Bus eller godis?

Allhelgonahelg. Det är ett bra tillfälle att tänka på dem som kommit före oss, och som gått vidare utan oss som blev kvar. Men det är också ett tillfälle för oss alla att tänka på varandra, och på att i livet behandla våra medmänniskor så att vi inte ångrar våra tankar, ord och gärningar när de och vi själva är borta.

För nog finns det en och annan medmänniska som vi någon gång behandlat på ett sätt som vi i efterhand ångrar. Inte minst i det politiska samtalet blir det ibland ett och annat förfluget ord som är svårt att ta tillbaka. Helgen som står framför oss är ett bra tillfälle att tänka även på det.

Omtanke om andra människor är alltid en personlig handling. Jag har en stark tilltro till välfärdsstaten och är övertygad om att den modell vi valt i vårt land är överlägsen på många områden för att organisera sådant som vi behöver göra tillsammans. Det är rent av själva definitionen på ett samhälle. Men jag tror aldrig någonsin att de gemensamma, skattefinansierade samhällsfunktionerna kan ersätta den personliga omtanken.

Där, och inte i skattetabeller eller ens i politiska beslut, ligger den viktiga ideologiska skillnaden mellan vänster och höger. Man är inte god för att man höjer skatten. Man är heller inte god bara för att man använder skattemedel för att utjämna skillnader eller ge medmänniskor ett bättre liv. Den personliga godheten kan aldrig ligga i att genom kollektiva beslut ta del av andras insatser för att döva det egna samvetet.

Sverige är, och ska vara, ett välfärdssamhälle. Vi ska bygga gemensamma institutioner med gemensamma krafter, och vi beskattar varandra för att bära de gemensamma bördorna. Men den dag då vi tror att vi kan klara vårt samvete genom att vrida lite på skattesatsen - den dagen är vi riktigt illa ute!

Men det finns politiska beslut som kan bidra. Staten kan göra det som många organisationer också insett. Staten kan hjälpa människor att hjälpa. Staten kan understödja det personliga ansvaret genom att göra det lite lättare att skänka. Det gjorde staten under den förra regeringen, och det har spelat stor roll för många organisationer som arbetar med att hjälpa utsatta människor.

Jag tänker fortsätta att ta ett personligt ansvar för behövande medmänniskor. Jag väljer själv formen för att göra det, och gör det för att jag vill en annan människa väl - inte för att "döva samvetet". Därför tror jag på den enskilda, personliga handlingen som grund för att vi människor ska forma ett bättre samhälle tillsammans. Därför misstror jag också den som hånar dem som tror på den personliga insatsen. Måste vänsterns argument för välfärden bygga på misstro emot andra människor?

Trevlig helg, allihopa. Halloween må vara en högtid som är till för att skrämmas och hota för att få gåvor. Allhelgonahelgen, oavsett om man är kristen eller inte, passar däremot bra för att tänka på sina medmänniskor.

Årets sågning

Remisskonferensen jag skrev om i föregående inlägg är nu genomförd. Det blev en sällan skådad sågning av "samarbetsregeringen". Myndigheter, landsting och organisationer av olika slag hade rader av mycket kritiska synpunkter på allt från motiven till lagändring, över den rättsliga hanteringen och beredningsprocessen till synpunkter på ekonomiska konsekvenser och följder för vårdens kvalitet och patienternas upplevelser.

Kritiken kom inte bara från politiskt väntat håll. Bland det vassaste kritikerna fanns två av regeringens egna expertmyndigheter, Konkurrensverket och Myndigheten för Vårdanalys. Även flertalet fackliga organisationer, som Läkarförbundet och Vårdförbundet, riktade svidande kritik både emot formen för införandet och för konsekvenserna.

Fanns det då ingen som gillade "samarbetsregeringens" förslag?

Jodå.

Det fanns tjänstemän från tre andra S-styrda landsting som pliktskyldigt läste upp redogörelser för vad som tyckts på hemmaplan. Dessutom en, säger en, socialdemokratisk politiker, nämligen "vår egen" Vivianne Macdisi. Heder åt Vivianne som följde med och redovisade den hittillsvarande oppositionens (och blivande majoritetens) synpunkter. Övriga representerade S-styrda landsting skickade alltså tjänstemän, möjligen i någon missriktad ambition att "avpolitisera" berömmet för regeringen.

Ja, i sanningens namn fanns ännu en förespråkare för lagförslaget. Nämligen Kommunalarbetarförbundet, som gjorde sin plikt emot familjen och tyckte att regeringens förslag var ganska bra. Men några mer detaljerade motiv till detta ställningstagande lämnades inte.
Det blev en pinsam eftermiddag för regeringen, dess supportrar i S-leden och dess sjukvårdsminister Gabriel Wikström.

Eller en dag på jobbet, om man så vill.

Under radarn

Är strax på väg till Stockholm för remisskonferens om regeringens förslag om att avskaffa en viktig del av likvärdigheter i svensk sjukvård. Alliansen införde 2008 ett vårdvalssystem, där varje landsting självt kan utforma själva innehållet, men vårdvalssystemet är obligatoriskt. Det har lett till att förutsättningarna blir mer likartade över landet - något som de flesta medborgare klart efterfrågar.
Några andra motiv än rent ideologiska för regeringens ändring är svåra att se. Man påstår visserligen att man vill stärka det kommunala självstyret - men i så fall kan man ju lika gärna skriva om hela hälso- och sjukvårdslagen.
Men det märks att regeringen även i detta fall är något skamsen över sin egen politik. Lagändringen smygs igenom på kortast möjliga tid, utan realistiska möjligheter till debatt och prövning av olika argument. En promemoria skickades från socialdepartementet den 10 oktober. Svar på remissen skall vara inne idag, knappt tre veckor senare. detta sker dessutom mitt i den tid då de flesta landsting (till exempel vårt) knappt ens hunnit formulera politiken och organisationen inför den mandatperiod som kommer.
Det politiska hantverket kring lagändringen om vårdvalet är alltså rent ut sagt bedrövligt ur demokratisk synvinkel - och blir inte bättre av att flera tunga instanser inte ens tillfrågats om ett remissvar.
Från Alliansen i vårt landsting, som fortfarande har ansvar för att forma landstingets remissvar, är vi glasklara i vår kritik av lagändringen. Den är ett hastverk som borde får en seriös prövning och föregås av ordentlig politisk debatt. Den politiska oppositionen, som ännu inte lyckats samla sig till att forma en politik för de kommande fyra åren, är i alla fall över ens om att lagen ska ändras. det banar nämligen väg för dem att avskaffa vårdvalet i vårt län. Visserligen åkte man runt i valrörelsen och påstod att det inte skulle ske. Men det var före valet.
Regeringen är uppenbart medveten om sin egen impopularitet. Därför smyger man igenom lagändringar som kommer att försämra primärvården i landet. Och man gör det snabbt, diskret och utan ordentlig debatt.

Kunskapsstyrning

En brännande fråga i landstingspolitiken de senaste åren har varit invånarnas ökade möjligheter att välja vårdcentral. Det är en reform som blivit en succé, men som nu hotas av den nya majoriteten i landstinget. De rödgröna partierna har stenhårt drivit att de tycker att den modell som Alliansen sjösatte för fem år sedan är dålig och bör avskaffas.

Frågan är bara om oppositionen vet vad de pratar om. En intervju i Radío Uppland ger anledning att undra.

När en fristående vårdgivare vill etablera en vårdcentral i Uppsala län, är första steget att kontakta landstinget och söka auktorisation. Landstinget kontrollerar den tänkta vårdgivaren för att säkerställa att förutsättningarna för att driva verksamheten är tillräckliga. Den som fyller dessa krav blir auktoriserad. Därefter måste alla vårdcentraler, privata som offentliga, följa de ganska detaljerade regelböcker som är själva kravspecifikationen för den verksamhet som ska bedrivas. De vårdgivare som inte klarar att fylla regelböckernas krav blir av med sin auktorisation.

Uppföljningen av att regelböckerna följs sker regelbundet och har flera gånger de senaste åren lett till olika krav på åtgärder. Den medicinska revisionen har således skärpts väsentligt. Så sent som i förra veckan fick en vårdcentral anmärkning och krav på att rätta till brister.

Med generell auktorisation och uppföljning av regelböcker, så finns också grunden för avtalsförhållandet mellan landstinget och den enskilda vårdgivaren. Några fyraåriga civilrättsliga avtal existerar över huvudtaget inte inom vårdvalet. I själva verket var en idé med vårdvalet att komma bort från den dåliga ordning som blir följden av att göra en upphandling som parterna sedan är bundna av i flera år framåt.

Vårdvalet, auktorisationen och den förstärkta medicinska revisionen har skapat en bättre ordning i vårt landsting och varit starkt bidragande till att inte bara valfriheten, utan också kvalitén och ekonomin, har blivit mycket bättre i primärvården.

Det är alltså helt fel att påstå att de privata vårdgivarnas uppdrag bygger på civilrättsliga avtal som löper i flera år. Och det är mycket allvarligt att grunda sin kritik emot vårdvalet på en så ytterligt bristande sakkunskap om hur det faktiskt fungerar.

Det är också anmärkningsvärt att de rödgröna, som själva är med och deltar i uppföljningen inte har bättre kännedom om hur uppföljningen av privata vårdgivare går till.

Jag hoppas att de rödgröna partierna sätter sig in bättre i olika förhållanden innan de ger sig till att genomföra förändringar. Att ha en politisk vilja att förändra är en sak. Att inte veta hur saker fungerar i verkligheten är något helt annat.

Att varken vilja eller kunna

Idag skriver jag i UNT om några av de viktiga reformer som genomförts i vårt landsting de senaste åtta åren. Vi gjorde mycket under tiden i majoritet, men vi hade också idéer om vad som behöver göras för att bygga vidare på framtidens sjukvård. Det finns många brister kvar att åtgärda, men vi lade en stabil grund. Vi är stolta över det vi gjort, men vi är inte nöjda och hade kunnat göra mer - om vi hade fått fortsatt förtroende.

Reformer kräver nytänkande, idéer och kraft att genomföra det man vill. Det har Alliansen. Det majoritet som nu tillträder har det inte.

På måndag sammanträder den avgående landstingsstyrelsen. Ett ärende på dagordningen är landstingets budget för kommande år, som sedan ska fastställas av nyvalda fullmäktige den 19 november. En handlingskraftig majoritet med idéer för framtiden borde naturligtvis med stor iver vilja lägga fram sina lösningar på landstingets problem, sina visioner för bättre vård och kollektivtrafik och sina planer för att stärka vårt län och trygga jobben och ekonomin.

Men den tillträdande majoriteten har ingen budget. Idéerna, lösningarna och planerna är inte färdiga för beslut - om de ens existerar. Trots att en månad gått sedan valet kan man inte med ett ord berätta vad man vill.

Det har hänt mycket i vårt landsting de senaste åtta åren, inte minst när det gäller att få ordning på ekonomi, styrning och budgetprocesser. Men ordningen blir aldrig bättre än den som har ansvar för att beslut ska formuleras och klubbas i politiska organ. Varje år sedan 2006 har detta skett i god ordning, med god framförhållning och korrekta processer.

Men så blir det inte i år. En ny, rödgrön majoritet har inte ens klarat av att i tid få fram landstingets viktigaste politiska styrdokument. Det är ett mycket illavarslande tecken.

Att stå sitt kast

Som förtroendevald ska man stå för sina åsikter - och för sina handlingar. Den nya ordföranden i Regionstyrelsen i Västra Götaland, Johnny Magnusson, är definitivt en av dem som gör det. Läs bara den här artikeln!
Politiken innehåller alldeles för många av det som Johnny kallar för "väljarkramare" (även om uttrycket kan diskuteras). Det är väldigt enkelt att hålla med om allt möjligt, och att inta den position som både är bekvämast och - i alla fall för stunden - mest röstmaximerade.
Möjligen reagerar jag också positivt på den länkade artikeln för att jag just läst Lars Tobissons fina biografi över Gösta Bohman. Gösta var inte heller en politiker som strök medhårs. Kanske var det en bidragande orsak till att vi ökade väljarstödet kraftigt under hans år som partiledare.
Självklart ska vi som sysslar med politik lyssna till människors synpunkter. Självklart ska vi kunna ändra uppfattning, och alldeles solklart måste vi vara riktigt bra på att ta till oss vad människor har att säga. Allt det är Johnny också bra på.
Men mer än något annat tror jag politiken, och samhället, behöver politiska ledare som vågar stå för sina åsikter och handlingar. Lycka till, Johnny!

Uppdrag granskning

Jag brukar med skärpa tillbakavisa påståenden om att journalisters politiska preferenser skulle påverka deras arbete. Dagens journalister är proffs, och kan i regel skilja på det jobb de har att göra och de privata åsikter de har. Däremot har journalister en ryggmärgsreflex när det gäller att granska makt, och det är bara bra. Bra journalistik ska granska makten, och vara tuffa på att hitta brister och blottor.


Men när jag häromdagen förde ett bakgrundssamtal med en viktig aktör i våra lokala media (vem det var håller jag för mig själv) så blev jag betänksam. Vederbörande menade nämligen på fullt allvar att eftersom de tre rödgröna partierna inte pratade ihop sig före valet, så var det naturligtvis inte så enkelt att efter valet granska deras vallöften. Nu, menade denna person, måste de naturligtvis kompromissa en del för att tillsammans få ihop en gemensam politik. Och då får man ju ta hänsyn till det när man granskar dem...


Under de två föregående mandatperioderna har Alliansen granskats hårt, men sakligt och nästan alltid rättvist. Våra vallöften, särskilt de vi formulerade gemensamt, nagelfors i detalj - så detaljerat att det i något medium rent av blev en "sifferexercis" av det hela.


Det ska nu blir väldigt spännande att se hur en tillträdande majoritet, i vårt landsting och på andra håll, kommer att följas av media. Jag skriver medvetet "följas", ty någon granskning kan ju tydligen inte bli aktuell. De har ju inte lovat något, eller hur det var.


För egen del ber jag att få tacka lokala och andra medier för åtta år av gott och förtroligt samarbete - även om granskningen ibland varit hård och kanske lite jobbig. En ömsesidig respekt för varandras uppgifter och roller brukar räcka långt i förhållandet mellan politiskt förtroendevalda och massmedierna.

En vinst för välfärden

Idag har ett viktigt steg tagits i byggandet av framtidens sjukvård. Landstinget och Skanska har tecknat avtal om att bygga ett nytt hus för vård och behandling på Akademiska sjukhuset (se pressmeddelande här). Det är ett kontrakt som betyder mycket. Nya lokaler ger en modernare sjukvård, men också en bättre arbetsmiljö. Alla vinner på samarbetet mellan offentligt och privat.


Det är inte heller någon som ifrågasätter att en privat entreprenör bygger huset. I det här fallet går det alltså utmärkt att göra vinst på skattepengar. Hur mycket Skanska tjänar på att bygga huset har jag inte en aning om, och det är inte en fråga som någon ställer. Skanska vann en upphandling, konstigare än så är det inte.


Det finns många andra företag som tjänar pengar på skattefinansierad välfärd. Landstinget lägger miljarder varje år på byggnader, läkemedel, medicinteknisk utrustning, förbrukningsmateriel, mat, transporter och tjänster. Ingen ifrågasätter någonsin att allt detta produceras och utförs av privata företag.


Utom när det gäller själva vården.


Många tiotals miljoner av de miljarder som landstinget lägger på allt från betong till blöjor blir vinst i aktieägarnas fickor. Men det som läggs på att vårda patienter betraktas av någon anledning som suspekt och får inte leda till några överskott för den som driver en vårdcentral eller BVC.


I mina ögon är det inget annat än ren dubbelmoral, och de som pratar om privata vårdgivare som snikna vinstjägare borde rent ut sagt skämmas - eller i alla fall ge en saklig förklaring till skillnaden mellan ett företag som bygger hus och ett företag som bygger relationer till patienter.


Bägge företagen behövs nämligen för att landstinget ska kunna ge service och omsorg till människor som behöver det. Jag är stolt över de företag som landstinget har ett väl fungerande samarbete med. Så länge de levererar de produkter och tjänster som landstinget efterfrågar, till den kvalitet landstinget kräver, så är de välkomna att vara en del av den service vi ger till invånarna i länet.


Tack för att ni finns. Tack för att ni levererar. Och tack för att ni har stabila finanser. Lycka till.

Rim-ligt ansvar

Underbara kåsören Jacke Sjödin i UNT har fått mig att forma en skaldad replik i konditor Ofvandahls anda.

Om du vill bli nåt i stil med minister

Får du aldrig ha haft några fel eller brister

Du får aldrig ha råkat i det minsta klister

Eller varit den som orsakat tvister

I alla lägen ska du vara sinister

Inte uppfattas som stöddig magister

Kunna umgås med fulla och med nykterister

Och vänligt kunna tala till aktivister

Man kan ju tro att det enbart trist är

Ändå vill vi smaka ur maktens kanister

Och ta med jämnmod att vi kallas ligister

Av folk som tro vi på grönaste kvist är

Det kan ju bero på att samhällets brister

Och kampen mot alla sorts otäcka –ister

Är det som gör att vi ibland utbrister

VI GÖR VÅRT BÄSTA, VI SAMHÄLLSBYGGARTISTER!

En nionde budget

Idag sammanträdde landstingsstyrelsens arbetsutskott för att bereda ärenden till mandatperiodens sista sammanträde med landstingsstyrelsen. På dagordningen fanns bland annat ett av årets viktigaste ärenden: budget och skattesats för det kommande året.

Eftersom valet gav en förändrad majoritet, så var vi i den avgående alliansmajoriteten självklart beredda att låta de rödgröna partierna presentera en annan budget. Men det blev inte så mycket av med den saken. Vid dagens möte fanns bara Alliansens budget att ta ställning till, och då är det ju inte  så mycket att göra. Respekt för demokratiska spelregler handlar inte bara om att respektera majoritetsförhållanden, utan också om ordning och reda i beslutsfattandet.

Kanske kommer ett annat budgetförslag inför fullmäktige i november, men tills vidare ser det ut som om även 2015 blir ett år då det är Alliansens politik som gäller för vårt landsting. Det gäller i så fall inte bara ekonomi och skattesats, utan också sådant som skrivningar om valfrihet och mångfald, satsningar på forskning, arbete med personalfrågor och fortsatt utveckling av kollektivtrafiken.

Jag är stolt över det vi i Alliansen uträttat under åtta år - men aldrig kunde jag ana att en nionde budget skulle bli resultatet av... ja, av vad det nu är.

I majoritet behövs handlingskraft för att få något att hända. Och i opposition...? Tja, det verkar behövas en del handlingskraft även då. Det är bara att önska dem som ska driva landstinget vidare lycka till.

Fortsättning följer

Tre veckor har gått sedan valet.

Även om resultatet inte blev någon jordskredsseger, så är den ändrade inriktningen tydlig. En ny regering har vi redan fått, och nu väntar både kommuner och landsting på klara besked om framtiden.

För egen del har jag aviserat min avgång, men har dagliga kontakter med människor i alla möjliga sammanhang. Av dessa kontakter kan man utläsa en gemensam nämnare.

Den gemensamma nämnaren är oro och oklarhet över vad som kommer att hända. Bristen på besked om vad den nya majoriteten vill, och hur de vill att det ska göras, är påtaglig.

Ledarskap handlar om tydlighet. En politiskt styrd organisation är inget undantag.

2006 vann Alliansen valet för första gången på tolv år i vårt landsting. Redan veckan efter valet kunde vi ge besked om flera viktiga frågor, och ganska snart efter valet kunde vi också presentera en ny organisation.

Något motsvarande har vi ännu inte ens sett början av från den politiska majoritet som ska ta över. Det innebär att landstingets anställda svävar i total okunnighet om hur de närmaste åren kommer att gestalta sig. Det enda beskedet våra medarbetare fått är att den nya majoriteten inte tyckte att den gamla majoriteten gjorde något särskilt bra arbete. Jag är ledsen, men det är en retorik som fungerar i en valrörelse men inte om man vill ta politiskt ansvar.

De tre partier som nu ska ta över det politiska ansvaret gick till val på tre helt olika, ibland motsägelsefulla, politiska program. Det enda svar som nu finns att ge om vårt landstings politiska framtid är : vi förhandlar.

Så kan man inte agera om man vill ta politiskt ansvar. Man måste vara förberedd, veta vad man vill och framför allt ha en idé om hur man vill göra det.

Nu finns det tills vidare bara ett besked till landstingets anställda och till invånarna i länet.

Vi får se hur det blir. Ni får vänta tills majoriteten har pratat färdigt. Sedan blir det som det blir.

Det är inget bra ledarskap och ingen bra start för landstingets nya politiska ledning.

Fortsättning följer.

Vi får se

Den nya regeringen är utsedd, och regeringsförklaringen är avgiven. Nu är tillfälle att börja granska det som blir följden. det ska vi som hoppades på en annan regering, och en annan politisk inriktning, göra seriöst och drivande.


Under de åtta år som gått har det inte varit någon hejd på allt elände som Sverige drabbats av - om man ska tro den bild som oppositionen velat sätta. Jag tror inte att det är ett fruktbart sätt att driva oppositionspolitik på, och det var knappast därför som Alliansen förlorade valet.


Vi som nu är i opposition ska ha en frimodigare och frejdigare syn på de som har blivit makthavare - men vi ska granska dem, ge kritik när det är motiverat och beröm när det är berättigat. Så tror jag man återvinner förtroende, och lägger grunden för en annan politisk inriktning efter 2018 års val.


Jag vill gratulera två personliga vänner i den nya regeringen.


Ardalan Shekarabi är från Knivsta och har en lång bakgrund i politiken. Jag vet att han brinner för att reformera den offentliga upphandlingen och hoppas att han kan göra avtryck i den politiska vardagen på alla nivåer.


Jag har haft nöjet att samarbeta med Helene Hellmark Knutsson i Mälardalsrådets presidium de senaste fyra åren. Vi har haft ett gott och nära samarbete för Stockholm-Mälarregionens bästa. Självklart hoppas jag att hon tar med sig detta goda samarbete in i sitt uppdrag som minister för högre utbildning och forskning. Även om jag lämnar mitt uppdrag, så vill jag hälsa henne varmt välkommen till Uppsala vid första bästa tillfälle!

Omstart

Det har gått nästan tre veckor sedan jag bloggade senast, och ett val har passerat på vägen. Givetvis är jag besviken över valresultatet, men det är inget att stanna vid allt för länge. Politiken går vidare, om än i nya roller. Jag har också fått förtroendet att ansvara för utvärderingen av moderaternas valrörelse i länet. Det är ett uppdrag som ska bli riktigt intressant.


Att jag lämnar uppdraget som ordförande i landstingsstyrelsen, och rollen som gruppledare för moderaterna, innebär inte att jag slutar vara intresserad av politik. Däremot ger det tillfälle att hitta nya former för engagemanget. Intresset för politik finns kvar, och kommer nog aldrig att upphöra.


Den här bloggen kommer till exempel att leva vidare, men nu mer med inriktning på funderingar om politik i största allmänhet. Fortsätt gärna att följa mig!

Inte ett problem

Sedan 2006 och fram till i år har landstingets soliditet (långsiktiga betalningsförmåga) stärkts med drygt en miljard. Sedan dess har landstinget gjort en stor fastighetsaffär (försäljningen av Ulleråker) stärkte landstingets kassa ytterligare.

Landstinget har också gjort positiva resultat enligt balanskravet varje år då Alliansen styrt.

Det innebär att landstinget ekonomi är starkare och tryggare än någonsin. Det innebär också att vi kan genomföra landstingets största investeringsprogram någonsin, Framtidens Akademiska, utan att behöva låna en enda krona.

Däremot pågår ett dagligt arbete med att anpassa landstingets kostnader till det utrymme som ekonomin tillåter. Det är en ständig, daglig, kamp för att hitta kloka sätt använda pengarna för att kunna ge så många som möjligt så mycket vård, trafik och kultur som möjligt.

Därmed finns heller inga skäl till några "panikbesbaringar" av det slag som med jämna mellanrum tidigare varit nödvändiga i vårt landsting. Det hade kanske varit bra om det framgått av Radio Upplands rapportering.

Ett akut problem

Baåde Radio Uppland och UNT berättar idag om hur Alliansen hållit sina vallöften. Det ser ganska bra ut. De allra flesta av de löften vi gav väljarna i förra valet har uppfyllts - på ett eller annat sätt.


Det som är intressant är att det löfte som Alliansen har lagt mest energi på, är det som är längst ifrån att uppfyllas. Det är väntetiderna till akutmottagningen på Akademiska sjukhuset. Där måste vi bli ännu bättre och göra ännu mer.


En hel del har hänt: utökade öppettider och drop-in på vårdcentraler, mobila team som gör hembesök, en mellanvårdsavdelning på Kronparken, ökat uppdrag för 1177/sjukvårdsrådgivningen, och en del annat.


Akutmottagningen är och förblir en svår utmaning för sjukvården. Många söker sig till akuten när man vill komma i kontakt med vården, även om det finns alternativ. Därför måste vi arbeta mer med att hitta sätt att hjälpa människor att finna den rätta vägen in i sjukvården.

Det där med välfärd och vinst

Vi tar det från början. Det finns inte många som tycker att "oskäliga vinster" ska kunna plockas ut ur företag som sysslar med vård, omsorg eller utbildning. Det är egentligen inte vad debatten handlar om.


Däremot är frågan om det ska kunna finnas vinstdrivande företag i dessa branscher överhuvudtaget, och hur de i så fall ska kunna etablera sig. den frågan är mer relevant - och mer laddad. För på den ena sidan står de som inte kan prata om företag i välfärdssektorn utan att börja med att lista alla tänkbara undantag, reservationer avarter och ursäkter för att säga nej. På den andra sidan står vi som tycker att skattepengar självklart ska användas klokt (för annars kommer Martin Borgs), men att det naturligtvis inkluderar att företag kan erbjuda sina välfärdstjänster. På rimliga villkor. Och med bra uppföljning och kontroll.


Idag har vi moderater i Uppsala län berättar om varför vi tycker det är viktigt att skapa möjligheter för företagande i välfärden. Vi har visat de goda effekter som fristående verksamheter har haft på vården, omsorgen och skolan. Vi har också påpekat de risker som finns med en politisk majoritet som har en annan agenda i dessa frågor. Vi tror helt enkelt på företagande i välfärden. Alla politiska alternativ gör inte det.


Samtidigt väcker oviljan och motståndet emot företagande i välfärden andra frågor.


Jag kommer just från ett styrelsemöte i STUNS. Ett av ämnena för dagen var hur vi kan stärka företagandet inom Life Science i Uppsala län. det är en sektor inom näringslivet som är helt beroende av offentligt finansierad verksamhet, inte minst läkemedel men också medicinteknik och bioteknik.


Ingen ifrågasätter företagandet i dessa branscher. Inte nog med att bra ekonomiska resultat och god avkastning uppmuntras; det ses som helt naturligt att hårt arbete under många år ska kunna premieras med möjligheten att sälja ett lönsamt och växande företag vid en lämplig tidpunkt.


Vad jag vet är det alltså ingen, inte ens Vänsterpartiet, som missunnar företagare och investerare i Life Science en hacka.


Det reser en fråga som jag gärna skulle vilja ha ett vettigt svar på.


Varför är det inte bara OK, utan närmast ett hjältedåd, att bli rik på Life Science men inte på vård eller omvårdnad?


Varför är det OK för en högutbildad doktor i medicin, farmaci eller bioteknologi att bli stenrik på sitt företagande, när det inte är OK för den som är sjuksköterska, undersköterska eller läkare i allmänmedicin?


Det skulle vara intressant att få veta det.

Dålig koll

Socialdemokraternas Börje Wennberg fortsätter att försöka måla ut landstingets ekonomi som sämre än vad den är. Sanningen är att
- landstinget haft positiva resultat varje år sedan 2006
- den långsiktiga betalningsförmågan, soliditeten, ökat med mer än 30 procent
- vi nu bygger Framtidens Akademiska utan att låna en krona
- satsar mer på sjukvård än någonsin tack vare kraftigt ökade skatteintäkter


Wennberg brukar säga sig vara oroad över landstingets kostnadsutveckling. Samtidigt innehåller det socialdemokratiska alternativet till budget för landstinget sida upp och sida ner med nya, kostnadsdrivande förslag. Ofta har dessa förslag liten eller ingen positiv påverkan på befolkningens hälsa. men de låter bra tills man tittar på finansieringen. Det är saker som gratis hälsokontroller för friska äldre, gratis besök på barnakuten (man kan gå till vårdcentralen eller ringa 1177 och få hjälp kostnadsfritt), inrättande av äldrevårdcentraler (med oklart uppdrag om man jämför med primärvårdens nuvarande uppdrag; vi tycker att alla vårdcentraler ska vara till för de äldre), mer pengar till Akademiska sjukhuset (som fått 2 miljarder i ökat anslag sedan 2007 och 190 miljoner extra så sent som i år).


Hittills har socialdemokraterna påstått att detta skulle gå att finansiera genom någon sort oklara dynamiska effekter och ett vallöfte från en ännu inte utsedd regering. Det socialdemokratiska alternativet till budget för landstinget är så illa underbyggt att landstingsfullmäktiges ordförande Lennart Hedquist vid budgetfullmäktige i juni stilla undrade om S budgetalternativ ens var lagenligt, eftersom det inte är balanserat.


Börje Wennberg har länge gjort allt för att mörka socialdemokraternas ekonomiska politik. I går fick vi någon sorts, om än aningen oklart, besked. För att finansiera alla sina vallöften finns planer på en skattehöjning. Före valet vill man inte berätta när, och med hur mycket, skatten skulle höjas. Börje Wennberg, som sitter med i alla politiska organ där ekonomiska beslut fattas och är arvoderad på heltid för att syssla med just detta, säger sig nämligen inte ha koll på landstingets ekonomi. Så förberedd är han på att ta över ansvaret för en skattefinansierad verksamhet med total omslutning på 12,5 miljarder!


Den underbalanserade budget som socialdemokraterna lade fram i juni är fortfarande allt för oklar för att vara ett stabilt underlag för landstingets verksamhet. Nu flaggar Wennberg plötsligt för en skattehöjning för att klara socialdemokraterna ur budgetknipan vid en valseger. Men vi får inte veta när, inte med hur mycket, och inte särskilt mycket om vad den ska gå till.


Det känns inte som världens mest stabila grund för styrningen av landstingets ekonomi i framtiden.

Garanterad kvalitet

Jag har ägnat en stund åt att svara en av invånarna i vårt län på frågor som rör sjukvårdens kvalitetsuppföljning. Att det sker idag är intressant sammanträffande, när jag läser debattartikel i UNT av socialdemokraten Ardalan Shekarabi.


2006 fanns inte mycket av extern kvalitetsuppföljning. Landstinget drev i stort sett all verksamhet i egen regi och granskade möjligen sig själv. Socialstyrelsen och hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skötte den yttre kontroll som fanns.


Men en större öppenhet för fristående vårdgivare ökade också behovet av att säkerställa att alla som bidrar till invånarnas sjukvård redovisar vad man gör. det handlar både om pengar och om medicinsk kvalitet.


Landstinget i Uppsala län har en rad funktioner för att kontrollera ekonomi och medicinsk kvalitet, väntetider och behandlingsmetoder hos alla aktörer som bedriver sjukvård i länet. Det är bra för alla inblandade.


En viktig effekt av vårdvalet och det som brukar kallas "fri etablering"* är att den som vill vara med i systemet måste underkasta sig en kvalitetskontroll. men det räcker inte med att kontrollera kvalitet. För att kontrollen ska vara meningsfull måste det också finnas något att jämföra med. Då vet man om kvalitén är god och likvärdig, eller om det finns brister och stora skillnader.


I vårt landsting håller vården, inte minst primärvården, god kvalitet. Det vet vi eftersom vi granskar den. Särskilt glädjande är att den primärvård som landstinget bedriver i egen regi håller mycket god klass. det vet vi eftersom vi jämför den med andra vårdgivare.


Mångfalden och öppenheten höjer kvalitén.


För övrigt tycker jag att den som skriver en artikel om kvalitet bör göra en egen faktagranskning före publicering. Blöjor vägs inte för att spara pengar, och vårdköerna i vårt landsting är kortare än de varit. Det vet vi förresten numera eftersom vi... just det... mäter köerna. Sedan 2006.


*) den etablering som kallas för "fri" innebär att den som vill starta en verksamhet måste uppfylla en lång rad krav i en så kallad regelbok på mer än femtio sidor.

Ordning, reda och rätt saker

Sverige är en humanitär stormakt. Vi har råd och kompetens att kunna erbjuda bistånd till människor i nöd, oavsett var de befinner sig i världen. Vi ska vara stolta över att vi har förmågan, och vi ska ha beredskap för humanitära insatser i varje läge. Ansvaret för internationellt bistånd och för samverkan med humanitära organisationer ligger på riksdag, regering och statliga myndigheter.

Sverige har också en sjukvård i världsklass. Den vården ska vi vara rädda om, och se till så att den fungerar väl i alla lägen. Ansvaret för att forma och driva den svenska sjukvården ligger på landstingen.

Rollfördelningen mellan olika offentliga organ är viktig att hålla fast vid. Vi har sett för många exempel på offentliga aktörer som verkar tycka att de har för lite att göra.

I Uppsala län har vi många utmaningar att ta tag i när det gäller vården och kollektivtrafiken. De utmaningarna, som alltså handlar om landstingets kärnverksamhet, är alldeles tillräckliga. Ändå visar det sig finnas politiker i landstinget, som tycker att landstinget ska ta på sig statliga uppgifter.

Alliansen vill ha ordning och reda i landstingets verksamhet. Därför ägnar vi oss åt sjukvård och kollektivtrafik, och låter staten sköta det internationella biståndet.

En signal om stolthet

Idag har vi haft landstingsstyrelse. Politiska sammanträden två veckor före valet präglas av två saker. det ena är att alla förtroendevalda förutom ansvaret för att fatta kloka beslut också har en vilja att hinna träffa dem som röstar. Det andra är att...tja, det är två veckor till valet.


men viktiga beslut för landstingets verksamhet behöver fattas även mitt i en brinnande valrörelse. och de viktiga besluten kan vara både små och stora.


Ett ärende, kanske inte det allra största, handlade idag om Akademiska sjukhuset och om hur vi kan stärka sjukhusets roll i människors medvetande.


Akademiska sjukhuset är inte bara länets största sjukhus och Uppsalas största arbetsgivare. Det är också en viktig symbol för att det går väldigt bra för Uppsala. Därför spelar det roll vad sjukhuset står för på olika sätt.


När du idag besöker Akademiska sjukhuset, så hänvisas du till en numrerad ingång. Neurologin ligger i ingång 85, Thorax och medicin i ingång 50, och så vidare. Det är praktiskt, men också lite trist och ganska anonymt. Det är liksom svårt att känna pulsen stiga över ett husnummer.


Därför lade vi från Alliansen idag fram ett förslag om att se över hur vi sätter namn på hus och platser på Akademiska sjukhuset. Vi vill se om det finns möjlighet att hitta namn som kan leda till att identiteten och samhörigheten kring sjukhuset och dess verksamhet kan bli starkare.


Vi i Alliansen är stolta över Akademiska sjukhuset. Vi jobbar med att stärka sjukhusets ställning i svensk sjukvård. Översynen av namn på sjukhusets byggnader är ett exempel på det.