Ett lyckat vårdval

Det är mycket som kan bli bättre i vårt landsting, men vi kan också konstatera att det mesta ändå går åt rätt håll - även om man ibland skulle kunna tro motsatsen. Ett exempel på en verksamhet som tack vare den politiska styrningen har utvecklats väldigt positivt är primärvården. När Alliansen vann valet 2006 fungerade den inte alls. Ekonomin var körd i botten, tillgängligheten sämst i landet och missnöjet bland personalen stort.

Idag ser det annorlunda ut. Den primärvård som landstinget driver själv visar ett överskott, och väntetiderna är mycket kortare. Dessutom är både anställda och patienter mycket nöjdare enligt de undersökningar vi låtit göra - och enligt de kontakter vi har.

Den viktigaste, men inte den enda, orsaken till denna vändning är att Alliansen 2007 införde vårdval, och samtidigt ändrade både modellen för hur vården finansieras och hur patienterna kan välja vård, plus en rad andra åtgärder. Effekterna av detta reformarbete har nu utvärderats av en oberoende granskare från Uppsala universitet. Resultaten är överväldigande.

De farhågor som föregick införandet av vårdval har nämligen helt kommit på skam. Det blev inte dyrare, och vården blev inte mindre jämlik. Däremot blev alltså tillgängligheten bättre och patienterna nöjdare.

Läs gärna rapporten här. Bläddra fram till sidan 83. Då kan du med egna ögon ta del av utvärderarnas slutsatser, vilket är att rekommendera. Rapporten är förresten ett bra exempel på att vi iAlliansen naturligtvis följer effekterna av vår politik.

Vad göras skall...

Idag rapporterar flera medier om ett antal landstings engagemang i tågfinasieringsbolaget Transitio och de eventuella finasiella risker detta medför. Om detta finns en del att säga, som kanske också går att koppla till senare politiska beslut. Ett sådant exempel är att landstinget nu är ensamt ansvarig för kollektivtrafiken.

De affärer som refereras i media gjordes för flera år sedan, rent av före 2006. När jag för egen del fick kännedom om upplägget reagerade jag. Framför allt är affären så invecklad, att bara några få personer i anslutning till bolagets ledning hade fullständig kännedom. När det gäller affärer med offentliga medel är det ingen bra ordning. Det visade sig emellertid att det inte heller var någon bra idé att omedelbart dra sig ur affären. Däremot är liknandwe upplägg nu sedan länge stoppade.

På den tiden ägdes Transitio av landstingen, men styrningen skedde vi de länstrafikbolag som ägdes av landsting och kommuner gemensamt. Det var ett av skälen till att det bedömdes vara bättre med en enda huvudman fwör trafiken i varje län; det leder till att landstingen har en mer direkt kontroll över verksamheten - vilket självklart är viktigt när det gäller abolag som Transitio.

Sedan dess har också bolaget i fråga reformerats ordentligt, och idag görs inga affärer av det slag som redovisas i media. En ny styrelse har tillträtt, bestående av professionella företrädare för de bolag som äger Transitio. Till det kommer ett särskilt ägarråd som ska företräda oss som är förtroendevalda i landstingen. Min bedömning är att det ger en bättre insyn i bolagets affärer och ett tryggare ägande av stora finansiella tillgångar.

Men även i vårt eget landsting tar vi mått och steg för att utveckla rollen som ägare, finansiär och ansvarig för förvaltning av skattemedel. På kommande landstingsstyrelse har landstingsdirektören i uppdrag hur landstingsstyrelsen kan utveckla det som i kommunallagen heter dess uppsiktsplikt. Det kan tyckas som att sex år är en lång tid innan en sådan utveckling kommer till stånd, men i själva verket har jag under hela denna tid arbetat med att utveckla styrningen på olika områden. Det som nu sker är närmast ett sätt att fästa den ordning som ska råda på pränt. Just för att det ska råda ordning. Vilket det alltså gör, i allt högre grad. Inte minst i fråga om Transitio.

Handling är bättre än polemik

Det är lätt att förstå att den senaste tidens uppmärksamhet kring den psykiatriska öppenvården leder till frågor. Just psykiatrin är också ett område inom den totala sjukvården som engagerar många av oss som är förtroendevalda, och det gäller att närma sig dessa frågor med respekt och ödmjukhet, för det handlar om de kanske sköraste och mest utsatta människorna som är föremål för det allmännas omsorg.

Av samma skäl tycker jag - och det har jag uttryckt tidigare - att man ska vara försiktig med hur den politiska debatten förs i frågor som dessa. Jag tror inte att "Nora" har bett om att få bli slagträ i en ideologisk debatt om hur framtidens sjukvård utformas på allra bässta sätt. Hon, och alla andra i samma siuation, har rätt att begära att den vård som man behöver är av bra kvalitet, med ett bra bemötande och - framför allt - ett gott resultat.

Av just det skälet tänker jag inte ge mig in i politisk polemik kring det som händer inom vår psykiatri. Däremot tänker jag konstatera ett par saker.

Problem i den psykiatriska vården är inget nytt, och det kommer att upprepas. Det rör nämligen inte bara ett viktigt område inom den samlade sjukvården, utan är till sin karaktär ett område som väcker känslor. Att vårda psykiatriska diagnoser är inte samma sak som att läka en infektion, byta ut ett trasigt knä eller operera en cancertumör. Äen kroppsliga sjukdomar påverkar givetvis vårt självliv, men själens sjukdomar har verkligen sin egen karaktär. Det är sannerligen inget konstigt att man då också kan ha olika syn på hur olika psykiatriska tillstånd bäst behandlas. I detta ligger grunden för en vårdideologisk debatt om psykiatrin, som självklart får effekt även på hälso- och sjukvårdspolitiken.

När Alliansen fick väljarnas förtroende 2007 var problemen inom psykiatrin en av de första frågor vi grep oss an. Vi fick också hjälp på traven, tillexemepl kloka synpunkter även från dem med andra uppfattningar. Kristdemokraternas dåvarande landstingsråd Jonas Segersam fick ett särskilt uppdrag att titta på problem och möjliga lösningar, just för att vi först ville orientera oss om vilka frågor vi hade att hantera. Det ledde till en del ganska intressanta slutsatser. En av dem var att vi sannerligen hade problem i vår egen psykiatri - men att det också fanns nationella problem (till exempel brist på specialister inom psykiatrin) som inte var så enkla att hantera inom ett enskilt landsting. Det ska också tilläggas att dessa nationella brister redan då hade uppmärksammats och att en nationell samordnare för psykiatrin då redan hade tillsatts.

Då, 2006/2007, fanns bristerna inom den psykiatri som landstinget bedrev i egen regi - av den enkla anledningen att nästan all sluten och öppen psykiatri bedrevs av landstinget självt (så här var till exempel läget 2007). Av det kunde vi dra slutsatsen att det inte är någon automatisk lösning på problem att bedriva den i egen regi. Samtidigt såg vi att det på andra håll i landet fanns intressanta exempel på väl fungerande psykiatrisk öppenvård utförd av andra än landstingen själva.

Sedan dess har en hel del inom den psykiatriska vården faktiskt blivit bättre - men det betyder inte att allting är bra. Det bör man ha i minnet när man tittat på de problem som vi har att hantera idag.

En annan vanlig synpunkt som framförs är att vi inte "satsar på " den psykiatriska vården. För den som gärna hemfaller till sådan kritik är det bara att se på det nya hus som växer fram bakom Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad. För mig personligen är det en viktig markering: när vi började förnyelsen av Akademiska sjukhuset, så stod psykiatrin långt framme. Det är en gren av sjukvården som förtjänar bra lokaler och bra yttre förhållanden.

Tilläggas kan att kontrollen av verksamheten har förbättrats. Men det finns onekligen ännu mer att göra.

Moderniseringen och utvecklingen av sjukvården ska självklart gälla även vår psykiatriska vård, både den öppna och den som handlar om att bli inlagd för att få den vård man behöver. Självklart kommer denna vård att präglas av debatt och kontroverser, eftersom det finns olika sätt att se på vad som är det bästa sättet att bedriva en god psykiatrisk vård. Och helt uppenbart finns det ännu mer att göra. det ska vi arbeta vidare med.

Fakta och argument

En knapp vecka har gått sedan det uppmärksammade reportaget i "Uppdrag Granskning" och jag har med viss häpnad följt en del av den följande debatten. Själv har jag fortfarande, mer än tio år senare, inte glömt den granskning som då gjordes av oss moderater. Jag hoppas att vi lärde oss ett och annat den gången.

Denna gång är det kanske lite annorlunda, och orsakerna till det kan man givetvis fundera över. Mycket pekar dock på att den här gången är det budbäraren som ska skjutas. Janne Josefsson, som av mycket att döma inte är den lättaste av reportar att granskas av, hamnar i betydande delar av kretsen av samhällsdebattörer i en annan dager än han brukar.

Jag tror dock, oavsett på vilken sidan man anser sig ha sitt politiska hjärta, att det kan vara bra att fundera en del över ett bregrepp som jag för egen del brukar vara noga med att hålla på.

Jag lärde mig en gång att man inte ska se fakta i ljuset av argument, utan argument i ljuset av fakta. det betyder ungefär (som jag ser det) att man ska vara väldigt försikig med hur man tolkar fakta - och väldigt noga med att granska motiven för varför olika fakta kommer fram i debatten.

Detta slår mig när jag läser en rapport om vårdvalet i primärvården som vi infört i vårt landsting. Rapporten pekar på en lång rad förbättringar som skett i primärvården under de senaste åren - och pekar på det möjliga sambandet med att vårdvalet infördes. det är sedan upp till var och en att, utifrån rapporten, fundera över om vårdvalet är lycksoamt eller inte.

Men jag noterar också en mening, i en sammanfattning av ett av de områden som granskats. Under avsnittet om "resursanvändning" står att läsa följande: Mellan 2010 och 2011 finns en viss tendens till att vårdvalet är kostnadsdrivande. Dock låg tillgängligheten i primärvården tidigare på en förhållandevis låg nivå och det ökande antalet besök kan således vara en anpassning till en mer genomsnittlig nivå bland landstingen i Sverige.

Läs gärna stycket en gång till, och fundera sedan över vad som står. Möjligen kan du nämligen ibland höra kritik emot vårdvalet, och den kritiken brukar då hänga upp sig på två saker. Det ena är att vårdvalet skulle vara "kostnadsdrivande", det andra är att tillgängligheten inte alls har blivit bättre i primärvården, och att det alltså inte finns någon positiv effekt av att vårdvalet införts.

Då kommer vi till poängen. Man kan ogilla detta med ett friare vårdval om man så vill. Det står olika partier helt fritt att tycka vad de vill, och att säga vad de vill till väljarna om vad de tycker om olika politiska reformer. Men om man försöker påstå att vårdvalet varit kostnadsdrivande, eller att det inte lett till bättre tillgänglighet; ja, då får man faktiskt förklara på vilka grunder man påstår det - med utgångspunkt i den refererade rapporten.

Med andra ord: fakta är bra som grund för det politiska arbetet, och argumenten är det som skiljer oss som har olika uppfattningar åt. de som argumenterar emot den vårdvalsmodell får helt enkelt leta efter fakta på annat håll än i den undersökning som vi i bred politisk enighet har tagit fram och varit överens om. Eller också får man be om ursäkt och erkänna att man faktiskt hade fel.

Hundra år och mer av ständig utveckling

jag har börjat morgonen med llite trevlig bläddring i en ny bok, en biografi om kirurgiprofessorn Karl Gustaf Lennander och kirurgin i Uppsala vid förra sekelskiftet. Den är klart intressant läsning (även om jag inte hunnit läsa hela), inte minst i dessa dagar.   Boken är nämligen en utmärkt beskrivning av några saker som kan vara värda att ha i minnet även i dessa dagar.   Den medicinska utvecklingen pågår hela tiden. Den har vid det här laget pågått i århundraden, och den komemr att fortsätta så länge mäsnligheten vandrar på jorden. Vi kommer nämligen alltid att vara utsatta för sjukdommar och åkommor av olika slag, och läkekonsten kommer hela tiden att finna sätt att bemsätra dessa.   Utvecklingen kommer dessutom hela tiden att möta motstånd, och motståndet kommer alltid att se olika ut även om det också har uppenbart gemensamma drag. Det har nämligen alltid funnits en naturligt och på sitt sätt ganska skeptisk inställning till "nymodigheter". En viktig del av utvecklingen är i själva verket just kampen mellan det varande och det nya.   Ett av de sista kapitlen i boken har titeln "också solen har sina fläckar" och behandlar öppet och ärligt det faktum att Lennander, idag ansedd så framstående att han bevärdigats en biografi, av sin samtid sågs med ganska olika ögon. Han var helt enkelt kontroversiell, och på sätt ovh vis var inte hellr det så märkligt. Han sökte nya vägar inom kirurgin och ett och annat av det han prövade var per definition öprövat. Vilket givetvis väckte kritik.   Vad kan man då som sjukvårdspolitiker på 2000-talet lära sig av en kirurg från början av 1900-talet? Tja, åtskilligt. Som att förnyelse och utveckling inte alltid är uppskattat, och att det alltid - ja, alltid - är enklare att argumentera för det bestående än för det nya. Och att det alltid är enklare att överhuvudtaget ifrågasätta än att föreslå. Det är mot den bakgrunden vi i Alliansen fortsätter vårt arbete med att utveckla och förnya vården, och att se till så att inte bara Akademiska sjukhuset utan hela vår sjukvård fortsätter att befinna sig i framkant.   Men inte nog med det. Solen har sina fläckar även idag, och vi kan som sagt lära ett och annat inte bara av historien. Även på Lennanders tid kan man fundera över ett och annat när det gäller bemötande och delaktighet i vården - en gren där vårt landsting definitivt kan bli mycket bättre. även om man får förmoda att ett och annat ändå har hänt på den fronten på de hundra år som gått.

Ett sjukhus i världsklass

Naturligtvis är det glädjande när Dagens Medicin rankar Akademiska sjukhuset som landets tredje bästa universitetssjukhus. För oss i landstingets politiska ledning är det ett styrkebesked för sjukhuset - men också en bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Genom åren har Akademiska många gånger målats ut som "hotat", och vi har vid mer än ett tillfälle fått höra att den politik vi för skulle vara skadlig för sjukhusets utveckling. Ingenting kan vara mer fel, det får vi tydliga belägg för med dagens undersökning.

Men inte nog med det. Undersökningen visar också vad som behöver göras för att flytta fram sina positioner i tuff konkurrens. Det är faktiskt exakt det som just nu pågår. De delar av undersökningen där  Akademiska tappar i förhållande till sina viktigaste konkurrenter är nämligen ekonomi, vårdgaranti och patientenkäter; just de områden som vi från Alliansen pekat på som viktiga faktorer för sjukhusets fortsatta framgång.

Visst är det lätt att förstå att det är tufft, när kostnader ska anpassas till vad landstingets ekonomi tål, och självklart är det viktigt att arbetsmiljön och klimatet på Akademiska Sjukhuset är gott. Men just därför är det också viktigt att det råder klarhet om det läge som faktiskt råder, och vad som görs för att komma tillrätta med problemen.

Men det viktigaste av allt är ändå bekräftelsen. Den medicinska kvalitén på Akademiska sjukhuset håller absolut toppklass, och arbetet med vårdrelaterade infektioner ligger också på högsta nationella nivå. Det är resultatet av skickligt och framgångsrikt arbete på många plan och av många människor - som vi också är många som kan glädjas över. Nu fortsätter vi på många olika plan med att göra Akademiska sjukhuset till ett ännu bättre sjukhus på alla tänkbara områden. Framtidens Akademiska, liksom dagens, hör hemma i den absoluta eliten. Och sjukhuset ska stanna där!

Ett friskt och växande län

En del av förmiddagen har ägnats åt att samtala med företagare och andr aom hur vi tillsammans kan bidra till Uppsalas fortsatta tillväxt. Enigheten var stor om att bostäder, infrastruktur, kollektivtrafik och bra näringsklimat är några av faktorerna. Landstinget har inte bara en roll, utan faktiskt flera olika roller, i detta arbete.

En av de självklart rollerna är att se till så att det finns en riktigt bra samhällsservice. Först och främst gäller det naturligtvis sjukvården, som ska hålla en så bra klass så att människor känner sig trygga med att bo och verka i Uppsala. När vi ser till de medicinska resultat som vår sjukvård presterar, så kan vi konstatera att så är fallet. Men det går, som alltid att göra mer.

I ett växande län måste vården givetvis hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen - och det gör den i det allra mesta. Primärvården är ett intressant exempel på del. En rad nya vårdcentraler har startats i länet de senaste åren - och de har naturligtvis startats där det på grund av befolkningsökningen faktiskt har tillkommit nya patienter. Exempel på det är Bålsta, Knivsta, Enköping och Uppsala. det är alla växande orter där nya vårdivare möter växande behov.

I ett län som växer behövs nya bostäder. I grunden är det ingen uppgift för landstinget, men det känns väldigt bra att kunna bidra till det stora behov som finns genom de planer vi har utarbeteta på att bygga bostäder på landstingets mark i Ulleråkersområdet. Så tar landstinget ett samhällsansvar även utanför sjukvården och kollektivtrafiken.

Ett tredje område där vår verksamhet kan lägga grund för en stark utveckling handlar om att ge nya företag en chans att etabelra sig och att växa. det gäller naturligtvis i första hand inom de samhällssektorer där landstinget är verksamt, och Uppsala med omnejd är också mycket riktigt en stark region när det gäller sjukvård, läkemedelsutveckling och medicnteknik. Inte minst ska vi se till att ge våra egna medarbetare goda förutsättningar att våga pröva sina egna vingar med egna idéer.

Sist men inte minst är trafikfrågorna en helt avgörande faktor för länets tillväxt. Nya tåglinjer är ett steg på vägen men det går - återigen - att göra ännu mer.

Ett växande län, med växande skattekraft, är i sig en viktig utvecklingsfaktor för landstinget Jag får just nu många frågor om vårdens finansiering. Mitt svar är att den debatt som nu förs om vården och dess möjligheter att svara upp emot människors vårdbehov i hög grad är beroende av en växande samhällsekonomi. Fler människor i arbete leder dessutom inte bara till ökande skatteintäkter utan också till en friskare befolkning. Därför är arbete med länets tillväxt ett självklart led i att göra så att människor som lever och verkar i Uppsala län är friska och mår bra.

En man som förändrade världen

Det är inte så ofta jag tittar på TV på vardagskvällar, men så här i jul- och ledighetstider blir det lite mer av den varan. En serie program som jag följt med intresse är dokumentären i tre delar om en person som bokstavligen förändrade hur Sverige ser ut. Jag tänker på en man med handlingskraft, mod och radikala idéer som genom sitt ledarskap renade ut förlegade synsätt på hur saker och ting bör fungera i ett modernt välfärdsland.

Den jag tänker på är finansmannen Jan Stenbeck. Dokumentären om honom är onekligen ett tidsdokument om vad som hänt med Sverige från mellankrigstiden och framåt.

Härom kvällen sändes det avsnitt som innehöll några av de mer spektakulära inslagen i Jan Stenbecks liv. Tack vare honom blev Sverige någon gång på 90-talet ett modernt land, där TV och radio upphörde att  vara ett monopol och mångfalden blev något självklart även i etermedia.

Men Stenbeck var inte den ende aktören i dramat. I dokumentären påminns vi om att det så sent som på 90-talet fanns politiker som faktiskt ville förbjuda varje form av reklam-TV och retoriskt frågade om det fanns någon som hade bett om ett större TV-utbud. Iniom det då statsbärande partiet, socialdemokraterna, fanns ett kompakt motstånd som lyckligtvis kunde brytas efter många års kamp. Faktum är att vårt land var ett av de sista som fick en fri radio och TV som gjordes oberoende av monopol.

Dokumentären om Stenbeck lär oss som är politiskt aktiva en viktig sak: förändring och förnyelse kommer inte av sig själv. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, krafter som inget hellre vill än att ställa sig i vägen för reformer och nya idéer. De kommer också alltid att vara väl rustade med alla tänkbara argument för att inte genomföra förändringar. Och det kommer alltid att vara lättare att argumentera för det som är och har varit - än för det nya och än så länge okända som kommer.

Några frågor och svar om att skapa en modern sjukvård

För trettio år sedan var antalet vårdplatser betydligt större än idag. Men är det någon som tror att kvalitén på den sjukvård som bedrevs för trettio år sedan var högre? Jag har svårt att tro det. På dessa trettio år har det hänt massor som har lett till att vården har blivit mycket bättre och kan göra mycket mer. Chansen att bli frisk om man har blivit sjuk har helt enkelt blivit allt bättre - och det minskade antalet vårdplatser är faktiskt en del i denna goda utveckling.

Hur kan det då vara på det sättet?

Jo, därför att många metoder och behandlingsformer har förbättrats. Sådant som för trettio år sedan hanterades genom en operation kan idag klaras av genom medicinering. Vissa operationer som då krävde inläggning med flera veckor kan idag klaras av under loppet av en dag. Det som då gjordes genom ett större ingrepp görs idag genom så kallad titthålskirurgi. Det finns åtskilliga fler exempel, och alla har de en sak gemensamt. Det har lett till att vården har blivit mer effektiv. Den effektivare vården leder till att fler som är sjuka kan bli friska.

Hur skulle det då ha sett ut, om den utvecklingen inte hade kommit till stånd?

Det är svårt att veta, men det gör att göra antaganden. Ett antagande är att vården hade varit mycket dyrare - för många av nyheterna i föregående stycke har inte bara lett till en medicinskt bättre vård; de har också lett till att vården blivit billigare! Samtidigt lägger vi - faktiskt! - mer pengar än någonsin på hälso- och sjukvård, och det ser vi faktiskt effekter av - i form av friskare människor som lever längre och mår allt bättre.

Men hur kommer det sig då att vi ser så många skildringar av besparingar, minskade resurser och allt tuffare arbetsförhållanden för dem som arbetar i vården?

Det är, som det brukar heta, en ganska bra fråga. Till skillnad från vad många tror, så får vården alltså mer pengar än någonsin, och kan också göra mer än vården någonsin gjort för pengarna. En viktig del av detta är att verksamheten, i vården som i de allra flesta sammanhang, kan bedrivas allt mer rationellt och effektivt. Det handlar inte bara om nya behandlingsmetoder och nya läkemedel, utan också om att kunna utnyttja tekniska hjälpmedel och genom klokare arbetsorganisation.

Vad är då problemet?

En viktig orsak är att förändring alltid är jobbigt. Det är alltid lättare att göra som man har gjort, och då är det givetvis också enklare om allt får vara som det har varit. Men om vi inte ändrar på saker och ting; det är då som vården ganska snart kommer att bli både omodern och ineffektiv. Då kommer det att bli svårare att ge de människor den vård de behöver - och det är framför allt då som det kommer att bli svårt att få resurserna att räcka till den vård som behövs.

Det är därför utvecklingen av vården måste fortsätta. Det kommer, i sin tur, att leda till att verksamhet förändras och att arbetssätt kommer att se annorlunda ut. Alternativet, att låta saker och ting vara som de är, skulle vara betydligt mer skrämmande.

Vi lyssnar

Jag noterar att Radio Uppland idag på morgonen har uppmanat sina lyssnare att höra av sig med hälsningar till oss som har politiska förtroendeuppdrag. Du som använder Facebook kan även se detta här. Tack, som sagt, för ett bra initiativ. Allt som leder till bättre kontakt mellan väljare och oss som har politiska förtroendeuppdrag är självklart värt att uppmuntra. Det finns också all anledning för oss förtroendevalda att lyssna och ta till oss av synpunkter som medborgarna framför. men det finns också skäl att påpeka att detta är något som bostavligen pågår varje dag.

Jag möter nämligen - tråkigt nog - ibland att det sätts en bild av att vi som är politiskt aktiva skulle vara svåra att nå, svåra att föra fram synpunkter till eller rent av ointresserade av att ta till oss de synpunkter som vi får. Mitt svar är att inget kan vara mer fel. För min personliga del går det sällan en enda dag utan att jag får telefonosamtal, e-post eller personliga möten där jag har tillfälle att diskutera både det som händer inom landstinget och vad som rör sig på andra plan i samhället. Sådana samtal ger också ofta tillfälle att reda ut missförstånd om olika förhållanden, till exempel om hur beslut fattas, vilka ekonomiska resurser som står till verksamheternas förfogande, vilka resultat dessa leder till och mycket annat.

Däremot ska man också ha en sak till i bakhuvudet. Det är att alla människor inte tycker likadant och dessutom har väldigt olika erfarenheter. En lärdom av många, många samtal genom åren är att det faktiskti inte finns någonting som "alla" tycker. Människor tycker olika, och har olika förväntningar. Den politiker som inte inser detta, och strävar efter att vara tydlig med sina egna värderingar, brukar ofta snabbt förlora det politiska fotfästet. Det är många gånger viktigare att stå för det man tror på och vara tydlig med det, än att hålla med föregående talare. Att stå för sin uppfattning även om det blåser uppfattas i regel som hederligare och väcker mer respekt än att bara hålla med.

Människor är nämligen väldigt intresserade av samhällsfrågor - även om man för den skulle kanske inte alltid säger sig vara intresserad av partipolitik - trots att de två faktiskt hänger ihop.

Men det finns ett problem förknippat också med detta; ett problem som i dessa dagar dessvärre är ganska aktuellt. det handlar om människor intresse för politik och samhällsfrågor, och hur olika samhällsproblem skildras, inte minst i media. Politiken skildras nämlihgen påfallande ofta som ett spel, där opinionssiffror och taktiska manövrer skildras som det mest centrala i politikens vardag. de samhällsproblem som politiken är till för att arbeta med skildras i stället som ett problem som rör de enskilda medborgarna i deras vardag.

Här ligger både ett dilemma och en utmaning, inte bara för politiken och för media - utan för hela det demokratiska systemet. Vi som är politiskt verksamma sysslar med samhällsproblem avrje dag och många gånger bokstavligen varje timme på dygnet. Det som engagerar oss är faktiskt inte den senaste opinionsmätning eller vad vi någon gång i framtiden ska får i - högst eventuell - pension. Det som engagerar oss är vårdköer, dåligt bemötande, försenade tåg och bussar, människor som saknar ett arbete att gå till och mycket, mycket annat som behöver göras för att vi ska få ett samhälle som är bättre att leva i.

För att veta vilka samhällsproblem människor upplever som verklihga och viktiga måste vi så mycket som möjligt vara ute och röra oss bland människor. För egen del (det har jag skrivit om tidigare) älskar jag verkligen att knacka dörr, samtala med människor och vara nyfiken på vilka vardagsproblem de vill att vi ska ta tag i

Med andra ord: vi lyssnar. Varje dag är ett tillfälle till möten med människor, till samtal och till nya idéer. Du som har synpunkter är alltid välkommen att höra av dig. Berätta vad du tycker. Vi lyssnar.

Nej, planka inte

Jag läser i senaste numret av Uppsala-Tidningen om en grupp människor som ger ännu ett exempel på att vänstern inte är ett dugg människovänlig och medkännande, bara egoistisk och kall. Det gäller en grupp som kallar sig planka.nu och som tycker att kollektivtrafiken ska vara "gratis". Med det menar man att någon annan än den som åker ska stå för hela kostnaden. "Någon annan" blir då, ganska ofta i sådana här sammanhang, skattebetalarna.

Nu ska jag på en gång vara tydlig med en sak. det finns inget direkt och uttalat samband mellan något parti på vänsterkanten och denna rörelse; det är alltså inte det jag menar med vänster i detta fall. Däremot är själva förhållningssättet som planka.nu står för ett ganska klart exempel på det som i regel präglar just vänsterpolitik.
Det är nämligen inte första gången vi ser exempel på exakt vad det handlar om, nämligen att vilja vältra över kostnader för något man vill kunna åtnjuta på någon annan. Om det dessutom går att hävda någon sorts "allmännytta", och utmåla den som åker på notan som både rik och nonchalant; ja, då blir förstås hela ekvationen en riktig vinnare.

I verkligheten ser det inte ut riktigt så. Kommunal- och landstingsskatt betalar vi alla, men alla har inte samma behov av kollektivtrafik. Det är heller inte möjligt att bygga en kollektivtrafik "für alle", hur gärna vi som är ansvariga än skulle vilja del. Kollektivtrafiken, som allt annat, kräver en hel dle prioriteringar. Och det motiverar att den som kan dra fördel av samhällsfinansierad buss- och tågtrafik, till exempel den som kan resa till ett bättre betalt arbete, har större möjligheter att hitta ett jobb eller en bostad eller helt enkelt får sin vardag rikare med hjälp av kollejktivtrafiken har all anledning att stå för en del av kostnaden med egna pengar.

Men inte nog med det. Planka.nu och deras tilltag ökar dessutom kostnaden för kollektivtrafiken. Genom att uttryckligen provocera med att uppmana till "gratisåkning", så ökar givetvis behovet av kontrollanter. Vilket kostar pengar. Vilket antingen leder till höjda biljettpriser eller till att skattebetalarna måsate betala mer för kollektivtrafiken.

Själv tycker jag att man ska göra rätt för sig. jag tycker också att de skattemedel och taxor vi betalar för kollektivtrafiken ska gå till en bra kollektivtrafik. Den ska inte behöva gå till gratisåkare och fuskare som försöker rättfärdiga sin egoism genom att försöka beskriva det som någon sorts civil olydnad. För det är det inte. Det är ett sniket sätt att slippa betala det som alla vi andra frivilligt gör - och inget annat.

Vi borde vara i topp!

Varje år presenterar Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen "Öppna jämförelser av hälso-och sjukvårdens kvalitet och effektivitet". Det är en genomgripande undersökning som många av oss ansvariga läser med stor intresse. Den innehåller nämligen både goda exempel på vad som är bra - och mindre smickrande beskrivningar av vad som borde vara bättre.

Totalt redovisas inte mindre än 169 olika indikatorer, och det är självklart av intresse både att granska vart och ett av dem - och summan av helheten. det senare har dessutom SKLs tidning Dagens Samhälle gjort i det nummer som kommer ut idag. Läsningen är både smickrande och en aning oroande.

Smickrande därför att vårt landsting hör till den bästa tredjedelen i landet. Sjätte plats bland tjugoen landsting är inte allt för illa ändå.

Betydligt mer beklämmande är att placeringen kunde ha varit ordentligt mycket bättre, om vi bara hade varit bättre på väntetider, bemötande och delaktighet för patienterna.

Den medicinska kvalitén på den vård som ges i vårt landsting står sig mycket väl i jämförelse med andra landsting. Det innebär att invånarna i länet får en bra vård, som vi kan vara både stolta och nöjda över. Extra tänkvärt är att flera diagnoser där det påståtts att resultaten skulle vara sämre (bröstcancervård är ett exempel som debatterats mycket under senare år), faktiskt ligger mycket bra till i jämförelse med andra landsting. Femårsöverlevnad vid bröstcancer är ett sådant exempel.

Det som drar med betyget är, som sagt, väntetider, bemötande, delaktighet och - även om vi i flera fall ser en bättring - läkemedelsbehandling. Där finns en del att uträtta, och det ska vi ta fasta poå under 2014.

Som politiskt ansvarig måste man självklart fundera över varför vi hamnar lågt inom ett givet område. Finns det attityder som måste bli bättre, brister det i insikten om betydelsen av ett gott bemötande, eller är det helt enkelt så att kvalitén får stå i förgrunden framför "mjukare värden" som väntetid eller bemötande?

Faktum är nämligen, att högre siffror på de indikatorer som mäter dessa värden hade kunnat placera oss i den absoluta toppen. Eftersom det handlar med om attityder och värderingar än om kompetens och resurser, så borde vårt landsting höra hemma där. Alltså ska en topplacering vara en rimlig målsättning; intre för att placeringen i sig är viktig utan för att det är ett kvitto på att paitenter i vårt län får den hälso- och sjukvård som borde vara självklar.

Kika gärna själv i SKL-materialet. Eller titta på Socialstyrelsens interaktiva tjänst. Hör sedan gärna av dig och berätta om hur du uppfattar kvalitén på vården i vårt landsting. Det är intressant för oss som har det politiska ansvaret att få veta.

Sjukvård i förändring

Jag har skrivit tidigare om vikten av en modern sjukvård - och jag kommer helt säkert att återkomkma till ämnet. En förutsättning för att sjukvården ska vara modern är nämligen ständig förnyelse och förändring, och förändring är nära nog omöjligt att genomföra utan motstånd. det ligger nämligen i förändringens natur att vara obekväm för den som är berörd.

Av juat det skälet har jag stor respekt för dem som på olika sätt berörs av förändringsprocesser. Kag är den förste att instämma i att det är jobbigt när saker och ting blir annorlunda. Men att det är jobbigt är ingen ursäkt för att inte genomföra nödvändiga förändringar. För det som inte förändras blir snabbt omodernt och otidsenligt. Det gäller i särskilt hög grad dem moderna sjukvården.

En av de största och viktigaste förändringarna under de senaste decennierna är att vården i allt högre grad bedrivs utanför sjukhusen. Otaliga operationer, som för bara en generation sedan innebar flera veckor i en sjukhussäng, kan idag genomföras över dagen. Det är en utveckling som inte bara leder till att det blir färre vårddygn och därmed faktiskt behövs färre sjukhussängar. det är dessutom en utveckling som leder till att vården blir mänskligare och kvalitetsmässigt bättre.

Vi som arbetar med sjukvårdpolitik målas ofta ut som enbvart inriktade på att spara pengar. I en mening är det korrekt, för vi måste faktiskt se till så att varje använd krona i vården används så klokt som det någonsin går. Däremot kommer det kanske som en överraskning för en eller annan, att vården idag får mer pengar att förfoga över än någonsin tidigare. Men det betyder också att det blir allt viiktigare att pengarna används rätt!

Det finns alltså inget motsatsförhållande mellan en god vård, minskat antal vårdplatser och krav på ökad effektivitet. Däremot kräver den ekvationen att fler saker än bara antalet sjukhussängar ingår i förändringen. Arbetssätt, läkemedelsanvändning, lokalutnyttjande och planering påverkas självklart också av att patienterna ägnar mindre tid åt att vara på sjukhus.

Om man ser vårdens utveckling och förändring mot den bakgrunden, så är det ganska naturligt att det är en utveckling som behöver fortsätta. Då blir också det viktigaste orosmolnet infrö framtiden inte om antalet vårdplatser minskar - utan om vården hänger med i utvecklingen.

I vårt landsting gör den det, men det är viktigt att vi fortsätter att ligga i framkant.

Det måste fungera!

Karl Rydå på UNTs ledarsida pläderar idag för en utbyggnad till fyra spår mellan Stockholm och Uppsala. Det är han inte ensam om, och ger vi oss till tåls en aning så kommer en sådan satsning. Det är bara det att en vädjan om fyrspår inte löser de problem som pendlarna upplever idag.

Inte ens den mest entusiastiske förespråkare för fler spår på sträckan kan undgå att ta hänsyn till ett viktigt faktum, nämligen att det tar tid att planera för järnvägsutbyggnad, även längs en sträcka där det redan går spår. Den som ser detta som en undanflykt är välkommen attstudera ett redan planlagt, finansierat och beslutat projekt, nämligen ökad spårkapacitet mellan Tomteboda och Kallhäll. Där faller hela planeringen på några kilometer genom Sundbyberg. Det rör sig om mark som redan är både planlagd och bebyggd - men för andra ändamål än järnväg. Vi lever nämligen lyckligtvis i ett land där hänsyn måste tas till äganderätt och befintlig marknkanvändning - även när angelägna infrastrukturprojekt ska dras fram.

Därför är det viktigaste mellan Uppsala och stockholm inte att vänta på att fyra spår kan bli verklighet - utan att de två spår som redan ligger där faktiskt kan användas. varje dag året runt, 24 timmar om dygnet och 60 minuter i timmen. Då håller det inte med ständiga signalfel, brunnande ställverk och allt vad det är. Sträckan måste rustas. Nu.

Dessutom kan det förefalla märkligt, men det finns spårsatsningar i andra delar av landet som bidrar till bättre framkomlighet mellan Stockholm ocvh Uppsala. Gå ut och ställ dig några timmar längs sträckan och räkna hur många godståg somo passerar. Du komemr att bli förvånad över antalet, och minst lika förvånande är att alla dessa godståg inte har Stockholm som destination. Faktum är att tåg som går på sträckan, kommer från Norra Sverige och skall vidare söderut. Problemet är att sträckor i inlandet också har enkelspår - som gör att godstågen inte kan mötas. Kapaciteten slår i taket även mellan Hallsberg och Krylbo, och det påverkar kapaciteten på landets mesyt trafikerade sträcka.

Allt detta stod i centrum när vi från fem län i mellansverige förhandlade med regeringsn företrädare om medfinansiering av Citybanan. Följden av dessa förhandlingar blev viktiga satsningar i hela Mälardalen, och satsningar som håller ihop och hänger ihop med det pågående bygget av Citytunneln. Det innebär - bland annat! - ökad kapacitet mellan Tomoteboda och Kallhäll, upprustning av Ostkustbanan och sist men inte minst dubbelspår förbi Gamla Uppsala. det sistnämnda påverkar nämligen faktiskt kapaciteten även söder om Uppsala.

Det är alltså invecklat att planera järnväg, och det är inte bara "många års försyndelser" som ligger bakom dagens problem. Minst lika hämmande är kortsiktiga resonemang som möjligen kniper poäng i debatten, men inte löser problemen. Alltså behöver utbyggnaden av spårtrafiken ske både planmässigt och genomtänkt.

Först en rejäl upprustning av den befintliga infrastrukturen, särskilt signaler och elförsörjning. Sedan en planering som gör att det inte uppstår flaskhalsar. Parallellt med detta kan en planering för fler spår mellan Uppsala och Stockholm ta fart. men det löser inte pendlarnas problem vare sig idag, i morgon eller de närmaste åren. Det måste nämligen fungera, inte bara nu genast utan också på längre sikt.

Att lösa samhällsproblem

Det råder ingen brist på arbetsuppgifter för den som vill ta sig an att reformera den svenska välfärden. Visst lever vi i ett av världens bästa länder, men det finns ändå en hel del att ta tag i. Bara iniom den del av välfärdssektorn som landstinget har ansvar för, möter vi varje dag olika problem som behöver hanteras. Precis så ska det vara. Vi som engagerar oss politiskt gör det sällan för politikens egen skull, utan för att vi ser saker som behöver förändras för att samhället ska bli bättre att leva i för alla.

Både i sjukvården och i kollektivtrafiken finns det mycket som fungerar bra, men också mycket som kan bli bättre. At åstadkomma dessa förbättringar kräver mycket arbete - men det är också stimulerande och väldigt roligt, inte minst när man ser konkreta resultat av olika reformer.

det komemr dessutom aldrig att bli slut på arbetsuppgifter. Det finns nämligen inte något färdigt idealsamhälle, och därför kommer det alltid att finnas behov av politiska beslut som leder till att saker som inte fungerar så väl som de borde faktiskt kan fås att fungera bättre.

I Alliansen börjag vi dessutom nu se en ny utmaning. Det är kravet på att våga reformera även våra egna reformer, som nu varit igång några år men som hela tiden behöver utvecklas. Det kräver mod att våga ifrågasätta sina egna tidigare ställningstagande och att inse att det inte bara gäller at tänka nytt. Ibland gäller det också att tänka annorlunda. Politik är påfallande ofta en färskvara.

Men det finns också en mer beklämmande bild av den politiska vardagen. Jag tror inte att det finns någon som engagerat sig politiskt för att det största intresset är opinionsmätningar, maktspel och diskussioner om vem som ska göra vad med vem. man engagerar sig för att man ser samhällsproblem och vill bidra till en lösning. Mot den bakgrunden är det ganska tråkigt att politiken beskrivs som en sorts taktiskt läggspel där olika politiker lurpassar på varandra.

Värdet av att lyssna

Jag har ägnat en stund av eftermiddagen åt politik när den är som bäst. Mer exakt har jag haft ett långt samtal med en person som hade gott om kloka synpunkter på hur samverkan mellan landsting och kommun kan bli bättre när det handlar om vården av de mest sjuka och vårdbehövande. Det är ett intressant område, för vi är nog många som vill tro att de mest utsatta och mest behövande också är de som får den bästa tillgången till vård. Det samtal vi förde visar att det finns en del kvar att göra.

Att landstingen ska bedriva en sjukvård av god kvalitet är det nog ingen som ifrågasätter. När vi tittar i "öppna jämförelser av kvalitet i hälso- och sjukvård" så ser vi att kvalitén på den vård som vårt landsting bedriver i regel är god. Men det går som sagt alltid att göra förbättringar.

Framför allt är det inte meningsfullt att peka finger mellan landsting och kommun. Ingen bryr sig om vems felet är, om välfärden inte fungerar - och ingen som inte är inblandad i det politiska arbetet ska egentligen behöva bry sig om vem som har ansvaret. Välfärden ska bara fungera.

I samverkan mellan kommun och landsting har vi gjort en hel del under de senaste åren. Ett närvårdscenter har startat i Östhammar, och närvårdsplatser har också inrättats i Enköpings kommun. Det arbetet rullar nu vidare i både Uppsala och Tierp, och på sikt ska alla som bor i länet ha väl fungerande mellanvårdsplatser för patienter som skrivs ut från sjukhus. Det är faktiskt inte bara en ekonomisk fråga utan helt enkelt ett sätt att skapa en värdigare och bättre sjukvård och äldreomsorg.

Men det går, som sagt, att göra mer. Det samtal jag hade (och som jag beskrivit i början) är ett förträffligt exempel på det. Människor har förväntningar på att välfärden ska fungera, i all synnerhet för de sköraste och mest utsatta. Vi som är politiskt valda har till uppgift att möta dessa förväntningar. Det första vi då måste göra är att lyssna till dem som är direkt berörda.

Också en sorts jäv

När det nu börjar närma sig årsskifte är det också dags att betala medlemsavgiften i diverse föreningar och organisationer. Är man politiskt förtroendevald, så är det en uppgift man bör ta på visst allvar och utföra med viss eftertanke.

Orsaken är enkel. Som företrädare för medborgarna kan det sannerligen vara på sin plats att fundera över vilka bindingar man har och hur det kan påverka det löpande politiska arbetet. I vissa fall är regelverket gällande jäv kristallklart, men i grunden är det inte bara rent kommersiella förhållanden som bör hanteras utan också intressekonflikter av andra slag.

För egen del redovisar jag gärna vilka organisationer jag är medlem i. Jag är medlem i Knivsta Rotaryklubb, i Svenska frimurarorden, i moderaterna (givetvis) och i Röda Korset. Jag är också betalande medlem i pelle Svanslös Vänner och i Sällskapet Linnés Hammarby. Av och till kommer jag också ihåg att betala medlemsavgift i Uplands Konstförening - fast just nu har vi en period när jag saktiskt "glömmer" att betala den medlemsavgiften. Till sist är jag medlem i en förening som heter Jultomtarne i Uppsala.

Till det kan jag redovisa några organisationer som jag - möjligen till ömsessidig sorg - faktiskt inte är medlem i. Dit hör Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar, Uplands Konstförening, Rädda Barnen och alla tänkbara idrotts- och kulturföreningar.

Varför då? kan vän av ordning fråga sig. Orsaken är enkel. Jag är inte så road av att med rätt eller orätt kunna beslås med att med skattemedel gynna egna verksamheter. Eller att - kanske ännu mer graverande - kunna anklagas för att nyttja föreningar och sammanslutningar för eget, politiskt intresse. Som förtroendevald med ett ledande uppdrag tycker jag helt enkelt inte bara att man öppet ska redovisa sina bindningar. Man ska också undvika att ingå sådana bindningar som faktiskt kan vara direkt förtroendeskadliga. Även om det allmännyttiga syftet kan vara aldrig så gott, eller stämma aldrig så väl överens med de egna värderingarna, så bör man som förtroendevald helt enkelt akta sig för alla former av jäv.

Det ininebär givetvis inte någon sorts "föreningaförbund" för politiker. Om inte annat så är ju föreningsfriheten faktiskt grundlagsfäst. Men jag hör till dem som tycker att det är bra om man i en förtroendemannaroll är tydlig med vem det är man anser sig företräda - och risken för otydlighet ökar då för varje medlemskort man stoppar med i sin plånbok.

Nu är således en nårlig inbetalning av medlemsavgiften i Pelle Svanslös Vänner något större problem - men något som jag absolut skulle avstå ifrån är att gå med i, för att inte tala om att engagera mig i, en förening vars direkta syfte är att påverka politiska processer. Frågan är ju då vem man faktiskt företräder, i vilka situationer man faktiskt är jävig och sist men inte minst på vems uppdrag man agerar i själva föreningen.

Politiska företroendeuppdrag ska man ta på allvar. Uppdraget är att företräda medborgarna. Då är det rimligt att man också är tydlig med hur man gör det - och försiktig med olika bindningar.

Som alla andra tycker

Den som följer min blogg kan nog inte undgå att ett ämne förutom hälso- och sjukvård och andra välfärdsfrågor - som engagerar mig, det är demokratifrågor. Det är förresten också ett skäl till att jag också gärna skriver om vad vänstern, i alla fall den mindre demokratiska vänstern, har för sig.

Nå, det här med demokrat är inte alltid så enkelt som det skulle kunna verka. Det är nämligen rätt så ofta skillnad på vad "alla" tycker, och vad som faktiskt är det mest demokratiska beslutet. Inte nog med det. Det ärockså en väldig skillnad på vad de som gör sin röst hörd har att säga i en fråga - och vilken uppfattningen är hos alla dem som väljer att inte höra av sig.

I sådana lägen är den viktigaste av alla demokratiska dygder att lyssna, inte bara till dem som hörs - utan framför allt till alla de andra.

I Uppsala har vi just nu flera sådana frågor i debatten. Ärna är en av dem, Seminariet en annan, och bygget av ett nytt universitetshus en tredje. I alla dessa frågor kontaktas jag av människor som berättar för mig att "alla de pratar med" delar deras åsikt. Om det beror på att de bara talar med åsiktsfränder kan jag inte bedöma. Däremot kan jag konstatera att i nästan alla frågor där jag har en dialog med människor, så finns det vitt skilda åsikter om väldigt mycket.

Men inte nog med det. De åsikter i många omdebatterade frågor, som oftast och mest hörs i den allmänna debatten, är inte med säkerhet samma åsikter som delas av de många och mer tystlåtna. och om vi som förvaltar väljarnas förtroende inte har förmåga att lyssna även till dem som inte hörs - ja, då kan det faktiskt gå illa med demokratin.

Det räcker med andra ord inte med att lyssna till dem som hörs med, och som lärt sig konsten att få tillgång till makthavares öra. Det gäller också att lyssna till dem som av olika skäl är lite mer försynta. Och det gäller att våga stå emot den opinion som tror sig ha rätt och representera en majoritet bara för att de hörsn och syns mest.

En vinstgivande exportindustri

Jag hade igår nöjet att delta i SwedenBIOs tioårsfirande. För den som inte vet vad denna organisation sysslar med, så handlar det om att främja en av våra viktigaste exportnäringar - eller mer exakt flera olika: läkemedel, medicinsk teknik och bioteknik. Sverige är mycket framgångsrikt inom dessa näringsgrenar, och därmed är de på flera sätt viktiga för välfärden och välståndet i Sverige.

För det försat är det nämligen industrisektorer som drar in exportinkomster. Om detta talade igår handelsminister Ewa Björling förtjänstfullt. Därutöver rör det som om branscher som starkt och aktivt bidrar till utvecklingen av svensk hälso- och sjukvård, både genom utvecklingsdrivande innovationer och genom att vara en partner som är del av sjukvårdens egna utveckling. Lifes science och sjukvård är inte bara ömsesidigt beroende av varandra; de är helt enkelt grenar på samma träd.

Just detta glömmer vi gärna och ofta bort i debatten om "vinster i välfärden" - för vad är väl företag som tillverkar läkemedel och medicinteknisk utrustning om inte just välfärdsföretag? Precis som de företag som har läkare, sjuksköterskor och annan personal anställda för att vårda och bota, så ingår tillverkare och leverantörer i den totala vårdkejdan. Vi behöver dem, för utan dessa företag blir det inte mycket till vård överhuvud taget.

Flertalet av dessa företag bidrar som sagt dessutom mycket påtagligt till att det kommer in expoertintäkter till landet - expoertintäkter som omvandlas till skattepengar som kan användas för att utveckla välfätrden ytterligare. Utan dessa exportföretag skulle Sverige vara ett mycket fattigare land, och därmed ett land som inte kunde erbjuda sina invånare en sjukvård av allra högsta klass.

Allt detta försvinner i den inflammerade debatten om vinster i välfärden. Den så kallade välfärdssektorn beskrivs av vissa debattörer som en sorts reservat, som på något sätt kan skyddas från profithungiga riskkapitalister. Bilden är totalt felaktig och vittnar mest om en ganska grundläggande okunskap om hur den totala välfärdssektorn faktiskt ser ut, vilka som ingår i den och på vilka sätt de bidrar.

Jag önskar mig en julklapp i år. det är en samsyn om hur olika aktörer kan bidra till en bättre välfärd, och en gemensam syn om hur vi kan samverka för att både få en bättre välfärdm, och fler jobb som lägger grunden för denna fina välfärd. den samsynen finns nämligen inte idag - och den manifesteras i den ibland närmast hånfulla synen på vad olika företag - och företagare av kött och blod - faktiskt kan bidra med. Gårdagen gav en bra inblick i detta, och ett tillfälle för mig att som representant för landstingen och sjukvården uttrycka hur viktigt vi anser att det är med ett väl fungerande samarbete.

Tankar på första advent

Den första och viktigaste grunden för all politik är att definiera samhällsproblem, hitta en lösning på dem och presentera ett sätt att förverkliga denna lösning. Givetvis måste det finnas en ideologisk grundsyn, både som utgångspunkt för samhällsanalysen och som grund för vilka idéer som ger den bästa lösningen. Idéerna i politiken är med andra ord inte döda, och även i vardagen kan man faktiskt ibland se skillnader som spelar roll för effekten av olika politiska förslag.

Det är också det grundläggande skälet till varför politiker av olika politisk färg kan peka ut samma samhällsproblem som avgörande - men ändå föreslå helt olika lösningar.

Det finns ett gott skäl att ställa den frågan just på första advent. Vad det handlar om är nämligen synen på olika delar av samhället, och då inte bara på de beslut som fattas i demokratiskt valda politiska församlingar och dessa olika besluts påverkan på samhället.

Det går nämligen att se politiska beslut på två skilda sätt. Det ena är en stark tro på att just politiska beslut är allena saliggörande för samhällets utveckling. Det andra är en lika stark tro på att det faktiskt finns andra krafter som kan spela en positiv roll för denna utveckling.

Skillnaden mellan de båda synsätten kan enklast beskrivas som en tro på att politiska beslut är alltings lösning, eller en tro på att politiken blott är ett av många redskap i politikerns verktygslåda. Just där förefaller skiljelinjen gå i landstingspolitiken just nu. I den ena hörnan de som tror att sjukvården måste drivas av landstinget självt för att lösa sin uppgift. I den andra vi som tycker att alla goda krafter bör utnyttjas för att forma den bästa välfärden.

Just idag tror jag det kan vara extra lämpligt att fundera över om samhället verkligen blir bäst om allting bygger på politiska beslut. Är det, till exempel, verkligen så att enbart de beslut som fattas politiskt är de som är att betrakta som demokratiska. Innebär inte ett verkligt folkstyre också en verklig möjlighet för människor att faktiskt fatta beslut som rör dem själva, utan inblandning från oss som är politiskt valda. Och innebär inte det en direkt skyldighet för den politiskt styrda delen av samhället att ibland faktiskt stå tillbaka.

Ett bra exempel, som sagt just idag, handlar om religion.Jag hör till dem som anser att staten ska vara religiöst neutral. Det är inte en politisk uppgift i ett modernt samhälle att föreskriva för människor vad de ska tro på. Det är dock inte riktigt samma sak som att mer eller mindre aktivt hindra människor för att uttrycka vad de tror på, eller att undertrycka olika former för att ge uttryck för tro eller djupt rotade traditioner.

Politik kan med andra ord ibland vara att avstå från att ta ställning. Av samma skäl kan ibland en viktigt politisk handling vara att förhindra aktiva politiska ställningstaganden på vissa håll i samhället. Till exempel när det handlar om vad människor väljer att tro på. Eller när det handlar om djupt rotade och älskade traditioner - hur omoderna de än må verka i ett modernt samhälle. Som advent. Eller Lucia. Eller jul. Eller hur?