Uppdrag: att utveckla, inte att förvalta!

Landstingspolitik är svårt, får jag emellanåt höra av människor i min omgivning. Eftersom landstingspolitiken ägnar sig åt ett ganska smalt men viktigt område i politiken (nämligen sjukvården) så blir landstingspolitiken knepigare eftersom den så att säga hamnar nära den medicinska professionen.

Det är möjligt att det är så - men det bygger i så fall på en felsyn som det är viktigt att arbeta bort för oss som är verksamma i landstingspolitiken. De frågor som vi sysslar med bygger nämligen på exakt samma logik som de kommunalpolitiska frågorna. Människor betalar skatt och väntar sig vissa typer av offentliga åtaganden för de skattepengar ssom de betalar. Det visar också vilka som är våra uppdragsgivare. Det är väljarna, som har högst rimliga krav på att vi tillhandahåller den service som skattebetalare och medborgare har anledning att vänta sig.

Med det förhållningssättet är det förhoppningsvis också tydligt att det som är viktigt är att vården och kollektivtrafiken - landstingets i särklass viktigaste uppgifter - faktiskt fungerar som medborgarna har skäl att vänta sig. Och om det finns brister så ska de rättas till. Eller mer korrekt; de brister som alltid finns ska åtgärdas.

Både vården och kollektivtrafiken fungerar nämligen - faktiskt, får man kanske tillägga - för det mesta riktigt bra. Människor får vård, kommer till jobbet och är påfallande ofta ganska nöjda med den vård som ges och den trafik som bedrivs. Det är - faktiskt - vanlgiare att människor hör av sig med positiva berättelser än med klagomål. Men det betyder absolut inte att vi som har ansvaret för verksamheten kan luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom finns det alltid saker som kan bli bättre och saker som kan göras annorlunda. Det gälelr allt från personalpolitik till vem som faktiskt utför vården. Vi i Alliansen ser som vårt ansvar att genomföra de reformer som behövs just för att vården ska fungera bättre.

Allt detta kan verka som rena självklarheter, men inför höstens arbete kände jag att jag ville skriva det på bloggen. Snart kommer ämnet för dagen att vara aktuella vardagshändelser som jag vill kommentera - men då kan det vara bra att luta sig tillbaka till några rader om det som kan vara lätt att glömma bort. Vårt uppdrag som politiker är att se till så att våra uppdragsgivare medborgarna blir nöjda med den verksamhet som finansieras med skattemedel - inte att försvara verksamheten i lägen där det uppdagas brister! Det är ett uppdrag somo jag tar på stort allvar, och som det nu är dags att ta tag i efter en avkopplande sommarledighet. Hör gärna av dig med dina synpunkter på hur det fungerar!

Att tänka nytt

Jag har skrivit tidigare på detta tema, och efter att ha intervjuats av Radio Uppland idag kände jag ett behov av en ny postning i ämnet.

Vad det handlar om är behovet av reformer inom sjukvården, men också på många andra områden. Sådana reformer kräver ofta både nytänkande och mod att våga kasta gamla dogmer över ända. Men förändring möter ofta motstånd - därför att det finns krafter som har intresse av att förändring inte äger rum. Därför reser motståndarna allehanda krav på att vi som ser behovet av att genomföra reformer redan på förhand vet exakt hur effekterna kommer att bli. och om inte precis allting blir exakt som det var tänkt från början, så är det väldigt enkelt att i efterhand rikta kritik inte bara mot det som brister utan mot allt reformarbete överhuvudtaget.

Det får mig att tänka på Christopher Columbus, som gav sig ut på en seglats i en riktning som ingen före honom hade prövat. Hans mål var att finna den västliga sjövägen från Europa till Indien, men i stället "upptäckte" han (från europeiskt perspektiv, indianterna hade liksom "upptäckt" det långt innan) Amerika.
Columbus mötte också motstånd. Mäktiga krafter ville inte att han skulle finna en kortare sjöväg till Indien, för det skulle förändra maktstrukturer. Men Columbus vågare - och fann en för Europa okänd världsdel. Genom att utmana invanjda föreställningar gjorde han världen större från en europeisk horisont.

Lyckligtvis lät sig inte Columbus hindras av den tidens motsvarighet till de argument mot förnändring som vi i Alliansen möter idag. Exempelvis när det handlar om patientens makt över den egna journalen eller möjligheten för patienten att välja mellan olika vårdgivare.

Landstingspolitisk debatt

I två dagar ska landstinget nu debattera landstingsplan och budget för de närmast kommande åren. Det är, som alla säkert är medvetna om, en budget som balanserar viktiga satsningar med ekonomisk återhållsamhet. Men en genomläsning av de olika budgetförslagen (finns på landstingets hemsida) gör att jag inte kan låta bli att bli en aning förundrad över hur olika partier verkar se på landstingets ekonomiska förutästtningar.

Att det ekonomiska läget är kärvt, är det ingen som förnekar - i alla fall inte i ord. Men när det ska omsättas till handling, i form av praktisk politik, är läget en aning annorlunda. Då haglar nämligen förslagen på så kallade "satsningar" på både det ena och det andra. Dessvärre är det inte lika väl beställt från oppositionens sida med att se till så att dessa satsningar är finansierade.

En budget måste gå ihop, men den måste också bygga på realistiska utgångspunkter. Och om man pekar ut saker som man vill ska kosta mer - så måste man också vara beredd att berätta vad man vill satsa mindre på. Den politiska oppositionen är tråkigt nog bättre på det ena (på att göra nya satsningar) än på det andra (berätta om hur det ska finansieras).

Det är bland annat därför som Alliansens bugdetförslag är det mest genomarbetade och kompletta. Vår budget är inte bara en genomtänkt idé om hur landstingets verksamhet ska formas under kommande år; den är dessutom rundad på ansvar både för den egna verksamheten och för länsinvånarnas ekonomi.

Politik handlar nämligen om att göra prioriteringar. "Allt åt alla" är lätt att säga, och lätt att göra - men följden blir ofrånkomligen just det som vi nu ser utspelas i länder som Grekland och Spanien. Att hålla hårt i pengarna innebär att man måste säga nej till ett eller annat - men ger också en långsiktig ekonomisk trygghet som innebär att drastiska besparingar kan undvikas. Alliansens budgetalternativ innebär prioriteringar. Därför kan vi ta ansvar inte bara i dagens debatt, utan också under en följd av kommande år.

Folkvilja

Dagens viktigaste politiska nyhet är att konservativa Ny demokrati gick segrande ur det grekiska valet. Men det är en valseger som lämnar en del eftersmak. Segern är visserligen knapp, men ändå klar. De grekiska väljarna valde höger framför vänster, Europasamarbete framför isolering och ansvarstagande framför att smita undan de problem som tidigare grekiska regeringar lagt grunden för. På det sättet är valet i Grekland en framgång inte bara för Ny Demokrati och för väljarna i Grekland, utan också för Europa och förhoppningsvis för världsekonomin.

Men efterdyningarna innehåller också oroande om än inte helt oväntade signaler. Förlorande Syrizas ledare har visserligen gratulerats Ny Demokratis premiärministerkandidat Samaras, men också enligt media krävt att Smaras ska "följa folket vilja". Ursäkta, men i min föreställningsvärld är det exakt vad fria val i en demokrati handlar om: folket ger uttryck för sin vilja genom att rösta. Och det alternativ som får rösterna, regerar också med folkets mandat. Nu fick förvisso inte Ny demokrati egen majoritet, men förhoppningsvis ska det vara möjligt att samla en bred koalition, under Ny Demokratis och Samaras ledning, som kan föra en konstruktiv politik som för Grekland ur krisen.

Om nu inte...

För i vassen lurar enligt uppgift valets andre förlorare, Pasoks ledare Venizelos, vilken siktar på en koalition som nog är aningen bredare än vad Ny Demokrati fått mandat för - nämligen med flera av de partier längre till vänster (inklusive Syriza) som motsätter sig den krisplan som Ny Demokrati, och för den delen Pasok, gick till val på. Konsekvensen av ett sådant krav kan inte gärna bli annat än att just folkviljan sätts ur spel.

"Folkviljan" i Grekland har nu nämligen visat sig inte bestå av dem som under senare tid högljutt gett uttryck för sina åsikter genom att demonstrera på Atens gator. Folkviljan är snarare alla dem som inser hur dessa demonstranter bokstavligen skämt ut Grekland genom att utmåla landet som oansvarigt och ovilligt att ta på sig de bördor som krävs för att klara krisen. Låt oss hoppas att denna folkvilja nu också får sitt uttryck även i den politik som framöver kommer att föras i Grekland.

Så kan det gå

I dag kom så beskedet att Medpro Clinic begär sin egen vårdcentral i Bålsta i konkurs. Kanske inte helt förvånande efter alla turer, men inte hller något att glädjas över; absolut inte. Det som ändå känns betryggande är att vårdcentralen drivs vidare av konkursförvaltaren och att människor i Håbo kommun inte behvöer vara oroliga över att inte ha tillgång till bra primärvård i Bålsta.

Det finns ingen anledning för mig, eller för landstinget överhuvudtaget, att spekulera i orsakerna till vårdcentralens konkurs. Vår uppgift är att se till så att människor i vårt län har tillgång till en god hälso- och sjukvård och att landstingets ekonomi är i god ordning. Vi kan konstatera att så är fallet, men inte nog med det. Tillgängligheten till primärvård är idag väsentligt bättre än tidigare i länet, och inte minst i Bålsta. Skälet till detta är det fria vårdval som gett möjlighet för företag som medpro Clinic att etablera sig.

Att återgå till tidigare ordning, där landstinget självt drev alla vårdcentraler, tillgängligheten var sämst i landet och primärvårdens ekonomi urusel, är naturligtvis inget fungerande alternativ. I sjävla verket finns det idag inga andra lösningar presenterade, vilk,et i sig ger en bra bild av hur pass framgångsrikt vårdvalet varit. Att alla aktörer som etablerar sig inte klarar ekonomin är tråkigt, mend et visar också att alla påståenden om att dessa vårdcentraler skulle vara överkompenserade är gravt felaktiga.

Väljarkontakt om vardagspussel

Det har varit en givande dag, med verksamhetsbesök på BVC i Storvreta och dörrknackning på kvällen.
Besöket i Storvreta gav en hel del tankeställare kring barnens situation. att vara barn är snart lika jobbigt och stressigt som att vara vuxen, om vi inte hittar lösningar för att få vardagspusslet att fungera. Det blir uppenbart i en ort som Storvreta där många pendlar och har långa arbetsdagar. En väl fungerande BVC (barnavårdscentral) är då inte bara en självklarhet utan en viktig pusselbit för att lösa problen, int minst för unga föräldrar.

Kvällen har ägnats åt samtal med väljare, denna gång i Alunda mellan Uppsala och Östhammar. Som vanligt ledde kvällen till riktigt intressanta samtal både om sådant som fungerar i vården - och om sådant som fortfarande kan bli bättre. Det senare är en hel del, men samtal som de jag har fört i kväll ger också en annan dimension till förhållandet mellan oss som arbetar med politik och de väljare vi företräder.

Det kanske starkaste intrycket är nämligen reaktionen från dem som blir glada över att få berätta om sina upplevelser för någon som lyssnar. Ett av de stora problemen med det politiska samtalet, inte minst när det förs i massmedia, är att det för det mesta förs mellan olika politiker. Möjligen är ibland också media deltagare i samtalet (om än på sina högst egna villkor), och vid vissa tillfällen kan någon representant från allmänheten - helst men mycket starka åsikter - ges möjlighet att delta i den offentliga debatten.

Men den största och viktigaste delen av det politiska samtalet förs faktiskt på helt annat håll, utom hörhåll för politiker och journalister. Det handlar om samtalet hemma vid köksbordet, och om mycket vardagliga frågor långt från de ganska teoretiska debattämnen som ofta präglar det politiska samtalet.

I grunden handlar tillvaron nämligen för de flesta människor om ett ganska knepigt vardagspussel, och den trots allt kanske viktigaste uppgiften för oss politiker är att hjälpa till med att få detta pussel att gå ihop. Det gör vi inte i första hand genom diverse reformer - utan genom att se till så att vården helt enkelt fungerar och finns till hands när människor behöver den.

Att lära av historien

En av de saker som sysselsätter mig just nu är det faktum att landstinget i år firar att det var 150 år sedan som landstingen inrättades. Att följa landstingens historia är att följa en intressant utveckling, där stora förändringar har ägt rum i takt med tidens och samhällets utveckling.

Därför ska vi vara glada och tacksamma över att det hela tiden sker en utveckling. Alternativet till att förnya landstingets verksamhet är inte att gå tillbaka till hur det var förr; en sådan utveckling skulle nämligen leda till just - en tillbakagång. Därför blir jag ibland en aning uppgiven när jag mötes förslag som inte ser den samhällsutveckling som sker - inte bara inom de områden som landstinget har snavar för.

Det är en utveckling på en lång rad olika områden. Människor är idag mer informerade än för bara ett decennium sedan. Med några knapptryckningar går det att hitta olika vårdgivare, jämföra resultat och väntetider, framföra synpunkter och hitta olika diagnoser och behandlingar. Den rätta politiken i en sådan verklighet är naturligtvis inte monpol, politisk detaljstyrning och låsning till en gammaldags styrmodell.

Frö femtio år sedan fungerade säert en sjukvårdspolitik byggd på politisk styrning av vårdproduktionen. Idag ställs helt andra krav, inte minst av de medborgare som faktiskt också är uppdragsgivare.

Mot den bagrunden är det bra att vi i landstinget nu reflekterar över hur det var förr. Det ger nämligen möjlighet till två saker. Det ena är att vi inser hur det var förr. Det andra att det ger oss möjlighet att tänka nytt, och fundera över hur vi vill att sjukvården ska vara formad i framtiden.

När man inte vill se

Noterar att oppositionens olika budgetförslag idag kommenteras i UNT. Att de olika partierna presenterat sina budgetförslag är gott och väl, men hur det av detta ska kunna bli ett samlat alternativ till Alliansen är aningen oklart.

Men det är inte det allvarligaste. Det är att oppositionen är så förblindade av sina egna dogmer att man faktiskt inte ser effekterna av den politik som förs. En av oppositionens företrädare ifrågasätter möjligheten att välja vårdcentral - för att de flesta "ändå väljer den som ligger närmast". Tja; det kan ju bero på att man faktiskt tycker att vårdcentralen "som ligger närmast" numera fungerar. Sedan 2006 har primärvården nämligen gått igenom en fullständig omvandling, och från att vara bland de sämsta i landet är både väntetider och ekonomi i topp. Orsaken är den politik som Alliansen fört på området. Så, visst kan man säga att vi har "ideologiska motiv" för att föra den politik vi för. Vi tycker inte att folk ska behöva vänta på vård i onödan, och vi tycker att vården ska vara effektivt skött.

Det betyder inte att vi är nöjda med läget som det är idag. Fortfarande finns det för många som får vänta för länge på att få vård de behöver, och det är inte acceptabelt. Men vägen till en vård utan onödiga väntetider går inte genom oppositionens domatiska fasthållande vid en gammaldags vänsterpolitik utan genom att öppna för mer mångfald och fler möjligheter att välja. Det sätter patienten i centrum, så som reformera i primärvården, patientens tillgång till den egna journalen och öppnare gränser för vårdval också gör det.

Den politiken för vi i Alliansen. Vi har två gånger gått till val på den och fått väljarnas förtroende att föra den. I valet 2014 komemr vi en tredje gång att redovisa hur vi har uppfyllt tidigare ställda vallöften och hur vi kommer att fortsätta arbetet med att renovera och förnya sjukvården.

Argument i ljuset av fakta

"Forskning visar att privat omsorg har lägre kvalitet än den gemensamma omsorgen" skriver en insändarskribent i UNT idag. Det är ett vanligt men ack så försåtligt retoriskt grepp. Ingenstans framgår vad det är för forskning som det refereras till, eller mer exakt vad de refererade forskningsrönen går ut på. Såvitt jag vet så finns det gott om forskning på området som stöder både det ena och det andra, helt beroende på vad det är man vill studera. Det ger ingen, vare sig man är för eller emot valfrihet i omsorgen, rätt eller möjlighet att på ett rimligt sätt använda forskning som bas för argumentationen om något som i grund och botten är helt och hållet en ideologisk fråga. Personligen tror jag på mångfald och möjlighet för människor att välja välfärdstjänster. Det finns gott om empiriskt stöd för en sådan hållning - men i grund och botten är det ett ideologiskt ställningstagande som jag står för. Därför försöker jag inte slå mina motståndare i huvudet med konstruerade vetenskapliga argument, utan konstaterar att i en situation när det faktiskt finns vetenskapligt stöd för både det ena och det andra - så måste rollen som förtroendevald vara att göra politiska ställningstaganden. Som bygger på värderingar och som lägger grunden för en riktigt bra kvalitet i vård och omsorg.

Blir det någon spade?

Jag har ägnat en stund av morgonen åt den här veckans nummer av Dagens Samhälle. En av de större artiklarna i veckans tidning handlar om den så kallade Carema-skandalen. I efterhand har det visat sig att denna skandal inte riktigt ser ut som den speglats i åtskilliga medier. Dagens Samhälle har helt enkelt klätt av myterna bakom mediedrevet. Det man bland annat har redovisat är att:
- det inte var Dagens Nyheter som "avslöjade Carema-skandalen". Beträffande de brister som förekom hade Carema redan innan DN började skriva gjort egna anmälningar, helt enligt gällande regler.
- inga pengar har gått till så kallade skatteparadis. Pengarna har återinvesterats i verksamheten.
- vården inte har blivit sämre. de kvalitetsmätningar som gjorts visar ingen skillnad jämförtt med innan Carema tog över verksamheten på Koppargården.
-bemanningen inte är lägre än tidigare. Faktum är att den är högre, både jämfört med före Caremas övertagande - och jämfört med Caremas åtagande enlig avtal.
- antalet avlidna inte är högre, utan till och med lägre än då kommunen drev Koppargården.
- antalet sjuksköterskor inte har halverats, vilket har hävdats som en del av "granskningen".
- privata företag inte alls "bara tänker på vinsten". Varför arbetar man i så fall så mycket mer med kvalitetsutveckling än vad som görs i kommunal drift.

Allt detta reser givetvis frågor, man inte i första hand om Carema. Däremot finns två andra saker som det är hög tid för två andra funderingar.

Den första är vem som granskar granskarna. Journalistikens viktigaste uppgift är att granska oss makthavare. Då är det ytterligt viktigt, inte främst för oss makthavare utan för våra uppdragsgivare, medborgarna, att den granskningen är orubbligt korrekt och vederhäftig. I Carema-fallet har det uppenbarligen inte varit så. Hur är det andra gånger så kallade "skandaler" rullas upp. Vem kollar att den som säger sig ha kollat verkligen har gjort det.

Den andra frågan är vilka politiska slutsatser som kan dras av detta. I spåren av Carema-skandalen har vi sett många politiker yla högt inte bara över det rapporterade utan över i stort sett all offentligt finansierad verksamhet som bedrivs av andra än kommunerna och landstingen själva. det tuffaste drevet har kanske trots allt inte gått mot Carema, utan mot en omfattande verksamhet som handlar om välfärden för hundratusentals människor, och som med detta har misstänkliggjorts på tämligen lösa grunder.

I det förra fallet har journalistkåren en ypperlig möjlighet att rehabilitera sig. Det första steget är att redan nu nominera Dagens Samhälles reprotage till Guldspaden. Det andra är att reportaget givetvis får priset. det skulle ju visa att kåren själv klarar att sanera sina brister. Omvänt skulle allt annat innebära att journalistiken erkänner sin egen ofelbarhet, med allt vad det innebär.

I det senare faller är inte mycket annat att göra än att föra debatten ungefär som i detta inlägg. Vi som tror på mångfald, valfrihet och alternativa utförare i välfärden får fortsätta med att driva vår tes. Vari således ingår att bekämpa även de myter som sprids, av mer eller mindre uppenbart politiska skäl. Även i vårt landsting.

Det ska gå att välja

Sammanträden är inte alltid det roligaste att pyssla med, inte ens om man är intresserad av politik. Men vissa sammanträden är ändå både roligare och mer konstruktiva än andra, särskilt om de kan leda till bättre verksamhet för de människor som är direkt berörda.

Idag har jag ägnat mig åt ett möte som kan leda till just det. Jag har träffat mina kollegor i kringliggande landsting för att bland annat diskutera hur vi kan öka valmöjligheterna för den som vill söka vård utanför det egna länet.

Tiotusentals människor i Uppsala län bor nära en länsgräns. Många av dem pendlar till Västerås, Stockholm, Gävle eller andra orter utanför Uppsala län. Tusentals människor pendlar också till vårt län. Målet är nu att underlätta för dem som vill välja vård på den ort där man arbetar i stället för att till exempel behöva ta en hel dag ledigt för ett besök på vårdcentralen.

Glädjande nog är samsynen mycket stor om detta i de landsting som jag träffat idag, nämligen de sex län som vi samverkar med om regional sjukvård. För oss i Uppsala län handlar det framför allt Västmanlands och Gävleborgs län där detta är aktuellt - förutom Stockholms län som vi för särskilda diskussioner med. Först och främst gälelr det naturligtvis husläkare, men det kan också bli aktuellt med specialistvård.

Det är idag lite svårt att svara på när det kan bli aktuellt, men arbete pågår för fullt och jag vet att vår ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen komemr att arbeta vidare med detta. Det blir i så fall ännu en välfärdsreform som ökar människors makt över den egna vardagen - och i detta fall också över den egna kroppen. Alliansen i länet fortsätter att ta steg mot en modernare sjukvård och en bättre välfärd för människor i Uppsala län.

I världsklass

Nittio procent grå vardag och tio procent lite mera spännande. Ungefär så ser nog de flesta arbeten ut, även om vi alla tror att livet är lite ljusare och grönare på andra sidan. För egen del ska jag gärna erkänna att det uppdrag jag nu har på heltid är både spännand eoch givande för det allra mesta - men även arbetet/uppdraget som landstingsråd innehåller ändå en hel del rutin, vardag och måsten.

Men så händer det... På torsdag är jag inbjuden till riksdagens Näringsutskott för att prata om hur vi i Uppsala län arbetar med samverkan mellan sjukvården och näringslivet. det är ett både spännande och mångfacetterat område - som jag ska klara av att täcka på åtta minuter. Så när jag skrivit manuset klart, så tänkte jag att det ikan vara på plats att fylla på med några rader på bloggen.

Givetvis är jag lite stolt över att ha fått inbjudan. den känns faktiskt som ett erkännande för något som jag arbetat ganska hårt med under de senaste fem-sex åren, och ett erkännande för hur hela vårt landsitng och vårt län arbetar med dessa frågor. Nu ska i ärlighetens namn erkännas att mycket var gjort redan innan 2006, då jag tillträdde. Men samverkan med näringsliv och akademi ÄR en av mina viktigaste frågor på agendan, och även om Uppsala län låg bra till redan före Alliansens tillträde, så har det varit en aktiv strategi att flytta fram positionerna i en mycket konkurrensutsatt värld.

Det har till exempel handlat om många och långa diskussioner om att få satsningen på Science for Life Laboratory till Uppsala och Stockholm, om att bygga vidare på samarbeten med andra lärosäten, om att flytta fram positionerna beträffande rikssjukvård och inte minst om att rikta in Akademiska sjukhuset på att vara vad det ska vara: ett ledande universitetssjukhus med stark profil mot forskning och utveckling.

Satsningar som Sci Life Lab, men också till exempel U-CAN, U-Care, vårt regionala cencercenter, Skandionkliniken med mera visar på Uppsalas starka position inom cancervård och cancerforskning. Då är det också på plats att tydligt men mycket ödmjukt konstatera att det rör sig om nationella satsningar som lokaliserats till just Uppsala därför att vi har kvalitéer som gör oss lämpliga.

Även på neurovetenskapernas område står sig Uppsala mycket starkt, och det är en händelse som ser ut som en tanke att jag på tosdag inte bara ska tala i riksdagen, utan dessutom på kvällen får tillfället att gratulera våra enastående verksamheter inom käk- och plastikkirurgi för deras starka verksamhet som också nått internationell ryktbarhet och ger landstinget möjlighet att inrätta ett rikscentrum för dessa viktiga områden.

Men inte nog med det - för att återknyta till ämnet. Uppsalas starka ställning som nationellt medicinskt centrum har dessutom lagt grunden för ett näringsliv som i sin tur är grunden för Sveriges lägsta arbetslöshet. det är kanske inte landstingets direkta förtjänst - men visst bör det finnas ett samband mellan aktisa insatser för att stärka life science-sektorn och draget i länets arbetsmarknad.

I länet finns idag hundratals företag som har sin bas i medicinsk och biovetenskaplig forskning, företag som många gånger startat utifrån en frågeställning hos någon forskare på Akademiska sjukhuset eller Uppsala universitet. De hade aldrig kunnat komma dit de är idag utan en infrastruktur bestående av allt från finansiering och rådgivning till kollegor och rent av konkurrenter som både stimulerar och innebär ett kluster av olika funktioner för att skapa en livskraftig näringslivssektor. En sektor som därtill inte bara leder till jobb i vårt län utan också till jobb och tillväxt i andra delar av vårt land. Allt detta kan tyckas ganska långt från tragglandet med vårköer och ekonomiska begränsningar som trots allt är landstingspolitikens "grå vardag" - men det är i grund och botten samma sak. Vi har ju nämligen en sjukvård i världsklass som egentligen är den verkliga grunden för en framgångsrik sektor.

Frågor och svar

Jag noterar att socialdemokraten Börje Wennberg enligt UNT dundrar vidare om avtal med Bålsta Vårdcentral. Det kan då vara på plats att helt kort konstatera att Wennberg på landstingsstyrelsen fick full information om det aktuella läget och hade alla möjligheter att både ställa de frågor som kan behövas och göra de yrkanden som eventuellt också kunde vara på plats. Det är dock uppenbart att det är viktigare för Wennberg att dundra i media än att lyssna till de svar han faktiskt fick vid det aktuella sammanträdet. Vilet härmed är noterat.

Snart är det första maj, del två.

Bristen på bostäder är ett av Uppsala läns svåraste problem. Det skapar både sociala och ekonomiska problem, och det av flera orsaker. Tillväxten hämmas, matchningen på arbetsmarknaden försämras och människor som vill flytta till vårt län  för att arbeta tvinas bo kvar i andra regioner med väsentligt sämre arbetsmarknad. Sist men inte minst gynnar det inte precis Uppsalas rykte som lärosäte att det är fruktansvärt svårt för studenter att hitta en bostad till rimlig kostnad.

Detta borde givetvis innebära att det borde vara ett allmänt intresse att lösa problemen och att hitta konstruktiva idéer som faktiskt gör situationen bättre. I en rapport (du kan läsa den här) presenterar länasstyrelsen en rad konstruktiva förslag som faktiskt skulle leda till att bostadsmarknaden skulle fungera bättre.

Arbetet har letts av tjänstemannen på Handelskammaren Magnus Åkerman, en skicklig analytiker och utredare som brukar ha en god förmåga att föra samman olika intressen. Så har han också gjort i den aktuella rapporten, och Magnus har verkligen vinnlagt sig om att tillvarata olika synpunkter. Det kan jag intyga trots att jag själv inte har haft tid att lägga den energi jag skulle ha velat på att vara delaktig i arbetet.

Men alla gillar inte rapporten, utan betraktar den som någon sorts politisk pamflett. Anledningen till det är lätt att genomskåda, för kritiken kommer bland annat från det parti som gärna talar sig varmt för breda politiska lösningar - men alltid kräver att dessa lösingar mer eller mindre ska se ut exakt som just detta parti föreskriver.

Gärna en samsyn om utrikespolitiken, bara vi blir överens om att den ska vara socialdemokratisk. Gärna samförstånd om styrningen av hälso- och sjukvården -bara samförståndet inte innebär större mångfald och mer vafrihet i form av till exempel vårdval. Gärna en bostadspolitik i stor enighet - bara det inte finns inslag av sådant som socialdemokratin har svårt att svälja.

Den rapport som Åkerman presenterat innehåller många bra idéer om hur bostadsmarknaden kan fås att fungera bättre och om hur bostäderna i länet kan bli fler. Rapporten bygger på inspel från en rad olika aktörer, varav alla sannerligen inte kan sägas stå moderaterna nära.

Några alternativa idéer om detta, och någon bostadspolitik som faktiskt löser problemen har jag inte sett röken av, framför allt inte från de klagande partierna.

Snart är det första maj, del 1

Den första och mest grundläggande förusättningen för att kunna bedriva politik är att man har konkreta idéer om vad det är man vill. Den andra förusättningen är att man också har kraft att genomföra sina idéer. Men det är lätt hänt, att politiska partier i stället för att formulera idéer, producera förslag och hitta sätt att genomföra dem i stället hemfaller till att göra det som annars lätt blir följden. Man kritiserar sina motståndare, gärna kryddat med diverse kraftord.

Vi har idag haft landstingsstyrelse. Rapporter gavs om landstingets ekonomi, om planerna på att renovera och bygga om Akademiska sjukhuset, om turerna kring Bålsta Vårdcentral samt sist men inte minst om verksamheten i stort. På alla dessa punkter gjorde Alliansen sitt jobb. Vi har inte bara tagir fram den politiska förslagen och hur de ska genomföras; vi tog också tillfället i samband med de verkamhetsrapporter som lämnades att ställa krav på åtgärder kring det som kan bli bättre.

Om detta hade våra politiska motståndare i oppositionen som väntat inte mycket att säga. I alla fall inte på sammanträdet. De satt förmodligen och tittade ut på det vackra vårvädret och planerade sina fina tal till Första Maj nu på tisdag. Då får de ju chanden att göra det de är allra bäst på, nämligen att häva ur sig spydigheter om det som inte fungerar så som de skulle önska, och helt oemotsagda formluera sina dogmer om hur samhället borde utvecklas.

Jagh tycker i grunden att det är en ganska bra arbetsfördelning. Vi i Alliansen ser till att driva välfärdens verksamheter framåt. Oppositionen kritiserar och håller tal.

Att lyssna handlar om - att lyssna!

Gårdagen innebar många intressanta samtal med väljare i Bälinge, med goda synpunkter om hur vi i Alliansen kan arbeta vidare med de viktigaste välfärdsfrågorna. Men kvällen innebar också ett kort samtal som gav en intressant tankeställare.

"Jag är inte ett dugg intresserad av politik" sade en man till mig, när vi ringde på och ville lyssna. Här ligger ett av politikens största problem av idag. Väldig många människor uppfattar politik som något som endast angår politiker, något som vi som är politiskt verksamma själva får ta på oss. Det är nämligen lätt att få uppfattningen att politik snarare handlar om det politiska spelet mellan förtroendevalda och partier än om vad de politiska beslut vi fattar faktiskt får för konsekvens för människor.

Det är ett problem, för det kan leda till att besluten bara fattas av dem som är direkt berörda - när den politiska demokratin faktiskt förutsätter ett bredare deltagande. Det är därför vi moderater ägnar mycket tid och kraft åt att lyssna och samtala, i stället för att propagera. Visst måste man som politiskt aktiv och förtroendevald också berätta vad man vill göra, men det måste faktiskt utgå från en verklig vilja att sätta sig in i människors problem och människors förväntningar.

Att lyssna betyder också att lära. Det är verkligen inte alltid som de samtal vi för leder till att den politik vi driver blir bekräftad. men dessa samtal ger också en chans för oss moderater att faktiskt ifrågasätta våra egna ställningstaganden, och ibland fundera över hur den moderata politiken - med självklar utgångspunkt i våra grundläggande värderingar - kan leda till ett bättre samhälle att leva i för människor.

Allt börjar alltså med att lyssna. med trygg förankring i våra moderata värderingar kan vi sedan utveckla vår politik, baserat på en nyfikenhet på människor och deras villkor. Det moderata samtalet rullar vidare, och jag ser redan fram emot nära tillfälle till möten med människor.

Samtal med väljare

Det är alltid intressant att ägna en kväll åt samtal med människor om vardagsfrågor. För ett par veckor sedan besökte jag Harbo, då blev det till och med en artikel i tidningen (läs här), och i kväll ska jag besöka Bälinge för att knacka dörr och samtala.

Frågorna som dyker upp i sådana samtal kan förvåna den som ägnar för mycket av sitt politiska arbete åt att prata med andra som är politiskt aktiva. Det handlar ofta om att får vardagen att gå ihop, om balansen mellan arbete och fritid, om hur skolan fungerar och inte minst om att kunna kombinera familjeliv och arbete.
En god vän till mig påpekade i helgen att familjen kom först. Sedan kom jobbet, som ju är viktigt för att försörja familjen. Därefter, om det blir tid över, kommer fritiden och aktiviteterna tillsammans med vänner och bekanta. Men om man är mitt i livet och ska klara både familj och yrkesliv, så kan allt det andra komma att sitta trångt.

Det ger minst två frågor att fundera på, om man är politiskt aktiv. Den ena är hur välfärden i form av allt ifrån barnomsorg till sjukvård akn fås att fungera så smidigt som möjligt. Att vi som är politiskt verksammma arbetar med det är nog ganska självklart för de flesta. Men den andra frågan är hur arbetsliv, familjeliv och "allt det andra" kan fås att fungera tillsammans. Inte minst när jobbet tränger sig på som allra mest under de år då vi helt vill ha tid för barnen också.

Stressen är mångas största vardagsproblem, och det är inte alltid den rena stressen på jobbet utan snarare hur man ska hinna hämta barnen, handla, laga mit, diska, tvätta, städa - och helst också hinna med att koppla av tilsammans med livskamraten och barnen.

Om vi med politiska beslut och kan hjälpa till att få det pusslet att gå ihop, då är mycket vunnet. Vi kan knappast rycka in och hjälpa till med tvätt och städning. Men vi kan i alla fall se till att underlätta. Ett exempel på det som ligger mig varmt om hjärtat, det är en fungerande buss- och tågtrafik.

Det ska som sagt bli intressant att lyssna till vad människor vill prata om i kväll. Och om de har tid en stund på kvällen mellan sex och åtta. För det är mycket annat än politik som är viktigt.

Nödvändigt?

Den första frågan som en allianspolitiker måste få vid en skattehöjning är ytterligt enkel: är det verkligen nödvändigt? Lika viktigt är sedan att svarat inte blir lika enkelt - utan att det faktiskt finns en motiverad och välgrundad bakgrund till svaret.

Det reflexmässiga svaret måste nämligen vara nej. Ambitionen måste alltid vara att sänka skatter, för att i så lite utsträckning som möjligt ta ut av medborgarna vad som krävs för att hålla välfärden i gång. Därför är det aldrig enkelt för en allianspolitiker, allra minst för en moderat, att ställa sig bakom - och än mindre föreslå - en skattehöjning.

Men med ansvar för viktiga välfärdsområden följer också ansvar för att de sköts väl och fungerar så bra som människor har rätt att vänta sig. Det är också på plats att först som sist konstatera att den gemensamma välfärden består av många olika delar, som både är separata och sammanhängande på en och samma gång.

Landstingen har ansvar för två av de viktigaste delarna av välfärdens kärna - och två områden som rätt eller orätt har fått mycket skäll på senare år. det gäller hälso- och sjukvården, och det gäller kollektivtrafiken. Bägge är områden där behovet av renovering och förbättring är stort, både när det gäller att använda skattemedel så klokt som möjligt och att svara för en riktigt bra verksamhet.

Men landstingen har ytterligare ett litet bekymmer. Utöver dessa två ansvarsområden används mycket lite skattemedel till mer frivilliga åtaganden. Landstingens verksamhet är ganska renodlad, och mycket renodlad mot två väldigt viktiga välfärdssektorer. det gör att en av de vanligaste uppmaningarna jag brukar få i mitt dagliga arbete helt enkelt inte låter sig göras. Det är maningen "spara på något annat".

Uppsala län är ett av landets snabbast växande. Här finns landets lägsta arbetslöshet, och samtidigt en skriande bostadsbrist som hämmar tillväxten och gör det svårar för den som får ett arbete och vill flytta hit att faktiskt göra det. Medan andra delar av landet lider av matchningsproblemet brist på jobb och överskott på bostäder, så lever vi i regionen tvärtom. det vi då måste göra, är att göra så att människor kan bo på ett ställe och arbeta på ett annat. Satsningar på kollektivtrafiken bidrar till det.

Vårt län har en relatvit ung befolkning. men även i vårt län ökar antalet äldre - och särskilt de som har stora behov av både sjukvård och äldreomsorg. Allt för länge har dessa människor med stora vårdbehov kommit i kläm, delvis mellan det faktum att kommuner och landsting delar ansvaret för deras välfärd. Därför gör landstinget satsningar på en bättre vård för de mest sjuka äldre.

Det hade varit enkelt att helt stryka dessa satsningar. Med några penndrag hade både mellanvårdsplatser för de mest sjuka äldre och kapacitetsförstärkningar i kollektivtrafiken kunnat plockas bort ur landstingets budget. det hade till och med kunnat räcka till en liten skattesänkning. Om det nu vore så, att sänkt skatt vorde det enda svaret. Men en seriös politiker måste inte bara se konsekvenserna utan också vara beredd att ta dem.

Det ätr alltså enkelt att säga att skatten borde sänkas - men jag är inte helt övertygad om att ens den som vill det alltid också skulle vara själaglad över följderna. Vi vill nämligen alla ha bussar och tåg som går i tid och är hyggligt bekväma, och vill vill att gamla farmor får en riktigt bra omvårdnad. Och det tänker vi i landstinget åta oss att ordna. Vi får nämligen rätt många krav på just det _ och en del av kraven framställs rent av från människor som också ropar på sänkta skatter.

de senaste fem åren har alla som arbetar fått mer kvar i plånboken efter skatt. Jobbskatteavdraget har sänkt skatterna med långt mer än en tusenlapp varje månad. Mot detta kan nu ställas en skattehöjning som handlar om mindre än hundra kronor i månaden för de flesta. Om du vill veta mer om vad skattehöjningen innebär kan du läsa här.

Jag kommer att arbeta vidare för både sänkta skatter och bättre välfärd. det ena utesluter inte det andra. men jag kommer inte att tumma på att kvalitén ska vara god, och på att varje krona i skatteuttag ska vara väl motiverad. Nu återstår, till exempel, att se hur alternativen till Alliansens samlade och väl genomarbetade förslag kommer att se ut.

Var det bättre förr?

Jag har roat mig med läsning, närmare bestämt av en bok som heter "Det stora tågrånet" av Mikael Nyberg. Författaren är ännu en i den långa redan av opinionsbildare med klar ideologisk hemvist som i den journalistiska berättelsens form argumenterar för politiska teser. det är kanske bäst att påpeka att fenomenet finns i alla politiska/ideologiska läger.

Vad jag menar med det är att den allsidiga spegling och kritiska granskning av alla fakta, som bör vara en sann journalists signum, fullständigt kommer till korta i denna typ av litteratur. Det viktiga är inte att spegla fakta, utan att skilda en viss bild med stöd av utvalda fakta. I det aktuella fallet gäller det att med alla till buds stående medel misstänklliggöra den så kallade avregleringen av järnvägen för att i stället måla upp en romantisk bild av hur det var förr. På den gamla goda tiden, när SJ var statligt och kallades för "hela folkets järnväg".

Jag kan bara konstatera att jag själv har den epoken i färskt minne, och jag kan berätta ett och annat som ryms även i bloggens litterrära form. Som att inte många åkte tåg på den tiden. Som att det förekom både förseningar och trassel även då. Som att 60- och 70-talens järnvägar minsann inte heller präglades av komfort, kvalitet och service. Och sist men inte minst att den tid då SJ var en "allmännytta" inte precis präglades av massiva investeringar i nationell infrastruktur - utan av att tusentals kilometer järnvägssträckor helt enkelt lades ner och rälsen revs upp! För den som inte minns men vill ha epoken återkallad i ännu en litterär form, kan jag tipsa om Stefan Demert och hans pricksäkra "SJ, SJ, gamle vän".

Tekniken är lika enkel som förrädisk. Måla upp ett aktuellt problem som alla känner igen, koppla problemet till en ideologisk inriktning som du vill distansera dig i från - och romantisera kring ett alternativ som känns så där lagom avlägset för att inte kunna beslås med felaktigheter. Sluta så med att göra tydligt att det finns ett alternativ till aktuella misshagligheter, nämligen den lätt romantiserade bild du själv vill sätta.

Botemedlet är enkelt: att blottlägga hur det faktiskt ligger till. Det var inte bättre förr - och det fanns ett skäl till att förändringar har gjorts på rader av olika samhällsområden. De förändringarna gjordes för att människor var missnöjda, och förbättringar behövde göras. Den massiva järnvägsdöden på 50- och 60-talen berodde inte på att den tidens politisker var elaka varelser - utan på att människor föredrog bilen i stället för tåget. Nu innebär det inte att allt har blivit bättre (och ibland inte ens att det har blivit bättre), men att skylla dagens misstag på något annat än vad som faktiskt ligger bakom, det är inget annat än att kasta ut barnet med badvattnet.

Järnvägens problem idag är inte någon sorts "marknadstänkande", utan att järnvägen har misskötts i årtionden. Länge berodde denna misskötsel på en direkt misstro mot järnvägens framtidsutsikter - med ledande företrädare för den politik som idag försäker romantisera i främsta rummet. Nedmonteringen av den svenska järnvägen sammanfaller exakt med den epok, då "socialdemokratin" var som starkast. På likartat sätt förhåller det sig även inom andra samhällsområden.

Med andra ord: det var faktiskt inte bättre förr. Kanske kan det ibland verka som oom det är "sämre nu" - men vi glömmer så lätt alla de samhällsförändringar som ligger till grund för den verklighet vi lever i just idag. Vi glömmer att människor idag har det bättre, är friskare, lever längre och kan resa på ett helt annat sätt än för bara en generation sedan. Och den som romantiskt längtar tillbaka till hur det var förr, med någon sorts diffus "allmännytta" som grund för sin längtan, den personen blir svaret skydig till en hel del. Till exempel vem som faktiskt ska betala för den "återreglering" som ibland efterfrågas, och hur den ska gå till.

Inget är så enkelt som att göra det enkelt för sig. Och inget är så svårt som att göra rätt, framför allt om man granskas i efterhand. Det kan vara värt att komma ihåg när man följer en del av den aktuella samhällsdebatten.

Kravalldags

Det är tydligen dags för olika politiska extremrörelser att störa påskfriden, denna gång i Göteborg. Jag är int ehelt klar över upprinnelsen, men tydligen har några så kallade högerextremister bestämt sig för att exploatera en otäck misshandel för att piska upp hat mot invandrare. Vilket ett antal vänsterextremister genast tar som förevändning för att psiak upp hat mot lite allt möjligt, inklusive ett och annat i den lagligt valda regeringens politik.

Jag blir inte ett dugg förvånad, möjligen en aning trött på både det ena och det andra. Att ett antal politiska våldsverkare har hittat en anledning för att både ställa till med allmänt elände och slåss med varandra, det går kanske att överse med. Däremot finns det faktiskt anledning att fudnera över hur de olika politiska rörelserna skildras, särskilt i media och inte minst i public service.

Att fördöma så kallade högerextremister är nog inte så svårt. Inte nog med att deras åsikter går på tvärs med vad de flesta av oss anser, de har dessutom politiska kampanjmetoder som knappast är ägnade att öka sympatin för den., Alltså är de allmänt utpekade och politiskt marginaliserade, lyckligtvis.

Knepigare tycks det vara med vänsterextremisterna. De kommer inte sällan undan med att anses vara en aning ädlare eftersom de av någon oklar anledning sägs stå för något annat än de högreextrema. jag hör dock till dem som inte ser det så. Att kalla sig "socialist" är inte det minsta förmildrande, om den politiska etiketten är till för att dölja knogjäörn, molotovcocktails, hat mot politiska motståndare och våld och skadegörelse som politisk metod.

Kravaller, ockupationer, våld och hot hör inte hemma i det demokratiska samtalet. Det finns inga ursäkter, och det finns inga skäl att relativisera och urskuldra vissa av dessa tendenser och peka finger åt andra.

Att lyssna för att lära och fatta beslut

Demokrati är ett spännande styrelseskick. Jag vet inte hur många gånger jag har hört uttrycket att "demokrati betyder att det är folket som bestämmer". Visst är det så, men det gäller också att vara klar över hur kloka beslut fattas i en fungerande demokrati.

En av de viktigaste grunderna för ett riktigt bra politiskt beslutsfattande handlar om kunskap. Väldigt mycket tid för oss som är förtroendevalda - särskilt om vi har ledande roller - handlar i själva verket om att ta reda på så mycket som möjligt för att kunna fatta så bra beslut som möjligt. men det handlar inte bara okm att skaffa sig mycket information. Det gäller också att se till så att man får rätt iinformation, och att man kan sortera alla de fakta och alla synpunkter som man får del av.

Jag noterar dessvärre att det brister på den punkten ibland. En viktig utgångspunkt är att kunna skilja på fakta och åsikter, en annan minst lika viktig är att kunna skilja på när människor som vill påverka oss i vårt beslutsfattande framför synpunkter utifrån ett allmänintresse och när man gör det utifrån det egna, personliga intresset.

I morgon ska jag besöka Harbo strax norr om Uppsala. Skälet är att jag på plats vill prata med dem som bor i Harbo och lyssna till deras synpunkter på den kollektivtrafik som landstinget har ansvaret för. Vid ett sådant besök är mitt viktigaste syfte inte att berätta om den moderata politiken, utan att lyssna och lära mig om vardagen för de människor som bor i just Harbo. De kommer förhoppningsvis att berätta för mig om sina problem, och om vilka brister de tycker finns med den busstrafik som idag betjänar invånarna i Harbo. Går bussarna tillräckligt ofta? Är de bekväma och säkra? Hur fungerar hållplatserna? Innan jag själv kan ha en uppfattning om hur de som bor i Harbo tycker att busstrafiken fungerar så måste jag låta dem berätta för mig. Genom att lyssna får jag tillfälle att fundera på hur trafiken kan bli bättre.

Jag kommer också att behöva tala med andra än just de som bor i Harbo. Det är nämligen väldigt enkelt för just dem att formulera hur de vill ha det. men busstrafik är till sin karaktär sådan, att den påverkar de som bor på flera platser. Därför gäller det också att lyssna till fler än bara dem som bor i Harbo för att få en väl fungerande kollektivtrafik.

Politik, och demokrati, handlar nämligen först och främst om att lyssna. Den grundläggande orsaken till det är att politiska beslut nästan alltid påverkar många människor, och då också många fler än dem som är direkt berörda. Därför är en viktig del av att fatta politiska beslut förmågan att ta hänsyn till fler än dem som berörd direkt av ett politiskt beslut. Däri ligger nämligen själva grunden för den politiska demokratiin.

Mångfald ger kvalitet

Vi har sedan en tid haft en ganska högljudd debatt om mångfald, valfrihet, vinstuttag och privat företagande i offenltig verksamhet. Det som ofta förundrat mig är hur lite en sak som idag lyfts fram har förekommit, trots att det kanske är det viktigaste argumentet för mer mångfald och fler andra utförare än kommunen/landstinget självt.

Det handlar om något som borde - jag skriver borde - ligga varje kommun- och landsitngspolitiker varmt om hjärtat, nämligen möjligheten att ställa tuffa krav på kvalitén i all verksamhet, och ytterst att kunna sätta stopp för den verksamhet som inte håller måttet.

I Radio Uppland intervjuas idag Anders A Aronsson, ordförande i Uppsala kommuns socialnämnd för banr och unga. Aronsson får frågor om vad kommunen gjort för att stoppa den verksamhet som - enligt uppgift med bristande kvalitet - lett till att ägaren kunnat ta ut höga vinster. Och Aronsson fokuserar på helt rätt sak, nämligen har bra den verksamhet som bedrivs är, hur det skulle kunna fungera - och vad som kan göras om det inte fungerar som det ska.

När det finns mångfald och flera olika - även externa - utförare, så är möjligheterna att ställa krav och sätta kraft bakom kraven nämligen goda. Om det däremot inte finns olika alternativ att välja mellan så står sig kommunen slätt. och om verksamheten är den egna så blir det enkelt uttryckt en aning knepigt att ställa krav på nedläggning eller indragning av ekonomisk ersättning. den enda som drabbas är kommunen själv, och därmed ytterst medborgarna i kommunen.

Därför är mångfald och fler externa utförare inget annat än ett sätt att kvalitetssäkra verksamheten. Mer mångfald ger inte bara bättre kvalitet - det är också en garanti för att dålig verksamhet kan sållas bort, till nytta och glädje för alla.

Det är faktiskt Alliansen som leder...

Opinionsmätningar i all ära, faktum är att den fråga som i regel ställs är ganska hypotetisk. Frågan brukar handla om hur folk skulle rösta om det vore val idag. Och det är det ju inte, som bekant. Ett val föregås nämligen av en valrörelse, där väljarna kan ställa frågor till kandidater och partier, för att sedan ta ställning utifrån olika givna svar.
Nu är läget en aning annorlunda. Ett politiskt alternativ har upphöjt till strategi att inte redovisa vad man står för, vilka man kan tänka sig att samarbeta med efter ett val eller hur man vill hantera frågor som är aktuella redan nu, under innevarande mandatperiod.

Mot detta politiska alternativ står Allíansen, det politiska alternativ som faktiskt leder. Alliansen leder landet. Alliansen leder vårt landsting och åtta andra landsting med totalt nästa sextio procent av landets befolkning. Alliansens partier leder också ett drygt hundratal kommuner runt om i vårt land.

Politiskt ledarskap handlar om att ta ställning och att fatta beslut. Det rör sig om stora och små beslut men framför allt handlar det om att se till så att offentligt finansierad verksamhet fngerar och utvecklas varje dag.

Väldigt ofta handlar det politiska ledarskapet om att identifiera problem och att hitta lösningar på de problemen - som ofta är påfallande konkreta. Väntetiderna i vården ska bli kortare. Bussar och tåg ska gå i tid. Valfriheten ska öka och patienten sättas i centrum. Länet ska växa, invånarna ska hitta jobb att gå till och människor ska bli fiskare och må bättre.

Mot detta är det enkelt att sätta upp en föreställning om att allt kommer att bli bra, om det bara träder till nya politiker med annan partifärg, men så enkel är int etillvaron. För att leda ett land, ett landsting eller en kommun måste man först vinna väljarnas förtroende. Då måste man få fler röster i allmänna val. opinionsmätningar säger inget om vem som kommer att leda den politiska utvecklingen efter nästa val, de säger möjligen något som vem som är bäst på att vara populär just nu. Det insåg vi moderater när vi ödmjukt noterade skyhöga siffror för några månader sedan - och det inser vi än mer ödmjukt just nu.

Konstaterande att vi leder är nämligen ett uttryck för den största tänkbara ödmjukheten i politiken. Det är inte vi i Alliansen som har bestämt att det är vi som ska leda. Det är väljarna, och det är väljarna som kan avsluta vårt mandat i nästa val. Det är därför vi måste arbeta vidare med att genomföra den politik som vi gick till val på 2010. För det är den som gett oss väljarnas förtroende att leda.

Förvaltarskap

En väljare hörde av sig till mig och ville veta varför vi "hela tiden sparar" på sjukvården och undrade om det inte hade varit klokare att satsa i stället. Jag tror det kan vara på plats att ge svaret här på bloggen - för jag vet att fler har samma fråga.

med tanke på hur en del av rapporteringen i media har sett ut, så är frågan mycket motiverad. Det gäller framför allt om man tänker på att vården och kollektivtrafiken faktiskt har fått mer pengar att röra sig med under de senaste åren. De satsningarna har kunnat göras eftersom vårt landstings ekonomi varit relativt god.

Problemet ligger nämligen inte i hur mycket pengar som tillförts i budgeten. Problemet är att de verksamheter som landsitnget bedriver har gjort av med mer pengar än vad som faktiskt har tillförts. och i det ekonomiska läget måste man se till så att kostnaderna inite drar iväg mer än intäkterna.

Detta är en regel som inte bara gäller i offentlig verksamhet, utan likväl i det privata och även i den egna hushållsekonomin. Intänkterna måste vara större än kostnaderna, annars går det inte ihop. Konstigare är det inte.

Men...skulle då inte vården vara ännu bättre om man fick mer pengar att röra sig med? det vore ju ett enkelt sätt att lösa vårdens problem. Eller?

Sanningen är att det - faktiskt - inte finns något tydligt samband mellan hur mycket pengar som används och kvalitén på den vård som ges till invånarna. De landsting som har ett högt kostnadsläge har inte automatiskt en bättre kvalitet än de som håller hårt i sjukvårdens plånbok. Däremot måste varje ansvarsfull politiker i varje läge noga bedöma om pengarna används rätt, om det finns kloka satsningar som kan göras och sist men inte minst hur den verksamhet som vi har ansvar för utvecklas över tiden.

I vårt landsting har vi mycket stora utmaningar framför oss. Vi behöver se till att den verksamhet som landstinget bedriver har bra förutsättningar - men också se till så att länets och dess invånares ekonomiska förutsättningar för tillväxt och utveckling är goda. Det kräver satsningar på kollektivtrafik för att människor ska kunna bo och arbeta överallt i länet, och i angränsande län. Det kräver att vi har bra byggnader och lokaler. Det kräver också resurser till vården, givetvis. Men det kräver framför allt att vi ser till att varje krona i verksamheten används på rätt sätt.

I grunden är detta vad politiskt förvaltarskap handlar om på alla nivåer. Vår skyldighet som förtroendevalda är att balansera kostnader och intäkter, och att se till så att landstinget bedriver en bar verksamhet utan att det kostar för mycket pengar. Det är en svår balansgång, men det är just den balansgången som är det våra förtroendeuppdrag går ut på.

Det blir bättre

Även om en del annat pockar på uppmärksamhet, kan jag inte låta bli att börja dagen med att kommentera en insändare i dagens UNT. Det är en skribent som säger sig se att samhällsklimatet blir kallare med den politik som förs av Alliansen. Och det är ju klart, att om man står långt i från den politiska grundsyn som Alliansen företräder, så är det enkelt att - i brist på bättre - använda dylika argument.

Hur ser då dagens Sverige ut på några olika områden?

Jo, allt färre förtidspensioneras, för att ta ett exempel. Det innebär att färre människor ställs utanför den gemenskap som arbete innebär, och fler kan bli trygga och stolta genom sin egen insats. Arbetslinjen handlar nämligen inte om att piska ut människor i arbete - den bygger på en grundläggande tro på att arbete innebär positiva saker inte bara för samhällsekonomin utan också för den människa som ingår i en arbetsgemenskap och dagligen kan umgås med andra människor.

Väntetiderna i vården är kortare. I vårt landsting har vi mer att göra och tar krafttag för att komma tillrätta med bristerna - men fakum är att väntetiderna ändå är kortare än förr. Det innebär att människor slipper lida på grund av allt från höftleder som gått sänder till psykiska problem som gnager och skapar oro. Bakom dessa kortare väntetider i vården ligger en medveten politik som bland annat - bland annat, alltså - handlar om att fler vårdgivare än landstinget nu är med och erbjuder sina tjänster. det innebär också att människor som arbetar med vård har möjlighet att välja andra arbetsgivare än landstinget.

På tal om vård och omsorg finns i kommuner som Uppsala och Knista långt fler platser i särskilt boende för äldre och funktionshindrade än för några år sedan. även detta är en medveten följd av en omfattande utbyggnad, där andra resurser än enbart det offentliga har ställts till människors förfogande.

Det går att ge fler exempel. På rader av områden har mångfalden ökat, alternativen blivit fler och människors frihetsgrad därmed större. Den politik som förs har också lett till att det allmänna hälsoläget i befolkningen har blivit bättre. Allt detta är följden av en medveten politik, som också innehåller ett ansvar för det offentligas finanser saom lett till att vi sluppit de massiva nedskärningar som vi i dag ser i välfärden i läner som Grekland, Spanien och Italien.

I Sverige hårdnar inte samhällsklimatet. Det gör det däremot i många andra länder - som inte fört en politik som den vi fört i Sverige de senaste åren. Det finns mycket kvar att göra, och många samhällsproblem att lösa. Lösningarna finns i den politik som förs, därför är det viktigt att den goda utvecklingen fortsätter.

Ett politiskt alternativ

Fyra partier som samarbetar i en regeringsallians - och fyra partier som var för sig utvecklar respektive partis politik för att vinna sina väljares förtroende. Konstigare än så är inte den ekvation som bygger grunden för Alliansens politik i regeringsställning. Alliansen består också, helt följdriktigt, av fyra partier som både behöver varandra och ger varandra styrka. De fyra partierna är dessutom tillsammans starkare än vart och ett för sig.
Skälet till detta är enkelt att förklara. Alliansen är fyra partier, det råder inget tvivel om den saken. Men dessa fyra partier har en gemensam värdegrund som utgör basen för den politik regeringen för.

Det innebär, som sagt, att dessa fyra partier dels tycker olika. Men det är också på det viset, att de fyra allianspartierna faktiskt konkurrerar om väljarnas förtroende. Det gör för övrigt alla partier som ställer upp i val. Väljarna "tillhör" inte ett visst parti; det är snarare väljarna som faktiskt lägger fast partiernas storlek - inte partierna själva.

Därmed ärdet också på det viset, att en röst på Alliansen är en tydlig röst på en viss politisk färdriktning. Inför valen 2006 och 2010 gick dessa fyra partier gemensamt till val på en samfälld politik. Mycket talar för att det kommer att ske 2014. Därmed finns ett, säger ett tydligt regeringsalternativ. Det ska bli intressant att se om det kommer att presenteras några fler.

Trångt

En av de absoluit viktigaste frågorna på landstingets dagordning för idag välmotiverat utrymme i media. Det handalr i grunden om vilka som ligger i sängarna på Akademiska sjukhuset. För det ätr trångt, och det behöver göras något åt saken. men det gäller att göra rätt sak åt rätt problem.

Ett av vårdens största problem är vården av dem som har de klart största behoven av vård, nämligen de mest sjuka äldre. En mycket liten del av befolkningen har de största behoven av vård, och är samtifigt sköra och utsatta på andra sätt. Det innebär också att landstnget och länets kommuner måste bli ännu bättrew på att samarbete för att ge dessa människor både en riktigt bra sjukvård, anpassad till deras behov, och en bra äldreomsorg.

I Östhammars kommun har vi redan tagit steg för att lösa detta genom en särskild närvårdsavdelning som är anpassad för dessa människors särskilda behov. På samma ställe sköter vi både sjukvård och äldreomsorg, och kan ge en vård och omvårdnad som ger bättre kvalitet tack vare just samarbete.

Nu är det dags att ta större steg för att komma framåt med detta även i Uppsala och Knivsta kommuner. Planering pågår för detta, och närmast får landstingsstyrelsen rapport om hur detta fortskrider på måndag.

Vården av de mest sjuka äldre är en av Alliansens viktigaste frågor. En bra lösning på det problemet ger dessutom bättre flyt på Akademiska och bättre förutsättningar för sjukhuset att fokusera på sitt viktigaste uppdrag, nämligen att vara ett ledande universitetssjukhus med högspecialiserad vård och forskning.

Så klarar vi framtidens sjukvård

Vården är i ständig förändring. Nya läkemedel och nya behandlingsformer ger hela tiden nya möjligheter att bota och lindra. Det är det som ligger bakom ett bättre allmänt hälsoläge, att vi lever längre och är allt friskare allt längre upp i åren. Det är en utveckling som i alla delar är positiv.

I grunden är det också vad det handlar om, när Radio Uppland idag berättar den glada nyheten om att ortopedin på Akademiska sjukhuset arbetar effektivare. Med normal medialogik använder radion i och för sig uttrycket "sparar pengar", men det spelar mindre roll. Det viktiga är att de åtgärder spom reportaget berättar om leder till en effektivare vård, vilket gör att pengarna kan användas till annat. Och det är inte bara bra för vården, det är helt nödvändigt för att vården ska kunna fortsätta att vara av bästa tänkbara klass.

Sådana effektiviseringar som radion berättar om idag har alltid funnits i vården. det har lett till att vårdtiderna har blivit kortare, men också till att människor har blivit friskare. Bakom nyheten att patienter som får nya höftleder kan skrivas ut efter tre dagar i stället för fyra (och varje sparat vårddygn innebär bortåt tiotusen kronor som kan användas till annat) ligger det faktum att en utsliten höftled för bara trettio år sedan innebär invaliditet och livslång smärta. idag är detta närmast en rutinåtgärd.

Det är bra att ha i minnet nästa gång du som läser detta funderar över vad vi håller på med, som är politiskt ansvariga för sjukvårdens utveckling. Det som kallas för "besparingar" är i grunden en ständig strävan efter att göra vården mer effektiv, så att de skattepengar som vi använder till vård kan användas för att ge mer vård till fler. Det kan vara värt att gå hem ett dygn eller två tidigare från sjukhuset, eller något annat som leder till att vården blir både bättre och effektivare.

Varför markerar jag då mot uttrycket "besparingar"? Jo, för att vi aldrig använt så mycket pengar till hälso- och sjukvård i vårt län som vi gör idag. Vi fortsätter att satsa på sjukvården - genom att ha ordning och reda i ekonomin blir det möjligt - för att hela tiden ligga i utvecklingens framkant. Men det gäller också att se till så att vården är just modern och effektiv. Annars är risken nämligen stpr att vi mycket snabbt står med gårdagens sjukvård. Tänk gärna på det nästa gång du hör ordet "besparingar" i samband med debatten om sjukvården.

Ordning och reda - i ekonomin och på fakta

Det stämmer faktiskt inte, som Svenska Dagbaladet idag påstår, att moderata landsting skulle vara skattehöjare. Tre avl de landsting, Uppsala, Jönköping och Kronoberg, som pekas ut som skattehöjare har inte ändrat skattesatsem med ett enda öre. Däremot har vi gemensamt med kommunerna som ingår i landstinget gjort en skatteväxling i samband med att landstinget fått ansvar för att sköta all kollektivtrafik i de berörda länen. Tvärtom är just dessa tre, och ytterligare några, landsting mycket drivande i att hitta nya lösningar för att kunna bedriva offentlig verksamhet mer effektivt och därmed få större effekt för de skattemedel som människor betalar. det första och viktigaste måste nämligen vara att skattepengarna används effektivt. Varje ordförande i landstingsstyrelsen måste ha en klar prioriteringsordning: ordning och reda i ekonomin, bra och välskött verksamhet och - sist men inte minst - en skattenivå som inte är för hög. Men eftersom det aldrig går att får ordning på ekonomin genom att sänka skatten, men däremot är möjligt att ha låg skatt genom en effektiv verksamhet, så gäller det att göra saker och ting i rätt ordning. Landstinget i Uppsala län genomför rader av reformer. Efthand som dessa reformer får full effekt, och ekonomin dessutm stärks, så är jag övertygad om att en del av detta också kan föras tillbaka till väljarna.

Psykiatri i blickfånget

Jag noterar att Radio Uppland rapporterar om långa väntetider vid psykiatriakuten. Frågor som rör psykiatrin, och hur den faktiskt fungerar, kommer att tas upp på landstingsstyrelsens möte den 26 mars. Skälet är att styrelsen, på initiativ av folkpartiets Lena Lundberg, redan i februari beslutade om en granskning av psykiatrin. En av de grundläggande orsakerna är att vi vill veta vilken effekt de medel som faktiskt har tillförts har haft både för väntetider och för den allmänna situationen inom psykiatrin.

När man upptäckr något som inte fungerar så väl som vi har anledning att vänta oss, så finns det alltid skäl att börja med att titta på vad som ligger bakom, och noga värder orsaker och möjliga åtgäder. Tyvärr är det vanligaste att politiker börjar i den andra änden, och ropar efter "mer resurser" eller "att det är dags att ställa krav". D finns lite olika varianter, men de handlar alla i grunden om att någon som själv inte har den ringaste idé om vad som är lämpligast att göra känner ett behov av att bums visa handlingskraft för att känna sig...tja, handlingskraftig.

Det brukar inte vara den klokaste vägen. Det aktuella fallet med psykiatrin är ett skolexempel. Att först ropa efter "mer resurser" och sedan granska hur resurserna faktiskt har använts, det brukar aldruig vara särskilt smart. I detta fall är det först viktigt att får en bra lägesbeskrivning, och den har vi i Alliansen således redan beställt. Nästa steg blir att sedan fundera på vad som ska göras. En väl fungerande psykiatrisk verksamhet byggs inte på en natt - men det kan vara bra att se till så att verksamheten fungerar väl. Inte minst med tanke på att en flytt till ett nytt och för verksamheten ändamålsneligt hus väntar om något år.

En valbar allianspolitik

Svenska Dagbladetskriver idag om vikten av att de fyra partierna i Alliansen för en gemensam, slagkraftig politik. Det är så sant som det är skrivet. Utan att hålla samman om en gemensam samhällsvision vinner Alliansen inget tredje val - men utan att både tillsammans och var för sig förnya politiken gör man det inte heller. Alliansens styrka kan lätt bli dess svaghet. Det är nämligen att kombinera att vara fyra separata partier, med separata partikulturer, med att vara en politisk rörelse. I ett land som nästan oavsett valresultat styrts av ett och samma parti ända sedan andra världskriget blir detta givetvis något mycket ovant att förhålla sig till. På många andra håll i världen är det helt naturligt. Eftersom jag fått förtroendet att leda en Allians, så ägnar jag en del energi åt att reflektera över de olika allianspartiernas inre liv. Det leder till intressanta funderingar. Vi människor är ju ganska olika, så det är egentligen inte så konstigt att det överhuvudtaget finns olika politiska partier. Mendez är ju i grunden inte så mäktigt att olika partier kan samarbeta och bygga en gemensam politisk plattform tillsammans. Vi människor är ju trots allt skapade att vara sociala varelser. Det är nämligen den gemensamma samhällsvisionen som förenar oss i Alliansen, men inte nog med det. Det är också den som skiljer oss från de partier som inte ingår och det är vi ganska många som är glada för.

Givande dag på jobbet

En del dagar är bara lite mer stimulerande än andra. Idag har varit en sådan dag. Den började halv åtta i morse, efter sedvanlig koll av mail och media, med ett halvdagsbesök på thoraxintensiven på Akademiska sjukhuset. Under fyra mycket intressanta tímmar fick jag följa med överläkare P-O Joachimsson och hans kollegor under deras arbete. Det minsta man kan säga är att det handlar om väldigt mycket patientkontakt! En intensivvårdsavdelning handlar å ena sidan oerhört mycket om apparater och mediciner, men mitt i all utrustning finns också ett kunnande hos personalen och ett fokuserat vårdande och omhändertagande som väldigt mycket sätter patienten i centrum. Det är som utomstående besökare mycket tänkvärt att se både lagarbetet och kunnandet som finns samlat hos medarbetarna. Du får inte se några bilder, för även om jag är medveten om att lite fotografier piggar upp en blogg, så väljer jag att undvika att ta kort på mina besök ute i verksamheten. Mer om det en annan gång.

Men återigen: ett stort stort TACK till medarbetarna på Thoraxintensiven som så vänligt gav mig chansen att följa deras arbete. Ett tack också för bra samtal om vårt gemensamma ansvar för verksamheten - och för den gemensamma uppfattningen att det är viktigt att se de olika roller som den politiska ledningen och verksamheten spelar. Dagens besök och samtal blev ett bra exempel på hur våra olika roller förhåller sig till varandra.
En motsvarande diskussion hade jag för övrigt tillfälle att föra under gårdagen, då vi förtroendevalda tillsammans med våra tjänstemän och medarbetare på Akademiska sjukhuset diskuterade aktuella läkemedelsfrågor. Det mest bestående intrycket av den diskussionen var att mycket hnder på läkemedelsområdet, och att en tidigare oro för förändringar i branschen nu allt mer pekar mot att konkurrens och nya aktörer leder till ökad effektivitet. Se där ännu ett område där Alliansens politik inte bara förnyar utan också gör det bättre.

Dagen fortsatte med sammanträde med styrelsen för STUNS, vår gemensamma stiftelse för samverkan mellan samhällsaktörer, universitet och näringsliv. Många viktiga frågor stod på dagordningen, och mest av allt diskuterades hur vi kan stärka och förbättra innovationsklimatet i regionen för att skapa nya företag och fler jobb. Det kan tyckas som en ganska tacksam uppgift i länet med landets lägsta arbetsklöshet - men vi måste också vårda och värna det goda arbetsmarknadsklimatet. Att som företrädare för en viktig samhällsaktör få vara med och ta det ansvaret är självklart en av våra viktigaste uppgiftyer i landstinget.

Makten över tanken

Idag är det exakt ettvår sedan den fruktansvärda Tsnuamikatastrofen drabbade Japan. Mer än 20.000 människor är bekräftat döda eller har ännu inte påträffats och är således saknade. Kraften i den flodvåg som slog in över den japanska östkusten är svår att fatta, och konsekvenserna av förstörelsen är också svår att ta till Sig även om vi ser bilderna och hör skildringarna. Fortfarande, ett år efteråt, ser vi stora sår både i naturen och i olika samhällsfunktioner. Den kanske mest påtagliga konsekvensen av katastrofen är följderna för kärnkraftverket Fukushima, och följderna för debatten om kärnkraften över hela världen. Att kärnkraft, som all energiproduktion och distribution, är en riskfylld hantering va väl känt redan före katastrofen. Det som nu måste ske är en saklig och samvetsgrann analys både av katastrofens direkta konsekvenser och av innebörden för kärnkraften som energikälla. I en sådan analys är det naturligtvis önskvärt att alla som vill delta i en saklig debatt faktiskt också använder sakliga argument. Mot den bakgrunden blir jag aningen förundrad när jag följer hur vissa medier speglar den katastrof f som drabbade Japan. Först lite beröm, nämligen till Sveriges Radios "utrikeskorrespondenterna" som i går gjorde ett utmärkt reportage både av själva tsunamin och dess följder, och av konsekvenserna för kärnkraften. Desto mer förundrad blev jag, när jag sedan tog del av Sveriges Televisions reportage från samma plats. Där beskrivs nämligen hela tsunamin som om det vore kärnkraften i sig som vore orsak till den förödelse som norra Japan drabbades av. Därför kan det vara på plats att erinra om vad som faktiskt hände, och vad det ledde till. Mer än 20.000 döda och saknade, men de dog inte av strålskador eller på annat sätt som följd av att tsunamin slog emot kärnkraftverket Fukushima. De som omkom som direkt följd av strålning uppgår till ett fåtal. Vart och ett av dessa dödsfall är självfallet en tragedi, men det var faktiskt inte kärnkraft som dödade 20.000 människor. Det var en flodvår som följd av en jordbävning under havsytan. Ordets, och bildens, makt över tanken är stark. Ord och bilder bidrar till att bilda, och ändra, opinioner. Det kan vara på plats att komma ihåg det när vi följer hur media skildrar viktiga händelser.

Alliansens politik gör skillnad

Jag fick en kommentar av en bekant om värdet av att Alliansen styr på olika nivåer, och lovade att svara genom ett inlägg på bloggen. Svaret kan nog nämligen intressera fler än den som frågade.

På nationellt nivå, i vårt landsting och i ett antal kommuner har Alliansen styrt sedan 2006. Visst kan man önska sig att takten i reformarbetet kunde vara snabbare, och visst kan man rent av tycka att en del beslut till och med kunde se annorlunda ut. Men då bör man först fundera över alternativet.

Det har faktiskt hänt en del som annars aldrig skulle ha inträffat. Vårdvalet, jobbskatteavdraget, utmanarrätten och arbetslinjen som princip på många områden är några mer övergripande exempel. Mer konkret finns det fler vårdcentraler än 2006, antalet förtidpensionärer minskar, apoteken är fler än tidigare, skatten på arbete är (som sagt) lägre och Sverige har klarat sig helskinnat genom en historisk finanskris.

Vad som givetvis är svårare att svara på är hur Sverige, och vårt landsting, hade sett ut efter frygt fem år med socialdemokratiskt styre. Svårt att veta, men det går i alla fall att gissa.

Staten hade ägt SAAB och hade således behövt pumpa in miljarder. Pengar som - kanske - hade funnits i statskassan eftersom skatterna på arbete varit väsentligt högre. Det hade även landstingsskatten med säkerhet varit - inte för att människor haft bättre tillgång till vård, utan för att den vård som erbjudits hade varit dyrare utan att för den skull vara bättre. Alternativen och valmöjligheterna hade varit mycket sämre i välfärden, och troligen - men det kan vi alltså inte veta - hade rätt så många svenskar befunnit sig ännu längre från arbetsmarknaden.

Bortemot en halv miljon fler hade kunnat vara förtidspensionerade, vilket kade inneburit att försörjningsbördan för dem som ändå befann sig i arbete hade varit klart högre. Vilket hade inneburit mindre utrymme för privat konsumtion och därmed tuffare villkor för detaljhandeln.

Tågen hade i alla fall inte gått i tid, för några investeringar i exempelvis fler spår har vi inga säkra belägg för; vi kan ju inte veta hur det hade blivit, bara anta utifrån den utveckling som föregick valet 2006. Den pekar dessutom knappast mot bättre studieresultat i skolan eller att vare sig kvaliten, arbetsvillkoren, köerna eller maten hade varit bättre i landstinget och i sjukvården.

Men allt detta får ändå inte skymma det viktigaste, nämligen vilken riktning utvecklingen har. Idag 2012, ä det lätt att glömma hur det såg ut före 2006 och därför romantiskt blicka tillbaka på en bättre tid. I vardagen glömmer vi de förändringar som faktiskt sker, och vilka möjligheter det öppnar för framtiden.

Visst finns det mycket kvar att göra. Det finns gott om samhällsproblem som fortfarande söker sin lösning. Men därifrån är steget ganska långt till att säga att det inte spelar någon roll vilken politisk färg regeringen har.

Alliansen har arbetat i knappt fem år i riksdag och regering, kommuner och landsting. Det behövs nog mer än fem år för att genomföra de viktigaste reformerna. och vi ska ta den tid vi har på oss. Det är bättre att det blir bra, än att det går fort. Men det viktigaste är riktningen, och att vi får fortsatt förtroende att förnya samhället.

Dags att sansa debatten, kanske

Eskilstuna-Kuriren rapporterar idag om grova missförhållanden på det kommunala demensboendet Torsiliahemmet. Bilden som presenteras är allt annat än smickrande för Eskilstuna kommun, som driver verksamheten i egen regi. Men det som också är tänkvärt, för att bruka ett milt ord, är att det uppdagade ska utredas - av kommunen själv.

Att det finns brister i privat driven äldreomsorg är inte acceptabelt, men det är på sin plats att stillsamt påpeka att inte lät Carema Care göra utredningen själv, när missförhållande upptäcktes på de äldreboenden som uppmärksammades i höstas. Vi kan heller inte räkna med att Eskilstuna kommun kommer att göra som Stockholms stad gjorde, nämligen resolut säga nej till utföraren som misskött sig. Utföraren är ju i detta fall kommunen själv!

Med detta vill jag säga att privata utförare i sig inte är en garanti för bättre kvalitet. det är däremot både mångfald och konkurrens - även på ett så känligt område som vård och omsorg. det man först och främst konkurrerar med är nämligen kvalitet, och det ska vara kvalitén och inget annat som är avgörande för vilken vård och omsorg som ges till dem som behöver det.

Det finns faktiskt ingen som har sagt att allt blir rosenrött med fler fristående utförare. Risken kommer alltid att finnas för brister, vanvård och dåliga förhållanden. För detta har driftformen - privat eller offentligt - ingen som helt betydelse. Det som uppdagats på Torsiliahemmet är sannerligen inte första gången som brister kommer i dagen på en verksamhet som kommunen driver själv.

Därmed finns det anledning att ställa de debattörer till svars, som tror sig komma undan med att indignerat tala om "vinster i vården" och satiriska bilder på statsministrar i kissblöja. Hur vill de bidra till bättre kvalitet och ökad mångfald? Hur skapar de valmöjligheter? Hur ska de göra för att skärpa kvalitetskontrollen? Svepande anklagelser om hur privat vård fungerar godtas icke, lika lite som tramsigheter om att kvalitén blir god bara genom att utförande sker i egen regi. Framför allt är det nu hög tid att avfärda alla dumheter om att kvalitetskontrollen blir bättre om korståget mot alternativa driftformer får genomslag. Det är att sätta bocken till trädgårdsmästare, och precis det som är det viktigaste med att öppna vården och omsorgen för alternativ.

Däremot är det hög tid för lite sans i debatten. De debattörer som högljutt förklarat att allt ont som överhuvudtaget går att påvisa beror på andra driftformer än egen regi och "vinster i vården" får nu faktiskt förklara sig. På vilket sätt gör själva driftformen att vården blir bättre när kommunen - eller landstinget - själv utför. Och: vem ska stå för den oberoende kvalitetskontrollen om det offentliga självt är både finansiär, uppdragsgivare och producent?

Driftformen har ingen som helst betydelse, det enda som spelar roll är god kvalitet. Men brister kan förekomma i såväl kommunala som privat drivna verksamheter - det är bara att konstatera. Därmed är argumenten slut för en sida i debatten, och vi andra kan jobba vidare med att utveckla välfärden. Det självklara måste då vara att ge alla goda krafter möjlighet att bidra till en bättre skola, vård och omsorg - inte att utesluta verksamhets- och driftformer som bevisligen fungerar mycket väl.

I ständig rörelse

Det händer mycket i sjukvården och kollektivtrafiken. Skälet är inte förändring för förändringens egen skull, som en person jag talade med i helgen trodde. Skälet är att förändring och förnyelse faktiskt är helt nödvändigt, för att vården och kollektivtrafiken inte ska stagnera. Och påståendet att "nedskärningar" (mer om detta strax) skulle vara orsaken är faktiskt helt felaktig.

En del av detta resonemang har just nu en ytterst tragisk bakgrund. Det gäller bussolyckan utanför Enköping i fredags, där en busspassagerare så tragiskt omkom. Jag varken kan eller vill kommentera omständigheterna närmare - olyckan måste utredas noga - men vi kan konstatera att det uppenbart finns behov av att arbeta med trafiksäkerheten även i kollektivtrafiken. I den upphandling som genomförts och som i praktisktn träder i kraft till sommaren finns också betydligt högre krav än tidigare på bussarnas trafiksäkerhet. det kostar pengar, och det är pengar som fördelas på ett rimligt sätt mellan resenären (biljettpriset) och skattebetalarna (landstingets subventionering av kollektivtrafiken).

Samma förhållande gäller inom sjukvården. Ett nej till att tänka nytt och förnya innebär inte ett ja till en bra sjukvård. det innebär ett stillastående eller till och me den återgån till en tid då vården inte botade lika många sjukdomar och räddade lika många liv. Vården har heölt enkelt blivit allt bättre - också på att använda de resurser som finns till förfogande klokt.

I torsdags besökte jag Östhammar. Där bedriver landstinget och Östhammars kommun gemensamt en närvårdsavdelning för äldre människor med stora behov av både sjukvård och av omsorg och omovårdnad. det ena är landstingets ansvar, det andra kommunens. tack vare en ny samverkansform kan vi ge patienterna mer och bättre av både och. Liknande former av nytänkande finns överallt i den offentliga verksamheten. Ofta möts nytänket av både misstro och direkt motstånd - från början.

Men "resurserna", då? är det inte dags att sluta "skära ner"? Svaret på den frågan är att det faktiskt inte görs några "nedskärningar", vad man nu menar med det. Vården och kollektivtrafiken har aldrig haft så mycket resurser till sitt förfogande - men de pengar som tillförs måste användas rätt! Det ställer krav på noggrann kostnadskontroll, och på att hela tiden ifrågasätta om de pengar som används, verkligen används på klokast möjliga sätt. Det är i alla fall för mig helt uppenbart att även detta är en fråga om att ständigt vara på väg, att hela tiden fundera över vad som kan göras bättre och hur verksamheten kan bli effektivare. För en mer effektiv verksamhet räddar fler liv, botar fler sjuka och kan transportera fler människor från A till B.

"Skrik när du rider hem, det sade alltid mor min" säger Skalle-Per till Mattis när han ska rida ut och kämpa mott kungens ryttare. Så är det ofta. Det är väldigt enkelt att berätta hur saker borde fungera när man står på sidan, och inget är så enkelt som att kritisera reformer och nytänkande i sin linda. Det går aldrig. Så har vi aldrig gjort förut. Tänk om det blir fel.

Men sanningen är ju att om man gör som man gjort, så kommer det att gå som det har gått. Om vi inte vågar förändra, så kommer vården och kollektivtrafiken snart att blli allt sämre. Reformerna måste fortsätta, för annars går det som för hajen som slutar simma. Man sjunker mot botten, och där vill nog ingen vara.

Det blir allt bättre

Idag uppmärksammar Expressen och Svenska Dagbladet det faktum att fattigdomen i världen har halverats sedan 1990. Världen blir en allt bättre plats att leva på. Det är kanske svårt att tro när man följer medias rapportering, men faktum är att allt fler har en allt bättre levnadsstandard. Dessutom sker förbättringen på alla plan. De mest utsatta och de allra fattigaste kan lyfta sig från hopplös fattigdom - men samtidgt växer ekonomin också för många som redan har det bättre ställt. I Indien finns till exempel numera en medelklass som lever på samma nivå som vi i Europa - och de är ungefär lika många som alla invånare i hela EU.

Det är en remarkabel utveckling, och det finns alla skäl att fundera över vad som ligger bakom. Framför allt kan det dessutom lära oss ett och annat att fundera över på hemmaplan.

Bakom det globalt ökade välståndet ligger nämligen något som är allt annat än politiskt givet och som många gånger fått växa fram i en bitter politisk strid. Det handlar om den ekonomiska frihet som skapar förutsättningar för handel mellan människor, företag och stater och som i sin tur leder fram till nya idéer, nya produkter och dessutom ett klokare nyttjande av resurser.

Därtill finns det ett påtagligt samband mellan ekonomisk frihet och politisk dito. Människors fria skapande lägger helt enkelt den bästa grunden också för fritt tänkande och fri opinionsbildning - och därmed för politisk demokrati. Materiellt och intellektuellt välstånd går hand i hand, om man så vill.

Nyheten om den globalt minskande fattigdomen sporrar till ett fortsatt arbete för att skapa en friare ekonomi - inte för att det har ett egenvärde utan för att det leder till friare människor.

Falska företrädare

Jag har just lyssnat till ett intressant inslag i radions Godmorgon Världen, som verkligen får mig att fundera över detta med företrädarskap i en representativ demokrati. I just detta flal handlade det som så kallad "klimataktivism" - men det kunde lika gärna handla om dussintals andra rörelser med små medlemstal men stora ambitioner.

Låt mig stanna vid klimataktivisterna. I inslaget beskrevs ett möte med ett trettiotal deltagare för några år sedan i en av landets större städer. Ambitionen hos detta trettiotal var att "bli en folkrörelse" - men nu några år senare har medlemstalet snarare sjunkit. Det har däremot inte svansföringen gjort. Det var ganska uppenbart att de intervjuade tyckte att man egentligen (oklart hur) såg sig som representanter för oändligt många fler än dem som faktiskt visat sin sympati. Det var oskså uttryckligen uppenbart - det sades nämligen rakt ut - att man såg såg andra samhällsfenommen med oändligt mycket större folkligt stöd som "särintressen". Detta, som sagt, som relief till synen på sig själv och sitt fåtal medlemmar som en "folkrörelse".

Vi ser dessvärre samma sak i många olika sammanhang, i olika delar av samhällsdebatten. Det handlar om olika grupperingar som snarare utifrån organisationsform än utifrån faktisk medlemsanslutning gära klistrar på sig själv etiketten "folkrörelse" och därmed omedelbart också ger sig själv rätt att tala för fler än dem som faktiskt är medlemmar. Jag ska här inte ange fler - med det är gott omo dem, och jag tror att du käre läsare själv kan börja leta och fundera över företrädareskap och legitimitet nästa gång någon uttalar sig som företrädare för en rörelse. Fundera på om denne person då uttalar sig för de - många gånger ganska få - medlemmar rörelsen i fråga faktiskt har, eller om man uttalar sig i namn av de medlemmar man önskar att man hade.

Låt mig för övrigt lägga till en sak. Indirekt anslutning gills inte. Ett av problemen är nämligen just, att många rörelser av detta slag gärna knyter sig till en befintlig organisation med väöldigt många medlemmar - men med ett helt annat syfte. Och även då blir det, som sagt, lite knepigt. Om jag har gått med i en fackförening, så har jag jgort det för att få större kraft mot min arbetsgivare. Dessvärre sewr vi idag att vissa fackliga organisationer med glädje anammar än det ena, än det andra indirekta budskapet som kanske inte faller alla tänkbara medlemmar på läppen. och kanske kan just det vara en orsak till den fackliga rörelsens försvagning.

Håll alltså ögonen öppna nästa gång du ser någon uttala sig för "breda grupper" - och var beredd att ställa frågan på vilken faktiskt bredd detta uttalande bygger. Falska företrädare, som gärna lutar sig mot ett stöd som inte finns, är det ganska gott om. Hur de ändå kan stå upp trots begränsat stöd är en fråga vi kan fundera en stund över.

De mest sjuka äldre

Jag besökte igår Östhammar för att ta reda på mer om ett av de viktigaste projekten som Alliansen har sjösatt under de senaste åren. Det handlar om en gemensam närvårdsavdelning, där landsitnget och Östhammars kommun tillsammans ger vård och omosorg till de mest sjuka äldre.

När debattens vågor går höga omo behovet av vård, så är det påfallande hur lite den debatten faktiskt handlar om dem som behöver vården mest - och samtidigt är mest utsatta och i störst behov av samlade insatser. Landstingets ansvar är sjukvård, men den som är mycket gammal och mycket sjuk har också stora behov av omsorg och omvårdnad. Det är, vad man än kan tycka om politisk organisation, en uppgift för kommunerna. I en sådan situation är det lätt hänt att två olika offentliga aktörer står på var sin sida om en gräns och skyller på varann, när det inte fungerar.

Så icke i Östhammar. Där driver kommunen närvårdsavdelningen, men landstinget står för en betydande del av kostnaden just för att sjukvården är en så pass stor del av den samlade vårdinsatsen. Det jag igår kunde konstatera är att samarbetet fungerar väl, och att det viktigaste som uppnåtts är att de som har stora vårdbehov faktiskt har fått det bättre än tidigare.

Till saken hör dessutom - inte minst viktigt i dessa dagar - att dessa formellt sett kommunala vårdplatser ger en betydande avlastning på Akademiska sjukhuset. I stället för att skumpa i ambulans på vägen mellan Uppsala och Östhammar kan fler människor vårdas nära hemmet. Så skapas en både tryggare och klokare vård och omsorg.

Jag är stolt över att vi har kommit igång med en samlad vård och omsorg för de mest sjuka äldre. Men det är massor kvar att göra. En liknande avdelning, fast med lite annan inriktning, har startat i Enköping och planering är på gång i Tierp. Det borde också vara dags att titta på en liknande lösning även för länets största kommun, Uppsala, just för att ge dem med de största behoven den vård som de verkligen behöver. Det är en viktig målsättning för Alliansen, och vi arbetar nu vidare med det.

Vård på vilka villkor? På vems villkor då?

Vi som är politiskt aktiva svänger oss ibland med begrepp som är både vaga och svårtydda. Ett av de vanligaste inom landstings- och sjukvårdspolitiken är "vård på lika villkor". det är ett begrepp som finns i hälso- och sjukvårdslagen, som är den ramlag som är grundläggande för att hälso- och sjukvård i vårt land.

I hälso- och sjukvårdslagen står ordagrant att "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen". Men det finns inte särskilt noga definierat vad detta egentligen innebär. Det har lett till att begreppt ges lite olika innebär beroende på sammanhanget och på vem som tar upp frågan. Det kan handla om kön, ålder, etnisk bakgrund, inkomstförhållanden eller bostadsort, för att nämna några exempel. I förlängningen leder det också till att vem som helst, lika svepande, när som helst kan slänga ur sig både att vården faktiskt ges på lika villkor - och att den inte gör det.

Den ordningen är natutligtvis inte särskilt konstruktiv. Det vore oändligt mycket bättre om exempelvis vi som landsting en gång för alla kunde komma fram till vad vi som vårdgivare faktiskt menar med "lika villkor för hela befolkningen" - och vad det faktiskt får för konsekvenser för den vård som bedrivs.

Jag har för egen del gjort en enklare litteratursökning och kommit fram till exakt det jag befarande. det finns en del skrivet i ärendet - men det som skrivs är just så subjektivt som man kan misstänka när man närmar sig det vaga begreppet. de som ogillar skillnader mellan könen hittar raskt brister i form av skillnader mellan hur män och kvinnor hanteras. Den som har synpunkter på den allmänna inkomstfördelningen kan snabbt också hitta skillnader i hur människor med olika inkomst får vård. Och den som - bara för att ta ett tredje exempel - intresserar sig för frågor som har med vårdens förhållande till HBT-personer att göra kan också hitta tydliga exempel på bister vad gäller lika villkor.

Men ett grundläggand eproblem ligger ju i just detta. Om vi börjar dela in människor i olika grupperingar, så kommer vi raskt till en situation där dessa grupperingar också kan börja jämföras med varandra. och när man börjar göra jämförelser, så ser man snabbt skillnader. Därmed är ju den första frågan omo det är grupper som ska ges vård på lika villkor - eller om det är människor.

Vi har naturligtvis alla en tillhörighet till olika grupper. Vi är män eller kvinnnor, bosatta i stan eller på landet, har kort eller längre utbildning, olika lön och bostadsförhållanden, är födda på olika platser och så vidare i all oändlighet. Det nästa som då går att konstatera är att eftersom denna "gruppindelning" kan göras på så många olika sätt - så hamnar vi snart i en situation där skillnaderna inom olika definierade grupper kan vara väl så stor som skillnaderna mellan dem. Annorlunda uttryckt: innan man ger sig på begreppet "lika villkor", och innan man börjar fundera på vilka olika grupper som i så fall ska jämföras, så bör man kanske fundera på om inte begreppet ska utgå från enskilda människor i stället.

Det finns, med andra ord, mycket att vinna på att ge hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf en seriös behandling snarare än att låt det vara dett diffust politiskt slagord. Det arbetet har nu landstingsstyrelsen inlett - och det är kanske en av de viktigaste reformerna vi har att ta tag i under de närmaste åren. Inte främst för att kunna slå oss för bröstet och säga att vi gjort vården mer jämlik och rättvis, utan för att faktiskt kunna redovisa för människor vad de kan vänta sig av vården och på vilka grunder de kan bygga sina förväntningar. det är helt enkelt dags att se enskilda människor och deras behov som det viktigaste, snarare än att hitta ännu ett argument för att dela ini oss människor i olika grupper.

Jodå, vårdvalet fungerar

För tre år sedan infördes vårdvalet i Uppsala län. Det innebar att människor kan välja vart de vill vända sig för att få kontakt med en allmänläkare, och att nya vårdgivare samtidigt fick möjlighet att etablera sig. Nui pekar en rapport från konkurrensverket på att reformen i allt väsentligt har fungerat mycket väl. Valfriheten hart blivit större och konkurrensen öppnar för högre kvalitet både för den verksamhet landstingen bedriver själva och för de nya aktörer som etablerar sig.

Särskilt glädjande för oss i Uppsala län är att rapporten visar att flera av de tankar vi tänkte när vi formulerade vårdvalet har visat sig vara mycket framgångsrika. Annorlunda uttryckt har den kritik som riktats mot vår modell helt och hållet kommit på skam. I stället är det vi själva i Alliansen som är den egna modellens viktigaste kritiker - för i stället för att kasta ut barnet med badvattnet, så söker vi nu efter vad som kan göras för att vårdvalet ska bli ännu bättre, leda till bättre kvalitet och bidra till att hälsoläget i befolkningen förbättras.

Människor vill välja, och man vill kunna ställa krav på den välfärd som erbjuds. Vårdvalet är inte bara en "valfrihetsmodell" - det är framför allt en viktig reform som sätter människan snarare än vårdapparaten i centrum. Den viktigaste förändringen är faktiskt inte att "bara" kunna välja mellan olika vårdcentraler - det minst lika viktiga är att vårdcentralerna nu måste leva upp till patienternas högst rättmätiga krav.

Vi har mycket kvar att göra även när det gäller primärvården. Väntetiderna kan fortfarande bli kortare, och det är önskvärt med fler vårdgivare som är beredda att etablera sig. Men en sak är säker. Vårdvalet är här för att stanna, och under åren som kommer är Alliansen beredd att arbeta vidare för att utveckla vårdvalet. Därmed är färdriktningen tydlig både för primärvården och för den specialistvård som kan erbjudas utanför sjukhusens slutenvård.

Nej, det är inte slut på idéer

Slut på idéer? Trötta på att regera? I färd med att montera ned välfärden? Knappast. Men att våra politiska mottåndare känner ett så uppenbart behov av att sätta den bilden på Alliansen och inte minst på oss moderater säger ett och annat. Det säger till exempel en del om två olika politiska kulturer, där den ena tror sig stå på det rätfärdigas sida oavsett hur världen än ser ut - medan den andra sidan inser att världen förändras och att det ställer krav både på att vara nyfiken på vad förändringarna innebär, och intresserad av hur nya utmaningar kan mötas. Det säger en hel del om föreställningar om för vad och vilka politiken och vi som är politiskt förtroendevalda faktiskt finns till. Politiken i ett demokratiskt samhälle är till för hela samhället och för alla människor, inte enkom för en ena eller andra utsatta "gruppen". Att värna om utsatta människor är självfallet en viktig politisk uppgift, men det centrala för den som vill söka människors förtroende i ett demokratiskt samhälle måste vara just att bygga ett samhälle för hela befolkningen, för alla människor i djupaste mening. Här ligger nämligen den avundsdjupa, och mycket ideologiska skillnaden mellan höger och vänster och mycket av orsaken till det tonläge vi för närvarande upplever i politiken. För vänstern handlar politiken just nu i mycket hög grad om att vara allmänt "kritisk" och att berätta pm hur politiken "slår mot" diverse olika så kallade grupper. Sällan, ytterst sällan, får vi veta något konkret om vad ßenna vänster, i ganska bred mening, vill göra åt olika högst verkliga samhällsproblem. Desto oftare får vi veta desto mer om hur illa denna vänster tycker om det som faktiskt görs. Det, käre läsare, är dessutom ett mönster som kan upprepas hur länge som helst så länge Alliansens politik fortsätter att vara det den är, nämligen reforminriktad och i beredskap att hela tiden lösa de viktigaste samhällsproblemen. Låt mig göra det tydligt genom att hålla mig till den politik vi för i vårt landsting. Under de fem år som gått sedan 2006 har vi i Alliansen haft ständigt skiftande problem och bekymmer att förhålla oss till. Dålig ekonomi, långa väntetider och köer, hotfull situation för Akademiska sjukhuset och brister i exempelvis kollektivtrafiken är bara några av dem. Hela tiden har vi också arbetat målmedvetet med dessa (och många andra) problem och utmaningar. Lösningar har presenterats, och nästan alltid fått svidande kritik från en vänsteropposition som konsekvent talat om hur fel den förda politiken varit. Problemet, eller hur man nu ska se det, är bara att så gott sm varenda en av dessa från början så kritiserade lösningar eft hand inte bara har accepterats. De har rent av kommit att bli en del av den politik som i vart fall delar av oppositionen för. I detta ser vi också den viktigaste skillnaden mellan de två politiska alternativen. Det ena alternativet levererar, söker hela tiden nya problem att lösa och utvecklar därmed både verksamheten och den egna politiken. På den andra sidan står det politiska alternativ som i brist på egna konstruktiva idéer tvingas till att, efter hand i ett allt högre tonläge, klaga och gnälla på i stort sett allt som rör sig. Senast och kanske tydligast kom detta till uttryck i den debatt som fördes i landstingsfullmäktige om landstingets politiska riktlinjer. Där lade Alliansen fram ett genomarbetat förslag, som oppositionspartierna inte ens orkade reservera sig emot. I debatten i landstingsfullmäktige klev däremot talare efter talare från oppositionen up och yttrade sig - om saker som fanns med i Alliansens förslag men som inte nämndes med ett ord i de texter som oppositionspartierna lämnade ifrån sig. Just nu pågår ett viktigt, framtidsorienterat arbete i landstingsstyrelsen. Vi behöver titta på hur vårt landsting och vårt län behöver utvecklas på fem till femton års sikt. Det ska bli ytterst intressant att se om oppositionen har några idéer. För att vara kritisk räcker bra om man är i opposition, men det är ingen bra grund om man vill styra.