågor som rör landstinget och Akademiska sjukhuset också är både komplicerade och svåra att förklara på ett enkelt sätt. och det blir ju inte lättare för media att både tiden och utrymmet är minst sagt begränsade.

Men problemet är just när svåra och komplexa frågor beskrivs enkelt, svartvitt och gärna en aning konfliktfyllt. Och när vi förtroendevalda politiker förväntas leverera lika enkla och snabba svar på oerhört invecklade frågor. Risken är då stor att konflikten får mer utrymme än lösningen.

Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång som ett invecklat problem presenteras i form av en kort och enkel lösning. Världen och verkligheten ser sällan ut på det viset - på gott och ont. Svåra och komplicerade frågor mår bäst av att beskrivas just som de är - och inte som någonting som kan lösas med en snabb och enkel åtgärd.

På medborgarnas uppdrag

Den rödgröna oppositionen, som bllir allt mer splittrad, tycks nu också ha övergett sin gemensamma blogg om landstingspolitiken. Vad en del av oppositionen tycker finns ändå att läsa på Vänsterpartiets blogg "vänstervård" som nu vaknat till liv.

Bergqvist fullföljer traditionen från den tidigare gemensamma bloggen. Mina göranden och låtanden tycks fortfarand evara ett större problem än köer, ekonomisk situation eller andra saker som ofrånkomligen kräver åtgärder i vårt landsting.

Nu är Bergqvist - som givetvis inte alls gillar att jag har uppdraget överhuvudtaget - bekymrad över att jag gjort något som är en naturligt del av en landstingsstyrelseordförandes roll, nämligen invigt en ny vårdinrättning som ska tjäna våra medborgare. Det är nämligen precis vad den ska. Om Bergqvist velat delta på invigningen så hade han kunnat notera att jag vare sig gav några som helst förbindelser om framtida avtal med landstinget eller ens ställde mig på företagets sidfa i något avseende. Min uppgift är att företräda medborgarna, och jag fick ett bra tillfälle att påpeka något viktigt: fler aktörer som bidrar och ger vård är bra för dem som behöver vården.

Bergqvists inlägg på bloggen är bra, för det tydliggör alternativen i svensk vårdpolitik-. Vänsterpartiet tycker inte om ökad mångfald och fler alternativ även om det bidrar till att utveckla vården. Bergqvist vill tillbaka till en ordning där stat, kommuner och landsting gör precis allt inom välfärden. Den modellen har som bekant prövats, och det kan då och då vara på plats med en försynt påminnelse om hur välfärden fungerade på den tiden.

Allt är långt ifrån perfekt idag. Det finns massor att göra för att vården, omsorgen och välfärden som helhet ska fungera bättre. men den som lite romantiskt försöker påminna sig att det minsann fungerade bättre för tjugo-trettio år sedan bör kanske rannsaka minnet ordentligt. Sedan kan man lägga sin röst på Västerpartiet, om man tycker att köer, byråkrati och brist på alternativ är en modell som gynnar patienter och skattebetalare. Det är nämlligen dem jag företräder, även när jag välkomnar nya aktörer i vården.

Varifrån kommer pengarna?

En av nyheterna id agens flöde handlar om bidrag till politiska partier. det är den socialdemokraterna närstående - man kallar sig partipolitiskt obunden fast man ledas av en person med lång bakgrund i (S) opinionsbildning - tankesmedjan Arenagruppen som inte gillar anonyma personliga bidrag till politiska partier.

Moderaterna är emot detta, och det är inget märkligt. Man ska inte behöva skylta med sin partipolitiska hemvist om man inte vill. det gäller i valbåset lika väl som i privatekonomin. Men det är inte hela saken.

Det första och mest grundläggande kravet bordevara att ingen mot sin vilja tvingas bidra med ekonomiskt stöd till ett visst politiskt parti. Ingen borde helelr mot sin vilja tvingas stödja organisationer med direkt koppling till politiska partier. Med andra ord borde vi i Sveirge ha det som är sjöälvklart i de flesta läner ute i Europa: partipolitiskt oberoende fackliga organisationer.

detta kommer vi knappast att få se Arenagruppen propagera för. Man tycker nämligen att det är helt okej att den som går med i ett LO-föbund också ställer en del av sin medlemsavgift till socialdemokraternas förfogande. Om detta säger Arenagrunnesn företrädare Eric Sundström inget. Inte för att han inte vet om det, utan för att han inte vill. det är nämligen därifrån en betydande del av socialdemokaternas pengar kommer.

Att lära känna den andra sidan

Debatten i landstingsfullmäktige rullar på och har kommit till behandling av motioner. Just nu debatteras en motion från oppositionen om äldrevårdscentraler. Oppositionen tycker det är synd att vi vill avslå en sådan fin motion, som man lagt ned så mycket tankeverksamhet på.

Nå, jag kan både förklara varför vi avslår motionen och säga ett och annat om att agera med respekt i den politiska debatten. Vi har stillsamt uttryckt också lagt en hel del tankeverksamhet på den politik som vi i Alliansen för, inte minst på det väl fungerande ersättningssystem som reglerar och finansierar verksamheten i primärvården. Förslaget att på särskilda vårdcentraler ge friska 75-åringar hälsoundersökningar står i direkt motsats till detta väl genomtänkta ersättningssystem.

Det vi faktiskt förstår när vi lyssnar till debatten är att oppositionen helt enkelt inte har förstått hur ersättningssystemet och vårdvalet i primärvården fungerar. Oppositionen är så dogmatiskt inställd på att Alliansens politik är i grunden felaktig (i deras ögon) att de inte sätter sig in i hur den faktiskt fungerar. Jag har inga problem att förstå att de är övertygade om sin egen politiks förträfflighet och gör vad de kan för att framhålla den i förhållande till vår - men en grundläggande förutsättning för respekt för varandra i politiken är att faktiskt sätta sig in i hur den andra sidans politik i praktiken fungerar.

Primärvården i vårt län fungerar idag inte som den gjorde före 2006. Modellen för hur landstinget finansierar är ändrad, och organisationen och arbetssättet ute på vårdcentralerna har följt efter. Vad som ingår i den ersättning per listad patient regleras i en så kallad regelbok som också ger möjlighet till förebyggande arbete riktat mot vissa grupper, till exempel äldre eller kroniker.

Men att den av oss förda politiken skulle ge sådana positiva effekter ser inte oppositionen. I deras värld är nämligen det enda syftet att "privatisera och konkurrensutsätta". Att förebyggande arbete till exempel kan vara ett sätt att lojalisera listade patienter och på det sättet skapa intäkter finns det då naturligtvis inte plats för i världsbilden.

Alliansens politik fungerar. Vi är stolta både över själva politiken och att den faktiskt fungerar. Skriver man då i opposition motioner som i stort sett går ut på att politiken inte fungerar som den gör - ja då blir det faktiskt avslag.

En reform av en reform

Just nu presenterar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson regeringens förslag till reformering av sjukförsäkringen. Det är bra, för många har kunnat konstatera att sjukförsäkringen måste ges en chans att förändras på de punkter där den idag fungerar som den borde.

Sjukförsäkringen reformerades under den förra mandatperioden. Det kan vara på sin plats att påpeka varför. Det var för att sjukförsäringen helt enkelt inte fungerade. Idag fungerar den klart bättre, men det finns ytterligare förbättringar att göra.

Det är alltså helt enkelt inte sant att regeringen på något sätt har "backat" när det gäller sjukförsäkringen. Att "backa" skulle innebära att gå tillbaka till en ordning där tusentals människor dömdes till livslångt utanförskap. Och det vill inte Alliansen.

När Alliansen styr

Debatten på landstingsfullmäktige pågår för fullt. Oppositionen, i form av S, V och MP, är missnöjt med att vi i Alliansen inte för den politik som oppositionen föreslår. Det finns goda skäl till att vi inte gör det.

Vänsterpartiets oppositionsråd Sören Bergqvist kallar årsredovisningen för en redovisning av borgerlig politik. Och visst är den det; kortare väntetider, fler valmöjligheter, en större professionalitet i verksamheten och sist men inte minst väsentligt bättre ekonomi än under de tolv år som gick med rödgrönt styre. Nu konstaterar till exempel Ludvig Larsson (FP) att investeringarna i landstingets fastigheter har fördubblats under de senaste fyra åren. Bara som ett exempel.

Det är lätt att förstå oppositionens bitterhet, och kanske till och med deras "oro" över sakernas tillstånd. Oppositionen har varit "orolig" många gånger under de fyra år som Alliansen lett vårt landsting politiskt - men deras "oro" har hela tiden visat sig obefogad.

Det betyder inte att tillvaron är problemfri; tvärtom. Vi har många, många problem att ta tag i och lösa. Men vi kan faktiskt också konstatera att många problem som nu är under lösning faktiskt är på väg i rätt riktning - men att det är stora och mycket svårlösta utmaningar som kräver långsiktigt hållbara lösningar. Utanför landstingspolitiken ser vi samma sak i exempelvis sjukförsäkringen eller satsningarna på infrastrukturen. Inom landstingspolitiken ser vi det i arbetet för att stärka Akademiska sjukhuset, men vi kan också blicka bakåt och se hur vår primärvård gått från problemområde till framgångsfaktor.

Årsredovisningen speglar borgerlig politik, säger vänstern. Jajamen. Det går bra för Uppsala län.

Mycket kvar att göra!

Idag är det sammanträde med landstingsfullmäktige. Huvudpunkten är landstingets bokslut för 2010, och du kan följa sammanträdet i webb-TV på landstingets hemsida. En stor del av debatten kommer alltså att handla om landstingets ekonomi och verksamhet för 2010, ett händelserikt år inte minst för oss politiker.

Landstingets, och inte minst Akademiska sjukhusets, ekonomi ä'r ständigt på tapeten. Det stora problemet är kostnadsökningarna, det som på fackspråk kallas för nettokostnadsutvecklingen. Den är dels en följd av ökande löner och priser - men också orsakad av att verksamheten helt enkelt växer. Prcis som i vilken familjeekonomi som helst för dock inte kostnaderna öka mer än intäkterna - för då måste man till slut dra ner på någonting. Därför är det centralt för ekonomin att hålla kostnadsutvecklingen i schack.

Därför kan det vara intressant att titta på hur kostnaderna har utvecklats inte bara det senaste året utan också tio-tolv år tillbaka i tiden.

Mellan 1999 och 2006 ökade kostnaderna i vårt landsting i genomsnitt med 6,3 procent. Vissa av dessa år gjorde landstinget till och med ett negativt resultat, och det går ju inte i längden som sagt.

Under de senaste fyra åren, då vi i Alliansen har styrt, har kostnaderna ökat med i genomsnitt 4,4 procent - och skillnaden mellan 6,3 och 4,4 är väldigt mycket pengar; ungefär 130 miljoner med dagens penningvärde.

Landstingets likviditet har förbättrats från att vara nnegativ i början av 2000-talet och på drygt 600 miljoner 2006 till dagens nära två miljarder kronor. Det är pengar som behövs för att bygga nya byggnader, betala framtida pensioner och ha en buffert ifall något oförutsätt inträffar. På tal om byggnader så har landsitngets investeringar fördubblats under de senaste fyra åren - samtidigt som likviditeten stärkts och resultaten hela tiden legat på plus.

Vi har alltså mycket att göra för att hålla kostnaderna i landstinget på rätt nivå. Men det gäller också att ha den rätta bilden av landstingets hela ekonomi när man diskuterar ett bokslut. Vi är på rätt väg, men mycket återstår att göra.

Lite rätt men mest fel om politiken, människorna och samhällssystemen

Jag börjar en stillsam söndagsmorgon med att läsa en debattartikel av Ulf Bjereld och Marie Demker i Dagens Nyheter, och kan konstatera att Bjereld och Demker har rätt och fel.

Rätt eftersom de menar att politikens roll i samhällsutvecklingen är viktig, och att den rollen behöver återupprättas. Men det kan ju då också vara bra om dessa statsvetare gör sitt jobb och noterar att förtroendet för politiken faktiskt har förbättrats under senare år. Fler tror på politikens möjligheter, fler har förtroende för de ledande politikerna, till exempel statsministern och finansministern.

Däremot har Demker och Bjereld fel, eftersom de blandar samman politik med socialdemokrati. Alliansens politik har inte enbart handlat om jobbskatteavdrag, den har också handlat om att skapa en köfri sjukvård, om satsningar på kunskap i skolan, om investeringar i en gravt eftersatt infrastruktur och sist men inte minst på att stärka rättsstaten. Till detta kommer ett fortlöpande arbete med att reformera socialpolitiken, socialförsäkringssystemen och förutsättningarna för en fungerande arbetsmarknad. Och allt detta är politik. Det finns nämligen viktiga ideologiska skiljelinjer i svenska politik, och de handlar just om synen på individen, på människan som samhällsvarelse.

De kommer till exempel till uttryck i synen på de samhällsproblem som just nu kräver sin lösning. Och de exemplen går att se även i den lokala och regionala politiken. Medan vi i Alliansen nu arbetar intensivt för att förbättra resenärernas villkor, så är våra motståndares främsta intresse själva huvudmannaskapet. Medan vi vill korta köer och väntetider för alla patienter och medborgare, så vill våra motståndare inrätta särskilda "kategorivårdcentraler". Medean vi vill reformera vården, inte minst för dem med störst vårdbehov, så frågar andra krafter i politiken mest efter "vad som ska slyttas från Akademiska". Som om systemen vore viktigare än människorna.

Människor måste känna förtroende för den politik som förs och för de politiker som för den. Det sker bäst genom att politiken utgår från människors - många gånger högst skilda och individuella - förväntningar och önskemål snarare än från system och samhälsstrukturer. Det viktiga är att tågen går i tid, inte vem som äger loken och vagnarna. Det viktiga är att människor för vård, inte vem som betalar sköterskans lön. Där går en central skiljelinje i politiken, men att stå på människans sida är inte som Bjereld/Demker skriver, att "urholka beslutsmakten" hos de politiska institutionerna. Det är att utgå från det mest centrala: den enskilda människan.

Det handlar om framtiden. Och om att lösa samhällsproblem

En ledig lördagsmorgon är ett bra tillfälle att surfa runt på lokaltidningars hemsidor. Det är ett inte enbart positivt nöje, för en oroande bild tonar fram. Då tänker jag inte på vårdköer och tågkaos, för det är högst aktuella samhällsproblem som just nu håller på att lösas. Det är snarare den bild av framtiden som kan bli plågsam verklighet om vi inte gör rätt saker idag.

Låt mig först konstatera en sak. Dagens samhällsproblem är följden av de lösningar som valdes för fem, tio eller tjugo år sedan. Tågkaoset beror inte på beslut fattade under de allra senaste åren; det är kanske bäst att tillägga att detta inte handlar om att peka finger åt någon viss politisk inriktning på besluten - bara ett konstaterande att dagens beslut kommer att ha inverkan långt fram i tiden. Just därför ska vi se till så att dagens lösningar på samhällsproblem inte kommer att vara omoderna i morgon. Och då handlar väldigt mycket om jobben.

Vi kan också konstatera att arbetslivet har genomgått stora förändringar inte bara under det senaste decenniet, utan under flera hundra år - och tur är det. Om dessa förändringar inte hade ägt rum...så hade vi levat kvar inte bara med artonhundratalets arbetsliv, utan också med artonhundratalets arbetsmiljö, arbetsrätt och levnadsstandard. Det kan vara på plats att påpeka det för den som tror att förra eller förrförra seklets jobb är det som kommer att rädda morgondagens välfärd. Men det kan också vara på plats att komma ihåg när det gäller framtidens - och dagens - välfärd.

Väldigt mycket av det motstånd vi i Alliansen möter handlar nämligen om just detta: ändra inte på saker. Låt det vara som det är. Det har ju fungerat tidigare och kommer säkert att fungera i framtiden. Svaret på det är att vi i just tågkaos eller välfärdsproblem ser att det är just så det inte kommer att bli.

När det gäller jobben kan vi naturligtvis fortsätta med arbetskraftsintensiva verksamheter som basinsustrin - om vi tror att någon kommer att betala betydligt mer för exakt samma produkt när länder där arbetskraftskostnaderna är väsentligt lägre säljer samma vara för lägre pris. Eller vi kan satsa på nya, unika produkter som är efterfrågade för att de är unika. Som den whisky som produceras i Mackmyra utanför Gävle.

Vi kan motsätta oss att nya aktörer driver fram nya lösningar både inom servicesektorn och på andra områden i samhällslivet - och dörigenom stanna kvar på en utvecklingsnivå som vår omvärld helt enkelt inte accepterar. Då är vi snart omsprungna, med allt vad det innebär.

Vi kan sist men inte minst leva i tron att en sådan utveckling klarar av att betala för den välfärd vi vill ha - och snabbare än vi anar räknas upp i ett mindre smickrande sällskap: Grekland, Portugal och Irland.

Det är nog ingen som vill det.

Alternativet är ständig förnyelse. Av arbetslivet, av välfärden, av transportsektorn och av det sätt vi lever våra liv på - och tjänar de pengar som gör att vi kan leva livet. Här finns också den politiska och ideologiska skiljelinjen. Det är också den skiljelinjen som gör det svårt att ta idéer och tankar som snarare blickar bakåt än framåt på något större allvar.

Trygg och säker vård och arbetsmiljö

Jag kan förstå att man som medborgare, patient eller anhörig någon gång kan känna oro för om den vård som bedrivs i vårt landsting verkligen är trygg och säker. Jag kan med mycket gott samvete utlova att den i allmänhet är det. Att det sedan ibland förekommer påståenden om att det skulle vara riskfyllt att kontakta vården är en helt annan sak. Våra ansvariga företrädare för den verksamhet landstinget bedriver svarar givetvis för sig själva, men jag vill gärna lyfta fram den insändare som skrivits av Barnsjukhusets verksamhetschef Christophe Pedroletti. Jag kan verkligen förstå det han skriver. Om det förekommer brister i patientsäkerheten så är det mycket allvarligt, och i så fall finns det rutiner som skall följas. Att någon enbart påstår att patientsäkerheten brister är inite fog för att veta att det verkligen är så. Begreppet "patientsäkerhet" är i själva verket både så laddat och så väl definierat att en misstanke om brister ofrånkomligen ska innebära en närmare granskning - och en granskning som ska göras av medicinskt ansvariga. Samma förhållande råder för övrigt också med begreppet arbetsmiljö. Brister i arbetsmiljön är för allvarligt för att vara argument i en insändardebatt, och om sådana brietr verkligen föreligger ska de rapporteras till närmast ansvarig. Lanstinget ska vara en trygg och säker vårdgivare, och en arbetsgivare som erbjuder trygga och säkra arbetsplater. Ett viktigt led för att uppnå detta är att begreppen patientsäkerhet och arbetsmiljö används med den respekt för begreppens innebörd som de faktiskt kräver.

Falsklarm

Kommer du ihåg larmrapporterna? För inte så länge sedan påstods att omregleringen av apoteken skulle ha lett till att försäljningen av vissa receptfria läkemedel ledde till en rad icke önskvärda effekter. Unga flickor blev beroende och självmorden ökade, hette det bland annat. Nu har det visat sig att "larmrapporterna" inte stämde. Inget av det som påstods skulle bli följden av omregleringen har faktiskt hänt, det finns nu svart på vitt. Däremot kvarstår en del andra tydliga fakta. som att det finns fler apotek, att öppettiderna har blivit bättre och att det nu går att köpa vissa receptfria vardagsläkemedel i livsmedelsaffären. Jag är inte det minsta förvånad, vare sig över att det finns ett politiskt motstånd mot omregleringen eller att det nu visar sig vara helt fel att de negativa följder som beskrevs helt enkelt inte finns. I själva verket har dessa ett ganska klart samband. Det ligger nämligen i den politiska oppositionens intresse att sprida sådana påståenden.

Marknadsföringsinsats?

I kvällens TV4-Nyheterna intervjuas Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. För henne är den svenska insatsen i Libyen inte vad det är för väldigt många av oss andra, en insats för att stoppa en diktator som mördar sina egna medborgare. Att insatsen är beslutad av FN och att Sverige fått en förfrågan om deltagande är inget som bekymrar, lika lite som att svenska soldater faktiskt deltar i kampen för det libyska folkets frihet med risk för sina egna liv. För Anna Ek är insatsen i Libyen "en marknadsföringsinsats för SAAB". Uttalandet är inte bara aningslöst utan faktiskt rent av cyniskt. Det stämmer visserligen att SAAB byggt och sålt Gripen. Och det råder inte något tvivel om att en framgångsrik insats kan vara bra för SAAB och för deras förmåga att sälja ett eller annat plan. Men Anna Ek tycks inte inse att hon relativiserar vapenanvändning. Det finns faktiskt en oerhört viktig skillnad mellan de vapen som är i Khadaffis händer och de JAS-plan som nu laddar för en insats. Khaddaffi, och därmed hans vapen, är allt annat än demokratiskt valda. De vapen som flugit ner till Medelhavet är däremot sända efter ett beslut stött av en förkrossande majoritet i en demokratiskt vald riksdag. Jag vägrar tro att uttalandet av Svenska Freds ordförande innebär ett ställningstagande som är neutralt mellan diktatur och demokrati. Men Anna Ek har i vart fall i mina ögon ett och annat att förklara i frågan. För egen del tvekar jag inte. Freden och friheten kräver att vi ibland är beredda att ta till vapen för att försvara vissa värden. Som till exempel demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter. Det är nämligen det som kränks i Libyen - och det är därför som JAS-plan står beredda på Sicilien. Mot den bakgrunden väljer jag att se Anna Eks olyckliga uttalande som en marknadsföringsinsats för Svenska Freds. Men till mig har man inte sålt in sin ståndpunkt.

Ja, men tänk om vi ingenting gjorde!

Politik, och offentlig verksamhet överhuvudtaget, är ganska problemorienterad. Med det menar jag att det är ganska naturligt att det som oftast lyfts fram är problem, bekymmer och saker som kräver en åtgärd. Därför finns det några rubriker som du, käre läsare, aldrig någonsin kommer att kunna läsa i en tidningsrubrik. Till exempel: - Tågen går i tid - Alla är nöjda med vården(/skolan/kulturlivet/omsorgen) - Resurserna räcker; inga krav på ökade anslag Att en verksamhet fungerar, är tillräckligt finansierad eller kommer att vara kvar även i morgon är helt enkelt inte en nyhet och därmed inget som tidningarna skriver om. Det man i stället lägger kraft på - fullt begripligt, som sagt - är det som är avvikande eller innebär en avvikelse från det normala: att tågen inte går i tid, någon är missnöjd med något eller att "resurserna (det brukar betyda skattepengarna) inte räcker". Och det är om sådant som medierna faktiskt ska referera. Men låt oss då också konstatera varför det mot den bakgrunden finns så mycket att referera för våra kära massmedier. Det måste ju betyda att allting är galet och ingenting fungerar. Eller...? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Eller rättare sagt: så är det verkligen inte. Snarare är det så, att när mycket händer i en verksamhet - till exempel för att den går igenom stora förändringar - så ökar det alldleles självklart förutsättningarna för att det ska dyka upp intressanta saker att skriva om. Och det händer väldigt mycket i Sverige just nu. Så har det för övrigt varit under de senaste fyra åren, och så kommer det att vara ett tag till - för det finns mycket som behöver göras för att det ska bli ordning på det som de allra flesta svenskar tycker är det viktigaste i samhället: vården och kollektivtrafiken hör definitivt dit. Det händer mycket på dessa områden. Helt nödvändiga förändringar genomförs, nödvändiga för att vården och kollektivtrafiken inte bara ska fungera lika bra - eller dåligt - som idag, utan faktiskt fungera bättre, helst utan att för den skull kosta mer pengar än vi medborgare tillsammans har råd med. Tillsammans med de svåra problemen, som vi just nu har att arbeta med, så föreslås vi nämligen ofta lösningar. De lösningar vi oftast får med oss har bara två små problem. Det ena är att de inte alltid fungerar. Det andra är att de kostar pengar. Väldigt mycket pengar. Pengar som helt enkelt inte finns, eller som - om de användes - måste tas någonstans ifrån där de redan gör viktig nytta. Tänk gärna på det nästa gång du hör ett käckt förslag med en till synes enkel lösning!

Rätt och fel om konkreta beslut

I dagens UNT finns en artikel med vidhängand eläsarkomentar som sannerligen förtjänar ett par rader. För den är mycket, mycket talande! Artikeln handlar om "neddragningar" inom den kommunala handikappomsorgen i Östhammar (där moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna är i opposition). Hur sakförhållandena ser ut har jag inte den blekaste om, och tänker inte kommentera. Jag noterar bara att den som skrivit en läsarkommenar skriver att "alliansens politiker sparar pengar enbart på fattiga och utsatta människor". Det stämmer alltså inte, och till råga på allt kan man på samma sida (i webbversionen) se hur det faktiskt går till när "alliansens politiker" är i farten. Längre ned finns nämligen en artikel om fredagens invigning av en närvårdsavdelning i Östhammar - en av de många nysatsningar Alliansen i landstinget gör under denna mandatperiod. Det är en satsning på de svagaset och allra sköraste i vårt samhälle: äldre patienter med stora vårdbehov. De ska inte behöva ligga i timtal på en akutmottagning för att vänta på att bli inlagda. De ska ha bästa tänkbara vård och omvårdnad av kommun och landsting i samverkan. Våra politiska motståndare sprider gärna falska bilder av Alliansens politik. Det är högst naturligt - eftersom våra politiska motståndare allt mer uppenbart saknar någon egen politik att förklara och försvara. Vi i Alliansen, på alla politiska nivåer, ägnar oss åt att söka upp och lösa riktiga, viktiga samhällsproblem. Det måste vara politikens viktigaste uppgift.