Utmaningar på riktigt

Idag har landstingsstyrelsen haft sammanträde. Ett av dagens ärenden är viktigare än alla de andra eftersom det handlar om vårt landstings absolut viktigaste utmaning.

Det är förmågan att kunna rekrytera och behålla kompetent personal och att vara en attraktiv arbetsgivare. Just nu står ett femtiotal vårdplatser stängda, och orsaken är att der saknas sjuksköterskor. Det är ett oerhört allvarligt problem som överskuggar alla andra utmaningar.

Landstinget arbetar hårt på en rad olika området för att komma tillrätta med problemet. Vid dagens sammanträde fick landstingsstyrelsen också en föredragning av den medarbetarenkät som nyligen genomförts. Den visar att landstinget är en bra arbetsgivare, där personalen trivs och gärna rekommenderar andra att arbeta.

Men i ett läge när bristen på sjuksköterskor är nationellt problem så krävs det givetvis mer. Det viktiga är att fokusera på rätt åtgärder och att kunna arbeta både kort- och långsiktigt på en och samma gång. Ett stort antal sjuksköterskor har nyanställts under våren, så utvecklingen går åt rätt håll. Men det finns mycket kvar att göra.

Monopol

Jag har inhämtat att socialdemokraternas landstingsråd på deltid, Bertil Kinnunen, i ett pressmeddelande anklagar mig för att "spela monopol med landstingets pengar".

Nå, då är ju handsken kastad - även om jag inte har för vana att anklaga politiska motståndare för att ta lätt på sin uppgift.

I brädspelet Monopol finns nu inte mycket av det som vi sysslar med i landstinget, men eftersom de flesta väll känner till spelet i fråga, så kan vi ju kika på några paralleller.

Vi bygger inga hotell på Norrmalmstorg och Centrum i landstinget. Däremot har vi byggt ett efterlängtat hus för psykiatrin inne på Akademiska sjukhusets område. Vi har också rustat stora delar av sjukhuset för att säkra det inför framtiden.

Landstinget bygger heller inga hus på gator som Odengatan eller Karlavägen. Däremot har vi sett till så att ett tiotal nya vårdcentraler har startat under senare år. Det har bidragit till att länets invånare rankar primärvården i Uppsala län som landets näst bästa.

I Monopol heter stationerna Östra, Norra, Södra och Centralstationen. I vår mer verkliga värld heter stationerna Heby, Sala, Morgongåva, Helenelund, Upplands Väsby och en massa andra saker. De är nu sammanknutna av ett antal tåglinjer och har miljontals passagerare varje år

När Allmänningskortet "betala kostnader för fastighetsunderhåll" dyker upp, så har vi råd med det. Att landstingets soliditet har ökat skrev jag ju om redan igår.

Alliansen tycker inte att ansvaret för vårt landsting kan liknas vid ett sällskapsspel. Frågor som rör människors hälsa och rent av liv eller död ställer större krav än så på den som vill ta politiskt ansvar. Kinnunens utspel (som jag ska återkomma till mer i detalj) tyder på att socialdemokraterna har en bit kvar på den punkten.

Efter Kinnunens utspel är det ganska uppenbart att han dragit ett chanskort (se bifogad bild). Så nu är det väl bara att betala och se glad ut, Bertil.

För övrigt är det ju inte precis "Monopol" vi annars anklagas för att spela i landstinget. Vi har ju brutit upp ett och annat monopol som (S) hellre vill ha kvar.

Och allra sist: vi i Alliansen har annat att göra om dagarna än att spela sällskapsspel. Vi har ett landsting att ta ansvar för. Vilka lustiga lekar den politiska oppositionen sysslar med om dagarna är mer oklart. Hela havet stormar, kanske?

Ordning och reda

Att ha grepp på siffror och statistik har betydelse i politiken. Det är också bra att redovisa sådant material ärligt och korrekt. det blir liksom både bättre stämning och riktigaste utgångspunkter för debatten då.

Jag tänkte därför presentera några diagram som säger en hel del om vårt landstings ekonomiska utveckling under de senaste åtta åren. Men innan jag gör kan det också vara på plats att erinra om det jag skrev i går: världen har sedan 2008 gått igenom den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Självklart påverkar det förutsättningarna även för ett landsting som vårt.

Låt oss börja med det egna kapitalet, det vill säga hur mycket pengar landstinget har utvöer skulder och tillgångar. Som synes har det ökat ganska kraftigt sedan 2006, även om ökningen varit något mindre de tre senaste åren. Det finns skäl till det.

Ett större eget kapital ger ekonomisk trygghet på längre sikt. det ökar möjligheten att finansiera investeringar utan att låna och ger en buffert emot tillfälliga nedgångar i ekonomin.

På tal om investeringar. Den här bilden visar att landstinget i Uppsala län under de tre senaste åren har gjort rekordstora investeringar i fastigheter. Det är dyrt, men landstingets ekonomi gör att vi har råd.

Investeringarna är viktiga av flera skäl. Ett av dem är att ge våra medarbetare riktigt bra och moderna lokaler att arbeta i.

Ett tredje nyckeltal som är viktigt att komma ihåg är soliditeten, det vill säga den långsiktiga betalningsförmågan. Sedan 2006 har landstingets soliditet förbättrats kraftigt, äen om soliditeten sjönk något 2013. Faktum är att bara ett fåtal landsting i hela landet har en bättre långsiktig betalningsförmåga än landstinget i Uppsala län. Numera, ska man kanske tillägga.

Glädjande nog gör landstingets revisorer, som inte alltid gör livet så lätt för en ordförande i landstingsstyrelsen, exakt samma bedömning. I revisorernas rapport står att läsa att "soliditeten med beaktande av de pensionsåtaganden som redovisas som ansvarsförbindelser uppgår för LUL till -0,35 mot -0,60 i genomsnitt för samtliga landsting och regioner.

Landstinget i Uppsala län har alltså en klart bättre långsiktig betalningsförmåga än de flesta andra landsting. Numera, ska kanske tilläggas.

Har vi då åstadkommit detta genom ständiga besparingar och nedskärningar? Är förklaringen till landstingets goda ekonomi att vi valt att inte saktsa på vården?

Det stämmer inte heller. Den här bilden visar nettokostnadernas utveckling, det vill säga hur de politiska besluten tillåtit kostnaderna för sjukvård att utvecklas över tid. Som synes har de ökat rejält, även om man tar hänsyn till pris- och löneutveckling.
Det summan av dessa bilder säger är att landstinget i Uppsala län på punkt efter punkt har en bättrre ekonomi idag än när Alliansen tog över för åtta år sedan. Det är staplar, kurvor och grafer som den politiska oppositionen tycker är jobbiga, för de visar tvärtemot deras påståenden att ordningen är god i landstingets ekonomi. Och det ska den fortsätta vara om Alliansen för fortsätta att styra.

Eftertankar

Det är fredagskväll och jag sitter vid datorn och samlar tankarna efter en intensiv vecka. Mycket har kretat kring landstingsfullmäktiges debatt om landstingets bokslut i onsdags.


I oktober 2008 gick Lehman Brothers i konkurs. det var starten till den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet. Självklart påverkar en sådan lågkonjunktur också Sverige, och därmed vårt landsting. men vi klarade överbryggningen utan dramatiska nedskärningar. Inte en enda anställd har behövt lämna sitt arbete i vårt landsting.


Skälet till att vi klarat överbryggningen stavas ordning och reda i landstingets ekonomi. Varje år sedan 2006 har inneburit överskott enligt det kommunala balanskravet i landstingets bokslut. Det egna kapitalet har vuxit med mer än 600 miljoner sedan 2006. Landstinget har kunnat sätta av 800 miljoner till framtida pensioner. samtidigt har landstinget investerat drygt 1,8 miljarder i fastigheter under de senaste tre åren.


Det har lett till en balansräkning som är en av landets starkaste i jämförelse mellan landstingen. Men inte nog med det. Samtidigt som den långsiktiga betalningsförmågan har stärkts, så har vården kunnat tillföras mer resurser. Drygt två miljarder mer än 2006 läggs i dag på hälso- och sjukvård i vårt landsting.


Hur kommer det sig då? Hur har vården kunna få mer resurser? Svaret handlar om jobben. Fler i arbete betyder fler som betalar skatt, och det betyder mer pengar till vården.


Uppsala län har landets lägsta arbetslöshet. Det har lagt grunden till att vårt landsting har kunnat öka anslaget till hälso- och sjukvården. Men det är också en viktig förutsättning för att Alliansen har kunnat stärka landstingets ekonomi sedan 2006 - och är beredda att fortsätta med det.


Men inte nog med det. Det påstås ofta att vårt landsting skulle ha landets längsta vårdköer. Det stämmer inte. I den senaste tidens mätningar ligger vårt landsting nära eller till och med över det nationella genomsnittet. Det stämmer att vårt landsting tidigare haft problem med att klara väntetiderna enligt vårdgarantin, men en fantastisk uppryckning inte minst under hösten 2013 och vintern 2014 har förändrat läget.


Till det kan vi lägga landets näst nöjdaste patienter i primärvården, en medarbetarenkät som visar att de som arbetar i vårt landsting trivs på sitt arbete och sist men inte minst väldigt goda medicinska resultat i de öppna jämförelser som görs mellan landstingen.


Det betyder inte att vi inte har saker att arbeta med. Vi måste arbeta ännu mer med att vara en attraktiv arbetsgivare, och vi kan inte vara nöjda med väntetider och köer. Vi måste fortsätta att hålla ekonomin i strama tyglar och sist men absolut inte minst finns mycket att göra för att rusta upp våra fastigheter och lokaler.


Under åtta år har vi hunnit med många reformer. Men det finns mycket kvar att göra. Vi kan vara stolta över mycket som hänt sedan 2006 - men vi kan inte luta oss tillbaka och vara nöjda.

Bokslutsdebatt

I morgon, onsdag, är det dags att debattera landstingets årsredovisning och bokslut för 2013. det ska bli ett nöje.

Landstinget gör ett positivt resultat enligt det så kallade balanskravet för nionde året i rad och har under de senaste sex åren ökat det egna kapitalet med mer än 600 miljoner kronor. Det har lett till att soliditeten har stärkts, och vårt landsting har en klart bättre långsiktigt betalningsförmåga än det genomsnittliga landstinget. Samtidigt har landstinget investerat drygt 1,8 miljarder i fastigheter under de tre senaste åren, och dessutom satt av rejält med pengar för att möta framtida pensionåtaganden till de anställda.

På det hela taget har vårt landsting en bättre ekonomi än jämförbara landsting, och framför allt ett klart bättre ekonomiskt läge än när Alliansen tog över rodret 2006. Den förbättringen har skett under den längsta och djupaste lågkonjunkturen sedan 30-talet.

Inte nog med det. Patienterna är nöjdare med vår primärvård och har större förtroende för vården på sjukhus, enligt de mätningar som regelbundet görs av Sveriges Kommuner och Landsting. Dessutom visar den senaste medarbetarundersökningen att de anställda i landstinget trivs på jobbet.

Men det är ju val snart, och socialdemokraterna vill naturligtvis vinna det valet. Det är kanske inte så lätt, när patienterna är nöjda, känner trygghet med sjukhusvården och möter personal som trivs på sin arbetsplats.

Så vad göra? Tja, vi talar ju om Gunnar Strängs partikamrater; ni vet finansministern som i marginalen till ett av sina tal skrev "argumentationen svag; höj rösten!". Så i Uppsala Nya Tidning kunde vi häromdagen läsa om "Weimans svaga bokslut".

Vi tar det igen.

- Likviditeten är bättre än 2006

- Det egna kapitalet har vuxit under den sjupaste lågkonjunkturen sedan 30-talet.

- Soliditeten har förbättrats kraftigt och är långt bättre än det genomsnittliga landstinget.

- Årets resultat visar överskott

- Samtidigt har landstinget gjort historiskt stora investeringar, 1,8 miljarder på tre år

- Patienterna är nöjda och trygga, och personalen trivs på jobbet

I det läget kunde man kanske tänka sig att socialdemokraterna om inte hade lite uppskattande ord att säga om de senaste sju årens styre, så i alla fall någonting eget att komma med. Men icke. När man i samband med bokslutsdebatten får utrymme i media, så handlar det mesta om motståndaren.

Nå, med anledning därav har jag skrivit ihop följande.

I UNT skriver Börje, Bertil och Macdisi
Om ett sjukhus som de hävdar det är kris i
Det låter som om vården är ute på rea
När de facto vårt sjukhus är rankat som trea

Men det är skillnad på att argsinta artiklar skriva
och ett landsting politiskt leda och driva
Akademiska sjukhuset går ej alls i kvav
Rustas tvärtom för framtidens krav

Och när det gäller vårt landstings finanser
Så bör våra väljare ej ta några chanser
Sedan nollsex har vi lagrat åttahundra miljoner
För att betala framtida pensioner

Visst kan vi göra ännu mycket mera
till exempel med att rekrytera
Vård kan flyttas till öppen från sluten
Och köer kan kortas än mer på akuten

Det är också precis vad som händer
Vi löser problemen, ett i sänder
Så har det varit så långt nån kan minnas
Mera att göra kommer alltid att finnas

Detta har jag skrivit på cirka en kvart
Med glimten i ögat och alls ej i svart
I majoritet får man finna sig i att tåla
dem som ej vet bättre än att svartmåla

Söndagsvers

Gammalt folk som levt på bröd och vatten
Gläds när Magdalena sänker skatten
I stället för att leta rötter i skogen
Kan de nu smörja kråset på krogen
Femtio spänn räcker både till att släppa bromsen
Och till en kroglunch trots den höjda momsen
Det räcker även till den höjda räntan
Ja det är ingen hejd på deras förväntan
Men frågan är om denna lilla femtiolapp
Räcker till allt som de annars slapp
Bättre vore både för pensionen och jobben
Om vi i september ger sossarna nobben

Svartmålning och personangrepp

Socialdemokraterna skriver idag en debattartikel som innehåller ett antal rena felaktigheter. Bland annat påstår S att "under två mandatperioder med borgerligt styre har landstingets ekonomi urholkats och resurser slösats bort". Det är en direkt osanning.

Landstingets samlade resurser, det egna kapitalet, har tvärtom ökat med drygt 600 miljoner sedan 2006. Det är inte en följd av engångsposter i resultatet utan av överskott i ekonomin. Varje år.

Till det ska läggas att landstinget aldrig investerat så mycket i lokaler och utrustning som under dessa år. Rekordet slås 2013 då investeringarna nådde rekordnivå med cirka 900 miljoner.

Den förbättrade ekonomin har inte räckt bara till investeringar. Landstinget har också kunnat sätta av ungefär en miljard till kommande pensionsåtaganden för de anställda. Det kommer att vara en lättnad för landstingets ekonomi på sikt och är ännu ett exempel på långsiktig ekonomisk planering.

Det är heller inte sant att det saknas en långsiktig strategi för landstinget och för Akademiska sjukhuset. I september fastställdes en sådan plan, med en tydlig inriktning för landstingets och sjukhusets framtid. Det var för övrigt en plan som hade processats i mer än två år med socialdemokraternas deltagande. Av någon anledning ljuger de nu om att planen ens existerar.

Vi har också lyssnat till hur våra anställda upplever sin arbetssituation, i en undersökning som omfattar landstingets alla medarbetare. De allra flesta trivs på jobbet, men vill se förbättringar när det gäller möjligheten att påverka den egna lönen och den fysiska arbetsmljön. Därför har vi fastställt en lönepolicy som verkar i den riktningen, och satsar - som sagt - stort på landstingets tidigare gravt eftersatta lokaler. Till det kan läggas att sjukskrivningarna i vårt landsting nästan har halverats sedan 2006.

Satsningarna kommer att fortsätta. Tre av husblocken inom Akademiska sjukhuset renoveras just nu. Ett nytt hus börjar snart byggas för cancervård och kirurgi. Det nya parkeringshuset ska lösa problem med brist på p-platser.

Socialdemokraternas artikel i UNT idag är ett nytt rekord i osanningar, svartmålning och personangrepp. Så agerar ett parti utan självförtroende, utan idéer och utan en politik för framtiden i vårt landsting. Det ska bli ett nöje att ge väljarna chansen att jämföra de politiska alternativen i den kommande valrörelsen.

Brukare och andra som är viktiga

I förra veckan besökte Jimmie Åkesson Akademiska sjukhuset. I samband med det skriv jag ett tidigare inlägg om att landstinget och dess institutioner ska vara öppna för alla. Jag tänkte spinna vidare på diskussionen om öppenhet och ett landsting för alla. Det är en av våra viktigaste demokratifrågor.


Ett landsting för alla förutsätter också politiker som kan lyssna till alla. Jag kan ibland känna oro för att frågor om delaktighet och demokrati snarare görs till frågor om vilka som ska ha rätt att komma till tals. Därför tycker jag, i vårt demokratiska system, att vi ska vara försiktiga med att hindra vissa från att komma till tals.


Det finns nämligen gott om röster som inte hörs. Om vi inte vårdar synen på demokratin som ett samhälle för alla, så är det lätt hänt att de som får göra sin röst hörd är de som har kanaler och vägar till inflytande och påverkan.


Det lägger ett stort ansvar på oss som har politiska förtroendeuppdrag. Det är alltid lockande att ha ett svar till dem som hör av sig. Men alla de andra då?


Uppsala län har ungefär 350.000 invånare. Jag för ingen exakt statistik, men jag brukar har direkt kontakt varje vecka med några hundra av dem. Det rör sig alltså i bästa fall om några få procent av hela befolkningen - och då blir det ganska många som inte får göra sin röst hörd.


En av de stora utmaningarna för dagens hälso- och sjukvård är den psykiska ohälsan. Upp till en tredjedel av befolkningen drabbas någon gång av psykiska problem av olika slag. För vissa är det en kronisk sjukdom, för andra är det övergående. Tyvärr är detta också kanske den grupp av medborgare som har svårast att göra sin röst hörd.


Det ställer särskilda krav på hur vi på bästa sätt för samtal med dem, lyssnar till dem och lär oss att första deras förväntningar, önskemål och behov. Det ställer också krav på hur vi organiserar en sådan samverkan.


På senare år har det blivit allt vanligare att hitta nya former för påverkan och inflytande för dem som befinner sig utanför det vanliga politiska beslutsfattandet. Öppna sammanträden, möjlighet att lägga medborgarförslag och olika typer av dialogforum är exempel på detta. De har alla sina fördelar, men de innebär också problem. Om bara några få nyttjar dessa möjligheter till direkt dialog och inflytande - vem lyssnar då på alla de andra? Om vissa patient- och brukargrupper i vården och omsorgen lyckas få tillträde till direkt dialog med politiska beslutsfattare - vem tar då tillvara intresset för alla de andra?


Politisk debatt blir ofta en fråga om svart eller vitt - och visst är det bra när alternativ ställs emot varandra. Men vi får aldrig glömma om att det demokratiska samtalet måste ge alla en röst. Det bör vi som har möjlighet att fatta politiska beslut tänka på när vi skapar former för dialog och inflytande. Och det gäller inte bara i sjukvården.

Moment 22 i sjukvården?

Idag gör Sveriges Radio stor sak av att många läkare på landets akutmottagningar "är olegitimerade". Kanske kunde nyheten har kompletterats med en beskrivning av det svenska utbildningssystemet.

I inslagen förekommer intervjuer med patienter, som då säger något ganska självklart. Helst vill vi alla, vid varje läkarbesök, träffa en så erfaren läkare som möjligt. Frågan är bara hur det går till då läkare blir erfarna.

Svaret på det är ganska enkelt. Det som ger erfarenhet är - erfarenhet. Att bli en duktig och erfaren läkare tar tid, och kräver många patientkonotakter även på vägen. Det är därför som svenska läkare ganska tidigt får ha sina första patientkontakter. Det sker dock alltid med erfarna kollegor som stöd i bakgrunden.

Det är en ganska viktig del av berättelsen om den personal som vi kan möta som patienter, vare sig det är på en akutmottagning eller i andra delar av vården. På akutmottagningen är läkarens uppgift dessutom att göra en första bedömning, ofta i samråd med andra. När det sedan är dags för djupare diagnos och behandling, så är det också dags för mer specialiserade läkare att ta vid.

Att låta läkare under utbildning möta patienter under handledning av mer erfarna kollegor innebär naturligtvis en kunskapsöverföring mellan mer erfarna läkare och läkare under utbildning. Det är en ordning som tidigt ger läkare under utbildning tillfälle till kontakter med patienter, och som bidrar aktivt till unskapsöverföring mellan erfarna och mindre erfarna kollegor i läkarkåren.

Vi vill alla möta erfarna läkare när vi går till doktorn. Samtidigt måste vi ha en organisation som gör läkare erfarna, och erfarenhet vinner man genom kontakt med patienter. Kanske är det ändå inte ett moment 22 att vi i vissa situationer möter en läkare som håller på att skaffa sig nödvändig erfarenhet- bara vi vet att det finns kunniga och rutinerade kollegor som ger uppbackning och stöd. Det är så en lärande organisation byggs upp och görs långsiktigt hållbar.

Ett öppet landsting

I morgon torsdag är Jimmie Åkesson i Uppsala. Under dagen besöker han Akademiska sjukhuset.

Det ger Åkesson tillfälle att lära sig något. Akademiska sjukhuset är öppet för alla. Även Åkesson är välkommen, och innan han kommer till sjukhuset sker ingen prövning av hans bakgrund, hans allmänna tillstånd eller hans betalningsförmåga.

Studiebesök gör man för att lära, men också för att se skillnader. När Åkesson besöker Akademiska sjukhuset finns möjligheten att studera de betydande skillnader som finns i etik och människosyn mellan Sverigedemokraterna å den ena sidan, och alla andra politiska partier å den andra.

En del av det som politiken handlar om rör ekonomi. Men i landstingspolitiken är skillnaderna mellan partiernas  ekonomiska politik liten. Det rör sig om enstaka procent av en budget på långt över åtta miljarder. Det är alltså inte där skillnaden ligger mellan (SD) och övriga partier.

I mars 2013 yrkade Sverigedemokraterna som exempel på att människor som vistas illegalt i landet skulle förhindras att få vård de är i behov av. Sverigedemokraterna vill också att landstinget drar sig ur samarbete om integration med länsstyrelsen och länets kommuner och att möjligheten till tolkstöd kraftigt begränsas. Med mera.

I den politik som Sverigedemokraterna för är budskapet därmed uppenbart. Alla är inte lika välkomna. Vårdpersonal ska tvingas göra skillnad på folk. Vården, och samhället som helhet, ska anpassas för dem som passar in.

Sådana samhällen har vi sett förr. Det brukar inte sluta bra när en sådan utveckling få råda. Därför är det viktigt att markera emot en sådan utveckling, och ett bra sätt är att visa Sverigedemokraternas partiledare att landstinget i Uppsala län bygger sin verksamhet på en annan människosyn.

Det vore överdrivet att säga att Jimmie Åkesson är välkommen. Om jag skulle skriva så, skulle jag visa ohörsamhet mot alla de massiva protester som Åkessons studiebesök hittills lett till. Personalen på sjukhus, brandstationer och företag har med all önskvärd tydlighet visat vad man tycker om Sverigedemokraterna.

Men ändå.

Jimmie Åkesson kommer inte att behöva visa sitt pass när han kommer till Akademiska sjukhuset. Han är inte underställd någon särskild klädkod, och ingen kommer att ställa några krav på honom. Det beror inte på att han är partiledare eller på att han är svensk medborgare. Det beror på att han är människa, och för dagen besökare i ett landsting, och på ett sjukhus, som tror på likabahandlingsprincipen.

Där kan Jimmie Åkesson ha en del att lära av sitt studiebesök.

Problem på väg att lösas

Idag berättar UNT att Akademiska sjukhuset håller på att få bukt med bristen på sjuksköterskor. Det är ett glädjande besked, men det finns mycket kvar att göra. Det pågår också ett intensivt arbete med att förbättra lönebildningen och med att skapa bättre arbetsförhållanden.

Nyheten är intressant på mer än ett sätt. Alla gläds säkerligen åt att situationen ljusnar. Det ligger mycket och hårt arbete bakom den utveckling som nu ger resultat. Och det finns som sagt mer att göra. Men det är också intressant att notera det politiska spelet kring den svåra situation som sjukhuset befunnit sig i.

Från Alliansens sida har vi naturligtvis varit angelägna om att lösa problemen. Läget på sjukhuset har verkligen inte varit bra. Självklart har vi också diskuterat situationen med berörda chefer och tjänstemän och resonerat kring tänkbara lösningar.

Men utmaningar och problem i politisk verksamhet löser man naturligtvis inte genom att skriva debattartiklar och insändare, och ännu mindre genom käcka utspel i media. Problem i politisk verksamhet kräver tålamod, erfarenhet, långsiktighet och en tydlig idé om vad man vill göra. Det är också precis det som Alliansen har gjort. Vi har sett viktiga problem, tagit tag i dem och sett till så att de har fått en lösning.

Nya problem kommer att dyka upp i landstingets verksamhet. När problemen dyker upp, ska vi hitta en lösning, se till så att den genomförs och följa upp resultatet. Det viktigaste för Alliansen är att göra rätt saker, så att verksamheten förbättras. Andra får ägna sig åt att skriva debattartiklar och klaga.

Tio skäl för att rösta på Alliansen i landstingsvalet

Det här är egentligen inte politiska skäl. Det är rent objektiva skäl till varför det är viktigt att den nuvarande utvecklingen i vårt landsting inte hindras av resultatet i höstens val.

1. Landets näst nöjdaste primärvårdspatienter.
2. Förtroendet och nöjdheten har stigit även för vården på sjukhus
3. Akademiska sjukhuset rankas som landets tredje bästa universitetssjukhus, och
4. Lasarettet i Enköping rankas som det femte bästa minndre sjukhuset
5. Ekonomin är god. Bara tre landsting har bättre långsiktig betalningsförmåga (soliditet)
6. Resenärerna i kollektivtrafiken är nöjda. Bara tre landsting har nöjdare resenärer
7. Landets lägsta arbetslöshet. Kanske inte bara landstingets förtjänst, men det är ju dumt att chansa
8. SL-pendeln, Upptåget till Gävle och Sala, nya bussar och ett enklare taxesystem
9. Ett rikt kulturliv i samverkan med länets kommuner
10. Landets bästa möjligheter att kunna välja vårdgivare, inte bara i det egna länet

Rent objektivt går det alltså riktigt bra för vården, kulturen och kollektivtrafiken i Uppsala län. Fler än någonsin får vård i tid, bussar och tåg går som det ska och kulturlivet blomstrar. Det beror inte bara på kloka politiska beslut. Men det kan inte gärna vara en slump att så mycket har förbättrats sedan 2006.

Vårdvalet kortar köer

Upsala Nya Tidning inleder idag en intressant artikelserie om vårdvalet. De ökande kostnaderna för hörselvård och psykoterapi beskrivs som ett problem. I själva verket är just dessa vå vårdval bra exempel på tidigare problem som behövde åtgärdas. Den ökande kostnaden hänger nämligen ihop med att fler patienter nu får hjälp med sina besvär. Det kortar köerna och väntetiderna. I primärvården ser vi redan goda resultat av detta, och nu börjar effekterna också komma i sjukhusvården.

Titta gärna på grafiken i UNTs papperstidning. 2011 gjordes 6558 patientbesök; kostnad drygt 7 miljoner kronor. 2013 gjordes 18306 patientbesök, nära nog en tredubbling. Kostnaden per patientbesök sjönk däremot betydligt, med cirka 20 procent. Fler patienter fick den vård de behövde till en lägre kostnad per behandling. Det är så Alliansen utvecklar länets sjukvård!

Ett annat orosmoment som framförs är att vårdvalet skulle skada forskning och utveckling. För att säkerställa att så inte sker, formas regelverket i nära samarbete med Uppsala universitet och med noggrann kontroll av följderna för utbildning och forskning. De fristående vårdgivare som deltar i vårdvalet är skyldiga att fullgöra sin del av dessa viktiga områden.

Vårdvalet leder till kortare köer och mer vård för skattepengarna. Därför ska vi fortsätta att utveckla sjukvården i en riktning som gör att fler får tillgång till den vård de behöver.

Uppsalas viktigaste utvecklingsmotor

Jag kommer just från ett seminarium om fastighetsfrågor. Som så många gånger diskuterades Uppsala utveckling, och en av de frågor som togs upp - som en av Uppsalas viktigaste framgångsfaktorer - var Akademiska sjukhuset.

Att "Ackis" är viktigt för sjukvården i länet är självklart. Betydelsen för medicinsk forskning och utveckling är också ganska naturlig. den tredje viktiga rollen som Akademiska sjukhuset spelar är som motor för länets näringsliv, och inte minst för life science.

I Uppsala finns en lång rad företag som arbetar med läkemedel, medicinslk teknik och andra verkdsamheter som är anknutna till sjukvården. Dessa företag är en helt avgörande del av Uppsalas näringsliv - och därmed en viktig grund till att det går bra för Uppsala. Inte ett enda av dessa företag hade varit lokaliserade till Uppsala om det inte hade varit för Akademiska sjukhuset och dess viktiga roll som ledande universitetssjukhus.

Sedan Alliansen fick väljarnas förtroende 2006 har vi lagt mycket kraft på att framhålla vilken betydelse Aakdemiska sjukhuset har, inte bara för sjukvården och forskningen, utan också för näringslivets goda utveckling. Det är också en insikt som sprider sig allt mer, i näringslivet och bland Uppsalas invånare.

Vi i Alliansen kommer att fortsätta att tala väl om Akademiska sjukhuset. Vi kommer också att fortsätta satsningarna på Framtidens Akademiska och sist men inte minst att se till så att sjukhuset fortsätter att vara Uppsalas viktigaste arbetsgivare. Jag välkomnar alla krafter som deltar i en sådan positiv utveckling och ser vad det betyder för att det ska fortsätta att gå bra för Uppsala.

Lönebildning

Just nu är frågor om lönebildning i offentlig sektor en aktuell fråga. UNT hade artiklar om detta i helgen och idag, och ingen kan väl ha missat diskussioner om löner för lärare, barnmorskor, sjuksköterskor och andra medarbetare i vård, omsorg, utbildning och socialtjänst.

Det är verkligen på tiden att dessa frågor hamnar i debattens fokus. Under årtionden har lönebildningen i verksamhet som domineras av offentlig sektor varit både omodern och eftersatt. Den varuproducerande industrin måste naturligtvis ha konkurrenskraftiga löner för att kuunna sälja varor på exportmarknader. Men det finns också goda skäl att fundera på vilka mekanismer som ska styra lönebildningen i verksamheter som bedrivs med skattemedel.

Den gamla dåliga lönebildningen i dessa branscher byggde på tanken att stanes (och kommunernas/landstingens) kaka var "liten men säker". Lönen var statisk och strikt reglerad enligt lönegrader och löneklasser. Begrepp som löneglidning och förtjänstutveckling förekom knappast.

Dagens arbetsliv ser annorlunda ut, även i verksamhet som präglas av offentliga tjänster. den stora skillnaden är inte att det finns privata alternativ, även om det har betydelse. Den viktigaste skillnaden är att den som arbetar som lärare, sjuksköterska eller socialsekreterare naturligtvis också vill kunna få mer i lönekuvertet för en god arbetsinsats.

Dagens löneavtal för offentlig sektor ser också annorlunda ut, och understödjer en mer individuell lönesättning. En fråga som kan ställas är om vi som är arbetsgivare i offentlig, skattefinansierad verksamhet har hängt med i utvecklingen.

Landstinget i Uppsala län har sedan 2012 en lönepolicy som definitivt gör det. Den säger bland annat att lönesättningen ska grundas på systematiska bedömningar av arbetsuppgifternas svårighetsgrad, medarbetarens arbetsresultat och bidrag till verksamhetsförbättringar. Den säger också att lönen ska vara individuell och differentierad, och anger hur samspelet ska gå till mellan medarbetare och lönesättande chef. Därmed är lönebildningen också individuell och differentierad, och sätts efter dialog mellan medarbetare och närmaste chef.

Tidigare sattes lönerna i detalj genom politiska beslut. Det var en lönebildning som möjligen fungerade på 60-talet, men som är omodern idag. En modernare lönebildning ställer krav på alla berörda. Den ställer krav på den lönesättande chefen, som måste vårda sitt uppdrag och säkerställa att den lokala lönebildningen fungerar bra. Den ställer också krav på medarbetaren som måste ta sin del av dialogen. den ställer också krav på högre chefer och på oss politiker. Dels gäller det att vi vårdar den lönepolicy vi har fastställt. Dessutom måste lönesättande chefer naturligtvis ha en rimlig möjlighet att göra sitt jobb. De måste ha befogenhet att sätta rimliga löner.

Att gå från en tidigare lönebildning till en bättre och modernare är inte enkelt. Det kräver förändring av kulturer och traditioner, men också om att våga tro på lokala chefers förmåga att ta diskussioner och beslut som krävs. Vi arbetar med det i vårt landsting och i kommun- och landstingssektorn som helhet, och vi ser att det går åt rätt håll. Men det finns mycket kvar att göra.

Jag vill avsluta med att varna alla som tror att lösningen på den diskussion som pågår är en återgång till politisk lönebildning där löner sätts genom politiska beslut. Det var den ordningen som skapat dagens situation. En lönebildning som belönar individuella, goda arbetsprestationer är vägen till bättre villkor i alla verksamheter. även om finansieringen kommer från skattebetalarna.

Ersättningssystem i primärvård

Kanske har du noterat inslag i Tv 4 idag om ersättningssystem i primärvården. Ett antal landsting använder ett system för ersättning till vårdcentralet som kan missbrukas genom överdriven regisrering av diagnoser hos pátienter.

Landstinget i Uppsala län har inga sådan inslag i sin ersättningsmodell. När det nuvarande systemet infördes, så diskuterade vi ingående vad som skulle vara grund för hur primärvården skulle ersättas för sitt arbete. I Alliansen kom vi mycket samstämmigt fram till att det var viktigt att forma ett enkelt och tydligt ersättningssystem som är svårt att manipulera. Samtidigt är det viktigt att ersätta all verksamhet efter arbetsinsats och vårdtyngd hos patienterna.

Därför är ersättningssystemet i vårt landsting viktat efter patienternas ålder. Ingen annan faktor väger så tungt när det gäller skillnader i vårdtyngd. Det har skapat ett robust och relativt enkelt system som både ger stabilitet och bidrar till en god sjukvård.

Mot den bakgrunden är inslaget intressant. Det visar att vi i Alliansen i vårt landsting tänkte rätt när vi valde att inte införa den typ av ersättningssystem som prövats på många andra åll i landet. Möjligen bidrar det också till att vår primärvård idag fungerar allt bättre och har landets näst nöjdaste patienter.

Ett sjukhus i världsklass

Socialdemokraternas oppositionsråd Börje Wennberg och Vivianne Macdisi fortsätter sin strävan efter att prata ner Akademiska sjukhuset för att vinna kortsiktiga politiska poäng. Det är djupt olyckligt att sjukhuset av (S) görs till slagträ i valdebatten. Det blir inte bättre av att deras resonemang bygger på rena sakfel.

Påståendet att Akademiska sjukhuset skulle riskera att förlora sin ställning som universitetssjukhus stämmer helt enkelt inte. Däremot pågår en utveckling emot att kopplingen mellan sjukvård, forskning, utveckling och utbildning inte längre kan begränsas till landets sju universitetssjukhus. För Akademiska sjukhuset är det extra viktigt att hitta stabila partners även utanför sjukhusets egna väggar.

Hur går det då för Akademiska sjukhuset under Alliansens ledning? Frågar man andra bedömare än Macdisi och Wennberg så går det ganska bra. I en omfattande rankning av Dagens Medicin placerade sig sjukhuset för andra året i rad bland landets tre främsta. Det är svårt att se det som något annat än ett toppbetyg för vårt fina universitetssjukhus.

Akademiska sjukhuset rankas högt för vårdhygien och medicinska resultat. Väntetider och bemötande drar ner betyget - och är därmed hindret för att sjukhuset ska rankas ännu högre. Därför arbetar Alliansen hårt med att hitta lösningar som förbättrar sjukhusets möjligheter att klättra i kommande rankningar.

Ett sätt är att lägga en del av vården utanför sjukhuset, och att ta hjälp av andra aktörer. Det är detta som Macdisi och Wennberg har svårt för - särskilt när de externa aktörerna kopplas ihop med patientens möjlighet att välja.

Men vårdvalet fungerar! Köerna till operation har kortats betydligt sedan vårdvalet infördes, och till det kan vi lägga succén med vårdval i primärvården - som (S) också protesterat högljutt emot. Den har fått till resultat att länets primärvård har landets näst nöjdaste patienter. Så såg det inte ut när socialdemokraterna styrde.

Så sent som i förra veckan kunde jag stolt lyssna till andra bedömare än Wennberg och Macdisi som gav sitt omdöme om vårt framstående universitetssjukhus. Akademiska sjukhuset har nämligen en stark ställning i svensk sjukvård. Vi i Alliansen tänker se till så att sjukhusets ledande position bevaras och förstärks. Den ranking Dagens Medicin gjort är ett bra mått på hur det arbetet går. Socialdemokraternas svartmålning av sjukhuset är det inte.

Bokslutsanalys

Jag tittar lite i landstingets bokslut inför den politiska behandlingen. Samtidigt kan det vara läge att titta både bakåt och framåt.

Sedan 2006 har landstingets egna kapital stärkts med 604 miljoner kronor eller 34 procent. Soliditeten, det vill säga den långsiktiga betalningsförmågan, har förbättrats från minus 62 procent till minus 35. Att siffran visar minus beror på de stora pensionsåtaganden som landstinget har att möta. Det har vårt landsting gjort genom att sätta undan pengar för ändamålet. I stort sett alla landsting redovisar därför en negativ soliditet inklusive denna ansvarsförbindelse. Vårt landsting är, särskilt sedan försäljningen av Ulleråker, ett av de som ligger allra bäst till.

Landstinget har också gjort stora investeringar. De sex senaste åren har landstinget investerat för 2841 miljoner kronor. De sex åren dessförinnan (under S-styre) investerades endast 1084 miljoner kronor. Skillnaden mellan dessa två siffror säger något om ambitionen att modernisera de fastigheter som landstinget äger och driver verksamhet i.

Orsaken till denna förbättring av de viktigaste ekonomiska nyckeltalen är att landstinget varje år sedan 2006 gått med överskott. Det ger en trygghet inför framtiden och en stabil grund att stå på när nya utmaningar ska mötas.

Tittar vi bakåt, så kan vi konstatera att åren före 2006 inte alls såg likadana ut. Det är på senare år som landstingets ekonomi har rätats upp och utrymme har skapats för nödvändiga investeringar.

Tittar vi framåt, så ser vi att landstinget måste fortsätta att sträva efter att hålla kostnaderna i schack. Sedan 2006 har det heller inte krävts några stora nedskärningar, utan verksamheten har fått något mer pengar att röra sig med varje år.

Valet i september kommer att avgöra den fortsatta färdriktningen. Vi i Alliansen kommer att fortsätta att hålla i landstingets pengar för att klara de utmaningar som väntar.

Att prata politik

I helgen fick jag en fråga. Det var en person som undrade varför jag så ofta skriver om det som vi i Alliansen har gjort under de senaste åren. Personen tyckte att det "mest lät som skryt". I stället borde vi "svara på oppositionens alla anklagelser".

Det ligger något i det. Fast det som kan uppfattas som skryt är ofta just svar på "oppositionens anklagelser".

De rödgröna partierna har gång på gång anklagat oss för att ha infört ett dåligt vårdvalssystem. Men när patienterna ger sitt omdöme är de näst nöjdast i hela landet.

De rödgröna partierna har gång på gång skrivit om hur hotat Akademiska sjukhuset skulle vara, och hur dåligt vården sägs fungera. Men när Dagens Medicin rankar universitetssjukhusen så har Akademiska sjukhuset två år i rad hamnat bland de tre bästa.

De rödgröna partierna har gång på gång bråkat om landstingets ekonomi. I själva verket har vårt landsting haft positiva resultat sju år i rad och är ett av de landsting som har den stabilaste ekonomin.

Politik handlar om att göra saker. Sedan Alliansen fick väljarnas förtroende 2006 har vi gjort åtskilligt. det har vi anledning att berätta om, och det ska vi fortsätta att göra.

Vad Alliansen har gjort, och kommer att göra, det kan du läsa om här på min blogg. Vad de rödgröna partierna tycker om det får du fråga dem om.

Det måste löna sig

Jag har redan skrivit ett inlägg idag om hur vi gör samhället mer rättvist och jämställt (om kvinnligt företagande i välfärden). Den andra viktiga frågan som behöver hanteras politiskt är lönebildningen.

I vårt landsting har vi flera gånger kartlagt osakliga löneskillnader och kunnat rätta till de brister vi hittat. Det är inte där som de stora problemen med rättvisa löner finns. Lika lite är det största och viktigaste problemet ingångslönen inom olika yrkesgrupper. Det verkligt allvarliga med lönebildningen i offentlig verksamhet är den ofta mycket dåliga förtjänstutveckling som väldigt många offentligt anställda lider av. Lönen ökar helt enkelt inte tillräckligt mycket genom yrkeskarriären. Ännu allvarligare är att lönen inte alltid speglar förtjänst och skicklighet. Alldeles för många löner sätts på slentrian, och på samma sätt som i många, många år.

En del av orsaken är historisk och kulturell. Det finns en inrotad föreställning om att lönen i offentlig verksamhet ska vara en kaka som är liten men säker. Det håller inte längre. Stat, kommuner och landsting måste bli moderna arbetsgivare där lönen sätts individuellt och differentierat utifrån varje enskild anställds faktiska arbetsprestation. Så fungerar det inte alltid idag.

I vårt landsting finns både goda och dåliga exempel. I många fall fungerar lönebildningen som den ska. Den som är duktig kan få god ersättning för sin prestation. Den som är chef ska kunna premiera den som förtjänar en god löneutveckling. De centrala och lokala avtal som finns, och den lönepolicy som gäller för landstinget, understödjer en sådan lönebildning. Men jag vet också att det finns undantag. Det är en uppgift för landstingets produktionsstyrelse att hantera och lösa.

Lön ska inte bero på kön. Den som gör ett bra  jobb ska få effekt av det i lönekuvertet. Det är ett rimligt löfte till alla våra anställda. Men det är också ett löfte som ställer krav. Framför allt behöver vi ha chefer som vill och vågar göra lönepolitiska ställningstaganden. Därför utbildas nu alla chefer i landstinget. Det kräver också tydliga kriterier för vad som ska uppnås för att nå en önskad löneutveckling. Det är inte generella påslag som är rätt väg till rätt lön, det är individuella löner med tydliga lönekriterier och en bra dialog mellan chef och medarbetare.

Lönespridning är nämligen bra, både för den enskilde anställde och för en bättre löneutveckling. Därför gäller det att vi arbetar vidare med en lönebildning som verkligen är rättvis. Landstinget i Uppsala län ska vara en riktigt attraktiv arbetsgivare. Det gäller även lönebildningen.