02 juni 2011

Granskning ställer stora krav på media

Det är mycket om kungen i media just nu. Så mycket så att det finns goda skäl att fundera över inte bara innehållet i skriverierna utan också över vad som finns bakom dem.

Låt mig först konstatera att kungen, som alla offentliga personer, får räkna med att granskas av media. Men det innebär också ett stort ansvar för granskande medier. Att granska innebär att ställa frågor - men det måste också innebära att kritiskt granska de utsagor som man grundar sina utsagor på.

I Aftonbladets granskning av kungens förehavanden finns en aningen underlig artikel om kungens dementier som handlar om just detta. Anklagelserna mot kungen redovisas, liksom kungens egna tillbakavisanden. Därefter presenteras "bevis" för att dessa dementier skulle vara falska, men bevisen är minst sagt tunna. I en rättegång skulle de malas till småsmulor av vilken försvarsadvokat som helst.

Problemet i detta fall är att kungen knappast har någon möjlighet att försvara sig. Inte när journalister håller påståenden om kungen för sanna utan att göra samma granskning av dessa påståenden som av kungens. Vilken tilltro har till exempel den dörrvakt vid en nattklubb i Bratislava som säger sig vara "helt säker" på att kungen besökt deras arbetsplats? Är den högre, lika hög eller lägre än kungens och hans medarbetares? Det är upp till var och en som följer turerna i media att fundera över.

Följden av detta blir att kraven på journalister att svara upp mot höga krav på integritet och kritisk granskning blir mycket höga. Och det är inte bara kungar, företagsledare, politiker och andra offentliga personer som måste granskas. Samma krav på granskning måste ställas på dem som gör mer eller mindre obelagda påståenden. Annars är det inte de offentliga personernas heder och tilltro som hamnar i skottgluggen, utan journalisternas. Och det vore verkligen inte bra för demokratin.

20 maj 2011

Dunderhonong åt folket

Som du, käre läsare, säkert har noterat har det blåst upp en strid om seriefiguren Bamse, världens starkaste och snällaste björn. Bamse har nämligen blivit utlånad till Migrationsverket för att för barn beskriva asylprocessen med alla dess delar. Och det gillas inte av medievänstern.

Till saken hör dock att sonen till Bamses upphovsman och den som äger rättigheterna att uttolka Bamses göranden och låtanden, Ola Andréasson, inte bara är den som ytterst står bakom att Bamses figurerar i sammanhanget. Han är dessutom klok nog att försvara sitt beslut.

Därmed står medievänstern ganska avslöjade, och det i två avseenden.

För det första blir det uppenbart att det man anklagar Migrationsverket för, nämligen att använda Bamse för sina egna syften, är exakt det som medievänstern nu avslöjats med att ägna sig åt. Man vill hävda rätten att uttolka vad Bamse står för, även om det strider mot den uppfattning som Bamse rättligen har (enligt den som rimligen vet det, nämligen den som har upphovsrätten.

Dessutom är det på plats att försynt påminna vänstern om en annan sak. Det är definitivt inte Migrationsverket år 2011 som är det första statliga verk som ägnar sig åt opinionsbildning. Det har genom åren varit en rätt så vanlig företeelse, under många år av vänsterstyre i vårt land. Derm migrationspolitik som Bamse står för är - vare sig den är höger eller vänster - beslutad i demokratisk ordning.

Nå, möjligen är det så att vänsterns upprörda inställning i frågan beror på något helt annat och mycket mer begripligt. Vänsterns starka tilltro till sagor och sagofigurer är ju inget nytt, även om det ny tar en lite annorlunda skepnad. Och det är ju ändå mera oförargligt att ty sig till Bamse än till Marx eller massmördare som lenin och Stalin.

19 maj 2011

Klara besked om mammografin

Upphandlingen av mammografin har lett till att köerna har kapats, så att länets alla kvinnor kallas enligt plan. Så skriver ordförande Anna-Kain Klomp och vice ordförande Robin Kronvall i dagens UNT. Uppgifterna är inte nya, utan har bland annat diskuterats i landstingsfullmäktige. men den politiska oppositionen ser ett intresse i att misstänkliggöra externa vårdgivare och påstår gärna utan belägg att vården blir sämre av fler vårdgivare.

Jag har skrivit det tidigare: vi har inget emot vare sig tuff granskning eller tydliga politiska alternativ. Men det är tråkigt att rena osanningar används i den politiska debatten. Och det är dessutom tråkigt när dessa osanningar utan närmare granskning presenteras som om de vore fakta.

Det finns mer att göra för att förbättra inte bara mammografin utan också annan verksamhet i vårt landsting. Ett led för att åstadkomma förbättringar är att göra som med mammografin: använda externa vårdgivare som bidrar till att avlasta den verksamhet landstinget självt bedriver. Avesina är ett bra exempel: om vi inte haft dem för att göra den grundläggande undersökningen så hade mycket fler kvinnor fått vänta mycket längre på undersökning. Vad det fått för konsekvenser kan var och en själv bedöma.

17 maj 2011

Vi löser det också!

"Vår roll är att ta upp problem". Så beskriver Radio Upplands reporter Mårten Nilsson om hur radion - och för den delen alla medier - väljer att skildra landstinget, sjukvården och kollektivtrafiken. och det är inget konstigt med det. men till ivern att "ta upp problem" kunde möjligen läggas ansvaret för att följa upp hur det går med de problem som skildras.

Att medierna likt annan verksamhet har begränsade resurser får vi alla ha respekt för. Men skildrandet av offentlig verksamhet bör också ta fasta på en annan sak som Nilsson säger i intervjun, nämligen att det handlar om skattefinansierad verksamhet, och att det är viktigt att den fungerar bra. Saken är nämligen den, att det vi politiker hela tiden ägnar oss åt är att lösa de problem som hela tiden finns och som i ständigt ny skepånad dyker upp på våra bord.

Mårten Nilsson ger ett gott exempel på hur vi brukar hantera detta. I intervjun säger han att "en del år tillbaka var det vårdcentralernsa som hade de stora problemen i länet, med långa väntetider och sådant, och då var det mycket uppmärksamhet kring det. Sedan dess har förhållandena förbättrats".

Så är det. Vi såg problemen i primärvården, analyserade dem och genomförde ett antal åtgärder - som har lett till att vår primärvård idag fungerar mycket bättre. För något år sedan stod lasarettet i Enköping i fokus - och nu är det Akademiska sjukhuset och kollektivtrafiken. Det är således inget konstigt med det; politikens uppgift är att ta tag i problem och lösa dem oavsett hur de uppmärksammas i media. Om det sedan är ett intresse eller inte för media att beskriva när den efter politiska insatser "fungerar bra" (Nilssons ord) är medias sak att avgöra. Vi kan bara konstatera att vården steg för steg fungerar bättre men att det finns massor - ja, massor - kvar att göra. och därmed massor mer att rapportera för media.

Men vi kommer att lösa de problem som är på tapeten även nu. Vi har ju gjort det förr, och kommer att göra det igen. Både om problemen och lösningarna kan du läsa här på min blogg. Problemen utan lösningar kan du följa i Radio Uppland.

16 maj 2011

Framsteg ger en bättre värld

Idag ska jag inte blogga om vare sig vårt eget landsting eller om omvalet i Västra Götaland och örebro. I stället blir det några rader om ett intressant reportage i UNT från Ramsjö gård i Björklinge.

Reportaget handlar om alternativa odlingsmetoder och grödor, och om sådant är i grunden inget att säga annat än att det är roligt när markägare och bönder provar annat än det vanliga. men i artikeln sprids en farlig myt, nämligen att modifierade grödor skulle "slå mot fattiga bönder". I själva verket kan vi idag mätta fler munnar än någonsin bland annat tack vare just växtförädling. Till saken hör också att naturen så att säga modifierat sig själv allt sedan bgynnelsen.

Framsteg och nytänkande är helt nödvändiga förutsättningar för en bättre värld, och mycket har hänt under sekel som gått. utan dessa framsteg skulle vi ha levat kvar på forntidsnivå med allt vad det ininebär för allt från mat och husrum till möjligheten att bota och lindra sjukdomar.

Därför är det farligt att myten om växtförädling, läkemedelsutveckling óch allmän framstegstro skulle vara ett hot mot samhällsutvecklingen. Snarare ska vi ta hand om de goda framsteg som görs och se till att de verkligen får en möjlighet att göra nytta för mänsklighetens bästa. Att det sedan är spännand enär man också vågar pröva gamla grödor och odlingsmetoder är en annan sak.

15 maj 2011

Steg för steg mot ett bättre samhälle

Jag blir en aning fascinerad av människor som betraktar helt nya reformer som en "flopp" innan de ens blivit fullt ut genomförda. De viktiga samhällsförändrignar som Alliansen inledde under förra mandatperioden tar tid att sjösätta - och det tar sin tid innan de får genomslag. Ett sådant exempel är den nya boendeformen ägarlägenheter, som det än så länge bara byggts ett fåtal av.

Men är det så konstigt? Möjligheten infördes för två år sedan, och planeringstiden för nya bostadsområden är längre än så. Samma sak gäller exempelvis avregleringen av Bilprovningen. Var det verkligen någon som trodde att det skulle stå färdiga anläggningar på plats samma dag som möjligheten kom till stånd?

Samhällsförändringar tar tid, men det är sannerligen hög tid att de påbörjas och verkligen får en chans att komma till stånd. Vi har en hel del strukturella problem att ta ta i i Sverige, även om vi lever i ett land där det mesta ändå fungerar ganska väl.

Sverige behöver vara ett land där alla som vill och kan ska kunna arbeta och försörja sig. Sverige ska också vara ett land där det går att bosätta sig i hela landet, där jobben växer fram inte bara i storstäderna utan också på platser som nu i årtionden drabbats av befolkningsminskning och brist på jobb. Sverige ska också vara ett land där det enkelt går att ta sig från en del av landet till en annan.

Detta kräver samhällsförändringar, men dessa förändringar har ytterligare en sak gemensamt. De kräver mod. Mod att förändra och mod att stå för de positiva effekter förändringarna innebär, även när politiska motståndare som inte vill se dessa viktiga samhällsförändringar gör allt som står i deras makt för att hålla Sverige kvar i ett läge där risken för varje ökar för att vi ska halka efter.

Vi ser gott om varningssignaler i vår omvärld. Irland, Island, Spanien och Grekland är alla exempel på hur det kan gå om vi som har politiskt ansvar inte kombinerar återhållsamhet med den offentliga ekonomin med reformer för att samhällsmaskineriet ska fungera.

Sedan 2006 pågår dessa samhällsförändringar inom alla samhällssektorer. Det sker ofta under motstånd från olika krafter som inte är intresserade av att de reformer som genomförs blir verklighet. Man kan fråga sig varför, och undra om inte fakta är relevant i politiska sammanhang.

Utanförskapet minskar dramtiskt. Det gäller inte minst dem som drabbats dubbelt av utanförskapet genom att den som är arbetslös eller utförsäkrad också mår sämre.

Hälsoläget i befolkningen har blivit allt bättre. En av orsakerna är att fler är i arbete, och en annan orsak är att det är lättare att komma i kontakt med en läkare.

För att at ett aktuellt lokalt exempel screenas nu fler kvinnor än någonsin för bröstcancer. Att den positiva effekten är en följd av Alliansens politik för en bättre mammografi förealler inte vara känt av alla berörda.

Mer pengar än någonsin investeras i infrastruktur. Det behövs, som bekant. Och den som ställer krav på att "Alliansen gör något" verksar ha missat de reformer som pågår på kollektivtrafikens område.

Det finns fler - många fler - exempel. Alliansen ångar på, och förhoppningsvis är det nu invånarnas i Västra Götaland tur att få del av Alliansens reformer. I Örebro har ju Alliansen redan haft väljarnas förtroende, och vi får hoppas att de nu blir omvalda.

11 maj 2011

Spännande inblick och utblick

En dag fylld med interna möten innehåller i alla fall två lite mer spännande aktiviteter. På eftermiddagen idag fick jag tillfälle att se det nya Psykiatrins Hus på närmare håll - och vårt vackra Uppsala med omgivningar lite från ovan. Den politiska majoritetens landstingsråd fick nämligen en riktigt givande genomgång av verksamheten kring Psykiatrins Hus och inte minst en fantastisk rundvandring i det som nu börjar ta form. Att följa husprojekt är lite som torrsim om man inte som idag under sakkunnig guidning av såväl ledningen för psykiatridivisionen som företrädare för entreprenörer och byggherre. Det blev ett par timmar med mång aitllfällen till frågor och synpunkter av värde för alla deltagare.

Nu väntar kvällens sista programpunkt, nämligen en BIO-Pub om Science for Life laboratory, ännu en av dessa viktiga satsningar för Uppsalas framtid som jag, liksom Psykiatrins Hus, verkligen är stolt över att ha kunnat vara med om att förverkliga.

På rätt väg - men inte framme ännu!

Jag har ägnat morgonen åt att granska de senaste siffrorna som visar hur landstingen klarar vårdgarantin, och för vårt landsting är siffrorna verkligen glädjande läsning. Väntetiderna blir kortare, och vi står oss allt bättre i jämförelse med andra landsting.

När Alliansen tog över styret 2006 var tillgängligheten på många områden absolut sämst i landet. Att vi idag befinner oss i mitten av skalan då vi jämför oss med andra landsting är alltså en otvetydig framgång. men den räcker inte för att slå sig till ro och vila på lagrarna. Fortfarande finins det anledning att fråga varför väntetiderna är så långa som de är.

Mest glädjande, och kanske lättast att förklara, är den anmärkningsvärda uppryckningen i primärvården. 2006 låg Uppsala län i den absoluta botten när det gäller telefontillgänglighet och läkartid. Målet att 90 procent skulle komma fram på telefon samma dag och träffa en läkare inom sju dagara låg mycket långt borta. Sedan dess har primärvården gått igenom stora förändringar där två av de viktigaste har varit det fria vårdvalet som i sin tur lett till att nya vårdgivare har etablerat sig. resultaten har inte låtit vänta på sig. F´ler kommer nu fram på telefon och fler får en tid med sin läkare - samtidigt som antalet som söker primärvården också har ökat.

Arbetet med att utveckla primärvården har varit en framgångssaga. Att gå från botten till en plats på eller över riksgenomsnittet har varit en början på arbetet som sporrar och inspirerar till nya tag. Nu vet vi att det går, och nu är nästa steg att etablera Uppsala län som ett av de landsting där köerna och väntetiderna hör till de fem kortaste i landet. Det går, om vi bara fortsätter på den inslagna vägen.

Glädjande är också att statistiken - och bakom den döljer sig tusentals människor - visar att även väntetiderna till diganos och behandling går åt rätt håll. Att det fortfarande finns enskilda patienter som får vänta för länge på vård är jag den första att beklaga. Men att den totala utvecklingen går åt rätt håll - en bild som man kanske inte alltid får - är naturligtvis mer glädjande.

Dagens siffror visar att vi är på rätt väg men fortfarande långt ifrån målet. Det somo nu gäller är att arbeta vidare och att i vart fall inte byta färdriktning. I baksätet sitter fortfarande passagerare som vill tillbaka till den tid då väntetiderna var längre och patienterna därmed tvingades vänta på vård. och den som väntar på vård, väntar alltid för länge

09 maj 2011

Vår beredskap är god

Dagen har till största delen ägnat åt krisledningsövning. Det visade sig vara nyttigt men också högst nödvändigt. En offentlig verksamhet som vårt landsting kan givetvis råka in i situationer som kräver att organisationen måste spänna sig till det yttersta. Bara under de senaste åren har vi ju haft både bussolyckor, tsunami, Estoniaförlisning, 11 september och ett antal stormar och oväder att hantera. Än så länge har händelser som dessa inte framtvingat någon högre beredskap i vårt landsting, men det gäller som sagt att vara förberedd om det skulle hända. Därför satte vi landstingsråd av en dag för att vara beredda om det värsta skulle hända.

Jag ska inte här presentera det scenario vi fick öva på, bara konstatera att det är viktigt att öva det osannolika. När en skarp händelse väl blir verklighet så finns det troligen bara en sak vi kan vara säkra på, och det är att det som händer är något som ingen väntat sig. Därför var det nyttigt och intressant både att pröva på att arbeta med beslutsfattande i ett allvarligt läge och att se hur kollegorna i landstingsrådsberedningen agerade. Jag ska inte recensera mina kollegor, bara konstatera att vi klarade oss igenom övningen med hedern någorlunda i behåll och att det var riktigt spännande att pröva på rollen som ordförande i krisledningsnämnden. Utöver det dagliga arbetet i landstingen insåg jag snabbt vilka svåra beslut vi kan komma att ställas inför och hur viktigt det då är att ha kollegor i krisledningsnämnden som det går att lita på; som aktivt deltar i krishanteringsarbetet med kreativa idéer men inte minst med närvaro och engagemang.

Vi kommer att öva krisberedskap mer under min tid som ordförande i landstingsstyrelsen och krisledningsnämnden. Övning ger som bekant färdighet, och om en allvarlig händelse inträffar på riktigt så ska medborgarna veta att viktiga samhällsfunktioner fortsätter att fungera. Det är nämligen det viktigaste i ett krisläge.

07 maj 2011

Idéerna måste bära

Nyss hemkommen från två inspirerande dagar på moeraternas Sverigemöte går funderingarna till hur vi moderater ska forma våra tankar och idéer för astt även i fortsättningen bära väljarnas förtroende. Två vunna val i rad förpliktar givetvis, men valsegrar kommer inte av sig själva. Att vi under de åtta år som går mellan 2006 och 2014 genomfört stora och viktiga reformer kommer inte att räcka långt när vi går till val nästa gång. Då kommer väljarna att vilja ha besked om vad vi vill göra under de år som kommer.

Vi har varit duktiga på att sjösätta nya reformer, och till och med på att förklara vad vi har gjort. Men inte minst den senaste tidens diskussion om både sjukförsäkring och arbetsmarknadsreformer - och även reformer i vårt landsting - visar att vi kanske inte är riktigt lika bra på att berätta varför.

Vi behöver beskriva och förklara varför det är viktigt att arbetets värde lyfts fram. Vi behöver motivera och utvdeckla varför den enskilda människan är så viktig i samhällsbygget. Inte minst måste vi förklara hur politiken hänger ihop och faktiiskt blidar en genomtänkt helhet, byggd på idéer.

Det handlar alltså om den moderata idépolitiken, ett område som kommer att få helt avgörande betydelse för om vi får behålla väljarnas förtroende. Vilket i sin tur är avgörande för att Sveriges goda utveckling ska fortsätta länge än.

06 maj 2011

Ständig förnyelse

En gång om året samlas vi moderater till det som numera heter Sverigemötet. I år är vi drygt 1700 moderater med förtroendeuppdrag i kommuner och landsting som samlats i det vackra Karlstad för att utbyta idéer om de viktigaste frågorna i värlfärdens kärna - och att umgås. Det är strax dags för mingel och lite mat. Det ska som vanligt bli riktigt trevligt.

För de av oss som har förtroendeuppdrag i landstingen står naturligtvis sjukvårdsfrågornha i centrum. Och enigheten är stor om att utvecklingen av vår politik måste fortsätta även på detta viktiga område. Framför allt är det tre områden som är spännande. Det är kvalitén i vården (inklusive väntetider och tillgänglighet), arbetsgivarfrågorna och sist men inte minst hur vi vårdar de patienter som har de största vårdbehoven. Om allt detta har jag visserligen skrivit tidigare häre på bloggen, men frågorna är också eviga i vårdpolitiken.

Nog om detta för idag, alltså. Nu väntar umgänge med nya och gamla vänner och kollegor för att få inspiration inför det fortsatta arbetet.

05 maj 2011

Vård i världsklass, del 2

Jag läser idag i DN (dessvärre inte på webben i skrivande stund) om den vård som blir allt dyrare och räddar allt fler liv. Så är det, men det är också viktigt för oss politiker med sjukvården som en del av vårt ansvar att mycket noga följa hur de pengar som tillförs vården faktiskt används. Där kan vi, i internationella jämförelser, konstatera att det finns en del att göra.

Vad är då orsaken till bilden av vården? En viktig del av bakgrunden är att vården består av flera ganska olika delar. Ofta bakas både den vård som ges på vårdcentraler och på stora aktusjukhus samman i en och samma analys. Likaså görs för lite skillna dmellan den vård som ges till företrädesvis äldre människor med stora och kroniska vårdbehov och personer som akut behöver få ett visst sjukdomstillstånd diagnostiserat och botat. Det är också viktigt att hålla reda på faktorer som läkemedelskostnader och kostnades för ett vårddygn på ett sjukhus.

Sjukvården har i alla tider varit en spegel av samhället, och samhällsutvecklingen, i stort. Vården är mer jämlik i ett samhälle där levnadsförhållandena är jämlika - men man ska också ha mycket klart för sig att (vilket framgår av DN-artikeln) samhällen med hög levnadsstandard inte bara är beredda att lägga mer pengar på vården; man gör det faktiskt också. Därför är ekonomisk tillväxt, och förljaktligen en politik för detta, avgörande för att satsningar på vården ska kunna göras.

Vad som inte framgår lika klart av artikeln, och kanske rent av motsägs en aning, är det faktum att vården och dess organisation måste genomgå ständiga förändringar för att möta nya krav. Idag vet vi att antalet äldre ökar, och med det de sjukdomar som främst drabbar den äldsta delen av befolkningen. Dessa personer har ofta stora vårdbehov som sträcker sig över längre tid. det finns all anledning om den medmänskligaste vårdformen för dessa personer är en vårdplats på ett stort akutsjukhus som i övrigt ätr organiserat för att ge patienter med akuta behov snabb ocyh effektiv vård med en hög specilaiseringsgrad.

Det är bland annat därför vi i vårt landsting nu ökar trycket på att utveckla närvård, det vill säga att vårda personer med stora vårdbehov över längre tidsperioder en bättre kombination av ren sjukvård och omvårdnad på särskilda enheter som är anpassade för dessa patienters behov. Det ger en helt nödvändig avlastning för de stora akutsjukhusen (varav Akadmeiska sjukhuset är ett) men leder också till att vården blir både mänskligare och mer anpassad till varje enskild persons faktiska vårdbehov.

Svensk vård, och inte minst den på Akademiska sjukhuset, håller absolut världsklass. men det finns definitivt mer att göra för att det personliga, medmänskliga omhändertagandet och omvårdnaden ska bli bättre. Målet är att landstinget i Uppsala län ska bli ett föredöme på detta område.

03 maj 2011

Vård i världsklass

Redan nu, strax efter lunch, har jag idag hunnit med två aktiviteter som säger att och annat om kvalitén på den vård som bedrivs på Akademiska sjukhuset.

Dagens började på onkologen, en avdelning med erkänt hög kompetens på både vård och omhändertagande av patienter - och en av de verksamheter som verkligen sätter märket för sjukhuset. I det ligger inte bara att många nöjda patienter hör av sig till oss politiker och berättar om den goda vård och det goda bemötande de fått utan också det erkännande som ligger i att verksamheten är uppskattad lång tutanför det egna länets gränser. Jag måste få säga att det är många gånger jag har haft anledning att känna stolthet över detta i olika sammanhang. Och i grund och botten är det givetvis verksamhetschefen Gunilla Enblad och alla hennes medarbetare som ska ha del av detta. Det har också lett till att förtroendefulla samarbetetn kunnat byggas upp både med andra landsting och inte minst med medicinska fakulteter även på andra lärosäten är "vårt eget" Uppsala universitet, till exempel U-CAN, som du kan läsa mer om här.

Arbetsdagen har fortsatt med att tillsammans med Ludvig Larsson (FP) som är ordförande i landstingets produktionsstyrelse, inviga vår nya brännskadeintensivvårdsavdelning (BRIVA) på sjukhuset. BRIVA är en både framsynt och mycket efterlängtad investering som i första hand har tillkommit för att ge svårt brännskadade patienter bästa möjliga vård. det är nämligen självfallet vad det hela handlar om! Vi förtroendevalda och våra tjänstemän kan förstås prata om vikten av att göra satsningar av det ena eller andra skälet - men det viktigaste motivet är alltid patientens bästa. BRIVA är ett bra exempel på hur viktigt det då är att också ha goda förutsättningar - och jag skulle förstås kunna önska att vi alltid kunde göra så. Men ett löfte, just för patientens bästa, är att hela tiden ha den goda vården för ögonen i de satsningar som vi gör; nu på BRIVA och i framtiden på de specialiteter som så kräver.

Av samma skäl gavs landstingsdirektören på landstingsstyrelsens senaste sammanträde i uppdrag att ta fram en långsiktig plan för detta. Sjukvård är en viktig samhällsfunktion som ställer stora krav på att använda skattepengar klokt och efter noggran prövning. det är den prövningen och analysen som nu görs - just för att kunna göra rätt satsningar på rätt saker både när det gäller lokaler och utrustning.

Det är nämligen så vi planerar och satsar för att Akademiska ska behålla och stärka sin position. Akademiska sjukhuset ska vara ett universitetssjukhus i världsklass, med den verksamhet som ett ledande och komplett universitetssjukhus ska ha. I ett växande län som vårt ställer det också krav på att noga analysera vilka verksamheter som verkligen hör hemma på sjukhuset – och vilka som för patienternas bästa och för sjukhusets utveckling kan göras bättre någon annanstans. Det ställer stora krav på ett gott samarbete med länets kommuner men också på en god samverkan med kringliggande landsting och inte minst nationellt och rent av internationellt. Då är både onkologkliniken och brännskadeintensiven bra exempel just på vård av den mycket höga klass som Akademiska sjukhuset ska erbjuda.

23 april 2011

Kvalitet i centrum för Uppsalas val

Jag noterar att media nu konstaterar att fyra landsting, varav Uppsala län är ett, från i höst väljer en annan lösning än SOS Alarm för sin ambulansdirigering. Om detta är "bloggmässigt" inte så mycket annat att säga än att det var kvalitetsfrågor som avgjorde saken, vilket vår ambulanschef Per Andersson också besvarat på ett bra sätt.

Mer intressant att blogga om blir däremot ryggmärgsreaktionerna från vänster.

För oss som arbetar politiskt med sjukvårdsfrågor står hög kvalitet alltid i första ledet. Det betyder också att sjukvårdspolitik måste handla om att söka former för att hitta den högsta kvalitén - och det är inte alltid samma sak som att låta en och samma aktör göra allting. Det som nu uppdagas verkar vara ett bra exempel.

Det betyder egentligen inte med automatik att det måste finnas "fler privata aktörer", det är nämligen ganska ointressant vem det är som äger den som ger vården. Däremot är det viktigt att det finns en mångfald, att det finns alternativ och att det går att välja - och att välja bort. I första hand är det naturligtvis patienten som ska ha dessa valmöjligheter, men ibland är det som synes inte så tokigt om även vi landstingspolitiker kan välja, och välja bort, mellan olika alternativ.

Det som nu uppdagats är givetvis förfärligt, och ytterligt tråkigt. Den enskilda fallet är en fullständig tragedi. Jag hoppas att det under omständigheterna får bästa möjliga slut, men de anhörigas förlust av en kär familjemedlem kan aldrig ersättas.

Men det är oroande med den närmast cyniska inställning som nu uppdagas från olika vänsterdebattörer, till exempel socialisten Svensson, som utan att ha den blekaste aning om hur vår upphandling gick till börjar prata om "vinstjakt". Eller de kommentatorer på DN.se som tycks leva i uppfattningen att landstingsdriven vård alltid är säker medan den privata alltid är farlig. Världen är dessvärre inte så enkel.

Vi handlade upp ambulansdirigeringen och valde en leverantör som kunde höja kvalitén på en av de mest leveranskritiska och för den allmänna tryggheten viktiga tjänster som sjukvården överhuvudtaget tillhandahåller.

Svensk sjukvård mår bra av mer mångfald. Det gäller inte minst de anställdas möjligheter att kunna välja mellan olika arbetsgivare med olika sätt att förvalta sin arbetsgivarroll. Och kvalitén måste alltid vara det som står främst - före ideologiska skygglappar som hindrar ökad mångfald och valfrihet.

20 april 2011

I gräddfilen

Vårt landsting står som bekant inför mycket stora utmaningar som vi i Alliansen brottas med varje dag. Mycket återstår att göra även om mycket också går åt rätt håll. Det lasset drar vi gärna.

Vad oppositionen ägnar sig åt har vi emellanåt ägnat oss åt att fundera på. Nu vet vi svaret. En motion har i dagarna lämnats till landstingsfullmäktige, undertecknad av oppositionens fyra landstingsråd. De har, enligt egen utsago, gått igenom landstingets reseräkningar och funnit att det åks bil till landstingets sammanträden. Detta måste naturligtvis beivras, enligt oppositionens mening.

Lösningen är - tro det den som vill - att införa en särskil gräddfil för oss förtroendevalda. Genom att visa upp en kallelse till landstingets sammanträden föreslår oppositionen att vi poliitker "på ett enkelt och praktiskt sätt" kan åka buss och tåg till våra möten.

Nog har landstinget större frågor än så att hantera.

Jag åker gärna kollektivt när det passar, och använder ofta cykel till och från möten inom Uppsala. Men jag kan för egen del inte alltid åka kollektivt, och jag har full respekt för den politikerkamrat som gör motsvarande självständiga bedömning. Och jag vill framför allt inte ha ett samhälle där politiker genom att vifta med ett papper som vidimerar att vederbörande är just politiker får kliva på en buss eller ett tåg utan att betala. Ersättning för resekostnaden går att få redan idag - och dessutom får vi som bekant arvode för att delta i de sammanträden som det alltså ska åkas buss till.

Att vara förtroendevald innebär att kunna fatta kloka och välöverlagda beslut. Det minsta man då kan behära av oss förtroendevalda är att vi utan oppositionens pekpinnar kan avgöra hur vi tar oss till och från våra sammanträden. Och det sker i alla fall för min del utan nyttjande av några gräddfiler.

Men den stpra frågan är alltså om det är frågor som dessa, som väljarna väntade sig att de tre oppositionspartierna (S,V och MP) skulle driva. Och om de inte har någon mer graverande kritik att komma med, när det gäller majoritetens politiska inriktning.

18 april 2011

En vanlig dag på jobbet i Alliansens Sverige

Idag har som sagt hälso- och sjukvårdsstyrelsen och produktionsstyrelsen sammanträtt. Du kan läsa mer här. Några exempel ur dagens skörd: fri tandvård för tvååringar, ökad mångfald inom radiologin, ökad valfrihet inom hörselvård och förberedelser för vårdval även inom andra områden. Samt ett antal viktiga investeringar för att rusta Akademiska sjukhuset inför framtiden.

En rad viktiga beslut för att stärka vården, valfriheten och patientens rättigheter. En vanlig dag på jobbet, med Alliansen i ledningen för vårt landsting.

Orsakerna, inte bara symptomen

Idag sammanträder landstingets produktionsstyrelse, ett nytt politiskt organ som jag hoppas mycket på och som redan tagit viktiga steg mot en bättre styrning av den verksamhet vårt landsting bedriver i egen regi. Här finn mycket att göra.

Att framför altl Akademiska sjukhuset länge haft notoriska problem att hålla budgeten är väl känt. Men inom vården som helhet finns massor att göra för att komma tillrätta med ledning och styrning och med kvalitet och effektivitet.

Först av allt: effektivitet är inget fult ord i offentliga sammanhang. De pengar som skattebetalarna ställer till förfogande måste användas så klokt och ändamålsenligt som möjligt. Så är inite alltid fallet idag - och lösningen på att skattemedel inite används effektivt är inte att skjuta till mer pengar utan åtföljand ekrav på effektiv användning. I grund och botten är detta vad diskussionen om Akademiska sjukhusets ekonomin handlar om.

Det betyder inte heller att den enskilda medarbetaren på sjukhuset, i vården i allmänhet eller i offentlig verksamhet överhuvudtaget gör ett dåligt jobb. Tvärtom; de som arbetar och sliter i vården gör sitt bästa varje dag - men de har int ebästa möjliga förutsättningar.

Därför är den viktigaste frågan att ställa - och den fråga som står i centrum för vår produktionsstyrelse - vad som kan göras åt orsakerna till den notoriskt dåliga ekonomin. Hur ska sjukhuset vara organiserat? Hur får vi fram de bästa ledarna? Vad kan göras för att stärka sjukhusets konkurrenskraft? Är kvalitén vad vi kan vänta oss?

Svensk sjukvård ska vara av högsta tänkbara klass. Idag är den inte alltid det, ett exempel på uppenbara förbättringsmöjligheter finns här. Det är också ett exempel som visar att kvalitetsbristerna faktiskt kostar pengar och just därför knappast får sin lösning genom att utan ytterligare krav föra till mer pengar!

Svensk sjukvård står inför mycket stora utmaningar. Vårt landsting, och Akademiska sjukhuset, är sannerligen inget undantag. Om vi gör som vi länge har gjort, så kommer det att gå som det länge har gått. Det behövs nytänkande och nya idéer även i vården. det är därför vi i Alliansen arbetar med detta!

15 april 2011

Bakgrundssamtal

Jag hade för en tid sedan ett långt och mycket ingående samtal med en av stadens journalister. Samtalet handlade om frågor som ofta är på tapeten i de lokala medierna, om situationen på Akademiska sjukhuset och om det ekonomiska läget i vårt landsting.

Det blev ett bra och för bägge parter mycket givande samtal. Den jag talade med sade flera gånger att "det här visste jag inget om" och "detta var intressant att få veta" - och jag tänkte att du som tittar in på min blogg också kunde vara intresserad av att få veta just det.

Den verksamhet som landstinget bedriver är oerhört komplex. Landstinget omsätter totalt mer än tio miljarder kronor och har långt över tiotusen anställda. Akademiska sjukhusets är Uppsalas största arbetsplats och ett viktigt centrum för ytterst avancerad medicinsk utbildning och forskning. Det innebär automatiskt att de frågor som rör landstinget och Akademiska sjukhuset också är både komplicerade och svåra att förklara på ett enkelt sätt. och det blir ju inte lättare för media att både tiden och utrymmet är minst sagt begränsade.

Men problemet är just när svåra och komplexa frågor beskrivs enkelt, svartvitt och gärna en aning konfliktfyllt. Och när vi förtroendevalda politiker förväntas leverera lika enkla och snabba svar på oerhört invecklade frågor. Risken är då stor att konflikten får mer utrymme än lösningen.

Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång som ett invecklat problem presenteras i form av en kort och enkel lösning. Världen och verkligheten ser sällan ut på det viset - på gott och ont. Svåra och komplicerade frågor mår bäst av att beskrivas just som de är - och inte som någonting som kan lösas med en snabb och enkel åtgärd.

13 april 2011

På medborgarnas uppdrag

Den rödgröna oppositionen, som bllir allt mer splittrad, tycks nu också ha övergett sin gemensamma blogg om landstingspolitiken. Vad en del av oppositionen tycker finns ändå att läsa på Vänsterpartiets blogg "vänstervård" som nu vaknat till liv.

Bergqvist fullföljer traditionen från den tidigare gemensamma bloggen. Mina göranden och låtanden tycks fortfarand evara ett större problem än köer, ekonomisk situation eller andra saker som ofrånkomligen kräver åtgärder i vårt landsting.

Nu är Bergqvist - som givetvis inte alls gillar att jag har uppdraget överhuvudtaget - bekymrad över att jag gjort något som är en naturligt del av en landstingsstyrelseordförandes roll, nämligen invigt en ny vårdinrättning som ska tjäna våra medborgare. Det är nämligen precis vad den ska. Om Bergqvist velat delta på invigningen så hade han kunnat notera att jag vare sig gav några som helst förbindelser om framtida avtal med landstinget eller ens ställde mig på företagets sidfa i något avseende. Min uppgift är att företräda medborgarna, och jag fick ett bra tillfälle att påpeka något viktigt: fler aktörer som bidrar och ger vård är bra för dem som behöver vården.

Bergqvists inlägg på bloggen är bra, för det tydliggör alternativen i svensk vårdpolitik-. Vänsterpartiet tycker inte om ökad mångfald och fler alternativ även om det bidrar till att utveckla vården. Bergqvist vill tillbaka till en ordning där stat, kommuner och landsting gör precis allt inom välfärden. Den modellen har som bekant prövats, och det kan då och då vara på plats med en försynt påminnelse om hur välfärden fungerade på den tiden.

Allt är långt ifrån perfekt idag. Det finns massor att göra för att vården, omsorgen och välfärden som helhet ska fungera bättre. men den som lite romantiskt försöker påminna sig att det minsann fungerade bättre för tjugo-trettio år sedan bör kanske rannsaka minnet ordentligt. Sedan kan man lägga sin röst på Västerpartiet, om man tycker att köer, byråkrati och brist på alternativ är en modell som gynnar patienter och skattebetalare. Det är nämlligen dem jag företräder, även när jag välkomnar nya aktörer i vården.

Varifrån kommer pengarna?

En av nyheterna id agens flöde handlar om bidrag till politiska partier. det är den socialdemokraterna närstående - man kallar sig partipolitiskt obunden fast man ledas av en person med lång bakgrund i (S) opinionsbildning - tankesmedjan Arenagruppen som inte gillar anonyma personliga bidrag till politiska partier.

Moderaterna är emot detta, och det är inget märkligt. Man ska inte behöva skylta med sin partipolitiska hemvist om man inte vill. det gäller i valbåset lika väl som i privatekonomin. Men det är inte hela saken.

Det första och mest grundläggande kravet bordevara att ingen mot sin vilja tvingas bidra med ekonomiskt stöd till ett visst politiskt parti. Ingen borde helelr mot sin vilja tvingas stödja organisationer med direkt koppling till politiska partier. Med andra ord borde vi i Sveirge ha det som är sjöälvklart i de flesta läner ute i Europa: partipolitiskt oberoende fackliga organisationer.

detta kommer vi knappast att få se Arenagruppen propagera för. Man tycker nämligen att det är helt okej att den som går med i ett LO-föbund också ställer en del av sin medlemsavgift till socialdemokraternas förfogande. Om detta säger Arenagrunnesn företrädare Eric Sundström inget. Inte för att han inte vet om det, utan för att han inte vill. det är nämligen därifrån en betydande del av socialdemokaternas pengar kommer.

11 april 2011

Att lära känna den andra sidan

Debatten i landstingsfullmäktige rullar på och har kommit till behandling av motioner. Just nu debatteras en motion från oppositionen om äldrevårdscentraler. Oppositionen tycker det är synd att vi vill avslå en sådan fin motion, som man lagt ned så mycket tankeverksamhet på.

Nå, jag kan både förklara varför vi avslår motionen och säga ett och annat om att agera med respekt i den politiska debatten. Vi har stillsamt uttryckt också lagt en hel del tankeverksamhet på den politik som vi i Alliansen för, inte minst på det väl fungerande ersättningssystem som reglerar och finansierar verksamheten i primärvården. Förslaget att på särskilda vårdcentraler ge friska 75-åringar hälsoundersökningar står i direkt motsats till detta väl genomtänkta ersättningssystem.

Det vi faktiskt förstår när vi lyssnar till debatten är att oppositionen helt enkelt inte har förstått hur ersättningssystemet och vårdvalet i primärvården fungerar. Oppositionen är så dogmatiskt inställd på att Alliansens politik är i grunden felaktig (i deras ögon) att de inte sätter sig in i hur den faktiskt fungerar. Jag har inga problem att förstå att de är övertygade om sin egen politiks förträfflighet och gör vad de kan för att framhålla den i förhållande till vår - men en grundläggande förutsättning för respekt för varandra i politiken är att faktiskt sätta sig in i hur den andra sidans politik i praktiken fungerar.

Primärvården i vårt län fungerar idag inte som den gjorde före 2006. Modellen för hur landstinget finansierar är ändrad, och organisationen och arbetssättet ute på vårdcentralerna har följt efter. Vad som ingår i den ersättning per listad patient regleras i en så kallad regelbok som också ger möjlighet till förebyggande arbete riktat mot vissa grupper, till exempel äldre eller kroniker.

Men att den av oss förda politiken skulle ge sådana positiva effekter ser inte oppositionen. I deras värld är nämligen det enda syftet att "privatisera och konkurrensutsätta". Att förebyggande arbete till exempel kan vara ett sätt att lojalisera listade patienter och på det sättet skapa intäkter finns det då naturligtvis inte plats för i världsbilden.

Alliansens politik fungerar. Vi är stolta både över själva politiken och att den faktiskt fungerar. Skriver man då i opposition motioner som i stort sett går ut på att politiken inte fungerar som den gör - ja då blir det faktiskt avslag.

En reform av en reform

Just nu presenterar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson regeringens förslag till reformering av sjukförsäkringen. Det är bra, för många har kunnat konstatera att sjukförsäkringen måste ges en chans att förändras på de punkter där den idag fungerar som den borde.

Sjukförsäkringen reformerades under den förra mandatperioden. Det kan vara på sin plats att påpeka varför. Det var för att sjukförsäringen helt enkelt inte fungerade. Idag fungerar den klart bättre, men det finns ytterligare förbättringar att göra.

Det är alltså helt enkelt inte sant att regeringen på något sätt har "backat" när det gäller sjukförsäkringen. Att "backa" skulle innebära att gå tillbaka till en ordning där tusentals människor dömdes till livslångt utanförskap. Och det vill inte Alliansen.

När Alliansen styr

Debatten på landstingsfullmäktige pågår för fullt. Oppositionen, i form av S, V och MP, är missnöjt med att vi i Alliansen inte för den politik som oppositionen föreslår. Det finns goda skäl till att vi inte gör det.

Vänsterpartiets oppositionsråd Sören Bergqvist kallar årsredovisningen för en redovisning av borgerlig politik. Och visst är den det; kortare väntetider, fler valmöjligheter, en större professionalitet i verksamheten och sist men inte minst väsentligt bättre ekonomi än under de tolv år som gick med rödgrönt styre. Nu konstaterar till exempel Ludvig Larsson (FP) att investeringarna i landstingets fastigheter har fördubblats under de senaste fyra åren. Bara som ett exempel.

Det är lätt att förstå oppositionens bitterhet, och kanske till och med deras "oro" över sakernas tillstånd. Oppositionen har varit "orolig" många gånger under de fyra år som Alliansen lett vårt landsting politiskt - men deras "oro" har hela tiden visat sig obefogad.

Det betyder inte att tillvaron är problemfri; tvärtom. Vi har många, många problem att ta tag i och lösa. Men vi kan faktiskt också konstatera att många problem som nu är under lösning faktiskt är på väg i rätt riktning - men att det är stora och mycket svårlösta utmaningar som kräver långsiktigt hållbara lösningar. Utanför landstingspolitiken ser vi samma sak i exempelvis sjukförsäkringen eller satsningarna på infrastrukturen. Inom landstingspolitiken ser vi det i arbetet för att stärka Akademiska sjukhuset, men vi kan också blicka bakåt och se hur vår primärvård gått från problemområde till framgångsfaktor.

Årsredovisningen speglar borgerlig politik, säger vänstern. Jajamen. Det går bra för Uppsala län.

Mycket kvar att göra!

Idag är det sammanträde med landstingsfullmäktige. Huvudpunkten är landstingets bokslut för 2010, och du kan följa sammanträdet i webb-TV på landstingets hemsida. En stor del av debatten kommer alltså att handla om landstingets ekonomi och verksamhet för 2010, ett händelserikt år inte minst för oss politiker.

Landstingets, och inte minst Akademiska sjukhusets, ekonomi ä'r ständigt på tapeten. Det stora problemet är kostnadsökningarna, det som på fackspråk kallas för nettokostnadsutvecklingen. Den är dels en följd av ökande löner och priser - men också orsakad av att verksamheten helt enkelt växer. Prcis som i vilken familjeekonomi som helst för dock inte kostnaderna öka mer än intäkterna - för då måste man till slut dra ner på någonting. Därför är det centralt för ekonomin att hålla kostnadsutvecklingen i schack.

Därför kan det vara intressant att titta på hur kostnaderna har utvecklats inte bara det senaste året utan också tio-tolv år tillbaka i tiden.

Mellan 1999 och 2006 ökade kostnaderna i vårt landsting i genomsnitt med 6,3 procent. Vissa av dessa år gjorde landstinget till och med ett negativt resultat, och det går ju inte i längden som sagt.

Under de senaste fyra åren, då vi i Alliansen har styrt, har kostnaderna ökat med i genomsnitt 4,4 procent - och skillnaden mellan 6,3 och 4,4 är väldigt mycket pengar; ungefär 130 miljoner med dagens penningvärde.

Landstingets likviditet har förbättrats från att vara nnegativ i början av 2000-talet och på drygt 600 miljoner 2006 till dagens nära två miljarder kronor. Det är pengar som behövs för att bygga nya byggnader, betala framtida pensioner och ha en buffert ifall något oförutsätt inträffar. På tal om byggnader så har landsitngets investeringar fördubblats under de senaste fyra åren - samtidigt som likviditeten stärkts och resultaten hela tiden legat på plus.

Vi har alltså mycket att göra för att hålla kostnaderna i landstinget på rätt nivå. Men det gäller också att ha den rätta bilden av landstingets hela ekonomi när man diskuterar ett bokslut. Vi är på rätt väg, men mycket återstår att göra.

10 april 2011

Lite rätt men mest fel om politiken, människorna och samhällssystemen

Jag börjar en stillsam söndagsmorgon med att läsa en debattartikel av Ulf Bjereld och Marie Demker i Dagens Nyheter, och kan konstatera att Bjereld och Demker har rätt och fel.

Rätt eftersom de menar att politikens roll i samhällsutvecklingen är viktig, och att den rollen behöver återupprättas. Men det kan ju då också vara bra om dessa statsvetare gör sitt jobb och noterar att förtroendet för politiken faktiskt har förbättrats under senare år. Fler tror på politikens möjligheter, fler har förtroende för de ledande politikerna, till exempel statsministern och finansministern.

Däremot har Demker och Bjereld fel, eftersom de blandar samman politik med socialdemokrati. Alliansens politik har inte enbart handlat om jobbskatteavdrag, den har också handlat om att skapa en köfri sjukvård, om satsningar på kunskap i skolan, om investeringar i en gravt eftersatt infrastruktur och sist men inte minst på att stärka rättsstaten. Till detta kommer ett fortlöpande arbete med att reformera socialpolitiken, socialförsäkringssystemen och förutsättningarna för en fungerande arbetsmarknad. Och allt detta är politik. Det finns nämligen viktiga ideologiska skiljelinjer i svenska politik, och de handlar just om synen på individen, på människan som samhällsvarelse.

De kommer till exempel till uttryck i synen på de samhällsproblem som just nu kräver sin lösning. Och de exemplen går att se även i den lokala och regionala politiken. Medan vi i Alliansen nu arbetar intensivt för att förbättra resenärernas villkor, så är våra motståndares främsta intresse själva huvudmannaskapet. Medan vi vill korta köer och väntetider för alla patienter och medborgare, så vill våra motståndare inrätta särskilda "kategorivårdcentraler". Medean vi vill reformera vården, inte minst för dem med störst vårdbehov, så frågar andra krafter i politiken mest efter "vad som ska slyttas från Akademiska". Som om systemen vore viktigare än människorna.

Människor måste känna förtroende för den politik som förs och för de politiker som för den. Det sker bäst genom att politiken utgår från människors - många gånger högst skilda och individuella - förväntningar och önskemål snarare än från system och samhälsstrukturer. Det viktiga är att tågen går i tid, inte vem som äger loken och vagnarna. Det viktiga är att människor för vård, inte vem som betalar sköterskans lön. Där går en central skiljelinje i politiken, men att stå på människans sida är inte som Bjereld/Demker skriver, att "urholka beslutsmakten" hos de politiska institutionerna. Det är att utgå från det mest centrala: den enskilda människan.

09 april 2011

Det handlar om framtiden. Och om att lösa samhällsproblem

En ledig lördagsmorgon är ett bra tillfälle att surfa runt på lokaltidningars hemsidor. Det är ett inte enbart positivt nöje, för en oroande bild tonar fram. Då tänker jag inte på vårdköer och tågkaos, för det är högst aktuella samhällsproblem som just nu håller på att lösas. Det är snarare den bild av framtiden som kan bli plågsam verklighet om vi inte gör rätt saker idag.

Låt mig först konstatera en sak. Dagens samhällsproblem är följden av de lösningar som valdes för fem, tio eller tjugo år sedan. Tågkaoset beror inte på beslut fattade under de allra senaste åren; det är kanske bäst att tillägga att detta inte handlar om att peka finger åt någon viss politisk inriktning på besluten - bara ett konstaterande att dagens beslut kommer att ha inverkan långt fram i tiden. Just därför ska vi se till så att dagens lösningar på samhällsproblem inte kommer att vara omoderna i morgon. Och då handlar väldigt mycket om jobben.

Vi kan också konstatera att arbetslivet har genomgått stora förändringar inte bara under det senaste decenniet, utan under flera hundra år - och tur är det. Om dessa förändringar inte hade ägt rum...så hade vi levat kvar inte bara med artonhundratalets arbetsliv, utan också med artonhundratalets arbetsmiljö, arbetsrätt och levnadsstandard. Det kan vara på plats att påpeka det för den som tror att förra eller förrförra seklets jobb är det som kommer att rädda morgondagens välfärd. Men det kan också vara på plats att komma ihåg när det gäller framtidens - och dagens - välfärd.

Väldigt mycket av det motstånd vi i Alliansen möter handlar nämligen om just detta: ändra inte på saker. Låt det vara som det är. Det har ju fungerat tidigare och kommer säkert att fungera i framtiden. Svaret på det är att vi i just tågkaos eller välfärdsproblem ser att det är just så det inte kommer att bli.

När det gäller jobben kan vi naturligtvis fortsätta med arbetskraftsintensiva verksamheter som basinsustrin - om vi tror att någon kommer att betala betydligt mer för exakt samma produkt när länder där arbetskraftskostnaderna är väsentligt lägre säljer samma vara för lägre pris. Eller vi kan satsa på nya, unika produkter som är efterfrågade för att de är unika. Som den whisky som produceras i Mackmyra utanför Gävle.

Vi kan motsätta oss att nya aktörer driver fram nya lösningar både inom servicesektorn och på andra områden i samhällslivet - och dörigenom stanna kvar på en utvecklingsnivå som vår omvärld helt enkelt inte accepterar. Då är vi snart omsprungna, med allt vad det innebär.

Vi kan sist men inte minst leva i tron att en sådan utveckling klarar av att betala för den välfärd vi vill ha - och snabbare än vi anar räknas upp i ett mindre smickrande sällskap: Grekland, Portugal och Irland.

Det är nog ingen som vill det.

Alternativet är ständig förnyelse. Av arbetslivet, av välfärden, av transportsektorn och av det sätt vi lever våra liv på - och tjänar de pengar som gör att vi kan leva livet. Här finns också den politiska och ideologiska skiljelinjen. Det är också den skiljelinjen som gör det svårt att ta idéer och tankar som snarare blickar bakåt än framåt på något större allvar.

08 april 2011

Trygg och säker vård och arbetsmiljö

Jag kan förstå att man som medborgare, patient eller anhörig någon gång kan känna oro för om den vård som bedrivs i vårt landsting verkligen är trygg och säker. Jag kan med mycket gott samvete utlova att den i allmänhet är det. Att det sedan ibland förekommer påståenden om att det skulle vara riskfyllt att kontakta vården är en helt annan sak. Våra ansvariga företrädare för den verksamhet landstinget bedriver svarar givetvis för sig själva, men jag vill gärna lyfta fram den insändare som skrivits av Barnsjukhusets verksamhetschef Christophe Pedroletti. Jag kan verkligen förstå det han skriver. Om det förekommer brister i patientsäkerheten så är det mycket allvarligt, och i så fall finns det rutiner som skall följas. Att någon enbart påstår att patientsäkerheten brister är inite fog för att veta att det verkligen är så. Begreppet "patientsäkerhet" är i själva verket både så laddat och så väl definierat att en misstanke om brister ofrånkomligen ska innebära en närmare granskning - och en granskning som ska göras av medicinskt ansvariga. Samma förhållande råder för övrigt också med begreppet arbetsmiljö. Brister i arbetsmiljön är för allvarligt för att vara argument i en insändardebatt, och om sådana brietr verkligen föreligger ska de rapporteras till närmast ansvarig. Lanstinget ska vara en trygg och säker vårdgivare, och en arbetsgivare som erbjuder trygga och säkra arbetsplater. Ett viktigt led för att uppnå detta är att begreppen patientsäkerhet och arbetsmiljö används med den respekt för begreppens innebörd som de faktiskt kräver.

Falsklarm

Kommer du ihåg larmrapporterna? För inte så länge sedan påstods att omregleringen av apoteken skulle ha lett till att försäljningen av vissa receptfria läkemedel ledde till en rad icke önskvärda effekter. Unga flickor blev beroende och självmorden ökade, hette det bland annat. Nu har det visat sig att "larmrapporterna" inte stämde. Inget av det som påstods skulle bli följden av omregleringen har faktiskt hänt, det finns nu svart på vitt. Däremot kvarstår en del andra tydliga fakta. som att det finns fler apotek, att öppettiderna har blivit bättre och att det nu går att köpa vissa receptfria vardagsläkemedel i livsmedelsaffären. Jag är inte det minsta förvånad, vare sig över att det finns ett politiskt motstånd mot omregleringen eller att det nu visar sig vara helt fel att de negativa följder som beskrevs helt enkelt inte finns. I själva verket har dessa ett ganska klart samband. Det ligger nämligen i den politiska oppositionens intresse att sprida sådana påståenden.

06 april 2011

Marknadsföringsinsats?

I kvällens TV4-Nyheterna intervjuas Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. För henne är den svenska insatsen i Libyen inte vad det är för väldigt många av oss andra, en insats för att stoppa en diktator som mördar sina egna medborgare. Att insatsen är beslutad av FN och att Sverige fått en förfrågan om deltagande är inget som bekymrar, lika lite som att svenska soldater faktiskt deltar i kampen för det libyska folkets frihet med risk för sina egna liv. För Anna Ek är insatsen i Libyen "en marknadsföringsinsats för SAAB". Uttalandet är inte bara aningslöst utan faktiskt rent av cyniskt. Det stämmer visserligen att SAAB byggt och sålt Gripen. Och det råder inte något tvivel om att en framgångsrik insats kan vara bra för SAAB och för deras förmåga att sälja ett eller annat plan. Men Anna Ek tycks inte inse att hon relativiserar vapenanvändning. Det finns faktiskt en oerhört viktig skillnad mellan de vapen som är i Khadaffis händer och de JAS-plan som nu laddar för en insats. Khaddaffi, och därmed hans vapen, är allt annat än demokratiskt valda. De vapen som flugit ner till Medelhavet är däremot sända efter ett beslut stött av en förkrossande majoritet i en demokratiskt vald riksdag. Jag vägrar tro att uttalandet av Svenska Freds ordförande innebär ett ställningstagande som är neutralt mellan diktatur och demokrati. Men Anna Ek har i vart fall i mina ögon ett och annat att förklara i frågan. För egen del tvekar jag inte. Freden och friheten kräver att vi ibland är beredda att ta till vapen för att försvara vissa värden. Som till exempel demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter. Det är nämligen det som kränks i Libyen - och det är därför som JAS-plan står beredda på Sicilien. Mot den bakgrunden väljer jag att se Anna Eks olyckliga uttalande som en marknadsföringsinsats för Svenska Freds. Men till mig har man inte sålt in sin ståndpunkt.

05 april 2011

Ja, men tänk om vi ingenting gjorde!

Politik, och offentlig verksamhet överhuvudtaget, är ganska problemorienterad. Med det menar jag att det är ganska naturligt att det som oftast lyfts fram är problem, bekymmer och saker som kräver en åtgärd. Därför finns det några rubriker som du, käre läsare, aldrig någonsin kommer att kunna läsa i en tidningsrubrik. Till exempel: - Tågen går i tid - Alla är nöjda med vården(/skolan/kulturlivet/omsorgen) - Resurserna räcker; inga krav på ökade anslag Att en verksamhet fungerar, är tillräckligt finansierad eller kommer att vara kvar även i morgon är helt enkelt inte en nyhet och därmed inget som tidningarna skriver om. Det man i stället lägger kraft på - fullt begripligt, som sagt - är det som är avvikande eller innebär en avvikelse från det normala: att tågen inte går i tid, någon är missnöjd med något eller att "resurserna (det brukar betyda skattepengarna) inte räcker". Och det är om sådant som medierna faktiskt ska referera. Men låt oss då också konstatera varför det mot den bakgrunden finns så mycket att referera för våra kära massmedier. Det måste ju betyda att allting är galet och ingenting fungerar. Eller...? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Eller rättare sagt: så är det verkligen inte. Snarare är det så, att när mycket händer i en verksamhet - till exempel för att den går igenom stora förändringar - så ökar det alldleles självklart förutsättningarna för att det ska dyka upp intressanta saker att skriva om. Och det händer väldigt mycket i Sverige just nu. Så har det för övrigt varit under de senaste fyra åren, och så kommer det att vara ett tag till - för det finns mycket som behöver göras för att det ska bli ordning på det som de allra flesta svenskar tycker är det viktigaste i samhället: vården och kollektivtrafiken hör definitivt dit. Det händer mycket på dessa områden. Helt nödvändiga förändringar genomförs, nödvändiga för att vården och kollektivtrafiken inte bara ska fungera lika bra - eller dåligt - som idag, utan faktiskt fungera bättre, helst utan att för den skull kosta mer pengar än vi medborgare tillsammans har råd med. Tillsammans med de svåra problemen, som vi just nu har att arbeta med, så föreslås vi nämligen ofta lösningar. De lösningar vi oftast får med oss har bara två små problem. Det ena är att de inte alltid fungerar. Det andra är att de kostar pengar. Väldigt mycket pengar. Pengar som helt enkelt inte finns, eller som - om de användes - måste tas någonstans ifrån där de redan gör viktig nytta. Tänk gärna på det nästa gång du hör ett käckt förslag med en till synes enkel lösning!

03 april 2011

Rätt och fel om konkreta beslut

I dagens UNT finns en artikel med vidhängand eläsarkomentar som sannerligen förtjänar ett par rader. För den är mycket, mycket talande! Artikeln handlar om "neddragningar" inom den kommunala handikappomsorgen i Östhammar (där moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna är i opposition). Hur sakförhållandena ser ut har jag inte den blekaste om, och tänker inte kommentera. Jag noterar bara att den som skrivit en läsarkommenar skriver att "alliansens politiker sparar pengar enbart på fattiga och utsatta människor". Det stämmer alltså inte, och till råga på allt kan man på samma sida (i webbversionen) se hur det faktiskt går till när "alliansens politiker" är i farten. Längre ned finns nämligen en artikel om fredagens invigning av en närvårdsavdelning i Östhammar - en av de många nysatsningar Alliansen i landstinget gör under denna mandatperiod. Det är en satsning på de svagaset och allra sköraste i vårt samhälle: äldre patienter med stora vårdbehov. De ska inte behöva ligga i timtal på en akutmottagning för att vänta på att bli inlagda. De ska ha bästa tänkbara vård och omvårdnad av kommun och landsting i samverkan. Våra politiska motståndare sprider gärna falska bilder av Alliansens politik. Det är högst naturligt - eftersom våra politiska motståndare allt mer uppenbart saknar någon egen politik att förklara och försvara. Vi i Alliansen, på alla politiska nivåer, ägnar oss åt att söka upp och lösa riktiga, viktiga samhällsproblem. Det måste vara politikens viktigaste uppgift.

31 mars 2011

Akuta problem - långsiktiga lösningar

Jag noterar idag att Socialstyrelsen enligt en TT-artikel (som jag inte hittat på nätet) i UNT konstaterar att väntetiderna på landets akutmottagningar är för långa. Socialstyrelsens utredning konstaterar också att det beror på att sökmönstret har ändrats på senare år. För den som följt oss i Alliansen och vårt arbete just med att förbättra det akuta omhändertagandet är detta inget nytt. problemen med långa väntetider på akutmottagningar är inte bara ett problem för akutmottagningen - det är just det vi jobba med. Många av de patienter som söker sig till sjukvården via sjukhusets akutmottagningar skulle få ett bättre omhändertagande - och ett bättre bemötande! - omo de först vände sig till andra instanser: närakuten, primärvårdens vårdcentraler och inte minst de närvårdsenheter som vi nu arbetar med att öppna. Det sista gäller framför allt de äldre med stora vård- och omvårdnadsbehov som är väl kända av vården och den kommunala omsorgen men som ibland behöver snabba medicinska insatser. de ska naturligtvis inte tas in via en akutmottagning utan kunna läggas in direkt på en anpassad vårdavdelning. Problemet i detta som i många andra fall är att lösningarna sällan är enkla eller kan genomföras i en handvändning. Men vi jobbar med frågan och är övertygade om att vi efter hand kan se både ett bättre akut mottagande för dem osm behöver och bättre vård och bemötand eäven för alla andra som söker vård av olika skäl.

30 mars 2011

I baksätet

Det här inlägget handlar egentligen inte om att Uppsala kommun tyvärr förlorar bandyfinalen. Möjligen är det föranlåtet av Miljöpartiets oppositionsråd Maria Gardfjells uttalande i frågan. Ilägget handlar nämligen om olika sätt att utöva den svåra konsten att vara i politisk opposition. Det ena sättet att utöva politik i opposition, det är att konstruktivt forma en egen linje i olika aktuella frågor - och konsekvent driva den oavsett om den leder till att man får igenom sina förslag eller inte. Påfallade ofta brukar den hållningen leda till ett eller annat politiskt resultat, i form av att man trots minoritetsställning (det är liksom skälet till att man är i opposition) får majoritetens gehör för sina synpunkter. Ett glatt humör och, inte minst, en insikt om att man är just i minoritet - vilket i sin tur beror på att man inte lockade tillräckligt många väljare - brukar vara effektiva hjälpmedel på vägen. Man kan också bedriva oppostion genom att vara emot. Driver man den oppositionslinjen konsekvent kan man således konsekvent vara emot pricis allting som majoriteten driver. Det slutar förr eller senare, oftast förr, med att majoriteten slutar lyssna och inte bryr sig så mycket. Vilket kanske inte är så konstigt. En annan inte obetydlig kategori som också brukar tröttna rätt fort är väljarna - vilket brukar leda till att den formen av opposition inte bara kan bli tröttsam utan också långvarig. Den tredje grundtypen för oppositonsarbete är att inte ens vara emot, utan att helt enkelt i alla lägen vara "kritisk". För det kan man alltid vara. En skicklig oppositionskritiker kan rikta kritik mot precis allting. Det finns ingen anledning i det läget att stoppa vid att vara kritisk emot själva den politik som majoriteten för - absolut inte. Kritiken kan riktas mot precis allting som finns, och i slutänden kanaliseras som kritik mot just den politiska styrningen. Begrepp som "ansvar" och "ledning" kan stoppas in här och var, för att öka graden av lämplig självrättfärdighet. Nu ska på en gång tilläggas att de olika formerna av opposition bedrivs i alla politiska läger varhelst det finns en minoritet som således agerar i opposition. Mitt råd till dig, käre bloggläsare, det är att syna den politiska opposition vi kan se på olika håll och på olika nivåer. Granska om det är "käpp-i-hjulet-och-grus-i-maskineriet" som är grunden för den politik oppostionen för, eller om det möjligen finns kloka och konstruktiva förslag. Passa gärna också på att granska om förslagen då handlar om konkreta förändringar för medborgarnas bästa eller om det snarare verkar vara så att både kritik mot majoriteten och innehållet i förslagen snarare andas något i stil med att "det borde vara vi som sitter vid makten, egentligen". Det blir lite grann som att styra från baksätet. Och det brukar ju sällan bli särskilt bra. För egen del missunnar jag ingen att vara kritisk vare sig mot mig personligen eller mot den politik vi för. Däremot skulle jag emellanåt uppskatta om jag kunde få ett enda litet klart besked om vad det egentligen är oppositionen vill. Det är man nämligen ytterst sällan intresserad av att berätta. Det är ju i och för sig en sorts kritik mot oppositionen, fast det tycker jag själv är mindre viktigt. Det viktiga för mig är den politik vi i Alliansen för, och vad den faktiskt innebär för väljarna.

28 mars 2011

Politikens viktiga uppgift

På enare tid har det allt oftare dykt upp påståenden om att det ena och det andra i politikens värld skulle vara "marknadens" eller "avregleringarnas" fel att saker och ting som finansieras med skattemedel inte fungerar så bra som man skulle kunna vänta sig. Det är bara det, att alltihop bygger på en jättelik missuppfattning. Sjukvården, skolan och omsorgen är inte ett dugg mindre finansierad eller politiskt styrd än det var för tio eller tjugo år sedan. Tvärtom är det faktiskt så att mer pengar än någonsin används just för dessa verksamheter i välfärdens absoluta kärna. Problemet liger i språket och i användningen av olika värdeladdade ord. Jag har till exempel noterat att det är våra politiska motståndare som mest och oftast pratar både positivt och negativt om "marknadslösningar" inom de offentligt finansierade systemen. Men några marknadslösningar kan det knappast någonsin bli fråga om när det gäller verksamhet som styrs med politiska beslut och finansieras via skatter. Att det finns en mångfald av utförare som i någon mening till och med kan sägas konkurrera förändrar inte saken. Marknaden bygger på raka motsatsen, nämligen personlig/privat finansiering och total frånvaro av varje form av offentlig styrning. Och det kan det ju inte vara fråga om, per definition, när det handlar om verksamhet som beslutas och styrs av politiker. Vad handlar deå debatten om egentligen? Tja, det är inte heller så konstigt. Det handlar om vad vi politiker främst ska fatta beslut om och hur den verksamhet som styrs och finansieras politiskt egentligen ska utföras. Därstår striden mellan dem som tycker att politiska beslut även ska reglera detaljer, medan vi andra tror mer på att människor kan bestämma själva.

27 mars 2011

Tuffa arbetsvillkor

En stilla ledig dag fylld av söndagssysslor blir det utrymme för lite reflektion om en del av politikens villkor, nämligen förhållandet till medierna. Det är en både kärleksfull och många gånger konfliktfylld relation som väldigt tydligt bygger på ett ömsesidigt beroende men också stora krav - från bägge sidor - på det som inte minst ska prägla mediernas och journalisternas arbetssätt: kravet på saklighet, objektivitet och allsidighet. Det som närmast får mig att skriva är ett par inslag de senaste dagarna i lokala medier som på ett bra sätt belyser journalisternas svåra arbetssituation men också visar vilka krav som är rimliga att ställa på den som arbetar professionellt med journalistik. Det handlar om vikten av att det inte bara blir rätt, utan också korrekt och så objektivt och sakligt som det någonsin går. Och det är inte helt enkelt för en stressad reporter med krav på deadlines och bra material. Jag rör mig på stan i Uppsala i stort sett varje veckordag. De senaste dagarna har ett nytt fenomen dykt upp, nämligen en mindre krets personer som träget brukar stå i ett hörn av Stora Torget. Ingen av gångerna då jag gått förbi har antalet personer varit fler än en handfull - eller om man så vill det antal personer som dyker upp på i stort sett vilket möte som helst. Denna mindre krets av, i flera fall, höggradigt partiaktiva personer är knappast ett utttryck för någon massiv folklig vrede; snarare som sagt en mindre krets personer som ger uttryck för sina synpunkter och sin oro. De vill nämligen avskaffa kärnkraften och passar givetvis på att bilda opinion nu, när media rapporterar flitigt från händelserna i Japan. Men är de så många, och har de ett så braskande budskap, att de "förtjänar" utrymme i media? Tja, den ende som ytterst kan bedöma detta är vederbörande mediums ansvarige utgivare - och vi andra, det vill säga alla vi som har media som en viktig grund för vår omvärldsuppfattnining, vi får lita på att medömningen är saklig, korrekt och objektiv. Korrekt och objektivt kräver för övrigt också god sakkunskap, och om den saknas kan det emellanåt bli lite tokigt. En bra journalist behöver således vara hyggligt allmänbildad och dessutom så pass insatt i det man skildrar, så att de mest uppenbara sakfelen helt inte slinker igenom. Och om de gör det, så är det bra med korrekturläsare och redigerare som inte bara kan sätta en riktigt bra rubrik utan också kan se och slå ner på en eller annan felaktighet. Som när ett medium i Stockholm pratar om att "slå ihop femton stift till fyra". Nu börjar Sverige visserligen bli ganska sekulariserat, men nog borde en journalist kunna skilja på ett stift och en församling - och någog borde någon, någon, upptäcka sakfelet innan det läggs ut på vederbörande mediums hemsida. Mitt eget förhållande till de medier som har till uppgift att granska mina förehavanden betraktar jag som gott. Det bygger på respekt och ömsesidig förståelse. Exemplen ovan ser jag som just exempel på att journalisternas arbete är både svårt och knepigt. Därför får man ha respekt för att det inte alltid blir till hundra procent korrekt. Jo, förresten. Grattis till Alexander Gagliano och Kina Pohjanen på Upplandsnytt som belönades med en så kallad Guldspade för en reportageserie om polisen. Vi får hoppas att reportagen fyllde alla tänkbara journalistiska krav.

26 mars 2011

Att prata ger ingen välfärdsutveckling

Nu har jag lyssnat på den nye S-ledaren. Det imponerar inte. Verkligen inte. Samtidigt har jag nämligen funderat över de riktiga utmaningar, som vi som nu har snavr för välfärden kärna står inför. Varje dag och i vart och ett av de beslut som vi behöver fatta.

Sverige har nu fått en riktig opposition, skriver någon; en oppostion med förmåga att möta Alliansen i debatten och i en kamp man mot man. Men politik handlar inte först och främst om att mötas i debatter utan om ett hantverk för att skapa välfärd och trygghet, utveckling och god ekonomi för samhället som helhet och de människor som lever tillsammans och formar samhället. Det handlar då givetvis inte minst om de utmaningar som våra motståndare, Juholt och hans gäng, gärna beskriver men har så förtvivlat får lösningar för.

Det handlar givetvis om sjukförsäkringssystemet. Men i arbetet med sjukförsäkringssystemet är det bra att först komma ihåg att fler har kommit i arbete och därmed tillbaka in i samhällsgemenskapen. Det kommer till uttryck i torra siffror som handlar om ohälsotal och ekonomi på det personliga planet¨. Sedan har sjukförsäkringssystemet fortfarande brister, och de bristerna ska självklart åtgärdas. Och det som behöver göras görs bäst av en Alliansregering med nya lösningar på de problem som sjukförsäkringen dragits med i åratal.

Det handlar om kollektivtrafiken. Idag säger Ingela Nylund Watz, ordförande i Mälardalsrådet, att "folklig vrede räcker långt". Jojo, men den folkliga vreden räcker möjligen för att synliggöra problemet, för att komma tillrätta med orsakerna krävs en långsiktig och tålmodig politik, inte folklig vrede och linjetal.

För oss som är verksamma i landstinget handlar det självklart också om hälso- och sjukvården, och i kommunerna om skolan och omsorgen. Människor får vänta för länge på att få vård, vill inte känna sig som passiva vårdtagare utan egen möjlighet att påverka och välja. Detta håller vi ny tålmodigt och systematiskt på att ändra så att vården bilr mer valbar och anpassad till de önskemålm och behov som patienterna har. Ett steg på vägen är en ökad mångfald - fler som ger vård som patienterna kan välja, helt enkelt. Att detta är ett hot - inte mot välfärdsmodellen som sådan utan mot den socialdemokratiska grundsynen - är bara allt för uppenbart i den politiska vardagen. Juholt kan prata hur mycket han vill om att vara för. I den vardagliga politiken är man emot, emot, emot.

I den ekonomiska politiken vet vi i Alliansen att det gäller att hålla i. Anders Borg utövar ledarskapet, men på alla nivåer i landsting och kommuner är vi hundratals som varje dag går samma match. I det fagliga arbetet möter vi en politisk motståndare som alltid har pengar till allt och som gärna pratar om ekonomsikt ansvarstagande men som inte har mycket att bjuda på bakom de vackra orden. et var till dem som Juholt talade idag, och har fick väntade applåder i retur.

Det går inte att prata fram god välfärd. Det går heller inte att demonisera det arbete som pågår, och som uppmärksammas av många fler än dem som står för den rödröda retoriken. Arbetet med välfärdens utveckling handlar om massor av små steg för att förnya en välfärdsmodell som i grunden är stark och stabil men som kräver åtskilligt av renovering. Det renoveringsarbetet pågår varje dag, även om det kan ta en kort paus ibland för kraftsamling och återhämtning.

Oppositionen kan prata. Alliansen handlar, och välfärden utvecklas.

Jag tror på ljuset

Idag är det Earth Hour. Det är en kampanj som går ut på att vi alla ska släcka ljuset i en timme för att "skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågoan på allvar". Det framgår inte riktigt om landstingsråd hör till "världens beslutsfattare", men jag kan försäkra att landstinget i Uppsala län tar klimatfrågan på stort allvar. Framför allt tycker vi helt enkelt inte att det är särskilt klokt överhuvudtaget att göra av med mer energi än nödvändigt. Just därför lägger vi ned mycket kraft på att vara så energieffektiva som möjligt. Ett mycket ambitiöst miljlöprogram har till syfte att både spara energi - och medborgarnas pengar.

Vårt landsting är också i möjligaste mån med i Earth Hour, det kan du läsa om här. Någon generell släckning är dock inte beordrad, och det har sina orsaker. De orsakerna gör också att jag personligen - personligen, det ska betonas - känner en viss tvekan inför själva kampanjen och dess form.

Ljus har en otrolig symbolik. Vi pratar om ljusa idéer, kallar den epok i historien som byggde på förnuftet för upplysningen och njuter självklart av att vi nu går mot ljusare tider både bokstavligt och i mer överförd mening. Framför allt symboliserar ljuset medmänsklighet, tilltro, hopp och kärlek. Att då "släcka ljuset" som en symbolisk handling är kanske inte det rätta i ett läge när krig pågår i Libyen och miljontals människor lider under grymheter och ofärrätter.

Ljuset symboliserar också utveckling, och det är just utveckling som är lösningen på de problem som "Earth Hour" säger sig vilja uppmärksamma. Världen har blivit oändligt mycket bättre för väldigt många människor bara under de senaste decennierna, och roten till denna dramatiska förbättring är inte att vi släckt ner och låtit det vara mörkt. Roten till den utveckling som gör att allt fler får det allt bättre har snarare handlat om ljus som tänts.

För hundra år sedan gick det helt enkelt inte att släcka ljuset på många platser i vårt land. Är det någon som tror att livet var bättre då? Nej, jag trodde inte det.

Så tänd ett ljus i kväll. Tänd det för någon medmänniska, för goda idéer som för mänskligheten framåt eller varför inte bara för att visa att du tror på en ljusare framtid. Det gör i alla fall jag, men jag tror också att det är klokt att inte slösa i onödan. Vare sig på energi eller på allmänna medel. I kväll och alla andra dagar på året.

23 mars 2011

Vaddå marknadslösningar? Det handlar om medborgarnas makt!

Under de senaste trettio åren har ett spöke gått genom samhället: medborgarmaktens, valfrihetens och mångfaldens spöke. För många aktörer till vänster i politiken har detta varit ett hot, eftersom det minskar de politiska beslutens makt i vardagsfrågor och skjuter fram den enskildes möjligheter att aktivt påverka sin egen livssituation. Föräldrar kan bestämma var barnen ska gå i förskola, patienter vilken vårdcentral de går till och äldre kan själva göra val om vem som ska utföra den mest intima omsorgen. Givetvis leder detta till att människor förvandlas från klienter i behov av politiska beslut till medborgare som inte bara ingår i en samhällsgemenskap utan också har förmåga att fatta aktiva beslut som får konsekvenser för den egna livssituationen.

Om detta tycker akademikerna och debattörerna Jesper Meijling och Sverker Sörlin (DN debatt 20/3) inte särskilt bra. För dem är människors egna val och egna initiativ "marknadslösningar" som inte hör hemma i den politiskt styrda vardagen och som i sig skulle vara skulden till praktiskt taget alla misslyckanden i den minst sagt omfattande samhällssektor som finansieras via skatter och styrs av politiska beslut. Det är bara det att skribenternas analys både är ytterligt grund och totalt felaktig.

För det första kan "marknadslösningar" inte vara aktuella i en verksamhet som finansieras via skatter, ytterst styrs av politiska beslut och vars efterfrågan likaså regleras av politiska begränsningar. Det är således nästan alltid motståndare till så kallade marknadsmodeller inom det offentliga som kallar dem så. Vi andra, som dagligen arbetar med att utveckla dessa modeller, talar hellre om valfrihetslösningar eller medborgarstyrd verksamhet. Det är nämligen vad det handlar om.

För det andra är empirin ytterligt tunn, när det gäller att leda i bevis att dessa modeller skulle upphov till sämre kvalitet och den verksamhet om olika aktörer erbjuder. I själva verket är det så att de kommuner och landsting som kommit längst med dessa medborgarstyrda valfrihetsmodeller i regel också har de nöjdaste medborgarna, den bästa kvalitén beträffande

resultat och dessutom i regel en sund och stabil ekonomi. Problemen med kvalitet, ekonomi och uppföljning finns snarare i de delar av den offentliga ekonomin där de dagliga besluten forfarande bygger på beslut fattade av politiker och företrädare för den verksamhet medborgarnas service utgår från.

Det finns ingen som helst olika syn mellan oss och Meijling/Sörlin på att skolan, vården och omsorgen både skall vara gemensamt finansierade och hålla en hög kvalitet. Det finns heller ingen skillnad i synen på att offentligt finansierad verksamhet faktiskt ska stå under offentlig kontroll. Däremot skiljer vi oss uppenbart i synen på vilken kvalitet som kan uppnås med olika former av styrning utifrån dessa grundsatser, och vad som kan åstadkommas. För Meijling/Sörlin är det uppenbart en styggelse att det finns privata eller fristående utförare oavett vilka resultat de levererar. För oss är det tvärtom självklart att höga krav på kvalitet och insyn för det offentliga för att säkerställa detta är det som politiken i huvudsak ska syssla med – inte att i egen regi producera alla de tjänster som medborgarna faktiskt ställer krav på att får utförda.

Vad debattörerna menar med "marknadslösningar" är således höljt i dunkel. Desto klarare är att det tycks vara själva det faktum att nytänkande och ökad mångfald uppfattas som ett hot mot den rådande, i allt väsentligt socialdemokratiskt formade samhällsmodellen. Vårt nära samarbete i en rad alliansstyrda kommuner och landsting – och de framgångar som detta rönt –övertygar oss inte bara om att färdriktningen är den rätta. Vi är dessutom många, inte minst i den politiska mittfåran, som delar denna övertygelse.

På väg mot en köfri sjukvård

Idag kan vi från landstinget ge det glädjande beskedet att köerna till mammografin är borta. Det betyder verkligen inte att vården har blivit köfri, men i vart fall att vi är en bit på väg.

Det är också exempel på något annat viktigt, något som präglat Alliansens arbete under hela förra mandatperioden - och under denna. När vi ser ett problem, så tar vi tag i det och löser det. Vi har löst många problem - men det finns många, många kvar att ta tag i.

22 mars 2011

Vad sjutton menar Grönvall?

Jag fick anledning att kika in på den blogg som Anders Grönvall, som är oppositionsråd för (S) i Knivsta skriver då och då. Där skriver Grönvall något som förekommer både här och där när (S) är i farten. Den gode Anders är nämligen upprörd över att förlusten för (S) i valet har lett till att "borgerlig politik får fritt spelrum".

Vi ska kanske klara ut hur detta "fria spelrum" har uppkommit. Väljarna fick nämligen rösta i det val som hölls i höstas. De kunde rösta på de partier som nu styrt Knivsta i åtta år - och på Anders Grönvall och hans politiska kompisar. Och väljarna röstade. Väldigt många röstade på oss moderater och de partier som gick till val tillsammans med oss. Inte särskilt många röstade på Anders Grönvall och hans vänsterkompisar. Och som en följd av valresultatet fick vi väljarnas förtroende att fortsätta styra Knivsta - det som Grönvall kallar för "fritt spelrum".

Det är nämligen så, Anders och alla andra socialdemokrater, att det inte är en naturlag att Sverige ska styras efter socialdemokratiska normer och doktriner. Det är väljarna som avgör vilken samhällsutveckling de vill se. Och de tycks gilla vad de ser just nu. Därför har de gett oss förtroendet. Det ger ett visst manöverutrymme, om man säger så.

21 mars 2011

På bestämda tider

Det var så enkelt. Man visste att tågen gick på bestämda tider och sedan så var det bara att åka. Så beskriver Lisbet från Vänge hur det en gång var, och snart kan bli igen. Upprustning av den så kallade Dalabanan planeras nu, och det är en helt avgörande förutsättning för att det ska kunna bli regelbunden tågtrafik mellan Sala och Uppsala. Och då menar jag regelbunden tågtrafik. Riktig, regelbunden tågtrafik, inte den lappa-och-laga-lösning med den så kallade UVEN som våra politiska motståndare försöker koka soppa på. En fungerande pendling kräver fungerande trafik, och UVEN är dessvärre inte så mycket att bygga på.

När då, då? Tja arbete pågår och en annan förutsättning är att Resecentrum i Uppsala blir klart och att vi också får en fungerande pendeltågstrafik mot Stockholm. Trafiken hänger nämligen ihop, och det behöver frigöras tågkapacitet. Men i slutet av 2012 eller början av 2013 bör detta vara på plats. Till glädje inte bara för de som bor i Vänge.

Högre lön eller mer att leva på

Dagen har ägnats åt landstingsstyrelse, och ändå är det en händelse utanför sammanträdesrummet som det känns viktigast att skriva några rader om. Jag blev nämligen uppvaktad av ett antal trevliga sjuksköterskor från Vårdförbundet som påtalade sitt missnöje med sin löneutveckling. För att åskådliggöra sitt missnöje gav de mig en fejkad hundralapp som sades vara "värd" endast 85 kronor. Detta för att visa hur löneutvecklingen halkar efter - i alla fall enligt Vårdförbundet.

Jag ska inte kommentera just Vårdförbundets krav närmare; de är inte den enda fackliga organisation som reser lönekrav. Däremot kan jag konstatera en sak. Sedan 2006 har en 30-årig sjuksköterska med en månadslön på 23.500 kronor fått 1652 kronor mer i månaden - på grund av jobbskatteavdraget. Det är en ganska rejäl ökning om man jämför med vad en aldrig så framgångsrik avtalsrörelse ger. Och det bästa av allt är kanske att det är den statliga skatten som sänks, den går ju som bekant inte till välfärdens kärna i landsting och kommuner som ju finansierar bland annat dem vård där de alldra flesta sjuksköterskor arbetar.

Alliansen ska fortsätta sänka skatten för folk som jobbar. Det är det absolut bästa sättet att ge mer i plånboken. Och det är ju det som ytterst avgör välfärden både för dig och mig.. Mer Allians, alltså, så räcker hundralappen längre.

20 mars 2011

Engagemang, driv och maktspel i politiken

Signaturen "Andreas" har i en kommentar till ett tidigare blogginlägg skrivit att "Den dag [...] pajkastning på sandlådenivå ersätts av engagemang och driv omkring de faktiska sakfrågorna, då ska jag engagera mig inom politiken".

Välkommen när du vill, Andreas! OM du engagerar dig så kommer du mycket snart att upptäcka just det engagemang och det driv som finns hos snart sagt alla som är engagerade i politik - inte minst i politiska partier. Det är ytterst få människor som går med i ett parti av andra skäl än just engagemang i någon sakfråga, och samma engagemang driver ofta människor till otrolig aktivitet i olika frågor. Till nytta och glädje för samhället, det vill säga oss alla.

Men det finns två små små problem till. Det ena är att engagemanget och drivet är väldigt lite värt om det inte kan omvandlas till konkreta politiska beslut. Det andra är att olika människor helt enkelt engagerar sig för olika frågor, och med helt olika utgångspunkter. Det är detta som leder till att politiskt engagemang också med automatik, och per definition, leder till spänningar mellan människor, grupper och partier. Poängen med en demokrati är att det inte finns "en lösning" på de flesta frågor - och att politiken i grunden blir kampen om dessa olika lösningar.

Med andra ord: det är helt riktigt att det inte finns en eller två lösningar på de flesta samhällsproblem. Det finns en hel massa olika lösningar, och människor som utifrån sina idéer och värderingar kämpar för dessa. Men till syvende och sist går politik ut på att göra prioriteringar som gör att samhället, på olika nivåer, kan styras. Det är där konflikten mellan olika idéer - ytterst ett majoritetsförslag och ett motförslag från oppositionen - kommer till uttryck. Det som möjligen är tragiskt är att denna konflikt gärna speglas just som en konflikt snarare än att vi i exempelvis massmedia får skildringar av de bakomliggande orsakerna till att alternativen ser ut som de gör. Konflikten i sig blir intressantare än sakinnehållet. Där finns ett av de stora demokratiska problemen i dagens politiska debatt.

Det kvittar inte alls

Socialdemokraterna vill att även Sverigedemokraterna ska vara en del av riksdagens kvittningssystem, skriver DN och SvD. Det är en rimlig ståndpunkt och socialdemokraterna bör nu vidta de åtgärder som krävs för att (SD) ska bli en fullvärdig medlem av oppositionen. Det är viktigt inom ett block att manifestera samhörighet.

Allianspartierna har deklarerat att man inte har något emot detta, vilket också är helt korrekt. Redan i valrörelsen deklarerade Alliansen att man på inga villkor skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna - och det understryks nu.

Nå, en del av er kommer kanske ihåg att även ledande socialdemokrater deklarerade nån sorts avståndstagande från (SD). I valrörelsen. Men det var ju då, och ändamålen helgar som bekant medlen. Nu helgas medlen, föga oväntat, av ett samarbete om kvittning och då kan det ju få svara så. Vad som sedan förenar (S) och (SD) mer än nån sorts allmän ovilja emot regeringen kan dessa partier också gärna ge besked om.

18 mars 2011

INgen dödskyss för kärnkraften

Kärnkraftens dödgrävare har givetvis vaknat till liv efter den förfärliga katastrofen i Japan. Det är begripligt, men det kräver också att vi som tror på kärnkraften som - om än tillfällig - energikälla har anledning att ge vår syn på saken.

Först och främst kan det vara klokt att ge frågan rätt proportioner. All energiproduktion innebär risker. Tusentals människor dör till exempel i kolgruvor belägna i länder där svensk arbetsmiljlagstiftning inte ens är en from förhoppning. Ett samhälle där energi blir en allvarlig bristvara är inte heller något drömscenario - framför allt inte för den som hoppas på en jämnare inkomstfördelning mellan människor. I själva verket är det så att en ökad tillgång på förhållandevis billig och lätt tillgänglig energi är en av de viktigaste förutsättningarna för ett jämnare fördelat välstånd.

Mot den bakgrunden är inte bara själva motståndet mot kärnkraften värt att ställa frågor kring; det kan emellanåt finnas anledning att syna vad följderna skulle bli. Samtidigt är det ofrånkomligt att nya energikällor måste tas fram om vi långsiktigt ska klara framtidens utmaningar. Inte bara kärnenergin i den form vi känner den idag utan också oljeberoendet måste vara en parentes. En långsiktigt hållbar värld kräver energiförsörjning som inte bygger på ändliga resurser.

Låt oss alltså se vad som händer i Japan med en aning av proportioner. Tusentals, kanske tiotusentals, människor har dött i en naturkatastrof. Tusentals kvadratkilometer mark och tiotusentals byggnader har förstörts. Infrastrukturen ligger i ruiner. Framtiden och förhoppningarna för miljoner människor är osäker, för att uttycka det milt. Det gäller att se katastrofen i Fukushima i ljuset av detta. Att strålning läcker ut är givetvis både oroande och besvärande. Men såvitt känt är dödsoffren mycket få, om ens några (i skrivande stund är det faktiskt inte helt klarlagt). Och att så att säga dra alla kärnkraftsolyckor över en kam ökar ju snarare kravet på att faktiskt sätta in kärnkraften i sitt energipolitiska och riskmässiga sammanhang. Det dör ganska många människor som en följd av energiutvinning. Är dessa liv olika värda?

All energiproduktion - nästan, i alla fall - innebär också påverkan på miljön. Ingen av oss vill se vindkraftverk på de platser där det faktiskt blåser mest. Ingen av oss har väl glömt oljekatastrofen i Mexikanska Golfen. Personligen tycker jag att den allt mer desperata jakten på oljefyndigheter är ett mer skrämmande fenomen än kärnkraft.

Kärnkraften ska vara så säker som möjligt. Men det gäller också all annan energiproduktion. Och ett samhälle med skriande brist på energi är ett långt mer skrämmande scenario än en energikälla som förvisso innebär risker men också ger den kanske viktigaste förutsättningen för mänsklighetens utveckling: tillgången till förhållandevis billig energi.

12 mars 2011

Om det voe så enkelt

Jag får då och då frågan varför vi helt enkelt inte "skjuter till mer pengar" för att lösa de problem som uppenbart finns i vården. Det är en fråga som är lätt att förstå, och som absolut måste få ett svar.

Det svaret är att vi redan idag lägger mycket pengar, och mer pengar än någonsin, på vården i vårt landsting. När det sägs att vården "måste spara" är det till att börja med inte riktigt. Däremot måste verksamheten hålla sig inom de ekonomiska ramar som är beslutade. Arbetet med kostnadsanpassningar handlar inte om att spara utan om att hålla en given budget.

Den budgeten bugger, som sagt, på att vården får mer pengar än någonsin tidigare. Det, i sin tur, har blivit möjligen genom en stark ekonomi som ger möjlighet till satsningar på välfärdens kärnverksamheter - men en stark ekonomi kräver i sin tur ordning och reda och strama tyglar. Det är just därför som vi ställer stora krav på att vårdens kostnader håller sig inom givna ramar, och inte drar iväg utanför dem.

Det vis dessutom kan konstatera, i vården som i alla andra sammanhang, är att sambandet mellan höga kostnader och bra kvalitet inte alls är självklart. Om det vore så, vore det som sagt ganska enkelt - för alla vill ha en verksamhet av högsta kvalitet.

Ett exempel på detta är diskussionen om antalet vårdplatser. Naturligtvis ska det finnas sjukhussängar med all den utrustning som behövs för den vård som krävs, men då ska man också komma ihåg att vården hela tiden förändras, att de vårdplatser som skapas blir allt mer specialiserade och sist men inte minst att förnyelsen av välfärden kanske är tydligast i vården. När utvecklingen går framåt kan allt mer också göras i öppen vård, det vill säga utan att man behöver vara inlagd på sjukhus och ligga i en sjukhussäng. Det är en modernisering av vården som går hand i hand med bättre behandlingsresultat och därmed fler som överlever och blir friska. Vilket ju måste vara det överordnade målet med all hälso- och sjukvård.

Ett bra exempel är vården av TBC-patienter. För sjutio år sedan vårdades tusentals av dem på sanatorier. När mediciner och behandlingsmedtoder blev effektivare och bättre kunde dessa patienter bli friska genom att få antibiotika, ofta hemma i den egna bostaden. De blev friska snabbare, vårdens resurser kunde användas till annat -och tusentals vårdplatser kunde stängas. Är det någon som vill ha sanatorierna tillbaka?

Däremot behövs en ny typ av vårdplatser. Det är för att bättre kunna vårda de mycket gamla och mycket sjuka människor som ofta bor hemma i den egna bostaden vid hög ålder och med mycket stora behov av både vård och av kommunal omvårdnad. Det är därför vi öppnar en närvårdsavdelning i Östhammar, planerar för liknande verkamhet på Samariterhemmet, utvecklar den verksamhet som redan finns i Enköping och ser över hur vi kan koppla ihop landstingets vård med kommunernas omsorgsverkamhet på ett bättre sätt. Det är bara det, att dessa vårdplatser - helt avgörande för att framtidens välfärd ska fungera - inte räknas i statistiken. Så kan det bli när klokt utvecklingsarbete förs in i den torra statistikens värld.

Men tillbaka till frågan som stlldes. Vi satsar alltså rejält på vården, och det ger stora möjligheter till viktig utveckling på många områden. Men att bara sjuta till "mer resurser", det vill säga skattepengar, är inte det som löser vårdens problem. Kanske är det rent av så, att tron på den enkla lösningen är en del av orsaken till att vi är där vi är idag.

05 mars 2011

Fairtrade eller mera rättvist?

Den senaste tiden har frågan om Uppsala ska bli en så kallad "Fair Trade City" varit aktuell i den politiska debatten. Lyckligftvis valde kommunfullmäktige att avslå förslaget. Det finns mycket goda skäl för ett sådant ställningstagande.

Man blir onekligen lite förundrad när en organisation med starka kommersiella och politiska kopplingar ges den roll de föreslås få i förslaget. Jag tänker på organisationen Fairtrade, som gärna framställer sig som både oberoende och neutral. På sin hemsida påstår man till exempel att man är en "oberoende produktmärkning". Men bland medlemsorganisationerna upptäcker man snart aktörer som gör Fairtrade allt annat än oberoende. Där finns nämligen en av Sveriges tre stora aktörer på dagligvarumarknaden, som dessutom grundar sig på en förtroendemannaorganisation med mycket starka partipolitiska förtecken. Ren korporativism, med andra ord.

Det handlar som du kanske förstår om KF. Ägt av socialdemokratin mycket närstående intressen, med en förtroendemannaorganisation som i stort sett uteslutande består av socialdemokrater och alldeles självklart med så kallade "starka ekonomiska intressen" av att svenska kommuner ska knyta sig till detta varumärke.

Jag försöker tänka mig en motsvarande hantering av andra affärsförbindelser i det offentliga, och tanken svindlar onekligen. Alliansen i landstinget har - oriktigt - anklagats för otillbörligt gynnande av vissa aktörer när fler vårdgivare nu etablerar sig. Men utöver att vi självklart behandlar alla aktörer lika (det finns ett särskilt regelverk som gäller alla vårdgivare) så skulle det knappast falla oss in att skriva på deklarationer som bygger på vad en enskild aktör har föreslagit.

Rättvis handel är bra. Men allt är inte guld som glimmar, och hur olika aktörer i den svenska dagligvarubranschen agerar bör man var mycket uppmärksam på. Framför allt när dessa aktörer i eget intresse ligger bakom politiska förslag.

02 mars 2011

Så jobbar vi i Alliansen

Med anledning av uppgifter i media idag kan det vara på plats med en kort kommentar. De olika partierna i Alliansen har varken olika syn på Akademiska sjukhusets ekonomi eller på samverkan med andra landsting som köper vård av Akademiska sjukhuset. Däremot har vi en helt naturligt arbetsfördelning, som inte minst i detta fall underlättar och förbättrar styrningen av både landstinget och Akademiska sjukhuset. Den produktionsstyrelse som leds av min kollekga Ludvig Larsson (FP) har som ett av sina viktigaste uppdrag att bedriva vården så kostnadseffektivt som möjligt - och som ett annat att öka sjukhusets intäkter av såld vård. Dessa båda uppdrag står inte i motsats till varandra, och definitivt inte heller i motsats till arbetet med att stärka sjukhusets ställning som ledande inom forskning, utveckling och undervisning.

01 mars 2011

Fram- och tillbakablickar

Framtidsdiskussioner om Akademiska sjukhuset och årsmöte med Uppsala medicinhistoriska förening. Och däremellan en tidningsintervju som jag tänker berätta om här på bloggen. Det blev en i vanlig ordning variationsrik dag, som är ovanligt lämplig att berätta mer om.

Förmiddagen ägnades åt samtal med sjukhusledning och företrädare för Uppsala universitet om framtiden för Akademiska sjukhuset. Den korta sammanfattningen värd att göra här, är att vi alla såg många spännande utmaningar och möjligheter för sjukhuset, inte minst i dess roll som ledande universitetssjukhus. Akademiska står mycket starkt på många områden, inte minst inom cancervården. Styrkorna behöver utvecklas, men vi som är engagerade i Akademiska sjukhuset har mycket att vara stolta över.

Så mycket mer intressant var också att jag på eftermiddagen talade med en journalist om just detta. Det gav mig ett glädjande tillfälle att lägga ut texten om vilken roll Akademiska sjukhuset faktiskt spelar för utvecklingen i Uppsala med omnejd. Att tillväxten är länet är hög, att befolkningen växer och att arbetslösheten är lägst i landet är säkert känt för många uppsalabor. Många känner säkert också till att den så kallade life science-sektorn, det vill säga företag inom branscher som har med medicin ochg medicinteknik att göra, är en av de absolut viktigaste näringsgrenarna i Uppsala, med åtskilliga tusen anställda i hundratals företag.

Det finns naturligtvis goda skäl att fundera över vad detta beror på. Är det en slump att hundratals företag i denna sektor växer fram i Uppsala och att många av dem når världsrykte? Givetvis inte. Det finns orsaker till att det går bra för Uppsala, och Akademiska sjukhuset är tveklöst en av de viktigaste. På eftermiddagen möttes vi som sitter i styrelsen för STUNS - och även där kunde vi konstatera betydelsen för näringslivets utvecklingen av att ha ett ledande universitetssjukhus i stan. Och givetvis betydelsen av gptt samarbete mellan två ledande universitet, det lokala näringslivet samt stat, kommuner och landsting.

Det goda samarbetet, framstående forskning och utbildning samt ett universitetssjukhus i världsklass ger helt enkelt goda förutsättningar för Uppsala. Det kan vi i landstinget, som skattebetalare, vara nöjda med; för det leder tilll den goda ekonomi vi har i länet.

Med detta i bagaget avslutades kvällen på trevligast möjliga sätt. Om dagen handlat om framtid och möjligheter så ägnades kvällen åt tillbakablick tillsammans med medicinhistoriska föreningen. Landstingets stipendium delades ut till Bo Lindberg som skrivit en intressant bok om läkaren, botanikern och donatorn Regnell. Utdelandet gav dessutom tillfälle för mig att göra en kortare betraktelse om just sambandet mellan nytänkande och utveckling av vården i ett historiskt perspektiv. Om alla de som ropar på att vi inte ska göra förändringar av den vård som bedrivs idag - då hade vården varit kvar på den niv den befann sig på...förut. Och inte var det bättre förr, inte. Att studera medicinhistoria är att lära sig mer om nutidens vård. Det är riktigt nyttigt.