En modern sjukvård

Svensk sjukvård är verkligen fantastisk. Hög kvalitet och kompetens har bidragit till att vi som bor i Sverige är friska och trygga. Om vi ändå blir sjuka, så vet vi att vården har både resurser och kunnande för att ta hand om oss på bästa tänkbara sätt. Sjukvården är dessutom gemensamt finansierad via skatter, vilket gör att ingen behöver avstå vård av ekonomiska skäl. Allt detta leder givetvis till att vi kan känna oss trygga med att sjukvården alltid finns att tillgå när vi behöver den.

En så fantastisk och välfungerande sjukvård ska man väl inte hålla på att ändra med. Eller?

Den frågan är verkligen berättigad, och jag får den faktiskt ibland. Människor tycker att sjukvården verkligen hör till de funktioner i samhället som fungerar, är viktiga för den gemensamma tryggheten och dessutom är så viktigt att den faktiskt kan få kosta en eller annan skattekrona. Alltså bör den - tycker väldigt många - också vara fredad för diverse reformer och förändringar. Om allt får vara som det är, så kommer det att fungera bra i fortsättningen, resonerar många.

Det finns bara en liten hake.

En del av styrkan med svensk sjukvård är att den är modern. Men det som är modernt idag behöver inte vara det i morgon. En bil från 70-talet som då var byggd på den absolut senaste teknologin, är idag allt annat än modern och tidsenlig. En 70-talsbil kan både vara charmig och väcka nostalgiska känslor. Men den är inte trafiksäker och har inte prestanda som kan mäta sig med moderna bilar.

Detta måste vi som på olika sätt har ansvar för sjukvården hela tiden ha för ögonen. Om vi inte hela tiden arbetar med att modernisera sjukvården, så slutar den väldig snabbt att vara modern. Eller, om man så vill; om vi låter sjukvården "vara i fred" och undviker förändringar som behövs för att modernisera och förnya, så kommer vi snabbt att se en sjukvård som faktiskt inte klarar av sitt uppdrag.

Det är därför Alliansen hela tiden arbetar med att tänka nytt kring sjukvården, dess organisation och dess uppdrag. Det har också lett till framgångar på många områden - men det räcker inte. Modernisering och ständig förnyelse kan inte vara något som pågår en kort tid, utan måste faktiskt vara en ständigt pågående process. Därför går det inte att lämna sjukvården i fred. Inte om vi alltid vill ha en sjukvård av allra högsta klass. För det har vi idag, och det ska vi ha i morgon.

Att värna Ärna

Idag avger kommunstyrelsen i Uppsala kommun sitt remissvar i frågan om civilflyg på Ärna. Vad kommunen svarar överlåter jag till dem, och landstinget för sin del har alla skä'l att fokusera på det som är viktigt för oss, nämligen den luftburna ambulanssjukvården. Akademiska sjukhuset och den intensivvårdshelikopter som är stationerad där har ett stor behov av god tillgång till ett närbeläget flygfält. Arlande må ligga nära Uppsala och är viktigt på många sätt för regionens utveckling - men Akademiska sjukhuset och den loftburna ambulanssjukvården har stort värde av närheten till Ärna.

Faktum är att bortemot en tredjedel av alla flygrörelser idag härrör från sjukvårdens behov. med andra ord spelar Ärna för landstinget och Akademiska sjukhuset bokstavligen en livsviktig roll. det förslag till remissvar som vi kommer att behandla i landstingsstyrelsen bygger också på den grunden. Uppsala behöver Akademiska sjukhuset, och Akademiska sjukhuset behöver den luftburna ambulanssjukvården. Sist men absolut inte minst behöver den luftburna ambulanssjukvården Ärna. Det kan vara värdefullt att komma ihåg, om man gör det enkelt för sig och helt avfärdar civilflyg på Ärna.

Välfärden behöver fler reformer

Det viktigaste beslutet, som också ledde till den längsta debatten, vid måndagens landstingsfullmäktige, handade om försäljning av tre vårdcentraler. den som följt diskussionen vet att dessa vårdcentraler under flera år drivits av Carema Sjukvård AB, som också gjort det på ett bra sätt. Det har lett till god ekonomi och nöjda patienter - något som sannerligen inte var falleet när Alliansen inledde arbetet med att reformera länets primärvård.

Primärvården i vårt län fungerar nämligen betydligt bättre idag än den gjorde för några år sedan. Då präglades verksamheten av dålig ekonomi med ständiga underskott, missnöjda patienter och missnöjd personal. Att idag besöka vårdcentraler och andra enhete inom primärvården ger en helt annan bild av verksamheten. Ekonomin är idag i god ordning - den verksamhet landstinget bedriver i egen regi ger rent av ett överskott, väntetiderna och köerna är kortare, och personalen betydligt nöjdare.

Orsaken till denna uppryckning stavas genomgripande reformer. Ersättningssystemet, det vill säga hur verksamheten får betalt, har gjorts om ordentligt. Det har lett till nya arbetssätt. Nya aktörer - alltså privata vårdgivare - har kommit in och bidrar aktivt till verksamhetens utveckling. Det är så, genom reformer och ständig utveckling, som välfärden förbättras och förnyas.

Alliansens mål är att fortsätta detta reformarbete. Det som behövs i välfärden är inte stopplagar och hinder för utvecklingen, utan fler reformer och mer förnyelse.

Örat mot marken

Med viss förundran konstaterar jag att UNT på ledarplats är kritiska till att vi moderater ägnar mycket energi åt att lyssna till vad människor tycker. Tidningen underar om vi moderater tycker att det är "otrendigt med åsikter" och klämmer på slutet i med att det är "idéerna som skänker ett parti dess existensberättigande". ursäkta en demokrat, men det är det faktiskt inte alls. Inte sedan en viss tidpunkt i den politiska historien som också varit föremål för ett eller annat åsiktsutbyte.

Naturligtvis måste idéerna bära ett parti och dess agerande. men ett politiskt parti som inte ser till att förankra sina idéer i vad medborgarna faktiskt tycker, det partiet är ganska raskt illa ute. Det betyder absolut inte att ett parti kan bygga hela sin existens på att "lyssna på medborgarna"; tvärtom är sådana vindflöjelspartier minst av allt någonting att hålla i handen, när det gäller att bygga ett samhälle. Ett av de ställningstgandenden - ett bland många - är nämligen att balansera kortsiktiga trender i opinionen med vad som faktiskt krävs på lite längre sikt.

Det vi moderater gör, är att fråga människor vad de tycker. Vi vill veta vad människor som vi möter i vardagen tänker om hur samhället utvecklas, hur de vill att utvecklingen ska se ut, vad som påverkar dem i deras vardag och ´sist men inte minst hur de beslut vi fattar påverkar dem. Om man ställer de frågorna, oh dessutom gör det med en aning av systematik, så blir man ibland förvånad över vilka svar man får. Det gäller oavsett den egna politiska grundsynen, men man kan sedan givetvis dra olika slutsatser. Och det måste självklart ske med en väl inställd idémässig kompass som grund.

Vi politiker är nämligen inget annat än medborgarnas tjänare. De väljer oss inte i så hög grad på grundval av vad vi tycker som därför att de anser att det finns ett och annat att uträtta. Därtill ska man absolut komma ihåg att det - liksom det finns olika människor - faktiskt finns olika åsikter om vad det är som ska uträttas. Och tur är kanske det, för annars kunde ju (som en kommentar till en tidigare nyhetsartikel ansåg) de förtroendevalda bytas ut mot opinionsundersökningar som tjänstemännen kunde administrera.

Det är nämligen just det som är helt omöjligt. Den viktigaste uppgiften för oss som är förtroendevalda är nämligen med omdöme och en allsidig bedömning som grund fatta de beslut som krävs för att styra kommuner och landsting. Det kräver att vi har en idé om vart vi vill föra samhällsutvecklingen, och en förmåga att fatta besluten som leder i rätt riktning.

Men för att kunna göra det på ett sätt som uppfyller våra uppdragsgivares, medborgarnas och väljarnas, önskemål, så gäller det att kunna lyssna. Vi moderater ägnar idag en mycket stor del av vår tid till just det. Och om lyssnadet inte leder till en vilja att våga förändra, även det egna partiet och dess politik, då äör det traditionella partiväsendet i det moderna samhället, troligen ganska illa ute.

Ett annat samhällsklimat

I en kommentar till ett tidigare inlägg så har den kommenterande tagit upp det faktum att samhällsklimatet har förändrats i Sverige på senare år.

Visst är det så. det är en förändring som pågått under en tid, men som kanske har accelererat under de senaste åren. Och när jag pratar med människor i många olika sammanhang, till exempel ute på stan, när vi knackar dörr eller i andra sammanhang då jag umgås med vänner och bekanta, så får jag starka uttryck för att det allra mesta i denna samhällsutveckling är väldigt bra.

Människor kan numera välja till vilken vårdcentral de vänder sig då de blir sjuka. Allt mer kan de också välja mellan olika vårdgivare även i öppen specialistvård. Likaså går det att välja - och inte minst välja bort - vem som svarar för hemtjänst, vårdboende och otaliga andra välfärdstjänster. detta tycker väldigt många människor är viktgia reformer som underlättar tillvaron.

Det handlar inte bara om välfärd. En av mina goda vänner har just renoverat sin 80-talsvilla. Det hade gode vännen råd med tack vare ROT-avdraget, som dessutom gjorde att arbetet utfördes vitt. I det gamla samhällsklimatet hade hanterkaren förmodligen bett om kontanter i handen. En annan i bekantskapskretsen är tacksam för att två yrkesarbetande föräldrar med barn i skolåldern varje vecka får huset städat av en professionell expert på just städning. Vitt. Och det skulle aldrig falla mina bekanta in att kalla denna hårt arbetande företagare för "piga". Som hennes (för det är faktiskt en hon) yrkeskår brukade kallas förr. I det gamsla samhällsklimatet.

Mina bekanta har dessutom råd med både ROT och RUT. De har så kallade "vanliga jobb", men genom jobbskatteavdraget har de numera en hel månadslön mer i plånboken varje år, så lönen räcker både till renovering och städning - och dessutom till en semesterresa varje år.

En annan i min vänkrets har ett funktionshinder. han skulle i det gamla samhällsklimatet ha varit förtidspensionerad och inte haft en chans att komma ut på arbetsmarknaden. Nu ser det inte riktigt ut på det viset, min vän jobbar, med aktivitetsersättning, och är därigenom delaktig i en arbetsgemenskap som är viktig för hans rehabilitering. Och som gör att han är lycklig varje dag.

Så här går det att fortsätta, med berättelser om hur Alliansens reformer har lett till att människor kan leva ett annat liv än om en annan politik, och därmed ett annat samhällsklimat, hade varit rådande i vårt land.

Visst kan man håna Alliansens politik, men då ska man komma ihåg att motivet för hånet i sig är ideologiskt. Det gör att jag har ganska stor förståelse för dem som både hånar och bekämpar vår politik.

de vill nämligen ha ett annat samhällsklkmat än det jag har beskrivit. de gillar inte att människor får bestämma själva och tycker att politiken kan lägga sig i långt fler vardagsfrågor än idag.

Två gånger har människor i vårt land, som en politisk handling, sagt nej till det samhällsklimat som vi på senare år har rört oss bort ifrån. 2014 tror jag att människor kommer att göra det en tredje gång.

krisen i SAS liknar vårdens dilemma

Flygbranschen har som få andra branscher gått igenom en remarkabel förändring. Var och en som då och då flyger inser snabbt hur allt från IT till logistik och bemötande har förändrats sedan någon gång på 70-talet. Då var det dyrt och ganska lyxigt, men också krångligt och aningen byråkratiskt, att flyga med reguljärt passagerarflyg. Idag är det - oftast - betydligt billigare men också enklare och många gånger smidigare.

I grunden handlar mycket av förändringen om synen på vad som är kärnverksamhet. den som ska flyga till London för en weekend eller ett affärsbesök ser knappast själva flygturen som den viktigaste delen av upplevelsen. man vill komma fram på utsatt tid, med god trygghet under resan och helst få bagaget inom rimlig tid efter ankomst. Om resan är lång kan det vara bra om man kan sova och slipper vara hungrig - men upplevelsen på destiniationen väger oändligt mycket tyngre än själva flygresan.

Här har flygbranschen gått igenom en rejäl omvandling under de senaste decennierna. Vi är många som minns den tid, då en flygresa i sig upplevdes som lite lyxigt och speciellt, som tyckte att väntetiden på en flygplats någonstans i världen var lite exotiskt och att det kunde vara värt sitt pris att få flyga med ett bolag som levererade det där lilla extra.

Skillnaderna mellan civil luftfart och sjukvård är på många områden stora, det ska medges. men det finns också likheter, inte minst i hur man möter utmaningar och förändringar i omvärlden. I flygbranschen har det dykt upp nya aktörer (var så säkra på att SAS med flera kallar dem för konkurrenter). utan dessa nya aktörer skulle branschen har sett ungefär som på 80-talet. Kanske med lite effektivare incheckning och nya flyplanstyper. men trots allt ofrånkomligen ungefär som då.

Det är därför som det behövs nya aktörer även inom det offentliga, och inte minst i vården. inte för att de som arbetar i offentligt vård och omsorg gör dett dåligt jobb (vilket inte heller flygvärdinnorna och piloterna på SAS gör) utan för att det behövs nya strukturer, nya sätt att tänka, nya vägar till bra vård, helt enkelt.

Samtidigt är det bäst att påpeka att detta nytänkande givetvis inte får äventyra vare sig patientsäkerhet eller medicinsk kvalitet. Men det är just det, och inte att driva verksamhetejn i egen regi, som måste vara drivkraften och ledstjärnan för oss som har det politiska ansvaret både för att verksamheten bedrivs klokt och effektivt - och för att den faktiskt utvecklas och förnyas.

Hur det kommer att gå för SAS vet jag inte, men jag önskar dem lycka till. Liksom jag önskar alla andra aktörer i den branschen all lycka och välgåmg, förutsatt att de gör vad de ska. Nämligen att se tíll så att människor som vill ta sig från punkt A till punkt B faktiskt får den service som de verkligen efterfrågar.

En osynlig hand i det offentliga

Jag hör till den ganska stora skara människor som faktiskt har lite svårt att förstå den debatt som just nu rasar om det som kallas för "vinster i välfärden". Skälet är att begreppet välfärd används en aning konstigt. Det är ju nämligen inte bara de företag som bedriver just vård och omsorg som finansieras av skattemedel. Tvärtom är en god samverkan mellan det offentliga och otaliga privata aktörer helt nödvändigt för både den ena och den andra sektorn.

Just nu pågår ett antal byggprojekt i och i närheten av vårt landsting. Ett nytt hus byggs för den prykiatriska vården. Skandionkliniken växer fram på en tomt strax intill Akademiska sjukhuset. Ett nytt teknikhus byggs strax intill det så kallade 85-huset på södra delen av Akademiska sjukhusets område. Alla dessa projekt, och många fler, leder till att vårt landsting - i Skandionjklinikens fall tillsammans med andra landsting - får nya, moderna lokaler att bedriva verksamhet i. Alla dessa byggprojekt bygger på samverkan mellan det offentliga som beställare och olika privata företag som för skattepengar bygger lokaler för vår verksamhet.

Varje dag levereras dessutom läkemedel, förbrukningsartiklar, livsmedel och tudentals andra produkter från olika privata leverantörer. Ingen - eller i alla fall nästan ingen - tycker att det är konstigt att alla dessa olika leverantörer gör affärer med stat, kommuner och landsting. Lyckligtvis gå de flesta av dem också med vinst. Alternativet skulle vara värre - för gör de konkurs så är de snabbt ute ur leken och kan inte leverera de varor och tjänster som det offentliga behöver.

På tal om tjänster så är kommuner och landsting, som alla andra, beroende av väl fungerande telefoni, internet, revision och rådgivning, information och tusentals andra tjänster som vi också tar för självklara men kanske inte tänker på att de faktiskt levereras till det offentliga av privata, vinstdrivande företag som därmed utför helt avgörande verksamhet så att välfärden varje dag kan utföra sitt uppdrag.

Precis så ska det vara. Alternativet skulle nämligen vara att kommuner och landsting i egen regi ägde och drev byggföretag, tillverkare av hygienartiklar, konsultföretag och cykeltillverkare (jo, vårt landsting äger tjänstecyklar som vi köpt av ett privat företag!). Och att inte bara läkare, lärare, sjuksköterskor och administratörer vore anställda av kommuner och landsting utan också affärsbisträden, budbilschaufförer, reklammakare och telefonreparatörer.

Det var detta som den skotske nationalekonomen och fílosofen Adam Smith på 1700-talet kallade för "den osynliga handen". Smith såg hur tusentals olika funktioner kunde samverka utan någon övergripande styrning, därför att var och en koncentrerade sig på sitt moment, på sin del i den totala processen. Så kunde en blyertspenna (ett av demokratins viktigaste redskap!) tillverkas genom att producenter av grafit och cederträ tillsammans med tillverkaren av pennan såg till att skapa en produkt som någon (skribenten) behövde. Marknadsekonomin, lika gammal som mänskligheten, hade beskrivits. Lyckligtvis kan vi sedan ställa den i mänsklighetens tjänst även när det gäller sådant som vi gör tillsammans, i den gemensamt finansierade delen av samhällsekonomin.

Med andra ord är symbiosen mellan det offentliga och det privata både djupare och mer invecklad än debatten låter påskina. De allra flesta som deltar i debatten är säkert väl medvetna om detta - men nu går det ju att knipa ganska billiga poäng om det här med vinster i vården.

Låt oss därför bara för ett ögonblick fundera över hur samhället skulle se ut om det bara fanns verksamhet i offentlig regi, om allt som utförs för skattemedel också skulle vara producerat av anställda i stat, kommuner och landsting. Jag vill försynt påminna om att den samhällsmodellen är prövad, och den fungerade inget vidare.

Det leder också fram till vad det är som är lösningen på det problem som debatten borde handla om - och som de flesta faktiskt upplever som ett problem. Det är när kvalitén brister i de verksamheter som  det offentliga faktiskt har ett ansvar för, allt ifrån skola och barnomsorg till sjukvård och räddningstjänst. Då ser vi också vad som bör vara det offentligas viktigaste uppgift och vad vi som är förtroendevalda bör koncentrera oss på. Det är absolut inte att bygga hus eller tillverka förbrukningsartiklar. det är att se till så att skolan, vården och omsorgen håller bästa möjliga kvalitet. Och där finns det fortfarande en hel del att göra

Att vänta på vård

Jag har med intresse tagit del av Socialstyrelsens granskning av väntetiderna i cancervården. Det är bara att hålla med om att skillnaderna mellan olika delar av landet är oacceptabla. Vårt län kommer - till skillnad från väntetider i allmänhet - ut relativt väl när det gäller väntetider i allmänhet. Men för den som väntar på svar om en misstänkt cancerdiagnos är varje dag en plåga. Och för den som fått diagnos och väntar på behandling är det självfallet om möjligt än värre.

Väntetider och köer är svensk sjukvårds värsta gissel. På senare år har situationen blivit bättre, men det är fortfarande ångt ifrån bra. Vi hade häromdagen besök från landstinget i Östergötland, och hade då tillfälle att lyssna till tankarna i den politiska ledningen i ett landsting som faktiskt har lyckats med att förbättra väntetiderna. I vårt landsting finns det, för att uttrycka det stillsamt, en hel del kvar att göra.

Politisk vardag i landstinget

På något vis är dagens debattsida i UNT väldigt symbolisk. den visar i klartext skillnaden mellan Alliansens ledning och styrning av landstinget - och vad oppositionen förmår.

På samma debattsida syns en artikel om den planerade utvecklingen av Ulleråker, och en replik på en tidigare debattartikel från mina (M)-kollegor Nina Lagh och Fredrik Ahlstedt. Repliken går ut på att vi inte alls är för rätt till heltid för de anställda i Uppsala kommun och i landstinget, utan att det skulle vara ett förslag som infördes redan under de rödgrönas styre. men om så vore fallet är det ju väldigt underligt att någon sådan uttrycklig rätt till heltid faktiskt inte går att spåra från tiden före 2006 - om det funnits sådana beslut hade vi faktiskt init ebehövt fatta dem!

Så löper dagarna nämligen på här i landstinget. Alliansen driver politik och fattar beslut som utvecklar landstingets verksamhet på olika områden. Oppositionen reserverar sig, kritiserar reformerna och kan på sin höjd säga att man skulle ha gjort det bättre om man vore i majoritet. det är dock ganska oklart vad man i så fall skulle nyttja sin majoritetsställning till, eftersom den man huvudsakligen ägnar sig åt är att beklaga den politik som väljarna röstat fram i stället för att formulera och beskriva en egen.

På samma sätt förhåller det sig även med helgens tredje större artikel i media om landstinget, nämligen det beslut som landstingsstyrelsen idag fattar om överlåtelse av tre vårdcentraler.  För oss i Alliansen är dagens beslut ett led i en utveckling som pågått ända sedan valet 2006 - och som lett till att länets primärvård idag fungerar betydligt bättre än den gjorde för sex år sedan. Ett led i detta är fler olika vårdgivare som erbjuder invånarna sina tjänster. år 2006 var antalt vårdcentraler som drevs av andra än landstinget självt noll stycken. En av de första sakerna Alliansen initierade, innan vi öppnade för vårdval och möjlighet till nyetablering, var att genomföra en upphandling av tre vårdcentraler; de som nu är aktuella för överlåtelse. De halr alltså drivits av Carema Sjukvård AB sedan 2007 - och företaget har gjort ett bra jobb med dessa tre vårdcentraler. Idag är kvalitén bättre, till gagn för hela landstinget såväl som för patienterna på de tre vårdcentralerna.

Nu tar vi nästa steg, ett ganska naturligt sådant. Och oppositionen förnekar sig inte. de redovisar inga idéer om hur länets primärvård kan utvecklas, eller hur vi kan arbeta för att ge patienterna både mångfald, möjlighet att välja och kvalitet. Det enda man har att säga är nej.

Så ser den politiska vardagen ut i vårt landsting. En kraftfull och drivande Allians prövar nya lösningar för att utveckla två viktiga välfärdssektorer, vården och kollektivtrafiken, som människor med rätta har gott om synpunkter på. Mot detta står en opposition som i alla fall är enig om ett ständig nej till allt som överhuvudtaget luktar förnyelse eller utveckling.

Vi i Alliansen kommer att fortsätta att jaga samhällsproblem, som försenade tåg, köer i vården eller brister i kvalitén. Att oppositionen däremot saknar kontruktiva idéer är faktiskt inte ett samhällsproblem, i vart fall inte så länge oppositionen är i just opposition.

Synpunkter - och föreställningar

I går kväll ägnade jag mig ännu en gång åt en av mina absoluta favoritaktiviteter, nämligen att knacka dörr i bostadsområden och samtala med människor om aktuella frågor. Just igår var det Ulleråkersområdet i Uppsala, där ju landstinget äger mark som nu ska planläggas för bostäder och säljas. Det gav anledning till många samtal med människor som hade synpunkter på allt möjligt inför det som nu väntar.

Jak ska nu inte gå in på dessa synpunkter - bara konstatera att vi har skrivit ner dem och sparat dem inför den fortsatta processen. Däremot mötte jag i flera av gårdagens samtal en inställning hos människor som förtjänar en kommentar.

"Vad roligt att ni kommer ut och lyssnar, jättebra initiativ" var det flera som sade till Carolina och mig när vi knackade på. Samma kväll såg jag också ett inslag på Aktuellt med ungefär samma tema. det var mina goda vänner Martina och Alexandra från Haninge som på samma sätt knackade på hos människor och samtalade om vardagsfrågor som engagerar.

Vi är många moderata förtroendevalda som sysslar med detat just nu. I radio och Tv framställs detta som att vi "kampanjar" inför det kommande valet, och visst handlar det om kampanj - i den språkliga meningen att bedriva en viss aktivitet uunder en given tidsperiod. Men syftet med aktiviteten är inte enbart själva valvinsten, och meningen med samtalen är inte bara - eller ens i första hand - att vinina väljare. Långt viktigare är att ägna sig åt varje förtroendevalds första och främsta uppgift: att lyssna till dem vi företräder.

Det sprids nämligen en bild av "poilitiker" (ack, detta diffusa uttryck), som ungefär går ut på att det vi gör endast går ut på att agera för det egna partiet eller till och med egna intressen. Ofta kombineras detta med en motsättning mellan "politiken" och någon sorts oklart "allmänintresse". Det är väldigt olyckligt.

Jag har skrivit om detta tidigare. Att vara politiskt förtroendevald innebär att man representerar andra, och har att ta tillvara intresset hos dem man representerar. Då är det självklart viktigt att ta reda på vad de man representerar faktiskt tycker - och det finns inte så värst många andra sätt att göra det än att faktiskt prata med människor. Det innebär inte att vi  alltid kan ta hänsyn till alla olika åsikter, men vi har anledning att ha respekt för alla synpunkter och att väga in dem när vi formar den politisk som vi sedan kan driva.

För en dryg vecka sedan ägnade jag några timmar på Celsiustorget i Uppsala. Igår var det Ulleråker och för ett par veckor sedan Knivsta och Bålsta. Det leder till samtal som ger en bild av vilka frågor människor anser är viktiga och hur de vill att samhället ska formas. Många gånger befinner sig de samtalen lång ifrån den bild av politiken som skildras i media. Där beskrivs politiken ofta som ett spel mellan partier snarare än som vad det faktiskt är: ett hela tiden pågående arbete med att utveckla samhället i enlighet med änskemål från de många människor som ofta är mycket engagerade, men som väljer andra former för sitt engagemang än själva det politiska arbetet. Mycket sällan, om ens någonsin, möter jag i samtal som dessa någon känsla av motsättning mellan dem som har röstat och oss som söker väljarnas förtroende. Däremot möter jag ofta en glädje över att få tillfälle till samtal om vardagsfrågor.

Det är något för oss som är verksamma politiskt att ta fasta på. Vårt uppdrag är att företräda människor och ta ta vara på deras tankar och idéer. Att knacka dörr är ett både trvligt och engagerande sätt att göra det på. Och i kväll bär det av igen.

Det handlar om människor

Jag tycker det är o-er-hört intressant att följa skildringen av hur landets djurparker sköts och hur det som kommer fram får konsekvenser. Det kanske också finns anledning att fundera på om detta kan appliceras på andra aktuella debatter, till exempel diskussionen om "vinst i vården".

När det gäller privatägda Ölands Djurpark har jag sett - inte helt oväntat - kommentarer om att det beror på cyniska, vinstmaximerande ägare. Det utmålas närmast som en systemfel att människor kan anställas under förhållanden som knappast någon kan anses som rimliga. Vad som sedan är korrekt eller inte i detta återstår förmodligen att se.

När det gäller kommunägda Parken Zoo i Eskilstuna, däremot, läggs ansvaret helt på en tjänsteman som förvisso gjort ett och annat klandervärt men som väl ändå arbetat under ledning av en styrelse. Eller mer specifikt en politiskt vald styrelse. Eeller för att vara alldeles korrekt en politiskt vald styrelse bestående av en majoritet från...tja, det kanske kunde kvitta. OM det inte vore för det faktum att en del av denna majoritet är att parti som gärna plockar poäng på just djurskyddsfrågor. Googla gärna på "parken zoo miljöpartiet" och bilda dig en egen uppfattning.

Utflykt

Jag skriver detta på Arlanda medan jag väntar på att kliva på ett plan till New York och sedan vidare till Toronto. Den kommande veckan ska ägnas åt att studera hur man i Toronto och Boston arbeta för att närma industri, sjukvård och akademi för att skapa innovativa miljöer.

Ibland är detta nämligen svårare än det låter. förutsättningarna är väldigt olika, inte bara på grund av olika uppdrag. Kulturer och miljö  spelar också roll. Men det är också just därför det är viktigt att se hur man löst motsvarande problem i andra delar av världen.

Idag blir det således en resdag, men jag återkommer under veckan med reflektioner och funderingar om vad som kan vara värdefullt att ta med hem.

Å hör sen!

Igår beskev Radio Uppland en av Alliansens reformer i vården, nämligen Vårdval Hörsel. Reformen innebär att den som behöver en hörapparat själv kan välja vem som ska prova ut den, och samtidigt att den som vill erbjuda utprovning av hörapparater under givna omständigheter kan etabler asig i länet för att erbjuda sina tjänster.

Reformen har onekligen varit framgångsrik. Den har nämligen lett till att fler med hörselnedsättning har kunnat få sn hörapparat och att väntetiderna har blivit kortare. Att fler utprovade hörapparater kostar något mer är kanske inte så konstigt - men det finns alltså skäl att konstatera att det beror på att många som tidigare helt enkelt inte fick sin behövda hörapparat nu får den.

Med andra ord leder valfriheten och mångfalden även i detta fall till att fler akn få den vård den behöver och få den i rimlig tid. Fortfarande finns mycket kvar att göra, men Alliansens jobbar vidare för att fler aks få den vård de behöver - och få den inom rimlig tid.

Och nu blir det samhällskunskap

Hemma från en timmes kampanjande på Celsiustorget i Uppsala - men det är inte kampanjen som gjort det största intrycket idag. Däremot lyssnade jag på vägen in till Uppsala på ett radioprogram kallat Barnaministeriet som gjorde mig förundrad på gränsen till bestört.

Programmet handlade om en skola i stockholmsförorten Tensta, som skulle läggas ner. I vanlig ordning (får man väl säga) skildrades naturligtvis barnens, som det brukar heta "kamp för sin skola", men det var inte det som gjorde mig häpen. Det var barnens lärare.

Genom hela reportaget gick nämligen en röd tråd, och det var lärarens agerande till stöd för sina elevers kamp på "sin skola". men ingen gång i reportaget fick vi höra något som en antydde att läraren för eleverna förklarade hur det liksom hänger ihop. Därmed missade läraren chansen till en eller annan timmes praktisk samhällskunskap.

Mot slutet av detta program skildades också hur eleverna fick möta "den ansvariga politikern, skolborgarrådet Lotta Edholm". Här blev det rent av ännu mer uppenbart att eleverna som förberedelse för mötet med medborgarnas valda företrädare inte riktigt hade fått hjälp med att få den totala bilden klar för sig. Exakt hur förberedelserna hade gått till är förstås svårt att veta, men därför är det också lite svårt att förstå vilken bild av samhällets demokratiska processer dessa tolv-trettonårongar fått - när de frågar skolborgarrådet Edholm "hur mycket ni tjänar på att lägga ner våran skola".

Reportaget gav med andra ord inte precis bilden av att eleverna fått det väl beskrivet för sig hur vi betalar skatt och sedan väljer de förtroendevalda som får som sitt ansvar att klokt förvalta dessa skattemedel. Snarare tycks undervisningen i "demokrati" mest ha handlat om vilka rättigheter att uttrycka sin åsikt eleverna har, och betydligt mindre om hur ansvar fördelas och utkrävs.

Demokrati är viktigt, men det är inte helt okomplicerat heller. Därför vore det bra med lärare som faktiskt kan förklara hur det fungerar - och inte minst försvara när demokratiskt fattade beslut inte alltid faller alla på läppen.

Kvalitet och god etik ger den bästa välfärden

Debatten rullar på om vinster i företag som är verksamma i välfärdssektorn. Personligen tycker jag att debatten blir underligare för varje inlägg som görs. Hur stort problemet egentligen är, får nog i grunden sägas vara en ideologisk fråga. Och till detta finns tre helt olika skäl.

För det första är det faktiskt helt omöjligt att förbjuda "vinster i välfärden". De flesta företag med goda vinstmarginaler som tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet är nämnligen inte verksamma i branscher som utbildning eller vård och omsorg. Däremot är de hlet nödvändiga även för att den offentligt driva välfärden ska fungera. De bygger hus, tillverkar läkemedel och medicintekniska produkter, producerar läromedel och finansierar den gemensamma sektorn när investeringar behöver betalas med lånade pengar. Den som indignerat kräver att inga skattepengar ska gå till vinster får snällt berätta hur det ska gå till. Ska kommuner och landsting starta byggbolag, tillverka sjukhussängar och röntgenapparater, skriva egna läromedel och börja producera allt annat som behövs i välfärden? Och varifrån ska råvarorna anskaffas?

Det vore dessutom, för det andra, bättre om vi såg till att den verksamhet som kommuner och landsting bedriver inte gick med underskott, det vill säga håller sig inom de ramar som tilldelas. I vårt landsting kommer den verksamhet som bedrivs i egen regi inom kort att behöva betydande tillskott - något som de många externa verksamheter som erbjuder invånarna sina tjänster aldrig kan be landstinget om.

Inte nog med det. Ett tredje, ganska ideologiskt skäl för att säga nej till allt för omfattande ingrepp i välfärdsföretagandet handlar om relationen mellan vinst och kvalitet. Det är för mig det allra viktigaste motivet. Det största problemet är aldrig om de berörda företagen tjänar pengar, utan att de levererar tjänster av bästa tänkbara kvalitet - och det brukar vara lättare om det inte ställs diverse andra krav än att kvalitén just ska vara högsta möjliga. För att klara högt ställda kvalitetskrav brukar ekonomiskt överskott vara en förutsättning, men det brukar också krävas kloka ägare som inte tar ut pengarna som utdelning utan tänker långsiktigt och låter pengarna arbeta vidare i verksamheten.

Problemet med debatten är snarare att den egentligen handlar om något helt annat, nämligen etik och moral. Välfärden är inte betjänt av oseriösa företag. Konstigare än så är det faktiskt inte. Det största problemet i vårt landsting har vi inte haft med de välfärdsföretag som tjänar pengar på sin verksamhet - utan på de företag som genom ett oetiskt eller på annat sätt olämpligt sätt faktiskt åsamkat landstinget väsentliga kostnader. Men vad vi har kunnat se, så har dessa företag ingalunda varit några vinstmaskiner för sina ägare utan tvärtom gått med ganska rejäla förluster.

Etikens och det goda företagandets jordmån är naturligtvis inte snokande i bokföringenför att forska efter eventuella överskott som hamnar någon annanstans. Den bästa jordmånen byggs i stället upp genom bra förutsättningar och tydliga uppdrag för den som ska utföra välfärdstjänsterna. Och genom en näringslagstiftning i allmänhet som ger rimliga villkor för företagande, inte bara i välfärden.

Sist men inte minst gäller kravet på kvalitet och god etik inte bara de företag som är verksamma i välfärden. Exakt samma krav måste naturligtvis ställas även på verksamhet i egen regi. och då är som sagt en god början att dessa verksamheter klarar sitt uppdrag inom givna ekonomiska ramar.

Byggplaner i Ulleråker

I veckan kunde vi berätta om landstingets planer för att utveckla Ulleråkersområdet. Planen bygger på att ungefär 6000 bostäder kan byggas under en period av tio år. Det ger Uppsala och länet ett bra och nödvändigt tillskott av nya bostäder. Landstinget får, för sin del, pengar som kommer att vara till glädje när Akademiska sjukhuset ska förnyas.

Jag har fått frågor om varför landstinget ska ägna sig åt stadsbyggnad. Svaret är att det ska vi inte; det är kommunens uppgift att svara för planläggning och stadsutveckling. Men landstinget äger marken på Ulleråker, och vi måste givetvis se till att förvalta denna tillgång så klokt som möjligt.

Arbetet med att bearbeta planerna för Ulleråker har pågått i flera år. Redan 2009 lämnade en ansökan om detaljplaneläggnin till Uppsala kommun, men de byggandsvolymer som tidigare diskuterats har varit mindre. Uatn att ange några siffror kan vi idag säga att den uppräkning av den byggbara ytan nu ger betydligt fler bostäder, och det i ett område som är lämpligt att bebeygga. det ger i sin tur landstinget välbehövliga inkomster som kan investeras i det som är landstingets kärnverksamhet: sjukvprden och kollektivtrafiken.

Det som nu väntar är dels en öppen och demokratisk process kring hur området ska utvecklas på ett positivt sätt, dels en stegvis planering av hur utvecklingen ska genomföras. Det gör att landstinget kommer att behöva lägga en del energi på bygg- och planfrågor, men det är inte konstigare än att vi också behöver kompetens inom finansiering och ekonomisk förvaltning. Jag ser fram emot att följa utvecklingen i Ulleråker, men är också glad för att det ger ekonomisk trygghet inför de stora investeringar som landstinget samtidigt planerar på Akademiska sjukhuset.

På besök hos Upplandsidrotten

Idag har jag träffat en av landstingets viktiga samarbetspartners, nämligen Upplands Idrottsförbund. Tillsammans har vi ett viktigt ansvar för hälsa och välbefinnande för människor i vårt län. Det lade grunden för en intressant diskussion om hur vi gemensamt kan arbeta för att människors tillvaro kan bli bättre.

En av de frågor som jag tog upp, och som jag vet engagerar många, är hur idrotten kan främja gemenskap och förhindra mobbning och utanförskap. Det gäller inte minst i lagidrotter, där en ganska skrämmande tendens är att toppning och laguttagningar som ställer några utanför sker i allt lägre åldrar.

Jag tycker att elitidrott är häftigt. Jag njuter av sändningar från OS och VM i stora idrotter, när man kan se prestationer på absolut högsta nivå. Men breddidrott, och inte minst barn- och ungdomsidrott, måste vara någonting helt annat. Det måste vara lek och nöje vara till för alla och sist men verkligen inte minst bidra till mer än lek och rörelse. Det är också en fråga om värderingar.

Barn gör som vi gör, inte som vi vuxna säger. Om fusk, filmningar, ojuste spel och utslagning blir ett naturligt moment i barn- och ungdomsidrott – så ser vi snart samma tendenser även i samhället i stort. Här vilar ett stort ansvar på föräldrar, ledare och alla andra vuxna med anknytning till barn- och ungdomsidrotten.

 

Samarbetet mellan landstinget och idrotten är viktigt. Men det gäller också att inte politisera idrotten genom att knyta den allt för nära det politiskt styrda landstinget. Tillsammans har vi i landstinget och Upplands Idrottsförbund dock ett viktigt ansvar när det gälelr att forma strategier för ett friskare och hälsosammare län.

Rätt ska vara rätt

Vi som är politiskt förtroendevalda har sällan något emot att vi granskas, vare sig av den politiska oppositionen, av media eller av andra som vill skärskåda vad vi gör. Tvärtom är det viktigt att människor kan följa hur vi uppfyller vårt ansvar och förfogar över de skattemedel som vi fått förtroendet att förvalta.

Men just därför är det också viktigt att granskningen är saklig och korrekt, och inte innehåller fel. Av samma skäl är det viktigt att granskniingen inte bara är saklig, utan också objektiv, när den utförs av exempelvis massmedia. Den politiska oppositionen har ju per definition lite svårare att vara lika objektiv.

Ett eempel på när det finns skäl att diskutera detta är när situationen i vården beskrivs som att "resurserna dras ned", eller när utvecklingen av antalet vårdplatser beskrivs som om det sker på grund av att det tillförs minskade resurser.

Det är nämligen så - vilket möjligen kan förvåna en och annan - att den mängd skattemedel, det vill säga "resurser", som tillförs sjukvården är större än någonsin. Det gäller i vårt län, så väl som i landet som helhet. Det kan finnas enstaka län där situationen är annorlunda, men i Uppsala län har anslagen till hälso- och sjukvård ökat varje år sedan Alliansen fick majoritet 2006. Och det finns inga planer på något annat så länge landstingets totala ekonomi är i god ordning.

Hur dessa resurser sedan används är en annan sak. Från den politiska ledningen ställer vi nämligen som krav att verksamheten ska klara sitt uppdrag inom den ekonomiska ram som är given. Det brukar, för att uttrycka det försiktigt, vara lite si och så med den saken. Problement är att sådan bristande budgetdiscilipn väldigt ofta i offentliga sammanhang inte är symptom på att för lite pengar tillförs, utan att det väl så mycket finns anledning att titta på hur de tillförda medlen faktiskt används.

Så har vi frågan om vårdplatser. Bilden som ofta förmedlas är att de blir allt färre, och det är riktigt. Men är det då ett utslag av en allt snålare sjukvårdsbudget?

Faktiskt inte. Det förmodligen enklaste och mest välbekanta exemplet på det är vården av magsårspatienter. För trettio år sedan innebar diagnosen magsår inläggning på sjukhus och operation med en total vårdtid på uppemot två veckor. Idag får samma patient medicin och behvöer inte läggas in alls. Likadant är det med många sjukdomar. Nya mediciner och nya behandlingsmetoder ger nya, mer effektiva, möjligheer till en bättre vård.

Sjukvården 2012 kan ta hand om fler patienter än någonsin på ett bättre sätt, och med bättre medicinska resultat än någonsin. Det har lett till en befolkning som är friskare än någonsin. Men det finns gott om utmaningar för vården, och för landstingen som politisk organisation. De utmaningarna ska jag återkomma till.

Patientperspektiv

Jag har ägnat eftermiddagen åt att diskutera och resonera med Prostatacancerföreningen. det blev en givande eftermiddag - förhoppningsvis för alla deltagande. Den viktgia frågan var naturligtvis hur vi kan forma en riktigt god prostatacancervård i alla led från diagnos och besked till patienten via behandling till eftervård. Att få ett cancerbesked är nämligen livslångt, även om många tillfrisknar. Det är också en sjukdom som inte bara drabbar patienten utan också familj och anhöriga. Det är viktigt att ha i minnet.

Från dagen ta rjag framför allt med mig behovet av bättre patientperspektiv och i synnerhet bättre information om allt från olika behandlingsmetoder till stöd i de många olika processer som en cancerbehandling faktiskt innebär. Svensk sjukvård är väldigt bra på väldigt mycket, men vi brister i bemötande och i kontakten mellan sjukvårdspersonal och patient. Här kan det bli bättre, mycket bättre, och det måste vi som är politiskt ansvariga ta till oss.

En fråga som tog upp en hel del av tiden, och där vi i vårt landsting lyckligtvis är i alla fall en bit på väg, är en personlig kontakt på vägen genom vården. Här finns flera olika begrepp som vårdcoach, kontaktsköterska och vårdlots. Det viktigaste är trots allt funktionen, men inte ens det är helt enkelt. I vissa fall bör kontaktpersonen/-sköterskan vara inriktad på en viss diagnos, i andra fall krävs mer "allmänkunskap" för att kunna ge patienten adekvat stöd genom hela processen. I vårt landsting på går ett arbete med att bygga upp detta, men det sker stegivs och prövande för att hitta de former som passar olika patienter bäst.

Jag vill tacka Prostatacencerföreningen för en bra eftermiddag. Jag hoppas verkligen att vi som satt i dagens panel gav tydliga och bra besked och att dagen innebar ett steg framåt för att utveckla cancervården i allmänhet och prostatacancervården i synnerhet.

Effektiviseringar och besparingar

Ekot gör idag ett större inslag om landstingens ekonomi. Generellt är läget onekligen dystert, men sanningen är också att det ser ganska olika ut i olika delar av landet.

Det som dock gäller allmänt, och som medierna i vanli ordning refererar ganska slarvigt, är att det är skillnad på att göra kraftiga ingrepp i verksamheten - det vill säga nedskärningar - och att driva på så att vården bedrivs effektivt och kostnadsmedevetet.

Ofta beror de kraftiga ingreppen nämligen på att för lite kraft har lagts på "vardagsgnetande". Det senare är inite så roligt, och jag är den förste att vara medveten om att läget ofta är tufft "på golvet" i vården. men det är ett arbete som måste göras, inte bara för att hålla kostnaderna i schack utan också för att leta möjligheter till att använda vårdens resurser så klokt som möjligt.

Vårt landsting är inget undantag. Vi har en kostnadsutveckling som inte håller över tiden, samtidigt finns det möjligheter att göra en hel del av den fina verksamhet som bedrivs en aning mer effektiv. Och det är inget "politikerord" för att dra ned på pengar. Faktum är att vi aldrig har lagt så mycket pengar på hälso- och sjukvård i vårt landsting som vi gör idag. Vi får också mer vård än någonsin för pengarna - men det är också en naturlig och självklar utveckling.

I veckan firade vi ju att landstingen funnit i 150 år. Under hela denna tid har diskussionen varit aktuell - och vi ska vara glada för att utvecklingen har rullat på. Om vi INTE hade effektiviserat och moderniserat (orden hänger ihop!) så hade vården befunnit sig på en helt annan nivå.

Och på tal om just detta ska jag ägna förmiddagen åt två av de verksamheter som faktiskt är bra exempel på hur resurser kan användas effektivare. På eftermiddagen ska jag delta i en diskussion om vad det faktiskt kan leda till.

Först ska jag hälsa på i ambulanssjukvården. Det är en verksamhet som för 40 år sedan närmast handlade om att transportera sjuk aoch skadea till sjukhus. Idag kan behandlingen börja inte bara när ambulansen kommer fram till skadepplatsen, utan rent av när utlamrningen sker. Det ökar möjligheten till framgångsrik insakts och minskar lidandet för den som drabbats av sjukdom eller olycka - men det kräver också förändrade arbetssätt och ändrad användning av resurser.

Dagens andra besök handlar om klinisk immunologi och tranfusionsmedicin. även detta är ett område som utvecklats snabbt - och ett område där vi ska vara glada att i vart fall vissa av vårdens resurser samlats på några få platser. det driver på utvecklingen - när det gäller sepecialiserad vård, i alla fall - och leder till att nya mediciner och behandlingsmetoder kan tas fram.

Det har man nytta av även när det gäller folksjukdomar som t ex cancer. I eftermiddag ska jag diskutera vården av ptienter med prostatacancer, och det är ett område som sannerligen är betjänt av att vårdens resurser används klokt och effektivt. mer om detta i ett kommande inlägg.

På gång

Läser med blandade känslor UNTs genomgång (i papperstidningen, ej på nätet ännu) av hur vi i Alliansens har uppfyllt våra vallöften. med tanke på att vi är halvvägs in i mandatperioden får det ändå sägas se skapligt ut. Elva av fjorton löften visar grönt eller gult ljus, det vill säga är helt eller delvis inifört. Då inkluderar jag den "släckta lampa" som motiveras med "inget löfte utan en politisk markering". Med tanke på att vi hör till dem som hunnit med mest i landet när det gäller ökad valfrihet (se nedan) så får det väl ändå anses vara rätt så uppfyllt.

Sorgebarnet är väntetiderna i vården - och det är också Alliansens mest prioriterade fråga. Det är en svår utmaning, men mycket pågår för att driva på mot en köfri sjukvård. Före 2014 måste vi ha fått ned väntetiderna, på samma sätt som vi förra mandatperioden lyckades korta landets längsta köer i primärvården.

Men det går alltid att göra mer, och det går aldrig att luta sig tillbaka. Så länge patienter får vänta för länge på vård, så finns det också mer att göra för oss som har det politiska ansvaret.

Mot den bakgrunden är det glädjande att den reform som  mer än något annat har förbättrat länets primärvård, nämligen patientens möjlighet att välja vårdcentral, nu får sin efterföljd även i specialistvården. I tidningen Sjukhusläkaren rankas Uppsala län på en framträdande andraplats vad gäller hur långt vi har kommit i arbetet med att låta patienten välja. Därtill har vi en ledande position när det gäller att använda moderna IT-lösningar i vården.

Alliansen i landstinget är med andra ord på gång. men det är mycket kvar att göra. de två gula lamporna ska bli gröna, och de röda ska släckas innan vi möter väljarna igen 2014!

En del av människors vardag

Jag kan inte låta bli att förundras över oppositionens häftiga reaktion på att kollekitvtrafiknämnden i det nyss fastställda trafikförsörjningsprogrammet har låtit det så kallade fördubblingsmålet stå tillbaka.

2012 och 2013 har Alliansens gjort historiska satsningar på länets kollektivtrafik. Skälet är att länets mycket snabba befolkningsatillväxt måste understödjas. Det är pårimärt en kommunal fråga - men landstingets ansvar för kollektivtrafiken gör att vi måste svara för vår andel.

Och satsningarna är verkligen historiskt stora. Pendeltåg till Stockholm. Upptåg till Heby och Sala. Utökad tåtrafik till Tierp, Skutskär och Gävle. Nya, moderna bussar på viktiga linjer, och en fortsatt satsning på stadstrafiken i Uppsala. I det läget måste det vara viktigare att vårda den planerade och befintliga trafiken än att först och främst planera för 2030!

Det är riktigt att målet om att fördubbla resandet till 203 är borta i programmet - men det kan ionte vara den trafikpolitiska huvudfrågan för någon som verkligen vill arbeta seriöst med de utmaningar som kollektivtrafiken står inför just nu. Att prioritera på det sättet är som om Sirius skulle fokusera på spel i Europa League redan nu - när man först och främst behöver se till så att man faktiskt tar sig vidare till Superettan!

Samtidigt med våra satsningar på länets kollektivtrafik, så redovisar regeringen satsningar på järnvägen mellan Uppsala och Stockholm. Alliansen arbetar nämligen med förbättringar på alla plan. Möjligen är vi lite dåliga på symbol- och plakatpolitik. Men det tror jag väljarna förlåter om vi swer till att få ordning på kollektivtrafiken.

Alliansens satsningar på tåg och buss i länet är till för att underlätta människors vardag. Bråka om fördubblingsmålet kan vi göra när vi fått ordning på dagens trafik. Det tror jag människor är viktigare än löften om hur det ska vara om tjugo år.

Klang och jubel

I kväll bär det av till Upplandsmuseet för att ge inbjudna gäster möjlighet att förhandstitta på vår utställning om landstingets 150-åriga historia, och i morgon är det dags för själva invigningen. Välkommen!

Landstinget är ju en något anonym samhällsaktör, och genom åren har det flitigt diskuterats om landstingen verkligen behövs. Många av dess funktioner kunde ju lika gärna ligga på kommunerna, och andra kan gott tas över av staten, anser många. Det må så vara, men så länge landstingen existerar så är det självfallet viktigt att de sköts så bra som möjligt. Därtill är det nödvändigt att den verksamhet som bedrivs faktiskt är känd av dem som berörs.

Ungefär var nionde krona som vi tjänar går till landstingsskatt. Pengarna används till hälso-och sjukvård, till att knyta samman bostäder och arbetsplatser, till musik, dans och andra upplevelser och till att bidra till att vårt län växer och utvecklas. I Uppsala län är näringslivet i hög grad beroende av att det finns en god samverkan mellan näringslivet och sjukvården, eftersom en myckets tor andel av länets näringsliv helt enkelt bygger på sjukvård.

Det är med andra ord ingen liten och obetydlig aktör som fyller år. Däremot är det en institution i samhället som många upplever att den "bara finns där" - till den dag kommer, då något inte fungerar.

Medierna rapporterar ibland, som exempel, om kaos i tågtrafiken med inställda turer. Det är oacceptabelt och ska givetvis åtgärdas - men det kan vara bra att komma ihåg att sådär en 98 procent av alla turer i kollektivtrafiken både avgår och kommer fram i tid.

Vi läser ibland om problem i vården, och missförhållanden ska både rapporteras och åtgärdas. Men vi glömmer lätt att det dagligen görs tiotusentals läkarbesök, operationer, behandlingar och diagnoser. Och även om allt för många får vänta allt för länge så får de allra flesta den vård de behöver, och dessutom i tid.

Allt detta ska dessutom klaras av med en god hushållning med skattebetalarnas pengar, och det är sannerligen inte det lättaste. Som i all offentlig verksamhet finns det alltid behov att fylla, men det gäller också att vara varsam med pengarna.

Det vi ska fira under det kommande året är alltså inte den politiska instutitionen landstinget, utan den verksamhet som landstinget ansvarar för, de människor som faktiskt utgör landstinget och den utveckling som landstinget bidrar till. den har lett till att vårt län har landets lägsta arbetslöshet och till att befolkningen hela tiden växer. Det är också en utveckling som vi ska måna om, och som vi i den politiska ledningen ska bevaka noga.

Det gör vi. Varje dag året runt. Men just i kväll och i morgon ska vi passa på att uppmärksamma att vi lever i ett län där det går ganska bra. Och att vi kan vara tacksamma för allt det arbete som utförs i landstingets namn.

Framtiden tillhör oss

Den kommande veckan går i firandets tecken. Det är nämligen 150 år sedan landstingen inrättades och det kan vara väl värt att uppmärksamma. För att påminna om samhällsutvecklingen sedan 1862 har Mats O Karlsson skrivit en mycket bra krönika, som presenteras då landstingsfullmäktige sammanträder i morgon.

Men veckan innehåller mer än så att fira. På onsdag är det nämligen också 150 år sedan Arvid Lindman föddes. Lindman är en av de svenska statsmän som är minst känt i fröhållande till vad han faktiskt uträttade. Två gånger statsminister, 1906-1911 och 1928-1932, gjorde han betydande insatser för att modernisera Sverige. Dessa insatser har dock skjutits i bakgrunden till förmån för andra, förvisso lika betydelsefulla reformer. orsaken till detta kan man diskutera, men det är tveklöst så, att det fiinns brister i hur svensk politisk historia under 1900-talet skrivs. Och det gäller ännu idag.

Att Arvid Lindman till exempel lyckades lotsa igenom den första viktiga rösträttsreformen som ledde till allmän rösträtt för män brukar skjutas i bakgrunden till förmån för den senare reform, 1918, som ledde till allmän och lika rösträtt för både män ock kvinnor. Självklar är den allmänna och lika rösträttten en demokratisk milstolpe - men den hade aldrig kunnat bli verklighet utan det förarbete som Lindman utförde drygt tio år tidigare.

Det är viktigt att vi moderater lär oss historia, både vår egen och den politiska historien som helhet. För ungefär ett år sedan hamnade vi i en helt omöjlig debatt - och förlorade den - enbart därför att vi inte kunde berätta, och förklara, vår historia. I stället lät vi andra berätta den.

Vi har således anledning att vara stolta över det som Arvid Lindman uträttade - och över vad vårt landsting har uträttat under 150 år. Men för att knyta samman dessa båda trådar är det också tänkvärt att vårt landsting endast haft ett demokratiskt styrelseskick i modern mening under de senaste 90 av dessa 150 år. Och att socialdemokrater styrt landstinget under 56 av dessa. Extra notabelt är att dessa 56 år närmast skedde i en följd mellan 1939 och 2006. Under dessa 67 år lyckades vi i Alliansen aldrig någonsin vinna väljarnas förtroende mer än sex år i följd. Därmed innebar valet 2010 ett trendbrott - men valet 2014 blir av samma anledning ännu viktigare. Då får vi nämligen besked av väljarna om de är beredda att ge oss förtroende en tredje gång - vilket alltså skulle innebära en viktig förlängning av den längsta majoritetsstälningen för de borgerliga partierna sedan 1938!

Det som gör detta viktigt är naturligtvis inte makten i sig, utan möjligheten att genomföra viktiga reformer. En del av dessa har redan genomförts, och fler behöver påbörjas redan före nästa val. I grunden handlar det - som jag beskrivit tidigare - om att reformera vården i riktning mot större inflytande för patienten, ökade valmöjligheter och en större mångfald av vårdgivare.

Historien om vårt landsting 2012 är i hög grad en historia om ett landsting som under långa perioder styrts av socialdemokrater. Mitt mål är att bidra till att framtiden ska höra oss i Alliansen till. Det kommer att gynna vårt län på många sätt.

Jobba heltid

Idag har vi presenterat ett ärende som kommer upp på kommande sammanträde med landstingsstyrelsen den 1 oktober. Det handlar om att ge alla som är anställda i vårt landsting rätt att arbeta heltid om de så önskar.

Vi gör det för att människor som är anställda i vårt landsting ska kunna vara trygga med att ha bra anställningsvillkor. Det viktiga är egentligen inte "rätt till heltid"; det viktiga är att inte tvingas till ofrivillig deltid.

Det är en reform som ställer krav. Det kommer att bli en aning knepigare att vara chef - men vår bedömning är att landstinget som helhet å andra sidan blir en attraktivare arbetsgivare som kan locka de medarbetare som vi behöver. Den som oroas för att reformen ska kosta massor av pengar bör samtidigt veta att de heltider som eventuellt behöver arrangeras i regel kan lösas genom att just arbeta ännu mer än man redan gör ute på arbetsplatserna med exempelvis schemaläggning och samordning av olika arbetsuppgifter. Vår förhoppning är rent av att väl genomtänkt personalplanering kan frigöra ännu mer tid för det viktigaste i vården, nämligen tid för patienterna.

Vad vore vården utan reformer?

Jag har skrivit om det tidigare, men det är på sin plats att skriva det igen. det behövs en hel del reformarbete i svensk sjukvård. Visserligen har vi på många områden och i många avseenden en hälso- och sjukvård i absolut världsklass, men om vi inte ständigt arbetar med förbättring och utveckling så är risken stor att vi tappar den ledande positionen.

Samtidigt finns en uppenbar skiljeinlje i debatten om den svenska vården. Den ena ståndpunkten i den debatten innehas av oss som tror att mer mångfald, större möjligheter att välja och framför allt större tilltro till patientens egen förmånga att göra ställningstaganden bör få genomslag. Den andra ståndpunkten bygger på att den bästa vården ges i ett samlat sjukvårdssystem där samma aktör, nämligen landstingen, ska vara både finansiärer, uppdragsformulerare och produenter. Det är den sjukvårdsmodellen vi prövat i drygt en mansålder - och det finns allt fler tecken på att den faktiskt inte fungerar.

Låt mig först konstatera vad det är vi är helt ense om i svensk sjukvårdsdebatt. det är att vården ska vara finiansierad via skattemedel och ges till alla efter behov. Vården ska vara likvärdig vem man än är, och var man än bor. Vi betalar för sjukvården i huvudsak via skattsedeln och i någon liten del via patientavgifter. Så långt är alla partier eniga, och någon debatt behöver faktiskt inte föras om detta. Det kan vara på plats att påpeka särskilt - eftersom de som inte vill föra debatten om vårdens organisation och styrning gärna försöker få debatten att handla om finansiering och behovsprövning, som om det vore något som vi inte är överens om.

Skiljelinjen går alltså mellan synsättet att allt fungerar bäst om landsitngen som vårdgivare gör allting i egen regi eller om vården faktiskt kan bli kvalitativt bättre genom att andra aktörer ges möjlighet att bidra till vårdens utveckling. Den som söker stöd för att detta skulle fungera bättre än med en helt landstingsproducerad vård kan ta sig en funderar över två saker. Den ena är hur det fungerar i andra delar av världen. Den andra är hur det fungerar i andra samhällssektorer.

Vi tar det senare först. Monopol fungerar ytterst sällan. Med tiden har även så kallade naturliga monopol både visat sig vara allt färre och dessutom allt mer behäftade med brister. Det intressantaste och mest debatterade exemplet är järnvägen (som ju också är ett område där landstinget är aktivt). Många påstår att dagens bekymmer i järnvägstrafiken beror på så kallade avregleringar. Sanningen är att järmnvägen fungerade som allra sämst strax innan den avreglerades. Sedan dess har nämligen någonting hänt som verkligen skiljer dagens järnvägstrafik från den tid i historien då det fanns ett så kallat naturligt monopol som kallades SJ. Det är att folk har börjat åka tåg. Numera används järnvägarna som aldrig förr, och det sätter natutrligtvis sina spår, om lustigheten ursäktas. utan den formliga revolution som järnvägen gått igenom sedan 1980-talet, så hade vi fortfarande haft ett SJ som ganska få åkte med och som lika få brydde sig om ifall tågen gick eller inte. Till råga på allt så har detta naturliga monopol fått tuff konkurrens, nämligen av inrikesflyget. Trots att vi flyger allt mer, så åker vi dessutom allt mer tåg. Var och en kan fundera på om den ekvationen bygger på monopol och inlåsningar eller på mångfald, nytänkande och utveckling.

Hur ser det då ut i andra delar av vår värld? Tar man upp den tråden i debatten, så brukar ett land komma upp ganska snabbt, nämligen USA. Genast säger någon att som i USA får det i alla fall absolut inte bli. Så bra då; vad jag känner till är det mycket få i den svenska dabatten som ens anser att vi ska titta på den amerikanska sjukvårdspolitiken. Alltså kan vi lägga den åt sidan och studera andra välfärdsstater med samma levnadsnivå, samma samhällsstruktur och ungefär samma modell för finansiering och styrning som i Sverige. Då kan vi snabbt konstatera en sak. det är att i de flesta andra välfärdsstater så finns det gott om olika producernter av sjukvård. Tillsammans erbjuder de en mångfald som ger patienten valmöjligheter, och dessutom bidrar aktivt till vårdens utveckling.

Nästa gång du hör begreppet "vinst i vården" kan just detta vara något att fundera över. Kanske är den viktigaste frågan exakt hur många kronor en viss vårdgivare kan tjäna på sin verksamhet. den viktigaste frågan är kanske snarare vad du som patient - och för den delen som skattebetalare - kan tjäna på ökad mångfald, fler valmöjligheter och sist men inte minst fler aktörer som genom sin kreativitet bidrar till vårdens utveckling.

De mest utsatta

Förutom glädjande besked om regeringens satsningar på forskning och en intressant genomgång av framtidens Akademiska sjukhus, så har dagen ägnats åt ett besök på en verkligen angelägen verksamhet i landstingets regi, dessutom i samarbete med Uppsala och Knivsta kommuner.

Det handlar om DD-teamet, en verksamhet inriktad på persooner med dubbla diagnoser, det vill säga samtidigt beroende av alkohol och droger och en psykiatrisk diagos. De människor som behandlas av DD-teamet hör med andra ord till de skörast och mest utsatta i vårt samhälle.

En hel del av vårt samtal vid besöket handlade om just detta, om att det i vårt välfärdssamhälle finns människor som både lider av två svåra diagnoser - och dessutom samtidigt är fullkomligt "osedda" av alla oss andra. Det ställer stora krav på personalen, men det innebär också en extra belastning eftersom det nästan alltid rör sig om människor med inget eller ytterst svagt nätverk, mycket liten förmåga att hitta vägar in i samhället och sist men inte minst ett stort mått av brist på förståelse från alla oss andra i samhället.

Det rör sig inte om någon stor grupp, kanske någon promille av den totala samhällsgemenskapen. Men det rör sig om människor som har ett stort behov av omtanke, värme och medmänsklighet.

Glädjande nog har vårt landsting tillsammans med de nämnda kommunerna en ganska bra verksamhet för psykiskt sjuka med beroendeproblematik. Men det finns mer att göra. Bostad, sysselsättning och sociala kontakter är tre områden där mer skulle kunna göras. Och även om detta är "kommunala uppgifter" så har kommun och landsting gemensamt ett ansvar för att ge dessa personer ett så gott liv som möjligt.

Framför allt ger möten som detta en insikt om hur viktigt det är att vården och omsorgen om de allra sköraste och mest utsatta verkligen fungerar. Ett samhälles värdighet mäst bäst på hur vi tar hand om dem som har de största behoven. Det är för dem, som saknar avrje alternativ, som vår sociala omsorg verkligen måste fungera.

Glädjande satsningar

I korthet: mycket glad över de satsningar på Life Science som regeringen presenterar. De har stor betydelse för Uppsala universitet och därmed även för vårt län - och självklart därmed för landstinget. En satsning på Science for Life Laboratory är en satning inte bara i Uppsala och Stockholm utan har betydelse för hela landet. Extra glädjande är att regeringen satsar på behandlingsforskning, för ju närmre patienten forskningen bedrivs destor snabbare ser vi en klinisk nytta.

Med andra ord en bra dag för vården och forskningen, och en bra dag för Uppsala och vårt landsting. Jag återkommer med mer kommentarer.

Den som väntar...

Den klart viktigaste frågan för oss i landstinget är att ge människor vård i tid. På den punkten brister landstinget fortfarande, och Alliansens uppgift är nu att se till så att de långa väntetiderna får en lösning. Mot den bakgrunden är det bra att Radio Uppland faktiskt riktar blicken mot detta problem. Det är också intressant att se de rent ideologiska skillnader som finns i synen på hur problemet kan lösas.

För sex år sedan såg situationen likadan ut i länets primärvård. Bäntetiderna till vårdcentralerna var längst i landet, och vi som har det politiska ansvaret fick dagliga klagomål från irriterade patienter. Alliansen genomförde då ett antal reformer, där möjligheten för andra än landstinget självt att öppna vårdcentral var en av de viktigaste. Sedan dess har ett drygt tiotal vårdcentraler antingen nyöppnat helt eller från att ha drivits av landstinget gått över i annan regi. Dessutom, vilket är minst lika viktigt, kan patienter nu välja vilken vårdcentral de ska vända sig till. Det gör att den vårdcentral som har för långa väntetider raskt förlorar patienter - och det är exakt det som är tanken. Vården måste skärpa sig för att möta patienternas krav.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. Idag är väntetiderna kortare och klagomålen har i stort sett upphört. Fortfarande hör patienter av sig som anser att de fått vänta för länge - men vi kan konstatera att situationen blivit mycket, mycket bättre.

Ett annat resultat av reformen ska vi inte hymla om. En vårdcentral, i Bålsta, har gått i konkurs. Ägaren av den vårdcentralen klarade inte, till skillnad från alla andra vårdcentraler i länet, att driva verksamheten inom de ekonomiska villkor som gäller. Då får man heller inte vara med och erbjuda patienterna sina tjänster.

Det går dessvärre inte att kopiera vårdvalet i primärvården rakt av när det gäller vård som ges på sjukhus, men vi håller nu på att titta på hur motsvarande kan göras även för diagnoser och behandlingar i sjukhusvården. det är nämligen ett steg mot en köfri vård, och det är ett av Alliansens viktigaste mål.

Renoveringen av svensk - och uppländsk - sjukvård fortsätter. Hittills har det gått bra, men det är mycket kvar att göra och vi är inte nöjda förrån vi nått de mål som vårdgarantin ställer upp. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett politisk ledning.

Rätten att välja

Den som till äventyrs följer mig på Twitter har under helgen kunnat följa mina entusiastiska utrop från ett besök hos systerpartiet Höyre i Norge. Två dagar med Höyres kommunalpolitiker i Hamar har verkligen inspirerat. Men ibland är det svårt att sätta mer konkreta ord på sådan inspiration. Det har jag dock fått förtjänstfull hjälp med idag, tack vare en utmärkt huvudledare i Svenska Dagbladet, signerad Maria Ludvigsson.

Visst är den nya inspektionen för vård och omsorg nödvändig, just för att det behövs en löpande översyn av offentligt finansierad verksamhet. men det gäller att inspektionen gör det den ska och inte tar över medborgarnas dagliga roll som utkrävare och granskare. I stället måste vi som är lokala och regionala politiker med ansvar för välfärden se till så att varje kommun och varje landsitng inom sitt ansvarsområde just tar en sorts roll som iniformellt "lokalkontor" för denna statliga inspektion.

Kommunernas och landstingen är nämligen också behäftade med brister - och en av de största av dem är att vi oavsett politisk ledning har en tendens att ägna mer energi åt den egna "verksamhetsproduktionen" än åt att se till så att vi gör det som är vårt uppdrag. det är nämligen att som ställföreträdare för våra medborgare - som ju både betalar skatt för att finansiera verksamheten och väljer oss till sina förerträdare - säkerställa att medborgarna både kan göra egna medvetna val och att dessa val görs mellan aktörer som levererar välfärdstjänster av god kvalitet.

Här måste vi som företräder Alliansen dessutom ta ett särskilt ansvar.

Debatten om "vinst i vården" är nämligen symptomatisk. den kan uppfattas som om den handlar om huruvuda det är moraliskt eller inte att ta ut stora vinster ur verksamheten samtidigt som kvalitén äventyras - i synnerhet som det rör sig om skattefinansierad verksamhet. I själva verket är den viktiga frågan om medborgarna faktiskt ska kunna välja mellan olika vårdgivare, skolor eller andra välfärdstjänster. Ställer man frågan så blir svaret självklart för de allra flesta.

Samtidigt får det faktiskt inte vara någon allmän rättighet att kunna fakturera det allmänna för olika välfärdstjänster. Det behövs klara spelregler för hur olika aktörer etablerar sig, erbjuder brukare och patienter sina tjänster och sedan får betalt - av de allmänna - för de tjänster som utförs. Tummar vi på den ordningen så finns det en risk för att vi får en verksamhet där det offentliga finansierar utan att kunna ställa de krav som offentlig finansiering måste bygga på. Även här kan kommuner och landsting bli bättre.

Sist men inte minst är det bra med statlig uppföljning, och det finns en förväntan hos människor att vården ska ges efter behov och av likvärdig kvalitet. Skillnaderna är för stora i vårt land idag. men det får inte ske på bekostnad av det faktum att demokratin bygger på kommunalt självstyre som iinnebär att olika politiker i olika lägen kan göra olika ställningstaganden. Det kommunala självstyret är, rätt format, en styrka för att bygga upp och utveckla välfärden. det ska vi som är politiker i kommuner och landsting ta fasta på. Och det handlar i grunden om att rätten att välja inte bara är något som utövas en söndag i september  vart fjärde år. I en fungerande demokrati ska medborgarna kunna göra val varje dag. Där finns det skiljelinjer mellan olika partier.

Arbete med utsatta människor

Som av en händelse har missbruks- och beroendevården kommit att bli en het fråga. Det är angeläget, för det rör sig om några av de sköraste och mest utsatta människorna i vår samhällsgemenskap. Jag tror inte att någon tycker att dessa utsatta människor får den vård - och det bemötande - som de bör få. Däremot går uppfattningarna om vad som kan och bör göras desto mer i sär.

Från Alliansens sida har vi bestämt oss för att ta tag i dessa frågor. För att ha ett bra kunskapsunderlag beställde vi i våras en utredning, som väntar på att presenteras inom kort. Den utredningen ger en bild av läget,. av hur olika insatser fungerar idag, och ger en bild av vad som kan göras för att förbättra vården. Därefter kan det bli aktuellt med politiska beslut för att göra förbättringar.

Ett problem inom detta område är att det behövs mer kunskap - och tydligare inriktad forskning. Uppsala universitet tog för ett år sedan ett lovvärt initativ, kallat U-FOLD, för att samla olika aktörer och den kompetens som finns hos dessa: universitet, landsting, kommuner och frivilligorganisationer för att tas några exempel.

Den kommande veckan ska jag, utöver att arbeta med rapporten, också skaffa egna erfarenheter genom att besöka boende för psykiskt sjuka missbrukareoch ta del av arbetet där.

Människor som hamnat i narkotikamissbruk hör till de mest utsatta. Ett väl fungerande samhälle kan inte överge dem, utan måste se till att den vår de får fungerar. Redan i våras tog vi initiativ kring detta, och nu är det dags att följa upp. Missbruks- och beroendevården är därmed en av flera viktiga frågor som väntar efter hemkomsten från inspirerande dagar hos systerpartiet i Norge.

Kampen om förorterna

Med intresse, men också en aning av häpnad, läser jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Inlägget handlar om den satsning på utsatta förorter som regeringen genom integrationsminister Erik Ullenhag har presenterat. Vid en första anblick kan inlägget tolkas som ett uttryck för åsikter bland människor i denna förort, men om man läser närmare så går det snabbt att konstatera att det är ett i högsta grad politiskt inlägg - får politiska motståndare till regeringen. Inlägget pläderar egentligen inte för förorterna och deras människor. Det pläderar för en vänsterpolitik som i själva verket är skuld till många av de problem som nu söker sin lösning.

Inäggets slutsats är förundransvärt enkel. Om "man" bara slutar föra den politik som Alliansen för, så kommer eländet i förorterna att få ett slut. Sanningen är ju att många av de problem som vi idag ser, både med integrationspolitiken och med situationen i utsatta förorter, snarare beror på åratal av misslyckad politik och - i bästa fall - missriktad välvilja.

Artikelförfattarna talar om "verkliga arbetstillfällen" utan att närmare förklara vad man menar. Sanningen är ju att just sådana "verkliga arbetstillfällen" har skapats, exempelvis genom just den säönkning av momsen på restaurangmat - som artikelförfattarna avvisar.

Artikelförfattarna kräver också ett "stopp för [...] privatiseringar av [...] skolor, vårdcentraler, fritidsgårdar med mera". Den slängiga retoriken känner vi igen - men vad skribenterna faktiskt skriver är att den som bor i Tensta ska vara hänvisad till den vårdcentral eller skola - belägen i just Tensta - som politikerna pekar ut. Men nya friskolor och vårdcentraler leder till att människor får egna beslut om så personliga och viktiga saker som var man ska få sin utbildning eller vård.

Just där går nämligen skiljelinjen mellan vänster och höger i frågor som rör utanförskap och integration. På den ena sidan de, som tror att förmynderi och politiska pekpinnar kan lösa problemen. På den andra sidan de som litar till människors förmåga och tror att den kraften kan lyfta både enskilda människor och deras närmiljö. Men det är en politik som behöver tid för att verka, och som inte enbart handlar om riktade satsningar som de artikelförfattarna kritiserar. Det som behövs är samhällsförändringar, men det vill också till att förändringarna går i rätt riktning. Och den riktningen är definitvit inte till vänster.

Viktigt medddelande till allmänheten

Jag kan förstå den som undrar över alla "turer" kring ambulansdirigeringen i Mälardalen, och jag beklagar verkligen att det kan uppfattas som om den som behöver ambulans skulle ha något som helst skäl att oroa sig. Faktum är nämligen att ambulanssjukvården i våra fyra län (Uppsala, Södermanland, Gotland och Västmanland) dels fungerar mycket bra, men dessutom nu fungerar bättre än den tidigare gjort. Tiderna för utlarmning är kortare än de tidigare varit, och den personal som svarar för att dirigera ambulansen till rätt plats har mer kvalificerad sjukvårdskompetens än tidigare.

Ambulanssjukvården har utvecklats oerhört under de senaste decennierna. En modern ambulans har bemanning och utrustning som gör att sjukvårdsinsatser kan påbörjas omedelbart vid ankomst till skadeplatsen. Det innebär i sin tur - något förenklat - att det viktigaste är att ambulansperosnalen har ett korrekt bedömningsunderlag vid ankomsten till skadeplatsen. Tidsfaktorn är självklart mycket viktig, och tiderna för utlarmning har blivit kortare, men det behövs också svar på frågor om den skadades allmäntillstånd som behöver ställas av sjukvårdsutbildad personal. Av det skälet stod sjukvårdskompetens som ett absolut krav i den upphandling av tjänsten ambulansdirigering som gjordes för några år sedan.

På liknande sätt förhåller det sig också med de andra utryckningsfunktionerna, polis och räddningstjänst. den som ringer polisen har vid det här laget i många år blivit kopplad till polisens länskommuikationscentral, som i sin tur har kontakt med polisens olika enheter. Det gör att larmsamtalet snabbt kan gå över från att bli snabbt besvarat, till att få korrekt bedömning och hantering av en sakkunig person.

Med andra ord: ambulanssjukvården inklusive dirigeringen av ambulanser är en central del av en sammanhållen vårdkedja. Ansvaret för denna vårdkedja ligger på landstinget, som arbetar intensivt med att förbättra och utveckla den. Det ansvaret kommer vi att fortsätta ta. Därmed kan vi också garantera medborgarna en trygg och säker vård.

Kulturlandstingsråd

I kväll träffar jag den moderata gruppen i SKL, kommunernas och landstingens gemensamma organisation. Ämnet för kvällen i moderatgruppennär kulturpolitik, och vi får tillfälle att samtala med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det behövs, för den framgångsrika moderata kulturpolitiken på regeringsnivå behöver också få genomslag på det regionala och lokala planet. Där har var och en av oss som är moderata ledare i kommuner och landsting en viktig roll.

För min personliga del tar jag kulturfrågorna på stort allvar. De spelar roll för vår identitet som människor och samhällsmedborgare, och de spelar roll för utformningen av vårt moderna samhälle. Och landstingen är viktiga aktörer för att utveckla kulturlivet på lokal och regional nivå. Det handlar både om de olika institutioner, som landstingen har ansvar för (till exempel museer, bibliotek och scener) men också om stödet till de ideella och kommersiella kulturlivet.

Av samma skäl tar jag rollen att företräda landstinget i olika kulturella sammanhang på mycket stort allvar. Det är ett sätt att ge uttryck för stolthet och tacksamhet över allt det goda som görs på kulturens område. Vårt län har även på detta område mycket att vara stolta över. Av exakt samma skäl tycker jag också att det är självklart att jag som ordförande i landstingsstyrelsen ska markera kulturpolitikens betydelse genom att alltid hålla fram kulturlivets betydelse för vår regions utveckling.

En fråga om demokrati

Jag skrev i förra veckan om medias rapportering om "skolkande politiker", och efter dagens artikel i UNT känns det angeläget att skriva igen. det finns nämligen skäl för att klara ut ett och annat om hur politiken faktiskt fungerar, varför det är som det är - och hur det skulle kunna vara.

Missuppfattningarna börjar egentligen redan med synen på politiken som "ett jobb", med allt vad det innebär. men inte ens vi som är förtroendevalda på heltid (det vill säga vi som brukar påstås "ha politiken som yrke") verkar under de omständigheter som gäller för yrkesarbetande. Vi är faktiskt aldrig lediga, och har sannerligen inte som enda uppgift att sitta på sammanträden och rösta på förberedda förslag.

Det som behöver förklaras och beskrivas förstärks dessutom av ett par myter som politiskt förtroendevalda själva brukar underhålla. Den ena myten handlar om hur ärenden förbereds och avgörs, den andra om hur man gör mest nytta som förtroendevald politiker.

Har du någon gång hört att det inte är någon idé för den som sitter i exempelvis kommunfullmäktige att gå på sammanträdena? Jag skrev om det även förra veckan. den absoluta huvuddelen av arbetet med politiska ärenden sker inte alls på själva beslutssammanträdet, utan i långa och djupa insatser i förväg. och den som inte drar sitt strå till stacken i detta förberedelsearbete missar givetvis möjligheten att påverka. Att tycka att politiker skulle prioritera själva sammanträdet framför inläsning, gruppmöten, samtal med väljare och egna reflektioner är ungefär som att tycka att det vore bra att skådespelare och musiker uppträdde utan föregående repetitioner. En bra politiker, liksom en bra artist, lägger den mesta kraften på att förbereda sig.

Det talas om att "sitta av" sammanträden. Ja, för det finns en arbetsfördelning i varje politisk gruppering. Om alla skulle uttala sig i alla ärenden skulle sammanträdena bli olidligt långa och ännu mindre intressanta. OM man då inte har något ärende att svara för eller bevaka - så kanske det finns viktigare saker att göra som helt och hållet ingår i förtroendeuppdraget. Alltså är det inte alltid fyra timmars stolsnötande i fullmäktige som är det som är mest rätt att kräva. Inte om den som uteblir kan göra annat som har med uppdraget att göra.

I grunden är detta - både närvaron och det politiska uppdraget som helhet - i hög grad en fråga om demokrati. Men om bilden av politikens vardag skildras på ett sätt som kan ge människor en felaktig bild av hur denna vardag ser ut; ja, då får det också en påverkan på synen på hur demokratin fungerar.

En fråga om idéer

Godafton. Jag ska be att få leverera en varning. Det handlar om sammanblandning av politik och teknokrati, ett fenomen som dessvärre blir allt vanligare.

Politik handlar i mycket hög grad om att vilja. Politik handlar om idéer och visioner, och om att se brister i samhället som kräver en lösning. Vilken lösning som är den ideala, eller ens den bästa, är i regel nästan omöjligt att ha en entydig uppfattning om.

I vårt land, och i många andra läner på jorden, har vi sedan länge insett att människor kan ha olika åsikter om hur saker och ting löses på klokast tänkbara sätt. Vi människor har helt enkelt lite olika sätt att se på saker - och det är bra vi har en öppenhet för detta. Det är helt enkelt inte alltid som det finns "rätt" och "fel" i en viss fråga. Däremot kan det finnas olika svar.

Det är liksom det som är själva poängen med demokratin. Olika idéer tävlar om människors stöd.

Mot detta står en samhällssyn som jag då och då möter, och som varje gång gör mig lika orolig. det är föreställningen att det finins någon sorts "objektivt gott" svar på olika frågeställnignar och utmaningar. I sin mest extrema (men för den skull inte helt ovanliga) form hänvisas rent av till "tillgänglig forskning" för att ge svar på politiskt formulerade frågor. Som om vetenskapsmän och forskare skulle kunna ersätta politiska ställningstaganden.

Jag vill helt enkelt varna för den övertro på vetenskapliga lösningar som någon sorts allena saliggörande lösning på politiskt formulerade problem. Vi som är politiskt aktiva ska självklart ta stöd i vetenskapen när vi gör våra ställningstaganden - men därifrån är det långt till att tro att forskningen ska kunna formulera både frågor och svar på samhällsåroblem som ju faktiskt är skapde och definierade av oss människor!

Politik handlar om idéer om hur en viss samhällsutveckling akn åstadkommas. I en fungerande demokrati får de bästa idéerna det största genomslaget. De politiker och andra debattörer som tror att teknokratiska lösningar kan ersätta idéer och tankar om samhällsutveckling är helt enkelt på ett sluttande plan, just när det gäller demokratin.

Idéerna, vardagen och verkligheten

Politik är intressant. Å ena sidan är politisk faktiskt något av det enklaste man kan ägna sig åt. Det handlar nämligen om att föverkliga idéer - och bara idéerna finns så är de ganska enkla att förverkliga.

Å andra sidan blir politik egentligen inte riktigt spännande och utmanande förrän idéerna möter verkligheten. Det är när vardagsfrågorna ska kopplas samman med idéerna som politiken blir både verklig och spännande.

Idéer är det ingen brist på. Jag får dagligen uppslag om olika frågor som vi bör driva, och områden där det "med enkla medel" borde gå att genomföra förbättringar. Jag är alltid lika tacksam för sådana idéer, men de måste också tåla mötet med verkligheten.

All politik handlar i grund och botten om människor. Då gäller det att ha i minnet att människor är olika och har olika förväntningar och önskemål. Politik handlar inte bara om att lyssna till den som för tillfället har prdet och vill framföra sina idéer och åsikter - utan också om att ha tålamod att lyssna till alla de andra. I många fall är politiken dessutom en fråga om att inte bara ta tillvara många olika människors intressen, utan också om att se vilka möjligheter och svårigheter som lurar runt hörnet. Det är helt enkelt ingen idé att välja lösningar som skapar nya problem utan långt bättre att se till så att de lösningar man väljer faktiskt leder till varaktiga och långsiktiga förbättringar.

Det resonemganet håller nog var och en med om, men det blir alltid lite knepigare när det möter en allt snabbare óch allt med medialiserad vardag. Vi som har politiska förtroendeuppdrag möter ofta ett akut problem - och förväntas ha ett omedelbart svar på hur vi ska lösa problemet. Nu. genast. Och helst så enkelt och för alla begripligt som möjligt.

Jag önskar ofta att det fanns sådana snabba och enkla lösningar på de problem som vi har att bemästra, men med tiden har jag lärt mig att det oftast inte är så enkelt. I stället väntar som sagt nya problem, som kanske hade kunnat undvikas med en annan lösning på det första problemet redan från början.

En bra politisk linje tänker långsiktigt. Idéerna måste kunna möta verkligheten inte bara här och nu utan också med ett längre perspektiv. Det är därför som politiken, och demokratin, mår bra av tid och tålamod. men framför allt av eftertanke.

Politisk vardag

Jag kan förstå om människor blir förundrade över rapporteringen i UNT om "skolkande politiker". Men det vore bra om journalistiken också innehöll en beskrivning om hur det faktiskt förhåller sig.

Påfallande ofta framställs vi förtroendevalda politiker som om vi hade politiken som yrke. Vissa av oss är ju engagerade på heltid (vilket inom parentes inte innebär 40 timmar - utan dygnet runt...) och har dessutom arvode. Men för de allra flesta med politiska uppdrag ser det inte riktigt ut på det viset. De ska klara den otacksamma uppgiften att kombinera heltidsarbete och familjeliv med möten, pappersluntor, väljarkontakter - och en och annan släng om att de skolkar.

Politik är dessuotm ingenting som enbart utövas på sammanträden, allra minst på sammanträden med ett kommun- eller landstingsfullmäktige. Man kan rent av med mycket gott samvete säga att den absoluta huvuddelen av uppdraget faktiskt handlar om helt andra saker.

En viktig del av uppdraget är kontakter med alla människor som berörs av politiska beslut. Det sker via e-post, telefon och brev men framför allt när man handlar i livsmedelsbutiken, träffar människor på fritiden och möts på barnens skola eller i liknande sammanhang. Och det är inte alltid de största beundrarna som hör av sig, för att uttrycka det milt.

En annan del av det politiska uppdraget handlar om att samla in fakta, kunskap och argument. Att läsa de handlingar som ligger till grund för varje ärende är en del av detta, men det gäller också att läsa på lyssna och lära i andra sammanhang. Till exempel genom studiebesök i de verksamheter som besluten berör.

När det gäller argumenten och de politiska ställningstagandena som till slut ska formaliseras genom beslut i kommun-/landstingsfullmäktige, så är väden det en process som ligger före själva mötet i fullmäktigeförsamlingen. Somliga menar att det innebär att fullmäktiges beslut är, som det brukar heta, uppgjorda på förhand. Stränt taget är det så, och det är en ordning som faktiskt regleras i lag. Beredningstvång kallas det för, och innebär att ingen fullmäktigeledamot egentligen ska behöva utsättas för att behöva fatta beslut i något ärende utan att ärendet i fråga är ordentligt förberett.

Med andra ord: om man tror att den politiska beslutsprocessen i fullmäktige handlar om att gå på mötet, säga sin mening och rösta lite som man behagar; då kan jag förstå vinkeln på de senaste dagarnas artiklar. Men om man beskriver hela den politiska beslutsprocessen med alla dess komponenter, så blir bilden faktiskt en helt annan.

En av de politiker som "hängs ut" som notorisk mötesskolkare (jag tänker inte namnge vederbörande) är för mig en viktigt person i bygget av moderaternas och Alliansens politik. Denna persons insatser görs kanske inte främst på fullmäktiges sammanträden, utan just i den process som föregår de formella besluten.

Massmedierna har två ytterst viktiga uppgifter i den demokratiska processen - två uppgifter som dessutom hör nära samman. Den ena är att granska oss som fått politisk makt genom det förtroende väljarna visat oss. den andra uppgiften är faktiskt att svara för en viss folkbildning när det gäller att förklara och beskriva hur de politiska processerna fungerar. Det är viktigt att medierna tar båda dessa uppgifter på allvar.

För övrigt kan jag berätta att jag i kväll för första gången på drygt två veckor ska äta middag hemma i min egen bostad på en vardagskväll. Det ska jag göra tillsammans med mina partikamrater i landstingsstyrelsen. De ska få lax med kokt färskpotatis och min frus jättegoda laxsås. Vi ska prata igenom aktuella frågor i landstinget och formulera våra moderata ställningstaganden i olika frågor, och eftersom tiden är knapp passar vi på att äta medan vi pratar. Maten lagar jag själv, och råvarorna köper jag på hemvägen. För egna pengar och utan föregående upphandling. Så ser den helt dominerande delen av "politikernas lyxfestande" ut.

Samtal med väljare i Bålsta

Förra veckan bloggade jag om medborgarna, medierna och politiken. I helgen fick jag intressanta exmpel på just det jag skrev om.

Lördagen ägnades åt att prata med människor i Bålsta centrum, där den årliga Håbo Festdag arrangerades. Det visade sig vara ett bra tillfälle att lyssna till vad det är som engagerar mest bland dem som bor i just Håbo. Eftersom det minst sagt varit en del turbulens kring en av de två vårdcentralerna i Bålsta, så ville jag lyssna till vad människor hade att säga.

Det går att sammanfatta ganska kort: de jag talade med tycker att primärvården fungerar betydligt bättre idag än tidigare. Många undrade givetvis över turerna kring den vårdcentral som gått i konkurs - men det uppfattar man som ett problem för landstinget att lösa. det viktiga för dem som bor i Bålsta och i Håbo kommun är att den lokala vården fungerar.

Men jag uppmärksammades också på ett problem som vi har anledning att ta tag i från landstingets sida. Det handlar om informationen om hur vårdvalet fungerar, och om att människor vill veta mer om hur man enklast vänder sig till vården i olika situationer. Det finns idag många vägar för att komma i kontakt med vården. Sjukvårdrådgivning på Internet och telefon (titta själv här), vårdcentralerna, sjukhusens akutmottagningar och närakuten i Uppsala ger alla olika möjligheter att snabbt och smidigt vända sig till vården för att direkt få behandling eller lotsas vidare till rätt vårdgivare. De som har de allra största vårdbehoven, äldre och kroniskt sjuka, bör dessutom kunna få en egen vägledare för att hitta rätt i vården. Ett projekt kring detta pågår just nu.

Fördelen med aktiviteter som Håbo Festdag är möjligheten att prata direkt med människor och lyssna till de vardagsproblem som är viktiga här och nu. Det är nämligen vad politiken mest av allt handlar om för mig. Det är att hitta lösnngar på människors vardagsproblem. Och det ska vi i Alliansen jobba vidare med.

Medborgarna, medierna och politiken

En viktig fråga för oss som arbetar politiskt är dialogen med dem som vi representerar, det vill säga medborgarna. Min erfarenhet är att de flesta som är politiskt aktiva också hjar ett självklart intresse av att så aktivt som möjligt skaffa en bra grund för sina ställningstaganden. Ofta innebär det många kontakter via telefon, e-post och personliga möten. men det finns också några viktiga saker som ofta dyker upp i dessa kontakter. UNT berör detta i en artikel som handlar om resecentrum. I just det fallet vet jag att de informella kontakterna med berörda människor har varit otroligt många. Det finns få frågor som engagerar och berör lika mycket som kollektivtrafiken. Jag har därför väldigt svårt att se att de närmast ansvariga politikerna skulle kunna anklagas för att inte ha lyssnat. Däremot är det helt enkelt inte möjligt att ta hänsyn till alla olika synpunkter, framför allt inte i komplicerade och centrals belägna stadsbyggnadsprojekt. Och det ger anledning till några reflektioner.

Det första är att väldigt många människor har uppfattningen att "alla" tycker likadant - och att dessa "alla" dessutom tycker som de. Min erfarenhet av dessa många kontakter med människor är närmast den motsatta, det vill säga att det finns många olika åsikter och viljor bland människor som är berörda av politiska beslut. det är inte alltid helt enkelt att navigera mellan dessa olika viljor, för att uttrycka det diplomatiskt.

Det är också ganska självklart så att den som är mer berörd av en fråga också är den som är mest engagerad. Men det är inte automatiskt samma sak som att man kan grunda hanteringen av en fråga enbart på dem som hör av sig - och som hörs mest. Demokrati handlar om att låta alla komma till tals, och i hög grad om att väga olika intressen mot varandra.

Till syvende och sist har vi som är politiskt förtroendevalda därtill ett politiskt mandat. Vi har gått till val på att genomföra vissa saker, och det är vad de väljare som röstat på oss förväntar sig att vi ska göra. Då gäller det - som sagt - att lyssna noga, men också att lyssna till den egna övertygelsen grundat i det mandat man fått av väljarna. För den politiker som inte bygger sitt arbete på respekt för dem man representerar är snabbt ett offer för ren och skär populism.

Att lyssna är alltså viktigt. För egen del lägger jag mycket tid (vilket jag berättat om tidigare här på bloggen) på att besöka olika föreningar, knacka dörr, samtala med människor i olika sammanhang och inte minst på att besöka de verksamheter som vi har politiskt ansvar för. Det betyder inte att jag kan tillmötesgå alla de synpunkter som jag får nöjet att lyssna till. men det innebär att jag får många kloka argument att överväga när vi ska göra olika politiska ställningstaganden.

Särskilt viktig är medias roll i dessa processer. Medierna är viktiga och har ett stort ansvar för att ge olika frågor en tydlig och allsidig spegling. Samtidigt är utrymmet begränsat och journalistens möjlighet att göra svåra frågor begripliga sannerligen ingen enkel uppgift. Så mycket viktigare blir det då att göra speglingen av en fråga neutral och saklig, så att risken inte ökar för att en felaktig vinkling ger medborgarna och oklar bild av hur skeendet i en fråga faktiskt ser ut.

Samspelet mellan medborgare, politiker och media är en grundförutsättning för demokratin. Vår roll som företrädare för allmänheten är att lyssna och att fatta kloka och välavvgäda politiska beslut. Då är det alltid bra att börja med att lyssna.

Uppdrag: att utveckla, inte att förvalta!

Landstingspolitik är svårt, får jag emellanåt höra av människor i min omgivning. Eftersom landstingspolitiken ägnar sig åt ett ganska smalt men viktigt område i politiken (nämligen sjukvården) så blir landstingspolitiken knepigare eftersom den så att säga hamnar nära den medicinska professionen.

Det är möjligt att det är så - men det bygger i så fall på en felsyn som det är viktigt att arbeta bort för oss som är verksamma i landstingspolitiken. De frågor som vi sysslar med bygger nämligen på exakt samma logik som de kommunalpolitiska frågorna. Människor betalar skatt och väntar sig vissa typer av offentliga åtaganden för de skattepengar ssom de betalar. Det visar också vilka som är våra uppdragsgivare. Det är väljarna, som har högst rimliga krav på att vi tillhandahåller den service som skattebetalare och medborgare har anledning att vänta sig.

Med det förhållningssättet är det förhoppningsvis också tydligt att det som är viktigt är att vården och kollektivtrafiken - landstingets i särklass viktigaste uppgifter - faktiskt fungerar som medborgarna har skäl att vänta sig. Och om det finns brister så ska de rättas till. Eller mer korrekt; de brister som alltid finns ska åtgärdas.

Både vården och kollektivtrafiken fungerar nämligen - faktiskt, får man kanske tillägga - för det mesta riktigt bra. Människor får vård, kommer till jobbet och är påfallande ofta ganska nöjda med den vård som ges och den trafik som bedrivs. Det är - faktiskt - vanlgiare att människor hör av sig med positiva berättelser än med klagomål. Men det betyder absolut inte att vi som har ansvaret för verksamheten kan luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom finns det alltid saker som kan bli bättre och saker som kan göras annorlunda. Det gälelr allt från personalpolitik till vem som faktiskt utför vården. Vi i Alliansen ser som vårt ansvar att genomföra de reformer som behövs just för att vården ska fungera bättre.

Allt detta kan verka som rena självklarheter, men inför höstens arbete kände jag att jag ville skriva det på bloggen. Snart kommer ämnet för dagen att vara aktuella vardagshändelser som jag vill kommentera - men då kan det vara bra att luta sig tillbaka till några rader om det som kan vara lätt att glömma bort. Vårt uppdrag som politiker är att se till så att våra uppdragsgivare medborgarna blir nöjda med den verksamhet som finansieras med skattemedel - inte att försvara verksamheten i lägen där det uppdagas brister! Det är ett uppdrag somo jag tar på stort allvar, och som det nu är dags att ta tag i efter en avkopplande sommarledighet. Hör gärna av dig med dina synpunkter på hur det fungerar!