Knivstaandan, vad är det?

I dagens nummer av Knivstabygden kan vi läsa en intervju med (S) nya kommunalråd Claes Litzner. Han vill ha mer samarbete i den lokala politiken och efterlyser mer av "Knivstaanda".

Min enda kommentar är att jag har sett det förr.

Innan jag skriver något annat: samarbete i politiken är alltid bra. Ju bredare lösningar, desto bättre - i alla fall för det mesta. Men bredde på lösningarna får aldrig skymma det faktum att vi i de politiska partierna har gått till val på ett program, och det är det programmet våra uppdragsgivare, väljarna, har haft som underlag när de fattat sitt viktiga beslut.

Jag har genom åren som kommun- och landstingspolitiker, och förtroendevald moderat haft förmånen att vara verksam i fyra kommuner och två landsting. De politiska majoritetsförhållandena i dessa har skiftat ganska ordentligen, och mycket har hänt sedan slutet av 70-talet i den politiska opinionen. Mot den bakgrunden kan jag i vart fall säga en sak ganska tydligt.

Socialdemokrater talar gärna vackert om vikten av breda lösningar, och om att skapa samförstånd, när de befinner sig i opposition. Då är det alltid populärt att mynta begrepp som "knivstaanda" eller ge förslag på en bredare politisk beredning av ärenden.

Det ser inte riktigt ut så när sossar däremot är i majoritet. I Knivstas fall behöver man inte åka så långt; det räcker att vända sig söderut till grannkommunen Sigtuna - en kommun som inte precis är känd för sitt samarbetsklimat.

Socialdemokraternas självbild av partiet som vill alla väl och är experter på samarbete är falsk, men den går att förstå. Dels rör det sig om ett parti som i årtionden fullkomligt dominerade den politiska arenan; en epok som lyckligtvis är över. Dessutom är det fråga om ett parti som skapat bilden av sig själv just som ett parti som tycker det där som "alla" tycker. De har uppfattningen om sig själva som ett ganska pragmatiskt parti som har "samhällets bästa" för ögonen.

Men när allt kommer omkring så är även socialdemokraterna ett politiskt parti, med ett program - och med politiska motståndare vars uppfattningar man egentligen inte ger ett dugg för. Socialdemokraternas vilja till "samförstånd" handlar enbart om en strrävan efter att öka utrymmet för de egna idéerna när väljarna har avvisat dem i val. Det gäller att vara medveten om det, när propåerna om samverkan och samförstånd dyker upp.

Att vara eller inte vara

Både DN och SvD skriver idag om Vänsterpartiets jakt på ny partiledare. Fyra kandidater står till medlemmarnas förfogande. För en utomstående är det inte helt lätt att se någopn större skillnad.

Men det mest frapperande är hur Vänsterpartiet som helhet, de berörda kandidaterna och inte minst bevakande medier förhåller sig till kandidaternas - och partiets - historiska band till kommunismen.

I 1900-talets politiska historia har det funnits två totalitära ideologier som skördat miljontals offer. Den ena är fascismen i dess olika former, den andra är kommunismen. Bägge har de, i olika grad och utrsträckning, efterföljare i den moderna politiken. Att i sitt politiska arbete ha ett fascistiskt arv är lyckligtvis helt enkelt omöjligt, men att ännu idag till och med hylla kommunistiska ikoner är faktiskt inte bara en möjlighet; det är i breda kretsar acceptabelt.

Men Vänsterpartiet och dess företrädare ställs sällan inför den press som partiets ideologiska arv borde kräva. Något aktivt avståndstagande från kommunistiska idéer ser vi i stort sett aldrig. Möjligen avkrävs de som nu kandiderar ett svar på frågan om de "kallar sig" för kommunist eller inte. Och svaret brukar bli därefter, nämligen att de - nej, just det - inte "kallar sig" för kommunist, för det mesta för att "det är så komplicerat att förklara" eller något liknande.

Jag har inget emot att betrakta Vänsterpartiet som ett demokratiskt acceptabelt vänstersocialistiskt parti, och de får välja precis vem de vill som partiledare. Men då krävs faktiskt att de tar avstånd från sin historia och slutar mumla om vilka de är. Men det verkar vara en lika stor utopi som föreställningen att kommunism skulle gå att förena med demokrati och mänskliga rättigheter.

I vanlig ordning

Kanske har du i kväll noterat att svensk, oberoende public service i kväll har inslag om de "omfattande folkliga protesterna" i Israel.

Nå, jag vill bara stillsamt påpeka att Israel har en högerregering och att de "folkliga"protesterna kommer från...tja, vänster. Tilläggas borde kanske att Israel de senaste tio åren haft en exceptionellt hög tillväxt och att arbetslösheten i stort sett halverats sedan 2007. Men det "glömmer" vänstern gärna när det ska protesteras mot en folkvald högerregering.

Till detta vill jag bara påpeka att den israeliska vänsterns portalfigur, journalisten Stav Shaffir, har fått sitt namn felstavat i Rapports inslag. Hon heter inte Shassir i efternamn, som felaktigt anges i reportaget. Diverse svenska vänsterbloggare och dito webbplatser stavar dock hennes namn rätt. Den alltid lika objektva svenska journalistkåren har kanske klippt och klistrat lika slarvigt som den idag sorgligt avslöjade naturfotografen...

Med ålderns rätt - eller orätt...

Den här bloggen är i huvudsak tänmkt att vara inriktad på de viktigaste frågorna, men ibland finns det skäl att ta upp rent trams, just för att markera att det är just trams.

Tramset i svensk debatt just nu handlar om den så kallade åldersfixeringen i svensk politik. Som ett led i denna tramsiga debatt framträder nu diverse debattörer med det besynnerliga kravet att det borde vara "fler äldre" i svensk politik. Antalet förtroendevalda över 65 år sägs vara på tok för få.

Det må så vara, men för bara några år sedan var det ungdomar som i strida skaror borde kvoteras in i politiken. Då var det de äldre och medelålders som betraktades som en propp - något annat ord förekom visst också... - i det politiska systemet. Seminarier hölls om att hitta lösningar för att få in fler yngre i politiken. Nu skördas sådden.

Men vänta lite... Är det verkligen åldern som ska stå i centrum? Jag som trodde att åsikter och viljeinriktning liksom var det som väljarna röstade på, och som politiken handlar om.

Snarare handlar det om att vi som fått förtroendet att ha ledarroller givetvis måste ta hand om all den kunskap som äldre medarbetare kan birda till. För egen del vill jag gärna hålla fram vännen Gunnar Öjefors, drygt 70 och en mycket värdefull rådgivare. Likaså vår ordförande i landstingsfullmäktige, Lennart Hedquist, 68 år och still going strong. Lennart har dock, efter en lång och mycket framgångrik karriär som både finanskommunalråd och riksdagsledamot (bland annat ordförande i skatteutskottet), alla skäl att få tillfälle att hinna med en del annat även utanför politiken. Jag skulle kunna nämna fler, men jag stannar där.

Snarare finns det en del andra, inte helt åldersrelaterade, problem att ta itu med i politiken. Ett är bristande mognad - men jag kan bara konstatera att även ganska seniora och rutinerade politiker ibland kan bete sig förblufffande omoget. Ett annat är den bristande förmågan att sluta i tid, eller bristen på insikt om att det klokaste man kan göra när man lämnat ett uppdrag är att lämna efterträdaren i fred.

I något fall kan det kanske till och med vara så att en äldre partiledare inte bara rymmer minnet av den egna, svunna storhetstiden för partiet - utan också någon del av orsaken till att sagda parti inte riktigt vill lyfta i opinionen.

Konkreta välfärdsreformer

Idag och i morgon är jag på behörigt avstånd från landstingshuset. Själva orsaken är helt enkelt att vi moderater som har uppdrag som ordförande i kommun- och landstingsstyrelser trääffas på konferens för att resonera tillsammans, byta erfarenheter och diskutera aktuella frågor. På plats är också några företrädare för regeringen, med statsministern i spetsen. Det bidrar till att höja intresset i erfarenhetsutbytet, för att uttrycka det milt.

Många av oss som är här delar en viktig erfarenhet. Det är att vi på olika håll i landet har gjort mycket för att reformera välfärden i våra respektive landsting och kommuner, men just därför kan det vara bra att träffas och jämföra. Det ger nämligen också en bild av vad Alliansens majoritetsställning kan innebära för de människor som lever i de landsting och kommuner där Alliansen har ansvaret för välfärdens kärna.

Det mest påtagliga nyckelordet är då "konkreta reformer". Valfriheten har ökat, i vården och omsorgen men också i skolan. Nya idéer spirar hos nya entreprenörer som kommit att bli en del av den gemensamma välfärden. Satsningar görs på järnvägar och vägar. Allt fler befinner sig i arbete i stllet för i utanförskap. Tempot i reformarbetet är högt - ibland till och med mycket högt.

Ändå känner vi alla som är här att detta reformarbete måste fortsätta. Därför är det klokt att träffas på det sätt som nu sker, eftersom det ger tillfälle att jämföra våra erfarenheter av hur reformerna fungerar och hur de tas emot av de människor vars ansvar vi fått att arbeta politiskt med välfärdsfrågorna. Och det intressanta är just att notera hur pass positivt de reformer vi gör oftast tas emot.

Alla gillar inte allt det vi gör. Så är det nämligen sällan i politiken. Men av det kan man faktiskt inte dra slutatsen att en välfärdsreform är "fel" enbart för att den möts av protester - framför allt inte om protesterna framför allt har en rent politisk udd.

Det sker sällan namninsamlingar och protestmöten till förmån för framgångsrika reformer. Det positiva utfallet tar sig andra uttryck, som i nöjdare patienter, bättre allmänt hälsoläge eller kortare väntetider (inom landstingets del av välfärden).

Det kan vara värt att komma ihåg när de interna konferenserna är slut och vardagen återvänder.

Är det slutskrämt nu?

Flera gånger det senaste året har politiker från oppositionen gjort försök att misskreditera den fina bröstcancervård som vi bedriver i vårt landsting. Att oppositionen - som vanligt höll jag på att säga - har haft fel finns det nu kvitto på.

En undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting visar att vårt landsting hör till de bästa i landet när det gäller överlevnad efter böstacancer.

Min förhoppning är nu att oppostionen ber om ursäkt till alla kvinnor som utsatts för deras försök att göra politik av människors oro. Vi har, till skillnad från vad interpellationer, frågor, debattartiklar och utspel kan ge sken av, en bröstcancervård som hör till de bästa i landet. Fortfarande finns mer att göra, och Alliansen kommer att arbeta vidare för att väntetiderna ska kortas.

Därtill hoppas vi, som sagt, att det komemr en ursäkt för all oro som skapats. Men det är nog mer troligt att väntetiderna blir kortare än att oppositionen erkänner sina misstag. Det är Alliansen som är att lita på, även i detta fall.

Rätt ska vara rätt

Då och då får den här bloggen användas för att korrigera uppgifter i media. Även journalister är mänskliga, och jag är övertygad om att de vill att det egentligen ska vara rätt.

Det är nämligen inte helt korrekt att den granskning som nu gjorts av landstingets egna forskning och utveckling initierades av UNT i höstas. det korrekta är att journalisten av mig fick veta att vi från Alliansen ville få reda på detta och därför initierat en utredning. Ärendet var alltså redan på gång när UNT skrev om frågan. Då hade budgeten för innevarande år nämligen redan antagits, och i den kan man läsa flera saker som handlar om att göra forskningen tydligare. Den viktigaste av dessa är att forskning och utveckling, tillsammans med andra övergripande kostnader, ersätts särskilt. Vidare inleddes redan 2008 arbete med det särskilda forskningsbokslut som visar vilken forskning som bedrivs på Akademiska sjukhuset. Kartläggningen som presenterades igår initierades i november 2010 som ett ärende i landstingsstyrelsen, vilket jag berättade för UNTs reporter när jag intervjuades i frågan.

Det som också kan berättas i ärendet är att vårt landsting satsar mest i Sverige per invånare på forskning och utveckling - och att denna forskning ofta ligger till grund för de många nyhetsartiklar som emellanåt publiceras om framgångsrik forskning i Uppsala, på universitetet och på Akademiska sjukhuset.

Rätt ska vara rätt. Rätt i detta fall är att forskningen fått längt större politisk uppmärksamhet de senaste åren; en utveckling som vi ska se till att den fortsätter.

Vården ska vara trygg, säker och rättvis

Landstingets revisorer kommer at undersöka om vården till våra medborgsare ges på lika villkor. Det är bra, för det behövs. Det finns goda skäl att tro att resultatet inte kommer satt vara helt upplyftande.

En av de förväntningar som praktiskt taget alla medborgare har på vården, är att den ska ges på lika villkor. Det är också en av de mest grundmurade föreställningarna att det skulle vara på det viset. men verkligheten ser annorlunda ut. Den som är välutbildad och lever under goda ekonomiska förhållanden får en bättre vård än den som lever under svårare omständigheter.

Det är hög tid att ändra på detta, och det är ett av skälen till att det behövs förändringar av sjukvårdspolitiken. En mer rättvis och jämlik vård står högt på Alliansens lista, och just därför är det bra att en granskning av revisionen kan hjälpa till med att lösa detta problem. I grund och botten är det en fråga om rättvisa, men också om trovärdigheten för den svenska sjukvårdsmodellen.

Att vården inte ges jämlikt och rättvist är en av den svenska sjukvårdens stora brister. Det är hög tid att göra något åt saken.

I valet mellan ansvar och populism

På måndag ärd et dags för sammanträde med landstingsstyrelsen, och ett av ärendena på dagordningen har direkt koppling till regeringens överläggningar på Harpsund. Det är också ett ärende jag skrivit om tidigare.

Det handlar om det högkostnadsskydd som finns i vården, och som gör att ingen ska behöva betala mer än drygt 2000 kronor om året totalt för vårdbesök och läkemedel. Det är en högst rimlig ordning.

För att vara mer exakt är det en mycket rimlig ordning att ingen behöver betala mer än så för ett års vård - men det är också rimligt att ta ut en viss kostnad för vården. Den exakta nivån kan alltid diskuteras - men diskussionen måste utgå från en förening av ansvar om gemensamma värden och en omtanke om de mest utsatta. Och det man då ska komma ihåg är att det är just de svgaste och mest utsatta som drabbas hårdast av svahga offentliga finanser.

Det ekonomiska läget just nu är kärvt. Då fungerar det mycket illa att lova allt till alla. En modest höjning av högkostnadsskyddet - som inte höjts på mer än tio år - är inte bara en rimlig åtgärd för att hålla hårt i statens och landstingens finanser. Det är också en social- och fördelningspolitiskt högst rimlig handling. I vart fall för den som sätter både socialt och ekonomiskt ansvar före enkel populism.

Kvällen har ägnats åt en av de viktigaste verksamheterna på ett stort sjukhus, nämligen dess akutmottagning. Jag har haft tillfälle att prata med avdelningschefen och med flera av de anställda som jobbar på akuten. En stor del av kvällen har handlat om hur dagens sjukvård ser ut - och vad det innebär för arbetet på en akutmottagning i en av landets största städer, och på ett av landets största sjukhus.

Uppsala växer, som bekant. Det innebär att Akademiska sjukhuset, och inte minst dess akutmottagning, får en allt större och mer krävande uppgift. Lyckligtvis utförs abetet på ett mycket professionellt och kompetent sätt, men det innebär också att det finns en hel del att göra för att verksamheten ska kunna fungera ännu bättre.

En stor del av kvällen samtal handlade om hur sjukvården tar hand om de mest sjuka äldre. Ett av skälen till att arbetet på akutmottagningen är krävande är heklt enkelt att befolkningen blir allt äldre och därmed behvöer allt mer vård. Här skulle mycket kunna göras för att förbättra - framför allt om landstinget och länets kommuner kan samarbeta för att åstadkomma detta. Ensamt kan landstinget inte lösa detta angelägna problem, helt enkelt därför att de patienter som berörs både behöver vård och kommunal äldreomsorg. I Alliansen arbetar vi hårt med detta, som exempel har en ny närvårdsavdelning startat i Östhammar. Och fler lär följa.

Men det har ju bara börjat

Visst kan vi förstå att man firar i Libyen. Allt talar ju för att 42 år av socialistisk diktatur snart är över. Men det kan också vara på sin plats att försynt påverka att väldigt mycket återstår innan demokrati och frihet verkligen råder i Libyen.

Övergångar från diktatur till demokrati låter sig sällan göras i en handvändning. 42 år med Khadaffis socialism har givetvis satt sina spår, och de utplånas inte bara för att diktatorn tvingats bort. Det kommer att kräva mycket arbete att bygga upp institutioner och reformera alla de viktiga samhällsfunktioner som eroderats under fyra decennier.

Processen har bara börjat, och ingen vet hur den kommer att sluta. Vi kan glädjas med Libyens folk, men får också vara beredda på att mycket arbete återstår.

Det är nu reformerna behövs

Att den ekonomiska situationen i världen ser mörk ut har knappast undgått någon. I det läget gäller det naturligtvis att hålla hårt i ekonomin för att inte välfärden ska drabbas. Som du kanske noterat, gick vi i landstinget redan i förra veckan ut och påtalade att den budget vi planerar för 2012 och de närmaste åren därefter ofrånkomligen påverkas av världsläget. Landstingets skatteintäkter kommer att öka mindre än vi tidigare förutsett, och det gäller nu att hålla kostnaderna inom den ram som intäkterma medger. Annars väntar mer kraftfulla åtgärder längre fram - och det önskar ingen.

I det läge vi nu befinner oss brukar en del av inriktningen vara att "reformerna måste utebli". Om man med det menar nya kostnadsdrivande åtgärder för skattemedel, så är resonemanget rätt. Men i grunden är det faktiskt tvärt om; det är nu reformer behövs. De reformer som behöver genomföras är dock inte sådana som ökar skattetrycket utan tvärtom sådant som kan göra att de skattemedel som används för vår gemensamma välfärd kan nyttjas effektivare och klokare.

I vårt landsting slog vi in på den vägen redan för fem år sedan. Som exempel kan du läsa en debattartikel från oss som då var landstingsråd i majoritet här. Vi pekade då ut ett antal reformer i länets primärvård som vi ansöåg vara nödvändiga både för att komma tillrätta med stora ekonomiska underskott och med en oacceptabelt dålig tillgänglihet; för fem år sedan var väntetiderna i länets primärvård längst i landet. Idag är vi bättre än riksgenomsnittet. Som om inte det skulle räcka ser vi idag också en primärvård som jobbar klokare och som faktiskt har nöjdare medarbetare än för fyra-fem år sedan. Utvecklingen är både glädjande och anmärkningsvärd.

Motsvarande reformer behövs nu i sjukhusvården, och de reformerna är också på gång. Ökad valfrihet, större mångfald genom att fler ges möjlighet att erbjuda vård till medborgarn aoch sist men inte minst ett tydligare formulerat uppdrag är tre viktiga delar i en förbättring även av den vård som ges på sjukhus. Till detta kommer ett närmare samarbete med kommunerna om vården av de mest sjuka äldre och sist men inte minst en översyn av vilka investeringar som ska göras för att skapa effektivare vårdlokaler (en stor kostnad i landstingets budget). Tillsammans leder detta till det vi under åren sedan 2007 har uyppnått i primärvården: en både bättre och mer effektivt skött vård som gör att länets invånare mår bättre och är friskare - helt i enlighet med landstingets övergripande vision.

De närmaste åren blir spännande för vårt landsting. Men med reformer och framåtblickande kommer vi att kunna ge medborgarna en fortsatt välfärd av absolut högsta klass.

Att göra rätt för sig

Jag läser i UNT om vad som måste sägas vara en ororande samhällsutveckling. Det är inte det ökande antalet konstroller som oroar, utan att det uppenbarligen behövs. Att det dessutom närmast är på väg att bli en sorts folkrörelse, i vart fall i storstäderma, ger ännu mer anledning att reflektera över hur den gemensamma välfärden ska kunna fungera på ett långsiktigt hållbart sätt.

Liknande resonemang dyker också då och då upp inom exempelvis vården; jag anar till exempel likheter iresonemangen om höjning av högkostnadsskyddet, för att bara ta ett exempel.

Därför kan det vara på plats att erinra både om grunderna för den gemensamma välfärden - och om viktiga demokratiska principer. Här handlar det om kollektivtrafik, men det skulle som sagt kunna gälla vilken del som helst av vår gemensamma välfärd.

Kollektivtrafiken kommer aldrig att vara gratis. Möjligen skulle den kunna göras avgiftsfri för resenären men att kalla detta för "gratis" är ett bedrägeri som vi sett förr i historien. Kollektivtrafiken i vårt län kostar till exempel ungefär en miljard att bedriva, och den andel av detta som resenären betalar i biljettavgift är ganska liten. Alltså är det inte heller i första hand resnärernas preferenser, uttryckt som betalningsvilja, som i första hand avgör utformningen av kollektivtrafiken. Framför allt är det inte den enskilde resenärens önskemål som avgör den enskilda busslinjen.Kollektivtrafiken ingår som en del i en väldigt stor helhet som i grund och botten handlar om hur hela samhället utvecklas.

På samma sätt är det faktiskt med välfärden som helhet. Poängen med sjukförsäkringen har, som exempel, aldrig varit ägnad att ge den enskilde någon sorts allmän inkomstgaranti. Den är en i högsta grad solidariskt utformad försäkring där vi alla gemensamt genom våra arbetsinsatser bidrar till att skydda den som råkar ut för kortare eller längre perioder av nedsatt arbetsförmåga. Alla bidrar, och alla ska ha möjlighet att få del av försäkringen när man behöver det.

Just detta förhållningssätt är helt enkelt en grundprincip för det så kallade samhällskontraktet, och en princip som är oändligt mycket äldre än välfärdsstaten och den politiska demokratin. För att ett demokratiskt samhälle ska fungera krävs helt enkelt att vi alla både bidrar och deltar.

Rörelser som "planka.nu" bygger därför minst av allt på solidariet. Rörelser som denna bygger snarare på en ovanligt rå form av egoism där man gärna ser att andra tar sitt samhällsansvar (genom att betala skatt -och ibland ganska mycket av det) men själv inte har det bittersta emot att smita från den egna delen av ansvaret. Smitandet ges dessutom gärna ganska tjusiga etikletter i syfte att politiskt förädla vad som således inte är något annat än... ja,just egoism.

Bilden av egoisten som en ensmavarg som själv tänker på sitt eget bästa behöver allts¨å revideras. Egoism kan rent av utövas av ganska mångas tillsammans, och slår då med kraft med oss andra.

Så nästa gång du ser en plankare på bussen, tåget eller tunnelbanan: se inte plankaren som någon som går något mot trafikföretaget. Plankaren stjäl från dig, från frukterna av ditt arbete och från din delaktighet i samhällsgemenskapen. Egoismen har inte bara många ansikten; den har också ett annat utseende än vi i förstone tror. Men icke desto mindre behöver den bekämpas!

Onödig oro

Jag skrev för ett par veckor sedan om ett ämne som jag ska ta ett varv till idag. Nu har nämligen ett otvetydigt mesked kommit även från Sveriges Kommuner och Landsting.

I korthet handlar det om insulinpumpar för diabetiker, och om vem som ska stå för kostnaden för dessa. Tanken är att subventionen av praktiska skäl ska lfyttas från statliga Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket (TLV) till landstingen. Eftersom det är landstingens anställda som förskriver dessa pumpar blir det smidigare så. Det är alltså helt enkelt av praktiska skäl.

men detta enkla beslut - som har liten eller ingen betydelse för den enskilda patienten - har lett till en storm av olika aktioner för att "rädda insulinpunparna". Helt i onödan, således, eftersom ingen ifrågasatt att de skulle subventioneras.

Vad dessa protestaktioner däremot lett till, kan jag personligen intyga, är att massor av diabetiker och deras anhöriga blivit rejält oroliga. När det till och med påstås att pumparna ska "dras in" och argumentet dessutom sägs vara att "borgarna" (det vill säga vi i Alliansen) "vill spara pengar på de svagaste"så kan man inte låta bli att fundera på om det i vissa kretsar finns ett politiskt betingat intresse av att skapa oro hos människor.

Vad blir det för mat?

Idag offentliggjorde vi vårt beslut att göra en noggrann utredning av patientmaten, ett område som ju vållat massor av debatt under de senaste två åren. Aytt maten är en viktig del av den totala upplevelsen när man ligger på sjukhus är vi många som kan vittna om. Det råder dessutom inget tvivel om att måltiderna är en viktig del av läkeprocessen då man är sjuk. Sist men inte minst är det alltid, inte minst för den som är sjuk, viktigt att få tillräckligt med näring.

Det som en noggrann utredning om maten på våra sjukhus kan leda till är att klarlägga alla osäkerhetsmoment och eventuella missförstånd som råder kring en av de viktigaste delarna av verksamheten. Som någon har kommenterat så är den nästan omöjligt att ge en objektiv beskrivning av en smakupplevelse, men det är helt enkelt inte bra om många upplever att maten, och hela måltidssituationen, inte är så bra som den borde.

Beslutet att utreda maten är heller ingen misstroendeförklaring mot den mat som serveras idag; snarare ska utredningen ses som ett sätt att få svar på frågan: hur kan vi göra maten på våra sjukhus så bra som det någonsin går, inom rimliga ekonomiska ramar. Sådana utredningar har vi förvisso gjort tidigare - men det kan helt enkelt vara bra att lysa igenom verksamheten med jämna mellanrum.

Vi driver en sjukvård i världsklass. Självklart ska maten hålla samma höga standard. Nu ska vi klarlägga om den gör det - och ta fram de förbättringar som kan behöva göras för att den ska svara mot höga krav.

Verkliga lösningar på verkliga problem

Idag skriver socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och Försäkringskassans projektledare Jan Larsson på Svenska Dagbladets debattsida om åtgäder för att stärka de sjukas rättsäkerhet. Det är välkomna åtgärder, men inte nog med det.

Debatten om hur sjukförsäkringen ska fungera har vid det här laget svallat högt i ganska många år. det är värt att hålla i minnet att den inte började 2006, utan långt dessförinnan. Våra socialförsäkringar har länge brottats med problem som bara allt för länge har sopats under mattan. I själva verket har problemen visat sig så svåra att bemästra, att det har behövts flera paket med åtgärder - och jag hör till dem som inte tror att sista ordet är sagt. Förbättringarna måste komma successivt, men det gäller också att komma ihåg varför de görs.

Färra är idag sjukskrivna än för fem år sedan, och det är väldigt bra. Av debatten kan man ibland få intrycket att en sjukskrivning närmast är något eftersträvansvärt, när det självklara inte borde vara att få ersättning om man har nedsättning i sin arbetsförmåga. Det självklart eftersträvansvärda måste vara att bli frisk.

För att åstadkomma detta måste man naturligtvis veta det som så länga varit så sorgligt eftersatt, nämligen en hållbar och rättsäker definition på vad arbetsförmåga är - men också en bred överenskommelse om vad som är viktigt att uppnå och varför detta är viktigt för de människor av kött och blod somo drabbas av illa fungerande regler.

Någon bred överenskommelse lär dock inte bli av.

För medan Alliansen arbetar hårt (dagens debattartikel är bara ett av många exempel) med att göra människors levnadsförhållande bättre, så finns det krafter i den politiska debatten som har ett intresse av att framställa varje reform på området, oavsett både syfte och resultat, som ett misslyckande. det är en beklaglig attityd till ett av våra viktigaste samhällsproblem som har lett att att debatten för lite handlar om att på ett konstruktivt sätt lösa problem - och för mycket om att plocka billiga politiska poänger med en likaledes billig retorik.

Vi är många i Alliansen som oroas av både vårdköer, illa fungerande socialförsäkringar och andra uppenbara brister i välfärden. Det krävs hårt arbete för att komma tillrätta med dessa brister. Arbetet pågår för fullt, och kommer att behöva fortsätta. Men steg för steg blir allt fler delar av den gemensamma välfärden allt bättre, även i en mörknande ekonomisk situation.

Att ta ansvar

Det är riktigt som (s) oppositionsråd Vivianne Macdisi säger i dagens Upplandsnytt, att det är Alliansens ansvar att se till så att primärvården fungerar väl. Det ansvaret tar vi.

En viktig del av oppositionens ansvar, för en fungerande politisk dialog, är att tala sanning. Att på stå att primärvården har "centraliserats till större orter" finns det knappast något fog för. Tvärtom har Alliansens politik lett till att flera mindre vårdcentraler finns kvar och fungerar väl inom ramen för den nya ersättningsmodell som oppositionen kritiserade så hårt när den infördes.

Lägg till det att orter som Bålsta och Knivsta dessutom fått nya vårdcentraler. De hör kanske inte till länets minsta orter, men det ökade antalet vårdcentraler har gjort att servicen till medborgarna har blivit bättre även utanför de största orterna.

Till det kommer de satsningar vi gjort i Östhammar, Tierp och Enköping för att decentralisera och förlägga mer vård närmare patienterna.

Alliansens politik leder inte bara till mer vård, och till bättre vård. Den leder också till att vården ges där patienterna vill få den.

Nya utmaningar väntar

Ännu en arbetstermin tar denna vecka sin början. Visserligen var förra veckan den första riktiga arbetsveckan efter semestern, men det är i morgon som allvaret drar igång med möten som ska hållas och beslut som ska fattas. Det ska bli skönt att komma igång igen, och vi är många som är laddade inför det som behöver göras.

För vi har mycket att göra, det råder det inget tvivel om. Fortfarande kan välfärden fungera ännu bättre för att ge alla människor riktigt trygga och bra levnadsvillkor. Allt för mång aär fortfarande utan arbete, med allt vad det innebär av gemenskap och ekonomisk trygghet. Allt för många går dessutom till arbeten som på olika sätt inte passar dem så bra som de skulle kunna göra. Inte nog med att risken för att skadas på jobbet i vissa yrken är hög; matchningen mellan kompetens och arbetsuppgifter skulle kunna vara mycket bättre.

De viktiga välfärdsområden som landstinget har ansvar för är inget undantag. Väntetiderna i vården är, trots alla de reformer som har genomförts, fortfarande för långa. Det går att göra mer för att effektivisera den verksamhet vi bedriver, så att fler kan få den vård de behöver - och få den i tid utan att behöva vänta. Landstingens IT-system lämnar mycket att önska, och det är fortfaradne långt ifrån självklart att det är patienten som äger sin journal - inte den behandlande läkaren.

Ekonomin kommer att bli en fråga i fokus även under 2011 och 2012. den som till äventrys trodde att finanskrisen var över bör de senaste veckorna ha fått klart för sig hur viktigt det är att hålla hårt i den offentliga ekonomin. I vårt landsting har vi de senaste åren kunnat bygga upp goda överskott, och de kan verkligen behövas nu när ekonomin åter blir kärvare. Desutom ökar kraven ytterligare på att anpassa verksamhetens kostnader till given budget.

Till det kommer kollektivtrafiken, ett nytt och spännande ansvar för landstinget. Här är utmaningen inte bara att få bussar och (framför allt) tåg att gå i tid. Det gäller att återställa ett sargat förtroende för kollektivtrafiken efter vinterns snökaos och sommarens bemanningstrassel, men också att få fler att välja buss och tåg framför bilen. Det, i sin tur, förutsätter punktliga, bekväma och effektiva kollektiva transporter som gör att människor som ett aktivt val föredrar att resa med tåg eller buss. Så länge bilen uppfattas som smidigare eller bekvämare kommer det att vara svårt att motivera ett byte från bil till buss eller tåg.

För egen del ser jag med spänning fram emot möjligheten att arbeta med alla dessa, och många andra frågor i landstingspolitiken. mest av allt ser jag fram emot att samarbete med vänner både i mitt eget parti och i de andra allianspartierna. Vårt goda samarbete bygger mycket på en kombination av samförstånd och personkemi som betyder mycket för det fina samarbete vi kunnat bygga upp. det har i sin tur lett till de goda, men kanske inte så uppmärksammade, resultat som vi nått i vårt landsting. Både 2010 och 2011 har vårt landsting hört till den främsta tredjedelen i landet, då Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjort en sammanvägd bedömning av alla landsting. Det sporrar, men vi är inte nöjda. Du som bor i Uppsala län kan vara säker på att vi i alla lägen gör vårt bästa för att bli ännu bättre. det är vårt löfte inför hösten 2011.

Ride of Hope - för barnens skull

Idag hade jag nöjet att ta emot två symboliska spikar från "Ride of Hope", Barncancerfondens årliga cykellopp till förmån för Barncancerfonden. Läs mer här.

Skälet till att jag stod som mottagare är att ett Ronald McDonald-Hus, det femte i Sverige, byggs i Uppsala med byggstart nästa år. För oss som ansvariga för ett av landets största universitetssjukhus med en omfattande barnsjukvård är detta givetvis ett oerhört angeläget projekt. Att en aov orsakerna till att huset byggs är det nationella projektet Skandionkliniken gör inte saken mindre angelägen. Till detta kommer, som exempel, också den satsning på en särskild intensivvårdsavdelning för barn som nu byggs upp vid Akademiska sjukhuset. De två riksspecialiteter, för kraniofacial kirurgi och avancerade brännskador, som vårt landsting fått ansvar för har också stark inriktning på barn. Akademiska sjukhuset är också starkt när det gäller barnkirurgi, neonatalvård och mycket annat med särskild inriktning på barn, till exempel inom psykiatrin.

Allt detta görs som ett led i att utveckla Akademiska sjukhuset som ett ledande universitetssjukhus, men självklart också med en särskild omtanke om barns behov. Jag tror inte att det finns någon som är oberörd av barn som drabbas av svåra sjukdomar. Det drabbar dessutom inte bara det sjuka barnet utan blir en angelägenhet för hela familjen - inte minst det sjuka barnets syskon.

Vi i Alliansen tittar också på fler satsningar för barnens bästa. På detta som på många andra områden har mycket gjorts - men mycket återstår att göra. Och på detta som på andra områden är det konkreta satsningar snarare än prat och flashiga utspel som ger resultat.

Att ta till våld är inte en lösning i en demokrati

Med förundran och inte så lite bestörtning läser jag dagens ledare i Aftonbladet. Däremot är jag inte så förvånad. Nog visste jag att frustrationen är stor i de socialdemokratiska leden, men detta tar ändå priset. Ledarskrbenten Karin Pettersson, före detta kommunikationschef (S) drar paralleller mellan kravallerna i London och den folkliga resningen i Egypten.

Det ger anledning till ett antal frågor som varje socialdemokrat faktiskt bör vara skyldig att besvara. Är den folkvalda regeringen i Storbritannien verkligen jämförbar med Mubaraks regim i Egypten? Finns det vissa typer av politiskt betingat våld som är försvarligt, och i så fall vilka? Är det lika legitimt att ge politiskt uttryck för protester med våld mot vänster som mot höger?

I grund och botten är Petterssons hårresande parallell ändå begriplig - om man betänker att den ger uttryck för en frustrerad socialdemokrati i opposition, i fullkomlig avsaknad av egna idéer. Väldigt många i Karin Petterssons parti anser nämligen att en regering som röstats fram av väljarna utan att ha ett socialdemokratiskt inslag eller stöd måste vara suspekt i någon mening. Det kan, enligt dessa, helt enkelt inte stå rätt till om en icke-socialistisk regering får väljarnas förtroende. Med den världsbilden, och den demokratisynen, kan man givetvis se kriminella element som brukar dödligt våld i Londons fattiga förorter, som ett berättigat uttryck för "unga människors aktivism". Det kan vara på plats att påpeka för den som nickar instämmande till Karin Petterssons resonemang att denna "aktivism" har kostat oskyldiga människor livet.

Samarbete för de äldres bästa

Dagen har ägnats åt diskussioner med kollegorna i länets kommuner. Ämnet har varit hur vi på bästa sätt kan ta hand om dem som har de största behoven av landstingets och kommunernas insatser, nämligen de mest sjuka äldre.

Allt för ofta får jag del av berättelser om gamla och mycket sköra människor som kommer till Akademiska sjukhuset för operation eller behandling och sedan blir liggande kvar på en vårdavdelning för att vi idag inte har någon annan lämplig vårdform. På sjukhuset ska man definitivt bli inlagd om man behöver det stora och kompletta sjukhusets resurser, men efter en operation, en stroke eller en infektion måste man - särskilt om man är gammal och skör - också kunna få en riktigt bra omvårdnad och eftervård.

I Östhammar startade vi för ett år sedan arbetet med att inrätta en närvårdsavdelning, och i våras kunde den invigas. Nu finns 18 platser som sparar massor av ambulanstransporter mellan Uppsala och Östhammar, gör att äldre kan vårdas närmare hemmet, ger möjlighet till avlastning för anhöriga och kopplar ihop boende och vård på ett bra sätt.

Vårde blir alltså bättre. Parienterna är nöjda och mer vård och omvårdnad kan ges till dem som har de största behoven.

Men det måste ju kosta jättemycket...Eller???

Nej. Sanningen är att detta faktiskt kostar mindre än att göra som man brukar. En vårdplats på sjukhus är dyr, mycket dyr. Räknatn per vårddygn blir det alltså väldigt dyrt om det i sjukhussängen ligger en patient som med fördel kan vårdas någon annan stans. Det gör att närvårdsarbetet är bra för alla inblandade - och man kan fråga sig varför vi inte kommit i gång i fler kommuner med det som redan har startat i Östhammar.

Hösten 2011 är detta, tillsammans med att hålla ett vakande öga på landstingets ekonomi, en prioriterad fråga. Före mandatperiodens slut vill jag att Uppsala län ska ha den bästa omvådnaden och vården om de mest sjuka äldre. Jag tror att det kan göras, och det på ett sätt som dessutom hjälper till att klara landstingets ekonomi. Alla vinner på bättre samverkan om de äldre!

Koll på läget

Radio Uppland, UNT och TV4 gör alla förtjänstfulla inslag om skuldkrisens effekt på kommunerna. Läget för landstinget är givetvis detsamma; landstingets intäkter är ju nästan helt och hållet baserat på skatter, och hur mycket kommuner och landsting får in i skatt är beroende av konjunkturen. Ju mer folk arbetar, desto mer kommer in i kommunal- och landstingsskatt – och desto mer finns att använda till välfärdens kärna.

Det är därför vi håller ekonomin i hårda tyglar – och därför du ibland kan läsa om vad som ute i verksamheten uppfattas som ”nedskärningar”. Det som dock kan vara bra att veta är att vårt landsting aldrig lagt så mycket pengar som nu på hälso- och sjukvård. Alliansen har kunnat öka satsningarna eftersom ekonomin gett möjlighet och utrymme till det. Samtidigt är landstingets ekonomi, paradoxalt nog, starkare än någonsin. Det gör att vi kan möta en eventuell nedgång i ekonomin med ganska goda marginaler.

Men just som min kollega, Uppsala kommuns finanskommunalråd Gunnar Hedberg, påpekar i Radio Uppland, så gäller det att ha en hög beredskap. Om konjunkturen faller och arbetslösheten ökar, måste landstinget liksom 2008 snabbt kunna ställa om till tuffare villkor. Det som då gäller är att snabbt kunna göra sådant som kan ge effekter så att allt för drastiska åtgärder inite behöver tas till längre fram. Och den beredskapen måste den som har ansvar för en kommuner eller ett landstings ekonomi alltid ha.

Vi jobbar just nu på med 2012 års budget. Läget är ovisst, men som många andra bedömare ser det just nu inte ut som om den pågående oron på världens börser ska få någon bestående effekt på ekonomin. Men man kan aldrig veta. Och det är bättre att planera för det värsta än att hoppas på det bästa – utan att för den skull överdriva sin pessisimism.

Viktigast av allt är trots allt att ta ansvar. Populism och enkla lösningar är det sista den pågående krisen behöver. Det gäller i kommuner och landsting såväl som nationellt och globalt. Och den utgångspunkten är ledstjärna i landstingets pågående budgetarbete.

Skuldkris och populism - orsak och verkan

I kvällens Aktuellt ställdes frågan om skuldkrisen kan leda till att populismen kan slå rot i politiken. Frågan är lätt att förstå, men den ger anledning till reflektion.

I själva verket är det ju snarare så, att det är populism som är skuldkrisens orsak och den enda verkliga boten för att komma ur problemen är en politisk ledning som vill och vågar ta ansvar.

Orsaken till problemen i exempelvis Grekland, Spanien och Portugal - för att inte tala om USA - är ju att regeringarna i dessa länder har agerat..tja, just populistiskt. Genom att göra av med mer pengar än de egentligen förfogar över, så har situationen till sist blivit ohållbar. Förr eller senare måste då notan betalas, och då blir medicinen besk.

Dessvärre gríper populismen omkring sig även då notan ska betalas. Det finns nämligen ingen annan väg än att anpassa statens utgifter till inkomsterna - och med den välfärdsmodell som är förhärskande så blir följden ofrånkomligen att den som i mer eller mindre grad får sin försörjning från det allmänna drabbas. Problemet, och det som i verklig mening leder till populism, är att detta sannerligen inte är några av breda väljarkretsar uppskattade åtgärder.

Men men... även detta kan hanteras med en gnutta populism. Att prata om att "de rika" ska "ta sitt ansvar" låter givetvis bra. Den som har gott ställt kan ju vara med att betala genom högre skatter. Kuxet är bara, att om resonemanget och ekvationen ska gå ihop, så måste ganska många människor med ganska normala inkomster räknas till dessa rika. och när skattehöjningarna kryper ner till normala inkomstnivåer så nås snabbt den nivå där samma inkomstlägen också får del av de offentligt finansierade verksamhet som också betalas med skattemedel. Att inbilla sig att "de riktigt rika" är tillräckligt många eller tillräckligt rika för att få ekvationen att gå ihop är antingen okunnigt eller naivt. Eller i värsta fall bådadera.

Den beska sanningen är att det inte finns några genvägar. Om de offentliga utgifterna är för höga, så är det inte säkert att den bästa lösningen är att höja de offentliga intäkterna - det vill säga skatterna. Höjda skatter har nämligen den otrevliga effekten att det kan påverka tillväxten och dessutom leda till att den enskildes marginaler krymper.

Politik handlar inte i första hand om att bli älskad eller kortsiktigt populär. Politik handlar om att bli respekterad och långsiktigt uppskattad. Att hålla hårt i de offentliga finanserna är därför den första och viktigaste uppdraget för varje ansvarskännande politisk ledare. Utan stabila offentliga finanser är den gemensamma välfärden i fara.

Det stora problemet är alltså inte de politiker som är beredda till kraftfulla åtgärder för att lösa skuldkrisen. Problemet är de politiker som b yggt upp välfärden med lånade pengar och som nu inte är beredda att ta sitt ansvar.

Ansvar - en "teknikalitet"

Kostfrågorna i Alliansen sköts med den äran av Nina Lagh i den kostnämnd som vi har gemensam med landstinget i Västmanland. En insändare från miljöpartisten Annika Forsell ger ändå skäl till en bloggkommentar.

Forsell avfärdar förklaringar i landstingsfullmäktige som handlar om landstingets ekonomi och om avtal med andra landsting som ”teknikaliteter”. Det är intressant att få veta, för det säger något om detta partis notoriska förmåga att inte ta ansvar.

Är våra avtal om högspecialiserad vård också ”teknikaliteter”? Är kanske hela driften av Akademiska sjukhuset det? Hur skulle miljöpartiet på nationell nivå hantera en skuldkris om man anser att priset på patientmat bara är en ”teknikalitet”.

All politik handlar om förmåga att ta ansvar. Den förmågan innefattar att förstå sammanhang och inte enbart hemfalla till enkla lösningar. Att kalla komplicerade frågor för ”teknikaliteter” är just det. Maten på lasarettet i Enköping blir inte bättre av att Forsell tror att frågorna kan lösas genom insändare i E-P och svepande uttalanden i landstingsfullmäktige.

När det svajar

Vi är många som idag följer börsens utveckling i stort sett timme för timme. Världsekonomins utveckling får stor betydelse även för vårt landsting, och fallande bröser kan mycket väl leda till en ny ekonomisk nedgång, både globalt och i vårt land. En sådan nedgång passerar inte utan konsekvenser även för landstinget. Om vi skulle förlora en enda procent av våra skatteintäkter, så blir följden att ungefär 70 miljoner mindre finns at använda till viktig verksamhet i vården och kollektivtrafiken. Det är också just därför som vi i flera år haft en mycket återhållsam ekonomisk politik i vårt landsting. det har lett till att vi i stället för dramatiska besparingar har haft flera år med tuffa diskussioner om hur stora kostnadsökningar landsitngets ekonomi tål - och om vi ser längre tillkbaka på den historiska utvecklingen, så kan vi konstatera att vi aldrig stått så väl rustade att möta nedgångar i skatteintäkterna som idag.

Samtidigt är kostnadsutvecklingen fortfarande allt för hög, och den verksamhet landstinget bedriver i egen regi måste fortsätta att bli effektivare och helt enkelt producera mer vård för mindre pengar. Valet står annars mellan att höja skatten dramatiskt, vilket får konsekvenser även för medborgarnas privata konsumtion, eller att göra ganska kraftiga ingrepp i verksamheten. Och det senare är det knappast någon som vill.

Men det är också exakt vad som är bar att ha i bakhuvudet, näralternativ till den ansvarsfulla politik som Alliansen för presenteras. Visst vore det härligt med nya spännand e(och ofinansierade satsningar på olika områden. Problemet är bara att riskerna då ökar dramatiskt för a framtida mer drastiska åtgärder för att klara ekonomin. Att vi är lyckligt lottade i vårt landsting är gott och väl, men jag får oroande rapporter från andra landsting och kommuner som inte i samma grad sett till att samla i ladorna och att hålla kostnaderna i nivå med intäkterna. Det är värt att minnas när stormen tar till.

Förutsägbarhet och stabilitet är A och O för att det ska råda ordning och reda i ekonomin. Vårt landsting har lagt grunden för en sådan stabilitet, och det ger möjlighet att planera i lugn och ro - om den globala och nationella ekonomin utvecklas som vi alla hoppas. En kraftig nedgång kan däremot få konsekvenser även för välfärden i vårt landsting. Därför finns det anledning att följa vad som händer på finansmarknaderna och i den globala ekonomiska politiken. Låt oss hoppas att det går väl.

Sanning och konsekvens

Vänsterpartiets Sören Bergqvist förnekar sig inte. Allt, precis allt, som kan klandras av olika skäl kan skyllas på det som Bergqvist kallar för "borgarnas politik". mer konkret är det alltid fel att vi som människor får göra olika val. Och om verkligheten inte stämmer kan man ju skarva lite.

Alltså har Bergqvist i en insändare (UNT 31 juli) påstått att husläkare kan dra in körkort. Men indragning av körkort beslutas inte av en enskild husläkare utan av Transportstyrelsen.

Det allmänna hälsoläget i vårt län är bättre idag än 2006, då "borgarna tog över". det vet Bergqvist och hans vänner i vänstern. Därför ser vi påståenden som detta i media. Eftersom verkligheten inte talar för vänstern får man ljuga, skarva och hitta på lite grann, för då kan man få "borgarnas politik" att framstå i en sämre dager. Ändamålen helgar, som bekant medlen.

Sanningen är att konsekvensen för medboararna av Alliansens politik är att de fått bättre hälsa och bättre möjlighet att välja vårsgivare. Samtidigt har landstingets ekonomi förbättrats kraftigt.

Dags för politisk klimatförändring

På senare tid har det i den allmänna debatten dykt upp två frågor, som har fått mig att fundera en del över debattklimatet och nivån på argumentationen i svensk välfärdspolitik.

De två frågorna är socialdepartementets förslag om en höjning av högkostnadsskyddet hälso- och sjukvården samt ett förslag om att flytta kostnadsansvaret för vissa särskilda hjälpmedel (bland annat insulinpumpar) från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) till landstingen.

I inget av fallen handlar det om stora och genomgripande förändringar av vår välfärdspolitik, snarare om administrativa justeringar som får ett av världens bästa välfärdssystem att fungera ännu bättre och bli ännu robustare. Sådana justeringar kan sannerligen behövas i en tid då den globala ekonomin är i gungning. Det är till och med så, att systsmet som helhet är än mer hotat om inga justeringar görs.

Nivåerna i högkostnadsskyddet har inte höjts sedan i slutet av 90-talet, vilket gör att redan en indexjustering skulle leda till högre kostnadsökningar än de som nu föreslås. Med andra ord: om man jämför nivån på högkostnadsskyddet år 2000 med den nivå som blir aktuell efter den nu föreslagna höjningen, så var 2000 års nivå en tyngre börda att bäraför den enskilda patienten än den nivå som nu blir aktuell efter en höjning. Det finns alltså inga sakliga skäl för att påstå att den föreslagna höjningen skulle vara fördelningspolitiskt orimlig (eller ”slå stenhårt mot de svaga” som retoriken säger). Förr eller senare måste skyddet justeras, och ju längre man väntar desto större blir höjningen

Förslaget om att flytta ansvaret för vissa hjälpmedel hänger direkt ihop med var kostnadsansvaret för sjukvården som helhet ligger. Motivet för en förändring är således mer praktiskt än betingat av besparingar eller andra förändringar i själva välfärden. Däremot leder en sådan förändring till att de resurser som tillförs vården kan användas klokare. Att inte göra sådana justeringar riskerar dessutom att leda till att produktutvecklingen av dessa typer av läkemedel påverkas negativt. Ju närmare användaren besluten fattas, desto bättre är det.

I bägge fallen handlar det alltså om att se till så att den gemensamma välfärden fungerar bättre. Lite annorlunda än förut, men utan stora konsekvenser av exempelvis fördelningspolitisk karaktär. Snarare en typ av justeringar som hela tiden måste göras, oavsett vilken färg det råkar vara på de beslutsfattare som har ansvaret.

Sådana politiska beslut kan givetvis ifrågasättas och debatteras – men det minsta man kan begära är då att frågorna och debatter bygger på saklig grund.

Jag har de senaste dagarna följt ett antal bloggar, facebookgrupper, hemsidor och media på nätet, och jag måste säga att jag blir direkt förfärad av det jag ser. Faktum är att jag inte hittat ett enda sakargument mot dessa båda förslag, men desto mer av en helt annan karaktär. Några av de argument som vi i Alliansen således har att bemöta i argumentationen om dessa förslag är ”dårpippi” , ”ättestupa” , ”de sparkar på de som redan ligger” , ”ännu ett förslag från borgarpacket med Reinfeldt i spetsen” (både statsministern och andra kallas också för ännu värre saker, men det tar jag inte upp här) , ”dom är inte riktigt kloka” , ”ännu mera idioti” och så vidare. Det är helt enkelt legitimt att använda rena okvädningsord i stället för att föra fram, sakliga invändningar och presentera alternativ.

Inte nog med det. När insiktsfulla kommentarer frågar efter just sakskäl emot förslagen så följer ofta ett svar från de okvädande att man ”inte är så insatt” eller”har hört att” förslagen ska få hela andra konsekvenser än de faktiska. Man kan ju fråga sig varifrån man i dessa fall hört detta. I några fall, där jag talat med människor som kritiserat förslagen, så har det visat sig att den som framför kritiken inte ens har läst förslaget. Det underlättar inte precis en saklig diskussion.

Med andra ord: en bra utgångspunkt för att vi ska få ett respektfullt och ömsesidigt klimat i den svenska politiska debatten är att betrakta motståndarens argument på samma sätt som man ser på sina egna – och tvärtom. OM man anser att det viktigaste argument man har om sina motståndarens uppfattning är att ”de sparkar på de som ligger” eller helt enkelt att motståndaren är ”korkad” , ”idiot” eller vill förslava människor; ja, då bör man kanske fundera vilken respekt även de egna argumenten är värda.

Med detta sagt kan jag än en gång konstatera att socialdepartementets förslag till nya nivåer i högkostnadsskyddet motsvarar en helt normal indexuppräkning och att förändringarna av vem som bekostar vissa hjälpmedel är en administrativ förändring. Den som vill påstå indexuppräkningar och administrativa förändringar ”hotar välfärden” eller ”ökar klyftorna” får givetvis påstå det, om man vill. Men man bör då också vara beredd att komma med en något mer saklig underbyggnad än att den som lagt fram förslaget är en idiot. Det ger liksom en lite varmare och trevligare debatt.

Äntligen på rätt väg i USA - eller?

Det är en turbulent tid i politiken, men också i ekonomin och i samhället i stort. Den kanske allvarligaste samhällsekonomiska turbulensen på senare tid har gällt USA, som länge befinnit sig på randen till vad som närmast skulle ha inneburit en statsbankrutt. Om orsakerna till detta ska jag inte skriva; det finns andra som gör det bättre.

Om än tillfälligt på fallrepet är USA ändå världens största ekonomi, med avgörande inflytande på hela den globala ekonomin. Det gjorde naturligtvis ansvaret extra tungt på de amerikanska politikernas axlar. Frågan är om de axlade detta ansvar. Men personliga svar är att det är mycket tveksamt.

Själva poängen med det ekonomiska - och politiska - system som de flesta av oss förordar är att skapa stabilitet, trovärdighet och förutsägbarhet. Marknadsekonomin och rättstaten bygger på just detta, och det lagstiftande och verkställande politiska systemet har en aktiv roll för att detta ska komma till stånd. I många fall är makten delad mellan dessa båda grenar, men i vissa fall måste lagstiftaren (parlamentet/kongessen) och den verkställande politiska makten (regeringen/presidenten) interagera med varandra. Då är det klokt att respektera både den andra partens roll i det politiska systemet och vederbörandes politiska inriktning.

Jag ska nu inte författa mer än så om amerikanskt statsskick (som jag en gång i världen studerat), utan bara konstatera att det inte fungerade så bra den här gången, att det kommer att få mycket allvarliga följder för världsekonomin (även om det tillfälligt har löst sig) och att felet i mina ögon i ganska hög grad - men inte enbart - ligger på den republikanskt dominerade (även om demokraterna har majoritet i senaten) kongressen. Och då inte minst den så kallade Tea Party-rörelsen.

Maktdelning är bra. Personligen delar jag också många av de värderingar som gör att representanthuset har republikans majoritet. Men när maktdelningen får till följd att presidenten som regeringschef helt enkelt inte kan utöva den exekutiva makten - jag då är det helt enkelt inte alls bra. Det som har hänt i USA kan mycket väl får konsekvenser för hela världens förtroende fäör USAs politiska och ekonomiska ledarskap, och de konsekvenserna är inte så muntra att fundera över.

Skeendet i USA visar således att även en minoritet har ett ansvar i ett fungerande politiskt system. I fallet USA har det handlat mycket om att sätta käppar i hjulet för den sittande presidenten, mer av taktiska skäl än av realpolitiska. Och att mer moderata republikaner och tilloch med demokrater då gör gemensam sak med de mer extrema i senat och representanthus - det visar att värdet av att ge presidenten en näsbränna skattas högre än verkliga politiska vinster. Priset för det kan, som sagt, bli mycket högre än de eventuella politiska vinterna i sammanhanget. Det som återstår att se är vad väljarna nästa år har att säga om saken.

Låt oss nu hoppas att förtroendet för den amerikanska ekonomin snabbt återvänder och att hotet om en recession lika snabbt kan röjas ur vägen. Det behövs, inte bara för den amerikanska ekonomin och inte ens för den globala konjunkturen på kort sikt. Det behövs för att säkra förtroendet för hela den ekonomiska världsordningen och därmed för välfärden både i vårt land och på andra håll.

Ständig förbättring.

Den senaste tiden har en del medial uppmärksamhet ägnats en rapport från landstingets revisorer som publicerades i vintras. Jag har åter igen läst rapporten, och funderat en del både över rapportens innehåll och medias vinkling av den.

Rapporten är nämligen ganska tydlig. Hälso- och sjukvårdsstyrelsens uppföljning av privata vårdgivare har de senaste åren blivit bättre, och konktrollen av externa vårdgivare är idag tillräcklig. Det uttrycks bland annat med följande, citerat ur rapportens sammanfattning:

Utifrån vad som framkommit vid vår granskning och utifrån ställda revisionsfrågor och revisionskriterier bedömer vi att Hälso-och sjukvårdsstyrelsen:

- har genom avtal tillförsäkrat sig insyn i de verksamheter landstinget köper från externa vårdgivare

- har utvecklat och förbättrat förvaltningsprganisationen för kontroll och uppföljning av externa utförare, dock bör enligt vår mening organisationen ytterligare förtydligas och utvecklas (min notering: detta pågår redan, se nedan).

- har använt sig av erhållen information för att styra verksamheten och förbättra styrningen av de externa utförarna där så bedömts nörvändigt

- under senare år väsentligt förbättrat kontrollen och uppföljningen av de externa vårdgivarna

Nu ska på en gång sägas, att detta inte är alla punkter i den sammanfattning av rapporten som gjorts. det finns också en rad punkter där revisorerna gör exakt det som är deras uppgift, nämligen lämnar råd och anvisningar om hur kontrollen och uppföljningen kan utvecklas ytterligare. Det är i detta som i andra fall gott och väl att revisorerna lämnar sådana råd, för annars skulle deras arbete inte vara värd de skattemedel som vi i landstinget lägger på deras arbete. Men att kalla punkter som "vi bedömer att den information som ges muntligen dokumenteras i protokoll" eller " att en sammanställd rapportering av verksamhetsberättelser per avtalsområde bör ske" för "kritik från revisorern" är nog att skjuta över målet. Minst sagt. I synnerhet som just detta, och en hel del annat, redan pågår.

Den vård som landstinget finansierar ska nämligen följas upp noga, både med avseende på kvalitet, ekonomi och organsiation. det görs också, och det görs år från år allt mer och allt bättre.

Det är dock som sagt inte riktigt den bild man får i media. I Upsala Ny Tidning kan man läsa rubriken "dålig uppföljning av privata vårdgivare" och i texten att "landstinget gör inte tillräckliga kontroller av privata vårdgivare". Det påståendet har faktiskt ingen täckning i den revisionsrapport som refereras. Även om det på vissa punkter kan vara "oklart" (det uttrycket används nämligen) hur uppföljningen sker, så talar alltså rapporten som helhet sitt tydliga språk: uppföljningen är bra och tillräcklig, men den kan bli ännu bättre.

På det viset speglar revisionsrapporten hela det arbete som vi i Alliansen bedriver i vårt landsting. Det är mycket som är bra, men ingenting som är så bra så att det inte kan bli bättre. Detta förbättringsarbete pågår ständigt, och det ger sakta men säkert resultat.

Med andra ord: det som är bra ska bli ännu bättre, och det som är fel ska rättas till. Det är för övrigt en grundsats som borde tillämpas äver i andra sammanhang än i landstinget. Inte minst det där med att rätta till fel...

Centerns val ett dilemma för (S)

Jag sitter just framför TVn och ser tre starka kandidater som partiledare för centerpartiet. Mer än att konstatera att partiets valberedning lyckats hitta en bra formel för arbetet ska jag inte kommentera ett annat allianspartis ledarval. Men att centerpartiet och dess politik behövs i Alliansen kan det inte råda något tvivel om.

Ett skäl till att det är så blir tydligt av andra kommentarer till den pågående processen, framför allt från vänsterhåll (lär här, här och här). Och det kan man ju förstå. Ett centerparti med stark förankring och tydlig roll i Alliansen innebär att vänsterns ökenvandring i svensk politik kommer att bli lång. Förhoppningsvis mycket lång.

Rader av ledarskribenter, politiska kommentatorer och bloggare från vänster när en dröm om att centern ska bryta med Alliansen, närma sig socialdemokratin och på det sättet bli länken tillbaka till ett maktinnehav, och en återtagen hegemoni över svensk politik. Det skulle is å fall med all säkerhet bli en hegemoni av samma karaktär som den vi känner igen från hela efterkrigstiden, med ett parti som i stort sett oavsett valresultat tillsätter regering och styr i stort som i smått.

Den tiden är förhoppningsvis förbi i svensk politik.

I grund och botten handlar detta om socialdemokratins syn på sig själva och sin roll i svensk politik. Den bygger på en självbild av Sverige som ett i grunden "socialdemokratiskt" land, där normen är att socialdemokratin har den politiska makten. Den kommer också till märkligt uttryck i TV-serien "hundra svenska år" som just nu repriseras i SvT. I denna norm ingår dels att se borgerliga politiker antingen som oppositionspolitiker, representerande en mindre del av väljarkåren, eller som en sorts komplement som socialdemokratin ibland tar till för att bredda litegrann och legitimera sin oerhört dominerande ställning.

Med den självbilden, och de uttrycken, är det inte så konstigt att så kallad "blockpolitik" (det vill säga att för socialdemokraterna självklara samarbetspatier vänder dem ryggen) är en förargelse. Det begränsar ju antalet partier som socialdemokraterna kan ställa sig på för att trygga som hegemoni över den politiska makten.

Därför följer socialdemokratin ledarvalet i centern med spänt intresse, och vi kommer att höra många socialdemokrater kommentera vikten av att centern vänder sig bort från Alliansen. Det säger dessa socialdemokrater givetvis inte av omsorg om centerpartiet eller dess väljare, utan av det rena och skära egenintresse som är en annan del av grunden för det socialdemokratiska maktinnehavet.

Samtidigt är hela detta resonemang givetvis också en signal och en tankeställare för oss andra i Alliansen, och inte minst oss moderater. Alliansen är som starkast när den består av oss alla fyra, och alla både delar ansvar och får del av resultatet.

Lösningar - och orsaker

Den ekonomiska krisen i Eurozonen tenderar att växa snarare än lägga sig. Även om en lösning för Grekland nu presenterats, är lösningen än så länge bara tillfällig. Nu befinner även sig Italien i blickpunkten. Trots semesterntider känns det angeläget att följa utvecklingen, för hotet är kanske närmare än vi tror.

I det läget vore det tacknämligt att någon gång se medierna redogöra för vad som egentligen är orsaken - och därmed en tydlig iindikation på vad som är lösningen.

Orsaken till problemen i Grekland, Irland och Italien är att dessa länder i olika avseenden har levt över sina tillgångar. Man har helt enkelt spenderat mer än man har att göra av med. I det långa loppet fungerar inte en sådan hållning vare sig för privatpersoner eller för stater: men konsekvenserna blir lite olika.

Om du som privatperson lever över dina tillgångar får du förr eller senare själv betala notan. När en stat lever över sina tillgångar är det dess medborgare som kollektivt får betala.Problemet är att de som då är mest beroende av staten och av det gemensamma också är de som får vara beredda att ta smällen. På den punkten är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en genväg. Det som på politiskt språk kallas för finanspolitiska åtstramningar fugerar just så.

Det är just därför det är så avgörande viktigt att hålla offentliga finanser i strama tyglar, även om det innebär att säga nej till kostsamma reformer som äventyrar ordningen i de offentliga finanserna.

Jag hoppas att du, käre läsare, har det i bakhuvudet nästa gång du hör en politiker lova mer utgifter ny nya köcka satsningar. I slutänden ska någon betala kalaset. Det är därför det nu råder kris i Grekland. Och det är därför vi i Sverige i alla fall för närvarande kan se relativt ljust på det ekonomiska läget.

För vår egen del, alltså. krisen kan mycket väl får konsekvenser även för oss, och då gäller det att ha en god beredskap.

Inget tekniskt fel på bussen - men på oppositionens argumentation

Trots ledighet - de senaste dagarna har ägnats åt slyröjning och allmänt fixande hemma på tomten - så får det bli några rader på bloggen, och det om en nyhet som visserligen inte handlar om det jag dagligen sysslar med men ändå känns nära nog.

Det handlar om den skenande bussen i Stockholm i våras, om någon minns den. Uppmärksamheten var stor då en buss inte stoppade som den skulle utan skenade och hamnade i folkvimlet på Södermalmstorg i Stockholm. Genast utbröt spekulationer om att bussen var behäftat med något tekniskt fel. Sedan låt inte nästa led i spekulationerna långt bort. Nämligen att det tekniska felet berodde på bristande underhåll. och att detta skulle bero på "privatiseringen" av - i detta fall - busstrafiken.

Nu var det bara det, att något tekniskt fel inte förelåg. Alltså kan felet - som inte fanns - i alla fall inte skyllas på det politiska beslutet att låta någon sköta drift och underhåll av bussar. Jag har dock inte den minsta förväntan om att de som av uppenbart ideologiska skäl drog igång spekulationskarusellen kommer att ta tillbaka sina felaktiga utsagos och be både bussentreprenören och alla andra om ursäkt.

Historein säger nämligen inte så mycket om driften av busstrafiken i Stockholm som den säger om nivån på debatten hos Alliansens politiska motståndare, i Stockholm såväl som på andra ställen.

Efter att äntligen ha insett att man (på många håll) faktiskt förlorat två val i rad haer den politiska oppositionen nu karskat till sig. Men inte genom att forma en genomtänkt och sammanhållen politik; det vore kanske ändå att begära för mycket. Däremot genom att i alla lägen, motiverat eller inte, i ganska svepande ordalag skylla på Alliansen och dess politik. Att den skenande bussen nu förefaller sakna allt samband med politiska beslut bekommer inte dessa debattörer. Allt, precis allt, är Alliansens fel.

Nå, mot detta aningen märkliga förhållningssätt finns egentligen bara ett motvapen, och det är att fortsatt ta ansvar. Vi i Alliansen tänker fortsätta att arbeta för en välfärd som fungerar bättre, fortsätta att ta ansvar för den offentliga ekonomin, fortsätta att se till att jobben blir fler och fortsätta att modernisera Sverige. det behöbs som motkraft till de aktörer som ser ideologiska skäl för att påstå att det var bättre förr.

Framgångsfaktorer

Vårens och försommarens arbete avrundades i torsdags med ett kort besök hos Folktandvården i Knivsta. En snabb kopp kaffe med de som jobbar där och en stunds samtal med chefen Carl-Henrik Annerfors blev innehållet i en givande halvtimme. Men det gav också anledning till funderingar.

Politik är till sn natur problemorienterad. Vi som har politiska förtroendeuppdrag fokuserar i regel mer på det som inte fungerar än på den helt dominerande huvuddel av det vi ansvarar för som faktiskt rullar på ganska bra. Folktandvårdem, och inte bara kliniken i Knivsta, hör till dessa verksamheter. Ekonomin är i god ordning, patienterna är nöjda, personalen trivs och det mesta rullar på. Precis som det ska vara.

Det känns till och med lite kymigt att behöva konstatera att så mycket kraft går till att hantera och lösa problem och att arbeta med utmaningar och svårigheter. Orsaken är givetvis att det som inte fungerar måste åtgärdas - och det kommer alltid att finnas saker som kräver politiska åtgärder. Men det leder också till att massor av duktiga, strävsamma, lojala och ytterst kompetenta medarbetare i landstinget inte får det uppmärksamhet och den uppskattning de förtjänar.

Vad är det då som gör att vissa verksamheter fungerar bättre än andra? Tja, den som det visste exakt och i förväg skulle givetvis vara lycklig. Det som ändå går att konstatera är att pengar (eller resurser som det brukar heta) sällan eller aldrig är lösningen. Snarare är det så att verksamhet som fungerar väl också har en tendens att vara tämligen kostnadseffektiv. Det brukar nämligen råda ordning och reda, också i ekonomin, i offentlig verksamhet som fungerar som den ska.

Därför är denna blogg tillägnad alla dem - inge nämnd och ingen glömd - som dagligen arbetar i någon av alla de verksamheter i landstingets regi som helt enkelt rullar på och fungerar som de ska. Det ska kanske tilläggas att det dessutom är de allra allra flesta. Jag hoppas att alla ni får en härlig sommar med mycket vila och avkoppling, sol och bad samt en eller annan dag i hängmattan. För det är ni värda.

En politik som fungerar

TV4-Nyheternas lokala världsreporter Janne Nordling gör i sin blogg en intressant och insiktsfull analys av den politiska situationen i landstinget. Nordling har, bland annat med ledning av oppositionens agerande i landstingsfullmäktige, noterat hur oppositionen ser på sig själva och sin situation. Och jag kan bekräfta och komplettera.

Det är nämligen synd om oppositionen. Jättesynd är det om dom. Egentligen borde det nämligen vara de som styr landstinget, och att Alliansen nu gör det, och till råga på allt blev omvalda i valet i höstas, måste enligt oppositionen vara någon sorts fel.

Den inställningen präglar nu ganska mycket av dem som oppositionen gör. Någon egen politik orkar man nämligen inte forma; i stället ägnas all kraft och möta åt att beklaga sig över att...tadaa...Alliansen faktiskt genomför den politik som man gick till val på - och vann väljarnas förtroende med.

Men inte nog med det. Den av Alliansen förda politiken har dessutom den otroligt dåliga (för oppositionen) egenskapen att den faktiskt fungerar. Fast, som de inte så väldigt bra förlorare oppositionen är, så är orsaken till framgångarna inom exempelvis forskning eller vårdkvalitet inte alls Alliansens politik utan någonting helt annat. Oklart vad, dock. Just detta sades faktiskt rakt ut vid måndagens fullmäktigesammanträde. När en talare från Alliansen pekade på ett antal framgångsfaktorer för Akademiska sjukhuset så begärde en företrädare för oppositionen replik, gick upp i talarstolen och yttrade "ja, det är i alla fall inte er förtjänst".

Jobbigt? Nej, inte särskilt. Jag kan nämligen också rapportera (från en korridor i landstingshuset där vi landstingsråd från Alliansen sitter tillsammans) att stämningen i den politiska majoriteten är mycket god. Vi trivs bra tillsammans, löser både politiska och andra problem och har sist men inte minst många idéer kvar att förverkliga. När vi nu går till sommarvila gör vi det i den ganska glada förvissningen att den politik vi för faktiskt fungerar mycket väl. Och en ödmjuk aning om att den politik vi för kanske kan vara en del av orsaken till att det faktiskt går bra för Uppsala län.

Något erkännande från oppositionen för att Akademiska sjukhuset rott hem sjukvårdsuppdrag och avtal, nya framgångar inom forskningen och nöjda patienter räknar vi inte med. Det är liksom inte deras uppgift att berömma den politiska majoriteten, och det är heller inget vi strävar efter. Vi strävar efter att ge medborgarna bättre vård och kollektivtrafik, med bevarat god ekonomi i landstinget och bra kvalitet på en verksamhet som bedrivs i landstinget. Om man arbetar med den attityden så brukar det gå ganska bra. Man blir till exempelm omvald - som vi i Alliansen blev i höstas.

Om man däremot surar, ägnar sig åt att vara grinig för att man inte får sitta vid makten och missnöjd med att politiken inte får genomslag - tja, då hamnar man i den situation som janne Nordling beskriver.

Det är kul att föra en politik som fungerar. Och det blir faktiskt inte sämre av att de som har till en del av sin uppgift att recensera den politik vi för (oppositionen alltså) blir så uppenbart frustrerade just över att politiken fungerar. Det är ett ganska hyggligt avstamp inför några veckors sommarledighet.

PS; Janne Nordling: ja, det är riktigt att vi i Alliansen tycker att vi har makten till låns. Av väljarna, för att vara exakt. men vi förklarade oss vara beredda att lämna tillbaka den i höstas om de inte tyckte att vi hade skött oss. Det visade sig dock att vi fick behålla den. I alla fall den här gången. 2014 är det dags att bli prövad igen. Det ser jag fram emot... DS

Men vad är det de vill?

Ungefär halvvägs in i landstingsfullmäktiges budgetdebatt känner jag ett behov av att skriva några rader om den debatt som nu pågår. Den har bestått av två typer av inlägg. Vi i Alliansen har bit för bit presenterat den politik vi vill föra - en politik som för övrigt visat sig fungera när vi genomför den i praktisk handlng. Våra politiska motståndare i de fyra oppositionspartierna ägnar sig mindre åt att presentera en egen politik, och i stället mest åt att kritisera vår.

I grund och botten är detta ett demokratiskt problem. Inte att oppositionen kritiserar majoriteten, men att vänsterpartierna inte redovisar sin politik för väljarna. Vi får helt enkelt väldigt lite besked om vad de vill, och vilka konsekvenser det skulle få för väljarna.

Det reser naturligtvis många frågor, och vissa av dem blir till och med en följd av deras frågor till oss. Egentligen vill jag ha inställningen att oppositionen kan lika mycket och förstår lika väl som vi hur vården fungerar och vilka konsekvenser olika beslut får. Men jag blir aningen osäker när oppositionen agerar. De talar till exempel om "sammanhållna vårdkedjor" som argument emot större mångdfald och fler alternativ - och tycks inte ägna en tanke åt att dagens samverkan mellan lärosäten, landsting, sjukhus och andra aktörer runtomkring den komplexa verksamhet som forskning och universitetssjukvård handlar om.

Ett exempel är den kraniofacialkirurgi som vi i vårt landsting fått förtroendet att bedriva som rikssjukvård. Om den skulle bedrivas som oppositionen beskriver, så skulle den mycket snabbt falla samman. Arbetet med kraniofacialkirurgin är nämligen beroende inte bara av vad som händer inom Akademiska sjukhuset utan bokstavligen av utvecklingen runt om i hela världen. Att försöka låsa in kunskaper, kompetens eller patienter skulle få förödande konsekvenser för många berörda.

Samma sak gäller Skandionkliniken. Dess arbetssätt kallas för distribuerad kompetens, och bygger på en samverkan mellan olika vårdgivare. Utan denna samverkan kommer inte en enda patient till Skandionkliniken.

Man pratar också om hur forskningen utarmas om vård bedrivs av privata vårdgivare - uppenbarligen utan att ha en aning om vilken klinisk forskning som faktiskt bedrivs på exempelvis Elisabethsjukhuset.

Det är trist när fördomar tillåts prägla påståenden om politik, och ännu tristare när bristen på kunskap och insikt tillåts forma argumenten i debatten.

S, SD, MP och V - ett regeringsalternativ?

Jag noterar att Aftonbladets Karin Pettersson tycker att statsministern "är som en gnällig treåring" i en ledarkrönika. Läs gärna här.

Själv tycker jag att socialdemokraterna är just som gnälliga treåringar. Dumma dumma moderaterna som ska hålla på och bestämma tillsammans med sina kompisar i Alliansen. Har dom inte fattat att Sverige måste styras av socialdemokrater, oavsett hur väljarna röstar?

Sverige har en regering, och den är utsedd i enlighet med gällande grundlagar. Den består av företrädare för de fyra partierna i Alliansen, och de har att genomföra den politik som uttrycks i regeringsförklaringen.

Detta gillar inte socialdemokraterna, och därför vill man helst näpsa den "moderatledda" regeringen. Men socialdemokraterna talar gärna tyst om det som i så fall gäller, nämligen att regeringens förslag bara faller om (S) får med sig hela den samlade oppositionen, det vill säga Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Regeringen regerar, och så länge oppositionen inte är samlad så kan regeringen lugnt regera vidare. Socialdemokraternas har två problem. Det ena är att man inte gillar att inte regera. Det andra är att man vet att man skulle kunna bilda en majoritetsregering - genom samla den nuvarande oppositionen, bestående av de fyra nämnda partierna. Därför skriver man sådan som Karin Pettersson skrivit i krönikan.

På måndag samlas landstingsfullmäktige för att besluta om en preliminär plan och budget för de närmaste tre åren. Inriktningen på det dokument som vi från Alliansen lägger fram är offensivt och framtidsinriktat. Samtidigt hålls landstingets ekonomi i fortsatt strama tyglar för att klara av de många och stora utmaningar som väntar.

Du som noga följer verksamheten i vårt landsting har säkert kunnat notera att vi just nu genomför stora satsningar. En ny brännskadeintensivvårdsklinik har just invigts, och en ny biobank likaså. Psykiatrins Hus växer fram strax bakom den gamla sjukhusbyggnaden (du kan läsa mer om det här). Skandionkliniken, nordens första centrum för avancerad strålbehandling av cancertumörer, börjar nu byggas på andra sidan Dag Hammarskiölds Väg. Ombyggnad av 70- och 85-husen projekteras. Ett Ronald McDonald-hus är beslutat och kommer att börja byggas när finansieringen är klar. Parallellt med de satsningar landstinget gör, sker satsningar även inom Uppsala universitet och inte minst SLU.

Dessa satsningar är nödvändiga om Akademiska sjukhuset ska fortsätta att vara ett av landets ledande universitetssjukhus, och det förtjänar att påminnas att de kan göras därför att landstingets ekonomi är i god ordning. Det har den blivit under de senaste fem årens ansvarsfulla ledning av vårt landsting. Tidigade led landstinget under många år av en skral ekonomi som helt enkelt inte klarade alla de satsningar som egentligen skulle ha behövts redan då.

Framtidssatsningarna behöver fortsätta. Akademiska sjukhuset ska även i framtiden vara ett av Sveriges ledande universitetssjukhus, och den bästa garanten för det är ett stabilt och långsiktigt politiskt ansvarstagande. Alliansen har under de senaste fem åren visat förmågan att svara för detta.

En stolthet för landstinget

Jag har idag haft nöjet att delta i sammanträde med Rikssjukvårdsnämndens sammanträde. Just idag var nöjet kanske större än vanligt, eftersom nämnden gav tillstånd till landstinget i Uppsala län genom Akademiska sjukhuset att bedriva rikssjukvård inom kraniofacial kirurgi. Det handlar främst om barn med mycket svåra missbildningar i kraniet, som med avancerad kirurgi får möjlighet till ett normalt liv.

Beslutet är på många sätt en kvalitetsstämpel för Akademiska sjukhuset, och för mig är det en viktig markering. Det gör det nämligen tydligt att sjukhuset står sig starkt som en viktig del av den nationella sjukvården. Både den kliniska verksamhet som bedrivs på sjukhuset och den forskning som bedrivs i samverkan med Uppsala universitet klarar sig mycket bra i nationell konkurrens.

Det är ett viktigt besked, som givetvis tecknar en annan bild än den som ibland skymtar fram i den politiska debatten. Efter snart fem år med Alliansen i ledning för vårt landsting är Akademiska sjukhuset knappast mer "hotat" än tidigare - snarare tvärtom. Sjukhuset och dess verksamhet får många uttryck för uppskattning för den verksamhet som bedrivs, och det känns naturligtvis tråkigt att andra politiskt förtroendevalda än vi i Alliansen inte deltar i att formulera denna positiva bild av sjukhuset.

Under det senaste året har Akademiska nämligen förvandlats till något det inte tidigare varit, nämligen ett slagträ i den politiska debatten i landstinget. Det betyder inte att alla partier behöver ha samma syn på sjukhusets framtid, men det är beklagligt att företrädare för den politiska oppositionen gärna slänger ur sig obelagda påståenden om sjukhusets framtid, konkurrenskraft eller ställning i svensk sjukvård. Nu kan det således sägas en gång för alla: Akademiska sjukhusets ställning i svensk sjukvård är stark, och det farligaste hotet för ögonblicket är de negativa bilder som sprids.

Jag rör mig mycket utanför Uppsala, och jag talar alltid väl om Akademiska sjukhuset och dess möjligheter. I den lokala debatten ägnar jag mig alltid åt att beskriva sjukhuset i sakligt positiva termer. Jag skulle hoppas att fler, inom och utanför sjukhuset, kunde vara lika aktiva i att försvara sjukhusets rykte. Akademiska sjukhuset är nämligen en stolthet för vårt landsting - och det tänkerjag fotsätta att berätta!

Särskild debatt om vaddå???

Den rödgröna oppositionen i landstinget skördar nya lagrar på sitt specialområde, nämligen allt som handlar om annat än att förbättra och utveckla vården. Nu vill man ha en "särskild debatt" om vårdvalet. Då finns det skäl att stillsamt påpeka att det bara är fyra arbetadagar kvar till en av årets största debatter i landstingsfullmäktige, den om landstingets framtida inriktning i form av preliminär plan och budget för de kommande åren.

Något bättre tillfälle för att diskutera en viktig principiell fråga som vårdvalet är självfallet svår att hitta, men för oppositionen är det viktigaste tydligen inte innehållet i debatten - utan formerna. Och med tanke på att det är en splittrad opposition som inte ens har samma uppfattning i den aktuella sakfrågan (tre olika reservationer lades när frågan i går dryftades i hälso- och sjukvårdsstyrelsen) får man kanske förstå att de fokuserar på det de är eniga om, nämligen debattformer och andra formaliafrågor.

Från Alliansen är vi eniga om mycket, till exempel om att vi gärna diskuterar vårdvalet med våra politiska motståndare. Tillfällen saknas inte, och det närmaste infinner sig som sagt på måndag. I det förslag till preliminär plan och budget som landstingsstyrelsen lägger fram finns nämligen två hela stycken (sidan 14 och sidan 26) om just vårdval i specialistvården. Mot den bakgrunden är påståendet att vi skulle "smyga igenom" vårdvalet ganska märkligt.

Men vi har hört det förr, till exempel när vi för tre år sedan införde vårdval i primärvården. Även då skulle den egna verksamheten raseras, enligt oppositionen, och vi anklagades även då för att "smyga igenom" beslut som hade passerat alla formella steg som tänkas kan. Detta vårdval, som man då obstruerade emot så att extra landstingsfullmäktige behövde kallas in, har man nu inga som helst invändningar emot.

Det är därför oppositionens framfart i landstingspolitiken bygger på obstruktion och formfrågor snarare än på ett genomtänkt och väl formulerat politiskt alternativ. Bristen på idéer är påtaglig, och samsynen mellan de tre rödgröna partierna verkar inskränka sig till att skriva meningslösa framställningar om att debattera frågor som redan står på dagordningen.

Åsså plötsligt är de för...

För en vecka sedan kunde du som lyssnar till Radio Uppland höra socialdemokraten Börje Wennberg ta kraftfullt avstånd från vårdval i specialistvården. Det var ingen hejd på allt det elände som skulle drabba vården om vårdvalet infördes.

Idag, en vecka senare, röstade (S) i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen för ett av de vårdval som föreslogs. De dramatiska effekterna är kanske trots allt inte så dramatiska i alla fall.

Samma motstånd mötte införandet av vårdval i primärvården för några år sedan, men även här har motståndet tystnat. Det är lite oklart när (S) slutade vara emot vårdval, men det måste vara någon mellan november i fjol och nu i maj.

Så ser den socialdemokratiska vårdpolitiken ut på område efter område. Man säger sig gärna vara emot och kritiserar de reformer vi i Alliansen genomför - tills det visar sig att de fungerar. Vilket de påfallande ofta gör...

Nu väntar vi bara på nästa steg, nämligen när socialdemokraterna börjar påstå att vårdvalet egentligen är deras idé.

Att tvingas välja

"Den största friheten är ändå att inte behöva välja." Så skriver ett av partierna i oppositionen, Vänsterpartiet, i sitt alternativ till preliminär plan och budget för landstinget. Vänsterpartiet är som bekant ett parti med kända rötter, men också ett parti som för mindre än ett år sedan utgjorde ett regeringsalternativ tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Vi ser samtidigt också en oroande trend när det gäller ungdomars syn på demokrati. Även där finns tendenser till att vilja "slippa välja". Men att göra val, att aktivt ta ställning, är inte bara en möjlighet i en reformerad välfärd. Många gånger är ställningstagandet en medborgerlig plikt och en del av demokratin.

Vårt reformarbete i välfärden handlar om att ge medborgarna myndighet att fatta beslut. För oss i Alliansen är det självklart att man ska kunna välja sin vårdgivare - det borde vara lika självklart som att kunna välja mellan politiska partier. och precis som i politiken kanske inte de olika valen passar in exakt på vad det är man önskar, men möjligheten att välja, och att välja bort, ska självklart finnas där.

Väljarna valde Alliansen i 2010 års landstingsval. jag är stolt över att vi fick förtroendet. Men när jag läser Vänsterpartiets alternativa budgetförslatg så är jag dessutom glad att väljarna fick chansen, både att välja och att välja bort. För mig är inte den största friheten att inte behöva välja. För mig handlar frihet om att kunna välja.

Till försvar för demokratin, del II

"Det skulle inte bli så här" säger en gråtande polisman som citeras i Göran Erikssons krönika i Svenska Dagbladet apropå Göteborgskravallerna.

Jo, det skulle det. Det skulle bli precis så som det blev.

Utsagan glömmer nämligen att det fanns politiska krafter som ville använda våld för att ge uttryck för sina minst sagt grumliga politiska åsikter.

Att bekämpa dessa våldsförhärligare är en av demokratins viktigaste uppgifter. Det är bland annat därför som en demokratisk rättstat i vissa fall inte bara har rätt att bruka ett visst våld mot sina egna medborgare; den har rent av monopol på att göra just det.

Kvar finns sedan två problem till. Det ena är de krafter i politiken som inte drar sig för att förringa användningen av politiskt våld. Det andra är de som till och med förenar sig med dem.

Till försvar för demokratin

På min bokhylla på jobbet har jag en gatsten liggande. Jag får ibland frågan varför den ligger där, och då brukar jag svara att den finns som en påminnelse om varför jag egentligen är politiskt aktiv. För det politiska engegemanget utgår, i alla fall för mig, givetvis inte från en obändig vilja att utöva politisk styrning över sjukvård eller kollektivtrafik.

Gatstenen firar dessutom tioårsjubileum som prydnadsföremål på arbetsplatsen. För tio år sedan genomgivk vårt land nämligen ovanligt grova exempel på vad det är i rättstaten, demokratin och politiken som är värt att försvara och kämpa för. Om detta kan vi nu, i samband med tioårsminnet av Göteborgskravallerna läsa i diverse media.

Exakt vad som hände kommer vi troligen aldrig att riktigt få veta. Dels var händelseförloppet milt talat förvirrat, men framför allt skiljer sig uppfattningen om orsaken till det som hände så markant mellan olika sagespersoner att det sannolikt är helt omöjligt att ur olika utsagor mana fram en objektiv skildring.

Men det finns ändå några så kallade faktiska omständigheter så här i efterhand.

En av dem är att 170 poliser enligt uppgifter i media har undergått en rättslig prövning. Ingen av dem har, fortfarande enligt uppgift, fällts. I en rättstat (jag hävdar att vi lever i en sådan - mer om detta strax) brukar det innebära att man är oskyldig, det vill säga man har prövats och friats för det man läggs till last för.

En annan uppgift, klippt direkt från Svenska Dagbladet som tagit uppgiften från radioprogrammet Kaliber, är att tredjedel av dem som dömdes i samband med Göteborgskravallerna har dömts för brott igen de senaste fem åren. Våldsamt motstånd, misshandel, brott mot knivlagen och narkotikabrott är de vanligaste brotten.

Det är nu på sin plats att för tydlighets skull påpeka att jag ingalunda påstår att just "vänsteraktivister" skulle vara definitionsmässigt kriminella. Däöremot är en anna sak uppenbar, och det är att synen på rättstaten skiljer sig ganska markant mellan olika delar av det politiska spektrat. I vissa kretsar (exakt vilka åsikter de har är något mindre viktigt) uppfattas det som legitimt att bryta mot lagar som man inte gillar, till och med om detta innefattar våldsbrott riktade mot enskilda personer. Att det inte sällan finns kopplingar mellan dylika rörelser och mer uppenbart våldsinriktade politiska rörelser i utlandet, till exempel FARC-gerillan i Colombia, gör inte saken bättre. Försök att rättfärdiga stöd till terrorrörelser med att göra jämförelser med exempelvis motståndsrörelsen mot nazisternas ockupationer eller Nelson Mandela är bara pinsamma.

Sverige är en demokratisk rättstat. Vi har allmänna val, oberoende domstolar, en dokumenterad rättsprocess och alla de fri- och rättigheter som tillkommer en demokratisk rättstat.

Mot denna rättstat finns ett motstånd, från människor som anser att det är legitimt att missbruka dessa givna fri- och rättigheter. Bland metoderna för att manifestera detta finns kast med gatsten, men också andra bruk av vapen och våld både mot samhällsinstitutioner och mot enskilda.

De som hotar rättstaten hotar också demokratins grundval och därmed också alla de fri-och rättigheter som händer samman med ett fritt och demokratiskt samhälle. Därför är det viktigt att ha en gatsten i bokhyllan för att varje dag bli påmind om att hoten mot det fria och öppna samhället hela tiden är påtagliga och närvarande. Och att det värsta som kan hända oss som har politiska förtroendeuppdrag inte är att vi kan bli bortröstade när vi förlorar ett val. Det är att vi förlorar möjligheten att ställa upp i allmänna val.

Professionellt ledarskap

Idag skriver UNT (artikeln finns i skrivande stund inte på webben) bland annat om de förändringar landstinget nu gör för att effektivisera olika servicefunktioner. Ansvaret för dettsa ligger på den nya styrelse, produktionsstyrelsen, som inrättades vid årsskiftet. men för landsitnget som helhet kan sägas att det naturligtvis är viktigt att allt vi gör ska göras med professionalitet och hög kostnadseffektivitet.

Ett sätt att göra saker professionellt är att i alla lägen sträva efter att ha rätt person på rätt plats. För att åstadkomma det kan det ofta vara klokt att söka efter ny kompetens; att helt enkelt leta efter personer med god förmåga att utveckla landstingets verksamhet genom att komma utifrån, från andra verksamhetsområden och branscher, med den erfarenhet som det innebär.

Att "aldrig ha jobbat i landstinget" är således kanske inte alltid ett hinter för att kunna göra ett bra jobb utan kan mycket väl vara en merit. Inte minst i vårt landsting är det viktigt att nya kunskaper och erfarenheter kan bidra till den ständiga utveckling som är nödvändig om vi ska kunna befinna oss i framkant. Vi behöver snarare fler chefer med goda erfarenheter från andra sektorer än landstinget och vården för att kunna ge en så effektiv och professionell service som möjligt till våra uppdragsgivare: medborgarna.

Samtidigt kan landstinget helt enkelt inte vara bra på allting. I grunden är det samma sak som jag skrev om vårdvalet i föregående bloggpost; det är bättre att vi är bra på det vi verkligen ska göra och koncentrerar oss på det än att försöka göra precis allting och riskera att vara mindre bra på vissa saker.

I hög grad är detta en fråga om professionellt ledarskap. Landstinget behöver kompetenta och dugliga chefer i alla positioner och på alla nivåer - och här finns et klar möjlighet till förbättring. Av just det skälet pågår ett chefutvecklingsprogram, men mycket återstår att göra.

Ytterst ligger ansvaret för detta på oss förtroendevalda politiker som fattar de inriktningsbeslut som chefer och tjänstemän sedan har att verkställa. Men de politiska besluten är inte styrande bara för "politiken" utan för de närmast berörda tjänstemännen. De politiska beslut som fattas gäller för alla i landstingets organisation. Det står var och en fritt att ha synpunkter på fattade politiska beslut och att ge uttryck för sina synpunkter. men det är också vars och ens ansvar att arbeta i enlighet med de förutsättningar som de politiska besluten innebär. Yttrandefriheten, liksom ansvaret för att arbeta i enlighet med politiska riktlinjer, ingår båda i den demokratiska process som ytterst är styrande för landstingets verksamhet.

Vårdval är bra för patienterna och för vården

Det blåser nyttiga vindar av förändring genom vården. Sedan vårdvalet infördes i primärvården har tillgängligheten förbättrats dramatiskt utan att kostnaderna ökat. Vårdvalet har visat sig vara bra för patienterna men också lett till att kvalitén i verksamheten blivit bättre. den kritik som riktades mot vårdvalet i primärvården vid införandet har helt och hållet kommit på skam. Vartenda ett av de påståenden som då fördes fram kan faktiskt avfärdas helt. Extra intressant är att flera av de partier i oppositionen som då riktade kritik mot införandet nu helt har tystnat i sin kritik. Förmodligen har de helt enkelt insett att det närmar sig politiskt självmord att vara skeptisk mot en så framgångsrik reform.

Det hindrar dock inte från att göra nya försök att sätta stopp för utvecklingen. Nu riktas kritiken mot nästa steg i förnyelsen av vården, nämligen att möjlgheter öppnas för vårdval även i den specialiserade öppenvården. På måndag fullföljer hälso- och sjukvårdsstyrelsen tidigare beslut i landstingsfullmäktige genom att ta fram de första områdena som ska prövas för en större valfrihet och ökad mångfald.

Vårdvalet är bra för patienterna. Det ger större möjlighet att välja, och att välja bort, vem som ska ge den vård man behöver. Det ger dessutom tryggheten att veta att det är det egna valet som avgör; man är inte i händerna på läkaren utan kan aktivt vara en del beslut om den egna vården. men inte nog med det. Vårvalet är bra även för vården, och för de vårdgivare som vårdvalet omfattar.

Vårdvalet skärper nämligen kraven på kvalitet och innehåll i vården. den vårdgivare som slarvar med kvalitén kommer snabbt och obönhörligt att bli avslöjad i kvalitetsmätningar - och ingen patient kommer att vilja välja vård som inte håller en godtagbar kvalitet. Det kommer att gynna skickliga och kunniga vårdgivare som sätter kvaliteten i främsta rummet. Att mot den bakgrunden påstå att vårdvalet skulle hota ett av landets främsta universitetssjukhus är givetvis trams - eller möjligen ett uttryck för bristande förtroende för Akademiska sjukhuset och dess förmåga att attrahera patienter.

Sist men inte minst är vårdvalet dessutom en möjlighet för Akademiska att fokusera på det som är sjukhusets viktigaste uppdrag. Akademiska sjukhuset är idag ett av landets största länssjukhus, som servar ett av landets största och snabbast växande län. Samtidigt är Akademiska ett forsknings- och undervisningssjukhus där plats måste finnas även för specialiserad vård. Det utrymmet påverkas naturligtvis positivt av att viss vård som med fördel kan utföras utanför sjukhuset sköts någon annan stans.

Det är tråkigt när ideologiska låsningar tillåts stå i vägen för ett konstruktivt samarbete i landstingspolitiken. Men det får inte stå i vägen för en för patienterna och länets invånare gynnsam utveckling av den verksamhet landstinget bedriver.