Mediekunskap

Funderar du på hur media arbetar med nyhetsvärdering? Undrar du hur de redigerar och vinklar olika fakta?

Här ska du få ett intressant exempel.

I veckan presenterade Sveriges Yngre Läkares Förening, SYLF, sin årliga rankning över AT-tjänstgöringen på landets alla sjukhus. Den visar vad AT-läkare tycker om sin tjänstgöring och är därför en ganska viktig mätare på hur utbildning och rekrytering fungerar. Sjukhus som hamnar högt i rankningen har till exempel lättare att locka personal.

I vårt län finns två sjukhus; ett av landets allra största, Akademiska sjukhuset, och ett av de minsta, Lasarettet i Enköping. Intressant nog hamnade dessa två sjukhus nästan i var sin ände av rankinglistan. Akademiska sjukhuset rankades inte bara mycket högt, i själva verket är Akademiska i topp när man jämför de stora universitetssjukhusen med de speciella förutsättningar de har. Lasarettet i Enköping fick en placering som inte är riktigt lika smickrande - men lasarettet har också en helt annan roll i sjukvårdssystemet.

Akademiska sjukhuset är också, med all rätt, ett mycket noga granskat sjukhus. Varje händelse på sjukhuset är en potentiell nyhet, och det är inte så konstigt. Det ger vård till hundratusentals människor varje år, är Uppsalas största arbetsplats och finansieras med flera miljarder skattekronor varje år.

Alltså: stort sjukhus - hög placering i rankingen. Litet sjukhus - låg placering i samma ranking.

Vad lyfter då media, i detta fall Sveriges Radio Uppland, fram som den största nyheten?

Man lyfter fram det annorlunda och avvikande, det som skiljer sig från normen och väcker intresse.

Nämligen att ... det lilla lasarettet i Enköping hamnar lågt i rankingen. Att Akademiska har en hög placering nämns också - inne i inslaget. Men den braskande rubriken handlar om det lilla lasarettets låga placering.

Det formar naturligtvis människors bild av hur vården (och mycket annat i samhället) fungerar. Därmed har media ett självklart ansvar för hur människor uppfattar saker.

Tänk på det nästa gång media berättar sin version av olika faktauppgifter. Och läs gärna den här lilla intervjun med professor Hans Rosling.

Gamla fina nya Moderaterna

I dag publicerar fyra moderater från Stockholms län en viktig artikel om behovet av förnyelse inom Moderaterna. I korthet efterlyser författarna en moderat nytändning, som tar sitt avstamp i en värdebaserad berättelse.

Dessvärre, får man säga, har de alldeles rätt. Tiden efter valet brukar sägas ha ägnats åt något som brukar kallas för "politikutveckling", men som mest handlat om att ängsligt undra vad folk vill veta och - på ett ganska famlande sätt - gett en massa spridda svar på lika spridda frågor. Debattörerna träffande nog val att kalla detta för popcornpolitik.

Som en replik på artikeln skriver den moderata oppositionsledaren i Stockholms stad, Anna König Jerlmyr, att "visst levererar de (spridda utspelen) svar på frågor som diskuteras runt människors köksbord och arbetsplatser". Möjligen är det så, men König Jerlmyrs svar visar mest av allt att det som saknas inte förefaller vara upptäckt ens av de mest insatta.

Det vi moderater behöver är en berättelse.

Den berättelse jag vill att vi moderater ska berätta handlar om stolthet. Vi ska vara partiet som är stolta över det fina land vi lever i, ett land med starka finanser, där hushållen har utrymme att spara, och där välfärden trots alla skräckrapporter håller internationell toppklass (även om länken går till en artikel från 2013). Vi kan vara stolta över Sverige.

Men allt är inte perfekt. Det finns gott om utmaningar, och hösten 2015 kan ingen tvivla på att flera av de viktigaste handlar om migration och integration. Vi drar inte för att peka på utmaningarna, och vi tror att det finns hållbara lösningar.

Vår berättelse ska inte handla om att "Sverige håller på att gå sönder", var sig vi befinner oss i majoritet eller i opposition. Vi tar ansvar, i varje läge. Dessutom står vi upp när det blåser, och vänder inte kappan efter vinden - för vi är trygga i de värderingar som vår berättelse och vår politik bygger på. Vi tror på flit och strävsamhet, på i verklig mening lika behandling, på ordning och reda och sist men inte minst på öppenhet och tolerans.

I berättelsen ingår också att vi tar människor och deras oro på allvar. När människor ställer frågor sänder det en signal. Just nu handlar mycket av oron och frågorna om förändringar i samhället som gör att människor blir osäkra och sökande. det är lätt att reagera på förändring, och lätt att bli osäker inför det som är annorlunda och ovant.

Då behövs politiker som förklarar och ingjuter trygghet.

Det är nu tio år sedan vi moderater efter ett historiskt valnederlöag 2002 genomförde en omprövning av gamla förlegade synsätt och lanserade nya Moderaterna. Tyvärr har en del av den förnyelsen gått förlorad med tiden. Därför är det hög tid att väcka de synsätten till liv igen.

Vi ska svara på människors frågor, tryggt förankrade i fasta värderingar men beredda att ompröva ställningstaganden som inte fungerar. Vi ska våga utmana oss själva och bekämpa samhällsproblem snarare än politiska moståndare i det ena eller andra lägret. När människor upplever politiken som fyrkantig och svår att förstå ska vi göra politiken "rundare", mänskligare och enklare. Och vi ska prata med människor på ett sätt som människor begriper.

Jag har gott hopp om framtiden för nya Moderaterna. Vi behöver visa ett politiskt ledarskap och forma en berättelse. Vi ska visa att vi tror på Sverige och på de människor som lever i vårt land. Och vi ska visa att vårt land är ett bra land att leva i.

Om man verkligen vill väl

Visst är det glädjande att den extrema fattigdomen i världen har mer än halverats och att fler än någonsin kan äta sig mätta, men det är också en utveckling som ger skäl att fundera över vilka mekanismer som skapar minskad fattigdom och ökat välstånd. Det ger skäl att göra jämförelser både globalt, mellan länder med likartade förhållanden och i vår egen närhet.

Grunden för den gynnsamma utveckling som gjort världen till en bättre plats att leva på är handel, rörlighet och utbyte. Överallt i världen där dessa marknadsekonomiska principer fått råda har människor efter hand fått det allt bättre. Europa var den första kontinenten som förstod att utveckla handel och utbyte - och därmed också exporterade och importerade både varor och idéer. På det sättet lärde vi oss att navigera och räkna (av araberna) att göra papper och krut (av kineserna) och att upprätta hållbara avtal (av varandra). Allt detta lade grunden till vårt europeiska välstånd.

I vårt eget land tror vi ofta att det svenska välståndet på något sätt skapades av sig själv med början på 30-talet. Inget kan vara mer fel. Visserligen blev vi världsmästare på att fördela välstånd under åren efter andra världskriget (och det ska vi vara stolta över) men grunden för att bli ett av världens rikaste länder lades redan under perioden 1842 till ungefär 1880. Då grundlades det svenska skolväsendet, skapades den svenska marknadsekonomin, byggdes de första järnvägarna och startades en rad framgångsrika industrier.

Men hela världen får inte lika del av den välståndsökning som pågår. Intressanta exempel på hur bra - och hur illa - det kan gå, det ser vi i Sydamerika.

Peru var för några år sedan ett av Latinamerikas fattigaste länder. Då startade en liberal revolution (som du kan läsa mer om här). Händelseutvecklingen lyfte snabbt den peruanska ekonomin och skapade bättre förhållanden för de allra flesta - och inte minst för de fattigaste.

Lika lovande är utvecklingen inte i Venezuela, ett land som för inte så länge sedan levde gott på inkomster av olja men som också hade en växande medelklass med ambitioner att utveckla samhället. Detta stoppades bryskt av en socialistisk valseger som under de första åren av Hugo Chavez presidentskap såg lovande ut - men som idag förbytts i den vanliga utvecklingen när socialister vinner makt. Idag lider Venezuela av hyperinflation, ofrihet, växande klyftor och isolering.

Listan på länder i tredje världen som på liknande sätt gjort olyckliga vägval kan göras längre. Zimbabwe var på 70-talet Afrikas kornbod. idag är landet på väg mot extrem fattigdom trots enorma naturresurser. I andra änden av skalan fiinns ett land som Botswana som klarat sig väl genom öppenhet, handel och liberala reformer. Visst har både diamantfyndigheter och bistånd hjälpt till, men det viktigaste har varit kloka satsningar och en ordnad marknadsekonomi.

På vår egen kontinent ser vi liknande exempel. Numera hör vi sällan nyheter från länder som Spanien, Portugal och Irland, tre länder som för bara några år sedan var nästan lika illa ute som Grekland. I dessa länder sjunker nu arbetslösheten, investeringarna ökar och människor får sitt hopp tillbaka. De har klarat krisen - genom sådana reformer som Grekland under Syriza gör allt för att undvika.

Visst har marknadsekonomin brister, men den skapar välstånd. Inget annat ekonomiskt system, allra minst socialistisk planekonomi, har gjort så mycket för att skapa bättre levnadsförhållanden för människor.  Omvänt har det system som prövats i Venezuela, Grekland och Zimbabwe skapat så mycket elände och umbäranden att det finns goda skäl att ställa sig en fråga.

Om man verkligen vill andra människor väl, är det då överhuvudtaget möjligt att vara socialist?

Äntligen!

Gläds idag över beskedet att det ska byggas cykelväg mellan Uppsala och Knivsta längs väg 255. Det är ett besked som många väntat länge på. Väg 255 är mycket hårt belastad med många olika trafikslag. Här passerar pendlare från södra Uppsala mot Arlanda och Stockholm. Många använder vägen när de ska vidare med pendeltåg och väljer att kliva på i Knivsta. Tung trafik nyttjar vägen - och vi som bor längs vägen gör vårt bästa för att finna oss i att vår lokalväg samtidigt är en viktig genomfartsled.

För mig personligen har vägen varit en svårknäckt politisk nöt samtidigt som den säger något om politikens villkor. Jag har länge velat se cykelvägen bli verklighet - samtidigt som jag haft politiska förtroendeuppdrag som inneburit att jag behövt se prioriteringar även i andra delar av länet. Så medan stora satsningar (faktiskt!!!) har gjorts på upprustning av järnvägen mellan Stockholm och Uppsala, ny pendeltågstrafik har startat både till Stockholm och till Sala och Heby, upprustning pågår av väg 288 till Östhammar och många andra trafikprojekt har kommit igång - så har den lilla, lilla trafiksatsning som direkt berör min, min familjs och mina grannars situation hela tiden ha fått stå tillbaka. Visst ska vi som har politiska förtroendeuppdrag kunna driva egna hjärtefrågor - men ansvaret för det gemensamma bästa måste alltid gå före. Det är politikens uppdrag och villkor.

Jag ser fram emot att kunna cykla längs 255:an. Jag ser fram emot tryggare hundpromenader och hälsar alla uppsalabor välkommen till den fantastiska naturen och kulturmiljöerna i Lunsen, Morga och herrgårdslandskapet längs Mälaren. Äntligen!

Att tro på det man tycker

Det finns ett talesätt som är bra att minnas i dagens upphetsade debattklimat:

Undersök inte fakta i ljuset av argument, utan argument i ljuset av fakta

Med det menas att man ska akta sig för att låta faktauppgifter bli till åsikter. I stället ska man klart och tydligt formulera en ståndpunkt, och sedan söka stöd för ståndpunkten i fakta. På det sättet blir argumentationen för en viss ståndpunkt tydligare; säg vad du tycker och gör det med stöd av fakta. Påstå inte att det du kallar för fakta i själva verket är åsikter.

Det senare sättet att argumentera har dessvärre på senare tid blivit allt vanligare. Det gäller skattepolitik, migration och integration, skolpolitik, brott och straff och rader av andra frågor. Men om man inte har en ståndpunkt som är grundad i klara och genomtänkta idéer så går det - ibland med lite letande - att finna stöd i fakta och statistik för nästan vad som helst.

Det är kanske bekvämt att försöka hitta en ståndpunkt i olika frågor som grundar sig i statistik. men det är inte särskilt hederligt. Och vad gör man om statistiken visar sig vara helt fel? Byter man bara ståndpunkt då?

Jag tillåter mig att tvivla. De som argumenterar för ett minskat välkomnande av människor som flyr för sitt liv över Medelhavet i gummibåtar med påståendet att de som kommer till vårt land är kriminella, de byter knappast åsikt i frågan ens om de överbevisas om att brottsligheten bland dessa flyktingar skulle vara lägre. Och de som anger omsorg om statsfinanserna och finansieringen av välfärden byter uppenbarligen inte åsikt även om ett sänkt skattetryck ändå leder till att statens och kommunernas skatteintäkter blir högre. För de som argumenterar för minskat flyktingmottagande gör det för att de inte gillar att människor från andra länder kommer hit. Och de som gillar högre skatter gör det för att de tycker att politiska beslut i högre grad ska styra människors tillvaro. Politiska beslut finansieras med skattepengar, nämligen.

Personligen gillar jag öppenhet och rörlighet, att människor får fatta egna beslut, att vi tar hand om varandra och visar varandra hänsyn och sist men inte minst att vi ser människor som individer snarare än som delar av ett kollektiv. Jag misslyckas kanske ibland med mina goda avsikter men jag försöker i alla fall leva som jag lär. Och jag lever efter en lärdom till:

Dagens fakta är morgondagens villfarelser

Destabilisatörerna

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Även om det självklart finns problem i välfärden så kvarstår detta faktum. Sverige är ett rikt, tryggt, öppet och jämställt land. Det ska Sverige förbli.

Men just nu håller något på att hända i Sverige. Det finns krafter som har ett politiskt intresse av att forma en annan bild av Sverige, för att kunna exploatera en oro för att allt inte är som det ska vara.

Var och en av oss bör ha detta i åtanke när vi följer politisk debatt, men också när vi följer hur samhällsfenomen skildras och kommenteras i andra sammanhang. För destabilisatörerna är skickliga och angelägna om att forma en berättelse som passar deras syften.

Ett aktuellt exempel som berättar mycket om destablisatörerna och deras taktik handlar om våldsbrottslighet. Det är lätt att få intrycket att Sverige har blivit ett farligare land att leva i. De illdåd som emellanåt rapporteras och får uppmärksamhet kan tolkas som ett uttryck för normalitet - när det i själva verket är tvärtom. Statistik som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerar får nog anses vara ganska tillförlitlig.

Det är information som destabilisatörerna inte är betjänta av. Alltså ingår det i destablisatörernas arbetsätt att förvränga, misstänkliggöra eller helt enkelt negligera statistiken.

Förvrängandet sker genom att man antingen använder statistiken och processera den på olika sätt som skulle få varje professionell statistiker eller kriminolog att vrida sig i plågot. Man kan plocka ut delar av den, hävda att vissa underlag saknas, att mätperioder är fel eller i stort sett vad som helst. Bara den vedertagna statistiken kan förvrängas, så.

Misstänkliggörandet handlar ofta om vem som är källa till statistik eller fakta. Och eftersom det är "det etablerade samhället" som ska misstänkliggöras - så är det ju bara att hävda att statistiken är fel eftersom den kommer från myndigheter. och myndigheterna försvarar giiiivetvis den struktur där man ingår. Alltså är statistik från BRÅ en del av den stora världskonspirationen.

Negligera är förstås enklast men också försåtligast. Det kan också kombineras med ett snyggt cirkelresonemang: Statistiken kommer från våra motståndare. De vill oss illa. Alltså har de fel. Alltså har vi rätt.

Det finns dessutom kombinationer av de olika metoderna. De senaste dagarna har jag på Facebook, från vissa avsändare, sett floder av länkar till diverse våldsbrott som refererats i media. Att på det sättet länka samman helt skilda händelser kan givetvis skapa en illusion av att verkligheten ser annorlunda ut än statistiken. Därmed kan man med en mild förvrängning skapa ett misstänkliggörande som är nästan omöjligt att argumentera emot med sakargument. För då kommer motargumentet: "Men titta själv; det står ju massor varje dag om mord och elände i medierna".

När det gäller våldsbrott blir exemplet på vad destabilisatörerna vill - och inte vill - extra solklart.

De vill inte att Sverige ska framstå som ett tryggt samhälle där vi kan lita på samhällsinstitutioner. Alltså gäller det att misstänkliggöra samhällsinstitutioner - för att skapa en större otrygghet i samhället.

Det gynnar destabilisatörerna. Men det gynnar inte dig och mig.

Om konservatism

På senare tid har konservatismen som ideologiskt begrepp fått ökat intresse. Dessvärre har det också inneburit att en hel del missuppfattningar fått stort utrymme. Nu är konservatismen spm ideologi till din karaktär sådan, att ingen kan "lägga beslag på" begreppet med en viss uppsättning åsikter. Några principer är ändå så pass grundläggande att de bör klarläggas innan missgreppen blir allt för graverande.

Dit hör tron att konservatismen bygger på någon sorts fasta sakpolitiska grundsatser. Så är det verkligen inte. Konservatismen är paradoxalt nog i en mening den mest progressiva politiska filosofin, eftersom den har egenskapen att kunna förhålla sig till samhällsutvecklingen. Konservatismen är, om man så vill, alltid i tiden.

Man är således inte konservativ bara för att man tar på sig stärkkrage, gillar monarkin, sjunger fosterländska sånger och tyckte det var bättre förr. Det behövs mer än så.

I konservatismens människosyn är tron på människors lika värde djupt rotad. I den människosynen, grundad i kristendom och västerländsk humanism (som ingalunda är motsatser) uppfattningen att vi är individer i gemenskap med ansvar att värna om varandra. Med en sådan grundsyn är det svårt att tåla en nedsättande syn på medmänniskor - och helt omöjligt att fördra en politik som utestänger människor i nöd eller med behov av skydd och omtanke.

En central del av konservatismens samhällssyn handlar om den ordning och reda som följer av en fungerande rättsstat där lagar respekteras och följs - och den som misstänks bryta emot lagar prövas enligt vedertagna rättsprinciper. Därmed bör det för en sant konservativ person vara helt otänkbart att klandra hela grupper av människor baserat på lagbrott begånget av enskilda individer.

Sist men i inte minst förespråkar konservatismen moderation. Det betyder inte att den konservative främst präglas av snygga gångkläder och verserat språk. Det betyder framför allt, för att ta ett aktuellt exempel, att det är helt otänkbart för en sant konservativ person - och än mindre för en konservativ rörelse - att föra sin talan exempelvis genom att drapera en offentlig plats med provocerade budskap. Så gör man helt enkelt inte, om respekten inte bara gäller lagar och regler utan även goda seder.

Der leder till det sista och viktigaste. Konservativa har alltid, och kommer alltid, att vara det främsta bålverket emot rabulister, oavsett vilka syften dessa har. Och rabulister är de, människorna som tvingar fram en debatt om yttrandefrihet genom att tapetsera tunnelbanestationer med provocerade politiska budskap.

Alla älskar inte Alice

På kort tid har Göteborgs-Postens ledarsida gått från att vara en lätt provinsiell och sådär lagom spännande till att diskuteras, citeras, älskas och avskys. Allt började med en ny chef, Alice Teodorescu. Innan hon ens publicerat en enda stavelse fick hon svidande kritik för vad människor väntade sig att hon skulle uträtta. Synpunkterna på hur Göteborgs-Postens ledarsida borde redigeras kom inte minst från vänster.

Det som sedan hänt är att Göteborgs-Postens ledarsida under Teodorescus ledning blivit en av landets viktigaste pressröster, alla kategorier. Teodorescu och hennes medarbetare skriver saker som är viktiga för svensk politisk debatt, och som borde läsas med respekt av alla. Eller, ska man kanske skriva, hade lästs med respekt av alla om det svenska politiska debattklimatet hade sett så ut. För det gör det inte.

När man studerar reaktioner från vänster på Alice Teodorescu och hennes gärning som samhällsdebattör, så blir två saker uppenbara.

Det ena är att det Teodorescu säger och skriver liksom inte passar vänsterns förutfattade mening och därför måste hånas, förminskas och misstänkliggöras snarare än bemötas med sakargument. Eftersom Teodorescu gjort något som inte passar vänstern (en klassresa) så måste hennes argumentation förintas med annat än motargument. Det sker också, exempelvis Viola Bao i Svenska Dagbladet och ETC. Eller Aftonbladets Anders Lindberg, som liknar GP:s ideologi under Teodorescu vid en bakfylla. Som "vänster" får man förstås inte klassificera Sveriges Radio - men både inslaget och de lama ursäkterna från ledningen som du hittar här gör att man kan fundera över vad Public Service håller på med.

Det andra följer av det första; vänstern gillar helt enkelt inte Teodorescus åsikter. Drför måste de ifrågasättas och etiketteras med attribut som passar vänstern. För vänstern gillar inte andra svar än de egna på samhällsproblem som man säger sig vara intresserade av att lösa. Klassklyftor, främlingsfientlighet eller andra orättvisor kan i vänsterns ögon inte lösas på något annat sätt än genom socialism. Att en ledarskribent kan visa andra lösningar måste därför avfärdas.

Det görs inte med sakargument utan med slängiga påståenden om "dåligt underbyggda" texter som "hetsar".

Slutsatsen kan bara bli en. Alla som säger sig "gilla olika" gör inte det. För när det gäller åsikter kan man helt enkelt inte tänka sig att det kan finnas andra lösningar än de egna vänsterlösningarna. Vänstern gillar bara olika när det passar egna syften.

Den enkla vägen

Politik är att vilja, lär någon klok person ha sagt. Därmed är politisk också att välja, att våga prioritera och att sedan står för de prioriteringar man gör. Just detta är något som på senare tid verkar ha blivit svårare.


Att stå för enkla lösningar är sällan särskilt svårt, och alltid lockar det några. Det ger klick, gillningar och plus i opinionen. Om det sedan är konstruktivt kan vara en helt annan historia. Desto svårare kan det vara att hantera målkonflikter, våga ta ställning för det skenbart obekväma och våga visa en väg som leder i en riktning man tror är rätt - även om det råkar ligga en del vassa stenar på vägen.


De senaste dagarna har det dykt upp en del intressanta exempel på hur viktigt det kan vara att våga prioritera. Och hur viktigt det är att våga stå för sina prioriteringar.


För några dagar sedan kunde vi läsa i Norrbottens-Kuriren om ett sällskap som ringde polisen och bad att få bli hämtade med helikopter. De befann sig inte i fara, utan hade blivit försenade i förhållande till sin färdplan på grund av kraftig vårflod. Sådana samtal har förekommit i alla tider till olika larminstanser, men rapporter berättar att de har blivit vanligare.


Akutmottagningarna på våra sjukhus dignar under bördan av besökare. Flertalet är verkligen akut sjuka - men personalen vittnar också om människor som söker sig till akuten även för ganska enkla åkommor.


Varför? Kanske för att allt fler lever med uppfattningen "allt åt alla" när det gäller offentligt finansierad verksamhet. Har man betalat skatt, så har man minsann rätt att ta del av det offentligas tjänster. På sina egna villkor. Det är ju alltid enklare att hoppas på att "någon annan" kan ta beslutet eller står för kostnaderna.


En offentlig verksamhet som drabbas av detta är polisen, för vem vill ställa sig upp och säga att ett brott som drabbat någon är mindre viktigt än något annat? Följaktligen har vårt hårt utsatta polisväsende med tiden fått direktiv som innebär att precis allting är viktigt. Som ett brev på posten dröjer det inte länge innan kritiken går ett helt varv runt - och polisen får kritik för att göra det som de  fått direktiv att göra. Som när polisen i Halland ingriper emot olaga dans på ett mindre hak i Falkenberg. Helt korrekt eftersom de har i uppdrag att stävja krogvåldet. Eftersom någon förfasat sig och det därefter utgått direktiv.


Som politiker blir man inte alltid populär om man säger nej. Alltid är det någon som drabbas, kan dra igång en proteststorm eller få utrymme i media. Och det är ju alltid enklare att sjunga med änglarna.


Vi behöver fler politiskt valda som vågar ta ställning även om det är obekvämt. Det ger inte lika många "gilla" på Facebook. Men det ger kanske ett bättre samhälle ändå.

Krossa luddismen - och gör det själv

Utan att veta om det är du delaktig i att världen blir bättre. Varje dag utför du saker som beror på utveckling, och genom att göra det själv bidrar du till att ta bort trista, simpla och meningslösa arbetsuppgifter. I stället uppstår nya arbetstillfällen, som är bekvämare, trevligare eller helt enkelt roligare och bättre betalda.


Mitt yrkesliv började 1981. Innan dess hade jag som många andra sommarjobbat med att dela ut tidningar och jobba i affär. Efter lumpen ville jag jobba och tog första bästa arbete, ett vikariat som affärsbiträde. Några av mina (absolut inte roligaste) arbetsuppgifter var att
- hämta kundvagnar på parkeringen (det har var innan det fanns lås som öppnades med mynt)
- plocka tomglas på den mycket enkla pantautomaten (rymde ett par timmars pantande, varefter flaskorna måste plockas ner i backar - för hand)
- packa varor i kassan


Alla dessa arbetsuppgifter är idag mer eller mindre bortrationaliserade. Det innebär självklart att det finns färre anställda i en livsmedelsbutik - men de arbetsuppgifter som försvunnit har ersatts av nya jobb med intressantare och med kvalificerat innehåll - och i många fall högre lön. Och ser man till ett större sammanhang än en livsmedelsaffär, så är den organisatoriska och tekniska utvecklingen definitivt något som bidragit till ett bättre - och mer jämlikt - samhälle!


Om detta skriver Ronnie Sandahl krönika i dagens Aftonbladet. Sandahl är förbannad över att inte mötas av en butikskassörska när han ska betala sina daglivaror. Han ironiserar över att Swedbank tjänar grova pengar på att han kan sköta sina bankaffärer själv - och han upprörs över att inte kunna köpa en färdigmonterad motionscykel.


Det gör inte jag.


De arbetsuppgifter som Sandal "tvingas utföra" på sin fritid är uppgifter som annars skulle ha utförts av någon. Men inte av den direktör som enligt Sandahl hör hemma rätt långt ner i Dantes inferno - utan av en lågbetald arbetare. Jag lovar, av egen erfarenhet; att packa kassar, släpa kundvagnar eller sköta enkla, manuella uppgifter i en manuell bakkassa är inget som man bliv vare sig rik eller lycklig av. Därför är resonemanget om att "gratisjobba" i meningen att själv utföra vissa uppgifter ganska föraktfullt emot dem som slipper just dessa uppgifter till förmån för mer kvalificerat arbete.


Nu hör jag i och för sig till dem som tror att det vore bra med ett mer diversifierat arbetsliv. Alla kan inte leva på att skriva krönikor i Aftonbladet eller vara "rådgivare" till företag. Men att den diversifieringen skulle ske till priset av att vi som kan tar hand om våra egna enkla uppgifter - det vägrar jag att gå med på.


Utan den utveckling som gör att Sandahl måste blippa in sina egna dagligvaror, betala sina egna räkningar och skruva ihop den egna motionscykeln (så att han kan pusta och stånka i sadeln en halvtimme), så hade en rad "intressanta" arbeten funnits kvar än i dag. Som murarsmäcka, bagarlärling, sumprunkare eller stuveriarbetare. Alla finns de beskrivna i Per Anders Fogelströms "Stad"-serie, och alla visar de hur klassamhället har förvandlats genom den utveckling som Sandahl hånar. Visst finns det fina och mindre fina jobb än idag - men medan de "fina" är ungefär de samma, så har den tekniska utvecklingen sållat bort mängder av jobb som ledde till arbetsskador, inkomstskillnader och (fråga mig, som sagt) nedsättande syn på simpla men - innan tekniken fanns - nödvändiga arbetsuppgifter.


Att inte se det goda i en sådan utveckling, det är i mina ögon att se ner på dem som förväntas göra det som Sandahl vill slippa. Mycket återstår att göra - men arbetslivet är ofrånkomligen bättre idag än för hundra år sedan. Och det är en utveckling som vi alla deltar i. När vi blippar våra varor i självbetjäningskassan, gör våra bankärenden på nätet - eller skruvar ihop den nyinköpta motionscykeln. Gör det själv - och bidra till en bättre värld.


(Fotnot: vad luddismen är kan du läsa här)

Draksådd

Aftonbladets Linnea Swedenmark skriver idag om konsekvenserna av vänsterns retorik under åren med alliansregering. Med uttryck som att "Sverige håller på att gå sönder" och grundlösa påståenden om välfärdens sammanbrott försökte man skapa en felaktig bild av tillståndet i vårt land. Följden blev mycket riktigt att allt fler upplevde att samhällsutvecklingen gick åt fel håll.

Idag har vi en ny politisk ledning, och det har mycket riktigt visat sig att det inte varit helt enkelt att rätta till vare sig verkliga eller påstådda problem i välfärden och i samhället som helhet. Konsekvensen har blivet den väntade, och den som Swedenmark beskriver, även om hon givetvis uttrycker det med de ord som är att vänta med Swedenmarks politiska hållning.

Människor röstade bort Alliansen, för man väntade sig skulle lösa problem som den tidigare oppositionen beskrev. Men vissa av de beskriva problemen existerade överhuvudtaget inte, och andra saknade vänstern helt enkelt lösningar på.

Sverige har världens bästa sjukvård. Äldreomsorgen upplevs också som bäst i världen av dem som har egen erfarenhet; de äldre själva och deras anhöriga. En sådan vård och omsorg är givetvis väldigt svår att ändra på - framför allt om man saknar en genomtänkt politik.

Därmed inte sagt att vården och omsorgen, för att inte tala om samhället som helhet, är fria från problem. Bristen på personal i vissa yrkeskategorier är skriande. Skolans resultat oroar. Det ökande antalet äldre ställer både vården och omsorgen inför utmaningar. Men lösningen är inte, särskilt inte om man saknar konkreta lösningar, att prata om en välfärd i totalt förfall.

Just detta är nu en av regeringens största utmaningar, som man dessutom delar med politiska ledningar i rader av kommuner och landsting. Att prata om att Sverige håller på att gå sönder visade sig helt enkelt inte vara så lyckat.

Det snabbt sjunkande förtroendet för regeringen visar dessutom att väljarna nu genomskådat hela bluffen. Det är bara var femte väljare som tror att den nuvarande regeringen har förmåga att klara de samhällsutmaningar de står inför.

Det som nu behövs är ett politiskt alternativ som på ett positivt och konkret sätt kan visa att man har lösningarna - och förmågan. Låt oss hoppas att Alliansen, både som enskilda partier och tillsammans, kan möta den utmaningen.

Ordning och reda

Vi är många som undrar vad regeringen håller på med.


Vem som är fungerande regeringschef i varje givet läge är ingen liten strunt- eller formaliafråga. I ett  utsatt läge kan det vara helt avgörande vem som har befogenhet att fatta vissa beslut. Trots allt lever vi i ett land som fått uppleva att regeringschefen mördas, och därtill traumatiska händelser som Estonias förlisning och tsunamin i Indiska Oceanen.


Därtill har vi en regering som åtskilliga gånger använt uttrycket "ordning och reda".


Frågan om vem som formellt är statsministerns ställföreträdare, eller vice statminister om man så vill, är alltså inget som är en intern uppgörelse mellan regeringens partier. På den punkten är regeringsformen kristallklar. Statsministern kan utse en ställföreträdare, och då är vederbörande den som träder in i statsministerns frånvaro.


Har då statsministern gjort det?


Vilka som är ministrar, och vilka ansvarsområden de har, läser statsministern upp i samband med regeringsförklaringen. Det kallas i regeringsformen för att anmäla övriga statsråd. Så skedde också helt enligt regeringsformen den 3 oktober. Du kan höra regeringsförklaringen och uppläsningen av utsedda ministrar här. 37 minuter och 55 sekunder in i sändningen säger statsministern ordagrant att "statsråd, vice statsminister och chef för miljödepratementet är Åsa Romson".


Med andra ord: statsministern har i regeringsförklaringen pekat ut en minister som vice statsminister, vilket rimligen innebär att han gjord det som står i regeringsförklaringen; "Statsministern kan bland de övriga statsråden utse någon att i egenskap av ställföreträdare vid förhinder för
statsministern fullgöra hans eller hennes uppgifter". Detta har han dessutom kungjort, eller anmält som det står i regeringsformen, för riksdagen.


Alltså är Åsa Romson, enligt gällande konstitutionella regler, Sveriges vice statsminister.


Tills annat meddelas, och formellt åtgärdas. Vem som är och inte är ställföreträdare för statsminstern kan under alla omständigheter inte smusslas undan i nån sorts informell förhandling. Om Romson ska fråntas uppdraget som vice statsminister måste detta rimligen anmälas i riksdagen som en formell ombildning av regeringen.

Demokrati och solidaritet

Attityden till demokrati tar sig just nu en del konstiga uttryck. Efter folkomröstningen i Grekland har jag mer än en gång mött inställningen att "demokratin har segrat".


Ursäkta, men det har den inte alls. Och det finns minst två sätt att beskriva det.


En folkomröstning i Grekland, med aldrig så tydligt valutslag, ger inte tio miljoner greker rätt att topprida trehundra miljoner andra människor. Som Expressens krönikör Mats Larsson skriver, så finns det rätt många andra demokratier i Europa - och invånarna i dessa länder har i många fall en lite annan syn på problemen i Grekland än vad grekerna själva har.


Det resonemanget kan nog många förstå, även till vänster. Däremot har jag blivit aningen mer förundrad över inställningen - hos fler än man kan tro - att ett beslut är "demokratiskt" enbart för att det fattats av en majoritet i omröstning.


En viktig princip för demokratin är dess begränsningar. I en fungerande demokrati kan en majoritet inte rösta igenom vilka beslut de vill. Demokratin innebär inte bara majoritetsstyre utan också respekt för lagar och ingångna avtal, insikt om vikten att beslut som fattas är legitima och sist men inte minst ett skydd för minoriteter.


Allt sådant verkar Regeringen Tsipras i Grekland, och den politiska vänstern över hela Europa, nu glömma efter en vunnen folkomröstning. Det väcker obehag.


Den enkla synen på demokrati som de starkas rätt att göra som de vill i kraft av sitt flertal har många gånger i historien fått förödande effekter. Även i vår egen tid ser vi exempel i länder som Zimbabwe, Venezuela - och nu Grekland. Det är oroande, och det är mycket oklart om den grekiska regeringen har insett att den leker med elden.


Demokratin har inte vunnit någon seger i Grekland. det som har hänt är att en majoritet av det grekiska folket har gett uttryck för sin högst begripliga frustration, och det är inte samma sak. Nu återstår att hantera denna uttryckta folkvilja, och att klara av att göra det inom ramen för demokratins principer: respekt för lagar och ingångna avtal, minoritetsskydd och konstitutionella begränsningar.


Men solidariteten, då? Borde inte resten av Europa visa det grekiska folket solidaritet?
Jo, absolut. Men lika lite som att demokrati är lika med den starka majoritetens rätt, betyder solidaritet en rätt att saklöst kräva att någon annan ställer upp.


Att visa solidaritet med det grekiska folket börjar inte med att representanterna för detta folk hånar och förtalar dem som ska hjälpa. I så fall talar vi inte om den ömsesidiga process som verklig solidaritet bygger på utan en form av rofferi som inte rättfärdigas det minsta av den utsatta situation som det grekiska folket befinner sig i.


Solidaritet är en fråga om gemenskap, om att se en annan människas situation utifrån sin egen och att vara beredd att handla därefter. Solidaritet handlar om att säga "vi hör ihop och ska därför hjälpa varandra". Då är det ingen bra början att peka ut dem som skall hjälpa som egoistiska demoner som bara tänker på sitt eget bästa.


Visst ska det grekiska folket få den hjälp de behöver, men det ska vara en hjälp och ett stöd som bygger på verklig demokrati och verklig solidaritet. Inte på pöbelmentalitet och roffarfasoner.

Budgetkarusellen

Hemkommen från två dagars landstingsfullmäktige försöker jag smälta debatten och besluten. Efter en del funderande på vägen hem tror jag det klokaste är att blogga ihop en beskrivning av processen. Jag tror att det kan stämma till en eller annan eftertanke. För egen del har jag i vart fall dragit en del tänkvärda erfarenheter.


Valet i september slutade ju med en ganska stor seger för de tre rödgröna partierna. De presenterade inte särskilt mycket av gemensam, genomarbetad politik - men de vann valet.


Efter en mycket snabb budgetprocess kunde denna nya majoritet klubba sin första budget, för 2015, vid landstingsfullmäktiges sammanträde i december. det normala är att budgeten ett valår antas i november och att en nytillträdd majoritet ägnar tiden mellan valet och slutet på oktober åt att bygga den budgeten. Så blev det alltså inte i år, utan redan den första budgeten försenades och fick antas med stöd av en undantagsparagraf i kommunallagen.


Därefter inleddes arbetet med årets budget. Redan under våren stod det klart att sämjan mellan de rödgröna inte var den bästa, och efter "snusluktaffären" där ett socialdemokratiskt landstingsråd grovt generade kollega i vänsterpartiet, var det uppenbart att det kärvade ordentligt.


Som ett brev på posten kom också beskedet att den rödgröna majoriteten hade spruckit. I stället för en budget stödd av en majoritet klubbade sedan landstingsstyrelsen ett förslag till budget med stöd endast av socialdemokraterna och miljöpartiet. Några besked om hur man skulle göra för att få budgeten igenom fullmäktige gavs inte då.


Så var det till sist dags för debatt och beslut i landstingsfullmäktige. Presidiet i fullmäktige, som leder förhandlingarna och har ansvar för att korrekta beslut fattas, fick en mastig uppgift. I stället för det normala, med ett tydligt förslag som har stöd av en majoritet, fanns fyra olika förslag - där inget av dem samlade mer än en dryg tredjedel av fullmäktiges röster:

• De två rödgröna partierna har tillsammans 31 röster i fullmäktige
• De fyra allianspartierna är nästan lika stora med 28 mandat
• Vänsterpartiet har sex mandat, liksom Sverigedemokraterna

Fullmäktige har totalt 71 mandat. Vän av ordning ser då att det behövs 36 mandat för att ha majoritet.
Hur gjorde då S och MP för att få igenom sin budget, när vänsterpartiet hade lämnat majoriteten?


Enkelt - i alla fall för den som kan politisk taktik.


Det normala i politiken är att man röstar på sina egna förslag. Men om man vill snurra upp politikens spelregler, så kan man givetvis taktikrösta på andras. det är så Sverigedemokraterna gjort i riksdagen för att skapa det kaos som tvingade fram decemberöverenskommelsen.


Precis så gjorde socialdemokraterna i landstinget.


Först trodde de att vänsterpartiet skulle lägga sig platt och rösta på deras förslag. Men vänsterpartiet var denna gång hederligare än ...tja, än till exempel Sverigedemokraterna i riksdagen. De röstade på sina egna förslag, och inte på några andra.


Då tyckte socialdemokraterna att man kunde göra som... som... tja, som Sverigedemokraterna i riksdagen. Man måste nämligen inte rösta bara på sina egna förslag. Man får  faktiskt rösta på andra partier också. Sådär som Sverigedemokraterna gör i riksdagen.


Det gjorde socialdemokraterna.


Föra att blockera Alliansens förslag, så såg socialdemokraterna konsekvent till att rösta bort alliansens förslag i den omröstning som handlar om att ta fram det ena av två förslag att rösta på i fullmäktiges slutliga votering. Man röstade på vänsterpartiets förslag, så att den slutliga omröstningen skulle komma att stå mellan... just det. Mellan socialdemokraternas/miljöpartiets förslag och vänsterpartiets. Socialdemokraterna/Miljöpartiet valde helt enkelt själva vilka motförslag som skulle röstas fram. Lite som om Sverige själv skulle kunna utse sin egen VM-kvalgrupp i fotboll. Och välja Andorra, San Marino och Liechtenstein i stället för Spanien, Holland och Italien. Klart det blir lättare att vinna då.


Med andra ord: i den avgörande omröstningen i fullmäktige fanns två förslag, nämligen de två förslagen från den spruckna majoriteten. Som inte kunde komma överens internt och därför lämnade över till landstingsfullmäktige att reda ut deras små problem.


Vi i Alliansen höll oss för goda för att lägga oss i de rödgrönas mellanhavanden och lade ner våra röster. För vi röstar inte på andra partiers politik av taktiska skäl - utan tror på kraften i vår egen.


Däremot - och det är viktigt att påpeka - röstade inte Vänsterpartiet en enda gång på S+MP. Broarna är alltså uppenbart rejält brända åt det hållet.


Rörigt? Det här är bara en kort sammanfattning av nästan fyra timmars omröstningskaos.


Summan av kardemumman är att landstingsfullmäktige röstade fram en budget med stöd av ungefär 40 procent av fullmäktiges ledamöter. Det är inte någon stark budget, och allt talar för att ett liknande kaos kommer att fortsätta under hela mandatperioden. Tyvärr.


Socialdemokraterna gjorde inget formellt fel. De gjorde det som regelverk och lagar tillåter, och exakt det som åtskilliga gånger förekommit för att driva fram ett visst beslut.


Däremot återstår att se om de fick igenom en budget - till priset av en så kallad pyrrhusseger.


För en av konsekvenserna av att de 31 S och MP-ledamöterna fick igenom sin budget, det är att inget annat parti nu är särskilt förtjusta i dem. Och även om 31 räcker för en budget, så lär det bli en vinglig resa genom den fortsatta mandatperioden. Med 40 politiker som bara väntar på sin tur att vinna en votering.

Av ideologiska skäl

Socialdemokratin förnekar sig aldrig. det blir bara lite tydligare ibland.


Detta parti, som gärna vill framhålla sig själv som förnuftets, evidensens och pragmatismens alternativ i politiken, tvekar i själva verket inte en sekund om det får en chans att driva igenom något av rent ideologiska skäl. Det gäller inte minst inom sjukvårdspolitiken, där S verkar tro att saker blir "evidensbaserade" bara för att de råkar tycka något.


Nu ska en av Alliansens många reformer, omregleringen av apoteken, således sättas under lupp. Barnet ska ut med badvattnet och en förhatlig liberalisering ska av oklara skäl "reformeras" till det som var förr. När sossarna styrde.


Men nio miljoner apotekskunder vet att Gabriel Wikström har fel, den här gången också. Det var ju Wikström som helt nyligen sågades med fotknölarna för att med rent kuppartade metoder försöka avskaffa en annan lyckosam reform, det fria vårdvalet i primärvården. Jag minns för egen del något av det mest patetiska jag upplevt under fyrtio år i politiken, när minister Wikströms statssekreterare tappert skulle försöka försvara förslaget att avskaffa valfriheten i primärvården vid en remisskonferens på regeringskansliet. Dussintals företrädare för landsting, fackliga organisationer, myndigheter och branschföreträdare berättade om alla de galenskaper förslaget innehöll. Statssekreterarens understöd inskränkte sig till något enstaka, lika ideologiskt skygglappat, socialdemokratiskt landstingsråd.


Motiven för att ge sig på apoteken och primärvården styrs alltså icke av någon sorts välment allmännyttighet eller av pragmatiskt tänkande kring sjukvårdsfrågor. Att stoppa den valfrihet och mångfald som dessa reformer gett upphov till är djupt ideologiskt betingat. Allt tal om att vårdpolitiken skulle styras av något annat än just "ideologiska skäl" är rent nonsens. Varför ger sig annars socialdemokratin sig på två av de reformer som rent sakligt varit de mest framgångsrika?


Så blev det alltså med alla försäkringar om att valfriheten och mångfalden inte alls hotades av en röst på S i förra höstens val. Vi får hoppas att väljarna lärt sig något av detta inför framtiden.


Tur att Lena Mellin i Aftonbladet har civilkurage att ryta ifrån.

Politisk hederlighet

Tänk dig en notorisk inbrottstjuv. Under en natt av hårt arbete bryter han sig in i tio villor. Han tillgriper det han hittar, och går sedan hem igen. På vägen tillbaka till den egna bostaden passerar han en rad villor som han inte alls bryr sig om. Av hundra bostäder som han passerar förbi bryter han sig bara in i en tiondel.


Tjuven åker fast, på bar gärning. Till sitt försvar säger då tjuven att han inte alls är någon grov brottsling - för han bryter ju sig inte in i alla bostäder. Bara i några.


Det är ett försvar som knappast skulle hålla i rätten.


Jag anklagar nu inte socialdemokraterna för att vara kriminella - men deras sätt att resonera kring brutna vallöften är onekligen intressant. Att ett uppställt löfte inte kan hållas - det kan alltid hända. I så fall får man vackert erkänna det, och försöka göra bättre ifrån sig till nästa gång. Men en bra och grundläggande princip när man sysslar med politik, det är att hålla det man lovar - och inte lova mer än man kan hålla.


I valrörelsen var det ingen hejd på alla löften från de rödgröna partierna. Allt skulle bli bättre, och bara någon sorts skatter som sades inte vara skadliga skulle höjas. ROT och RUT skulle vara kvar, och bensinskatten skulle absolut inte röras. det var ju så dyrt att tanka.


Fast nu har vi ju förstått. Det skulle man ju inte alls. Löftena var liksom bra att ha före valet, när man rejält oförberedd skulle försöka övertyga väljarna om att man visste vad man ville.
Även i kommuner och landsting ströddes löften ganska ogenerat. Vi var nog många som undrade hur man skulle klara att uppfylla dessa löften. Vi ser nu också effekterna. I landstinget utlovades kraftrigt sänkta taxor i kollektivtrafiken, och i Uppsala kommun var det inte länge sedan ansvarigt kommunalråd lovade en inomhushall för bandy.


Men inte nog med det. Nu försöker socialdemokraterna ta sig ur den massiva kritiken mot alla brutna löften med att försöka påstå att det inte alls är så illa. Det gör man genom att presentera en lista över all löften som man säger sig ha uppfyllt. Ursäkten för att man brutit rader av vallöften skulle alltså vara att man faktiskt gjort några av de saker som man lovade att göra.
Ursäkta, men det känns lite tunt.


Det går också lite sådär. Ett av löftena är att "åtgärda tågkaoset", och just det löftet var det många som så sent som igår hoppades att de faktiskt hade uppfyllt. För igår var det ju någon nedriven kontaktledning igen. Och om socialdemokraterna nu inte drar sig för att påstå att man "åtgärdat tågkaoset" - så får man nog äta upp ännu ett brutet vallöfte i trakten av Sparreholm.


Det värsta med alla dessa brutna vallöften är att det påverkar synen på politiker och politik. Detta ständiga brytande av löften gör att människor förlorar tron på det som sägs av dem som skall vara politiska ledare. Därför är det angeläget att påtala löftesbrott - och viktigt att göra klart för människor att det är ohederligt att vara så lättfärdig med vallöften som våra rödgröna vänner visat sig vara.

Ett arbetsliv i förändring

Sverige på 1960-talet: ett homogent samhälle med stabila förhållanden, inte minst på arbetsmarknaden. Vårt land levde gott på en exportindustri byggd på råvaror från skog och malm. God tillgång till vattenkraft hjälpte också till. Sverige var dessutom ett land med stolta traditioner när det gällde att förena entreprenörskap och ingenjörskonst. Det gav innovationer som telefonen, separatorn och gasaccumulatorn men också utvecklade, mogna produkter som bilar, transformatorer och flygplan. Resultatet blev ett av världens rikaste och mest välmående länder.
Det är femtio år sedan. jag har skrivit tidigare om hur stolta vi alla kan vara över de traditioner från 50- och 60-talet som vi idag kan se tillbaka på.


Idag lever vi i en annan tid. En del är sig likt, och det kan vi bygga vidare på. Annat har förändrats i grunden, och det måste vi förhålla oss till.


Sverige har alltid varit ett öppet samhälle, som har vunnit på rörlighet och öppna gränser. På 50- och 60-talet hade vi förmånen att kunna leverera våra kvalitetsprodukter över dåvarande handelshindrande gränser även om våra viktigaste handelspartners byggde upp tullunioner. Själva var vi med i frihandelsområdet EFTA; en sorts lite lösare alternativ till den tidens EU, som då hette EEC.


Den bakgrunden är viktig att teckna, när vi funderar över dagens, och framtidens, arbetsliv.


Sverige är fortfarande oerhört beroende av sin omvärld, och vi har mer än någonsin skäl att bejaka fri rörlighet och öppna gränser. Då måste vi också vara redo att ta det onda med det goda, och att se alla konsekvenser som öppenhet och rörlighet för med sig. Det gäller inte minst arbetsmarknaden, och de sociala konsekvenserna av denna fria rörlighet. I ett antal blogginlägg tänkte jag utveckla detta.


Det första inlägget handlar om arbetslivet, som verkligen har förändrats de senaste femtio åren. Ändå agerar många som om det mesta är sig likt. Frågan är vem som vinner, och vem som förlorar, på en sådan utveckling.


För femtio år sedan var långt fler människor än idag anställda i stora industriföretag, och de flesta anställda i dessa företag hade manuella arbetsuppgifter. I Edsbyn, där jag själv växte upp, gick en stor del av arbetskraften direkt från grundskolan till anställning i något av de fyra stora industriföretagen som tillverkade möbler, skidor, fönster, yxor och sågar samt träfiberplattor. Även i tjänstemannaleden var de flesta långvägare, med några års handelsskola i Bollnäs och ett yrkesliv som kamrer eller orderexpeditör. En stor del av dessa yrken existerar inte idag.


På den tiden byggde hela den svenska samhällsmodellen på dessa ganska stabila förhållanden. Men de gamla bruksorterna och allt de stod för har förändrats i grunden. Under dessa femtio år har ett nytt arbetsliv vuxit fram, men nya anställningsförhållanden, nya arbetsuppgifter och nya sätt att organisera företag. Ändå finns det en samhällsdebatt som inte verkar ha sett vad det är som har hänt.


Vi diskuterar fortfarande arbetsliv och arbetsmarknadspolitik som om vi fortfarande levde på 60-talet. Det är lätt att förstå en vilja att längta tillbaka till den trygghet och stabilitet som rådde då. men världen har förändrats och det är hög tid att vi är beredda att vara en del av förändringen.


Därför är det hög tid att både de politiska aktörerna och arbetsmarknadens parter - och de är fler än bara LO och Svenskt Näringsliv - på allvar börjar fundera över hur ett nytt och reformerat arbetsliv ska se ut. Det är till exempel dags att sluta kalla lagar som stänger människor ute från arbetslivet för "trygghetslagar" - för de skapar otrygghet för ännu fler än dem som för njuta av deras högst tveksamma trygghet. När tusentals arbeten sveps bort av modernisering och digitalisering är det viktiga inte att kunna hålla fast vid det gamla - utan att våga söka efter det nya.


Än så länge har Sverige klarat sig skapligt. Men jag är mycket orolig för vad som kan hända om vi inte får en förnyelse som rustar oss för nutidens och framtidens villkor. Och jag undrar verkligen om mitt eget parti är moget att gå före i utvecklingen. Jag hoppas det.

Reflektioner om det brittiska valet

De konservativa vann valet. Konstigare är det egentligen inte.

I fem år har en koalition av konservativa och liberaldemokrater styrt Storbritanninen, och på torsdagen gav väljarna sin dom. Resultatet blev inte de som många bedömare väntat, och det ger självklart skäl för envar att fundera över hur de brittiska väljarna tänkte. Dessutom ger det tillfälle att reflektera över det från svenska förhållanden annorlunda valsystemet i Stobritannien.

Den brittiska ekonomin har växt med rekordfart. Det är en tillväxt som kommit breda folklager till del och bidragit till ökad stabilitet och tillit i samhället. Det visar atr tillväxt inte bara fråga om ekonomi utan också om social utveckling. En större kaka att fördela är helt enkelt en bättre "fördelningspolitik" än om kakan är mindre.

De konservativa har dessutom regerat på ett sätt som skapar förtroende. Det är inte alltid de enkla och skenbart populära lösningarna i politiken som är den bästa vägen till väljarnas förtroende. Minst lika viktigt är att leverera resultat och att kunna agera långsiktigt och ansvarsfullt.

Valsystemet, då? Tories fick ju faktiskt bara en dryg tredjedel av alla röster. Är det verkligen demokratiskt att då bilda en majoritetsregering?

Svaret är ja. Storbritanninen består av 650 valkretsar. Var och en av dem utser en parlamentsledamot. Denna är personligen ansvarig gentemot sina väljare i valkretsen, och det betyder att var och en av Tories 331 parlamentsledamöter har vunnit majoritet i sin egen valkrets. Det är en tydlig och enkel modell, som vare sig är bättre eller sämre än den modell med proportionella val som Sverige och flera andra länder använder.

Det brittiska valsystemet är inte alls annorlunda. Det skiljer sig från det svenska, men påståendet att det brittiska systemet avviker och att vårt system skulle vara någon slags norm är direkt okunnigt. Hur valsystemen kommit till bygger i hög grad på tradition och kultur, och att påstå att ett byte från majoritetsval till proportionellt valsystem skulle "öka demokratin" är inget annat än ett missförstånd.

UKIP, för att ta ett exempel, fick röster av ungefär var åttonde väljare. Men bara i ett enda valdistrikt lyckades en enskild kandidat för detta parti överyga så pass många väljare om sin förträfflighet att han blev vald.

Därmed har det proportionella valsystemet om inte annat en viktig fördel. Varje kandidat är personligt ansvarig för sitt politiska agerande genemot sina väljare i den egna valkretsen. Det tål att fundera på.

Är det synd om regeringen?

Regeringen tycker synd om sig själv. Mer konkret är det socialdemokraternas partisektreterare Carin Jämtin som kommenterar Ekots sammanställning av den senaste månadens opinionsmätningar. Enigt Jämtin är det största regeringspartiets opinionssiffror en följd av allt elände man fick ta över. När väljarna för skåda ljuset i form av en socialdemokratiskt färgad budget så kommer allt att bli så bra så.

Ekot konstatetar själva att låga opinionssiffror inte är ovanligt när en ny regering tillträder. Men det är i normalfallet inte så konstigt; man börjar förstås en regeringsperiod med de svåra och tunga reformer som man har förberett innan man tillträder.

Om man har förberett sig, alltså.

I år gick det till lite annorlunda än vad väljarna vant sig vid under det senaste decenniet.

Vi hade först en valrörelse där inte minst det största regeringspartiet strödde löften över väljarna. Däremot gav man inga besked om vilka man ville regera med och hur en gemensam regeringspolitik skulle se ut. Det gjorde Alliansen, och att på det sättet tillsammans visa en gemensam regeringspolitik kallade Löfven för "fördummande".

Så blev det val. Alliansen avgick, och Löfven - han som tyckte att blockpolitik var fördummande - fick i uppdrag att bilda regering. Han sade sig då vara övertygad om att han kunde bilda en regering som kunde få igenom en budget i riksdagen.

Sedan vet vi hur det gick. Det gick inte. Riksdagen röstade istället på det som Alliansen hade varnat för, nämligen det budgetalternativ som fick fler röster än regeringen. Det brukar bli så i en parlamentarisk demokrati med en arrogant regeringschef som inte kan räkna.

Innan dess hade Löfven lovat att avgå om Alliansens budget skulle gå igenom.

Så blev det inte heller. I stället för att gå till talmannen och lämna in begäran om entledigande, så kallade Löfven till presskonferens - och utlyste extra val. Felet till det som hade hänt var givetvis Alliansens. Som allting annat i statsministerns värld.

Nu blev det ju inget extra val. Det orsakades förresten också av Alliansen. Som insåg att det inte är så bra med en regering som inte kan regera och hjälpte den sittande statsministern med en överenskommelse: vi fäller inte en budget som regeringen lägger fram.

Därefter har regeringen börjat lägga fram sina förslag. Det är inte vad man sade i valrörelsen: sänkt RUT och ROT, höjd bensinskatt och annat som säkert förvånat en eller annan väljare som kanske trodde att de skulle få Allianspolitik även om man inte röstade på Alliansen. För så lät det ju ibland i den socialdemokratiska retoriken.

Det är alltså nu den socialdemokratiskt ledda regeringen lägger fram den politik som man visserligen inte gick till val på, men i alla fall vill genomföra. En knapp fjärdedel av mandatperioden har redan gått, ett knappt år präglat av kaos, motstridiga besked, svikna vallöften och total förvirring om vad som kommer att gälla i morgon. Och detta handlar då bara om själva spelet kring budgeten. Lägg till det utrikespolitiken, valfriheten i skola och vård eller den röriga migrations- och integrationspolitiken.

Slutsats: det är inte synd om regeringen. Den har själv bäddat för den situation som råder.

Vem byggde landet?

Första maj. Arbetarrörelsens högtidsdag, och självklart måste några rader tillägnas denna rörelse - och dess obegränsade självtillräcklighet. För att inte tala om dess självbild.

I socialdemokratins egna ögon är man partiet som byggde landet. Man sprider gärna föreställningen att det finns ett samband mellan välfärdens utvckling och socialdemokratins ställning i opinionen. Det är bara det att självbilden inte stämmer.

Den svenska välfärden började byggas innan arbetarrörelsen ens var påhittad. Grunden för den välfärd som vi (nästan) alla kan njuta av lades redan på 1860-talet, med näringsfrihet och andra reformer som lade grunden för ett näringsliv som kunde lyfta Sverige från fattigt bondesamhälle till ett industrland i världsklass. Välfärden finansieras ju inte av skatter, utan av inkomster som i sin tur kan beskattas för att betala för olika gemensamma tjänster. Därmed byggdes landet av industrier och entreprenörer som grundar sig på uppfinningar och idéer med rötter långt före 30-talet.

Nå; men socialdemokraterna är väl i alla fall bättre än andra på att fördela den välfärd som ett framgångsrikt näringsliv finansierar?

Nej, det stämmer inte heller. Däremot hade socialdemokraterna en period av politisk framgång när den svenska ekonomin växte så snabbt att det knappt gick att hinna med att göra av med alla pengar som välståndet skapade. Socialdemokraterna är nämligen mästare på att höja skatter, och på att dela ut skattepengar till dem som själva dragit ihop dem - och sedan få dem att tro att det är någon annan som stått för fiolerna.

Det tricket fungerade, som sagt, väldigt bra så länge tillväxten räckte till både skattehöjningar och reallöneökningar, det vill säga under 50- och 60-talet. När Sverige sedan på 70-talet blev ett land med tillväxt i samma takt om andra länder, så blev det bums betydligt kärvare att vara både svensk och socialdemokrat. I ytterligare ett decennium lyckades man upprätthålla illusionen genom devalveringar och valutaregleringar, men vintern 1989/90 sprack fasaden slutgiltigt. Sedan vann de borgerliga partierna (alliansen var inte riktigt uppfunnen ännu) 1991 års val.

Landet byggdes inte av socialdemokratin. Sverige har byggts av företagande, strävsamhet, sammanhållning och en liten aning tur med internationella konjunkturer. Socialdemokratin kunde under ett par decennier av den hundraåriga svenska demokratin dra fördel av att vara landets största parti under en period då politik mest handlade om att fördela ett växande välstånd. De byggde inte landet, möjligen satt de på kontoret och tittade på medan byggandet pågick.


Och när samhället nu står inför nya utmaningar har detta parti inga andra lösningar än de som möjligen fungerade på 50-talet. De lösningarna är idag lika moderna som en av symbolerna för Sveriges fina utveckling på den tiden: en Volvo PV.



(Bildkälla: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/53/Volvo_pv444_v_sst.jpg)