Jag tänker inte se "Sicko"

Lite krasslig ägnar jag mig åt att bläddra bland filmrecensioner på DN.se. Hittar bland annat lysande omdömen om Michael Moores "Sicko". Men jag har sedan länge bestämt att jag inte tänker se den.

Varför då? Borde inte en sjukvårdspolitiker titta på detta tidsdokument? Finns det inte något att lära för den svenska debatten av Moores film?

Svaret är nej. Däremot försöker socialdemokraterna ivrigt göra poänger av det även i mina ögan tämligen misslyckade sjukvårdssystemet i USA genom att helt grundlöst påstå att något liknande skulle kunna vara aktuellt i vårt land. Sanningen är att det inte finns någon svensk politiker, och knappast någon i hela Europa, som ser något som helst värde i den amerikanska sjukvården.

Däremot finns det mycket att göra för att förfina och utveckla vår svenska modell - och det behöver den. Just därför är det så tragiskt att dessa ambitioner att skapa en bättre sjukvård i Sverige attackeras av oppositionen med argumentet att det "skulle bli som i USA".

Sanningen är att jag, utan att ha sett filmen, har förstått att ett av de länder som Moore håller fram som föredöme i Europa är Frankrike. Här finns en sjukvårdsmodell som många experter håller fram som en bra blandning av offentlig finansiering och privat drift, och som hittat en mix av sjukhusvård och öppenvård.

Tragiken i svensk sjukvårdsdebatt ligger inte i hotet från USA. Tragiken ligger i de politiska krafter som inte vill, kan eller orkar söka formerna för att utveckla och förnya denna viktiga och kostnadskrävande del av den samlade välfärden.

Vaccinering en kvinnofälla?

Har Socialstyrelsen helt missat den debatt som pågår kring användning av och kostnader för läkemedel? Det känns motiverat att ställa frågan i ljuset av den debatt som rasar kring vaccinet mot virus som kan orsaka livmoderhalscancer, Gardacil. Detta vaccin har presenterats som ett "vaccin mot cancer", vilket det alltså inte är. Gardacil skyddar mot två av totalt ett tjugotal virusm som i sin tur kan orsaka cancer i livmoderhalsen. Så blir den vaccinering som sägs skydda unga kvinnor i själva verket en falsk trygghet - en kvinnofälla!

Gardacil är dyrt och ger alltså inte ett så komplett skydd mot livmoderhalscancer som påstås. Därmed är det sannerligen inte en "klassfråga" om alla eller bara de som har råd ska få ett fullgott skydd mot cancer. Snarare är det en fråga om hur vi skyddar oss mot sexuellt överförbara sjukdomar, och det kan vi alla göra till en ganska billig kostnad. Det överlägset bästa skyddet mot allt från HIV till cancer i fortplantningsorganen är kondom, i synnerhet vid tillfälliga förbindelser.

Sexuellt överförbara sjukdomar förutsätter dessutom att man är två, det vill säga oftast två av olika kön. Med andra ord är ansvaret för att flickor får sexuellt överförbara sjukdomar i hög grad ett ansvar för deras manliga partners.

Betydligt viktigare, effektivare och mer säkert för att förebygga cancer är regelbundna cellprovskontroller. Det vore långt bättre att lägga den kraft som nu ägnas åt att propagera för skattesubventionering av ett dyrt vaccin på att se till så att dessa provtagningar blir mer heltäckande än idag. Propagandan har nu i stället skapat en felaktiv bild av att man kan "vaccinera sig mot cancer". Frågan är vilken reaktionen blir när unga kvinnor besviket inser att de fått cancer fast de trott sig vara vaccinerade. Riskerna med detta tycks Socialstyrelsen inte ha tänkt på.

Sist men inte minst är Gardacil dyrt. Det pekar mot att debatten också måste handla om hur vi värderar kostnader för läkemedel i förhållande till effekten - i vart fall när det finns alternativa vägar att förbättra hälsan eller förebygga sjukdomar. Om vi med statliga subventioner ska knapra oss till bättre hälsa i varje läge blir det svårt att hålla sjukvårdens totala ekonomi inom rimliga ramar. Det måste bli tydligare att vi har ett eget, personligt ansvar för den egna hälsan. Det beslut om Gardacil som nu aviseras pekar inte i den riktningen heller. Tyvärr.

Positiva reaktioner

Tittar på "Sjukhuset" i TV3 och kan inte låta bli att fundera på den äldre dam som ringde mig idag och ville veta vad det nya listningssystemet kommer att innebära för henne. Det kändes bra att kunna förklara för henne hur det skulle bli. Ganska många har hört av sig med olika frågor, och alla har blivit nöjda när de fått svar och kunnat diskutera vad förändringen innebär. Överhuvudtaget har jag stärkts i min tro på den nya modellen efter dessa samtal med dem som verkligen berörs.

Äntligen...?

Så har vi då haft extra landstingsstyrelse för att fatta beslut om nytt ersättnings- och listningssystem för primärvården. Oppositionen bet återigen huvudet av skammen, men all heder i alla fall till Miljöpartisten Tord Andersson, som kom med några kloka synpunkter som ledde till förbättringar av det ursprungliga förslaget.

I överigt visade det sig, som väntat, att oppositionen kom helt tomhänt till sammanträdet. Utöver ett avslag på det förslag som lades fram hade man ingenting allt att komma med - vilket inte är särskilt förvånande. Hos socialdemokraterna finns nämligen ingen insikt om de utmaningar som sjukvården står inför, och därmed heller ingen beredskap för de förändringar som faktiskt krävs.

Det vi nu inför, innebär att pengarna följer med patienten och därmed att makten också flyttas från politiker och tjänstemän till dem som är direkt berörda. Det som nu i högre grad avgör tillgängligheten och kvaliten i mötet mellan läkare, petient och övrig sjukvårdspersonal är faktiskt patientens egna önskemål.

Dagens beslut är ett första viktigt steg. Nu gäller det att jobba vidare för att fortsätta den viktiga utveckling som inletts. Vården behöver förnyas och utvecklas - inte stelna i socialdemokratiska idéer.

Dags att börja om!

Det är bara att erkänna. November, december, januari och början av februari har varit så fyllda av arbete att varken bloggen eller hemsidan fått den tid de borde. Men så har vi också hunnit uträtta en hel del, som till exempel den nya modellen för ersättning och listning i primärvården som diskuterades på landstingsfullmäktige nyligen.

Det som får mig att i alla fall försöka komma igång med regelbundet skrivande är dock faktiskt att folk frågat! Det roar mig en aning eftersom jag inte trodde att min blogg rönte något större intresse.

Det hör inte till vanligheterna att jag hyllar socialdemokratiska debattinlägg här på bloggen, men nu är det sannerligen dags. Dagens DN innehåller en lovvärd artikel av de båda oppositionsråden i Stockholms läns landsting, Ingela Nylund Watz och Dag Larsson, som anser att deras parti nu bör ta steget och modernisera sin sjukvårdspolitik.

Larsson och Watz skriver bland annat att "Den gängse bilden är att socialdemokraterna vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre visst fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral." Visst är det så. När vi i Alliansen tog över landstinget här i Uppsala län fanns det noll privata vårdcentraler och noll beredskap för att överhuvudtaget pröva andra driftformer i vården.

Vi ändrar nu på det, under stort motstånd från Watz och Larsson partikamrater under ledning av Börje Wennberg. (s) i landstinget har inte visat något som helst intresse för större mångfald, ökad valfrihet och fler alternativ i vården. Däremot försöker man gärna påskina att man har samma inställning.

Oseriöst var ordet

Regionfrågan tumlar vidare i debatten, som bitvis är mer förvirrad än någonsin. Hur krånglig situationen är i vår del av landet belyses av att debatten nu är hetast mellan dem som är tillskyndare till Ansvarskommitténs förslag. Idag replikerar Mats O Karlsson i UNT på ett tidigare inlägg av Bo Könberg. Debatten kan tyckas handla om regionernas geografiska indelning, men i själva verket är Karlsson och Könberg djupt oense om vad dessa regioner ska syssla med. Det är ju tänkvärt att en regionförespråkare kallar ett förslag från en annan för "oseriöst". Vad säger då detta om regionfrågan som helhet?

Det vore kanske klokt att reda ut den frågan innan beslut fattas om att bilda regioner, vilket jag tillsammans med Arne Sandemo och Gunnar Hedberg pläderar för i ett annat debattinlägg. Inte nog med det; vi har till och med en lösning på hur regionfrågan kan ordnas till glädje för i stort sett alla.

Det enda vårt förslag till lösning käver är att O'Karlsson och hans socialdemokrater kryper ur sin dogmatiska låsning vid Ansvarskommitténs modell för regionindelning. Men det är nog för mycket begärt. Oenigheten är nämligen monumental inom (s), även om man gör sitt bästa för att skyla över.

Uppdrag: förtroende

En riksdagsman (s) säger sig vilja lagstifta mot politiska vildar. Tanken är hedervärd men dessvärre fungerar det inte av flera skäl. Först och viktigast är ju varje folkvald politiker vald just av folket, i alla fall io formell mening. Dessutom är politik ett lagarbete, och om det inte fungerar är det i regel lagledaren som bör fundera på hur den politiska gruppen fungerar.

Det går, dessvärre, inte heller att lagstifta mot dem som inte förstår vad uppdraget faktiskt går ut på. Det är nämligen där som problemet i de flesta fall ligger, vad vi än tycker om personval. Trots partiernas urvalsprocesser finns det en och annan som får förtroendeuppdrag utan att fullt ut inse vad uppdrgaet går ut på.

Ett förtroendeuppdrag är inget man "tar", utan något man förtros av andra. Riksdagsledamot, landstingsråd eller ledamot av en fullmäktigsförsamling är inget man "vill bli", utan något som andra vill att man ska bli.

Det beklagliga är just den attityd som s-riksdagsmannen pekar på: de som när de är missnöjda med det förtroende som visats dem vänder sig till ett annat parti. Politik är inte som fotboll, där man kan byta lag om man inte platsar. Politiken är en förtroendebransch, och det är när vi som sysslar med politik glömmer det som väljarnas och medborarnas förtroende rasar.

Hemliga budskap

Läser i tidningen Resumés nätupplaga att socialdemokraterna jagar ny reklambyrå inför nästa val. Man säger sig ha lärt av Alliansen att kampanjen måste börja redan nu.

Det är möjligt, men något har man ändå missat. Nämligen att det behövs ett politiskt budskap också. Att kommunicera socialdemokratisk politik just nu måste vara världens svåraste uppdrag eftersom det i praktiken är att kommunicera - ingenting.

Vi vet inget om vad (s) vill med vården, med skolan eller med utanförskapet. Vi vet inte med vem de vill föra sin politik eller vilka visioner de har för framtiden. Det kanske ingår i uppdraget för reklambyrån att tota ihop politiken också.

Självrättfärdighet

Ett sorgligt skådespel äger nu rum i Sundbyberg strax utanför Stockholm. Efter två moderaters byte av parti står nu socialdemokraterna för den politiska ledningen i kommunen. Givetvis är detta ett stort bakslag för demokratin, men också en uppvisning i socialdemokraternas förakt för väljarnas utslag.

Två ledamöter, som uppenbarligen valdes in på den politik moderaterna står för, har helt enkelt lurat sina väljare. orsakerna till detta ska jag inte spekulera i. Väl så allvarligt är att socialdemokraterna, som gärna låter makt gå före rätt, gladeligen nyttjar dessa överlöpare för egna syften.

Det som händer i Sundbyberg är ännu ett exempel på den självrättfärdighet som präglar socialdemokratin. den som trodde att en valförlust skulle rätta till självgodheten inser nu att så inte är fallet.

Brist på kvinnor i politiken

De senaste dagarna hgar bristen på kvinnor i ledande ställning i politiken uppmärksammats. Det är mycket bra, men kräver en djupare analys än att endast förfasa sig över att så få kvinnor "når fram" till topposterna.

Sverige är ju ett land som i årtionden satt sig själv i frontposition i jämställdhetsfrågor. Om vi på viktiga områden inte nått längre är det kanske dags att ställa frågan om själva strategin är fel. Har vi, helt enkelt, jobbat på fel sätt för att nå en bra jämställdhet?

Jag tror det. Ett av problemen är att jämställdhets- och rättvisefrågor separeras från helheten och görs till någon sorts särintresse. Ett annat problem är att de bakomliggande faktorer som gett upphov till det rådande läget glöms bort. Man kan, med andra ord, inte trolla bort en kultur genom enstaka politiska beslut.

Det är hög tid att bringa ordning i jämställdhetsdebatten, och det är vi moderater som ska göra det. Först av allt måste då gamla föreställningar om hur jämställdhet kan åstadkommas mönstras ut, för nu måste det väl ändå vara klarlagt att jämställdhet inte uppnås genom den politik som fört i årtionden.

Den hjärtlösa vänstern

"Det finns ingenting så intolerant som väns­tern. Det vet väl jag."


Citat av Jan Guillou i Svenska Dagbladet. Han har så rätt så.


Vänstern, oavsett vad den kallar sig mer i detalj, har som politisk idé att vara intolerant - och att legitimera de vidrigaste uttryck för denna intolerans. Att elda upp bilar, slå sönder butiker och hota elelr misshandla människor med andra åsikter är aldrig någonsin något annat än intolerant. Allra värst är dessutom dessa vänsterelements ständiga rättfärdigande av sina lagvidrigheter.

Vänstern som politisk rörelse är inte ädlare än någon annan. Om hjärtat sitter till vänster eller inte beror helt på med vilket perspektiv man tittar.

Vem har gett dem rätten?

De senaste dagarna har debatten varit het kring Nerikes Allehandas publicering av Lars Wilks teckning av profeten (frid vare med honom) Muhammed som rondellhund.

Om detta finns mycket att säga.

Först och främst kan jag inte förstå varför yttrandefriheten ständigt ska nyttjas för att provocera. Varje fri- och rättighet förutsätter faktiskt respekt för andras lika rätt, inte bara till den rättighet man själv utövar utan också för dennes egen rätt och integritet. Jag är glad att kunna säga, tycka och tänka vad jag vill, men jag vägrar nyttja denna rätt för att medvetet och överlagt kränka andra människor.

Men inte nog med det. I den efterföljande debatten finns ett obehagligt drag av självrättfärdighet som går ut på att just våra fina, västerländska värderingar skulle vara just finare än andra. Vi ställer upp ett antal premisser och väntar oss sedan att alla andra oavsett kulturell bakgrund ska acceptera dessa.

För egen del är jag kristen och mycket djupt rotad i just dessa kristna, västerländska värderingar. Men jag är därmed också beredd att försvara dessa kristna västerländska värden och ser då att tolerans och respekt för andra står främst.

Den enda verkligt universella fri- och rättigheten måste vara att visa respekt för sina medmänniskor och rätten att bli respekterad av andra. Jag respekterar "rondellhundspublicisternas" rätt att uttrycka sig, men jag kräver av dem att de i gengäld visar respekt för dem som ser annorlunda på de värderingar som de tar för självklara.

Utan egna idéer

Den socialdemokratiska landstingspolitikern Pyyry Niemi försöker påskina att den förnyelse som vården nu går igenom på något sätt skulle vara initierad av socialdemokraterna. I själva verket är det precis tvärtom. Arbetet med att förnya och utveckla hälso- och sjukvården tog fart efter valet. Nu har en genomlysning och omorganisation genomförts av primärvården och arbete på går med att utveckla driftformer och skapa mer mångfald och fler alternativ. Målstyrningen av både primärvård och sjukhusvård förbättras också, för att säkerställa att varje krona i vården används så bra som möjligt.

Arbetet fortsätter hela tiden, och utvecklingen av en närvårdsmodell är en naturlig följd av tidigare beslut som Alliansen tagit. Att socialdemokraterna vill delta i denna utveckling är naturligtvis bara bra. Däremot blir jag lite förundrad när Niemi i detta skede försöker göra socialdemokratisk politik av tankar som inte ens varit föremål för några politiska beslut. Som ett led i Alliansens förnyelsearbete har landstingsdirektören fått ett utredningsuppdrag. Hur Niemi kan få detta till (s)-märkt politik är en fullkomlig gåta men säger åtskilligt om detta partis syn på sig själva och på politiska processer.

Socialdemokraterna styrde landstinget i Uppsala län i tolv år. Konsekvenserna av detta blev förödande. Någon politisk idé om vårdens utveckling har socialdemokraterna fortfarande inte, men suget efter makt gör att man vill ta åt sig äran även av sina politiska motståndares initiativ. Kanske är det helt enkelt så att socialdemokraterna numer är ett parti, som gör störst nytta i opposition?

Ta flyget om det Gore

I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa att Al Gore fått ett miljöpris, Göteborgspriset, på en miljon kronor. Det är bra för då kan Gore betala flygbränslet på sina propagandaresor runt jorden för att propagera för sig själv. Gore flyger hit i december för att hämta priset.

Själv är jag kanske inte lika miljövänlig, mren jag lever i alla fall som jag lär.

Geriatrock

Rolling Stones kom, sågs och segrade. Så enkelt är det. Inte kan man säga att Keith Richards spelade bländande gitarrsolon (han spelade i själva verket knappat alls) och inte kan man säga att det bjöds på överraskningar (det är minst trettio år sedan jag blev "överraskad" av pyrotekniska effekter). men vem sjutton gick till Ullevi för att lyssna till bländande gitarrsolon och överraskningar? Inte jag i alla fall.

Jag gick dit för att uppleva folkfesten, se ett rockband som oavsett kvalitet är legandariskt och sist men inte minst för att se Mick Jagger live. Allt detta fick jag, och med råge. Rockmusik är inte bara teknisk kvalitet, det är så oerhört mycket mer. Därför är det tveksamt om Rolling Stones ens kan recenseras meningsfullt, de kan endast upplevas. Sedan är det en fråga om smak och läggning om stapplande gubbar i dryga sextioårsåldern är imponerande eller patetiska när de spelar energisk blues/rock på en jättescen i ett stadion. Jagger är i vart fall fortfarande en scenstjärna i yttersta världsklass. Keith Richards har skapat några av rockens mest klassiska och odödliga riff, fast nu kanske det är dags att dra sig tillbaka med lite värdighet. Det är värt att minnas Neil Youngs klassiska ord: "It's better to burn out, than to fade away". Richards betydelse för rockens utveckling är oskattbar, även om fingrarna numera lyder sämre.

Sten i glashus

För detta ledaren för Sveriges största intresseparti har nu gått och blivit lobbyist på heltid. Hur hans parti, socialdemokraterna, ser på saken är intressant att följa.

Banden mellan socialdemokraterna och det svenska näringslivets största enskilda maktfaktor, LO, har länge varit starka - så starka att de i regel beskrivs som två grenar på samma träd. Genom LO (vars ordförande sitter i (s) verkställande utskott) har socialdemokratin ett stort direkt inflytande över flera av landets större företag. Tunga företrädare för LO, och i synnerhet för deras förbund, sitter eller har tidigare suttit i riksdagen.

Den som reagerar kraftigast i media är Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot och brevbärare från Örebro. På sin hemsida redogör hon för sin egen intressemässiga bakgrund: sedan tjugoårsåldern har hon varit fackligt aktiv i SEKO. Jansson har bland annat sagt att JKL "står moderaterna nära". Må så vara, men närmare band till varandra än LO och socialdemokraterna är svårt att ha...

Det är bra att Eva-Lena Jansson redovisar sin facklig-politiska koppling, och Janssons engagemang i de just nu högaktuella HBT-frågorna hedrar henne. Däremot kan man diskutera konsekvenserna av att fackförbundet SEKO har en aktiv medlem som suppleant i riksdagens närings- och trafikutskott. En kartläggning av vilka fackförbund som kan lobba direkt genom ledamöter i riskdagen votre intressant och tankeväckande!

Margot hälsar på

I går kom Margot på besök hos Ernst i Sommartorpet. Tillsammans lagade de en smaskig dessert på belgisk choklad som Margot hade med sig.

Margot är givetvis vår socialdemokratiska EU-kommissionär, som i likhet med många andra socialdemokrater gärna omhuldas i medierna, och då inte minst i vår fina Public Service. Jag har inte lagt någon möda på att skaffa statistiskt underlag, men nog förefaller det vara misstänkt mycket vanligare med socialdemokrater än med Allianspolitiker i lek-, soff- och mysprogram på TV.

Ett skäl är att socialdemokrater gärna ger sig, och ges, en sorts icke-politisk fernissa av att vara lite folkligare och lite mer företrädande "den allmänna uppfattningen". Socialdemokratiska politiker får på det sättet en lite aning mer legitimerande stämpel - även om de nyss gått igenom en brakförlust i allmänna val. De kan man ju skylla på Persson, som minsann lierat sig med en högerbetonad lobbyfirma...

Ett annat skäl är den noggrant omhuldade bilden av socialdemokratin som nån sorts lite finare och lite mer statsbärande parti än de borgerliga. Detta belystet rent av i en nekrolog över Ingmar Bergman, där det förnumstigt påtalades att han minsann föddes "strax innan den första socialdemokratiska regeringen, ledd av Hjalmar Branting, tillträdde". Ungefär som att Bergman skulle vara samtida med nån sorts lika fin och uppburen politisk epok.

Bilden av socialdemokratiska politiker, och därmed i hög grad av socialdemokraterna som parti, byggs i hög grad upp på detta sätt. Oavsett orsak är det inte bra för balansen mellan olika åsikter i det demokratiska samtalet, och därmed inte bra för demokratin. Särskilt allvarligt är detta naturligtvis för public service.

(ps. ja ja, jag vet att både Mona Sahilm och Filippa Reinfeldt är sommarpratare i P1 och att både Lena Hartwig och Cecilia Wikström får spela musik i Radio Uppland. Men det gör ingen skillnad.ds)

(ps2. du som läser detta känenr säkert till att, tvärtemot vad många tror, socialdemokraterna endast fyra gånger sedan 1910 fått mer än hälften av väljarnas röster. ds)

Kommunala pengar i sjön igen

Skrev den 16 juli om kommuner som slänger skattepengar i sjön genom att använda mer eller mindre fantasifulla slogans för att "marknadsföra sig". Nu är det dags igen. Idag berättar Radio Uppland om en avhandling vid Uppsala universitet som belägger det somliga av oss redan visste: kommunernas marknadsföringskampanjer är ofta helt meningslösa. Kommuner som gör reklam i exempelvis TV har inte större inflyttning än de kommuner som således väljer smartare media, nämligen inget alls.

Om allt detta finns två saker att säga.

Det ena är att bakom dessa kampanjer står ofta välmenande politiker med goda syften för sina kommuner. Men eftersom kusnkapen om och erfarenheten av god marknadsföring kanske inte alltid är så stor, så riskerar resultatet att bli därefter.

Det andra är återigen att vinnarna dessvärre ofta är reklammakare, konsulter och andra som kan göra goda pengar på råd som kanske är kloka men som i vart fall inte ger någon effekt.

Frågan inställer sig givetvis då hur en klok kommun ska göra för att nå fram till sin målgrupp. Mitt svar är enkelt: gör som Tierp: låg skatt och god service smäller betydligt högre i både gamla och eventuella nya medborgares ögon. Satsa på kärnverksamheten och får den att fungera så effektivt som möjligt, det är det enkla budskapet både för kommuners och alla andras marknadsföring!

Politisk boxningsmatch igen

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar att olika extremister rykt ihop igen, denna gång på Medborgarplatsen i Stockholm.

Den största skillnaden mellan dessa olika extremistgrupper är och förblir deras namn och olika attribut, men oavsett om de rakar av sig håret eller gömmer sig i palestinaschalar så är de av samma skrot och korn.

Ett sådant gemensamt drag är hatet. Ett annat är att hatandet gärna riktar sig mot olika grupper av människor, till exempel judar, överklass, homosexuella eller homofober. Det är alltså bara att välja och går lika bra vilket som; antingen bestämmer man sig först vilka man tänker hata och väljer sedan organisation. Eller också organiserar man sig först och får så att säga hatet på köpet.

För politiska extremister som dessa har jag inget till övers. Att bygga sin samhällssyn på hat och våld kan aldrig lösa problem. Nästan lika beklagligt som deras beteende är dock att det faktiskt finns människor som ger dessa grupper stöd. Politisk extremism och politiskt våld ska alltid bekämpas.

Lite punk vore inte fel

Idag grälar de båda författarna Björn Ranelid och Jag Guillou i Aftonbladet. Deras gräl är sannerligen tankeväckande utifrån det senaste årets debatt om en litteraturkanon. Om någon av dessa båda skriftställare ( i egna och de flestas ögon) och epigoner (i varandras och många andras ögon) skulle kvala på en "kanonlista" övergår min förmåga att bedöma.

Jag hör till dem som gärna läser både Guillou och Ranelid. I det ena fallet för mitt höga och rena nöjes skull, det vill säga läsning som någon sorts litteraturkonsumtion. In genom ena ögan och ut genom det andra, kan man säga. I det andra fallet för att språk är spännande, och en intressant handling kan förhöjas genom ett rikt och utvecklande språk.

Sanningen är nämligen att Guillous böcker är mer spännande - och i ärlighetens namn mer lättlästa - än Ranelids. Men Ranelids texter bidrar å andra sidan kanske något mer till mitt eget tänkande.

Nå, med detta vill jag ha sagt att det gudskelov inte finns en enda normerande litterär stil lika lite som det finns en enda musiksmak eller konstart som har företräde framför andra. Både Guillous och Ranelids texter behövs. Vem av dem som om tvåhundra år kan anses platsa i en eventuell litteraturkanon lär ingen nu levande kunna bedöma.

Gräl som dessa har alltid förekommit i kulturdebatten. I Sverige blir ett gräl som detta emellertid lite belysande, eftersom det inte bara handlar om kritikernas och läsarnas domar. Med den kulturpolitik som förts de senaste 35 åren spelar det stor roll vem som "vinner" en debatt som denna - och det är tragiskt. I allt för hög grad styr andra värden än människors faktiska uppfattning om exempelvis litterär kvalitet (som kan uttryckas på andra sätt än genom försäljningssiffror). Kulturpolitiken har allt för länge kunnat bortse från "det allmänna omdömet" och blivit en arena för en ganska smal krets av tyckare. det som för ett par generationer sedan kallades för folkbildning har förskjutits till att bli ett uppdrag för etablerade aktörer i olika sfärer.

Kulturen msåte tillbaka till den breda allmänheten. Lite punk vore kanske inte så tokigt!

Vänstern och dess medlöpare

Än en gång dyker det upp exempel på hur vänsterns medlöpare gör allt för att relativisera kommunisxmen och dess värderingar. Nu är det Kalle Holmqvist i Aftonbladet som inte gillar att Svenskt Näringsliv sponsrar föreningen för upplysning om kommunismen och deras utmärkta hemsida om kommunismen. besök den gärna; det är den värd.

Om detta finns två saker att säga. Det ena är att vänstern, hur vidrig den än visar sig vara, alltid har medlöpare. Påfallande ofta finns dessa bland kulturarbetare, intellektuella och samhällsdebattröer som av olika skäl vill sätta ett likhetstecken mellan vänster och medmänsklighet. Att de kommunister (i olika former) som de löper med ofta visare sig vara allt annat än medmänskliga kan alltid urskuldras - i efterhand. Medlöpare är de lika fullt.

Det andra är en reflexion. Tänk om någon hade hånat en sida som på liknande sätt avslöjar andra lika vedervärdiga ideologier, till exempel nazism eller fascism.

Det stora problemet är således den relativisering som hela tiden görs av vänsterns medlöpare. Kommunismen görs liktydig med...tja, liberalism, kristendom eller vadsomhelst. Så ser medlöperiet ut, när det ska göras utrymme för att urskuldra brott mot både mänskligheten och demokratin.

Slutsatsen kan bara bli en (och den har dragits tidigare på denna blogg): nazism, fascism och kommunism - oavsett formerna - är bara olika sorters svulster på den demokratiska samhällskroppen. Somliga gillar och försvarar flera eller vissa av dessa svulster (och kan rent av försvara dem), andra tar avstånd från dem rakt av. Se upp när du stöter på en medlöpare nästa gång!

Kommunala pengar i sjön

Kan inte låta bli att bryta semestern för ett blogginlägg. Det gäller ett ämne som ligger mig som landstings- och kommunpolitiker och marknadsförare varmt om hjärtat, nämligen kommunala slogans. En expert på området, Stefan Ekberg heter han, har uttalat sig i ämnet - och därmed framför allt dokumenterat sin förmåga att marknadsföra sig själv. Det senare gör han skickligt.

Men det allvarliga ämnet om hur kommuner marknadsför sig hanterar Ekberg mer luddigt, möjligen på grund av ringa erfarenhet. Sanningen är att många kommuner tror att en tjusig slogan och en skylt vid riksvägen är lösningen på marknadsföringsbehovet. Räcker inte det, så kompletterar man med lite broschyrmaterial och kanske en vecka på Stockholms Central. Kommuner är också påfallande ofta representerade i olika typer av reklambärare vars kommersiella värde är tveksamt.

Sanningen är den som alltid gäller för marknadsföring, och som alla experter på området är eniga om. Det finns inga genvägar och snabba fixar för att långsiktigt och lönsamt bygga upp ett varumärke. Marknadsföring är en verksamhet som mest av allt kräver systematik, tålamod, konsekvens och noggrann analys. En slogan eller så kallad payoff kan möjligen komma på slutet, när den noggranna analysen redan är utförd.

Pluspoäng dock till de orter som insett att gamal hederliga smeknamn är en utmärkt slogan. Kringelstaden Södertälje, Världens ände Trosa och Glada Hudik är tre sådana exempel som inte hittats på av någon klatschig marknadsförare.

Och, till sist, jag är helt övertygad om att varje kommun i detta land, även avfolkningskommunerna i Norrlands inland, skulle kunna ha en positiv utveckling om de gjorde läxan rätt på detta område. Men då handlar det om många års tålmodigt arbete och ett noggrant utvärderande av styrkor och svagheter - inte om att kläcka en snitsig slogan!

Det händer massor i landstinget nu!

Får ibland höra att inget händer i landstinget sedan Alliansen tog över. Förutom den rapport över det senaste halvåret som jag nyligen puffade för, så är det bara att gå i på landstingets hemsida och läsa:
- Ny tandvårdsdirektör, Eva Ljung, har anställts. Hon är för övrigt den sjunde högre chefen som anställts på ett halvår.
- Avtal med privata neurologer för att korta köerna för neurologiska sjukdomar.
- Uppsala närakut har upphandlats, bland annat med syftet att öka tillgängligheten.
- Omfattande försäljningar av fastigheter, som en renodling av verskamheten.
- Avsiktsförklaring med tre kommuner om former för specialistanknuten hemsjukvård.

Över sommaren laddar vi batterierna för att samla kraft till nya utmaningar!

Politikens lyxfälla

I gårdagens SvD skrev Per Gudmundsson en tänkvärd ledare om förhållandet mellan politiken och olika kulturyttringar. Kulturvänsterns gullande med proggrörelsen får här en snygg förklaring av en som borde veta. Men den gode Gudmundsson får också svar på tal på jj.n's blogg. Och där får vi lyckligtvis veta det många av oss länge anat.

jj.n skriver: "Sen kan man ju tycka, som jag alltid gjort, att just arbetarungar under 70-talet, som var proggens tid, inte alltid visste sitt eget bästa på sikt, för då hade de intresserat sig mer för politiken än för andra saker. "

Jojo, mer precist kan det inte uttryckas, det som för många av oss är det utlösande skälet till att faktiskt aktivera oss i poliitken. jj.n är nämligen inte ensam om inställningen att väldigt många människor "inte vet sitt eget bästa" och därför behöver (socialdemokratisk?) politik för att föras in på den rätta vägen.

Det kanske mest tänkvärda i detta är att det var exakt det argument som motståndarna mot rösträtten använde vid förra sekelskiftet. Eftersom arbetarna var så oupplysta så vore det inte så bra om de fick vara med och rösta i allmänna val. Rösträtten skulle förbehållas de upplysta, det vill säga de så kallade högre samhällsklasserna.

För egen del tror jag att de flesta människor mycket väl vet sitt eget bästa. Och om de inte vet det, så står orsaken snarare att finna i en politik under hela efterkrigstiden som just invaggat dem i en inlärd hjälplöshet. En sorts politikens lyxfälla, om man så vill.

Hurra! Stopplagarna borta!

Så har den första vardagen utan stopplagar passerat. Någon som märkte något? Någon som sett horder av vårdsökande försäkringspatienter flockas utanför de skattefinansierade sjukhuset, ivriga att tränga bort skattebetalande losers i vårdköerna? Någon som sett skjul av korrugerad plåt resa sig utanför de yttre förstäderna?

Nej, jag tänkte väl det. Den 1 juli var dagen då två lagar som hindrat politiska initiativ inom sjukvård och bostadspolitik avskaffades, men särskilt mycket mer dramtiskt än så var det egentligen inte - annat än i oppositionens retorik. Däremot ger de avskaffade lagarna (förbudet mot privat ägda "akutsjukhus" och ombildning av allmännuttiga lägenheter till bostadsrätter) möjlighet att föra en politik som bidrar till nytänkande och initiaitv.

Bägge dessa lagar byggde på ett politiskt feltänk, nämligen att just politiska beslut och politisk styrning alltid är det bästa sättet att ställa människors tillvaro tillrätta. I grund och botten var detta vad valrörelsen handlade om: ett val mellan politisk detaljstyrning och tilltror till människors förmåga och kunnande.

Därför är den 1 juli en märkesdag. Nu är det bara att sträva på mot ett samhälle med mer mångfald och fler initiativ. Hurra!

Tack, Laleh!

I kväll har jag haft lyckan att få lyssna till en av Sveriges absolut bästa artister: Laleh!

Om Monica Zetterlund av Tage Danielsson kallades för "ett lingonris i ett cocktailglas", så vet jag inte riktgit vad man ska säga för fint om Laleh. Men nog är hon 80-talisternas motsvarighet till Monica Z. det är lite Cornelis, lite jazz, lite 80-talspop och ganska för att inte säga väldigt mycket Laleh. Hon ger vårt svenska kultur- och musikliv så mycket! Hennes behandling av språket i ton och text, infallsrika texter och suveränt enkla men ändå sammansatta musik tillsammans med en sällsynt scennärvaro gör att en konsert med laleh är en känsloupplevelse utöver det mesta. Inte minst när det framförs i ett vackert kyrkorum.

Det hela gick av stapeln på Östhammars Musikvecka, enfestival som är värd varje besökare och varje uppmärksamhet. All heder åt alla människor i Östhammars kommun om genom sina insatser ger oss andra möjlighet att lyssna till fantastisk musik.

Ladda nu genast ner Lalehs båda skivor och njut av dem i datorn, CD-spelaren, Ipoden eller var du vill...!

(Bilderna har jag tagit själv)

Intet nytt under solen

Var tionde skulle rösta annorlunda om det vore val idag, skriver UNT. Jag är inte ett dugg förvånad, men till skillnad från exempelvis Lena Hartwig (s) tror jag inte alls att det beror på att människor "känner av högerpolitiken". Det visar i så fall bara att Hartwig inte "känner av" alla de glada tillrop och maningar som vi får om att fortsätta på den inslagna linjen .

Att det däremot sker förändringar, och att de påverkar människor så att de i opinionsmätningar uttrycker det som nu redovisas, det är likaså helt naturligt. Givetvis påverkar Alliansens politik väldigt många människor, och alldeles självklart tar många chansen att uttrycka detta. Frågan kvarstår dock: vad är det egentligen för politik de har bytt till om de nu inte sympatiserar med Alliansen. Från socialdemokratiskt håll får vi inte många besked annat än att man i allmänna ordalag ogillar den politik som Alliansen för. Hur människor skulle reagera i opinionsmätningar om vänsterkartellen kom tillbaka till makten har vi faktiskt däremot ingen aning om. Vi har nämligen inte fått ett dugg av besked om hur en sådan politik skulle se ut.

Hur Alliansen förvaltar det mandat vi fick av väljarna i höstas har vi i landstinget redovisat i en rapport som du kan läsa här. Vänsterkartellens alternativ vet vi fortfarande inget om. Frågan är om vi blir så mycket klokare ens inför valet 2010 eller om vänstern redan nu bestämt sig för att strategin är att mörka.

Hela tiden samma sak

Idag går jag på semester, i den mån man har det som förtroendevald. Det kan behövas för att ladda om batterierna och få nya krafter för det arbete som ligger framför oss. Behovet av förändring, förnyelse och utveckling i samhället är stort.

Det behovet ser inte de socialdemokrater som fortfarande är bittra över att väljarna inte valde dem i höstas. Bloggar, insändare, tidningsartiklar och uttalanden ger en ganska tydlig bild. För många socialdemokrater var det inte bara en besvikelse att väljarna inte gav dem förtroende. Än värre tycks vara att vi i Alliansen nu faktiskt gör det som väljarna gav oss förtroende att göra, nämligen förnya, utveckla och förändra.

Några exempel: Peter Gustavsson är vice ordförande (s) i kulturnämnden i Uppsala kommun. Han gillar inte att Alliansen vill föra den kulturpolitik väljarna bett oss om, utan efterlyser mer socialdemokratisk politik i Alliansens kulturdirektiv. Sic!

Liknanden exempel finns det massor av på socialdemokraternas centrala och lokala hemsidor och bloggar.

I grund och botten är detta givetvis ett demokratiskt problem. Vi dras med ett oppostionsparti som inte förstått att väljarna i allmänna val har förkastat den politik som detta parti då förde till torgs. Att opinionsmätningarna nu visar något annat gör inte någon skillnad; det stora problemet är att vi inte får veta någonting om vad socialdemokraterna skulle vilja göra om de - mot all rimlig förmodan - skulle bli återvalda. de beskriver inte det goda med sin egen politk utan fokuserar på att klandra den politik som förs. det är inte ett hållbart sätt att arbeta för ett parti som trots allt fick en dryg tredjedel av rösterna i det senaste valet.

Deras agerande visar också varför ett långt och utvecklande regeringsinnehav för Alliansen behövs för Sveriges skull. Socialdemokraterna visar med sitt agerande att man kört fat även i ett annat viktigt avseende; man förstår nämligen inte att finns andra sätt att formulera samhällsfrågor och driva politik än det socialdemokratiska. Trots att en majoritet av befolkningen i allmänna val förklarat sig vara något annat än socialdemokrater, och den socialdemokratiska problemformuleringen därmed är satt åt sidan, så kräver (s)-företrädare att denna skall vara den rådande. Det visar inget annat än förakt för den kraftfulla majoritet som avvisar en alltigenom politiserad samhällsmodell.

Inte minst i sjukvårdspolitiken blir detta tydligt. I Alliansen tror vi att det finns andra aktörer än landstingen och kommunerna som kan bedriva en ändamålsenlig och bra vård och omsorg. Trots detta framhärdar socialdemokraterna i att kritisera en politik vars syfte är att bryta upp monopolet genom att skapa fler alternativ och därigenom större valfrihet och ökat patientinflytande. Socialdemokraternas motiv för detta är uppenbart. de är så bergfast övertygade om förtrffligheten i sin egen politik att man är övertygad om att varje rubbande av deras cirklar kommer att få hela välfärden att störta samman. För en övertygad socialdemokrat är välfärd nämligen lika med socialdemokratisk politik - och socialdemokratisk politik lika med välfärd!

Det ger anledning att berätta en nyhet för alla socialdemokrater. Det går att göra saker annorlunda! Skälet till att vi i Alliansen för den politik vi nu för är inte att vi vill "riva ner välfärden". Däremot vill vi montera ner följderna av den socialdemokratiska politiken - och syftet med det är att utveckla människors välfärd. Några år med Alliansstyre i riksdagen, landstingen och kommunerna kommer, är jag övertygad om, att leda till ett både friare och tryggare samhälle där gemensamma resurser används bättre - och var och en själv har större frihet att forma sitt liv efter egna önskemål.

Nu tar vi lite sommarledigt från politiken. Snart är vardagen här igen, och då väntar mycket arbete med förnyelse och utveckling av en för närvarande ganska trött välfärdsmodell.

Alliansen förpliktigar!

Dagens ledare i Svenska Dagbladet har både rätt och fel - och manar alla oss som fått väljarnas förtroende att besinna vad det egentligen består av.

De fyra borgerliga partierna gick på riksplanet till val som Allians för Sverige. Vips bildades också diverse olika allianser även i kommuner och landsting. Följden blev en våg av fötrtroende, som av allt att döma byggde på att väljarna väntade sig något mer än inflytande för just det borgerliga parti man röstade på. Den här gången skulle den gemensamma borgerliga plattformen räcka till för att skapa en bas för förändring och förnyelse.

Alldeles uppenbart händer det också åtskilligt där Alliansen fått förtroende, oavsett om det är nytt eller förnyat, av väljarna. Valfrihetsreformer, skattesänkningar, kvalitetshöjningar...den borgerliga politiken börjar sakta men säkert få genomslag.

Så långt är allt gott och väl, och SvD tenderar att glömma att vi i nästa val kommer att dömas för vad vi uträttat, inte för vad vi säger. Visst måste vi slå på trumman och redovisa valfrihetsreformer och kvalitetsförbättringar, för alla syns inte vid första anblicken. men vi ska akta oss för att tro att en ny valrörelse med manifestering av enighet och samförstånd kommer att räcka för en ny valseger.

Men det går att göra mer, mycket mer. Där har SvD alldeles rätt. Den gemensamma idéutvecklingen lyser med sin frånvaro. Ett och annat ganska onödigt tjuvnyp förekommer emellanåt mellan partier inom Alliansen. Uppslutningen bakom den gemensamma - för det är den! - politiken måste gå före det enskilda partiet. Här kan Alliansen bli ännu bättre. Svenska Dagbladet och dess ledarredaktion hade rätt när de manade till bildande av Alliansen före valet i fjol, och de har rätt även nu när de manar till vård av det som Alliansen står för.

Visst är det så!

Jag delar helt Urban Bäckströms analys av orsakerna till och ansvaret för dagens räntehöjning. Genom höga löneökningsnivåer har LO:s agerande lett till att svensk ekonmi blivit mer instabil. men det är itne det värsta. En procents för snabb löneökning kostar, enligt konjunkturinstitutet, ungefär 100.000 jobb. det är jobb som skulle behövas just nu föär att få bukt med ungdomsarbetslöshet och utanförskap. Än mer allvarligt är att dessa löneökningar kommer samtidigt som regeringen genomför skattereformer som ger mer i plånboken för låginkomsttagare. Köpkraten hade alltså stigit även utan allt för kraftiga löneökningar.

Jag vill inte anklaga LO för att medvetet underminera samhällsekonomin. Men något är i grunden fel när den centraliserade lönebildningen, som en gång var en garant för stabilitet på arbetsmarknaden, nu får leda till det som håller på att hända. För utöver de löneökningar som redovisats i riksmedia följer också alla lokala varv och därtill kompensationskrav från de organisationer som slutit avtal på mer ansvarsfulla nivåer.

Måtte nu inte ekonomin kraschlanda! Låt oss alla hoppas att vi inte få hög inflation (som drabbar löntagare med små marginaler hårdast), tuffare arbetsmarknad(som spär på utanförskapet) och överhettning i ekonomin. Det kan gå fort om det går illa.

AFA slår till

Det är lätt att ta avstånd från nazister och fascister, det gör de allra flesta av oss som tror på demokratin och rättssamhället. Men steget över till att använda våld som politisk metod är desto längre. I sjävla verket är ju våld som politisk metod ett direkt avståndstagande från de principer som bygger upp den demokratiska rättsstaten.

Det är dock inte riktigt samma sak som att vår demokratiska rättsstat är fri från politiskt våld. Verkligen inte. I somliga vänsterkretsar är det rent av acceptabelt att puckla på den som "tycker fel". Och våldet drabbar både godtyckligt och blint. I något fall kan det vara den lokale nazisten som får näsan intryckt av dessa våldspolitikens banérförare. Nästa gång är det kristdemokraterna som får sin lokal vandaliserad.

Några belägg för att AFA ligger bakom en brutal misshandel av tre nazister i Eriksberg i Uppsala finns däremot inte, även om polisen säger sig ha misstankar i den riktningen.

De krafter i politiken som nyttjar våld och lagbrott som politisk metod är inte bara våldsverkare och lagbrytare. De river också upp de spelregler för politiskt umgänge som är en förutsättning för att alla åsikter ska komma till tals. Skillnaden mellan de nazister som blir nedslagna och de antifascister som slår är därmed bara en gradskillnad. I grund och botten tillhör de samma ideologi.

Vem har gett dem rätten?

Missade faktiskt att blogga om torsdagens kommunfullmäktige i Knivsta. En bitvis märklig tillställning.

Att budgeten klubbades igenom är inte så mycket att orda om. Fem öre i skattesänkning är i alla fall fem öre mer än ingen skattesänkning alls - och ett steg i rätt riktning. Att sedan vissa ledamöter beskriver sänkningen som "omoralisk" säger kanske något om debattnivån. Som Göran Nilsson (m) påpekade: det hade varit mer omoraliskt att inte sänka, eftersom det enda parti som hade skattesänkning på programmet var det aprti som giv fram och nu är största parti i fullmäktige.

Därefter kom kvällens mer ideologiskt intressanta debatt. den stod mellan dem som anser sig ha rätt att gå emellan i en affärsuppgörelse mellan två parter och dem som anser att kommuner ska hålla sig borta från sådant. Det handlar alltså om rätten för en kommun att förköpa fastigheter. Lagen som medger detta är kanske motiverad då det gäller att förverkliga en större plan och en enskild fastighetsägare obstruerar. Förköpet blir då en "mjukare" form av expropriationsinstitutet. men att en kommun tar sig rätten att gripa in i snart sagt varje fastighetsaffär...både förkastligt och i vissa fall kanske rent av omoraliskt.

Demokratin måste sätta gränser även för sig själv. Ett beslut är inte med automatik demokratiskt bara för att det fattas av en majoritet. I en rättsstat måste varje medborgare kunna förutse följderna av sina egna beslut. Det är svårt när en kommunal fullmäktigeförsamling sätter spelreglerna!

En stor eloge dock till Kenneth Gunnar från knivsta.nu för han engagerade inlägg i "naturdelen" av debatten.

Som man är klädd...

En ung miljöpartists klädstil tycks just nu vara den viktigaste frågan i Eskilstunas lokalpolitik.

Jaha.

Jag är inte så förvånad, annat än möjligen över att rötmånaden redan är här. För det första måste jag ta mina moderata partikamrater i försvar: det vore ju klädsamt (ha ha) om de fick tillfälle att kommentera den anklagelse de nu utsätts för. För det andra borde unge Silva kanske ändå tänka ett litet varv till.

Jag har själv, för inte så hemskt länge sedan, varit "ung i politiken". Erfarenheten från den tiden har jag med mig även nu, nämligen att man faktiskt måste tänka lite på det yttre om man vill bli respekterad. Jag har själv, som snart (nåja) 50-årig ordförande i landstingsstyrelsen fått en kommentar om klädsel en gång. Då gällde det jeans och tenniströja på ett internt möte.

Men om man åtar sig ett förtroendeuppdrag så följer ett och annat krav. Man representerar inte bara sig själv, inte ens bara sitt parti utan faktiskt hela det politiska organ där man är invald. Det måste inte innebära att man alltid går klädd i kostym, skjorta och slips, men det som brukar kallas vårdad klädsel är rimligt i de flesta sammanhang.

Skälet har inte ett dugg med att stoppa revolter eller missakta andra klädstilar än den konventionella. Tvärtom handlar det om förutsättningarna för att bli respekterad även om åsikterna bryter mot konventionen. Jag har således ingen aning om vad unge Silva tycker i olika frågor, bara att han genom sitt agerande gjort kepsen viktigare än bärigheten i åsikterna. Ta på dig vårdade kläder nästa gång, så ökar kanske genomslaget för dina synpunkter också, Yuri!

Konstruktivt på flera håll

Nu blev det en vecka mellan inläggen igen! Men tiden före sommar och semester är alltid hektisk och fylld av möten och arbete.
Gårdagen ägnades åt att lyssna till och debattera med en ganska gnällig opposition med få konstruktiva förslag och desto fler klagomål på...allt vi gör för att komma till rätta med problem. Toppnoteringen kom när Dick Jansson (s) både tyckte att vi gjorde för mycket och att vi inte tog problem på allvar!
Fast egentligen hade vi i Alliansen skäl att vara glada och nöjda. I budgeten fortsätter vi arbetet med att få balans i primärvården och fortsätter med att skapa mångfald och valfrihet.

Ovanpå detta kom under gårdagen beskedet att partiet nu sätter ner foten om Ansvarskommittén. Det är en glädjens dag för alla oss som inte tror på storskaliga lösningar och centraldirigerad utveckling. Synd bara att så mycket kraft och möda redan lagts på frågan. Men låt oss nu i stället lägga kraft på att hitta bra former för frivillig samverkan i stället. Det finns det goda förutsättningar för i vår del av landet.

Kom igen, Börje

På måndag ska vi ta ställning till preliminär plan och budget 2008-2010 för landstinget. Det är ett ganska viktigt beslut för landstingets inriktning de kommande tre åren. Där lägger vi politiker fast hur vården ska förnyas och utvecklas för att möta nya krav och utmaningar. Olika uppfattningar om hur denna utveckling och förnyelse kan gå till kan då tas upp och brytas mot varandra. Tyvärr blir det allt mer uppenbart att om den förnyelsen och utvecklingen ska kuinna bli verklighet, så måste vi i Alliansen får väljarnas förtroende även i fortsättningen. Från oppositionen kommer det nämligen inte mycket.

Min socialdemokratiska motpart i landstinget, oppositionsrådet Börje Wennberg, brukar skriva ett brev på webben varje månad. Nu har han fattat pennan igen. Veckan före en avgörande budgetdebatt kan man tycka att de beslut som väntar runt hörnet borde vara intressanta att spegla i ett månadsbrev. Men antingen tycker Börje inte att landstingspolitiken är så värst intressant, eller också (hemska tanke) har han helt enkelt inget att säga.

Efter några rader med lite naturlyrik går landstingsoppostionsrådet Wennberg nämligen till storms mot...trafikförsäkringen! Visst kan jag förstå att även denna reform retar socialdemokraterna (det gär nämligen alla förslag till förändringar som kommer från Alliansregeringen), men SNÄLLA NÅN...finns det verkligen INGET i landstingspolitiken som är värt att angripa??? Eller är det, hemska tanke, verkligen så att (s) nu verkligen har helt slut på idéer? Och var håller resten av den s-ledda oppositionen hus???

På ett sätt är (s) passivitet begriplig. Den politik de fört under föregående mandatperioder var ju inte så värst framgångsrik och ledde till sist till att ett enigt landstingsfullmäktige riktade erinran mot den ekonomiska vanskötseln. Problemen med tillgänglighet, köer och väntetider blev dem till sist övermäktiga. Det känns ändå inte riktigt seriöst med ett oppostionsparti som inte ens orkar kommentera de förslag som de reserverar sig emot. Har idéerna helt enkelt tagit slut? Vad blir det då för politik man tänker gå till val på 2010.

Det är inte utan att jag känner mig som matadoren i "tjuren Ferdinand". Ni vet han som förtvivlat stå på knä framför den blomster- och fridsälskande tjuren och vädjar: "stånga mig, jaga mig, GÖR NÅGOT". Men Ferdinand bara luktar på blommorna. Precis som Börje.

Nå, min avsikt i politiken är inte att reta upp Börje Wennberg. Det jag önskar är seriös debatt och konstruktiva förslag för att tillsammans leda den utveckling av vården som behövs för att klara framtidens krav. Men helt uppenbart är att det är en process som Alliansen får ordna själv. Utan någon konstruktiv oppostion. Nu vet vi det.

Kom igen, Jonas, 27!

I Dagens Nyheter kan vi läsa en intervju med Jonas, 27, som greps av polisen i Rostock.

Det är ingen uppbygglig läsning.

Jonas (namnet är fingerat för att mamma inte ska bli orolig) åkte till Rostock, klädde sig i svarta kläder och maskerade sig under demonstrationen. Men han säger sig inte vara särskilt politiskt intresserad och bedyrar att han inte kastade sten.

Nähä.

Sanningen är att Jonas är typisk. Den antidemokratiska vänstern vill nämligen inte stå för sina åsikter, tar gärna till våld och är duktig på att "smälta in" som unge Jonas uttrycker det. Därför är denna antidemokratiska vänster farlig för det fria och öppna samhälle som de mycket riktigt gör allt för att bekämpa.

Skillnaden mellan 27-årige Jonas i Rostock, killen på Parken i Köpenhamn igår (som väl inte ens den mest likgiltige för fotboll kan har missat) och typerna i Vilnius som attackerar Litauens pride-festival är...ingen alls. Inget annat än slumpen avgör om det är antidemokratisk vänster eller antidemokratisk höger, eller för den delen fotbollshuliganer.

Jo, förresten. Det finns en viktig skillnad, och det var ju den som fick mig att (b)logga in. Jonas och hans stenkastarkumpaner får sympati långt in i de mer demokratiska delarna av vänstern. Vilket kanske säger något om tjockleken på den demokratiska fernissan hos vissa av de senare.

Mörka krafter på marsch

Att Sverigedemokraterna ryckte framåt i senaste valet är givetvis allvarligt, men ett väl så stort hot mot demokratin (av i stort sett samma skrot och korn som (sd)) är de mörka krafter som just nu visar vad de går för i Rostock. Läs mer om dem här om du är intresserad.

G8-länderna består av åttademokratiskt valda regeringars företrädare (även om Rysslands demokratiska legitimitet emellanåt ifrågasätts), och protester mot dessa är i själva verket protester mot de demokratiska processer som ligger bakom den förda politiken. Men det är sällan kravallerna, våldet och stenkastningen framställs så. I stället frammanas bilden av hängivna människors "kamp mot globalisering och fattigdom", vilket ju är helt och hållet fel.

För det första leder den så kallade globaliseringen till ökat globalt välstånd. De länder som rest sig från en position bland världens fattigaste till en ekonomisk ställning som närmar sig den så kallade rika världen har det gemensamt att frihandel och fri rörlighet aktivt har bidragit till deras välstånd.

Inte nog med det. Det finns länder som länge levt efter doktriner som liknar de som stenkastarna förespråkar. Dessa länder, till exempel Etiopien, Zimbabwe och Tanzania, hör inte bara till världens fattigaste. Under oket av en statssocialism som inte sällan understötts av den så kallade rika världen har dessa länder sedan 60-talet inte bara förblivit fattiga - de har till och med blivit fattigare!

Med andra ord: stenkastarna i Heiligendamm skrämmer på mer än ett sätt. Föutom att det gör ganska ont att få deras stenar i huvudet (vilket demokratins och rättsstatens försvarare råkar ut för just nu) så leder den politik de förespråkar till ökad fattigdom och fortsatt sned fördelning av det globala välståndet. Kanske är det dåligt samvete för just detta som leder till att huliganerna döljer sina ansikten bakom masker och bandanas.

Smått och gott en lördagskväll

I torsdag kom beskedet att Citybanan ska byggas. Nu inleds förhandlingar mellan staten och de parter som undertecknade avsiktsförklaringen i varje län. Detta är en fråga av utomordentlig betydelse för hela regionen. Nu skia vi förhandla med regeringen i syfte att få till stånd en löäsning för hela regionens bästa. Att som vissa miljöpartister i UNT idag ifrågasätta projektet visar bara hur fel statens infrastrukturpolitik varit under allt för lång tid.

Signaler kommer nu också från regeringskansliet att LOU ifrågasätts för hälso- och sjukvård. Det är mycket bra eftersom det kan öppna för fler aktörer och större mångfald - förhoppningsvis är det vägen mot en ackreditering av alla vårdgivare som så önskar i kombination med en nationell vårdpeng.

Vad vi därefter ska ha landstingen till är en bra fråga som har direkt bäring på Ansvarskommittén. Det är således viktigt att vi inte drabbas av regionkommuner som cementerar det nuvarande förhållandet inom hälso- och sjukvården fast på ett högre och dyrare plan. Men processerna kring Ansvarskommittén pekar nu allt mer mot att det i alla fall inte blir någonting under denna mandatperiod. Att staten behöver se över sin organisation (vilket är helt nödvändigt) och sjukvårdens organisation lämnar en del att önska är inte samma sak som att en enda närmast "monolitisk" lösning är det rätta!

Jo, en sak till. Lite trist är det att moderatkvinnorna går ut så hårt med bristen på ledande kvinnor inom (m). Jag ser väldigt gärna en förbättring - men då ska inte glömmas att mycket har hänt. I vårt län är vi verkligen ett föredöme. Två kvinnliga KS-ordföranden i Håbo och Enköping, ytterligare två kommunalråd i Uppsala och Östhammar, en ledamot i riksdagen och en kvinnlig ordförande i kommunfullmäktige. Men det går att göra mer!

Magert!

Jag skulle önska att det är ett skämt men förstår att det är allvar. Två av partierna i oppositionen har nu lämnat ett alternativ till den budget som vi i Alliansen arbetat fram. Dessvärre innehåller deras förslag knappt någonting alls. Fattigdomen på idéer är påtaglig.

I ett läge där vår samhällsmodell står inför större utmaningar än någonsin, så är det uppenbart att vänstern är fullkomligt befriad från nytänkande.

Det vore inte så illa om vården fungerade riktigt bra. Men den verksamhet vi fick ansvaret för i höstas visade sig ha stora brister, som Alliansen nu tar tag i. Det gäller primärvården, psykiatrin, framtiden för Akademiska sjukhuset och inte minst ledarskapet och organisationen. Allt detta avfärdas på två och en halv sida som i stort sett går ut på att man är emot allting som innebär utveckling och förnyelse.

Oppositionens förslag hotar den svenska sjukvårdsmodellen. Det är allvarligt. Men deras budget alternativ känns närmast som ett skämt. Magert, alltså!

Vem gillar Hugo Chávez?

Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez, vänsterns senaste gullgris, har nu släckt ner den fria televisionen i landet. Orsaken är den vanlgia i ofria länder, det vill säga kritik mot de styrande. Men i Chávez fall finns det särskilt oroande faktorer.

Orsaken är, som vanligt i vänsterorienterade regimer, krav på vad som kallas "folkupplysning". detta tjusiga ord betyder att folk "tycker fel" och måste korrigeras. Eftersom denna korrigering oftast inte låter sig inträffa, brukar följden bli allt tuffare åtgärder - som inte hjälper för "folkupplysningen" men i sin ture lägger grund för än mer ofrihet.

Så ser den socialistiska våldsspiralen ut. Vi har sett den på Cuba, i Tanzania och Zimbabwe, i Vietnam och Nicaragua. Varje gång har processen stötts av vänsterkrafter i vårt land - olika länge beroende på det egna demokratiska samvetet.

Det är dags nu att inse att socialism ALDRIG är rätt väg att gå. Inte för att ge människor frihet, men inte heller för att skapa välfärd. Frihet ger välstånd, och välstånd ger frihet. Därför är välstånd och ekonomiska reformer för ökad ekonomisk frihet alltid rätt väg att gå.

Från svensk sida behövs tydliga markeringar mot Hugo Chávez. Nu. Genast. Och innan det är för sent.

Nyttigt att mötas och umgås

Det hann bli en hel vecka sedan det senaste inlägget, vilket beror på ovanligt mycket möten. En ganska påtaglig del av mitt arbete handlar ju om att träffas och samarbeta med människor.

Några av dem träffade jag idag på möte med Mälardalsrådet vid det årliga Mälartinget som i år hälls i Västerås. Det är en bra mötesplats som ger tillfälle att diskutera gemensamma problem och glädjeämnen. På bilden ser du några av dem jag träffat idag: fyra moderata kvinnor, var och en ordförande i kommunstyrelsen i sin hemkommun. De har också massor av kvinnliga kollegor runt om i landet. En av fördelarna med vår framgång i det senaste valet var den långa rad med duktiga och drivande kvinnor som tog plats i ledande roller i kommuner och landsting.

De fyra är, från vänster till höger, Nina Lagh (Håbo), Ann Landerholm (Strängnäs), Anna Wiklund (Enköping) och Elisabeth Unell (Västerås). Jag är stolt över att arbeta tillsammans med dem i Mälardalsrådet och i andra sammanhang.

Forskning, tänder och vackert väder

Om en liten stund börjar fyra dagars skön ledighet. Med mig hem för läsning finns som vanligt handlingar till den kommande veckans sammanträden och en en tjock lunta om tandvård: "friskare tänder - till rimliga kostnader". Den stora frågan, som jag ser det, är balansen mellan det egna individuella ansvaret för den egna tandhälsan och det offentligas ansvar för att stödja. En knepig fråga!

Fick idag också tillfälle att tala med professorerna på Akademiska sjukhusets DAT-division och lägga ut texten om Alliansens syn på forskningsfrågor. det blev en intressant och i alla fall aför mig givande debatt om den medicinska forskningens villkor, samarbetet med Uppsala universitet och betydelsen för både Uppsala, länet och regionen.

Vi har ett enormt ansvar på detta område. Uppsalas hela utveckling bygger i hög grad på framgångar som vunnit på Akademiska sjukhuset, och jag är både stolt och ödmjuk inför ansvaret men också inför de möjligheter sjukhusets verksamhet innebär.

Tyvärr finns det allt för många i vårt närområde som tar sjukhuset och dess betydelse för regionens utveckling för givet. Vi måste arbeta mer för att inte bara behålla utan också stärka dess unika roll för det lokala näringslivet.

Allt detta tänker jag nu försöka glömma bort några korta dagar. Vädret verkar visserligen inte lova så gott. Men möjligheter för lite kajakpaddling, kanske en skogspromenad finns nog med rätt kläder och inställning.

En dag på jobbet

Idag har jag ägnat mig åt några av de trevligare delarna av uppdraget som landstingsråd: studiebesök, möta medarbetare och uppvaktning.

Studiebesöket först. Det gick av stapeln hos Ambulansverksamheten, vilket ju är en av de mest publika och "sedda" delarna av hela landstinget. Glädjande nog med redovisning av god måluppfyllelse, vilket naturligtvis är viktigt. Vi pratade också en hel del om vikten av att medborgare kan kosten att snabbt skydda och rädda liv, till exempel hjärt- lungräddning.

Därefter träffade jag landstingets ekonomiassistenter för att beskriva och prata om Alliansens politiska vision om god vård i tid. Några av de mest intressanta frågorna handlade om en av de verkligt stora utmaningarna vi står inför de närmaste åren: att ta hand om de många 40-talister som nu börjar pensioneras. det visar hur otroligt viktigt det är att nå målet om alla svenskar i arbete. Vi har helt enkelt inte råd med utanförskapet!

På eftermiddagen uppvaktades två av landstingets trotjänare på sina gemensamma 60-årsdagar.

Glädje och oro

Jag har ägnat kvällen åt att läsa Företagarnas och Swedbanks Småföretagsbarometer och samtidigt studera arbetsmarknadsstatistik. Det är både glädjande och oroande.

Glädjande är att konjunkturen är urstark och att arbetslösheten sjunker ned mot riktigt låga nivåer. Den starka konjunkturen tycks dessutom vara uthållig, något som inte minst för stabiliteten i samhällsekonomin är långt viktigare än börsbubblor och spekulationsekonomi - något som ju gång på gång de senaste decennierna grumlat glädjen över växande ekonomi. Visst är det en märklig ödets ironi att den regering som kallat sig arbetarnas mest har bidragit till champagneyra och konstiga börsraketer.

Med den nuvarande regeringen - en riktig arbetarregering - kommer inte bara jobben. De kommer dessutom med låg inflation och sänkta skatter på att jobba. Nu lönar det sig att gå till jobbet inte bara för börsklipparen och direktören (det gör det ju för det mesta) utan framför allt för sjuksköterskan, affärsbiträdet och rörmokaren. Precis så ska det vara!

Men det fiinns orosmoment kvar. Fortfarande står tiotusentals utanför arbetsmarknaden, och det som är längst ifrån dne har fortfarande svårast att komma in. Mer måste göras för att matchningen ska bli bättre!

Upplysning behövs om kommunismen

Brrr...
I onsdags publicerade två föredrädare för Föreningen för upplysning om kommunismen skrämmande siffror om ungdomars okunnighet om vad kommunismen ställt till med. Läs gärna själv artikeln på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=647904 .

Kommunismen har under 1900-talet ställt till med massor av elände, men det värsta är att eländet fortsätter. Människor tror fortfarande att frihet, jämlikhet och broderskap kan kommenderas eller till och med piskas fram i ett samhälle. Insikten om vad kommunismen inneburit, och fortfarande innebär, i jämförelse med demokrati och fri ekonomi är förfärande begränsad.

Till råga på allt gav veckan som gått också exempel på att denna brist på insikt lever kvar. Medan USA och dess allierade faktiskt verkligen befriade den västra halvan av Europa, så ockuberade det kommunistiska Sovjetunionen den andra halvan. Medan den västra halvan inte bara fick frihet utan också ekonomiskt och socialt vänstånd, så fick den avc kommunister dominerade halvan både förtryck, social misär och ekonomisk stagnation. Att i det läget ställa sig i Göteborgs hamn och ropa "NATO, go home" är inte bara naivt och aningslöst. Det är en indikation på att människor fortfarande inte ser skillnaden mellan befriare och förtryckare.

Lite söndagskultur på Linnés Hammarby

En skön och varm men lite blåsig söndagsförmiddag har ängats åt att inviga kulturreservat på Linnés Hammarby en knapp mil sydöst om Uppsala. När reservat av detta slag innebär väsentliga inskränkningar i äganderätten är de inte så roliga men i detta fall känns det klockrent - och nog är det en statlig/offentlig angelägenhet att vårda ett historiskt arv?!

På bilden inviger landshövding Anders Björck kulturreservatet tillsammans med Uppsala välkände Linnéimpersonator Hans Ödöö.

Ett stort tack till sällskapet Linnés Hammarby och Linnean Society i London för deras fantastiska ideella insatser för kulturminnesvården. De är organisationer som utgör ännu ett exempel på att den offentliga kulturens roll är att stödja de många privata initiativ som utgör grunden i samhällets kulturliv. Trist bara att många aktörer lite längre till vänster vare sig erkänner dessa privata initiativ eller inser förhållandet mellan offentligt och privat. Även på detta område har vi mycket kvar att uträtta i Alliansen.

På väg mot en bättre vård

Tillbaka i Uppsala efter två dagars studiebesök i ett annat alliansstyrt landsting, nämligen Östergötland. Visst hade vi problem att dryfta med varandra, vi som tagit över rodret efter vänsterkarteller, men i bägge landstingen fanns det gott om idéer och utvecklingskraft.

Så är det ofta när jag pratar med moderata kollegor i kommuner och landsting runt om i landet. Vi har alla massor av idéer som mer eller mindre väntar på att förverkligas, eller som vi fattat beslut om och nu väntar på effekterna av. Mot detta står i många fall en opposition som inte bara tycks sakna idéer. Vi ser fortfarande de förfärande konsekvenserna av deras politik under tolv år.

Idag kom nämligen också SKL:s undersökning om väntetider, tillgänglighet och kvalitet i vården. Att pappan till en ung kvinna sedan ringde på eftermiddagen och berättade om dotternas vedermödor med att komma i kontakt med en läkare gjorde bara saken än tydligare.

Nu lägger vi fler skarpa förslag för att utveckla vården. På torsdag presenterar vi vår nya budget.

Grattis, Sarkozy - bedrövligt, Ann Linde

Nicolas Sarkozy vann inte onväntat det franska presidentvalet och vi kan vänta oss en tydlig våg av förnyelse och uppstramning av den franska samhällsmodellen. Jag hoppas verkligen att Sarkozy mäktar med uppgiften att göra upp med den franska byråkratin, reformera ekonomin och putsa upp skolsystemet. Frankrike behöver helt enkelt utveckling och förnyelse, precis som Sverige.

Fransmännen sade samtidigt blankt nej till den socialistiska samhällsmodell som Segolene Royal förde till torgs. Det har givetvis fått socialdemokraternas internationella sekreterare Ann Linde att sura offentligt. Allt ont kommer nu, enligt Linde, att följa av Sarkozys seger.

Det är skönt att allt är som vanligt. Socialdemokrater gratulerar inte gärna regeringar som vinner val till höger om den själva. reslutatet beror då alltid på att högern fiskat i grumliga vatten, exploaterat främlingsfientlighet, agerat populistiskt eller på något annat sätt mer eller mindre ört väljarna bakom ljuset. Valsegrar till vänster, även om dess demokratiska grund är tveksam, hyllas däremot alltid.

Själv tycker jag som sagt det är roligt att fransmännen röstade till höger och hoppas på allt gott för fransmännen, för Frankrike, för EU och för hela världen. Frankrike må inte längre höra till de absoluta stormakterna (det var vääääldigt länge sedan de gjorde) men de utgör en viktig röst i den internationella politiken.

Lönerörelsens förlorare

Risken är stor att de som kommer att förlora på de löneökningar som nu förhandlas är - löntagarna! Allt fler tecken tyder nu på att in spåren av löneökningarna kommer höjda räntor, stigande priser och inflation. Förlorare på en sådan pris/löne/räntespiral är alltid vanliga anställda med vanliga jobb: undersköterskor, busschaufförer, handelsanställda och andra som brukar kallas knegare.

Facket vet om detta. Det ger anledning att fundera över varför de just i år är så militanta.

Avtal efter avtal sluts nu på nivåer som dles komemr att innebära stegrade priser och dito räntor, men också rationaliseringar vilket i klartext betyder färre jobb på många arbetsplatser. Jag har full förståelse för att många anställda vill har påökt nu när konjunkturen går bra, men ska det verklgien behöva ske på bekostnad av inflation och risk för ras i tillväxten? och, framför allt, måste det ske just i år?

Läser också att facket och deras stödparti socialdemokraterna nu är enigare än på mycket länge. Jag är inte förvånad över det heller. Trist bara att den politiska makten så uppenbart är viktigare för LO och deras förbund än samhällsansvaret och värnet om medlemmarnas reallöner på lite längre sikt. För det blir följden om dystra profetior om räntor och inflation slår in. Mycket talar för det, tyvärr.

Fel, Lennart Lundberg

Lennart Lundberg har fel på en punkt när han i Knivstabygden berömmer mig för att ha ändrat moderaternas position i frågan om ett Allaktivitetshus. Moderaterna har aldrig varit motståndare till projektet. Däremot har vi enträget sagt att det inte kan vara en kommunal kärnuppgift att till sista kronan finansiera en sådan satsning. Den uppfattningen delas av väldigt många knivstabor, även förespråkare för projektet.

Att projektet nu kommer till stånd beror tvärtom på att andra aktörer insett att den enda vägen till ett förverkligande är den som vi moderater hela tiden föreslagit: att föreningsliv, näringsliv, kommun och enskilda aktörer samlar sig kring projektet i stället för att ständigt kräva att någon annan ska ta hela ansvaret. Om jag på ringaste sätt bidragit till detta är jag glad för det - men jag tror att de krafter som kan förverkliga projektet bygger på betydligt mer än en enda persons initiativ. Framför allt är andra aktörer än politiken och kommunen helt avgörande för framgången.

KnivstaArena har spännande förebilder runt om i landet, till exempel i min egen hemort Edsbyn. Det som präglar sådana orter är gemenskap, vilja och framtidstro. det vore utmärkt om KnivstaArena på samma sätt kunde bidra till detta i tillväxt- och inflyttningsorten Knivsta.

Första maj, första maj...

Första maj är en dag som det går att tycka åtskilligt om. Själv har jag aldrig förstått dem som ägnar möda åt att försöka "stjäla" dagen från arbetarrörelsen. Det är väl bara bra om de får ha "sin" dag i fred. Då kan de gå där med sina allt mer glesnande tåg och ge en klar och tydlig bild av en politisk rörelse som är allt mer i otakt med verkligheten. Ett lysande undantag tycks vara (s) oppositionsråd i Solna, som har fräscha idéer om hur partiets arbete kan förnyas. Så är hon då också s-ledare i en kommun där moderaterna nästan fick egen majoritet (45,3 procent) i valet 2006, gjorde ett mycket bra val även katastrofåret 2002 och skatten - naturligtvis, höll jag på att skriva - är lägst i landet. Det moderata receptet, i Solna som på många andra platser, är att vara närvarande i människors vardag.

Själv valde jag att göra dagen i stort sett "politikfri", alldeles för sent byta däck på tre bilar och bara ta det lugnt. Veckan går vidare i avkopplingens tecken, för att samla kraft inför allt det arbete som återstår med att förnya och utveckla vården. Allt medan sossarna står i sina talarstolar och gnäller gnäller gnäller. Den som kunnat hitta ETT nytt konstruktivt förslag för att komma tillrätta med problemen i välfärden och ekonomin i dagens många (och mångordiga) förstamajtal får gärna höra av sig! de jag har sett och hört innehäll mest gnäll på den sittande regeringen.

De verkar inte ha så skojigt, sossarna. Inte ens på sin fest- och högtidsdag!

Varför stressa om ansvarskommittén?

Min företrädare som ordförande i landstingsstyrelsen, Mats O Karlsson, har bundit sig hårdare än Ansvarskommittén själv har gjort i frågan om hur vår del av landet bör vara organiserad. Kommittén konstaterar själv (sidan 290-291 för den som själv vill läsa) att vår del av landet inte utan vidare låter dig delas in utan komplikationer.

Varför diver då Mats O frågan så hårt? Är det som han själv säger av omtanke om hälso- och sjukvården, eller finns det andra argument? Varför tycks argument som handlar om framtida politisk styrning irritera särskilt?

Frågan om landets framtida indelning är inte alls mogen för beslut i vår del av landet, men vissa politiska krafter tycks se skäl för att pressa fram ett beslut i alla fall. Det är beklagligt.

Personligen funderar jag också över varför det är Mats O Karlsson, avsutten s-hövding, som för debatten i (s) namn. Är det för att den nu sittande ledningen ska kunna förneka ansvar för de tokigheter Karlsson skriver? Vad tycker till exempel (s)-distriktets ordförande Tomas Östros, eller (s)-ledaren i landstinget Börje Wennberg? Tillåter de att Karlsson låser fast partiet i en felaktig ståndpunkt?

Usel partriretorik

Att arbeta politiskt innebär att ta ansvar, även för beslut och skeenden som inte helt stämmer med egna uppfattningar. Även i opposition kan det då behövas ett visst ansvarstagande. Vi har tyvärr inte en sådan opposition i vårt landsting.
Det socialdemokratiska oppositionsrådet Börje Wennberg försöker nu plocka billiga poäng genom att hävda att Citybanan och satsningarna på infrastruktur i Stockholm med omnejd skulle kunna innebära "att ta bort sjukvård för 300 miljoner".
Det är inget annat än sämsta sortens skrämselpropaganda.
Av landstingets totala budget på drygt 6 miljarder går redan idag åtskilliga hundra miljoner till regional verksamhet, kollektivtrafik, kultur och annat som inte är sjukvård. Det vore intressant att höra Wennberg precisera vilka av dessa pengar som "tas från sjukvården". Jag ser också med spänning fram emot det budgetförslag där socialdemokraterna satsar mer på sjukvård utan att at pengarna från kulturen eller kollektivtrafiken och ändå inte höjer skatten.
Vi i Alliansen tar ansvar, inte bara för vården utan också för den regionala utvecklingen. Socialdemokraterna tycks mest avra intresserade av att med enkla knep försöka komma tillbaka till makten. Men ord räcker inte, inte ens i opposition.
Jag står fast vi det jag sade i TV4 idag: (s) resonemang om sjukvården, skattepengarna och citybanan är rent nys. Deras agerande är inget annat än dålig partiretorik.

Citybanan

I morgon undertecknar vi som är företrädare för fem landsting och ett antal kommuner i Mälardalen avsiktsförklaringen om Citybanan. Min förhoppning är att det är ett viktigt steg mot att lösa många års försummelser när det gäller finansiering av infrastruktur.
Det är INTE som kritikerna påstår en fråga om att staten vältrar över "sina" kostnader på kommuner och landsting. Tvärtom är det en fråga om solidaritet i ordets verkliga - och bästa - mening. Politiska företrädare på olika nivåer löser tillsammasn gemensamma problem i stället för att försöka spela Svarte Petter med skattebetalarnas pengar.
För de två miljarder som de fem landstingen och sju kommunerna åtar sig att finansiera får vi inte bara bättre tillgänglighet till den viktiga tillväxtmotorn Stockholm. Vi får också bättre spårkapacitet i hela Mälardalen och därmed förutsättningar för en mer effektiv kollektivtrafik.
Roligast av allt är att även (s)-styrda kommuner och landsting som är med bland undertecknarna ställer upp. Mindre trevligt är att då i stället se de (s)-företrädare i opposition som tar chansen att bedriva just oppostionspolitik. Själv har jag alltid sett dessa frågor som alldeles för viktiga för sådant spel. Politik handlar om att ta ansvar, även när man hamnar i en oppositionsroll.

Raka puckar på fullmäktige

Det blev en innehållsrik dag på landstingsfullmäktige: bokslut, debatt om alternativa driftformer, personalpolitik och tre interpellationer.
Först bokslutet. Det innehöll svidande kritik mot den tidigare majoriteten för att inte har följt primärvården tillräckligt noga. Vi från den nya majoriteten markerade vår uppfattning - men visst har vi alla skäl som fnns att vara ödmjuka. Nästa gång kan det vara vi som står där. Nu måste vi driva på hårt för att bringa den ordning i ekonomin och verksamheten som vi själva efterlyst.
Debatten om alternativa driftformer börjar nu bli lite tjatig. Vi har gång på gång hört att oppositionen vill vara med, men ännu inte sett något av detta. deras inställning tycks vara att mångfald och valfrihet är bra, men...inte här, inte nu, inte det, inte så och inte därför. Med de ideologiska skygglapparna är det naturligtvis svårt att klara vårdens utveckling.
Vi lade också fast en arbetsgivarpolitik som mer tar fasta på vår roll som ledare och beställare - och därmed lade ett stort ansvar på den mångfald av arbetsgivare som landstinget representerar. Nästa uppgift på detta område blir att följa upp inriktningen och målen.
Sist men absolut inte minst tre interpellationsdebatter i skilda frågor. Tyvärr blev debatten om så kallade gräddfiler lite rumphuggen, vilket fick till följd att vi inte fick besked om vad (s) tycker är viktigast: vård i tid för alla eller att endast skattefinansiering ska gälla. Lite synd, för (s) och deras vänner till vänster har en del att svara upp mot här. Skönt dock att kunna ge klara besked: vi öppnar för många utförare, om det leder till att vården blir bättre.
Måste dock runda av med ett tack till vår fina landstingsgrupp som i vanlig ordning gjorde ett jättejobb i flera debatter.
Nu rullar veckan på med budgetberedning och studiebesök innan det kommande måndag är landstingsstyrelse igen.

Härlig vårvärme

Idag gassar solen från klarblå himmel, och det tycks bli likadant hela helgen. Härligt! Lördagen ska visserligen ägnas åt sammanträde och fest på slottet, men söndagen kan bli en dag för vila i solen. Det kan behövas inför ett landstingsfullmäktige med många tunga ärenden på måndag.
På måndag ska vi nämligen ta ställning till landstingets årsredovisning, med svidande kritik mot den tidigare majoriteten och deras styrning, eller snarare brist på sådan, av framför allt primärvården. det "välskötta landsting" som det gärna bildar myt om kläs ganska brutalt av i revisorernas berättelse.
Men vi ska naturligtvis framför allt blicka framåt. På måndag tar vi viktiga steg i ritning mot fler alternativ, mer mångfald och större valfrihet. det behövs för den nödvändiga utveckling och förnyelse av vården som är vårt uppdrag.
Alla vill naturligtvis inte vara med på den resan. Socialdemokraternas gruppledare Börje Wennberg till exempel. Han skrier en interpellation till mig och är bekymrad över "gräddfilerna" i vården. Vilket är lite konstigt eftersom det stora problemet idag inte är att offentligt drivna sjukhus lämnar plats till privatbetalande patienter - utan tvärtom att den offentligt finansierade vården måste nyttja privata resurser. Det borde bekymra Wennberg mer, om det verkligen vore den lika tillgången till vård och den offentliga vårdens kvalitet som bekymrade.
Själv ska jag som sagt ägna helgen åt att njuta. Problemen med brister i välfärden får anstå till på måndag. Trevlig helg!

Tänkvärd dag om regionernas framtid

Jag har ägnat hela dagen åt att diskutera Ansvarskommitténs betänkande tillsammans med andra förtroendevalda och tjänstemän från mellansverige. Dagen blev intressent, men jag är ändå inte säker på att jag blev så mycket klokare.
Det är helt klart att åtskilligt måste göras för att fixa den regionala indelningen och utvecklingen, organisation och finansiering av högspecialiserad vård samt sist men inte minst hur vi ska får slagkraftiga tillväxtområden i vårt land. Det är likaså klart att Ansvarskommittén gjort en gedigen insats som väcker många tankar. men därifrån till att direkt anamma förslagen...?
De stora förändringar som statens och regionernas organisation kräver måste genomföras med förankring och eftertanke. det sker itne på en kafferast, och inte ens på en mandatperiod. Framför allt inte med tanke på att en hel del fortfarande är oklart.
Att då hetsa fram en process för att förändring är nödvändigt verkar inte sunt. Då är det långt bättre att låta processen mogna fram och ta ett nödvändigt steg i taget. det är också viktigt, för förankringens och legitimitetens skull, att bygga de nya regionerna underifrån.
I vår del av landet finns idag ett väl fungerande samarbete mellan sju landsting i sjukvårdsfrågor. Detta samarbete handlar inte enbart om den högspecialiserade vården. det är ett samarbete som, på frivillig grund, är helt rätt att bygga vidare på.
Detta frivilliga och ömsesidiga arbete kan sedan utvecklas vidare - i den takt de deltagande landstingen finner lämpligt. Så bygger vi tillsammans en stark gemenskap för medborgarnas och sjukvårdens bästa.

Gille pratar strunt om väg 288

Socialdemokraten Agneta Gille försöker nu göra stor sak av att den nya regeringen inte redan nu har lyckats komma tillrätta med tolv års socialdemokratiska försyndelser. I en interpellation till infrastrukturminister Åsa Torstensson försöker Gille ge sken av att (s) hade skijutit till mer pengar till infrastrukturen om de suttit vid makten.
Det är ingenting annat än struntprat. Alliansen arbetar nu för fullt med att lösa de låsningar som länge omgärdat satsningar på vägar och järnvägar. Jag har själv deltagit i förhandlingar om sådana projekt och ser med stort intresse fram emot kommande diskussioner. den gamla ordningen, där staten själv svarade för infrastrukturinvesteringar, var helt enkelt inte hållbar eftersom den ledde till en ständig dragkamp mellan olika delar av landet. Nu får varje region själv visa sin goda vilja om satsningar ska komma till stånd.
Utmaningen ligger därför inte bara på regeringen, utan också på oss lokala och regionala politiker. Det är således upp till Gille och hennes s-kamrater i länet att redovisa hur de ser på vårt aktiva deltagande för att få sådana satstningar till stånd. Eller måste Alliansen ta det fulla ansvaret även lokalt och regionalt? Svaret kommer inom kort i landstingsstyrelsen!

Utan kompass i verkligheten

Det är inte lätt att förstå sig på socialdemokraterna. Allt mer tyder på att de vare sig förstått att de nu är i opposition, eller inser vad den rollen innebär.
I en interpellation till nästa veckas landstingsfullmäktige väntas jag svara på frågan om jag tänker föra en socialdemokratisk politik i landstinget. det är (s)-ledaren Börje Wennberg som nu börjar oroas över att han inte känner igen politiken.
Roten till dteta står troligen att finna i att socialdemokraterna blandar ihop den nya moderaterna med samma gamla socialdemokrater som alltid. När vi förnyar vår politik för att ara det nya arbetar partiet, så tycks socialdemokraterna tro att det är samma sak som att vi skulle kopiera det gamla (och trötta) arbetarpartiets politik. Men det vore ju knappast meningsfullt.
Landstingspolitiken behöver utveckling och förnyelse, inte mer av den politik som ställt till de probklem vi nu ägnar oss åt att lösa. Sedan är det något helt annat att det finns stora delar av den svenska välfärdsmodellen som INTE behöver vara föremål för politisk omprövning. Men det beror i så fall på att det är uppfattningar som är gemensamma för samtliga politiska partier, inte på att andra partier för en socialdemokratisk politik.

Givande möte med facken

Idag har jag suttit ned med företrädare för ett antal fackliga organisationer för att diskutera frågor som rör samverkan och utveckling inom landstinget. Det blev en givande förmiddag i trivsam stämning. Klart intressant är att notera att många fackliga företrädare är helt med på noterna då det gäller mångfald, valfrihet och alternativ i den verksamhet som landstinget bedriver. Det känns väldigt bra att kunna arbeta tillsammans för en bättre hälso- och sjukvård.
Mångfalden och valfriheten måste ju också gälla medarbetarna! Vi måste bryta upp det monopol som faktiskt råder inom stora delar av arbetsmarknaden för vårdanställda. Genom att kunna välja arbetsgivare ökar deras frihet och självständighet.
De fackliga organisationerna har ofta väldigt bra idéer om hur verksamheten kan utvecklas, hur vården kan bli både effektivare och mänskligare och inte minst hur nya metoder kan föras in i verksamheten. Nu gäller det att hitta verksamhetsformer som verkligen tar tillvara alla dessa goda initaitiv.

Märklig valanaly(s)

De senaste dagarna har jag med intresse tagit del av de analyser som (s) gjort av sig själva både lokalt i länet och på riksplanet. Det är en tänkvärd bild som tonar fram.
Socialdemokraternas självbild är att deras maktinnehav är självklart. Deras mission i politiken är att ratta den välfärdsstat som man, fortfarande enligt självbilden, har byggt upp. Om man som 2006 förlorar val kan det möjligen ses som ett streck i räkningen, eller som att väljarna inte riktigt förstått sitt eget bästa. Målet måste då vara att så snart som möjligt återkomma till makten, med förhoppningen att borgerligheten under tiden inte "raserar" den av (s) uppbyggda välfärdsmodellen.
Resonemanget innehåller ett antal märkliga felslut. Förutom att betydande delar av den svenska välfärdsmodellen faktiskt inte är ett socialdemokratiskt påfund, så kan det ju faktiskt vara så att väljarna vill ha något annat än socialdemokrati! Denna tanke tycks dock inte ha slagit analysmakarna (s).
Min bild av (s) valförlust är enklare. Väljarna såg bristerna i välfärden och röstade fram en regering som därmed fick i uppdrag att rätta till dessa brister. Väljarna bad helt enkelt inte om en socialdemokratisk politik, utan om trygga och förnyande alternativ till denna.
Det har väljarna nu fått, och vårt uppdrag är att rätta till bristerna i trygghetsmodellen och återge människor framtidstron.

Helt fel om mammografin!

Oppositionen beklagar sig i ett pressmeddelande över att hälso- och sjukvårdsstyrelsen får i uppdrag att pröva alternativ driftform för mammografin. Deras synpunkter är helt stilenliga.
Den konsekvensanalys som oppostionen påstod att Alliansen "mörkade" visade sig helt enkelt inte finnas! Det rörde sig om ett brev från medarbetare i organisationen som givetvis kommer att beaktas i den fortsatta processen.
Medarbetare och fackliga organisationer kommer självklart att får information om det fortsatta skeendet. det kommer man att få i sedvanlig form av de tjänstemän som handlägger frågan. Insinuationer om "bristfällig formalia" visar bara oppositionens okunskap om hur detta går till.
Det fina samarbetet mellan olika aktörer är lika självklart oavsett vem som utför screeningen (dvs. den regelbundna undersökning som genomförs). Att ens kunna tänka tanken att samverkan inte skulle kunna ske mellan olika huvudmän säger en del om oppositionens syn på andra vårdgivare än landstinget.
Sanningen är att i vart fall ledande företrädare för (s) ibland pratar om mångfald och fler alternativ. I handling ser vi dock inte det minsta av denna inställning. Tvärtom har varje förslag som pekar mot mer mångfald, fler alternativ och större valfrihet för patienterna motarbetats av (s).
Det räcker inte med att prata i politiken, det behövs handling också!

Ideologiskt motstånd

I Alliansen arbetar vi just nu med att göra viktiga förbättringar av den gemensamma välfärden. Efter åratal av vänsterstyre behövs nytänkande, öppenhet och mångfald. Tyvärr får vi då räkna med att vänsterpartierna av ideologiska skäl motsätter sig dessa förändringar.
Det är bara att beklaga att ideologin får gå före vad som är bäst för patienterna. Vi i Alliansen väljer att bortse från vem som driver en viss verksamhet och ser i stället till hur den kan drivas bäst. För vänsterpartierna är det uppenbart tvärtom. All vård ska enligt dem inte bara bekostas med skattemedel utan dessutom drivas av landstinget.
Sedan valet i höstas har vänsterpartierna inte lagt ett enda eget, konstruktigt förslag. inte en enda motion, något enstaka pliktskyldigt eget yrkande har lagts, men i övrigt ägnar sig vänsterpartierna mest åt att beklaga sig över den politik de själva varken kan eller vill vara med och föra.
Det är bara att beklaga att väljarna inte kan få olika alternativ att ta ställning till. Förhoppningsvis går ovanan vida att behöva lägga fram egna förslag över, men just nu ser vi en handlingsförlamad och idéfattig opposition i landstinget.

Fjärde raka!

Laget i mitt hjärta vann igen! Det är 25 år sedan jag flyttade fån Edsbyn, men bandylaget betyder fortfarande mycket för mig. Att Edsbyn vann idag hade extra stor betydlese av tre skäl.
För det första allt snack om att det nu "borde" varea Hammarbys tur. I sport splar man om saken, och det lag som gör flest mål vinner. Edsbyn gjrode fler mål. Konstigare är det inte.
För det andra pågår matchen till det är slut. Jag stod i närheten av några hammarbysupporters som jublade glatt när en halvtimme återstod. det vara bara det att...ja, en halvtimme återstod.
För det tredje, och kanske viktigaste. Visst förstår jag att Hammarby var värda en seger och att dte hade haft betydelse för ett av bandyns stora publiklag. Men än en gång var det en bygd som slöt upp bakom sitt lag mot en klubb bland många i storstaden. Edsbyn her ingen tunnelbana, men man har sin bandykyrka!
Edsbyn vann sitt fjärde raka SM-guld, och sitt åttonde totalt. Mäktigt!

Fjärde raka!

Laget i mitt hjärta vann igen! Det är 25 år sedan jag flyttade fån Edsbyn, men bandylaget betyder fortfarande mycket för mig. Att Edsbyn vann idag hade extra stor betydlese av tre skäl.
För det första allt snack om att det nu "borde" varea Hammarbys tur. I sport splar man om saken, och det lag som gör flest mål vinner. Edsbyn gjrode fler mål. Konstigare är det inte.
För det andra pågår matchen till det är slut. Jag stod i närheten av några hammarbysupporters som jublade glatt när en halvtimme återstod. det vara bara det att...ja, en halvtimme återstod.
För det tredje, och kanske viktigaste. Visst förstår jag att Hammarby var värda en seger och att dte hade haft betydelse för ett av bandyns stora publiklag. Men än en gång var det en bygd som slöt upp bakom sitt lag mot en klubb bland många i storstaden. Edsbyn her ingen tunnelbana, men man har sin bandykyrka!
Edsbyn vann sitt fjärde raka SM-guld, och sitt åttonde totalt. Mäktigt!

Stämma i Heby

Idag har vi haft länsförbundsstämma. tillsammans med mina ordförandekollegor i länets kommuner intervjuades jag av Karolin A Johansson som i vanlig ordning gjorde en utmärkt insats.
Kontentan? Framför allt fem väldigt målinriktade personer med stark vilja att förändra samhället i den riktning väljarna önskar.
Vi moderater har en historisk möjlighet att forma samhället i rätt riktning. Väljarna har gett oss ett uppdrag, och vår sak är att göra det bästa av situationen.

Heja Byn!

På söndag är det dags igen. En av fyra-fem verkliga klassiker i svenk idrott, SM-finalen i bandy, går av stapeln här i Uppsala. Lika självklart på senare år är att Edsbyn är ett av lagen. tre raka segrar har det blivit, och goda odds för en fjärde seger på söndag.
Det är mer än tjugofem år sedan jag flyttade från "byn", och jag har inte så många kopplingar kvar. Men att hålla på Edsbyn i bandy känns som en viktig länk bakåt i livet.
Extra kul att finalen går här i Uppsala. det visar att vi bor och verkar i en stad som liksom Edsbyn vill och kan. Arrangemanget har i många år skötts med den äran av kommunen, och det måste fortsätta. Bandyn sätter både Edsbyn och Uppsala på kartan.

Raska tag i primärvården

Arbetet med att bringa ordning i en inte alltid välordnad politisk styrning har tagit mer tid än väntat.
Därför är det glädjande när tydliga politiska signaler snabbt kan omsättas i handlingskraft från duktiga tjänstemän. Arbetet med primärvårdens problem står högst på Alliansens dagordning, ovch vi ser nu viktiga steg tas i rätt riktning.
Först och främst: problemen i dagens primärvård kan inte skyllas på medarbetarna. Tvärtom. i en politisk organsiation ligger det ytterst ansvaret alltid hos politiken. Tjänstemännen har nu vårt uppdrag att ta tag i situationen, vilket sker på ett utmärkt sätt. Ansbvaret för att situationen har uppkommit ligger hos den politiska ledning som avgick i valet, så det ansvaret kan sägas vara redan utkrävt.
Mycket återstår dock att göra. det finns inga sakliga skäl för att Uppsala län ska ha något annat än en sjukvård i toppklass. Steg för steg arbetar vi mot det målet.

Aktuell Rapport flyttar på sig

Nu flyttar Aktuell Rapport in i det moderata huset. Från och med den 1 mars börjar jag i stället blogga på blog.moderat.se/weiman - och förhoppningsvis blir det då lättare att skriva varje dag. Välkommen i dit i stället!