Underbudgeterat?

Dagens dominerande nyhet om landstinget handlade inte om de många viktiga beslut vi idag fattat i landstingsstyrelsen, utan om den presskonferens som läkarnas fackliga organisationer kallat till. De vill ha dialog med oss politiker i majoriteten säger de. Mitt svar är att jag gärna diskuterar både med läkarfacken och med övriga fackliga organisationer - vi träffas faktiskt ganska regelbundet. Men det är också intressant att man kallar till presskonferens samma dag som landstingsstyrelsen sammanträder.

Nåväl, frågan som många säkert ställer är om landstinget - och just Akademiska sjukhuset - är "underbudgeterat". Mitt svar, utan att polemisera med fackliga företrädare här på bloggen, är att så inte är fallet. Vi granskar noga hur mycket vården kostar och vad som är motiverat att lägga av de skatemedel som står till förfogande. Vi granskar också vad andra jämförbara landsting lägger på motsvarande verkamhet.

Vården har överhuvudtaget mycket att vinna på öppna jämförelser, och det är intressant att se att det finns mer att göra när det gäller att just jämföra. Det vi ser när vi gör sådana jämförelser är dels att det - som sagt - finns mer att göra när det gäller hur pengarna används. Men vi ser också att vårt landsting, och inte minst Akademiska sjukhuset, hävdar sig väl näre det gäller kvalitet. Och det gäller inte minst forskning och högspecialiserad vård.

Men det finns mycket som oroar. Ett av orosmomenten är vad som händer om det utanför vårt eget landsting sprids en bild av Akademiska sjukhuset som faktiskt inte stämmer. Det är därför jag betonar vikten av att tala om vårt sjukhus med både stolthet och tilltro till sjukhusets förmåga - utan att för den skull ducka för de många utmaningar och tuffa villkor som sjukhuset står inför. Under de senaste åren har sjukhuset bland annat vunnit viktiga rikssjukvårdsuppdrag och uppfattas allmänt som ledande i landet beträffande forskning och innovationer. Senast ficka jag belysande exempel på detta i en diskussion som biobanker. Att sjukhuset vann uppdraget att svara för sjukvård för försvarsmaktens utlandsstyrkor är ett annat viktigt besked om kvalitet och stark ställning.

"Det gungar, men sjunker inte" är staden Paris valspråk. Något liknande kan kanske sägas om Akademiska sjukhuset. Utmaningarna är många, men tilltron till sjukhusets förmåga på alla plan avgör. Vi som är stolta över Akademiska sjukhuset kanske bör tänka på det, när vi talar om vårt fina sjukhus. Det gör i alla fall jag.

I vems intresse, kan man undra...

Jag har tidigare kommenterat bådse socialdemokratins brösttoner när det gäller bindningar till ekonomiska intressen och kopplingar inom den socialdemokratiska maktapparaten.

Nu känns det som det är dags igen.

Det finns en förment objektiv webbplats som heter "Sveriges konsumenter". Om man inte granskar den noga så kan man tro att det är en intresse organisation för...tja, oss konsumenter. Men granskar man den noggrannare så framträder en lite annan bild.

Bakom "Sveriges konsumenter" står nämligen inte Sveriges konsumenter utan några viktiga intressen i detaljhandeln och i synnerhet de ägarintressen som har starka bindningar till den socialdemokratiska fackligt-ekonomiska maktapparaten. En stor aktör på dagligvarumarknaden är som bekant Coop, exempelvisl Konsumentföreningen Väst som är en av medlemmarna i Sveriges konsumenter. Vilket möjligen förklarar varför Jan Bertoft, mannen som i hög grad driver denna rörelse, klandrar konkurrenten ICA och hyllar den egna medlemsorganisationen Coop (genom Konsumentföreningen Väst, alltså) för hantering av rabatter och återbäring.

Bertoft har också åsikter om SJ - som av en händelse just nu, när regeringens anslag till Trafikverket för underhåll är på tapeten.

Jag är den förste att tycka att konsumentmakt är viktigt, och att det inte skadar att konsumenter organiserar sig för att tillvarata sina intressen, Men att av politiska skäl (bland medlemsorganisationerna finns socialdemokratins fackliga gren LO och arbetarrörelsens studieförbund ABF) påstår sig driva konsumentfrågor är något som bör anmälas till Konsumentombudsmannen. I vart fall är det inte något särskilt etiskt agerande!

Det räcker inte med att vilja bestämma, man måste vilja något också

Det här inlägget ska handla om vår politik, som vi moderater och Alliansen driver. Ändå vill jag bjuda på en viktig länk till en krönika av Göran Skytte i dagens SvD.

Den här veckan har vi haft två dagars debatt om landstingets budget ocgh plan för de de tre kommande åren. Där har vi i Alliansen, i kraft av den majoritet väljarna gav oss i valet, lagt fraqm den politik vi kommer att föra under dessa år. Det handlar om att använda de skattemedel som landstinget förfogar över - skattebetalarnas pengar som de gett oss förtroende att ta hand om - på ett så bra sätt som möjligt.

Då är det på sin plats att komma ihåg att det är just det som är vårt ansvar som politiskt valda ledare. Vi ska ange ramar och riktlinjer, peka ut en färdriktning och sedan se till så att en utstakade kursen verkligen hålls i alla de många beslut som fattas både i politiska församlingar och ute i den verksamhet som drivs av landstinget.

Det kräver, som sagt, en tydlig idé om vad man vill göra med det förtroende som väljarna gett oss. Det räcker inte med att bara vilja förvalta, eller med att tro att makten i sig har ett värde.

Jag ska nu inte fylla detta blogginlägg med en exakt beskrivning av vad det är vi vill och tänker göra - det skulle bli alldeles för långt. Men jag är övertygad om att den som följer oss i Alliansen i landstinget och vårt arbete också ser vilka mål och ambitioner vi har.

Ansvarsfull användning av skattemedel, större mångfald och mer valfrihet och sist men inte minst en satsning på tillväxt och utveckling är några av ledorden. Men det viktigaste - och det har en koppling till Skyttes krönika - är att jag är stolt över att vi har en tydlig linje och en idé om vad det är vi vill göra med det förtroende väljarna har gett oss.

Politisk makt har bara ett egenvärde om man vet vad man vill ha den till. Det är därför jag är stolt över att väljarna har gett oss det förtroende vi fått. Det är också just därför jag är både stolt och väldigt ödmjuk över att ha fått förtroendet att fortsätta som finanslandstingsråd och ordförande i landstingsstyrelsen i fyra år till. Det är ett förtroende och ett ansvar som jag tar på stort allvar. Men det är framför allt ett förtroende som bygger på idéer som jag känenr ansvar för att utveckla. Under de närmaste fyra åren ska det bli ett nöje att här på min blogg beskriva hur vi gör detta i vårt landsting.

Vi ses och hörs!

Nya utmaningar ger nya möjligheter

Kvällen har ägnats åt att förbereda ett anförande i morgon med anledning av Socialstyrelsens regikonala konferens om nationella riktlinjer för vården av rörelseorganens sjukdomar. Det låter kanske inte så spännande som det faktiskt är. Det handlar om ett stort antal olika sjukdomar från reumatism till ont i ryggen - och mycket däremellan.

Det gemensamma draget är att nya behandlingsmetoder, nya mediciner och nya sätt att göra diagnoser också ställer nya krav. Som vanligt handlar en del av detta om resurser, men som vanligt går det också att hitta lösningar genom klok organisation, effektiviseringar och sist men inte minst smartare sätt att arbeta. Dessutom är insatser utanför sjukvården allt viktigare även för att klara vårdens utmaningar.

Det centrala för att klara vårdens kommande utmaningar är helt enkelt nytänkande. Gamla behandlingsmetoder behöver mönstras ut och vårdens organisation måste följa efter; ett exempel är att andelen behandlingar i öppenvård ökar dramatiskt.

Det är kort sagt en spännande tid vi står inför. Men också en tid med stora möjligheter.

Budgeten spikad

Två hektiska dagar med landstingsfullmäktige är över. Budgeten är spikad, och de inriktningsbeslut som styr vårt landsting under det närmaste året och de två åren som följer är fastlagda. Nu väntar arbetet med att genomföra den politik som lagts fast, och även om de senaste dagarna inneburit en hel del turbulens är jag övertygad om att vi har lagt fast en bra färdriktning för vårt landsting.

Aktivitet och dubbelbestraffning

Det gäller nu, naturligtvis, att snabbt och resolut ta tag i ett antal frågor som - fullt förståeligt - har väckt stor uppmärksamhet de senaste dagarna. Därför presenteras redan idag, av landstingets ledande tjänsteman, landstingsdirektören, de första viktiga åtgärderna som behöver vidtas för att komma framåt.

Det ska nu bli intressant att se vilka reaktioner detta kommer att leda till från dem som brukar ha synpunkter på ledning och styrning. Jag börjar ju givetvis bli van. Om detta hade anstått ytterligare några dagar så hade jag troligen fått höra att jag är passiv och frånvarande. När landstingsdirektören nu har uppdraget att utan djöjsmål vidta ett antal åtgärder så kommer jag förmodligen (?) att få höra att jag agerar för snabbt - eller att jag "gömmer mig bakom tjänstemän" - som alltså jobbar på vårt uppdrag.

Jag har fullt förtroende för de tjänstemän som har uppdraget att verkställa vår politik. Det arbetet pågår nu, och pågår ständigt. Det är dagens presskonferens ett viktigt exempel på.

Koll på läget III

Såja. Det blir ett inlägg till på samma tema, för att ytterligare belysa vad jag menade på tidigare inlägg. Sedan det föregående har nämligen tre talare från de rödgröna gjort detta.

En talare varnade antydningsvis för risken med ökande sjukskrivningstal, kopplat till påggående diskussioner. Det kan tolkas som att sjukskrivningarna ökar - vilket faktiskt inte är fallet i vårt landsting.

En annan talare önskade årliga löneöversyner - antydande att det skulle behövas för att komma tillrätta med osakliga löneskillnader. Sanningen är att en sådan löneöversyn nyss har genomförts, och den enda osakliga löneskillnad som då hittades redan har åtgärdats.

En tredje talare antydde just att Alliansen skulle vilja ändra det grundläggande i den svenska sjukvårdsmodellen, den gemensamma skattefinansieringen. Talaren refererade till "aktuell forskning". Själv läste jag häromdagen en rapport som tydligt visade att det vi föreslår skulle ha en mycket positiv effekt för hur de skattemedel som tillförs kan nyttjas så klokt som möjligt.

Just nu säger en talare att det sägs många märkliga saker i debatten. De ovanstående exemplen visar att detta stämmer.

Koll på läget II

Det råder knappast något tvivel om att det sägs och skrivs mycket om landstinget och Akademiska sjukhuset just nu. Det finns också gott om utmaningar att arbeta med. Men det gäller också att göra rätt saker, och göra saker rätt. Det gäller också att reagera på rätt signaler och mycket noga tänka på hur man reagerar.

Den politiska oppositionen har givetvis som ambition att kritisera och ifrågasätta den politik som vi i Alliansen för. Vi har i vår tur all anledning att ta ansvar för den politik vi för, och de konsekvenser de får. Det som däremot är olyckligt är när vår politik beskrivs med termer och formuleringar som leder till att den verksamhet landstinget bedriver får en skev uppfattning om vilka beslut som faktiskt gäller för verksamheten.

Har då inte vi i majoriteten själva ansvar för att förankra och föra ut vår politik? Jo, det har vi självklart. Men ett ansvar som varje politiskt förtroendevald, i majoritet såväl som i opposition, faktiskt har är att ge korrekta besked - exempelvis om olika ställningstaganden som gjorts.

Jag lyssnar just nu på ett exempel: en talare (S) i landstingsfullmäktige påstår att externa vårdgivare fördyrar vården. I själva verket är kostnadsutvecklingen högst i de delar där vi i landstinget helt förlitar oss på den vård vi bedriver i egen regi. Det är inte i den vård där det finns mångfald och alternativ som kostnaderna drar iväg.

Vi tar gärna ansvar för vår politik. Vi tar gärna ansvar för dess konsekvenser. Däremot vill vi inte så gärna behöva ta ansvar för påståenden om vår politik som saknar täckning i fakta.

Koll på läget

Man ska vara noga med sanningen, och det gäller inte minst när man går till personangrepp i politiken. Vikten av noggrannhet ned fakta och sanning blir därför extra hög just nu för den politiska oppositionen i landstinget eftersom rena personangrepp mot mig tycks vara långt viktigare än att föra en saklig politisk debatt.

Den 29 oktober (inte 5 november) intervjuades jag i UNT. Intervjun kan du läsa här. Där framgår klart hur strategin ser ut för att möta de ökade kostnader som väntar i vården - och som enligt all statistik och all forskning varit verklighet i decennier. det handlar om utveckling, modernisering, rationalisering och att ta tillvara alla möjligheter att driva vården och omsorgen effektivare.

Snarare är intervjun ett klart uttryck för oro över vad som händer om vi inte arbetar vidare i den riktningen. Att klara problemen genom att skjuta till mer pengar har prövats tidigare, och lett till problem i linje med vad vi möter idag.

Dagens kostnadsutveckling i vårt landsting är oroande, men det är lika oroande och beklämmande att oppositionen har så lite att komma med för att lösa krisen. Nu händer också det som alltid händer i ett läge utan vare sig politik eller inre riktning. Argumenten är slut och har ersatts av rena personpåhopp.

I mogon är det landstingsfullmäktige. det ska bli kul.

Vårdens resurser och styrning

Ett par korta kommentarer till en artikel i dagens UNT.

Det kan först och främst vara på sin plats att påpeka att vården faktiskt har fått mer resurser. Vi lägger mer pengar på vård och omsorg i vårt landsting än vi någonsin gjort tidigare. Det gäller inte minst Akademiska sjukhuset. Läser man artikeln är det läatt att få en något annan bild.

Däremot är det helt riktigt att det går går att "fortsätta som tidigare". Men det är också just det som vi i Alliansen arbetar med! Om vi inte hittar nya sätt att arbeta så kommer de problem som vårt landsting haft i årtionden att bestå. Det är också viktigt att komma ihåg i den debatt som nu pågår.

Sist men inte minst kan det vara på plats att konstatera att jag kan leva med att socialdemokraterna surar. Deras klagande på bristande ledning och styrning får i första hand riktas till väljarna, som för några veckor sedan valde om Alliansen och med kraft avvisade det rödgröna alternativet.

Media och bloggare

Ge oss din bild, Erik! skriver Janne Nordling på TV4 Uppland i sin blogg, där han tar upp sin syn på bloggandet hos några av oss politiker i Uppsala och länet som bloggar. Sanningen är att jag verkligen hoppas att jag ska slippa blogga om aktuella frågor som speglas i olika medier. Det enda skälet att lägga kraft på att själv skriva om sådant som media refererar är ju om något är galet! Det betyder i själva verket att så länge jag inte kommenterar aktuella frågor så är det ett (i alla fall någorlunda) gott betyg åt de journalister som ganska regelbundet skriver om landstinget och politiken i länet och kommunen.

Medias roll är att följa, referera och kritiskt granska oss så kallade makthavare. När media gör det väl så är granskningen tuff men korrekt. Begår vi misstag så ska de självfallet lyftas fram - och vi ska vara beredd att svara får våra ställningstaganden och gärningar. För egen del har jag inga som helt problem med den saken. Allting är inte alltid hundra procent korrekt, men eftersom jag själv inte är ofelbar så har jag inga problem med att leva med detta. Och det finns heller ingen anledning att, mer än möjligen i undantagsfall, använda bloggen för att göra sådana tillrättalägganden.

Att media granskar oss i Alliansen är viktigt av ytterligare ett skäl. I normalfallet sker en del av en sådan granskning av den politiska oppositionen, som lägger fram en alternativ politik till den som förs av majoriteten och samtidigt skärskådar den politik som majoriteten för. Så fungerar det dock inte i vårt landsting - och då är det extra viktigt att media spelar sin roll väl.

Hur oppositionen fungerar? Vilka politiska alternativ de erbjuder? Vad de vill? Vilken riktning de vill peka ut? Tja, som företrädare för Alliansen och moderaterna och som ansvarig för landstingets politiska inriktning så kan jag bara konstatera att inga besked går att få. Ett exempel är denna artikel i UNT från idag. Läs den och begrunda.

Wennberg och Edstav säger rakt ut att de inte har en aning, inte har koll och inte vet vad de vill. Lite vagt vill man ha en "analys" - men däremot går det bra att peka på någon annan (mig) och kräva ansvarstagande. Mitt svar på det är att vi i Alliansen tar det ansvaret, ofta under motstånd från oppositionen. Det vore kanske något för media att ägna någon sekund åt.

På tal om media, opposition och misstag så vore det kanske också - med andra ord - på plats att kika lite på oppositionens missgrepp och felsteg. Men just när jag skriver det så kommer jag på en sak. Det är att media just nu för fullt ägnar sig åt en god redovisning av socialdemokratins inre liv. Det kanske räcker som kommentar när företrädare för detta parti ropar om ledarskap.

Ett starkt lag

Vi som utgör den nya laguppsättningen i ledningen för vårt landsting har ännu inte kommit oss för att fotograferas tillsammans. Men det blir en bild så småningom. Vad vi redan kommit igång med är däremot planeringen inför de fyra år som väntar. Det blir spännande år med många stora utmaningar. Kärv ekonomi, krav på kortare väntetider i vården, behov av satsningar inte minst på forskning och utveckling och, sist men inte minst, stora utmaningar även på kollektivtrafikens och kulturens områden.

Så bra då, att vi är ett starkt lag som är beredda att möta dessa utmaningar! Ett lag som har idéer, erfarenhet och nya tankar att bygga arbetet på. Folkpartiet och centerpartiet har utsett nya landstingsråd och gruppledare, Ludvig Larsson (FP) pch Johan Örjes (C). Bägge är nya i sina roller, men med god och viktig politisk erfarenhet. För oss moderater är Nina Lagh ny som landstingsråd och vice ordförande i den likaledes nya produktionsstyrelsen, men med mycket stor erfarenhet av ekonomi och styrning. Det kan behövas i ett landsting som allt för länge (undantaget den sista mandatperioden) haft en bristande ekonomisk uppföljning och allt för många gånger löst kortsiktiga ekonomiska problem genom att höja skatten. det skördar vi nu i form av en alldeles för hög kostnadsutveckling som måste brytas under året som kommer. Lyckas vi å andra sidan med det, så ser framtiden för vårt landsting ganska ljus ut.

Ett starkt lag är således en bra grund att stå på inför framtiden. det gör att de fyra kommande åren ser ut att bli spännande och stimulerande - men inte utan krävande utmaningar. Vi börjar arbetet på måndag, med att välja ny landstingsstyrelse och anta en landstingsplan och budget för de tre kommande åren. Kom gärna till Uppsala konsert & Kongress för att följa debatten, eller följ den på landstingets hemsida.

Det är skillnad på olika...

Jo, men det är egentligen ganska enkelt. Moderat som åker på resa ska misstänkliggöras. Socialdemokrat som går på tennis stöder svensk idrott.

Det som stinker mest är således vare sig gratisresa eller gratistennis. Det mest klandervärda är den oerhörda dubbelmoral som blottläggs. Det är möjligt att Sahlin nu ångrar sina hårda ord om Arkelsten, men det är så dags. Omoralen som vi klandra - praktiseras blott av andra. Så sant som det är sagt...

Bryr sig kulturen om styret då?

I gårdagens UNT fick vi veta hur Alliansens företrädare i Uppsala kommun ser på kultur. I en ingress noterar kulturchefen Lisa Irenius också att Uppsala kommun och landstinget nu tillsammans utreder förutsättningarna för att skapa ett så slagkraftigt kulturliv som möjligt, inte bara i Uppsala kommun utan i hela länet. Vissa institutioner och verksamheter är ett gemensamt ansvar, andra är delade. Sammantaget gäller det att nyttja både offentliga och privata resurser så klokt som möjligt.

Landstingets del i detta förbigås dock - som vanligt i kultursammanhang - med en närmast pinsam tystnad. Musik i Uppland med Uppsala Kammarorkester, det fantastiska Upplandsmuseet och den stödjande verksamhet som landstinget därutöver bedriver tycks inte vara lika viktigt. Att kulturen, så "liten" den är (ekonomiskt sett jämfört med vården och kollektivtrafiken) fick utrymme i den ändock ganska begränsade valdebatten om landstingspolitiken visar kanske att dessa frågor tas på allvar av oss som arbetar på den politiska "mellannivån". och att utredningen kommit till stånd är i hög grad en följd av att vi i Alliansen ser med oro för framtiden för flera kulturinstitutioner. men saker vi ser med oro på har vi för vana att lösa - och så ska det med säkerhet bli också för kulturlivet i länet. Till fromma för dem i länet som råkar bo i UNTs utgivningsområde.
(PS. nej, jag är inte bitter över att inte ha fått berätta om min favoritfilm (Amadeus) eller största konsertupplevelse (Bruce Springsteen i Cleveland 1979). Jag tycker bara att en kulturbilaga i en stor regional tidning bör ha koll på den regionala kulturen.DS)

Hundra år av självrättfärdighet

Jag har ägnat söndagskvällen åt att läsa det socialdemokratiska partidistriktets hundraårshistoria. Boken, som jag fått av min företrädare Mats O Karlsson (tack så mycket, Mats), har fått titeln "100 år för ett bättre samhälle" - men efter läsning låg parafrasen på en känd roman från förra seklet mycket nära till hands.

I socialdemokraternas föreställningsvärld startade utvecklingen av välfärden ganska precis i samma ögonblick som deras partis födelse. I en hundraårsexposé bler det just i år lite underligt, med tanke på de många reformer som är bara en aning äldre. Som de första stegen mot allmän rösträtt, allmän folkpension, inrättandet av nationalparker och början till den moderna arbetsrätten - för att nämna några av de många reformer som den konservativa regeringen Lindman initierade åren 1905-1911. Att socialdemokraterna gärna "glömmer" dessa i sin egen historieskrivning får tillskrivas det faktum att deras historieskrivning är just socialdemokratisk. Och således en aning enögd.

Problemet uppstår egentligen i det som blir konsekvensen, nämligen en blind tro på att det svenska 1900-talet skulle vara en sorts följd av socialdemokratism på samhällets alla områden. Riktigt så är det nu inte, och framför allt vet vi ju faktiskt inte hur vårt samhälle skulle ha sett ut om den politiska (för den är onekligen i hög grad socialdemokratisk) historien hade gestaltat sig annorlunda. Vi kan helt enkelt inte vara säkra på om samhället hade varit lika mycket "bättre" med en annan politisk utveckling, i synnerhet under de senaste fyrtio till femtio åren.

Det gäller inte minst i landstingspolitiken, och eftersom (S)-partidistrikets historia tecknas paralllellt med den socialdemokratiska landstingsgruppens så kan vi konstatera att det nu behövs en rejäl period av annan inriktning på landstingspolitiken för att åtminstone den delen av samhällsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Vilket den ju faktiskt gör, även om historieskrivare Karlsson, själv ansvarig för ett och annat som nu i rask takt rättas till, givetvis bortser från ett och annat.

Vissa av de senare årens missgrepp finns dock med. Jag ska inte trötta med vilka - bara konstatera att författaren mellan raderna trots allt konstaterar faktum. Den politik som fördes under tolv år - många gånger med ett visst mått av arrogans mot den dåvarande oppostionen - till slut ledde till det oundvikliga. Nämligen att väljarna ville ha en annan politik. Nämligen den poltik som 2010 dessutom fick nytt förtroende.

Även detta har dock de självrättfärdiga samhällsbyggarna lite svårt att både acceptera och förstå. Och det ska vi i Alliansen, med ett stort mått av självinsikt och ödmjukhet, vara glada för. Att det nu steg för steg börjar bli ordning på beslutsprocesser och dokumenthantering (ledning och styrning) är ett exempel, och att mångfalden och valfriheten uppskattas av dem som kan välja är ett annat. Att det sedan återstår mycket - kostnadsutvecklingen och väntetiderna kan det alltid göras mer med - är inget annat än utmanande och inspirerande.

Jag har avslutat mandatperioden 2006-2010 med att studera socialdemokratins nostalgiska tillbakablick över sin enligt egen uppfattning monumentala betydelse för samhällsutvecklingen. I morgon är det den 1 november, och då börjar en ny spännande mandatperiod med nya utmaningar och möjligheter. Socialdemokratin skriver historia, vi i Alliansen målar upp framtiden.

Bindningar, intressen och lojaliteter

Med brösttoner kritiserar nu oppositionen den nya moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten. Att Sofia gjort resor och fått provköra bilar framställs som om vår partisekreterare fastnat i ett formligt träsk av korruption och otillbörliga vänskapsförbindelser. Det vore kanske på sin plats med en liten aning av självprövning och ödmjukhet.

För drygt trettio år sedan skrev författaren Erik Anners boken "den socialdemokratiska maktapparaten", en genomgång av hur socialdemokraterna under sitt maktinnehav utökat sina domäner långt utanför politiken. Genom ett nätverk av samverkan mellan politiska, fackliga, ekonomiska och folkrörelseidella intressen spann socialdemokratin en väv som fortfarande omsluter betydande delar av den svenska samhällsekonomin. I själva verket utgör dessa samlade intressen på många samhållsområden ett formligt skruvstäd som håller samhället i ett fast grepp - oavsett vilka politiska förhållanden som råder.

Det är kanske dags att i bredare kretsar erinra om hur denna fackligt-politiskt-ekonomiska samverkan ser ut, och hur den utvecklats sedan Anners skrev sin bok i mitten på 70-talet. Det kan vara på plats att granska LO:s makt i svenskt näringsliv, hur olika fackliga företrädare sitter på politiska uppdrag (det förekommer till exempel i vårt landsting), sambandet mellan arbetarrörelsen närstående organisationer och statliga dito och mycket mycket annat.

Gränslinjen mellan korporativism och korruption är många gånger hårfin. I närheten av denna gräsnlinje finns ofta mycket tveksamma kopplingar mellan olika uppdrag och befattningar som påfallande ofta kn vara mycket mer tveksamma än Arkelstens nu diskuterade resor.

Sten ska man som bekant inte kasta i glashus. Just nu klirrar det betänkligt i de socialdemokraterna närstående leden.

Den utmanande framtiden

I dagens UNT beskrivs de utmaningar som landsting och kommuner står inför: en allt äldre befolkning, ökande krav på sjukvården och nya vetenskapliga landvinningar. Men den bild som målas upp behöver kompletteras.

Hälso- och sjukvårdens utveckling har pågått allt sedan tidernas begynnelse, och den kommer att fortgå även i framtiden. Det är till och med så, att den utvecklingen i sig är helt nödvändig för att kvalitén och innehållet i vården ska hålla jämna steg med befolkningens helt rimliga krav. Några exempel på vad den utvecklingen inneburit är tuberkulosvården, penicillinet och behandling av magsår med mediciner.

För sextio år sedan låg tjogtals med lungsanatorier spridda över landet. Efterhand som tuberkulosen utrotades, genom nya mediciner och behandlingsmetoder, blev dessa sanatorier helt enkelt överflödiga. Lyckligtvis lades de efter hand också ner - vilket naturigtvis frigjorde resurser för annan angelägen vård.

På samma sätt förhåller det sig med magsårsbehandling. För tjugo år sedan innebar ett magsår operation och en flera veckor lång inläggning på sjukhus, till stora kostnader för landstingen. Idag behandlas magsår med läkemedel och kräver ofta inte ens sjukskrivning.

Penicillinet är ett annat exempel på hur nya upptäckter och landvinningar både leder till effektivare behandling av sjukdomar och förbättrat hälsoläge. Men penicillinet är också ett exempel varningssignaler som måste beaktas. Om vi inte tänker noga på hur läkemedel används, så kan vi snabbt försättas i en situation som skapar långt större problem än den demografiska utvecklingen - nämligen att bakterier blir motståndskraftriga (resistenta). Det är en verklig utmaning för vården!

Alltså måste den pågående utvecklingen tillåtas fortgå, annars kan vi mycket snabbt hamna i en situation där knappa resurser används fel. Ekonomin måste växa, för ett större ekonomiskt underlag är nödvändigt för att finansiera ökade kostnader. Men de pengar som tillförs måste också användas effektivt, så att vi inte "slår vakt om" dagens motsvarigheter till 40-talets sanatorier.

Det utvecklingsabetet pågår, och pågår ständigt. Det finns inget "trollslag" som leder till att vi klarar de utmaningar som vården står inför. Det finns heller inga fribrev för att hålla igen den utveckling som måste till. Några exempel på"det som redan görs är utvecklingen av närvård i samarbete med länets kommuner, införande av nya behandlingsmetoder, nya vårdgivare som med nya idéer berikar vården och inte minst ett systematiskt utvecklingsarbete på alla nivåer för att använda vårdens resurser på allra bästa sätt.

Det som nu händer i vården är således egentligen inget nytt. Däremot krävs ett ständigt nytänkande för att möta ständigt nya utmaningar. Det arbetet pågår, inte minst i vårt landsting.

PS: om man räknar lika långt bakåt som de refererade prognoserna pekar framåt, så har faktiskt Akademiska sjukhusets omslutning ökat med ungefär en miljard. DS.
PS2: det kanske också är på plats att påpeka att vi är väldigt stolta över Akademiska sjukhuset. Ett skäl är att mycket av den medicinska utveckling som behövs för att möta framtidens utmaningar faktiskt äger rum på Akademiska. DS

Åt skilda håll

Vad är enklast? Att hålla sams under det ständiga korstryck som en politisk majoritetsställning innebär - eller att samlas i den relativa stillhet som ett oppositionsläge ger? För de flesta är nog svaret självklart. Att hålla samman en politisk konstellation i majoritet ställer oändligt mycket högre krav på samsyn, gemensam vilja och förtroende mellan de deltagande.

De rödgröna visade idag hur bräckligt deras alternativ varit alltifrån första dagen. Alliansen bildades i opposition, har vunnit två val och lyckats med att både bilda och bilda om en regering. Vi har sett och förstått hur vi fungerar tillsammans, både nationellt, regionalt och lokalt.

De rödgröna höll i några få veckor efter valet - i förhållandevis bekväm opposition. Hur länge de rödgröna hade hållit som regering kan var och en således fundera över. Uppenbarligen, och allt mer uppenbart, handlar deras gemensamma agenda om i stort sett ingenting annat än att regera ihop. Någon värdegemenskap värd namnet tycks det rödgröna samarbetet inte innehålla.

Således finns det för närvarande bara ett enda seriöst regeringsalternativ - nämligen den regering som just nu leder landet.

Skrivkramp

Ja.
Jag hör till de politiker som dragit ner bloggandet kraftigt sedan valet. Men skälet är ganska enkelt.

Många som inte är aktiva i politiken tror säkert att veckorna efter ett val är rena semestern för oss politiker. Men så är inte fallet. Efter valet väntar diskussioner som hur politiken ska föras under de närmaste åren, fördelning av poster i styrelser och nämnder och mycket annat som både tar tid och kraft. Dessutom ska en ny budget för de kommande åren tas fram och vara färdig senast den 31 oktober - så det är mycket som ska göras på kort tid.

Nu börjar mycket av detta eftervalsarbete bli färdigt, och då blir det också dags att börja skriva mer regelbundet. Var så säker!

När livet slår till

Valrörelsen var intensiv. Veckorna efter valet har inte varit mindre hektiska och fyllda av aktiviteter. Denna vecka skulle ha varit ännu en i raden av arbetsfyllda veckor - men plötsligt ville omständigheterna annorlunda.

I lördags åkte jag ganska hastigt och inte så lustigt in till Akademiska sjukhuset för en akut undersökning. Kan bara konstatera att jag blev kvar, och nu är här på tredje dygnet, inriktad på ytterligare minst ett. Jag tänker inte skriva om varför jag är här mer i detalj, inte om personalen som sköter mig och absolut inte om de trevliga medpatienter jag träffar. Lite integritet på nätet skadar inte.

Men jag kan konstatera att svensk sjukvård är utmärkt, inte minst just här på Akademiska sjukhuset. Kan också konstatera att den personal som jobbar har gör ett mycket bra jobb, inte minst när det gäller att ge en fin omvårdnad.

Det jag snarare vill säga är att livet slår till ibland, och kanske när man minst anar det. Då gäller det att vara beredd och att kunna hantera saker och ting som de är - inte som man skulle vilja att de vore.

Några dagars konvalescens mitt i en hektisk tid ger också utrymme för reflektion. Därför ägnar jag nu mycket nyttig tid till att fundera och planera för de år som kommer, mitt i den miljö som våra politiska beslut i landstinget i hög grad handlar om.

Vi ska vara stolta över svensk sjukvård, och inte minst över den vård som bedrivs i vårt län och på Akademiska sjukhuset. Men vi ska också arbeta aktivt för att den även i fortsättningen ska vara värd att vara stolt över. Det blir fyra intensiva och spännande år. Men först ska jag bli frisk och stark igen.

Lite mer om det här med att ta ansvar

Alliansen vann valet, både till riksdagen, till vårt landsting och i en rad av länets kommuner. Att så är fallet står nog klart för de allra flesta av oss och märks om inte annat på att en ny regering, med Fredrik Reinfeldt som statsminister, håller på att formas.
Men det verkar av blogginlägg och andra kommentarer att döma inte om om alla riktigt har insett följderna av valresultatet. Därför tycks några siffror behöva upprepas.
I riksdagen har allianspartierna tillsammans 173 mandat. De rödgröna partierna har 156. 173 är mer, ganskla mycket mer, än 156.
I vårt landsting har Alliansen tillsammans 36 mandat. De rödgröna partierna har 32. 36 är helt klart mer än 32.
Emellertid finns en -observera en - möjlighet att fälla regeringen. Det är att de rödgröna partierna gör sig beroende av Sverigedemokraterna för att fälla regeringens förslag.
För oss i Alliansen är detta dock mest en fråga om val- och röstmatematik. Det viktigaste för Alliansen är nu att fövalta det förtroende som väljarna gett oss, och föra den politik som medborgarna har skäl att förvänta sig. Personligen är jag övertygad om att det är just ansvarstagande och konsekvens som väljarna lönade i valet.
Mot den bakgrunden är våra politiska motståndares agerande minst sagt besynnerligt. Något intresse för att föra en tydlig och konsekvent oppositionspolitik ser vi inte, däremot en fortsättning på den politik som ledde till att de rödgröna förlorade valet. Så mådet väl vara, och så kan det givetvis fortsätta i fyra år. Frågan är om det tyder på någon större förmåga att ta ansvar för tuffa politiska beslut - vilket tycks vara det som väljarna mer än något annat efterfrågar.

(S)tatskonst eller oppo(s)ition?

Att spela rollen som statsbärande kraft innebär mer än att bara vinna val. Det inser man snabbt efter de senaste dagarnas spektakel där oppositionen och inte minst ett av oppositionspartierna snabbt faller i allmän aktning.
Det finns idag en både handlingskraftig och regeringsduglig politisk kraft i Sverige. Den bygger sitt mandat på en valseger och kan agera i kraft av sin förmåga.
Mot denna tydliga politiska kraft står en opposition som är vare sig tydlig eller enkel. Om socialdemokraterna accepterade ett kristallklart utslag i riksdagsvalet och från den utgångspunkten lade sig vinn om att vara i just opposition, så skulle respekten både för demokratin och för olika politiska krafter kunna växa sig större. Nu försöker i stället socialdemokratin och dess oppositionskamrater frammana en bild av att de egentligen borde vara de som styr. Det blir bara ovärdigt.
Om detta skriver både Expressen och DN idag insiktsfulla ledare. Att befinna sig i opposition innebär ett alldeles särskilt ansvar i en demokrati. Det ansvaret handlar inte som man kan tro om att lägga krokben för en majoritet (även om det kan ha sina poänger) utan om att forma ett alternativ som kan intressera majoriteten - och därmed ge påverkan på den förda politiken - eller intressera väljarna i ett kommande val. Påfallande ofta finns det en syntes mellan dessa båda.
Ville socialdemokraterna att Kent Härstedt skulle utses till riksdagens talman? Varför lanserades i så fall den äldre och mer meriterade Björn von Sydow? Kan det ha varit så, att (S) och inte minst von Sydow personligen insåg att Alliansen aldrig skulle acceptera en rödgrön talman och därför markerade att man inte heller kunde acceptera en från Alliansen?
Frågorna kan ställas mycket enklare än så, och blir då också mycket mer bestickande. Har de rödgröna, och inte minst socialdemokraterna, accepterat valresultatet och dess konsekvenser?
Det finns fler exempel, på olika politiska nivåer, som pekar mot att socialdemokratin som politisk rörelse inte accepterat ett i själva verket ganska tydligt valresultat - och inte heller vill inse att Alliansen bara kan fällas genom samverkan mellan de rödgröna och (SD).
Ett sådant samverkan, i stället för en konstruktiv opposition, kommer vi säkert att få exempel på under de närmaste fyra åren. Tyvärr.
Att bedriva en konstruktiv opposition kan vara ett exempel på statskonst och statsmannaskap. Att förvandla den viktiga oppositionsrollen till ovärdig krokbensläggning kan sluta riktigt illa. För oppositionen, men framför allt för demokratin.

Talmansval och vardagsarbete

Mellan diskussionerna om förestående politiska prioriteringar och planering av kommande sammanträden hanns under dagen också med att följa valet av talman i Sveriges riksdag. Man ska nog vara ganska djupt politiskt involverad för att tycka det är spännande att någon, i detta fall riksdagens tjänstgörande ålderspresident Mona Sahlin, entonigt läsa upp namn efter namn från de inlämnade valsedlarna. Men eftersom ingen på förhand säkert kunde veta utfallet så...

Nu blev det som det rimligen ska bli i en fungerande demokrati. Den företrädare som nominerades av det största blocket i riksdagen vann. Detta efter en hel del krumbukter från det mindre, och i valet förlorande, blocket.

Tyvärr ser vi liknande exempel på samma sak även i andra sammanhang. Att väljarna gett ett klart utslag är inte alltid samma sak som att de som inte fått väljarnas förtroende accepterat utslaget. I vardagen går det redan att se ett och annat exempel på detta, och det enda som är att göra åt saken är självfallet att göra jut set som vi i Alliansen nu är i full färd med att planera för; nämligen att föra just den politik vi gick till val på. Och fick väljarnas förtroende att föra!

Nu väntar fyra år av hårt vardagsarbete med att forma och förverkliga våra vallöften. VIP-kort med bra behandling av multisjuka äldre med stora vårdbehov är redan på gång, liksom ett fortsatt arbete med mer mångfald och ökad valfrihet. Det känns bra både att ha vunnit valet på en tydlig politik och att ha fått ett tydligt mandat att föra den politiken. Jag ser redan fram emot att varje dag möta väljarna med resultatet av den förda politiken - och att om fyra år åter få bekräftelse på den utveckling vi arbetar med!

En ny mandatperiod

Först ett stort tack för det förtroende vi fått i valet, i såväl riksdag och landsting som lokalt i Knivsta kommun. För egen del är jag ödmjukt tacksam för många personkryss. Det ger råg i ryggen inför åren som kommer.
Men det gäller självfallet att möta och respektera valresultatet med en mycket stor portion ödmjukhet. Vi har fått ett förtroende av väljarna, och det förtroendet ska vi i Alliansen förvalta väl.
Men vi möter under de närmaste dagarna det första exemplet på vad valresultatet faktiskt betyder. I riksdagen fick Alliansen inte egen majoritet även om differensen till det andra regeringsalternativet, de rödgröna partierna, är odiskutabelt. Den klara skillnaden i röstetal spelar dock mindre roll i vissa fall.
Under valrörelsen bedyrade alla partier att man inte tänkte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. När den dagspolitiska verkligheten tränger sig på visar det sig att vissa partier kan tänka sig att i praktiken agera annorlunda.
I riksdagen har Alliansen 173 mandat. De rödgröna har 159. Men med stöd av 20 mandat från Sverigedemokraterna kan de rödgröna vinna omröstningar. På måndag väljs riksdagens talman. Då får vi veta om de rödgröna tänker ta stöd av (SD) eller om Alliansens kandidat Per Westerber ska vinna omröstningen med stöd av de 173 röster som Alliansen lägger.

Valspurt

Jag upptäckte just till min häpnad att jag inte skrivit sedan den 7 september. Men de tio dagar som gått sedan dess har nästan helt ägnats åt valkampanj. Hundratals dörrar har knackats, massor av samtal hållits, debatter och intervjuer genomförts och däremellan har en och annan timme lagts på telefonsamtal, samtal i valstugan och sist men inte minst e-post och inlägg på Facebook.

Det har helt enkelt varit valrörelse, och då är det möten med människor som är viktigast. Det betyder inte att inlägg här på bloggen är betydelselösa - men tiden räcker inte alltid till allt.

Valspurten har som sagt präglats av samtal med väljare. Intrycket av dessa samtal är riktigt positivt. Många har spontant sagt att de ska rösta på oss, och många många har efterhand sagt att de redan har röstat på oss. Det sporrar och känns mycket hedrande och förpliktigande.

Mest glädjande är naturligtvis de som säger att de märker att vår politik gör skillnad i landstinget. Men beskedet till dem och till alla andra är att vi har mycket kvar att göra - och det ska vi göra under de fyra år som kommer.

Räknekonster

Visst ska man som politiker i första hand tala om sin egen politik, men efter att regelbundet hånats på de rödgröna partiernas blogg är det hög tid att kort och enkelt redovisa svaret på alla dessa hånfulla inlägg. Det görs enklast genom en kort beskrivning av de röädgrönas kandidat till finanslandstingsråd, Börje Wennberg.

Wennberg vill ha ansvar för landstingets ekonomi och finanser, och dessutom ledarrollen för landstingets hela verksamhet. I dag debatterade vi dessa frågor. och Wennberg "tillstod" (ett av hans favorituttryck) att han faktiskt inte hade koll på vilka siffror som faktiskt gäller i landstingets ekonomiska planering. I vanlig ordning skyllde han på oss i Alliansen, men den enkla sanningen är att Wennberg uppenbarligen inte läst det material han delgetts så noga som han borde.

I grunden är detta vad mycket av oppositionens agerande handlar om. Intresset för att seriöst arbeta med landstingets utveckling är obefintligt, i stället föredrar man att köra ett helt eget race - förmodligen betingat av en bitterhet över att vara i opposition som efter fyra år ännu inte gått över. Det är också därför som skiljelinjen är så tydlig mellan majoritet och opposition i vårt landsting. Vi tar ansvar och leder verksamheten. Oppositionen sitter på läktaren och gnäller - och läser inte ens underlag för beslut ordentligt.

Att tänka nytt

även mitt i en brinnande valrörelse gäller det att sätta av tid för att fundera över idéutveckling. Men det är både i valrörelsen och däremellan viktigt att nytänkandet ändå sker så att väljarna känner igen sig.

Det finns de som tror att "nya Moderaterna" är någon sorts påhitt för att locka nya väljare, men i själva verket handlar det ju om att ständigt förnya och utveckla politiken - därför att samhället utvecklas och förändras. Men vi som är aktiva i politiken måste också själva inse att vi inte själva kan stå för allt nytänkande och alla idéer som måste till för den förnyelse som krävs. det gäller inte minst i vården.

En källa till inspiration som jag blivit tipsad om är Vårdförbundets webbplats Fullt ut. Där finns intressanta idéer om frågor som framför allt leder till att deras medlemmars kompetens kan användas bättre, men därmed också att vården kan utvecklas. Jag tar gärna del av idéerna men funderar också på varför många av dem ska ha så förtvivlat svårt att komma till stånd.

den viktigaste platsen för konstruktivt nytänkande är helt enkelt ute på avdelningar och andra arbetsplatser. Det som behövs, och som vi arbetar hårt med, är en organisation och en styrning där politiken tar ett steg tillbaka och låter medarbetarna ta ansvar. Det tar tid i en organisation som i åratal arbetat hierarkiskt och toppstyrt, men de första stegen är tagna - och mer kommer under de närmaste åren.

Inte mycket till nytänkande

Plötsligt befinner sig nu socialdemokraterna i vild flykt bort från den egna politiken. Plötsligt är grundläggande socialdemokratiska värderingar fullkomligt bortsopade i en iver att vara trovärdig i en före detta paradfråga för socialdemokratin, hälso- och sjukvården. Plötsligt kan vi i Alliansen läsa att de förslag som för bara några månader sedan möttes med hån och förakt har blivit en del i en socialdemokratisk "omprövning". Men omkastningen kommer lite väl snabbt, och lite väl nära valet, för att vara trovärdig och äkta.

Att den socialdemokratiska vårdpolitiken länge varit omodern har blivit allt mer uppenbart för de flesta. Tydligen har socialdemokraterna själva nu också insett detta och agerar därefter. Men omställningen är inte trovärdig, just därför att den faktiskt bryter med vad som varit socialdemokratins grundläggande värderingar och dessutom sker strax före ett val. Att socialdemokraterna nu gör ställningstaganden som är rena avskrifter av Alliansens politik gör inte saken bättre, framför allt om man har i minna att socialdemokraterna så sent som under vintern och våren hånat just dessa ställningstaganden.

Det finns också skäl att rikta allvarliga betänkligheter mot den socialdemokratiska synen på ledarskap i en politiskt styrd organisation. De viktigaste komponenterna i ett gott ledarskap är mod, konsekvens och tydlighet. Inget av detta kan sägas prägla en socialdemokrati som varken vågar stå för sina tidigare åsikter eller för sitt nuvarande agerande. Att göra utspel av detta slag för att vinna kortsiktiga poäng i en valrörelse kanske kan dra en eller annan röst, men det borgar inte för en trygg och stabil politisk ledning av landstinget.
Socialdemokraterna har snarare desperat spelat ut sitt sista kort. När den egna politiken i landstinget inte räcker till tar man hjälp av Mona Sahlins välfärdspolitiska talesperson Ylva Johansson, regissör av den misslyckade politik som nu kräver krafttag för att åtgärda. Notervärt är att socialdemokraternas senaste linjeartikel i sjukvårdsfrågor, med ett helt annat innehåll, publicerades så sent som för en vecka sedan. Därmed har begreppet ”veckopolitik” fått en betydelse i en verksamhet som mer än något annat kräver ett långsiktigt och konsekvent tänkande. Därmed är socialdemokratin faktiskt överspelad som betydande politisk kraft både nationellt och i vårt landsting.

Rödgrön löfteskarusell

Jag har noterat att företrädare för de rödgröna - eller snarare rödröda - partierna åker runt i länet. Där det passar sig stannar man till och strör lite välljudande löften innan man åker vidare. Vart och ett för sig låter dessa löften kanske inte så kostsamma, men när man börjar räkna ser det annorlunda ut.

I Tierp ska det badas och lyftas vikter. I Morgongåva blir det tågtrafik, och till alla fullt friska pensionärer ska det nu utlovas regelbundna hälsokontroller. I Enköping ska maten bli godare, och både här och var ska diverse lyckade verksamhetsförändringar "återföras".

Som svar på hur denna löfteskarusell ska finansieras är svaret minst sagt svävande. En variant är att det får vi se hur vi gör, en annan att det minsann finns "reformutrymme" (ett uttalande som förtjänar en alldeles särskild granskning) och en tredje - när man tycks tro att ingen hör eller ser - kan vara att säga att en skattehöjning "inte kan uteslutas.

Låt oss nu titta lite bakom alla dessa löften om utgifter och icke-besked om finansiering.

Att det finns ett reformutrymme är en sanning med modifikation. Det vet alla landstingsråd som var närvarande på Wik under två viktiga dagar i förra veckan. Flertalet av de rödgröna landstingsråden vet det inte, eftersom de prioriterade interna partiaktiviteter framför viktig diskussion om landstingets framtidsfrågor. De kan därmed inte heller gärna veta om jag sov under dragningarna (det gjorde jag sannerligen inte - jag ledde dem), eftersom de helt enkelt inte var där under stora delar av tiden. Det som då kunde konstateras var att vårt landstings ekonomi är i utmärkt ordning - men bara kommer att förbli så om vi har stenhård kontroll på kostnaderna. På alla nivåer. Och det kräver åtgärder. Det var liksom det som diskuterades.

Hur tappar man då kontrollen över kostnadsutvecklingen. Tja, den som har någon erfarenhet av att ta ansvar för offentlig - eller för den delen privat - ekonomi vet att det handlar om att just ha kontroll på kostnaderna. Ständig uppföljning är en del, men en annan minst lika viktig är faktiskt konsten att säga nej. Det är inte alltid så roligt, men det leder som sagt till ordning och reda i ekonomin vilket brukar leda till ordning och reda i verksamheten.

Landstinget har inte råd med allting, och därför är det politikens uppgift att prioritera. I själva verket handlar detta med att ta ansvar om att just kunna göra prioriteringar. Det är att vara stolt över sina beslut och att våga stå för dem även om de inte är bekväma.

Det löfteskarusell som de rödgröna nu ägnar sig åt är inte ansvarstagande. Den bäddar tvärtom för något som vi på senare år har sett i flera vänsterstyrda landsting: höjda kostnader som leder till höjda skatter - och när smärtgränsen är nådd dessutom till neddragningar och uppsägningar av personal.

Vi i Alliansen tar ansvar för landstinget. Vi tar ansvar för hela primärvården, för kollektivtrafiken i hela länet, för all sjukhusvård och för hela landsitngets utveckling. Det gör att det blir lite lite tuffare på varje ställe där ett välljudande löfte skulle kunna spridas - men i slutändan känns det bättre, och på sista raden i landstingets resultaträkning ser vi alla vad det leder till.

Möte med vårdens viktigaste människor

Tillsammans med kollegor i landstingsalliansen besökte jag idag Danielsgården i Tierp för att får veta hur de arbetar med äldre multisjuka. Att hitta bra lösningar för äldre med stora vårdbehov är en fråga som vi i Alliansen tar på stort allvar. Det ställer krav på bra samarbete med länets kommuner, men också på att vi lyckas skapa en gemensam syn på resurser och behov.

En viktig del i detta är att lyssna på personalen och deras tankar om sitt arbete. Det kunde vi göra idag, och jag är övertygad om att det kommer att bidra till en bättre och värdigare vård för dem med stora och återkommande vårdbehov.

Dagen fortsatte med kampanjaktiviteter i centrala Tierp. Samtal med väljare och glada tillrop från förbipasserande gjorde mig än mer övertygad. Tierp kommer att höra till de kommuner där vi får väljarnas förtroende i valet. Det gör att vi kan arbeta vidare med att utveckla våra idéer till glädje för dem som bor i Tierp.

Besked om Ärna och Ledningsregementet, tack.

De rödgröna partierna slingrar sig som maskar när de lokalt ställs till svars om framtiden för våra militära förband i länet. Mina kollegor i Enköpings och Uppsala kommuner, Anna Wiklund och Gunnar hedberg, skriver idag i Svenska Dagbladet tillsammans med tjugo andra ledande moderater i kommuner med militära förband och kräver svar på var nedläggningar kommer att äga rum.

I Uppsala är frågan uppebart känslig. Den lokala ledaren för (MP), Maria Gardfjell, slingrar sig genom att lägga rökridåer och hitta svepskäl för att slippa svara. Det gör frågan än mer angelägen att ställa: kommer Ärna att läggas ner om de rödgröna vinner? Hur ser framtiden ut för Ledningsregementet i Enköping? Hur ser de rödgröna i så fall på möjligheterna att försvara Stockholm, Uppsala och Mälardalen?

Maria Gardfjell hukar och lägger rökridåer. Det intressanta är givetvis inte rökridåerna och krumbukterna, utan svaret på de frågor vi ställer utan att få svar. Och givetvis den fråga som följer: vad är det Maria Gardfjell har att dölja om den allt mer vänsterorienterade försvarspolitiken?

Frågor som väljarna ställer

Med tre veckor kvar till valdagen börjar temperaturen stiga, och det märks i kontakten med väljarna. Frågorna blir fler och nyfikenheten större på vad vi vill göra under kommande år. I debatten kring landstinget märks detta alldeles särskilt. Där står debatten mellan fortsatt förnyelse eller återgång till köer och krångel.

I veckan har jag fått flera positiva reaktioner på just detta. Både i dörrknackningssamtal och ute på gator och torg har signalen varit tydlig från väljarna: fortsätt förändringsarbetet! Jag får många synpunkter på vad som måste förbättras i vården, och det är bra.

Men i arbetet med förändring är det också viktigt att det sker med en trygghet för alla som berörs. Därför känns det bra att kunna lute sig mot det som vi gjort under de senaste fyra åren. Mycket har hänt - men grunden är stabil. I det läget är det givetvis märkligt att våra motståndare försöker dra in frågor i debatten som överhuvudtaget inte är aktuella, men det visar kanske också hur svarslösa de är i just de frågor som väljarna ställer.

För oss i Alliansen, och inte minst oss moderater, är akutvården, vården av äldre med stora vårdbehov och väntetiderna och tillgängligheten de viktigaste frågorna i vården - inte vem som äger vårdcentraler eller om de ska kunna gå med vinst. När vi pratar med väljarna - och det gör vi ofta just nu! - så är det mycket riktigt akuten, de äldres situation och väntetiderna som tas upp. När vi möter våra motståndare vill de prata om helt andra frågor.

Vi har många viktiga uppgifter i arbetet med att utveckla svensk sjukvård. Vi i Alliansen tänker fortsätta det arbetet, och göra det med utgångspunkt i de frågor som väljarna ställer. Den debatt med ideologiska övertoner som vänsterpartierna vill driva saknar intresse hos medborgarna.

Men ändå; ideologin spelar roll även i sjukvårdspolitiken. Därför är det anmärkningsvärt att det parti som driver de andra framför sig i vänsterblocket, det vill säga vänsterpartiet, är så tydliga i dessa frågor. I en radiodebatt i torsdags sade Sören Bergqvist (V) rakt ut att "riktig frihet handlar om att inte behöva välja". Citatet är en ypperlig sammanfattning av vänsterpartiernas politik under många år.

Valfrihet och människosyn

Susanne Eriksson (S) tror på de rödgrönas landstingsblogg att vi i Alliansen "kraftigt överskattar rörligheten bland länets patientgrupper."

Det gör vi inte. Däremot underskattar vi inte heller deras förmåga att göra egna val. Eller betydelsen av att faktiskt ge människor rätten att välja mellan olika alternativ.

Nu gäller det att skrämmas!

Den socialdemokratiska landstingspolitikern och riksdagskandidaten Pyry Niemi blottlägger socialdemokratins och de rödgrönas brist på politik på de rödgrönas blogg. Inte särskilt förvånande. Nu gäller det nämligen att, i brist på egen politik, med alla medel skrämma upp både väljare och medarbetare med "nedskärningsspöket".

Sanningen är att vi aldrig satsat så mycket på vården och kollektivtrafiken som nu. Så sent som i juni anslogs för övrigt 100 miljoner kronor extra just till vården.

Det finns däremot alla skäl för att utfärda en varning för de signaler som de rödgröna sänder, med en känsla av att faran är över när det gäller att hålla ordning på landstingets ekonomi. Vårt landsting har god ordning på ekonomin, men det är också centralt att kostnadsutvecklingen hålls i strama tyglar. Därför är dagens (S)-utspel inte bara osant utan dessutom ekonomiskt oansvarigt.

Här kan du se min kommentar till frågan.

Alliansen håller ihop

Noterade attt UNT igår skrev om att "blocken krackelerar", vilket för landstingets del i och för sig mest handlade om de rödgrönas olika hållning i viktiga frågor som konkurrensutsättning och patienternas valfrihet. Från den dagspolitisk verkligeheten kan dock noteras att frågan tycks vara avgjord inom det rödgröna blocken även om retoriken låter annorlunda. de rödgröna motsätter sig nämligen i praktisk handling konsekvent all ökad mångfald.

Nå, möjligen kamn deras inre oenighet vara orsaken till att de fokuserar på det enda de är överens om, nämligen att de vill styra. troligen är det därför som all kraft på deras blogg läggs på att kritisera oss i Alliansen och inte minst mig personligen.

jag kan glädja läsaren med att det faktiskt finns skillnader i synsätt mellan partierna i Alliansen - men också att de inte är större än att vi genom hela mandatperioden har kunnat hålla samman såväl i stort som i detaljer. Receptet är respekt för varandra, vilja att pröva olika lösningar och en ständigt pågående dialog mellan företrädare. Vi håller ihop. och inte nog med det. Vi har ganska trevligt tillsammans också. Förmodligen är det orsaken till goda resultat. Den som har roligast vinner!

Mycket kvar att göra

Söndag morgon, och det ligger givetvis ett leende på läpparna. Dagens SIFO kunde förstås vara sämre, men inte nog med det. Solen skiner, sensommaren är fortfarande njutbar och socialdemokraternas så kallade skräckrapport slår nog denna gång mest tillbaka på dem själva.

Men intressantast just nu är ett annat av vänsterpartierna, nämligen miljöpartiet. Den halländske bloggaren Pierre Ringborg slår huvudet på spiken. Detta parti börjar uppenbert inse att det inte var en helt enkel och klockren staregi att slå sig i slang med socialdemokraterna och Vänsterpartiet, av flera skäl. Dels börjar nu de miljöpartistiska hjärtefrågorna halka allt längre iväg från dagordningen men ännu värre är vad som dyker upp i stället. Vilket givietvis leder till att man stöter ihop med allt fler miljöpartister som blir allt mer obekväma med att behöva försvara...ja, lite allt möjligt.

Så är det också alldeles klart. En röst på miljöpartiet är inte en röst på någon sorts halvborgerlig alternativrörelse. Den som vill kombinera en grön politik med liberala idéer inom allt från utbildning till sjukvård kan inte rösta på miljöpartiet. För då röstar man på Lars Ohly, och på ett komplett paket av en politik som ligger så långt från Alliansen som det går att komma.

Det viktiga är dock inte andra partier, utan vårt eget arbete för att berätta om väljarna hur vår fortsatta renovering av välfärden ser ut Hur vi ska korta köerna i vården, förbättra resultaten i skolan, fortsätta att bygga ut infrastrukturen och skapa en värdig livsmiljö för gamla och multisjuka. Mot denna politik har våra motståndare inget att komma med annat än tjafs och skrämsel. Deras bloggar fortsätter att handla mer om oss om om den egna politiken. Vårt svara på detta ska vara att prata med väljarna opch att beskriva den politik vi vill föra. det verkar vara en ganska lyckad strategi, att döma av opnionsinstitutens mätningar.

Den desperata skräckrapporten

Jag har tagit del av brottstycken av den rapport som socialdemokraterna påstås ligga i startgroparna för att publicera och är egentligen inte ett dugg förvånad. det hela är egentligen ganska enkelt.

Opinionen går socialdemokraterna emot, och det är ju inte så bra - för socialdemokraterna. Eftersom detta parti anser sig företräda inte bara sina egna väljare utan rent av vara någon sorts allmän bärare av den gemensamma välfärden så är nu alla medel tillåtna för att skapa misstro mot den sittande regeringen - och mot sittande majoriteter i en lång rad kommuner och landsting.

Men den metod som enligt uppgift används för att få fram stoff för en "skräckrapport" är så ovederhäftig att den i sig är skäl nog att belysa hur direkt olämpliga socialdemokraterna är, när det gäller att ta ansvar för Sverige.

Men det går att sätta in denna kampanj i ett sammanhang där också exempelvis LO:s annonskampanj ingår. Lyckligtvis märks effekterna när vi pratar med människor i valstugan, vid olika kampanjaktiviteter, när vi knackar på dörrar och i liknande sammanhang. Folk tror helt enkelt inte på socialdemokraterna och deras lögner längre. Visst finns det fortfarande en hel del människor som röstar socialdemokratiskt och därmed också tror på "sitt" parti, men i påfallande hög utsträckning tycks ändå skrämseltaktiken ha slagit fel.

Det är tråkigt, lika tråkigt som när en företrädare för ett annat vänsterparti, miljöpartisten Edstav, medvetet (?) och fullständigt beskriver vår satsning på dem med de absolut största vårdbehoven, de allra sköraste som söker vård, för "en gräddfil för miljonärer".

Slutsatsen är enkel. Seriös debatt passar inte vänsterpartierna. Och den politik vi i Alliansen lägger fram är så svår för vänsterpartierna att bemöta att de inte drar sig för både lögner och medvetna misstolkningar. Möjligen beror de på att de upptäckt och insett att fyra år med Alliansens politik har gett positiva effekter för människor.

Medvind

Tar det lugnt hemma i Krusenberg efter en riktigt hektisk vecka. Presentation av Alliansens valplattform, kampanjaktiviteter från morgon till kväll och medias uppmärksamhet kring Upplands Lokaltrafik och avtalen med landstingen i regionen har fyllt veckan. Plus en resa till Malmö för sammanträde.
Roligast under veckan har utan tvekan varit alla positiva kommentarer. Det känns verkligen att vi har medvind!

Utbildning och sjukvård i världsklass

Bara de senaste dagarna har det kommit riktigt positiva besked för Uppsala och för vårt landsting. Mest glädjande för landstinget är givetvis beskedet att avtal är klara med alla landsting i sjukvårdsregionen, men vi gläds också ät att våra universitet rankas högt i internationella jämförelser.

I Uppsala har vi all anledning att vara stolta över våra båda universitet, Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet. Bägge finns i den absoluta eliten av världens lärosäten, och bidrar till att vårt län växer och frodas.

För landstinget är samarbetet med dem mycket viktigt på många områden, eftersom de båda på olika sätt sysslar med livsvetenskaper. Till detta kan vi lägga de många organisationer och myndigheter som finns i Uppsala med omnejd, som också bidrar till Uppsalas och länets vetenskapliga profil. Dit hör Läkemedelsverket och Livsmedelsverket, Statens Veterinärmedicinska Anstalt och givetvis de otaliga företag som är verksamma i branschen.

Att samverka med så tunga och framstående aktörer stälelr givetvis stora krav på vårt landsting. Vården, forskningen och utbildningen går hand i hand på ett universitetssjukhus – och måste självklart hålla en standard i paritet med de universitet som man samverkar med. Från Alliansens sida tar vi därför dessa frågor på mycket stort allvar. Under de fyra år som gått har vi också kunnat genomföra flera viktiga åtgärder som stärkt Akademiska sjukhuset som ledande universietssjukhus.

Att Akademiska sjukhuset nu har långsiktiga avtal med alla viktiga partners är självfallet en sådan faktor. Likaså att forskningen stärkts genom ekonomiska satsningar från statligt håll. Uppdraget att bedriva rikssjukvård och den luftburna intensivvården hör också dit. Det har dessutom lett till ännu ett viktigt uppdrag, nämligen ansvaret för sjukvård för Försvarsmaktens utlandsstyrkor.

Under mandatperioden har ett forskningspris för framstående klinisk forskning inrättats, en forskningspolicy tagits fram, samverkan mellan kommun, landsting och näringsliv stärkts inom STUNS och Uppsala BIO och viktiga investeringar gjorts för att säkerställa att forskningen har de förutsättningar som krävs.

Så här kan uppräkningen pågå rätt länge. Vad de rödgröna vill med forskningen är mer oklart. Man pratar gärna om att samverkan ska vara god och att Akademiska ska vara ”ledande” men har lite att säga konkret om hur det ska gå till. Samtidigt sprider man gärna osunda myter. Man säger sig vara ”orolig” över saker som ofta saknar täckning och försöker gömma sin socialistiska sjukvårdspolitik bakom rökridåer om forsknings- och utbildningspolitiken. Ett flagrant exempel var när socialdemokraterna Börje Wennberg och Tomas Östros, den senare har tidigare varit en allt annat än lyckad forskningsminister, bröt den goda borgfred vi haft kring Akademiska med en osaklig debattartikel om sjukhusets framtid. Jag har flera gånger funderat över i vilken utsträckning detta försök att plocka poäng i en framtidsfråga lett till oro och osäkerhet bland sjukhusets anställda. Artikeln innebar i vart fall slutet på alla förhoppningar om att socialdemokratin kan utöva ett tryggt ledarskap för ett stort universitetssjukhus.

De rödgröna pratar gärna också om sin ”oro” för att ”Akademiska sjukhuset ska säljas ut”!. Sjukhuset måste, påstår man, vara en enhet för att inte riskera forskningen. Resonemanget blottlägger bara dessa partiers okunskap på området. Redan idag bedrivs en betydande del av både forskningen och den vård som är knuten dit utanför själva sjukhuset, och en utveckling i riktning mot ytterligare verksamhet utanför sjukhuset är nödvändig. Ett exempel är UCR, Uppssala Clinical Research Center, som har världsrykte inom kliniska prövningar och kvalitetsregister. Akademiska sjukhuset är en bra bas, men verksamheten måste sträcka sig långt utanför Uppsala. Forskningen vid sjukhuset är helt enkelt beroende av företag och organisationer långt utanför själva sjukhuset, både organisatoriskt.

Orsaken till socialdemokraternas passivitet i forskningsfrågor stavas rädsla och brist på insikt. Ett parti som räddhågset klänger sig fast vid landstinget som ensamt ansvarig för att leverera sjukvård till medborgarna får helt enkelt svårt att tänka så fritt som en snabb utveckling kräver. Det är beklagligt, för det hotar sjukhusets möjligheter till utveckling om den politiska utvecklingen skulle slå fel.

Min vän Gunnar

Noterar att Gunnar Hedberg börjat blogga. Jättekul.

Är helt övertygad o´m att du även där kommer att hitta övervägande positiva och glada inlägg, fjärran från de grinigheter och gnäll som översvämmar den politiska bloggosfåären.

Rock 'n' Roll i politiken

Man kan ju inte hålla på med valrörelsen dygnet runt. I kväll fick det bli lite rockriff med äldsta grabben som omväxling. Men annars är det politik för det mesta. Östhammar igår, Malmö idag, Knivsta i morgon. Och överallt möter vi glada tillrop. Jag har längtat efter valrörelse ett tag, men att det skulle bli så här kul trodde jag inte.

Påmåndag, har jag erfarit, kommer socialdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson Ylva Johansson till Uppsala. Hon kommer säkert att tala om Alliansens sjukvårdspolitik (som finns) i stället för om den egna (eftersom den inte finns). Och då har vi en del att berätta för henne. Som till exempel att tillgängligheten i primärvården gått från en bottenplacering 2005 till en plats i toppen idag. Att vårdvalet och det ekonomiska ersättningssystemet fått positiva effekter vi inte väntat oss, och nu delvis kopieras av andra landsting. Att ekonomin är i balans efter mer än tio års elände. Att hälsoläget i befolkningen blivit bättre. Att vi nu införe tt VIP-kort för de sköraste och mest utsatta, så att de inte ska tvingas vänta i timmar öpå akutmottagningarna. Att nya vårgivare etablerat sig i länet. Att Akademiska sjukhuset ständigt flyttar fram sina positioner som ledande universitetssjukhus.

Jag tror att Ylva kommer att prata om allt detta, men det kommer att låta aningen annorlunda. Hur det kommer att låta? Tja, en föraning får man på de rödgrönas blogg, som knappt ens nämner den egna sjukvårdspolitiken men skriver desto mer - i en hånfull ton som säger rätt mycket - om Alliansens politik.

Jag är stolt över Alliansen i landstinget, stolt över den politik vi för och de resultat den politiken har fått för invånarna i länet. Det är därför jag mer än gärna skriver om vår politik här på min blogg.

Det är helt enkelt, lite rock 'n' roll över Alliansens politik. Och den inte bara rockar; den håller ihop, fungerar och levererar!

Okunnigt och arrogant av Edstav (MP)

Ärlighet och hederlighet räcker långt även i politiken. En annan god egenskap för en politiker är att vara påläst och att veta vad man pratar om. Det finns många politiker i alla läger som är duktiga på detta. Men inte alla.

Jag har efter att ha läst Janne Nordlings blogg förstått att miljöpartiets Johan Edstav idag stått på Stora Torget i Uppsala och hånat ett förslag som överhuvudtaget inte existerar. Edstav kommenterade nämligen Alliansens valmanifest för landstinget, uppenbarligen utan att ha läst detsamma. Och då kan det gå illa.

På torget lär Edstav, enligt Janne Nordling som nog får antas ha koll på sina källor, ha sagt att vi vill införa VIP-kort för "rika direktörer". Den som lyssnat till, tittat på och läst medias rapportering har säkerligen förstått bättre vad det handlar om. Det vi vill göra är att de de allra sjukaste, mest utsatta och absolut sköraste i samhället, de riktigt gamla med många samtidiga sjukdomar och stora behov av omsorg och omvårdnad en värdigare och mer omtänksam behandling än idag.

För fyra år sedan ingick Johan Edstav i den politiska majoriteten i vårt landsting. På den tiden anmälde kommuner landstinget för brister i det gemensamma omhändertagandet av gamla och sjuka. Patienter blev liggande i veckor på Akademiska sjukhuset på grund av brist på vård- och omvårdnadsplatser. Nu arbetar vi med att lösa det problemet, och det vi kallar för ett "VIP-kort" är en del i den lösningen. Det handlar alltså inte om "rika direktörer" utan om samhällets allra sköraste.

Till samhällets allra sköraste hör inte Johan Edstav. Tvärtom. Miljöpartiets landstingsråd i opposition använder gamla och sjuka som slagträ i den politiska debatten och är mer intresserad av att plocka billiga poäng i valdebatten än att ägna sin energi åt landstingets viktigaste utmaningar.

Edstav behöver inte be mig och de övriga i Alliansen om ursäkt. Däremot vorde det bra om han ursäktade sig inför de hundratals äldre, multisjuka kvinnor och män som Edstav tycks vara totalt ointresserad av att bry sig om.

Rösta gärna på Johan Edstav om du tycker att den synen på patienter och vårdbehövande ska ge pluspoäng. Men om du tycker att politiken ska lösa de verkligt svåra samhällsproblemen, till exempel vad som ska göras med de mest vårdbehövande, och om du tycker attd et är ovärdigt att 96-åriga damer ska tvingas vänta i timmar på att få den vård de behöver - då ska du lägga din röst på Alliansen.

Kom och prata sjukvård med mig

Som du kanske noterat i dagens Upsala Nya Tidning (pappersversionen) så kan du träffa mig i valstugan på Stora Torget idag mellan 14 och 16. jag är där för att prata om hur vi ska utveckla sjukvården, men också om andra viktiga frågor inom landstingets ansvar: kollektivtrafik, regional utveckling och kultur. men också om annat som du vill diskutera, till exempel hur olika delar av välfärden hänger ihop.

Det är välsigt roligt och spännand eatt vara landstingspolitiker, men det gäller också att politikens olika delar hänger ihop. det är därför vi der samarbetet mellan landsting och kommuner som en av de viktigaste frågorna. Flera av de frågor som jag arbetar med har också en klart nationell profil, till exempel högre utbildning, forskning, och avancerad sjukvård. Sverige är ett litet land, därför måste vi använda våra resurser på dessa områden så klokt som möjligt och inte plottra bort dem där de inte gör nytta.

För Uppsala är en sådan utveckling bra. Vi är och ska förbli ledande inom dessa viktiga områden.

Men framför allt ska vi se till att alla som bor i Uppsala län får en riktigt bra hälso- och sjukvård och kollektivtrafik. Vi har gjort mycket under de senaste fyra åren - men det finns massor kvar att göra och vi är inte nöjda med allting som det är idag. Det akuta omhändertagandet måste bli mycket bättre, och det gäller inte bara väntetiderna. Det viktigaste är att ge de äldsta och sjukaste en bra vård, omvårdnad och omsorg - och det innebär att man som gammal och multisjuk självklart inte ska behöva ligga i en korridor och vänta i timmar på den vård man behöver.

Vi har idéer för hur vi ska arbeta med detta. Kom till torget idag, eller hör av dig någon annan gån, så berättar jag gärna mer. Vi ses!

Allt till alla?

Visst; jag tycker att man i första hand ska blogga om sin egen politik, men att kommentera andra politiska ställningstaganden behövs ändå också ibland. Alternativet skulle ju vara att vem som helst kunde säga, skriva eller tycka vad som helst utan att få mothugg. Jag vet inte om det heller vore så värst lyckat.

Därför har jag kikat lite på vad miljöpartiet idag sagt sig vilja stå för om man får väljarnas förtroende. Och sanningen är att det finns skäl att granska detta parti noga. Mycket noga.

Politik handlar i mycket hög grad om att ta ansvar, om att våga genomföra saker och att stå för beslut även om de är tuffa. Politik handlar därmed också om att göra prioriteringar, om att kunna välja och välja bort - och att för väljarna redovisa en sammanhåller politik som faktiskt fungerar även om man skulle hamna i en majoritetsställning.

Av detta ser man inte mycket i miljöpartiets politik. I stället är det "allt till alla" och dessutom utan någon som helst ekonomisk analys. Att saker och ting kostar pengar - skattebetalarnas pengar - tycks inte bekomma miljöpartiet det minsta.

Några exempel som ligger mig varmt om hjärtat.

Miljöpartiet vill att vi ska bygga upp ett spårvägsnät i Uppsala. Kostar enligt partiets ledande företrädare "några arenor" att bygga upp. Det vill säga en eller annan miljard. Pengar som måste lånas, eller betalas via höjda skatter. ge oss besked om vilket, tack.

Miljöpartiet vill bygga ett nytt kök på Akademiska sjukhuset, en lösning som en bred majoritet av landstingsstyrelsen avfärdade för knappt två år sedan. redan då ansågs investeringen för dyr. Idag har byggkostnaden ökat ytterligare. Ändå har Miljöpartiet mage att kalkylera med samma investeringskostnad som då. Minst hundra miljoner ligger därmed och slirar i miljöpartiets ekonomiska kalkyl för landstinget. Till saken hör dessutom att detta parti som säger sig värna om miljön därmed föreslår en lösning för maten på Akademiska som skulle leda till att tvåtusen lastbilstransporter varje år skulle åka rakt in i centrala Uppsala. Och allt detta utan att maten för den skull blir bättre!

Seriösa politiska partier lägger inte fram förslag på det sätt som Miljöpartiet gör. Ett seriöst politiskt parti gör noggranna ekonomiska kalkyler innan de går till väljarna med sina idéer.

Hur går det ihop?

Idag blir det ett par rader om Mona Sahlins sommartal, som bland annat kommenteras av våra rödgröna vänner här i landstinget. I det inlägget ställs skattsänkningar i rak motsats mot välfärd, men socialdemokraternas partiledare har ju lovat att sänka skatten med i storleksordningen tio mailjarder. Hur går det ihop? Denna skattesänkning ska ju dessutom finansieras. med vad? Blir det höjda skatter på annat, eller blir det neddragen välfärd? Och om det blir skattehöjningar, hur kommer de i så fall all slå mot pensionärerna? Vad blir nettoeffekten av den socialdemokratiska politiken för pensionärerna?

Att sänkta skatter kan kombineras med bra välfärd har väljarna lärt sig under de fyra senaste åren. En undersköterska har fått nästan en månadslön extra i plånboken, utan att välfärden raserats. I vårt landsting lägger vi till och med mer än vi någonsin gjort på vården under innevarande mandatperiod - och det i efterdyninarna efter den värsta ekonomiska krisen på årtionden. Allt detta bygger på en kombination av ansvarsfull ekonomisk politik och satsning på arbetslinjen.

Man kan helt enkelt säga att det är häftigt att betala skatt, framför allt om det är riktigt många som gör det - för då räcker mindre skatt per skattebetalarare längre.

Stabilt i Alliansen, oro bland vänsterpartierna

Jag noterar efter att ha läst Svenska Dagbladet och kikat runt lite bland rödgröna bloggar att desperationen sprider sig i vänsterleden. Några argument har man inte, så nu är det bar smuts och högljudd arrogans som gäller. Framför allt tycks det faktum att Vänsterpartiet u blanserar på fyraprocentssspärren väcka oro. Det kanske indikerar att intresset från socialdemokrater för att stödrösta på detta parti blir avsevärt mindre när det egna partiet snarare balanserar på trettioprocentsbranten.

Men inget är ännu klart. Kampen står om ett stort block av väljare som ännu ej bestämt sig och kan hamna vart som helst. I ett sådant läge känns det tryggt att kunna luta sig mot en god politik och inte mot smutskastning och sarkasmer om motståndaren.

Pengar från facket och politik i retur

I all korthet och all enkelhet efter en intensiv dag med valkampanj i länet. Jag noterar i Expressen att LO nu lanserar sitt bidrag i valrörelsen.

Att LO lägger en hel del av medlemmarnas pengar på socialemokraternas valrörelse är sedan länge känt. I veckan förekom en del insinuationer om kopplingar mellan bidrag till personvalskampanjer och löften om motprestationer. Nu vore det intressant att få veta vad LO tänker sig att få för politisk utväxling av sitt stöd till vänsterpartierna. Det är ju onekligen en fråga av mer allmänt intresse eftersom det rör medlemmarnas pengar.

Det vore bra om de ledande socialdemokratiska politikerna i kommuner och landsting berättade om sina politiska bindningar till facket, som den största externa finansiären av socialdemokraternas valrörelse.

Flitens lampa lyser...?

Nu har jag fått veta.

De "flitigaste politikerna" i vårt län är inte de många förtroendevalda som i ansvarig majoritetsställning arbetar med att ge invånarna i länet skola, sjukvård, omsorg, kollektivtrafik och mycket annat. I alla fall inte när media (mer exakt Radio Uppland) recenserar det politiska arbetet. Flitigast blir då den som i stället för att ta ansvar i majoritet - eller för den delen i opposition - lägger kraft på att skriva motioner, interpellationer och frågor.

Nu vill jag betona att jag inte kritiserar själva undersökningen eller dess metod; den är i själva verket riktigt välgjord. Jag är inte heller förvånad över att det "piggaste och mest alerta" oppositionspartiet (mer om detta nedan) är det som "vinner" i undersökningen. Radio Uppland påpekar också, det ska sägas, att det är oppositionens flit som granskas i inslaget.

Men efter fyra år med många och mycket långa arbetsveckor som bland annat ägnats åt att svara på en del av alla dessa motioner, interpellationer och frågor kan jag inte låta bli att fundera över vilken flit som är mest värdefull. Är det att ha politiskt ansvar för en kommun eller ett landsting med - som i vårt landsting - åtskilliga miljarder i omsättning och långt över tiotusen anställda? Eller är det att från en bekväm och ansvarsfri oppositionsställning kunna ägna sig åt att kritisera den verksamhet som bedrivs utan att för den skull behöva ha allt för konkreta och konstruktiva förslag för egen del.

Alltnog; en politiker i ansvarig majoritetsställning har personligt ansvar för den verksamhet som bedrivs. Ansvaret handlar om att utse och leda de tjänstemän som ska svara för den operativa verksamheten, om att svara för uppföljning och ekonomisk styrning, för alla externa kontakter både med medborgare och diverse myndigheter (jo, de kontaktar oppositionen också men det ligger liksom i sakens natur vem det är som ställs till svars) och sist men inte minst för att verksamheten fortlöpande rullar på. När det gäller landstinget och sjukvården är det således inte bara oppositionen som granskar utan också exempelvis Socialstyrelsen och andra myndigheter.

Ingen ska heller tro att jag beklagar mig; tvärtom. Det är oändligt mycket mer givande att vara i majoritet - och det är självklart att i det kommande valet söka nytt förtroende för att fortsätta på den väg som vi har slagit in på. den uppskattning vi förtroendevalda politiker vill ha, den ber vi naturligtvis om på valdagen - och det bästa som kan hända oss är inte positiva inslag i media, utan att bli återvalda för de goda insatser vi gjort under de fyra år som gått.

Syftet med detta blogginlägg är alltså inte att kritisera någon (framför allt vare sig Sveriges Radio eller miljöpartiet) eller att beklaga mig för det förtroende jag har fått att leda vårt landsting. Däremot är syftet att lite försynt lufta fram att politik, framför allt i majoritetsställning och i all synnerhet i en ordföranderoll eller motsvarande, handlar om lite lite mer än om att skriva motioner, interpellationer och frågor. Och till och med om lite mer än att svara på dem. Våra viktgiaste granskare och uppdragsgivare är inte den politiska oppostionen utan alla de medborgare som för sin dagliga tillvaro är helt beroende av att skolan, vården, trafiken, kulturlivet, ordningsväsendet och allt vad det är fungerar. Mitt löfte i det väntande valet är att fortsätta arbeta hårt för en bättre sjukvård, kollektvitrafik och regional utveckling i länet om jag får väljarnas förtroende.

Maten är klar!

Mitt i valrörelsen har jag ägnat några timmar åt god mat, närmare bestämt den mat som dagligen tillagas i Västerås och sedan serveras i Uppsala. Jag har dessutom provätit maten, en mycket smaklig kycklinggryta.

God mat hör till mina personliga intressen. Igunden handlar det om bra råvaro, omsorgsfull tillagning, känsla för smaker och kombinationer samt sist men inte minst att tänka på hela anrättningen. God mat handlar inte bara om det som läggs på tallriken utan också om miljön runt omkring.

Den anläggning vid sjukhuset i Västerås, där maten som serveras på våra sjukhus tillagas, är ett kök av absolut högsta klass. Det kan jag intyga efter dagens studiebesök. Därmed kan jag också intyga den mycket höga kompetensen och professionella inställningen hos de högutbildade kockar och biträden som arbetar i köket. Jag kan också notera den fantastiska hygieniska standarden, krav som ställs på råvarorna och dessutom de miljöeffekter som följer av den effektiva organisation som är uppbyggd. Den leder till att mer än två tusen långtradare år inte åker in i centrala Uppsala.

Det finns mycket gott att säga om maten som tillagas i Västerås och serveras i Uppsala, med andra ord. Samarbetet mellan våra landsting är ännu ett exempel på hur vi utvecklar förbindelserna över länets gränser - till glädje för dem som bor i Uppsala län.

Att knacka dörr

Har kommit hem efter ännu en kväll i ett bostadsområde i Knivsta. Målet för kvällen var att knacka på ett femtiotal dörrar, men riktigt så många bliev det inte. Mest berodde det på något som ändå måste vara viktigare än volymen, nämligen några riktigt bra och givande samtal med trevliga och intresserade människor, nyfikna på oss moderater och på vår politik men framför allt fulladdade med viktiga erfarenheter och en vilja att ge oss del av dem.

Inför valrörelsen kunde vi höra en del kritiska synpunkter från människor som misstrodde dörrknackning som kampanjmetod. Risken för att vi skulle uppfattas som...ja, som just dörrknackare (det vill säga kringströvande försäljare) ansågs vara stor. Efter ett halvdussin dagar och kvällar på olika ställen i länet vågar jag nu säga att så inte är fallet. Tvärtom; de allra flesta som är hemma och öppnar dörren är inte bara överraskade över att få besök av förtroendevalda politiker - de är dessutom väldigt ivriga att få berätta om sin vardag, sina bekymmer och sina förhoppningar och förväntningar på oss som arbetar politiskt.

Det är helt enkelt hög tid att vi ser dörrknacknng inte bara som ett sätt att marknadsföra oss inför valrörelser, utan i lika hög grad som ett sätt att komma i direkt kontakt med väljare på deras hemmaplan. Inte genom att klampa in i människors hem, men väl genom att ringa på och ställa frågor. Jag tror, kort sagt, att en lyckad dörrknackningskampanj kan bidra till att krympa avståndet mellan väljarna och oss som, förhoppningsvis, blir valda.

Till detta kan jag inte låta bli att lägga att bemötandet hos dem jag träffat dessa senaste kvällar har sporrat mig ännu mer både i valrörelsen och inför arbetet under kommande år. Det är oerhört inspirerande att prata med människor om vardagsfrågor på det sätt som en dörrknackningskväll ger möjlighet till. Nu är det riktigt kul med valrörelse!

Förtroende för en lyckad politik

Noterar idag i media att förtroendet för regeringens jobbpolitik växer. Det är ett klart tecken på att människor ser hur jobben växer fram med den politik Alliansen för, men också i ett större perspektiv.

En framgångsrik politik för fler i arbete kräver också en stabil ekonomisk politik. Den ansvarfulla linje som tagit sverige genom finanskrisen bidrar till förmågan att kunna bedriva en politik som leder till fler - och framför allt tryggare - jobb. Det leder dessutom till att välfärdens kärna i form av sjukvård, utbildning och social trygghet kan bekostas genom att fler deltar och betalar skatt.

Dessa tre skäl är också grunden till varför den politik som Alliansen för är mest framgångsrik för ett sammanhållet Sverige. det är när så många som möjligt är i arbete, och har en egen försörjning, som tryggheten och gemenskapen växer.

Alliansen lämnar ingen utanför, men mycket återstår att göra innan samhällsbygget är färdigt - om det ens någonsin blir det. Fortfarande finns många i utanförskap, många tvingas leva på bidrag, och alldeles för många tvingas till beroende i stället för självständighet och frihet. det ska vi arbeta vidare med under åren som kommer, på alla nivåer i samhället.

Det innebär också att det inte bara är jobbpolitiken som är lyckad och framgångsrik. Förtroendet växer för regeringens, och det lokala politiska ledarskapets, förmåga att möta samhällsutmaningar. Det förtroendet ska vi i Alliansen se till att förvalta väl.

Finns det bindningar?

Efter förmiddagens inlägg om förhållandet mellan väljare och valda så har ju diskussionen rullat på under dagen, både i media och i andra sammanhang (t ex på Facebook).

En fråga som onekligen inställer sig, och väcker viss oro, är vilka bindningar som finns mellan socialdemokraterna och de fackliga organisationer som söttar detta parti med medlemmarnas pengar. Är det så att det med de pengar som slussas från de fackliga organisationerna också följer politiska krav?

Frågan känns berättigad eftersom motsvarande fråga ställs till oss moderater, och vi med gott samvete kan svara nej på den. Men det vore välgörande att få ett svar på detta även från ledande socialdemokrater i landstinget. Finns det löften om politiska motprestationer knutna till det ekonomiska stöd som fackliga organisationer ger (S)?

En fråga mellan väljare och valda

Idag kan vi lyssna till Radio Uppland som berättar att de politiska partier hemlighåller bidragsgivare till personvalskampanjer. Jag hör till dem som uppskattar att det är så, av just de skäl somn vår partiombudsman Lars-peter Swärdh beskriver. En av de centrala delarna i en demokrati är valhemligheten, men den står ju inte högt i kurs om den som vill stödja ett parti eller en kandidat måste redovisa sitt ekonomiska stöd, och därmed sina sympatier, öppet. Noteras bör att detta gäller enskilda personer. Vi moderater tar inte emot stöd från företag elelr organisationer, och sådana har som bekant inte rösträtt i allmänna val.

Förhållandet till organisationer, inklusive företag, bör snarare vara att vara neutral och något avvaktande. Det som ororas i den svenska politiska kulturen är knappast hundralappar eller tudenlappar från grannar, väner och bekanta till personvalskadidater. det som oroar är när kandidater till förtroendeuppdrag står så i sold till organisationer att man till och med beskrivs som "deras kandidat". Hur kan en politiker, som nominerats av en facklig eller annan organisation, med bästa vilja kunna säga sig stå oberoende i förhållande till den organisationen när viktiga frågor sedan kommer på den politiska dagordningen.

Den viktigaste relationen mellan väljare och kandidater måste vara direkt mellan den som kandiderar och dem som ska lägga sin röst i valurnan. den som röstar måste dessutom kunna hålla för sig själv var de politiska sympatierna ligger. Det måste vara grunden för demokratin, annars är vi ute på farliga vägar.

Ett stycke järnvägshistoria

Dagen har ägnats åt att åka tåg, närmare bestämt ångtåg och rälsbuss mellan Bärby strax utanför Uppsala och Almunge lite längre österut. Därefter bjöds på gammal fin Postbuss från 50-talet vidare till Faringe. Inbjudare till denna fina kulturhistoriska dag var föreningen Stockholm-Roslagens Museijärnvägar som driver den museijärnväg som i dagligt tal kallas för Lennakatten.

De hundratals aktiva i denna fantastiska förening är ännu ett exempel på vardagshjältar. De arbetar ideellt med att bevara ett kutlruarv som verkligen minner oss om en tid för inte allt för länge sedan, då mycket såg annorlunda ut men ändå lade grunden för det moderna samhället.

Ideellt arbete är givetvis alltid hedervärt, men vi som arbetar med politik och samhällsfrågor har alldeles särskilt starka skäl att vara ödmjuka inför insatser som faktiskt i olika former ersätter behov av offentlig finansiering. Eller mer korrekt; vad många uppfattar som nödvändigt att finansiera med offentliga medel (det vill säga skatter). Vi bör helt enkelt, varje gång vi överväger att subventionera en verksamhet med skattepengar, också fundera vilka personliga initiativ vi riskerar att kräva och dessutom vilka andra verksamheter som måste stå åt sidan för att en viss verksamhet får sitt arbete understött med skattemedel.

Det betyder inte att det offentliga - stat, kommun och landsting - saklöst ska avstå från att stödja ideell verksamhet; däremot att allt sådant stöd måste ges med klokskap och eftertanke. Efter många år i olika politiska organ som delar ut olika typer av stöd till olika organisationer kan jag bara med beklagande konstatera att det inte alltid är så.

Men föreningar och verksamheter som Lennakatten kan stödjas på andra sätt än genom bidrag från det offentliga. Det enklaste och trevligaste sättet är helt enkelt att åka med någon gång, ta en fika vid stationen i Marielund och kanske till och med gå med i föreningen och få del av alla aktiviteter. Ideellt engagemang är så gott som alltid mycket hedervärt, inte minst när det handlar om att värna vårt fina kulturarv.

Kvalitet i välfärden är inte bara höga skatter

Svenska Dagbladet har granskat faktauppgifterna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Det är givetvis hedervärt, men det finns nog ingen som hade synpunkter på de i stort sett korrekta siffror som Sahlin använde. Det som däremot kan kritiseras är att socialdemokraterna försöker ge bilden av att det krävs en vänsterregering för att upprätthålla den välfärd som exemplen handlar om.

Hur mycket välfärden ska kosta, och vilken kvalitet den ska ha, är inte ödesbestämt. Det är i hög grad följden av vilka politiska beslut som styr den välfärd vi finansierar gemensamt genom skatten. Och då bör siffrorna granskas från ett lite annorlunda perspektiv.

Sahlins siffror om skolan, sjukvården och äldreomsorgen berättade vad verksamheten genomsnittligt kostar i hela Sverige. Sanningen bakom detta, vilket också framgår av Svenska Dagbladets analys, är att skillnaden i kostnad varierar mellan olika kommuner och landstning. Och inte nog med det: även kvalitén varierar!

Vårt landsting är faktiskt ett bra exempel. På vissa områden bedriver vi en vård av mycket bra kvalitet och dessutom till högst rimlig kostnad. Men även vi kan göra mer och bättre för att använda skattebetalarnas pengar mer effektivt i strävan att ge en bra välfärd av hög kvalitet till alla i samhället.

Hur det ska gå till i vänsterpartiernas Sverige hade Mona Sahlin inga svar på. Det enda vi vet är att de tre vänsterpartierna är djupt oense i frågor som rör just välfärdens kvalitet och innehåll - som till exempel den viktiga frågan om valfrihet och mångfald. Där är vi i Alliansen tydliga: mer mångfald och fler alternativ ger inte bara ökad valfrihet till dem som ska välja; det skärper också kraven på att den vård, omsorg och utbildning som erbjuds håller hög kvalitet.

Den viktigaste valfrågan

Maria Ripenberg på UNT skriver intressant om det som av TV4 och Novus opinion utnämnts till årets viktigaste valfråga: sjukvården. Landstingspolitiken preioriteras bort av väljare, media och andra i debatten. En del ligger nog i detta, men väl så intressant är också hur landstingspolitiken, och sjukvårdspolitiken, speglas.

Jag kan absolut inte säga att det är otacksamt eller undanskymt att vara landstingspolitiker. Däremot finns det en tendens till att de frågor vi arbetar med betraktas som något av ett särområde. Medan både riks- och kommunpolitik så att säga är ständigt närvarande i människors medvetande, så dyker landstingspolitiken upp på radarskärmen när något - inte sällan negativt - händer. Det kan ge en bild av landstingspolitiken som både konfliktfylld och problemorienterad. Eller annorlunda uttryckt som om all världens problem och elände skulle vara koncentrerat till landstinget och dess institutioner, men så är det givetvis inte. Vi har som bekant en sjukvård i absolut världsklass på många områden.

Denna sjukvård, som i samma grad är politiskt styrd som de problem som ofta speglas, får inte alltid den uppmärksamhet som den faktiskt skulle förtjäna. Dit hör stora delar av den specislistvård som bedrivs på Akademiska sjukhuset, och inte minst den vård i absolut världsklass som ofta uppmärksammas (känns det som, i alla fall) när den på något sätt är "hotad". Vi har också en folktandvård i vårt landsting som verkligen förtjänar att lyftas fram för sin goda kvalitet och sina låga kostnader, och åtskilligt annat - inger mer nämnt och inget glömt - där vårt landsting faktiskt ligger i absolut framkant.

Ripenbergs analys, som jag i allt väsentligt delar, innehåller dock en punkt som är värd en rad extra. Det är "myten" om att landstingspolitiken tidigare skulle vara präglad av samförstånd och numera blivit fylld av konflikter. Detta är rent sakligt helt enkelt inte sant. Antalet förslag i form av motioner och interpellationer från oppositionen var mångdubbelt större under de år de vi i Alliansen utgjorde opposition i landstinget. Skillnaden är att de konstruktiva förslag vi då lade fram oftast ignorerades av den dåvarande majortieten. Idag har vi en opposition som lägger ganska få egna förslag - men desto mer energi på att gnälla och klaga. Måhända präglar det också bilden av landstinget som helhet. Tyvärr.

Jag är stolt över det uppdrag jag fått och hoppas fortsätta med den utveckling och förnyelse av vården som pågått under de senaste fyra åren. Jag är också stolt över det vi uträttat under dessa fyra år i vårt landsting. Om detta ska vi berätta för väljarna när vi nu möter dem i valrörelsen - men vi ska framför allt ge svar på hur vi vill gå vidare med förnyelsen av sjukvården, och av andra frågor där landstinget ansvarar.

Bra bemötande ska gälla alla

En studie som genomförts på Akademiska sjukhusets akutmottagning bekräftar nu det vi sett under hela mandatperioden. Det behövs fler ingångar till sjukvården så att alla som söker vård kan bemötas och tas om hand på rätt sätt. Så är det inte alltid idag.

Dels har vi de många med ganska enkla åkommor, som snabbt vill få ett besked och en eventuell behandling. Många av dessa vänder sig idag till Närakuten, men uppenbart är att det finns mer att göra.

Vi har också dem med kroniska sjukdomar, ofta äldre med många samtidiga diagnoser. Dessa patienter är ofta väl kända både av sjukvården och av kommunernas äldreomsorg. Här måste bemötande och omhändertagandet definitivt bli både värdigare och smidigare. Om du är gammal, sjuk och i dålig kondition ska du inte behöva ligga och vänta på en akutmottagning i timtals.

Den som verkligen blir akut (i ordets rätta mening) sjuk ska också bli bemött och behandlad akut. men när akutmottagningnen övergår till att bli en allmän igång för alla oavsett vårdbehov så är det också givet att nästan alla upplever att de inte fär rätt mottagande. Här finns mer att göra, och det kommer vi i Alliansen att jobba vidare med på samma sätt som vi jobbat med dessa frågor under de fyra år som gått. Det är en uppgift för hela organisationen, och inte bera för akutmottagningen på Akademiska sjukhuset, och det är med den utgångspunkten som problemet måste lösas.

Närvård och samverkan behövs

Nyhetskanalen presenterar idag en undersökning som visar att förtroendet för äldreomsorgen sviktar bland invånarna i vårt län. Det är svårt att på rak arm veta vad som ligger bakom en sådan undersökning, att både vården och äldreomsorgen granskats flitigt i media är till exempel en faktor att ta med i analysen. Men en sak står klar, och det har dessutom koppling till nyheten i Radio Uppland, om synpunkter i primärvården på hur Akademiska sjukhuset skriver ut (framför allt ädlre) patienter.

I grund och botten handlar detta om den fråga som vi i Alliansen ser som en av de viktigaste profilfrågorna inför de närmaste åren, nämligen hur landsting och kommuner samordnar sjukvård och äldreomsorg.

Trycket på sjukvården är högt, och en stor del av detta tryck handlar om gamla och ofta mycket sjuka människor som först och främst behöver omvårdnad. Lösningen för den som är mycket gammal och mycket sjuk är påfallande ofta inte en sjukhussäng (det är alltså inte självklart fler vårdplatser som behövs) utan en god omvårdnad som först och främst utövas av den kommunala äldreomsorgen - men med kvalificerat stöd av landstingets lokala sjukvårdsresurser. Samtidigt ser vi att primärvården, den lokala sjukvården, allt mer delas i två delar där den ena handlar om lokalt omhändertagande av "vardagssjukdomar" och den andra om det således allt mer kvalificerade, och resurskrävande, omhändertagandet av älrde, multisjuka och kroniker.

Med detta ska vi i Alliansen ta itu både nu genast och under den kommande mandatperioden. Det som nu refereras visar att vi är på rätt väg men också att det pågående reformarbetet måste fortsätta och intensifieras. Det komemr vi att göra, och det är ett löfte inför den kommande mandatperioden.