Trygga besked

Ingen kan väl säga annat än att kvällens partiledardebatt gav tydliga och viktiga besked på en rad punkter. Fyra eniga och samspelta partiledare i Alliansen mötte tre företrädare för oppositionen, som inte föreföll vara ense om så mycket mer än om att man var just i opposition. Socialdemokraternas partiledare kunde inte ens ge besked om varför hon inlett samarbete med ett av de partier man behöver för att kunna bilda ett någorlunda hållbart alternativ till Alliansen, än mindre kom några som helst besked om vad ett sådant samarbete faktiskt innebär i konkret politik.

Några huvuddrag gick dock att skönja. Miljöpartiet må vara mer återhållsamma med skattehöjningar men lär få svårt att stå emot (s) och vänsterpartiet. Tron på bidrag och statliga ingrepp var också påtagliga liksom uppfattningen att en återgång till den politik som ledde till att valet förlorades 2006 är den bästa medicinen för att utveckla vårt land. Bristen på idéer för framtiden, på förnyelse och på förmåga att genomföra en utveckling är de tre mest bestående minnena av oppositionens framträdande under kvällen.

Mot detta stod en Allians som under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt visade en detor tydligare förmåga till förnyelse, handlingskrafta och enighet. Det är lyckosamt för Sverige, eftersom det är precis vad som krävs i ett läge där oron är stor hos många. Alliansen, och därmed regeringen, har de idéer som krävs för att hålla Sverige på rätt kurs i en orolig tid.

Leksand regerar

Sex raka matcher utan poängförlust, grymma 42-14 i målskillnad och nu dessutom övertygande seger mot lokalkonkurrenten Mora. Leksand är högklassiga just nu, och det är bara att hoppas att det bär ända fram till Elitserien, där Leksand självklart hör hemma.

Upp och ner i finansernas värld

Just nu är det skakigt i finansvärlden, ochj vips kommer krav på någon sorts återgång till den ordning som avfärdades som omodern för trettiotalet år sedan. I ny och mer moderniserad tappning kallas detta för "nykeyneisanism" och går i korthet ut på att staten ska ta ett större ansvar för stabiliteten på de finansiella marknaderna.

Då kan det vara på plats att erinra om varför den gamla keynesianismen föll samman. Det gjorde den för att den inte fungerade. Statliga regleringar av finansiella marknader är nämligen inte särskilt verkningsfullt, och det av flera skäl som inte ska analyseras här.

Det som däremot behövs är åtgärder som stabiliserar det allt mer komplicerade och vittförgrenade system som den globala finansmarknaden utgör. Staten ska gör det den är bra på, nämligen att utöva kontroll och att se till så att det finns stabila och effektiviserande spelregler på marknaden. Det är sannerligen inte samma sak som att ingripa i spelet.

Enkelt kan statens roll beskrivas som FIFA:s regelkommitté i fotbolssammanhang. Staten ska inte agera både domare, spelare och regelmakare. Däremot måste staten, bättre än idag och på ett internationellt plan, se till att reglerna fungerar och följs genom ett klokt system för marknadsövervakning.

Staten ska sköta sitt, och göra det bra. Då kommer också de finansiella marknaderna att fungera som de ska. Det vinner alla på.

Skrota pumplagen!

Jag brukar inte kommentera andra allianspartiers utspel, vare sig negativt eller positivt, men nu ör det dags att göra ett undantag - i positiv riktning. Det gäller signalerna från (fp) om att ändra den så kallade pumplagen. Det är en lag som tvingar bensinstationer med viss volym på bensinförsäljningen att installera pumpar för alternativa drivmedel. Det kostar hundratusentalskronor för en produkt som säljs med ganska liten marginal och blir alltså en ren förlustaffär - för en verksamhet som i regel har små marginaler som helhet. Alltså är alternativet till installation av pump ofta nedläggning av macken. Eftersom dessa mackar i glesbygd ofta också är den lilla byns servicecentrum med allt från apoteksombud till utlämningsställe för Systembolaget, så går det säert att räkna ut resten. Pumplagen skulle utarma glesbygden rejält.

Det bästa vore således att skrota pumplagen. Övergången till miljövänliga drivmedel kommer med all säkerhet att komma av sig själv, och mycket talar för att den kommer fortare än vi ens kan ana. Om servicenätet då försvunnit genom en idiotisk lag, så kan omvandlingen till och med försenas på landsbygden (det är redan idag mycket ont om bilar som går på alternativa drivmedel utanför storstäderna).

Jag hoppas i detta fall att folkpartisterna verkligen kommer till rätt slutsats och att de dessutom snabbt kan övertyga oss andra om förträffligheten i sin politik. Åtminstone i detta fall.

Många av oss vet i sanningens namn hur det är. även unga moderater och dito liberaler har gått bort sig ibland, i ivern att för den goda sakens skull väka uppmärksamhet och/eller visa lite handlingskraft och engagemang. Men när vi läser om SSU Stockholms pressmeddelande med anledning av matförgiftningen i restaurangen i Näringslivets Hus - ja, då är det ändå lite annorlunda. Det säger också en hel det om SSU:s och hela socialdemokratins självbild.

För det första görs det sannerligen ingen så kallad pudel (det vill säga ett rejält och hederligt avståndstagande kompletterat med helomvändning). Tvärtom, av ursäkterna får man närmast intrycket att det är SSU det är synd om, inte medarbetarna i Näringslivets Hus. Vi som läser det kortfattade pressmeddelanden borde minsan förstå att ansatsen är ironisk och att SSU inte alls vill någon illa, tvärtom.

Tja, man skriver att "kapitalismen skall avskaffas utan biologisk krigsföring" och att "sjuka practical jokes som detta måste uppmuntras med lite blomster". Det är svårt att misstolka, oavsett ursäkter i efterhand. En fråga som inställer sig är ju hur nästa "sjuka practical joke" ser ut. Hör stenkastning mot skyltfönster, politiskt gatuvåld eller rent av husockupationer dit?

Mona Sahlin har tagit avstånd, och det är bra. Frågan är om det räcker. Vi behöver få klara besked om hur kraftfullt avståndstagandet är från politiskt våld. Det är nämligen, som i detta fall,något som tenderar att ursäktas när det kommer från vänster och förkastas endast om ursprunget går att söka i motsatt riktning. Så kan vi inte ha det.

SSU:s agerande väcker obehag, även efter de ursäkter som vid närmare granskning således inte handlar om själva handlingen, utan om hur media och andra efteråt reagerat. I SSU:s ögon har SSU nämligen inte gjort det minsta fel.

Inget att komma med

Mönstret går igen. Nu har vi också fått "dagen-efter-koommentarerna" från oppositionen, och det blev precis så förutsägbart som man kunde ana. Oppositionen har inget att komma med, saknar politik och mörkar dessutom det faktum man inte vet vad man vill. Snacka om att stå tomhänt!

I TV-soffan kunde vi se Tomas Östros som inte kunde förklara hur han skulle få ihop gigantiska satsningar på alla politikområden som finns med att inte höja skatterna. samtidigt klagade han på regeringen, som gör riktade satsningar på viktgia områden och samtidigt sänker skatten - vilket leder till fler i arbete.

En politisk situation där regeringen regerar och oppositionen gör ingenting är inte bra. Väljarna måste få veta vad oppositionen vill, även om det mot bakgrund av den politik regeringen för kommer att smärta i opinionssiffrorna. Så är det nämligen; så länge oppositionen tiger om vad man vill har de chansen att hålla sina opoiniomnssiffror uppe. men politik handlar inte om opinioner utan om att styra och att förvalta ett förtroende. Det klarar inte vänstern.

Förutsägbart

Nån som trodde att socialdemokraterna skulle berömma regeringens budget? Att LO skulle göra vågen eller att någon annan sosseriet närstående organisation skulle göra tummen upp? Nej, jag trodde väl inte det. Ändå gör medierna stor sak av att oppositionen och alla deras stödorganisationer sågar regeringens budget.

Media borde kanske i stället fundera över vad oppostionen själva har att komma med (ingenting, nämligen) och framför allt vad denna opposition själva ställde till med i regeringsställning för ett par år sedan.

Vi lever fortfarande i en ordning där (mer eller mindre) socialdemokratisk politik anses vara norm och (s) därför ges möjlighet att recensera den borgerliga Alliansens politik. Som om den socialdemokratiska politiken skulle vara ett enda dugg bättre.

Det har hänt en del under de senaste två åren. Till exempel att utanförskapet minskat drastiskt och att lönen numera räcker bättre även för den som lever på en högst normal inkomst. Allt detta tack vare regeringens politik. Men i media kallas jobbskatteavdrag för den som tjänar mindre än 15.000 kronor för "en politik för de rika". Det finns en del kvar at göra när det gäller opinionsbildningen.

Stolta steg mot utvecklad välfärd

På förmiddagen idag hade jag nöjet att tillsammans med biståndsminister Gunilla Carlsson presentera regeringens budget med alla de satsningar den innebär för Uppsala: på psykiatri, järnvägar och vägar, sjukvård, utbildning och forskning, miljö och teknik och mycket mycket annat. Det blev en intressant och givande presskonferens med intressanta frågor från media och bra återgivning i både UNT och lokalradion.

Varifrån kommer välstånd?

Dagens huvudledare i Svenska Dagbladet är inte bara tänkvärd för sitt innehåll. Den väcker, åtminstone hos mig, funderingar kring vad som uppfattas som gott och ont - och vad som borde göra det!

I vår traditionella föreställningsvärld finns det goda till vänster. Hjärtat sitter ju, som bekant, till exempel till vänster. Till höger finns det sanna och rätta, men kanske också det lite kalla och osentimentala. Men är det så enkelt?

Nej, det är det inte. Det goda kommer i högre grad än vi möjligen föreställer oss från höger, från marknadsekonomin, företagandet och - framför allt - från de frivilliga samhällskontrakten. Men så framställs verkligheten sällan, framför allt inte i den svenska enhetsskolan.

Blunda ett ögonblick och fundera. Fundera över hus Sverige skulle ha sett ut utan ASEA och Volvo, utan SAAB och IKEA, utan uppfinnare och entreprenörer men också utan finansmän som Wallenberg, industrialister som Nicolin och entreprenörer som Kamprad och Niklas Zennström.

Jag kan berätta. Sverige skulle vara fattigare, och det skulle vara ett fattigdom som skulle drabba dem som bäst behöver rikedomen och välståndet, nämligen alla dem som arbetar på alla dessa företag.

Staten då? Enkelt. Staten har aldrig någonsin ägnat sig åt nåot annat än åt att - mer eller mindre framgångsrikt - fördela det välstånd som marknadsekonomins institutioner skapat. Det är helt enkelt inte statens roll att skapa välstånd. Staten ska sköta sitt, och sköta det väl.

Problemet med den bild som tonar fram i Linders ledare är dubbelt. Det ena är den totala okunskap om marknadsekonomi som följer av det Anders Johnson beskriver i sin bok. Det andra är en våldsam okunskap bland människor om vad det är som faktiskt skapar värde och därmed välstånd. Detta senare får vi ständiga och tydliga besked om i program som TV3:s "Lyxfällan".

V som i våld

"En annan värld är möjlig", påstår European Social Forum, som just nu möts i Malmö. Ja, det stämmer; du har säkert hört talas om de aktiviteter som pågår i Malmö just nu. Till exempel att bankkongtor, butiker och andra kommersiella inrättningar får sina skyltfönster krossade, att människor demonstrerar maskerade (!?) och att våldsbrott begås på öppen gata.

Det är möjligt att allt detta är "en annan värld", men det är inte vad jag menar med förändring i en önskvärd riktning. Därför är det befogat att titta vilka krafter som ligger bakom aktiviteter som de som just nu pågår i Malmö.

Det har alltid funnits revolitionära krafter till vänster i politiken med stark tilltro till våld och repression som politiska påtryckningsmedel. Sådana krafter finns också inom exempelvis fascismen och nazismen, som ju också utgår från en kollektivistisk grundsyn. Skillnaden är dock, att det ju inte finns någon "demokratisk nazism" eller dito fascism. Till vänster ser det emellertid lite annorlunda ut. Även rätt så goda demokrater kan, om ändamålet bara är tillräckligt ädelt, motivera alla möjliga former av såväl våld som repression som redskap för politisk aktivism. De reservationer som framförs är ganska pliktskyldiga.

Så även nu i Malmö. Uppenbarligen har arrangörerna inte med någon större kraft försökt mota bort mindre behagliga element i sina led. Såväl våldsverkare som illegala (maskerade) demonstranter godtas, med ganska grumliga (eller inga alls) motiv som ursäkt.

Motivet för detta är således inte alls konstigt. Till vänster finns - och har alltid funnits - en stor förståelse för alla möjliga odemokratiska rörelser. Just nu är de på plats i Malmö.

ps. heder till de av mina vänner som tar avstånd från alla odemokratiska krafter. ds

Tomhänta!

Jag började denna morgon med att lyssna till TV-debatt mellan arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som debatterade med socialdemokraternas talesman i arbetsmarknadsfrågor. Socialdemokraten hade - som vanligt, får man säga - inte ett dugg att komma med. Inte ens på en direkt fråga om det socialdemokratiska alternativet kunde vi få ett enda svar. I stället kom ett resonemang om vad Svenskt Näringsliv sagt om regeringens politik.

Mönstret upprepade sig alldeles nyss i radio Uppland. Där debatterade Solvieg Zander (c) med en socialdemokratisk kollega i riksdagen. Inte heller denna gång kunde vi få ett enda exempel på vad (s) faktiskt vill. I stället fick vi veta att skattesänkningar för undersköterskor och metallarbetare är "orättvisa" och att det minsann är socialdemokraternas förtjänst att jobben växt fram under de senaste två åren.

Samma mönster går igen i kommuner och landsting. Socialdemokraternas brist på egna idéer för att utveckla välfärden är oroande. Vi behöver en konstruktiv opposition för att visa tydliga alternativ för väljarna, men också för att politiken som helhet ska utvecklas. Risken är allt mer uppenbar att alternativen i valet 2010 är idéer för utveckling och förnyelse ställda mot gnäll och negativ retorik. Det är inget muntert scenario.

En dag på jobbet

Började dagen med att åka till Tierp för besök på vårdcentrum och fika med personalen. Det blev en både intressant och givande timme med många frågor och tänkvärda synpunkter från alla de medarbetare som tog sig tid att prata en stund. Tack, allihop!

Fortsatte dagen med att debattera med Börje Wennberg (s). Debatten kan du se här. Tyckte nog själv att det gick ganska bra. Framför allt visade debatten hur lite socialdemokraterna har att komma med för att möta de utmaningar vi står inför. Inget om hur tillgängligheten ska bli bättre, hur sjukhusvården på Akademiska sjukhuset och lasarettet i Enköping ska utvecklas eller hur samarbetet med länets kommuner kan bli ännu bättre. Det enda som tycks vara viktigt för Wennberg och hans (s)-kompisar är hur de ska komma tillbaka till makten. Men väljarna vill nog ha klarare besked om vad man i så fall vill göra.

Där borde man varit

Såväl reportage i UNT som telefonsamtal och SMS från deltagande passagerare tyder på att stämningen på Relationsbåten är mycket god. Själv är jag tyvärr inte med på grund av både landstingsfullmäktige och andra åtaganden, och det är synd. Relationsbåten är ett evenemang som jag verkligen känner jatt jag missar. Det får bli bättring till kommande år

Inspirerande och lite underligt

En dag med debatter i landstingsfullmäktige är alltid inspirerande, om än både jobbigt och krävande. Éfter dagens debatter om landstingets ekonomi, ny modell för primärvården och deiverse interpellationer är det ändå det inspirerande som överväger.

Varför? Mest av allt för att dagens debatter gav klart besked: vi i Alliansen har en klar linje i vår politik, och får den dessutom att både hålla ihop och ge resultat. Mot den bakgrunden gör det förstås mindre att oppositionen inte har så mycket att komma med; vi har givetvis ingen anledning att beklaga motståndarens brist på idéer. Det är bara så tråkigt att de därmed inte har något att komma med i gemensamma diskussioner.

Desto viktigare då att arbeta med de utmaningar som vårt landsting står inför: ekonomin, organisationen, kollektivtrafiken och närvården, för att bara nämna några. De kommande åren blir spännande, och det känns verkligen att det är en resa som är längre än fyra år som inletts.

Inget alls att komma med!

Jag får inleda detta inlägg på samma sätt som det senaste: inte trodde jag det var så illa!

Nu på morgonen har jag läst oppositionens inlägg i UNT tre gånger, men det hjälper inte. Ingenstans hittar jag ett enda dugg om vad oppositionen har för idéer om vad som ska göras för att möta de stora utmaningar som vårt landsting står inför. Ingenti´ng om vilka lösningar man vill se för att klara landstingets ekonomi, ingenting om idéer och visioner för att utveckla den nära vården, inget om hur vi kan samverka med länets kommuner. Överhuvudtaget inte ett dugg om vilka tankar oppositionen tänker för att möta alla dessa utmaningar.

Majoriteten, som på senare tid anklagats för överdriven handlingskraft, utmålas nu som viljelös och passiv.

Nå, det må så vara. En sådan opposition gör sig givetvis bäst just i opposition, och bör hållas långt borta från mer ansvarsfulla roller - inte minst inom en så viktig del av välfärdssektorn som hälso- och sjukvården utgör.

Falsksång i riksdagen

Inte trodde jag att det var så illa!
I dagens UNT kan vi läsa att riksdagens ledamöter sjunger så illa att nya arrangemang av de sånger som sjung vid riksdagens högtidliga öppnande måste beställas. Nu är det kanske inte skönsång som är våra riksdagsledamöters viktigaste uppgift, men visst är det oroande om våra unisona sångröster börjar raspa så pass betänkligt. Ovanan vid att sjunga torde dock inte vara så svårt att härleda, för det är ju inte utan att man tärs av en misstanke. Kan det möjligen vara så att man i skolan idag sjunger allt för lite? Jag hoppas verkligen inte att det är så, men jag har ändå mina aningar.
Upp till kamp för den svenska sångskatten!

Uppfyllda löften

Bättre finanser, kortare köer och en hel del av vallöftena avbockade. Det är en kort sammanfattning av UNTs genomgång av Alliansens två första år vid rodret för landstinget. Det händer mycket, och ännu mer står fortfarande på listan över det som ska göras.

För det behövs. Alliansens mål är att vårt län ska ha landets bästa sjukvård, vilket innebär att vården ska vara tillgänglig, av god kvalitet och till rimlig kostnad för skattebetalarna. Det är en utmaning, som givetvis kommer att ta längre tid än de fyra år som en mandatperiod omfattar. Men om vi fortsätter som vi gjort under de två år som gått, så är jag övertygad om att väljarna ger oss nytt förtroende.

Mot detta står en opposition som...inte har några som helst idéer alls. Deras kommentarer till allt vi hittills genomfört, vilket har lett till kortare köer och bättre finanser, är att gå tillbaka till det gamla. Det vill säga till längre köer och sämre ekonomi. Jag tror att väljarna har ett ganska lätt val, när det står mellan fortsatt renovering och utveckling av vården eller återställare till en politik som bevisligen inte fungerar.

Ingen oppositionsledare

Har inte hört hela lördagsintervjun med Mona Sahlin, men det jag har hört räcker gott för att konstatera: Mona är ingen oppositionsledare. Hon leder på sin höjd det egna partiet, men förmågan att skapa den samling som krävs för att leda en regering med bredare underlag räcker inte.

Det som därmed står klart är att det finns alla skäl att avkräva Sahlin och hennes parti klara besked: vilken politik innebär en röst på socialdemokraterna? Vilka kompromisser kommer man att göra med Vänsterpartiet för att kunna presentera ett regeringsalternativ? Frågan är viktig även för den som inte är intresserad av politiskt läggspel. Den borgerliga Alliansens är nämligen ett klartt och tydligt regeringsalternativ, och till dess partierna till vänster ger besked det enda realistiska.

En röst på Mona Sahlin är inte endast en röst på (s). Det är också en röst på Lars Ohly, På Kalle Larsson (v) och på Vänsterpartiets hela program, i vart fall tills Mona ger besked om vilken politik en vänsterkoalition kommer att föra.

Succé på Ackis

Hemkommen från några givande timmar på Ackis är det bara att konstatera: det öppna huset blev en jättesuccé med långt fler besökare än väntat och många uppskattande kommentarer om verksamheten och initiativet att visa upp så mycket.

För egen del ägnade jag ett par timmar åt att går runt och se på utställningar, prata med folk och lyssna till intressanta föredrag. Att ett av världens bästa sjukhus finns i Uppsala kände många säkert redan till, men det verkar av kommentarer att döma som om många genom dagens aktiviteter också insett vad sjukhuset faktiskt betyder för Uppsala, för länet och för hela regionen.

Succé blev det alltså alldles uppenbart - mycket välförtjänt för hela sjukhuset och alla dess medarbetare!

Skäms, Pirate Bay

Vi är många som upprörs över att fildelningssajten Pirate Bay har lagt ut polisens förundersäökning av Arbogamordet på nätet - med obduktionsbilder och allt. Motivet för detta är att materialet i alla fall är offentligt och att de ansvariga för sajten inte värderar vad det är som läggs ut.

Konsekvenserna av detta är fullkomligt förödande för den som tror på yttrandefriheten. Det finns nämligen något som heter ansvar, självcensur och eget omdöme. Det aktuella fallet är ett minst sagt uppenbert exempel på vilka som måste stå i första linjen för att försvara yttrandefriheten. Det är naturligtvis inte dessa frihetsfundamentalister, utan alla vi som med måttfull inställning kan se till så att ett försvar av yttrandefriheten förefaller rimligt - genom att inte i tid och otid rida på dess möjligheter genom att tänja på dess gränser.

Att man kan publicera allt innebär inte, och har aldrig inneburit, att det är lämpligt och därmed inte att man bör publicera. Yttrandefriheten är inte tillkommen för att publicera obduktionsbilder i förundersökningar utan för att tillförsäkra åsiktsfrihet.

Pirate Bay har gjort bort sig. Igen.

Tredje bäst i landet, och...

Visst är det en bra dag när vi fåt veta att vi är landets tredje bästa landsting när det gäller att uppfylla vårdgarantin. Det visar att vi är på rätt väg med verksamheten i vården. Men det räcker inte. Tillgängligheten till primärvården, den första linjens vård, har en del kvar att arbeta med - och det ska vi göra.

Bra känns också att vi ligger i framkant när det gälle att utveckla psykiatrin, inte minst barn- och ungdomspsykiatrin. Här finns gott hopp om att vi kommer att får staliga medel för ytterligare utveckling, vilket är välkommet.

Landstinget i Uppsala län ligger i framkant. Vi i Alliansen tänkt fortsätta att ligga där. I morgon firar vi Akademiska sjukhuset med öppet hus. Välkommen!

Helkväll med Knivsta kommunfullmäktige

Fyra timmar, och ändå hanns inte alla ärenden med. En hel del av kvällens sammanträde med kommunfullmäktige i Knivsta ägnades åt EU-information, frågestunder och annat vid sidan av det som är fullmäktiges viktigaste uppgift: att fatta beslut om verksamheten i Knivsta kommun.

Inte nog med det. När diskussionen och beslutsfattandet väl kom igång visade oppositionen förmågan att ta bristen på konstruktivitet till nya, oanade höjder.

För att "kyla av" ett ärende som inte är tillräckligt berett eller på annat sätt oklart kan man yrka på så kallad återremiss. Det innebär just att man vill ha ärendet ytterligare belyst, till exempel för att få mer information om sakinnehållet. Om man dessutom tydligt motiverar detta - ett ganska rimligt krav - så ka en minoriet av fullmäktige (en tredjedel) återremittera ett ärende.

Om det finns ett motiv, alltså. På den punkten är lagen klar. Vid kvällens fullmäktige yrkade oppositionen mycket riktigt återremiss - men inte ens när ärendet skulle avgöras hade man, trots flera månaders handläggning och flera timmars debatt, lyckats prestera ens det minsta lilla motiv för sitt agerande.

Ja kära nån. Politik är som bekant att vilja, men när man varken vill eller kan någonting så blir det inte så enkelt. Så har vi det i Knivsta, minsann.

Löjlig kritik mot Filippa Reinfeldt

Inte nog med att Filippa & Co förbättrar sin ersättningsmodell för primärvården (se tidigare inlägg), av oppositionens agerande är det uppenbart hur lite man från vänsterhåll har att komma med i Stockholms läns landsting.

Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, en av Sveriges mest framstående förtroendevalda politiker, har nämligen valts in i styrelsen för Svenska Dagbladets ägarstiftelse. Det är ett organ med obefintligt inflytande över sagda tidnings redaktionella innehåll, men en symboliskt viktig post. Utnämningen visar respekt för Filippa Reinfeldt. Välförtjänt respekt.

Vänsterpartiets landstingsråd Birgitta Sevefjord tycks se detta som ett flagrant ingrepp i tidningens oberoende. På något annat sätt kan man inte tolka hennes utfall i Dagens Nyheter. Men det visar bara, som sagt, hur lite oppositionen har att komma med.

Mönstret går igen, men det får vi i Alliansen tåla. Medan vi utvecklar välfärden klagar oppositionen bitterligen på...ja, på snart sagt allt utom just den förda politiken. Där har man nämligen fortfarande inte så värst många idéer att komma med.

Jag återkommer i nästa vecka med en exposé över de (inte särskilt konstruktiva) interpellationer som oppositionen presenterar inför landstingsfullmäktige.

Stockholm lär av Uppsala

Stockholms läns landsting justerar nu den ekonomiska ersättningen till vårdcentralerna. Kul, tycker vi som leder Alliansen i Uppsala läns landsting, eftersom våra kollegor och vänner nu i stort sett kopierar den ersättningsmodell som vi kommer att införa vid årsskiftet.

Det är intressant och roligt av två skäl. Det ena skälet är att vi nu får ett kvitto på att vi har tänkt rätt, och av allt att döma en bekräftelse på att vår modell kommer att fungera väl. Det andra skälet är att det inte går att komma ifrån en viss stolthet över att Stockholm lär av oss.

Landstinget i Uppsala län är på rätt väg. Mycket återstår att göra, men nu får vi kvitto på att vi går i rätt riktning. Det är viktigt för patienterna och för medborgarna i länet.

Bättre vara klok än populistisk

Hur känner man igen riktigt dålig oppositionspolitik? Jo, på att den saknar alla prioriteringar gen om att tycka att allting som låter bra vid första påseendet är positivt. Ett annat ord för detta är populism, och i synnerhet ett parti i opposition är experter på detta.

Detta parti är miljöpartiet, som helt utan någon analys av ekonomiska och andra konsekvenser säger sig vara för utökad tågtrafik på sträckan Uppsala-Sala. I ett läge där både kollektivtrafiken som helhet och landstinget har kärv ekonomi tycker landstingsrådet Johan Edstav att ett nytt tågsätt raskt ska inhandlas. Vad övriga berörda aktörer tycker behöver inte inhämtas, och landstingets ekonomi ärt som sagt inte intressant i sammanhanget.

Men det är klart, en eller annan röst kan man alltid vinna på ett sådant agerande och det är kanske viktigare än långsiktig strategi för kollektivtrafiken eller god ekonomi för landstinget.

Tummen upp för vårdval

I kvällens Rapport finns ett reportage om den vårdvalsreform som regeringen nu planerar. Av reportaget framgår att flera landsting, även Alliansstyrda sådana, är tveksamma till reformen. Landstinget i Uppsala län hör dock inte till dessa. Skälet är mycket enkelt. En nationell vårdvalsreform behövs av samma skäl som friskolereformen i början av 90-talet. Kanske är behovet till och med ännu större i vården, därför att så mycket av verksamheten bedrivs av landstingen själva.

Det är nämligen inte kommunernas och landstingens egen uppgift att själva bedriva hälso- och sjukvård eller andra välfärdstjänster, utan att se till så att sådana tjänster finns till hands för medborgare och patienter. Överhuvudtaget är det beklagligt att allt för mycket av det offentliga ägnar sig åt att producera verksamhet i egen regi i stället för att ägna sig åt det som är viktigast, nämligen att medborgarna verkligen får tillgång till de tjänster de behöver.

Ett väl så viktigt motiv för reformen är att skapa fler arbetsgivare inom vårdsektorn. Det finns mycket att göra för att förbättra arbetsmarknaden i vården, och större mångfald är då helt avgörande. Där kan vårdvalsreformen spela en viktig roll.

Ol(s)son(s) (s)tudio

Som alla andra följer jag OS mellan varven. Bland annat ser jag i stort sett varje kväll Olssons Studio i SVT. Det är ett småmysigt och lättsamt program som dock, likt många andra produktioner i SVT, har en brist: en viss slagsida åt det socialdemokratiska. Under två OS-vecnor har tre (s)-märkta politiker paraderat i rutan. Förvisso kunde vi också se en av alliansregeringens ministrar i soffan också, men det är inte det som är problemet.

Problemet är hur dessa tre socialdemokrater, Mona Sahlin, Anna Sjödin och Leif Pagrotsky, skildras - och det i synnerhet näör det jämförs med hur borgerliga dito får regi i liknande soffor. En borgerlig politiker är nämligen i regel först och främst just politiker, medan socialdemokrater framställs som...tja, någon sorts mer allmänna företrädare för befolkningen och samhällslivet i stort. På samma sätt som public service-media gärna framställer sig som skildrare av någon sorts lite mer objektiv sanning än andra, så kallade kommersiella, medier.

Allt detta är helt naturligt i ett land som så länge levt under socialdemokratiska värderingar att allt annat stämplas som avvikande. Friskolor, privatvård, borgerliga politiker och kommersiella medier är anomalier, avvikelser från den socialdemokratiskt formulerade dogmen.

Därför kan man bjuda in en misshandelsdömd politisk föredetting och en pretentiös före detta minister med grunda kunskaper om idrott för diskussioner i soffan. Men, hörni i redaktionen, ni glömde bjuda in Gudrun Schyman och Göran Greider...

Malmberg, halvtid och Ulleråker

Semestern är slut och...jodå...batterierna är laddade. Det väntar en intensiv höst i politiken, och även om många befattningshavare ännu inte är tillbaka från sommarvilan så tycks det redan ha börjat.

En som efter semestern kan tyckas ha vaknat på fel sida är miljöpartiets kommunalråd i Uppsala, Niclas Malmberg. Han har ägnat några korta ögonblick av bistande eftertanke åt att sno ihop lite snabba rubriker genom att läsa artiklar och broschyrer. Sedan har han försökt göra media av detta genom att presentera någon sorts rapport. malmberg erkänner till och med att det mest är för att få uppmärksamhet "i medietorkan" som utspelet görs.



Det blir underkänt, Malmberg! Den så kallade rapporten, om den ens existerar, finns inte ens att läsa på partiets lokala hemsida - vilket understryker karaktären av något snabbt ihopkommet för att locka en eller annan understimulerad journalist. Så spär man på politikerföraktet och bidrar ytterligare till bilden av förtroendevalda som grälsjuka töntar snarare än ansvarstagande företrädare för medborgarna och skattebetalarna.



Snarare är det ju så att en halvtidsanalys av vad Alliansen hunnit med är: åtskilligt. En mer saklig och korrekt rapport kommer i sinom tid, det kan jag i vart fall lova för landstingets del. Som exempel har vi tagit viktiga steg för att öppna för fler vårdgivare, ökat tillgägnligheten genom den nya närakuten, börjat utveckla framtidens närvård och gjort flera nödvändiga satsningar på landstingets eftersatta fastigheter.



Lite trist är också att notera motståndet mot byggnation på Ulleråkersområdet, som har alla chanser att blir Uppsalas nästa spännande stadsdel. det man bör veta då man följer rapporteringen är att landstinget efter långt över hundra år är på väg att lämna Ulleråker. det ger utrymme för stadens expansion inom ett område som är både stadsnära och naturskönt och som ju dessutom redan är exploaterat. Vore det inte idealiskt område att öppna för fler bostäder, säg? Tja, inte för nejsägarpartiet som vare sig i Uppsala kommun eller i landstinget kommit med några som helst konstruktiva förslag vare sig då det gäller stadsutveckling eller framtiden för hälso- och sjukvården.



När landstinget lämnar Ulleråker är det idealiskt att marken kan användas för bostadsbyggande. Det ger dessutom ett viktgit tillskott till landstingets ekonomi för att klara de kommande utmaningar vi står inför.

Hang in there, Ilona!

Jag hade egentligen tänkt hålla hårt på att ta bloggpaus under hela juli, men Ilona Szatmari Waldau, kommunalråd (v) i Uppsala, får mig att bryta pausen.

Skälet? Enkelt. Ilona, som likt alla vänsterpartister i stort sett inte har en siffra rätt i sin politik, är en av de mer sympatiska i den lokala politiken i Uppsala. När jag då får läsa att hennes semester förstörts av lika delar (?) kriminalitet och statligt järnvägsbolags kundservice så blir jag berdrövad. Ilona, och hennes familj, hade behövt en skön, trasselfri och avkopplande semester. Värdet av en sådan kan jag nämligen mitt i blogg- och pliktfriheten intyga.

Nå,mitt löfte till Ilona blir att fortsätta jobba för att vardsgabrotten ska bekämpas och att SJ genom ännu mer konkurrens ska pressas att bli kundvänligare. Efter semestern, när batterierna är färdigladdade.

Tills vidare önskar jag att resten av Ilonas sommar blir bättre än vad hon beskrivit i sina senaste inlägg och att vi ses i höst, taggade till tusen i vår strävan att från olika utgångspunkter sträva efter att göra samhället lite bättre i olika politiska organ. Jag gillar dig, Ilona, men inte din politik!

PS. Det kanske är bäst att påpeka att kriminaliteten på inget sätt hade samband med SJs kundservice. Bara för att undvika missförstånd Läs själv Ilonas blogg. DS
PS2. NU ska jag ta bloggpaus igen. Jag kommer igen i början av augusti! DS2

Regeringens enmansutredare Rose-Marie Frebran har presenterat sin syn på framtiden för svensk radio och TV, i vart fall den del av dessa medier som kontrolleras politiskt. Flest synpunkter på utredningen kommer föga förvånande från dem som är närmast och mest berörda, det vill säga ledning och medarbetare på Sveriges Radio och Sveriges Television. Och de är inte glada. Frågan är bara vad som hade gjort dem glada, annat än möjligen en återgång till den gamla tiden då det vi brukar kalla public service också i praktiken hade monopol på att sända radio och TV.

Sedan et drygt decennium tillbaka råder nämligen någorlunda fri konkurrens inom radio och TV - men de så kallade public serviceföretagen behåller en underlig särställning som behöver ses över. De konkurrerar, men inte på samma villkor som sina konkurrenter. Egentligen ska det inte spela så stor roll eftersom public serviceföretagen borde ha en särskild och tydligt definierad uppgift.

Fast på den begränsade spelplanen vill inte Eva Hamilton, Kerstin Brunnberg och alla deras medarbtare leka. De vill göra starkt kommersiella program, som OS, Melodifestivalen, Sommartorpet och allt vad de heter. Och de vill helst ha samma fast inte samma villkor som konkurrenterna. Som så ofta i motsvarande situation vill Sveriges Radio och Sveriges Television helst sitta i en guldbur. Spela på samma spelplan fast med mera skydd och lite snällare regler.

Ge public service ett tydligt och väl avgränsat uppdrag! Acceptera att alla tunga produktioner inte längre hör hemma i "statstelevisionen" och att både räckvidd och produktionsförmåga är väl så god hos konkurrenterna. Vi behöver få en fast och långsiktigt hållbar mediepolitik, och även om Frebrans utredning är ett stort steg på vägen så kan kulturdepartementet och riksdagen göra mer innan frågan är slutligt avgjord.

Reform utan motstycke

Det är faktiskt rimligt att säga att vårdvalsreformen saknar motstycke, och det av två skäl. Dels är den en viktig omsvängning i synen på förhållandet mellan sjukvården och patienten, men det är också anmärkningsvärt att de partier som motsätter sig reformen har så lite att komma med.

Den utvärdering som nu görs av reformen i ett landsting, Stockholms län, visar exakt den man kan vänta sig. Fler patienter listar sig hos husläkare och fler läkarbesök görs. Det förhållande som alla mätningar av vårdtyngd visat sig vasra viktigast, nämligen åldern, får ett bra genomslag. Om det sedan kan behövas korrigeringar, vilket alltid varit nödvändigt i alla välfärdssystem, så måste de givetvis föregås av en noggrann analys av vilka behov hos befolkningen som måste mötas.

Uppfattningen om detta hos oppositionen är - i stort sett ingen alls! Annat än att man är allmänt emot därför att man sedan ln ge förälskat sig i en sjukvårdsmodell man kallar "socialdemokratisk", och som inte fungerar särskilt väl längre.

Vårdvalet har kommit för att stanna. Självklart behövs hela tiden korrigeringar och förbättringar, men det är uppenbart att Alliansen har de verktyg som behövs för att utveckla och förnya vården.

Bostadspolitiker i hyresrätt?

Radio Uppland gör idag stor sak av att många styrelseledamöter i kommunala bostadsbolag bor i villa eller bostdsrätt och inte i de hyresrätter som bolagen förvaltar. Det är ju bara det att vi som är förtroendevalda inte representerar den verksamhet vi valts att arbeta med, utan de medborgare som, i detta fall, faktiskt äger verksamheten.

Precis samma resonemang kan appliceras på alla möjliga verksamheter som drivs av det offentliga. Man måste inte vara lärare, förälder eller elev för att arbeta med skol- och utbildningsfrågor och man måste givetvis inte vara vare sig patient, anhörig eller medarbetare i vården för att arbeta politiskt med hälso- och sjukvårdsfrågor.

I själva verket är det tvärtom bara bra om vi som är politiskt förtroendevalda inte har egna bindningar till den verksamhet vi förvaltar. Däremot måste vi ha god kunskap och förtrogenhet med verksamheten. Det kan man få på många sätt utan att som i detta fall bo i hyresrätt för att sitta i styrelsen för ett bostadsföretag.

Ett betydligt större problem, värt att granska, är således motsatsen; alla förtroendevalda i olika sammanhang som faktiskt företräder sig själva. Har man ett politiskt förtroendeuppdrag bör man i möjligaste mån stå fri från bindningar till olika intressen. Det är inte sig själv och sina egna intressen man företräder, utan sina väljare!

Hellre trådläs än laglös?

Hej och hå!
Först ett tack till FRAs generaldirektör Ingvar Åkesson för klarläggande debattartikel i Svenska Dagbladet. Det är naturligtvis, som Åkesson skriver, en aning underligt att jämställa ett beslut i en demokratiskt vald riksdag med det som hände i det kommunistiska DDR. Debatten kring lagen om signalspaning har fått groteska proportioner, och det är dessvärre inte första gången som lagförslag från Alliansregeringen uppenbart misstolkas.

Demokrati, till skillnad från diktatur, kräver respekt, förståelse och insikt. Tyvärr är jag inte helt övertygad om att alla som uttalar sig och på olika sätt agerar i frågan är helt och hållet inlästa, om man säger så. Mycket av det som exempelvis Åkesson påtalar framgår ganska klart av lagens förarbeten, som finns att läsa här (observera de PDF-filer som finns på länken). Det känns liksom itne som om varje del av argumentationen bygger på de 65 sidor text som enbart utskottsbetänkandet bygger på.

Jag kommer att fortsätta använda e-post, blogga och använda Facebook - utan större oro än idag för att snokande myndigheter kommer att forska i vad jag har för mig. Jag litar nämligen på den demokratiskt styrda staten - så länge den hålls inom lagens råmärken!

Lärdomar av Zimbabwe

För 15-20 år sedan sågs Zimbabwe av många inte minst till vänster som ett föredöme i det svarta Afrika. Under Robert Mugabes ledning reformerades den forna brittiska kolonin till ett mönster av socialistinspirerat reformarbete. Men någonstant på vägen gick någonting uppenbarligen snett. idag är det knappast någon som lyfter fram Zimbabwe som ett föredöme, och Mugabes tidigare hyllare är idag mer tystlåtna.

Till saken hör också att Zimbabwe knappast är det första vänsterorienterade välfärdsmönstret som faller samman och förvandlas till brutal diktatur. Tidigare har exempelvis Tanzania, Nicaragua och Vietnam - för att inte tala om Kuba - gått samma öde till mötes.

Det kan vara värt att ha i minne när vi betraktar despoter som Evo Morales i Bolivia eller Hugo Chavez i Venezuela. Idag finns en tendens att se dem som någon sorts nyväckt hopp förr fattiga länder som vill välja en vänsterorienterad väg till välstånd och demokrati. Men Chaves och Morales är inget annat än vad Mugabe var för några decennier sedan.

De länder som lyft sig från fattigdom till välstånd har ett gemensamt. De har vänt sig bort från socialism och i stället valt marknadsekonomi och öppenhet. Det kan vara en lärdom för framtiden.

Barnsligt

Läser i UNT att oppositionen i Uppsala kommun helt sonika lämnade mötet när kommunfullmäktige skulle debattera vårdnadsbidrag. Det är ett omoget beteende som bara visar det många av oss länge anat: vänsterkartellen har inget intresse av nya idéer och initiativ i välfärden. Det är barnsligt och på gränsen till rent förakt för demokratin. Det kan vara värt att komma ihåg inför kommande val

Vinkällarbestyr

Nu när det är sommar går det att hitta tid för lite annat än jobb och politik. Idag har jag till exempel mest ägnat mig åt att göra i ordning det som ska bli en vinkällare här hemma på gården. Mer exakt har det handlat om att skyffla ut grus och jämna av golvet, titta på olika lösningar för att hålla fukt och temperatur på rätt nivå samt funderingar på vinställ och annan inredning.

En egen vinkällare är ett projekt som sysselsatt mig i något år, men det finns som sagt inte så mycket tid för sådant annat än på sommaren. Jag ska skriva mer om detta efter hand som projektet fortskrider.

Fler platser behövs på läkarutbildningen

Kvällens inslag i Rapport upprör säkert många. Självklart borde vi i Sverige utbilda tillräckligt många läkare för våra egna behov. Det är glädjande att högskoleministern lovar fler platser. Nu återstår bara att verkställa löftet. I Uppsala har vi beredskap att snabbt öka antalet platser, om regeringen bara skjuter till pengar.

Kanske inte succé men i vart fall inte fiasko...

Sverige åkte ut EM efter en match mot Ryssland som sedan skickade Holland, som vann sin grupp med tre raka matcher, ur turneringen. Det betyder i min värld att Holland är ett himla bra fotbollslag, att Ryssland är aningen bättre och att Sverige därmed faktiskt inte är så illa!

I media låter det inte riktigt så. Där får vi närmast intrycket att Sverige, klara kandidater till en slutseger i turneringen, åkte ut i förtid på grund av en kombination av klanting matchning och ålderstigen spelartrupp. Det senare skulle bero på dålig laguttgning - men det framgår inte riktigt vare sig hur denna klantiga matchning kunde leda till ännu ett slutspel och hur vi, trots pensionsfärdigt lag och dåliga coacher, ändå i medias ögon rankas i klass med Tyskland och Holland.

Sanning är ju snarare denna: Sverige gick ungefär så lång som man kunde vänta sig, bjöd två tunga nationer (Ryssland och Spanien) brea motstånd och slog de regernade Europamästarna Grekland. Min gamla gympalärare från Bollnäs Lasse Lagerbäck gjorde sitt bästa, medan den svenska kåren av sportjournalister gjort ett EM i klass med funktionärerna i Europacupen i Friidrott.

Egentligen är det ganska enkelt. Sverige håller hygglig EM-klass, efter de sex-sju största nationerna men definitivt i klassen strax under. Vi kommer att fortsätta gå till slutspel för det mesta, komma till kvarten ibland och missa ibland. Visst vore det kul om vi kunde höja oss ett snäpp men konkurrensen är benhård. Att då tala om en förlustmatch mot laget som senare slog ut guldfavoriterna som en idrottsskandal i klass med Berlin -36 blir lite torftigt.

Fantasilös opposition

Vi står inför enorma utmaningar i hälso- och sjukvården, inte minst i vårt landsting. I det läget är det tragiskt att se den helt fantasi- och initiativlösa opposition som vi har att möta i den politiska debatten. Tre gånger har jag nu bett Börje Wennberg om besked om vad som är deras idéer för att komma till rätta med de problem vi står inför - utan att få några svar. Det enda som ens liknar någon sorts besked är att man i alla fall inte vill ha några "privatiseringar", med vilket man tycks mena att man fortfarande vill att all hälso- och sjukvård ska drivas i landstingets egna regi.

Mot detta står vi i Alliansen, som både har idéer för att utveckla vården och kraft att genomföra de beslut som krävs. Det är bara det, att de utmaningar vi står inför egentligen kräver större och mer genomgripande förändringar och därför skulle behöva bredare politisk uppslutning. Min förhoppning om att socialdemokratin, eller deras vänner till vänster, ska vara med på sådana förändringar är dock ganska liten. Skälet är att de ser varje förnyelse - hur nödvändig den än är - som ett hot mot något som de uppfattar som en socialdemokratisk sjukvårdsmodell. Vad de nu menar med det...?

Det må vara hur det vill med den saken. Vi i Alliansen uppfattar välfärden som ett gemensamt projekt för hela folket och inte som någon sorts politiskt experiment. Därför får vi väl ta och göra det enda rätta: genomföra de reformer vården kräver oavsett vad vänsterpartierna må tycka om den saken.

Tack, Arne

Tack till Arne Sandemo för en trevlig födelsedagsfest. Och tack till alla Arnes vänner för att ni bidrog till den. Det är vännen Arne värd!

Ovärdiga angrepp mot Hahne

Den som känner Liv Hahne vet att hon inte bara är en drivande och duktig politiker som alltid är påläst och dessutom har en stark övertygelse. Hon är dessutom en varm men samtidigt krävande person. Med andra ord en stark och kompetent kvinna som väcker känslor både i egna led, hos politiska motståndare och ute bland allmänheten. Alla gillar inte Liv, men de flesta i vår stad har åsikter om henne.

Kontroversiell eller inte, så hör det till god ton i politiken att inte använda rena personangrepp mot sina politiska motståndare. Därför blir jag både upprörd och ledsen när jag läser om oppositionens kampanjer mot Hahne i UNT. Tydligen är argumenten nu så slutkörda att det är rent trams som får ta plats i debatten i stället för sakliga argument.

Jag hoppas att Lena Hartwig, som ledare för oppositionen, visar lite ledarskap och läxar upp kampanjmakarna. Angreppen på Hahne är ovärdiga för hela den politiska debatten i Uppsala.

Initiativ, underskott och barnavgifter

En tillgänglig sjukvård av bra kvalitet, konstigare än så behöver egentligen inte landstingets uppdrag formuleras. Till detta kan läggas det självklara i all offentlig verksamhet, nämligen att hålla ekonomin inom givna ramar och att se till så att skattebetalarna - våra uppdragsgivare - får valuta för sina skattepengar.

Mot den bakgrunden är det tänkvärt att privata sjukvårdsförsäkringar är en växande marknad, eftersom orsaken förefaller vara att människor inte fullt ut litar på den sjukvård som finansieras med skattemedel. Extra intressant blir det när man tar den av undersökningar som visar att svensk sjukvård faktiskt håller världsklass.

Vad säger då detta? Jo, tre saker. Medarbetarna i vården gör ett fantastiskt arbete. Därför har vi en sjukvård i toppklass. Problemet är att de drivkrafter saknas som kommer från fler initiativ, mer konkurrens och ökad valfrihet för patienterna. Men konkurrensens och mångfaldens drivkrafter behövs också för att driva utvecklingen, samtidigt som vi soom arbetar politiskt måste hitta modeller för att styra och fördela resurser.

Det är därför vi arbetar på att skapa större mångfald och fler alternativ, men också med att skapa utrymme för fler som bidrar till att göra vården bättre. Men det är också därför vi exmepelvis infört en avgift för all sjukvård, inbte bara den som vuxna betalar för sig själva utan också för den som de har att betala för sina barn. Syftet med detta är givetvis inte tat tjäna pengar utan just att modellen bör innefatta ett eget ansvarstagande - en viktigt del av den totala politiken för hälso- och sjukvård. Hur gärna vi än vill kan vi inte ge "allt till alla", inte ens inom ett så viktigt område som sjukvården. Just därför måste vi se till att de största behoven får prioritet, men att den som behöver också ska kunna välja.

Skatten sänkt i Knivsta

Fem öre lägre skatt till knivstaborna. Hurra! Särskilt roligt att kvalitén fortsätter att förbättras i välfärden samtidigt som alla som arbetar får lite mera i plånboken. Vanlig hederlig allianspolitik med andra ord.

Kan i sammanhanget konstatera att oppositionen därhemma i Knivsta var påtaglit lik den opposition vi känner igen i landstinget: idéfattig, gnällig och utan visioner. Det kan inte vara roligt att vara i opposition när makten betyder mer än idéerna!

Lite mera avstånd till vänster, tack!

Vänsterpartiet ska bli modernare och mer demokratiskt, sägs det från partiets kongress. Välkommen i klubben, får man kanske säga. Inte minst med tanke på att partiets kommunikationschef Jenny Lindahl Persson lär ha uttalat att den "nya moderaterna" är en förebild för Vänsterpartiets förnyelse.

Mot bakgrund av en sådan ambition, och med tanke på att det faktiskt runnit en del vatten under broarna sedan 80-talet, så finns det inge anledning att erinra om gamla synder. Tvärtom vore det roligt och intressant med ett piggt och utmanande alternativ till vänster i svensk politik. För den förnyelse som borgerligheten gått igenom, och inte minst Alliansen är ett lysande exempel på, den saknas helt till vänster i politiken. Även miljöpartiet visar ibland upp små korn av utveckling och nytänkande - men i det stora partiet i vänsterkartellen är den mörkt.

Dock har Vänsterpartiet ett och annat kvar att göra. Det räcker inte med att ta avstånd från Kuba, när åtskilliga andra gerillarörelser, despoter och diktatorer fortfarande njuter vänsterns stöd. Ett riktigt saftigt avståndstagande från exempelvis FARC-gerillan i Colombia eller den gapige om än folkvalde vänsteragitatören Hogo Chavez i Venezuela skulle öka vänsterpartiets legitimitet kraftfullt.

Däefter återstår givetvis att syna partiets idéer. Det är väl för mycket att hoppas på en mindre dogmatisk syn på ägande och kapitalbildning, för att inte tala om en breddning av synen på hur verksamhet ska bedrivas i offentlig regi. Fortfarande lär vi ha ett parti till vänster som inte accepterar ökad mångfald och valfrihet i valert av välfärdstjänster. Men det kanske vi i Alliansen inte behöver bekymra oss över. Det är snarare ett problem för den regeringskoalition till vänster som uppenbarligen inte existerar. Riktigt så långt har inte förnyelsen i vänstern kommit.

Handel=välstånd=sant

Besökte idag en av Uppsalas nya handelsplatser, Willys i Gränby. Den låg bekvämt till i samband med ett par andra ärenden, och det var skoj att se en ny butik med modernt koncept. Det har hänt mycket sedan jag arbetade i handeln för 15-20 år sedan. För övrigt är det något som även gamla kollegor intygar.

Men det var inte därför jag plockade frasm datorn, utan för att konstatera att denna nya handelstablering är ännu ett exempel på att Uppsala både växer och utvecklas. Handeln, som ökar kraftigt i Uppsala, är både ett tecken på ökat välstånd i sig och ett sätt att bidra till detta ökade välstånd. Vi blir rikare av handel, och nyttjar vårt ökade välstånd till att handla. Så har det vrit i årtusenden, vilket är en orsak till att vi idag har det mycket bättre än för låt oss säga tusen år sedan.

I vår del av världen började denna resa mot större välstånd för drygt tusen år sedan med de vikingar som minsann inte alls bara rövade och härjade. Tvärtom var det utbytet av varor med länderna bortom havet som var vikingarnas viktigaste värv, och det som ledde till att välståndet ökade.

Det kan vara något att tänka på vid nästa besök på ett köpcentrum eller i den lokala affären. Men det ger också skäl att fundera över vilka motiv de krafter har, som vill stoppa denna utveckling. Sådana krafter finns nämligen, vilket är att beklaga eftersom handel och utbyte av varor, tankar, idéer och pengar har ett direkt samband med att världen blir bättre och mer rättvis. Det är därför handel i sig skapar ökat välstånd men också större rättvisa.

Vad var det jag sade?

För någon timme sedan skrev jag föregående blogginlägg om (s) vilja till anpassning för att skapa breda lösningar i svensk politik. Den som vill få det jag skrev bekräftat kan med fördel studera Morgan Johanssons uttalanden i ämnet här.

Ta bara detta citat: – Så jag hoppas att de här partierna är inriktade på att göra upp med oss och i sådant fall kommer en sådan uppgörelse att se helt annorlunda ut än den som skissas i dagens artikel, säger Morgan Johansson.

Bred samling i grundlagsfrågor?

Alliansen tillsammans med miljöpartiet presenterar idag på DN debatt viktiga steg mot en författningspolitisk reform. Det är väldigt bra, och kan leda till att en rad segslitna frågor på området får sin lösning. Dit hör skilda valdagar, möjlighet till kommunala extraval, öakt inslag av personval och sist men inte minst en författningsdomstol. Allt detta skulle vitalisera demokratin, inte minst på det lokala och regionala planet.

Förhoppningsvis går det att skapa ytterligare parlamentarisk bredd kring förslaget, först och främst då genom att socialdemokraterna ställer upp på dessa viktiga tankar. Där är jag dock, av erfarenhet, aningen mer pessimistisk. Breda lösningar i svensk politik brukar nämligen inte komma till genom att (s) anpassar sig till andras uppfattningar, utan genom att detta parti ställer mer eller mindre ultimativa krav på övriga partier att anpassa sig. Breda lösningar brukar således inte enbart kräva socialdemokraternas medverkan, utan därtill att det är kring i grunden socialdemokratiska lösningar som enigheten uppstår.

Flera av de krav som de fem partierna framför är sådana som just (s) länge motsatt sig. Nu vill det till att de denna gång visar en kombination av god vilja och respekt för andra uppfattningar än de egna. I så fall kan vi få en både hållbar och demokratiskt vitaliserande författningsreform som stärker demokratin på alla plan. Det skulle Sverige vinna på.

För tydlighets skull!

Jag kommer inte, i kommande förhandlingar med kringliggande landsting, att göra något som äventyrar sjukhusets nuvarande situation. Det kan vara på sin plats att uttrycka detta mycket tydligt.

Vi har anledning att värna om det goda samarbetet inom sjukvårdsregionen, och detta värnande kommer vi att framhålla i kommande förhandlingar.

Inte helt rätt om regioner och Akademiska

Dagens artikel i UNT om regionfrågan och Akademiska sjukhusets framtid är tyvärr inte helt korrekt. Vi i Alliansen har definitivt inte sagt att vi inte vill samarbeta med övriga landsting i sjukvårdsregionen; tvärtom! Det vi har sagt är att vi inte vill stressa fram en regionbildning till 2010, där regionen då hotar spricka på andra frågor än samarbetet kring sjukvården. Därför uttalades följande: "Vår tidigare uttalade strävan att stödja en process som stärker nuvarande sjukvårdsregion kvarstår, men de fortsatta diskussionerna bör föras utan tidspress."

Det är nämligen just det som är det stora orosmomentet. Samarbetet i sjukvårdsfrågor är gott, och det kan utvecklas ytterligare. Det finns också andra områden där samarbetet mellan berörda län kan både utvecklas och fördjupas. Det är en utveckling som är till gagn inte bara för Akademiska sjukhuset och för Uppsala utan för hela den berörda regionen.

En het och hektisk vår

I morgon är det sista april, och det är första dagen på en i sanning efterlängtad minisemester. även om morgondagen innehåller några ganska trevliga förrättningar, så känns det mest som att det är vårvarm ledighet som står på schemat. Det behövs efter några hektiska veckor med budgetarbete och mycket annat.

Har just ägnat två dagar åt landstingsledningsseminarium med kollegopr från hela landet. Intressant, men också lite oroande med tanke på de utmaningar som den offentliga ekonomin står inför. Lägg därtill de viktiga frågor sjukvården har att möta de kommande åren; det saknas sannerligen inte viktiga uppgifter för oss landstingspolitiker.

Bra betyg för landstinget

Två goda nyheter på en och samma dag om landstinget. Inte illa!
Att landstinget som arbetsgivare får goda betyg av medarbetarna är givetvis utmärkt. Likaså är det självklart att undersökningen ger skäl att arbetar vidare, men det viktiga nu är kvittot på att huvuddelen av medarbetarna trivs och ser landstinget som en bra arbetsgivare.

Positivt är också den utredning som visar att landstingsbytet gynnade dem som bor i Heby. De bytte till ett bra landsting, och det är de förtjänta av.

Rice for president

Beskrev i föregående inlägg hur otänkbart det är för mig att föredra den kvinnliga (Clinton) eller den svarta (Obama) kandidaten i presidentvalet i USA. För mig som för många andra är dock den allra bästa tänkbara kandidaten, som dessvärre inte kandiderar, en svart kvinna. Drömmen hade nämligen varit om vi hade fått se Condolezza Rice ställa upp. Förmodligen hade hon dessutom vunnit både republikanska primärval och hela presidentvalet, oavsett vem hon gått upp emot.

Rätt bild av USA-valet?

Huruvida Sveriges Television är opartisk eller inte kan man alltid diskutera. Kvällens reportage i Aktuellt om primärvalskampanjen i USA gav i vilket fall som helst anledning att fundera.

Reportaget kom från den lilla staden Johnstown i Pennsylvania, en typiskt landsbygdsamerikansk småstad med alla dess problem: arbetslöshet, åldrande befolkning och omodern infrastruktur. Men också en del av USA där traditionellt konservativa värderingar håller ett starkt grepp om befolkningen. I dessa delar av USA röstar man inte - tycka vad man vill om den saken - inte främst på en kvinna. Och inte heller på en svart man. Hellre då på en krivsveteran.

Lisa Carlssons reportage handlade dock mest om kampen mellan Obama och Clinton. I slutet kom dock ett klipp från en intervju med tre mycket tradtionellt amerikanska arbetarklassmän i medelåldern. det framgick MYCKET klart av intervjun att dessa tre herrar minsann inte tänkte rösta på någon demokrat - framför allt inte på Clinton eller Obama. Men nu är det så att det ska mycket till innan det faktiska läget i den amerikanska presidentvalsdebatten presenteras för oss svenskar. I förra valet trodde svenska media att Kerry skulle vinna. Nu tror man att kampen om presidentposten utspelas i det demokratiska primärvalet. Kvällens reportage visade för den som läste mellan raderna att det inte är riktigt så enkelt.

Själv, är det väl bäst att säga, skulle jag inte ha det minsta emot att rösta på en svart man eller på en kvinna. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att rösta demokratiskt, om kandidaten är den rätta. Däremot har jag svårt att rösta på Obama eller Clinton. Bodde jag i USA skulle det mesta tala för att John McCain fick min röst.

Ett tufft uppdrag

Ligger hemma i sängen och - som synes - arbetar lite smått med en riktigt maffig virusinfektion i kroppen. Det gör att jag missar en del möten som förhoppningsvis klarar sig bra utan mitt deltagande.

Samtidigt pågår diskussionerna om Kristina Axén Olins avgång. Bortsett från en eller annan skadeglad vänsterdebattör väcker hennes beslut stark sympati, och det är bra. Kanske är det dags för en debatt om ledande politikers villkor, och då en debatt som inte enbart handlar om arvoden och innehåll i beslut.

Politiskt ledarskap handlar om mycket mer än om att "bestämma" och att föra en politik. Vi som har dessa roller ska samtidigt ta ansvar för den verksamhet som en kommun eller ett landsting bedriver, hålla samman olika viljor och sist men inte minst helt inte glömma bort att vi faktiskt är företrädare för dem som valt oss: medborgarna. Risken är många gånger stor att möten med tjänstemän och andra politiker får ta mer tid än möten och kontakter med medborgarna.

Möjligheterna att koppla av och varva ner är dessutom många gånger ytterst begränsade - och ska i viss mån så vara. Att vara förtroendevald är inte ett jobb utan just ett förtroendeuppdrag. Tyvärr ses det inte alltid så, utan allt för ofta som just ett arbete vilket som helst, om än med större krav och lite andra förutsättningar.

Det är hög tid att återupprätta förtroendemannarollen, och att se till att de uppdrag människor är beredda att ta på sig i första hand går ut på det som är grunden för uppdraget: att företräda medborgarna!

OS har Kina haft länge

Brukar inte blogga om utrikespolitik, men nu har ju en eventuell bojkott mot Peking-OS blivit högst inrikespolitisk. Då kan det först och främst vara läga att komma ihåg att det nu är ganska många år sedan Kina fick förtroendet. Den humanitära situationen var knappast bättre då.

Nu åker Fredrik Reinfeldt till Kina för att träffa landets politiska ledare. Det som måste sägas kan statsministern då säga till dem, på ett klokt och fruktbart sätt. Reinfeldt är säkert dessutom mycket väl förberedd för sitt uppdrag. Det ger ett både värdigare och mer effektfullt uttryck än att försöka slita facklor ur händerna på löpare.

Kina har sedan länge fått sitt OS. Det är ett ypperligt tillfälle att komma nära de brott mot mänskliga rättigheter som begås. Bojkotter och andra symbolhandlingar är väldigt sällan rätt väg för att ändra på missförhållanden.

Vården viktigast för väljarna

Läser i Svenska Dagbladet att - föga förvånande - vården seglat upp som nummer ett på listan över väljarnas viktigaste frågor.

Just det.

Väljarna vill ha vård av god kvalitet, i tid, utan att vänta för länge, och utan att behöva gå vilse i sjukvårdssystemet. Samtidigt är väljarna måttligt intresserade av frågor som rör finansiering eller organisation. det är liksom inte DET som debatten om vården ska handla om.

Det är därför vi i landstinget i Uppsala län nu har beslutat om ett nytt ersättnings- och listningssystem, arbetar fram ett koncept för närvård och jobbar vidare med kvalitén i sjukhusvården. Mycket återstår att göra, men vi är på rätt väg.

Marknadshyror är rättvisa!

Ja, snälla nån, vad säger man?
Hyresgästföreningen är bestämda motståndare till marknadshyror. Däremot går det bra att göra hyrorna "rättvisa" genom att låta hyresgästernas önskemål slå igenom på hyressättningen. Men snälla hyresgästföreningen, det är ju precis det som marknadshyror går ut på! Själva idén med marknadshyror är helt enkelt att det är efterfrågan, det vill säga hyresgästens önskemål, som styr. Naturligtvis måste också tillgången, det vill säga var lägenheten ligger och vilken kvalitet den håller, möta efterfrågan.
Med andra ord: att låta marknaden sköta regleringen av hyresnivån är i djupaste mening rättvist. den som vill betala dyrt för sin lägenhet må göra det, och den som väljer en lägenhet av lägre standard i ett mindre attraktivt läge får också billigare hyra. Det har tagit hyresgästföreningen ett par decennier att inse detta - och insikten är än så länge bara lokal, i Malmö. Dessutom går det givetvis inte för sig för en hyresgästombudsman att medge att marknadshyror är rättvist. Därför vill man, i hyresgästföreningen i Malmö, kalla marknadshyror för marknadshyror - utan för "en rättvis modell".
Marknadshyror är rättvist. Så enkelt är det. Svårare är det att få hyresgäströrelsen att erkänna detta!
(Bild från MKB:s hemsida)

Mycket på gång men mer måste göras

Ännu ett sammanträde med landstingsstyrelsen avklarat! Som så ofta var det mång aärenden med både stort och smått. En mycket djupgående redovisning av psykiatridivisionens och sjukhusledningens arbete med psykiatrin gjorde det största intrycket idag.
Det händer helt enkelt hela tiden otroligt mycket i vårt landsting, och en hal del av detta är sådant som borde åtgärdats för länge sedan. Nu tar vi i Alliansen tag i avtalsfrågan med kringliggande landsting, parkeringssituationen, bristerna inom psykiatrin, landstingets ekonomi, bristerna i primärvården och mycket annat. Ändå är det massor som återstår. Vården av äldre och multisjuka måste förbättras. Mer finns att göra inom samarbetet med kommunerna. Kostnadsläget kan förbättras både i sjukhusvård och i primärvården. Och så vidare.
Det blir helt enkelt allt mer uppenbart att hälso- coh sjukvården är det område inom den samlade välfärdssektorn där behoven av reformer och förnyelse är störst. det är vår uppgift under denna och de närmast kommande mandatperioderna!

Det är budgeten som gäller!

Uppgifterna i media om att Akademiska sjukhuset skulle tvingas spara stämmer inte. Däremot har sjukhuset, som all annan skattefinansierad verksamhet, krav på sig att hålla sin budget. Just nu ser det ut att gå riktigt bra med den saken.
Mindre bra är naturligtvis när uppgifter sprids om besparingar, eftersom det ger en oklar - för att inte säga oriktig - bild av sjukhusets ekonomiska situation. I själva verket är ekonomin bättre på Akademiska än på de flesta andra större sjukhus, vilket i sin tur beror på att verksamheten är väl skött och väl fungerande.
Det är inte heller så att landstinget har stora överskott att ösa ur. De skatteintäkter som flyter in behövs, bland annat för de stora investeringar som väntar och för att betala framtida pensioner.
Alla vi som jobbar med och värnar om "Ackis" har alla skäl i världen att se till så att den bild som förmedlas är korrekt.

Kul att prata vård med moderater

På gårdagens årsstämma med moderaterna i länet hade jag tillfälle att tala med flera partikamrater som situationen i vården. Mycket av det vi som arbetar med frågorna i landstinget har noterat verkade också stämma med den bild besökarna gav. Vi har en vård av mycket hög klass, men det finns viktiga problem att lösa. Tillgängligheten är ett, flöden och processer är ett annat.

Framför allt var det mycket roligare att sitta ned och prata med en eller några få människor i taget i stället för att, som vi politiskt aktiva allt för ofta gör, tala till dem som vi företräder. Vi behöver utveckla och förnya våra metoder i politiken!

P-kris på Akademiska ska lösas

Dagens nyhet i Radio Uppland, att det råder brist på parkeringsplatser på och kring Akademiska sjukhuset, är i vart fall ingen nyhet för oss som arbetar med frågan. Redan nästa måndag kommer ett ärende upp på landstingsstyrelsen, där tjänstemännen får i uppdrag att föreslå lösningar.
Vad lösningen blir återstår att se, och det går givetvis inte på dagen att b ygga nya p-platser. Men p-eländet är ännu ett exempel på en allt för länge undangömd fråga som vi i Alliansen nu tar tag i. Och jämfört med mycket annat är den trots allt ganska enkel.

(Bilden från Akademiska sjukhsuets hemsida)

Ledig arbetsdag

Sitter och pysslar lite med bloggen och hemsidan - och hoppas att någon där uppe ursäktar. Långfredagen är en viktig dag för mig, men lite annat än eftertanke finns det utrymme för även idag.

Dessutom är det inte konstigare att jag siter och pysslar med detta i dag, eller på vilken ledig dag som helst, än att gränsen överhuvudtaget är ganska utsuddad mellan "arbete" och "fritid" för den som fått politiskt förtroende på heltid.

Desto konstigare är det att TV 3:s "Insider" tydligen gör stor sak av riksdagsledamöter som inte sjukskriver sig för minsta åkomma. Motivet skulle, med en fri tolkning av TV3, vara snikenhet i förhållande till karensdagen. Jag tror, av egen erfarenhet, snarare att det handlar om att man som förtroendevald på heltid ytterst sällan har vare sig tid eller möjlighet att bara dra täcket över huvudet om man är snorig eller hostig. Kan man inte gå på sammanträden så finns det alltid mail att svara på, handlingar att läsa eller skrivelser att författa.

Att vara förtroendevald på del- eller heltid är inget "jobb" som journalist eller polis. Det är ett uppdrag som man anförtrotts för att andra vill det, och då får man så lov att göra sitt bästa även om snuvan eller febern klipper till. Och det finns varken karensdagar eller kompledigt att skylla på när media ringer mitt i natten!

Så nu vet vi det, alla vi förtroendevalda. Om TV3, Metro eller något annat Stenbeck närstående mediebolag ringer utom kontorstid så är det bara att hänvisa till förtroendevaldas arbetstid, 8-17 måndag till fredag. Om man inte har en karensdag förståss.

Stort!

Edsbyn vann igen, för femte gången i rad. Det finns inte så mycket mer att säga.

Tack

Till er som hört av sig under de två senaste dagarna med kommentarer: tack. Jag väljer att inte publicera dem, eftersom jag fått kommentarer både via e-post, till bloggen och på telefon. Kan bara konstatera att fler än jag trodde har visat uppskattning för det nya listningssystemet. Nu är det bara att hoppas att det leder till en mer tillgänglig vård för dem som behöver.

Samtidigt kan jag bara beklaga att ett extra landstingsfullmäktige krävdes för att fatta de nödvändiga besluten. Det blir förhoppningsvis inte någon vana.

Nu börjar läktarna komma på plats på Studenternas. Läckert!

Mindre läckert är det att studera minnesanteckningar från Landstingsrådsberedningen i ljuset av oppositionens kritik. Faktum är att man på ett år har väckt ett enda förslag i detta det viktigaste beredningsorganet i landstinget. Det är en önskan om att diskutera även ärenden som rör regionförbundet och sjukvårdsregionens samverkansnämnd i beredningen.

Med andra ord: oppostionen är inte bara passiv utan helt handlingsförlamad. Så här kan vi inte ha det, helt enkelt.

Tomhänt opposition

Nähä.
Det kom inga besked idag heller. Fortfarande vet vi inte ett dugg om vad socialdemokraterna faktiskt vill med ersättnings-och listningssystemen för primärvården. Kanske är de nöjda som det är. Eller också vill de göra förändringar, stora eller små. Det kan vi inte veta, för socialdemokaterna, vänsterpartiet och miljöpartiet passar i frågan.

Det enda vi vet om deras syn på våra förslag, är att det vi i Alliansen gör är fel. Helt fel. Visserligen har de inte lagt några andra yrkanden, och antyder emellanåt att den modell vi presenterat kanske inte är helt galen, men något definitivt besked har vi inte fått.

Givetvis är detta ett bekymmer. Inte i första hand för oss i Alliansen, men för den som grundat på partiers ställningstaganden vill engagera sig och ta egen ställning. Då är det inte så enkelt att ta ställning för (s), (v) eller (mp) eftersom de faktiskt inte tycker någonting alls!

Bakom denna passivitet anar vi dock nu en strategi, och det är motståndet mot ökat inflytande för patienten på bekostnad av politiker och byråkrater. Även om (s) och deras kamrater inte säger det rakt ut, så finns det en linje i deras motstånd: allt som liknar vårdval och ökad makt till patienten ska stoppas. Och om det inte lyckas så ska det i alla fall misstänkliggöras. Helst i förening med en indignation över vår påstådda ovilja till samarbete och samförstånd.

Det vore verkligen kul att förhandla lite med oppositionen; ge dem något som de får igenom och känner igen som sitt. Det är bara det att eftersom de inte sagt ett ljud om vad de faktiskt tycker så är det lite svårt att bjuda dem på något. Trist men sant!

S-kampanjen mot vårdval

I kväll kan vi höra Mona Sahlin debattera med Filippa Reinfeldt, som är moderat landstingsråd i Stockholm. Ämnet för debatten är människors rätt att sjävla välja vilken läkare som ska få ta hand om det mest intima och personliga som finns: våra sjukdomar och krämpor.

Socialdemokraterna föraktar en modell där människor själva får välja läkare. De motsätter sig också att det ska finnas ett positivt värde för läkare och vårdcentraler i att ta emot och behandla fler människor. Sist men inte minst är det viktigt för socialdemokraterna att vi alla går till den vårdcentral där vi bor, inte den vårdcentral där vi kan få det bemötande och det omhändertagande som passar oss bäst.

Även i vårt landsting, där vårdvalet inte ens införts, är motståndet mot varje förändring kompakt. Hur socialdemokraterna vill lösa de stora och viktiga utmaningar som vården står inför har vi inte fått några som helst besked om vad de vill. Lika lite har vi fått några som helst besked om med vem socialdemokraterna, om de mot förmodan får väljarnas förtroende, tänker samarbeta med. Det finns helt enkelt inte någon socialdemokratisk sjukvårdspolitk att förhålla sig till, bara ett motstånd mot den förnyelse och den utveckling som nu pågår under borgerlig ledning.

Vår förnyelse - och andras

Det talas mycket om den moderata förnyelsen, även om det avtagit efter valet. Nu tycks även Miljöpartiet vara på väg att ompröva traditionella ställningstaganden. frågan är bara om de gör det för att bli regeringsdugliga tillsammans med (s) eller om det är en verklig uppgörelse med förlegade politiska positioner.

Poängen med politisk förnyelse är ju att det alltid gäller att föra en politik i samspel med samhällsutvecklingen. det går inte för något parti att låtsas som om ingenting har hänt sedan det senaste handlingsprogrammet skrevs. De utmaningar som vi i de politiska partierna tar oss an måste kännas verkliga för dem som berörs: alla dem som lever i det samhälle vi vill utveckla.

Säga vad man vill om Miljöpartiets förnyelse, men än så länge känns det mest som om det gäller att städa ut de mest orimliga ställningstagandena ur programmen, som medborgarlön och nej till EU. Riktigt intressant blir det om detta parti vågar utmana sin egen bilfientlighet eller motståndet mot kärnkraft - och ändå hitta en hållning som är genuint miljövänlig. Det har ju vi moderater lyckats med, bland annat genom att fokusera på koldioxiden och på att hitta alternativa drivmedel till den bilism som är helt nödvändig i ett modernt samhälle men som måste få ned sina klimatpåverkande utsläpp radikalt.

Igång med närvården!

Tänk så trevligt att kunna hålla ett möte i fullständig enighet! Nu uteblev visserligen huvuddelen av oppositionen, men tillräckligt många var närvarande för att vi ska kunna se dagens möte som ett första steg mot en bättre samverkan kring multisjuka, äldre, funktionshindrade och andra som har särskilda behov av att samhällets vård och omsorg fungerar - oavsett vem som är huvudman.

Allt för länge har vi varit allt för dåliga på att ge medborgarna lika god service oavsett vilket politiskt organ som har ansvaret. Det är därför det är så viktigt att vi börjar arbeta tillsammans i kommuner och landsting och ser till att samordna de verksamheter vi bedriver. Det kan förefalla både enkelt och naturligt, men det är helt klart att det finns både önskemål, behov och efterfrågan när det gäller det samlade erbjudandet av välfärdstjänster.

I grund och botten är det inget konstigt, och mycket fungerar redan bra. Men alla vi som är verksamma i kommuner och landsting har en skyldighet att göra vad vi kan för att det ska fungera ännu bättre. Det kan vi göra genom bättre information, genom att se över hur verksamhet lokaliseras, genom samordning av olika projekt och sist men inte minst genom att inventera de resurser som används. Allt detta inleds nu. Inte en dag för tidigt.

Jag tänker inte se "Sicko"

Lite krasslig ägnar jag mig åt att bläddra bland filmrecensioner på DN.se. Hittar bland annat lysande omdömen om Michael Moores "Sicko". Men jag har sedan länge bestämt att jag inte tänker se den.

Varför då? Borde inte en sjukvårdspolitiker titta på detta tidsdokument? Finns det inte något att lära för den svenska debatten av Moores film?

Svaret är nej. Däremot försöker socialdemokraterna ivrigt göra poänger av det även i mina ögan tämligen misslyckade sjukvårdssystemet i USA genom att helt grundlöst påstå att något liknande skulle kunna vara aktuellt i vårt land. Sanningen är att det inte finns någon svensk politiker, och knappast någon i hela Europa, som ser något som helst värde i den amerikanska sjukvården.

Däremot finns det mycket att göra för att förfina och utveckla vår svenska modell - och det behöver den. Just därför är det så tragiskt att dessa ambitioner att skapa en bättre sjukvård i Sverige attackeras av oppositionen med argumentet att det "skulle bli som i USA".

Sanningen är att jag, utan att ha sett filmen, har förstått att ett av de länder som Moore håller fram som föredöme i Europa är Frankrike. Här finns en sjukvårdsmodell som många experter håller fram som en bra blandning av offentlig finansiering och privat drift, och som hittat en mix av sjukhusvård och öppenvård.

Tragiken i svensk sjukvårdsdebatt ligger inte i hotet från USA. Tragiken ligger i de politiska krafter som inte vill, kan eller orkar söka formerna för att utveckla och förnya denna viktiga och kostnadskrävande del av den samlade välfärden.

Vaccinering en kvinnofälla?

Har Socialstyrelsen helt missat den debatt som pågår kring användning av och kostnader för läkemedel? Det känns motiverat att ställa frågan i ljuset av den debatt som rasar kring vaccinet mot virus som kan orsaka livmoderhalscancer, Gardacil. Detta vaccin har presenterats som ett "vaccin mot cancer", vilket det alltså inte är. Gardacil skyddar mot två av totalt ett tjugotal virusm som i sin tur kan orsaka cancer i livmoderhalsen. Så blir den vaccinering som sägs skydda unga kvinnor i själva verket en falsk trygghet - en kvinnofälla!

Gardacil är dyrt och ger alltså inte ett så komplett skydd mot livmoderhalscancer som påstås. Därmed är det sannerligen inte en "klassfråga" om alla eller bara de som har råd ska få ett fullgott skydd mot cancer. Snarare är det en fråga om hur vi skyddar oss mot sexuellt överförbara sjukdomar, och det kan vi alla göra till en ganska billig kostnad. Det överlägset bästa skyddet mot allt från HIV till cancer i fortplantningsorganen är kondom, i synnerhet vid tillfälliga förbindelser.

Sexuellt överförbara sjukdomar förutsätter dessutom att man är två, det vill säga oftast två av olika kön. Med andra ord är ansvaret för att flickor får sexuellt överförbara sjukdomar i hög grad ett ansvar för deras manliga partners.

Betydligt viktigare, effektivare och mer säkert för att förebygga cancer är regelbundna cellprovskontroller. Det vore långt bättre att lägga den kraft som nu ägnas åt att propagera för skattesubventionering av ett dyrt vaccin på att se till så att dessa provtagningar blir mer heltäckande än idag. Propagandan har nu i stället skapat en felaktiv bild av att man kan "vaccinera sig mot cancer". Frågan är vilken reaktionen blir när unga kvinnor besviket inser att de fått cancer fast de trott sig vara vaccinerade. Riskerna med detta tycks Socialstyrelsen inte ha tänkt på.

Sist men inte minst är Gardacil dyrt. Det pekar mot att debatten också måste handla om hur vi värderar kostnader för läkemedel i förhållande till effekten - i vart fall när det finns alternativa vägar att förbättra hälsan eller förebygga sjukdomar. Om vi med statliga subventioner ska knapra oss till bättre hälsa i varje läge blir det svårt att hålla sjukvårdens totala ekonomi inom rimliga ramar. Det måste bli tydligare att vi har ett eget, personligt ansvar för den egna hälsan. Det beslut om Gardacil som nu aviseras pekar inte i den riktningen heller. Tyvärr.

Positiva reaktioner

Tittar på "Sjukhuset" i TV3 och kan inte låta bli att fundera på den äldre dam som ringde mig idag och ville veta vad det nya listningssystemet kommer att innebära för henne. Det kändes bra att kunna förklara för henne hur det skulle bli. Ganska många har hört av sig med olika frågor, och alla har blivit nöjda när de fått svar och kunnat diskutera vad förändringen innebär. Överhuvudtaget har jag stärkts i min tro på den nya modellen efter dessa samtal med dem som verkligen berörs.

Äntligen...?

Så har vi då haft extra landstingsstyrelse för att fatta beslut om nytt ersättnings- och listningssystem för primärvården. Oppositionen bet återigen huvudet av skammen, men all heder i alla fall till Miljöpartisten Tord Andersson, som kom med några kloka synpunkter som ledde till förbättringar av det ursprungliga förslaget.

I överigt visade det sig, som väntat, att oppositionen kom helt tomhänt till sammanträdet. Utöver ett avslag på det förslag som lades fram hade man ingenting allt att komma med - vilket inte är särskilt förvånande. Hos socialdemokraterna finns nämligen ingen insikt om de utmaningar som sjukvården står inför, och därmed heller ingen beredskap för de förändringar som faktiskt krävs.

Det vi nu inför, innebär att pengarna följer med patienten och därmed att makten också flyttas från politiker och tjänstemän till dem som är direkt berörda. Det som nu i högre grad avgör tillgängligheten och kvaliten i mötet mellan läkare, petient och övrig sjukvårdspersonal är faktiskt patientens egna önskemål.

Dagens beslut är ett första viktigt steg. Nu gäller det att jobba vidare för att fortsätta den viktiga utveckling som inletts. Vården behöver förnyas och utvecklas - inte stelna i socialdemokratiska idéer.

Dags att börja om!

Det är bara att erkänna. November, december, januari och början av februari har varit så fyllda av arbete att varken bloggen eller hemsidan fått den tid de borde. Men så har vi också hunnit uträtta en hel del, som till exempel den nya modellen för ersättning och listning i primärvården som diskuterades på landstingsfullmäktige nyligen.

Det som får mig att i alla fall försöka komma igång med regelbundet skrivande är dock faktiskt att folk frågat! Det roar mig en aning eftersom jag inte trodde att min blogg rönte något större intresse.

Det hör inte till vanligheterna att jag hyllar socialdemokratiska debattinlägg här på bloggen, men nu är det sannerligen dags. Dagens DN innehåller en lovvärd artikel av de båda oppositionsråden i Stockholms läns landsting, Ingela Nylund Watz och Dag Larsson, som anser att deras parti nu bör ta steget och modernisera sin sjukvårdspolitik.

Larsson och Watz skriver bland annat att "Den gängse bilden är att socialdemokraterna vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre visst fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral." Visst är det så. När vi i Alliansen tog över landstinget här i Uppsala län fanns det noll privata vårdcentraler och noll beredskap för att överhuvudtaget pröva andra driftformer i vården.

Vi ändrar nu på det, under stort motstånd från Watz och Larsson partikamrater under ledning av Börje Wennberg. (s) i landstinget har inte visat något som helst intresse för större mångfald, ökad valfrihet och fler alternativ i vården. Däremot försöker man gärna påskina att man har samma inställning.

Oseriöst var ordet

Regionfrågan tumlar vidare i debatten, som bitvis är mer förvirrad än någonsin. Hur krånglig situationen är i vår del av landet belyses av att debatten nu är hetast mellan dem som är tillskyndare till Ansvarskommitténs förslag. Idag replikerar Mats O Karlsson i UNT på ett tidigare inlägg av Bo Könberg. Debatten kan tyckas handla om regionernas geografiska indelning, men i själva verket är Karlsson och Könberg djupt oense om vad dessa regioner ska syssla med. Det är ju tänkvärt att en regionförespråkare kallar ett förslag från en annan för "oseriöst". Vad säger då detta om regionfrågan som helhet?

Det vore kanske klokt att reda ut den frågan innan beslut fattas om att bilda regioner, vilket jag tillsammans med Arne Sandemo och Gunnar Hedberg pläderar för i ett annat debattinlägg. Inte nog med det; vi har till och med en lösning på hur regionfrågan kan ordnas till glädje för i stort sett alla.

Det enda vårt förslag till lösning käver är att O'Karlsson och hans socialdemokrater kryper ur sin dogmatiska låsning vid Ansvarskommitténs modell för regionindelning. Men det är nog för mycket begärt. Oenigheten är nämligen monumental inom (s), även om man gör sitt bästa för att skyla över.

Uppdrag: förtroende

En riksdagsman (s) säger sig vilja lagstifta mot politiska vildar. Tanken är hedervärd men dessvärre fungerar det inte av flera skäl. Först och viktigast är ju varje folkvald politiker vald just av folket, i alla fall io formell mening. Dessutom är politik ett lagarbete, och om det inte fungerar är det i regel lagledaren som bör fundera på hur den politiska gruppen fungerar.

Det går, dessvärre, inte heller att lagstifta mot dem som inte förstår vad uppdraget faktiskt går ut på. Det är nämligen där som problemet i de flesta fall ligger, vad vi än tycker om personval. Trots partiernas urvalsprocesser finns det en och annan som får förtroendeuppdrag utan att fullt ut inse vad uppdrgaet går ut på.

Ett förtroendeuppdrag är inget man "tar", utan något man förtros av andra. Riksdagsledamot, landstingsråd eller ledamot av en fullmäktigsförsamling är inget man "vill bli", utan något som andra vill att man ska bli.

Det beklagliga är just den attityd som s-riksdagsmannen pekar på: de som när de är missnöjda med det förtroende som visats dem vänder sig till ett annat parti. Politik är inte som fotboll, där man kan byta lag om man inte platsar. Politiken är en förtroendebransch, och det är när vi som sysslar med politik glömmer det som väljarnas och medborarnas förtroende rasar.

Hemliga budskap

Läser i tidningen Resumés nätupplaga att socialdemokraterna jagar ny reklambyrå inför nästa val. Man säger sig ha lärt av Alliansen att kampanjen måste börja redan nu.

Det är möjligt, men något har man ändå missat. Nämligen att det behövs ett politiskt budskap också. Att kommunicera socialdemokratisk politik just nu måste vara världens svåraste uppdrag eftersom det i praktiken är att kommunicera - ingenting.

Vi vet inget om vad (s) vill med vården, med skolan eller med utanförskapet. Vi vet inte med vem de vill föra sin politik eller vilka visioner de har för framtiden. Det kanske ingår i uppdraget för reklambyrån att tota ihop politiken också.

Självrättfärdighet

Ett sorgligt skådespel äger nu rum i Sundbyberg strax utanför Stockholm. Efter två moderaters byte av parti står nu socialdemokraterna för den politiska ledningen i kommunen. Givetvis är detta ett stort bakslag för demokratin, men också en uppvisning i socialdemokraternas förakt för väljarnas utslag.

Två ledamöter, som uppenbarligen valdes in på den politik moderaterna står för, har helt enkelt lurat sina väljare. orsakerna till detta ska jag inte spekulera i. Väl så allvarligt är att socialdemokraterna, som gärna låter makt gå före rätt, gladeligen nyttjar dessa överlöpare för egna syften.

Det som händer i Sundbyberg är ännu ett exempel på den självrättfärdighet som präglar socialdemokratin. den som trodde att en valförlust skulle rätta till självgodheten inser nu att så inte är fallet.

Brist på kvinnor i politiken

De senaste dagarna hgar bristen på kvinnor i ledande ställning i politiken uppmärksammats. Det är mycket bra, men kräver en djupare analys än att endast förfasa sig över att så få kvinnor "når fram" till topposterna.

Sverige är ju ett land som i årtionden satt sig själv i frontposition i jämställdhetsfrågor. Om vi på viktiga områden inte nått längre är det kanske dags att ställa frågan om själva strategin är fel. Har vi, helt enkelt, jobbat på fel sätt för att nå en bra jämställdhet?

Jag tror det. Ett av problemen är att jämställdhets- och rättvisefrågor separeras från helheten och görs till någon sorts särintresse. Ett annat problem är att de bakomliggande faktorer som gett upphov till det rådande läget glöms bort. Man kan, med andra ord, inte trolla bort en kultur genom enstaka politiska beslut.

Det är hög tid att bringa ordning i jämställdhetsdebatten, och det är vi moderater som ska göra det. Först av allt måste då gamla föreställningar om hur jämställdhet kan åstadkommas mönstras ut, för nu måste det väl ändå vara klarlagt att jämställdhet inte uppnås genom den politik som fört i årtionden.

Den hjärtlösa vänstern

"Det finns ingenting så intolerant som väns­tern. Det vet väl jag."


Citat av Jan Guillou i Svenska Dagbladet. Han har så rätt så.


Vänstern, oavsett vad den kallar sig mer i detalj, har som politisk idé att vara intolerant - och att legitimera de vidrigaste uttryck för denna intolerans. Att elda upp bilar, slå sönder butiker och hota elelr misshandla människor med andra åsikter är aldrig någonsin något annat än intolerant. Allra värst är dessutom dessa vänsterelements ständiga rättfärdigande av sina lagvidrigheter.

Vänstern som politisk rörelse är inte ädlare än någon annan. Om hjärtat sitter till vänster eller inte beror helt på med vilket perspektiv man tittar.

Vem har gett dem rätten?

De senaste dagarna har debatten varit het kring Nerikes Allehandas publicering av Lars Wilks teckning av profeten (frid vare med honom) Muhammed som rondellhund.

Om detta finns mycket att säga.

Först och främst kan jag inte förstå varför yttrandefriheten ständigt ska nyttjas för att provocera. Varje fri- och rättighet förutsätter faktiskt respekt för andras lika rätt, inte bara till den rättighet man själv utövar utan också för dennes egen rätt och integritet. Jag är glad att kunna säga, tycka och tänka vad jag vill, men jag vägrar nyttja denna rätt för att medvetet och överlagt kränka andra människor.

Men inte nog med det. I den efterföljande debatten finns ett obehagligt drag av självrättfärdighet som går ut på att just våra fina, västerländska värderingar skulle vara just finare än andra. Vi ställer upp ett antal premisser och väntar oss sedan att alla andra oavsett kulturell bakgrund ska acceptera dessa.

För egen del är jag kristen och mycket djupt rotad i just dessa kristna, västerländska värderingar. Men jag är därmed också beredd att försvara dessa kristna västerländska värden och ser då att tolerans och respekt för andra står främst.

Den enda verkligt universella fri- och rättigheten måste vara att visa respekt för sina medmänniskor och rätten att bli respekterad av andra. Jag respekterar "rondellhundspublicisternas" rätt att uttrycka sig, men jag kräver av dem att de i gengäld visar respekt för dem som ser annorlunda på de värderingar som de tar för självklara.

Utan egna idéer

Den socialdemokratiska landstingspolitikern Pyyry Niemi försöker påskina att den förnyelse som vården nu går igenom på något sätt skulle vara initierad av socialdemokraterna. I själva verket är det precis tvärtom. Arbetet med att förnya och utveckla hälso- och sjukvården tog fart efter valet. Nu har en genomlysning och omorganisation genomförts av primärvården och arbete på går med att utveckla driftformer och skapa mer mångfald och fler alternativ. Målstyrningen av både primärvård och sjukhusvård förbättras också, för att säkerställa att varje krona i vården används så bra som möjligt.

Arbetet fortsätter hela tiden, och utvecklingen av en närvårdsmodell är en naturlig följd av tidigare beslut som Alliansen tagit. Att socialdemokraterna vill delta i denna utveckling är naturligtvis bara bra. Däremot blir jag lite förundrad när Niemi i detta skede försöker göra socialdemokratisk politik av tankar som inte ens varit föremål för några politiska beslut. Som ett led i Alliansens förnyelsearbete har landstingsdirektören fått ett utredningsuppdrag. Hur Niemi kan få detta till (s)-märkt politik är en fullkomlig gåta men säger åtskilligt om detta partis syn på sig själva och på politiska processer.

Socialdemokraterna styrde landstinget i Uppsala län i tolv år. Konsekvenserna av detta blev förödande. Någon politisk idé om vårdens utveckling har socialdemokraterna fortfarande inte, men suget efter makt gör att man vill ta åt sig äran även av sina politiska motståndares initiativ. Kanske är det helt enkelt så att socialdemokraterna numer är ett parti, som gör störst nytta i opposition?

Ta flyget om det Gore

I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa att Al Gore fått ett miljöpris, Göteborgspriset, på en miljon kronor. Det är bra för då kan Gore betala flygbränslet på sina propagandaresor runt jorden för att propagera för sig själv. Gore flyger hit i december för att hämta priset.

Själv är jag kanske inte lika miljövänlig, mren jag lever i alla fall som jag lär.

Geriatrock

Rolling Stones kom, sågs och segrade. Så enkelt är det. Inte kan man säga att Keith Richards spelade bländande gitarrsolon (han spelade i själva verket knappat alls) och inte kan man säga att det bjöds på överraskningar (det är minst trettio år sedan jag blev "överraskad" av pyrotekniska effekter). men vem sjutton gick till Ullevi för att lyssna till bländande gitarrsolon och överraskningar? Inte jag i alla fall.

Jag gick dit för att uppleva folkfesten, se ett rockband som oavsett kvalitet är legandariskt och sist men inte minst för att se Mick Jagger live. Allt detta fick jag, och med råge. Rockmusik är inte bara teknisk kvalitet, det är så oerhört mycket mer. Därför är det tveksamt om Rolling Stones ens kan recenseras meningsfullt, de kan endast upplevas. Sedan är det en fråga om smak och läggning om stapplande gubbar i dryga sextioårsåldern är imponerande eller patetiska när de spelar energisk blues/rock på en jättescen i ett stadion. Jagger är i vart fall fortfarande en scenstjärna i yttersta världsklass. Keith Richards har skapat några av rockens mest klassiska och odödliga riff, fast nu kanske det är dags att dra sig tillbaka med lite värdighet. Det är värt att minnas Neil Youngs klassiska ord: "It's better to burn out, than to fade away". Richards betydelse för rockens utveckling är oskattbar, även om fingrarna numera lyder sämre.

Sten i glashus

För detta ledaren för Sveriges största intresseparti har nu gått och blivit lobbyist på heltid. Hur hans parti, socialdemokraterna, ser på saken är intressant att följa.

Banden mellan socialdemokraterna och det svenska näringslivets största enskilda maktfaktor, LO, har länge varit starka - så starka att de i regel beskrivs som två grenar på samma träd. Genom LO (vars ordförande sitter i (s) verkställande utskott) har socialdemokratin ett stort direkt inflytande över flera av landets större företag. Tunga företrädare för LO, och i synnerhet för deras förbund, sitter eller har tidigare suttit i riksdagen.

Den som reagerar kraftigast i media är Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot och brevbärare från Örebro. På sin hemsida redogör hon för sin egen intressemässiga bakgrund: sedan tjugoårsåldern har hon varit fackligt aktiv i SEKO. Jansson har bland annat sagt att JKL "står moderaterna nära". Må så vara, men närmare band till varandra än LO och socialdemokraterna är svårt att ha...

Det är bra att Eva-Lena Jansson redovisar sin facklig-politiska koppling, och Janssons engagemang i de just nu högaktuella HBT-frågorna hedrar henne. Däremot kan man diskutera konsekvenserna av att fackförbundet SEKO har en aktiv medlem som suppleant i riksdagens närings- och trafikutskott. En kartläggning av vilka fackförbund som kan lobba direkt genom ledamöter i riskdagen votre intressant och tankeväckande!