En politik som fungerar

Dagen har, som jag skrev i gårdagens inlägg, ägnats åt att lotsa landstingets budget och en lång rad andra ärenden genom landstingsstyrelsen. Åtskilliga veckors arbete har därmed nått en viktig milstolpe, och det är - som jag skrev redan igår - skönt att kunna lägga fram en budget i ekonomisk balans för landstingsfullmäktige.

Ledning och styrning av ett landsting är en krävande uppgift. Det innebär ekonomiska och andra prioriteringar, men det innebär också att behöva behärska alla delar av lednings- och styrningspårocessen. Den i grunden enklaste delen är att i ord presentera vad man vill göra, och att med dessa ord brodera allt det goda man vill ge invånarna, resenärerna, patienterna i form av en god vård, effektiv kollektivtrafik och allmän utveckling av länet. Om man så vill, kan man säga att författandet av texter i ett budgetarbete är det mest lustfyllda, eller i vart fall det som ställer minst krav på just ledning och styrning.

Den större utmaningen ligger i att får dessa goda tankar att faktiskt gå ihop i form av en budget med siffror och ekonomiska prioriteringar. Att därtill kunna formulera konkreta mål, fortfarande inom givna ekonomiska ramar, gör budgetarbetet ännu mer krävande - men också ännu roligare. Utifrån det resonemanget är även arbetet med siffrorna i budgeten lustfyllt på sitt eget sätt.
Politik, som så mycket annat i livet, består av både tankar, ord och handlingar. Att prata om en budget i balans, eller om ledning och styrning, är verkligen inte särskilt svårt. Pröva själv att se, om du kan säga "ledning och styrning" eller "ordning på ekonomin". Se! Det var ju inte så svårt!
Men att göra! Vid dagens sammanträde med landstingsstyrelsen fanns fyra skriftliga budgetalternativ. Tre av dem hade långa och vackert utformade texter - men inget "sifferverk" som visade hus budgeten faktiskt skulle får att gå ihop. I själva verket fanns i dessa budgetalternativ rader av spännande satsningar - men inte en enda rad som faktiskt klarar ut hur dessa tjusiga idéer ska finansieras.
I ett enda av de budgetalternativ som presenterades idag fanns en komplett politik för att leda och styra vårt landsting, med en kärv men tydlig redovisning både av varifrån pengarna kommer och hur de, krona för krona, ska användas. I ett enda budgetalternativ finns en genomtänkt idé både om hur verksamheten ska bedrivas och hur finansieringen klaras. I de tre andra budgetalternativen saknas den viktigaste av alla komponenter för en fungerande ledning och styrning.

Budget i balans

I morgon sammanträder landstingsstyrelsen, med budgeten för 2012 och en landstingsplan för tre år framåt som viktigaste punkt på dagordningen. Det är ett viktigt beslut, inte bara för att den lägger ramarna för den verksamhet som landstinget bedriver; det är också den politiska ledningens viktigaste styrdokument och därmed grunden för hela ledningen och styrningen av vårt landsting.

Det är också skälet till att planen och budgeten kräver mycket arbete och engagemang från oss som är förtroendevalda. Personligen upplever jag, det drar jag mig inte för att erkänna, tiden inför budgetbeslutet både i landstingsstyrelsen och senare i landstingsfullmäktige, som en tid av anspänning.

Lyckligtvis ser det dock ganska hyggligt ut, med tanke på läget i den globala ekonomin. Vi lever i en ekonomiskt stökig tid, och därför könns det skönt att lägga en budget som innehåller ett litet, men ändå ett överskott i landstingets ekonomi. Det kan behövas både som buffert för än svårare ekonomiska tider och som avsättning inför de utmaningar som väntar när landstingets anställda i framtiden ska få pension.

Budgeten som Alliansen i år lägger är stram, för att inte säga kärv. Det kommer att behövas ett fortsatt arbete med att rationalisera och effektivisera verksamheten, för att undvika mer drastiska åtgärder. Lyckligtvis kan vi peka på goda exempel, inte minst i vår primärvård och i vårt landstings fantastiska folktandvård, som ger gott hopp även på andra områden. Vi har också lyckats hitta en bra balans mellan kostnader och intäkter genom att se över både taxor i kollektivtrafiken och patientavgifter i vården. Det har lett till en budget som faktiskt lyckas förena ansvar för landstingets ekonomi med viktiga reformer för att förbättra de bristområden som finns.

För det saknas inte utmaningar. Köerna till vården är för långa. Patienter får vänta för länge för vård. Effektiviteten kan på vissa områden bli bättre. Vården om de som har de största vårdbehoven, särskilt de mest sjuka äldre, kan definitivt bli bättre. Större mångfald och ökade möjligheter att kunna välja vårdgivare är också en viktig reform för länets invånare. Allt detta, och mycket mer, kommer vi att arbeta vidare med under åren som kommer.

Likaså ska utvecklingen av länets kollektivtrafik fortsätta. Ökade satsningar är särskilt viktiga i ett läge där rörligheten på arbetsmarknaden är en nödvändighet för att klara tillväxten över tid. Pendeltågen längs både Ostkustbanan och Dalabanan är angelägna för att vårt län ska kunna fortsätta att växa.

Det där med att ta ansvar

Jag blir emellanåt lite fundersam över ett uttryck i det politiska språket; ett uttryck som ofta används som en form av fingerpekning. Det handlar om att olika debattörer, inte sällan från den sida som för ögonblicket befinner sig i opposition, gärna säger åt den politiska konstellation som är i majoritet - och därmed också har ansvaret - att man ska "ta ansvar" för olika saker.

Det är i regel ytterst oklart vad detta ansvarstagande mer exakt skulle gå ut på. Den som pekas ut har nämligen, som sagt, i regel ett ganska omfattande ansvar och ägnar också sin tid och kraft åt att faktiskt utöva detta ansvar.

Kravet på ansvarsutövande följs mycket sällan av några förslag på konkreta åtgärder - och om sådana föreslås, så ligger de gärna på rejält politiskt avstånd från vad den ansvarstagande kan förväntas göra utifrån det mandat väljarna gett. I rådande politiskt läge ser vio således ofta att vi som valt för att föra den politik Alliansens väljare efterfrågar ska "ta ansvar" genom att i stället ansluta oss till en helt annan politik.

Just därför är det klanske dags att en gång för alla klara ut vad politiskt ansvarstagande går ut på. Det är att fullfölja den politiska inriktning som man som förtroendevald blivit vald på, för att sedan kunna möta sina väljare och redovisa resultaten av den politik man har fört.

Vi har i landstinget till exempel tagit ansvar för ekonomin, som har blivit bättre se senaste åren. Vi har också tagit ansvar för primärvården, som vi lovat i två val; den fungerar nu bättre än  någonsin. Vidare har vi tagit ansvar för Akademiska sjukhusets långsiktiga utveckling, vilket lett till fenmåriga avtal med landstingen i sjukvårdsregionen, strategiska satsningar på forskning samt en rad andra utvecklingsprojekt som jag skrivit om tidigare.

Politik handlar helt enkelt om att ta ansvar. Men det handlar också om att svara upp mot dem som har gett ansvaret - väljarna - och att utgå från de majoritetsförhållanden som lett till att en viss politisk inriktning har fått förtroendet och ansvaret. Dessa två begrepp hänger nämligen ihop i en demokrati. OM man har fått förtroende av väljarna, så har man också ett ansvar att ta. Och om förtroendet saknas; ja, då är det som återstår att ställa sig bredvid och ropa på att någon annan ska ... just det, "ta ansvar". Det är kanske inte så svårt att gissa vilket som är både mest spännande och mest krävande.

Rätt - inte rött

En tillfällig post i landstingets bokslut kommer troligen att göra att den blir minus på sista raden i landstingets bokslut i år. Det beror på en teknisk justering av hur pensionsskulden beräknas, som löses genom en engångspost i 2011 års bokslut. Men landstingets goda ekonomi, som jag skrivit om tidigare, gör att detta inte är ett allvarligt problem på kort sikt. Och det är absolut inte så, som TV4:s Janne Nordling skriver på sin blogg, att det har någon påverkan på budgeten för 2012. Den beräknas gå med ett visst överskott (knappt 100 miljoner) - och därmed finns heller ingen koppling mellan det prognosticerade underskottet för 2011 och de justeringar som görs av taxor och avgifter i vården och kollektivtrafiken.

Men behövber dessa då höjas? Landstinget går ju så bra...

Svaret, är som jag tidigare skrivit, ja. Landstinget har idag marginaler i sin ekonomi, men vi har ännu inte sett slutet på skuldkrisen - och det vi ser denna vecka är hur det kan drabba även vårt landsting. Det finns inte möjlighet att släppa på ansvaret för ekonomin, och vi kan vara glada så länge det inte krävs mer dramatiska åtgärder.

Det betyder också att reformarbetet kan fortsätta. Mer valfrihet och fler externa vårdgivare är bra för landstinget, bra för patienterna och bra för mångfalden och valfriheten. Utvecklingen av vårt landsting fortsätter.

Ett område i hälso- och sjukvården där det händer mycket just nu är missbruks och beroendevården. För en knapp månad sedan tog Uppsala universitet initiativ till ett samarbete, U-FOLD, kring frågorna. En ny lagstiftning utreds, och vi i landstinget har bestämt oss för att utreda den verksamhet vi bedriver på området.

Som en liten del av den totala missbruksvården genomförs på några få platser program där narkomaner kan få byta använda sprutor mot rena, bland annat för att hndra smittspridning av blodsjukdomar som hepatit och HIV. Dessa program är mycket omdiskuterade, och det finns forskning som pekar i lite olika riktning om effekterna. Men det är en självklar det av den samlade vården och därmed värt att titta närmare på som en del av den utredning vi gör.

Min kollega Miriam Eriksson (KD), ordförande i landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd, berättade om detta i radion i dag. Du kan höra inslaget på Radio Upplands hemsida. Miriam berättade på ett bra sätt både vad våra planer är och varför det är viktigt att studera sprutbyte som en del av den samlade missbruks- och beroendevården snarare än som en egen fråga.
Så jobbar vi i Alliansen; genom att nyfiket studera viktiga frågor och ta ställning grundat på sakkunskap förbättrar vi länets sjukvård och gör Uppsala län till en bättre plats för alla att leva på.

I framkant

Idag gör Radio Uppland ett riktigt bra reprotage om den specialiserade vård som ges på Akademiska sjukhuset - en vård som i många fall håller världsklass. Under de senaste fem åren har "Ackis" dessuotm flyttat fram sina positioner, bland annat genom att vara ett av fem universitetssjukhus i landet som fårr Rikssjukvårdsnämndens uppdrag att bedriva så kallad rikssjukvård. Jag har förmånen att sitta i nämnden, vilket ger en bra överblick över hur svenk sjukvård utvecklas på den allra mest specialiserade nivån.

Det är exakt så som det framgår av reportaget. De ledande universitetssjukhus som kan koncentrera sig på vissa områden flyttar fram sina positioner, inte bara nationellt utan även på den internationella arenan. Akademiska sjukhuset hör dit, och det beror inte minst på ett nära samarbete - som jag skrivit om tidigare här på bloggen - med exempelvis Uppsala universitet och andra viktiga institutioner i Uppsala med omnejd.

Men det finns orosmoln. Ett sådant är en utveckling där Akademiska sjukhuset inte ges den möjligheten att hålla kvar sin spetsprofil. Den som bor i Uppsala län ska självklart få tillgång till bästa tänkbara vård; det är en av vårt landstings viktigaste uppgifter. men all vård måste för den skull inte ges just på Akademiska sjukhuset utan kan lika väl ges i öppen vård, på vårdcentraler, hos andra vårdgivare eller på andra sjukhus. Här krävs alltså nya sätt att tänka, och en ständig vilja till förändring.

Är då Akademiska sjukhusets ledande position bara skryt och tomma ord? Svaret är definitivt nej, det kan jag verkligen säga efter att de senaste dagarna ha umgåtts med moderata sjukvårdspolitiker (och många andra moderater) från hela landet. Akademiska sjukhuset nämns med stor respekt, både av dem som verkar i landsting med många patienter som vårdas på Akademiska sjukhuset och av företrädare för andra landsting som driver universitetssjukhus. Framgångarna för sjukhuset manifesteras också till exempel i de strategiska forskningsmedel som Uppsala universitet tilldelats.

Jag är stolt över Akademiska sjukhuset och över dess roll som motor i Uppsalas och länets utveckling. Jag är också mycket stolt över att positionerna flyttats fram på senare år. Det stoltheten, men också en nyfikenhet över hur förnyelsen av sjukhuset kan fortsätta, driver mig att arbeta vidare för en vård av absolut världsklass. Och det handlar inte bara om Skandionkliniken, strategiska forskningsmedel och högspecialiserad vård. Det handlar om en viktig del av den vård som ges till invånarna i länet - och sjukhusets bidrag till länets dynamiska utveckling. Det finns mycket att vara stolt över.

Vardag efter en härlig partistämma

Fyra dagar i Örebro är lagda till handlingarna. I går eftermiddag kom jag hem efter en riktigt intensiv och spännande partistämma. Den sista dagen ägnades bland annat åt hälso- och sjukvårdspolitik, med viktiga diskussioner om vårdens organisation och verksamhet. En fråga som engagerade mycket, och ledde till flera viktiga inlägg, handlade om bristen på specialistsjuksköterskor. Samstämmigheten är stor om att detta är ett problem som måste lösas, och att det behövs både nationella och lokala initiativ för att komma åt det. Däremot fanns det också en samsyn om att det knappast är partipolitiska belsut på en stämma som bidrar till problemets lösning. För egen del kommer jag att fortsätta att driva frågan i Sveriges Kommuner och Landstings förhandlingsdelegation, där arbetsgivarfrågor kan drivas på det nationella planet. Här i länet finns det goda sjkäl att dryfta frågan både med Uppsala universitet - och det gör vi! - och med länets kommuner.

En annan viktig fråga är den patientnära forskningen, där partistämman fattade beslut om att ytterligare satsningar måste ske. även detta är inte i första hand ett beslut för en partistämma - men vi som kommer att möta staten i förhandlingar om ett så kallat ALF-avtal om amverkan kring den kliniska forskningen mellan staten (som ju äger och driver universiteten med medicinska fakulteter) och landstingen som driver universitetssjukhus. det gladde mig mycket att samstämmigheten i partiet är stor om vikten av dessa frågor. Att Sverige nu satsar mer än någonsin på forskning - och att Uppsala fått betydande delar av dessa satsningar - räcker inte för att klara skivan på längre sikt. Om vi inte satsar offensivt på detta område är risken uppenbar att vi halkar efter.

Många spännand edebatter och viktiga beslut, med andra ord - och inte bara Carl Bildt som dansade med Lotta Engberg. men vi hann med att ha roligt tillsammans också.

Tillsammans

Den moderata partistämman går mot sitt slut. Det har varit fyra intensiva dagar med många spännande debatter om allt från utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik (som debatteras just nu) till skyddsjakt på varg och strandskydd. Mot bakgrund av den debatt som faktiskt förs i stämmolokalen är det också intressant att se hur debatten skildras i media - till exempel vilka frågor som debatteras mest intensivt och vilka som skildras i media. En av de mest intressanta debatterna har handlat om välfärdspolitiken i bred mening. Vår politik, och vårt agerande, i frågor som rör sjukvård, omsorg och utbildning är avgörande för miljoner människor i hela landet. Men vi behöver utveckla politiken på dessa områden. Ett led i att åstadkomma detta är att göra det - som det står i stämmans tema - tillsammans. Förutom att debattera politik har det också funnits tid för att diskutera konkreta samarbeten. Möjligheterna att göra samhället bättre för människorna som lever här bygger i hög grad på att riva gränser och på att lära av de bästa - vilket en partistämma ger bra tillfällen till. Vi Moderater har till exempel ledningen i nio landsting med med än 5,5 miljoner invånare. I dessa landsting, Uppsala län är ett av dem, formar vi dagligen hur välfärden ska fungera på viktiga områden. Kvalitet, mångfald, valmöjlighet och trygghet är fyra av ledord som gäller för oss moderater. Men det gäller också att föra en ansvarsfull politik som håller ihop Det går inte att lova allt till alla. Däremot måste politiken vara en politik för alla. Det är en svår ekvation, som ställer stora krav på en samhälls- och människosyn som är inkluderande, inte exkluderande. Tillsammans bygger Nya Moderaterna den politiken. Tillsammans bygger vi Sverige starkt!

Ansvar både för verksamhet och ekonomi ger den bästa välfärden

Idag offentliggör vi de förändringar av landstingets patientavgifter som tidigare diskuterats i media. Efter en noggrann analys gör vi vissa höjningar för att kunna hantera både den vård som landstinget bedriver och landstingets ekonomi på ett ansvarsfullt sätt.

Att balansera god vård och ansvar för ekonomin är en viktig välfärdsfråga. Det är alltid enkelt att göra det ena eller det andra, men den verkliga utmaningen - och det verkliga kravet på ledarskap - handlar om att göra bådadera. Den som tror att man kan bortse från det ena eller det andra biter sig raskt i svansen, det har vi kunnat se exempelvis i de landsting som trots mycket högt kostnadsläge inte kan ge sina invånare en vård av bättre kvalitet.

I ett sådant samlat ansvar ingår också att se över kostnaderna för verksamheten, inklusive de kostnader som betalas direkt av patienten vid vårdtillfället. Naturligtvis kan man sätta dessa direkta kostnader, det vill säga patienavgifterna, på alla tänkbara nivåer. Då måste man också tänka på vilka signaler det faktiskt sänder till patienterna - och till länets alla invånare.

En god hälso-och sjukvård av bra kvalitet är ytterst värdefullt för människors trygghet. Ju bättre den vård som ges är, desto större blir tryggheten och förtroendet för vården. Men den bästa vården är inte den som är kostnadsfri för patienten eller den vård som finansieras med de högsta totala kostnaderna. Sambandet mellan vård av god kvalitet och kostnaden för den vård som bedrivs är mer komplicerat än så.

Med det sagt är jag stolt övcer två saker. Det ena är att vårt landsting ofta rankas högt i undersökningar som mäter vårdens kvalitet och patienternas uppfattning om kvalitén. Det andra är att vårt landsting har ett tryggt och stablt ekonomiskt läge. Vi har mycket kvar att göra när det gäller väntetider, köer, bemötande och krångel, men vi jobbar på det. Vi har mycket kvar att göra, även om vi är på väg åt rätt håll.

Bättre vård ger nöjdare medborgare

Att vården granskas både av media och av våra politiska motståndare är helt naturligt, mend et gör det också desto viktigare att se vilka helt objektiva granskningar som görs; till exempel undersökningar som visar vad de som är direkt berörda faktiskt tycker. En sådan undersökning presenterades helt nyligen, och den visade att medborgarna inte bara är ganska nöjda med vården som den är; de blir dessutom allt nöjdare!

Man kan givetvis fundera över vad det beror på. Man ska då först som sist komma ihåg att undersökningen visar läget på nationell nivå snarare än i ett enskilt landsting. Men då ska man också ta med i beräkningen att nio av landets 21 landsting idag styrs av Alliansen (i vissa fall tillsammans med andra partier) och att 5,5 av landets drygt nio miljoner invånare lever i ett landsting där landstingsstyrelsens ordförande är moderat.

Inte nog med det. I sju av dessa nio landsting, och bland dem sex av landets sju största, har Alliansen varit i majoritet två landstingsval i rad. Medborgarna har alltså fått pröva Alliansens politik, och tyckt att den fungerar bra. Väl så viktigt är också att ett förnyat förtroende ökar möjligheten att arbeta mer långsiktigt. De reformer som inleddes 2006-2007 börjar först nu få fullt genomslag.

Att medborgarna blir allt nöjdare märks inte bara på valresultatet. En annan intressant mätare är faktiskt debatten om privata sjukvårdsförsäkringar. Den minnesgode kommer kanske ihåg hotet från valrörelsen 2006; om ”borgarna” skulle vinna valet skulle en flod av privata sjukvårdsförsäkringar välla över landet och de mest bemedlade skulle gå före i de långa köer som – redan då, får man kanske säga – präglade sjukvården.

Nå, det som hänt sedan dess är att köerna faktiskt har blivit kortare och att intresset för privata försäkringslösningar svalnat i samma takt. Fortfarande är väntetiderna svensk sjukvårds största problem, men utvecklingen går åt rätt håll och kommer att vara den viktigaste frågan på Alllansens dagordning tills problemet är borta.

Vi i Alliansen är stolta över svensk sjukvård. Men det finns mycket kvar att göra ör att förbättra den ytterligare. Vi har idéer och konkreta lösningar, och det mesta pekar på att det vi gör verkar i rätt riktning. Därför ska arbetet med att utveckla svensk sjukvård fortsätta. Under de närmaste dagarna är den moderata partistämman en naturlig plats för att fortsätta den diskussionen, men arbetet bedrivs också i landsting och kommuner och självklart även i riksdagen. Det viktigaste med det arbetet är givetvis att de människor som är berörda är nöjda med det vi gör. Därför är det en viktig signal att förtroendet för vården ökar.

På säker grund

Jag har ägnat en stund av kvällen åt min favorit-TV-serie "Vita Huset" och ett av mina favoritavsnitt. Det är avsnittet där presidenten - som också är nobelpristagare i ekonomi - möter en gammal akademisk antagonist som han också delat nobelpriset med. De har följaktligen rejält olika åsikter inom sitt akademiska område och, som det visar sig i replikväxlingen, också på det politiska planet.

Den lilla episoden påminner mig om något mycket tänkvärt som regeringens narkotikasamordnare, och tidigare socialdemokratiska kommunalrådet, Björn Fries sade: Det finns lyckligtvis inte någon "evidensbaserad politik". Däremot vore det bra om politiker lyssnade lite mer till forskningen innan de tog ställning. Politiker har dock en tendens att lyssna just till den forskning som passar deras syften.

Så är det, och det är kanske inte så konstigt. Men på de områden där vi politiker verkar finns det sällan några entydigt vetenskapliga sanningar. Det finns forskning, men det är dessutom ofta material som måste studeras noga för att verkligen fylla sitt syfte, om det ska användas politiskt. Till det kommer att de flesta forskare faktiskt betackar sig för att få sina studier kapade i partipolitiska syften.

Den som senast råkat ut för detta har jag skrivit om tidigare. Det är uppsalaforskaren Laura Hartmann, som råkade i rejält blåsväder för en forskningsrapport som egentligen inte går att använda för något annat syfte än just det jag skriver om nu - nämligen just att konstatera att det inte finns stöd för vare sig den ena eller den andra åsikten om större mångfald i välfärdssektorn. Men genom att plocka bland enstaka citat blev Hartmanns rapport politiskt stoff.

Vi politiker bör använda forskningen mer försiktigt än så. Stöd för våra idéer brukar gå att hitta i alla fall, inte minst bland de människor som är direkt berörda av den politik vi för. Jag pratar hellre med de människor som berörs än bygger stöd för mina åsikter i svårttolkad forskning.

Framgångsrika Uppsala

Jag noterar idag att Janne Nordling, lokal seniorreporter på TV4, konstaterar att Uppsala vilken dag som helst passerar 200.000 invånare. I samma veva kommer länet dessutom att inta femteplatsen i storlek bland länen. Uppsala och länet växer med andra ord så det knakar.

Dety går bra för Uppsala även på andra områden. Jag besökte igår Uppsala Biobank, främst i landet på att sitt område. Akademiska sjukhuset skördar lagrar inom rikssjukvården, och vi står starka i fråga om medicinsk forskning.

Detta är några av många områden där vi har goda skäl att vara stolta över Uppsalas fins utveckling. Jag kommer att arbeta vidare för att den goda utvecklingen ska bestå, närmast på sammanträde med Rikssjukvårdsnämnden i morgon. Jag sticker inte under stol med att jag är stolt över den fina utvecklingen. Den strategi vi drivit i Alliansen, många gånger under hårt politiskt motstånd, är uppenbart framgångsrik för länet och för Uppsala. Det ska vi ta fasta på.

En allt bättre primärvård

Miriam Eriksson (KD) som är ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen förklarade på ett utmärkt sätt i radio hur ett bra vårdvalssystem ska fungera. Möjligen kan ett tillägg göras, och det är vika faktorer som faktiskt ger anlending till högre ersättning på grund av större vårdtyngd. Då är det helt uppenbart att den avgjort viktigaste faktorn är ålder. När vi bli äldre ökar behovet av vård dramatiskt, och det har vår ersättningsmodell också utgått ifrån.

Det har också gjorts försök med att ersätta med utgångspunkt i så kallade socioekonomiska faktorer, men det har visat sig att de landsting som prövat sådana modeller inte fått en bättre eller jämnare fördelning av den sjukvård som erbjuds.

Det är tråkigt att en viktig debatt om hur vårdvalet kan utvecklas så bra som möjligt hindras av rent ideologiska faktorer. De rödgröna partierna har varit mycket konsekventa i sitt motstånd till vårdvalet, men inte fullt lika konsekventa i sin argumentation. Nu påstår man ogenerat att man är "för valfrihet", men det finns inte en enda valfrihetsreform som man på olika sätt har motsatt sig. När reformerna sedan visat sig fungera, som med vårdvalet, så försöekr man ta åt sig äran av det goda men kommer i stället med förslag som skulle hindra den goda utvecklingen.

Primärvården i vårt landsting fungerar idag utmärkt. Det finns fler skäl till detta, vårdvalet är en av dem. Vi ska arbeta vidare med att utveckla vår fina primärvård.

Politisk vardagskväll

Kvällen har ägnats åt en av mina favoritaktiviteter när det gäller kontakt med människor, nämligen att knacka dörr och lyssna på synpunkter. I kväll besöktes Örsundsbro, där samtal med människor i ett bostadsområde gav många intressanta tankar, framför allt om kollektivtrafik.

Det är inte så att vi somk är politiskt aktiva får för lite "input" i vårt dagliga arbete. Frågan är däremot vilka - och vad - som påverkar oss i vårt beslutsfattande, och på vilka grunder. Det är lätt som politiskt verksam att glömma bort varifrån uppdraget kommer och varför vi har fått det.

Jag kan faktiskt tänka mig att de människor som jag i kväll hade tillfälle att prata med funderade en del över vad de hade att säga som kan påverka landstinget. Mitt svar är: mer än man kanske kan tro. de samtal jag haft i kväll är bra exempel på något som jag skrivit om tidigare. Det var nämligen samtal långt ifrån sammanträdesrum och föredragingar av tjänstemän, långt från partipolitiska förhandlingar med motståndare och mycket, mycket långt från massmedias bildsättning av politiken.

Kvällens samtal har handlat om människors livspussel, om att få ihop vardagen när den ena jobbar i Märsta och den andra i Enköping. Om arbetstider och dagis, om att kunna åka en hel familj till Uppsala för att gå på bio. Kort sagt om vardagshändelser, som påverkar och påverkas av politiska beslut.

Den politiska vardagen handlar inte i första hand om sammanträden och debatter med motståndare. Den handlar först och främst om de människor som jag har samtalat med i kväll. Tack, ni som var henmma och öppnade dörren. Förhoppningsvis vill ni höra av er igen för att berätta mer om era förväntningar på samhället och välfärden.

Valfrihet är bra för Gottsundaborna

Dagens förstanyhet i Radio Uppland förtjänar en kort kommentar.

Sedan några år tillbaka kan du som patient, var du än bor, välja vilken vårdcentral du vill gå till. Det gäller självfallet också den som bor i Gottsunda. Landstinget bedriver vårdcentraler på ett trettiotal platser i länet. Dessa vårdcentraler är spridda över länet så att ingen ska behöva ha allt för långt till en vårdcentral.

Därutöver finns ett antal vårdcentraler som drivs av andra än landstinget. Som patient är man helt fri att välja om man vill gå till den närmaste vårdcentralen eller till någon annan som ligger längre bort från bistaden, till exempel i närheten av arbetsplatsen. Det gör att du som patient har full valfrihet - och den vårdcentral du väljer är skyldig att ta emot dig.

När Alliansen ökade valfriheten för patienterna i primärvården, så gjorde vi det för alla patienter - genom möjligheten att fritt välja vårdcentral kombinerat med att nya vårdcentraler har öppnat. Alternativt, att genom politiskt styrning peka ut var nya vårdcentraler skulle etableras kombinerat med att vårdcentral skulle ha ansvar för de som bor i närområdet, hade bara ökat valfriheten för dem som bor där politikerna i så fall väljer att starta nya vårdcentraler. Nu är det patientens val som styr i alla led.

Valfrihetsreformen i primärvården är bra för alla patienter, inte minst de som bor i Gottsunda. de är inte längre, genom det så kallade områdesansvaret, hänvisade till den lokala vårdcentralen utan kan välja fritt vart de vill gå.

Occupy Pyongyang

Att samtidigt höra de beskäftiga demonstranterna utanför Riksbanken och på andra ställen samtidigt som vi ser bilder från svältens Nordkorea fyller mig med vämjelse. Påståenden om "kapitalismens kris" ekar ganska tomt när vi ser vad socialismen ställt till med i Nordkorea. Och att tala om "giriga bankirer" när bilder på detr socialistiska toppgarnityret i Nordkorea fladdrar förbi i reportaget är inget mer och inget mindre än ren cynism.

Som om det inte skulle vara tillräckligt illa, så har vi i samma tidsskede sett vilka möjligheter kapitalismen faktiskt ger. Jag tänker givetvis på percy Barnevik, en av dem som kritiserats just för att vara en egoistisk roffare. Barnevik intervjuades i ekots lördagsintervju och berättade vart alla miljonerna tagit vägen.

De har investerats i biståndsprojekt som, till skillnad från Nordkoreas socialistiska misär, har lett ill att människor faktiskt har fått det bättre och har kunnat ta sig ur fattigdom och elände.

Att ovanpå detta vifta med skyltar sär det står "we are the 99 procent", antydande att en extrem vänsterrörelse skulle vara talesman för befolkningen, har jag redan kommenterar. Den ordkoreanske diktatorn Kim Jon il anser sig också företräda en majoritet av sin befolkning, liksom till exempel den venezolanske presidenten Chaves. Jag hör dok till dem som anser att legitima företrädare för folket utses i fria och allmänna val.

Osmakligt är vad det är, men det är en osmaklighet som präglat vänstern allt sedan dess begynnelse.

Samtal om vardagens frågor

Några timmars dörrknackning då och då är välgörande. Det är så lätt att politiken blir en fråga om positioner, formfrågor och benhårda alternativ som ställs emot varandra. Det är då som det blir nödvändigt att byta sammanträdesrummen mot den vardag som de allra flesta av våra väljare lever i och det mest slående är att möta just de människor som mer av den politiska debatten borde handla om. De människor som försöker få livspusslet att gå ihop, som matchar två heltidsarbeten med hämtning på dagis, skjutsning till fotbollen och höststädning med grannarna.
Många av dem som jag har pratat med under några söndagar denna höst har gett en intressant och tankeväckande bild av sin verklighet. Först säger de att allt är bra, och att de egentligen inte har så mycket att klaga på. men när vi ställer nyfikna följdfrågor, så kommer det ändå upp saker som vi kan göra bättre och som vi har anledning att ta till oss. Det är nästan aldrig de frågor som får mest utrymme i den politiska debatten, men det är de frågor som våra uppdragsgivare, medborgarna, tycker är viktiga.

Vår gemensamma välfärd beskrivs ibland som om den vore i fritt fall. Visst finns det brister, och det är Alliansens uppgift att rätta till dessa brister. men att för människor som själva kan se och dra slutsatser av hur saker förhåller sig försöka beskriva vården eller skolan som i sämre skick än den faktiskt är leder snarare till allmän misstro mot politiker och ointresse för de lösningar som faktiskt behövs.

Det direkta mötet med de människor som gett oss vårt uppdrag inspirerar. Men att möta människor i deras vardag ger framför allt en bild av hur den vardag ser ut, som politiska frågor verkligen ska handla om. Människors vardagspussel och de problem som det innebär, är många gånger oändligt mycket viktigare än de frågor som allt som oftast tar mest plats på politikernas bord. Det är möten som inspirerar i det vardagliga politiska arbetet - och ger framtridstro inför valet 2014.

En frisk idédebatt

Just nu pågår Folkpartiets landsmöte i Karlstad. För inte så länge sedan möttes Centern till sin motsvarighet i Åre och på torsdag träffas vi i Nya Moderaterna till vår partistämma i Örebro. Efter årsskiftet är det Kristdemokraternas tur.

Det som mest präglar dessa fyra aktiviteter är att de, även om centern valt ny ledare och diskussioner pågår inom (KD), mest av allt handklar om det som politiken mest av allt ska handla om, nämligen politik. I alla fyra partier i Alliansen pågår just nu friska och spännande diskussioner om vägval i olika frågor, vägval som i sin tur kommer att spela roll för hela Alliansens samlade vägval. Men det rör vägval i enskilda frågor, själva färdriktningen är väl utstakad och utpekad.

Med en trygg ideologisk grund, dessutom gemensam för alla de fyra partierna, finns goda förutsättningar både för kompromisser och för nytänkande.  Där finns också orsaken till att fyra partier faktiskt inte bara kan samarbete mycket väl, utan dessutom klarar av den svåra balangången att både ha en inre förnyelse i varje parti - och i Alliansen som helhet.

Jag ser fram emot nästa veckas stämma. Då ska vi i nya Moderaterna göra det som centern och folkpartiet redan gjort denna höst. Sedan ska vi tillsammans, och givetvis tillsammans även med Kristdemokraterna, fortsätta utvecklingen av Alliansens politik med sikte på valet 2014. Med friska idéer växer utrymmet för en frisk idédebatt. Och med goda vänner växer glädjen att samarbeta. Och att vi är fyra partier som kan trivas tillsammans skapar givetvis bästa möjliga förutsättningar för ett tryggt regeringsinnehav.

Nittionio komma nittiosju procent.

Så har då vänstern hitatt ett nytt sätt att försöka får uppmärksamhet och sympati för sina ståndpunktern. Men nya metoder eller kampanjformer skymmer inte att det är samma sak som alltid. Att tycka avv enskilda bankirer eller aktiemäklare är giriga är varken svårt eller nytt; en av dem som ju faktiuskt påtalat detta är vår höggradigt moderate finansminister. Men det är inte heller kritiken mot bankerna som upprör mig mest med den nya "occupy"-rörelsen. Kanske är det faktiskt inte ens rörelsen själv.

Några hundra människor har tydligen samlats på några får platser i landet. Bilderna från Norrköping visar några enstaka personer på ett torg, och i Uppsala lär en handfull personer ha samlats på Stora Torget. Inte ens i landets huvudstad och största stad samlade denna folkrörelse mer än högst något tusental personer. Att kalla dessa glesa skaror för en folkrörelsen är inte bara ren och skär falsk marknadsföring. De är dessutom en förolämpning mot alla oss - långt fler än nittionio procent av befolkningen - som som inte var där och som absolut inte delar deras synpunkter.

Vänstern, i Uppsala under ledning av Vänsterpartiets ordförande Emma Wallrup, påstår sig representera alla dem vars röster inte hörs. Det måste betyda att Wallrup har missat något, nämligen att vi sedan nittio år tillbaka faktiskt har allmän rösträtt och att de röstande - flera miljoner, för att vara exakt - två gånger har röstat fram en helt annan politik. Varenda en av väljarna gillar kanske inte varje detalj i den politik som Alliansen för, men att gå ut på gatorna och säga sig representera "nittionio procent" av väljarna som någon sorts folkrörelse, det ger ett ganska märkligt intryck av synen på representativ demokrati.

Låt oss anta att aktiviteten på Stora Troget samlade hundra personer, och låt oss anta att de representerar denna rörelse i vårt län. Det betyder i så fall att de som var där utgör ganska så precis en tretusendel av länets totala befolkning, det vill säga en tredjedels promille. Personligen fick ja, som exempel, sjutton gånger så många personkryss i det senaste valet.

Jag förnekar inte vänstern rätten att demonstrera i olika skepnader. men jag vänder mig starkt emot påståendet att de skulle representera fler än dem som röstar på dem - och det biter inte ett dugg på mig att de försöker kalla rörelsen för "opolitisk". För på samma Facebook där jag hittat uppgifter om den stillsamma protesten på torgen hittar jag också uppgifter om trängsel på Gränby Centrum. Och rörelsen "Occupy Gränby" har avläggare i Boländerna, inne i stan, i Stenhagen och i det ännu ine fördigbyggda Gottsunda Centrum.

Människor vill ha flera saker. Demokrati, mänskliga rättigheter, fri rörlighet och växande ekonomi är några av dem. Människor går inte med i "folkrörelser" för att åstadkomma sådant; människor är en folkrörelse för fred, frihet och marknadsekonomi. Vänstern är det inte, och har aldrig lyckats åstadkomma något i den vägen.

En fråga om trygghet

Ambulanssjukvården är en av de viktigaste delarna av tryggheten i samhället. Det är också en del av sjukvården som utvecklats oerhört bara under de senaste decennierna. Från att vara en ren sjuktransport är en modern ambulans utrustad med både teknik och kompetens. Lägg till detta en organisation med ambulansstationer i sex av länets sju kommuner, och vi vår en ambulansverksamhet som kan ge en god trygghet i hela länet.

Som ett extra komplement till detta samverkar ambulanssjukvården med kommunernas räddningstjänst. Detta komplement innebär att länets deltidsbrandkårer, i vissa fall, rycker ut för att understödja ambulanssjukvården. De fall det rör sig är när det är medicinskt motiverat, och den tydlgiheten är mycket viktig.

Landstingets viktigaste ansvar i välfärden är sjukvård, och det finns en mycket hög kompetens inom exempelvis akut- och intensivvård. Landstinget sysslar däremot inte med brandförsvar och räddningstjänst, och har därmed fullt förtroende för att länets kommuner sköter detta på bästa tänkbara sätt. Vi utgår givetvis ifrån att förtroendevalda, oavsett parti, i länets kommuner tar sin uppgift på lika stort allvar som vi tar vår uppgift i landstinget.

I vårt län fungerar ambulanssjukvården mycket väl. Vi har flera gånger gått igenom verksamheten grundligt, senast i samband med diskussionerna kring uppdraget för lasarettet i Enköping. Ingen landstingspolitiker som löpande följer verksamheten noga kan tvivla på att ambulanssjukvården fullgör sitt uppdrag mycket väl och att vi kan säga till medborgarna i länet att de kan vara trygga, oavsett var i länet de bor.

Det sista ser jag personligen som en av mina viktigaste uppgifter som ordförande i landstingsstyrelsen. Medborgarnas trygghet och säkerhet kan vi aldrig ge avkall på, och i vårt län är den medicinska tryggheten mycket god. Det gäller inte minst ambulanssjukvården.