Bakläxa

En riktigt underlig fågel i den lokala politiska faunan är Knivsta.nu. Den här gången har man visat sin kombination av självtillräcklighet och okunnighet genom en "opinionsundersökning", dock med mycket magert resultat. Sju procent av väljarna i Knivsta är, berättar UNT, enligt detta parti ett tillräckligt underlag för att säga att det är "oomtvistligt vad väljarna tycker".

Jag fylls av obehag inför sådana resonemang. Lägg ut en namninsamling eller ställ dig utanför en ICA-butik eller en vallokal några timmar - och vips har du en "oomtvistlig" uppfattning i en fråga.

Kära "knu-are": vare sig opinionsbildning eller inhämtning av människors uppfattning går rimligen till på det viset. Sättet att resonera visar nämligen ett totalt förakt för de 93 procent av medborgarna i Knivsta som INTE svarat på enkäten. Att göra de sju procenten representativa för dessa 93 är inget mindre än förakt för det som är själva grunden i demokratin: att allas, och inte bara ett fåtals, uppfattning kommer till uttryck.

Knivsta.nu gör återigen mer skada än nytta i den lokala politiken. Inte nog med att man saknar grundläggande insikt om demokratins principer, minst lika illa är att man uppenbart inte har en aning om vad de som är berörda tycker - trots att man grötmyndigt anser sig kunna göra sig till talesman för "alla som bor i Knivsta".

Skäms, Knivsta.nu. Det blir bakläxa både på metoden och på resultatet. Kanske är det dags för att i en enkät fråga om detta parti överhuvudtaget behövs.

Inte så dramatiskt, faktiskt

Kvällens första prognos visar att dramatiken och omkastningarna faktiskt inte är så stora. Vänstern har tappat till miljöpartiet, och junilistan till Piratpartiet. I övrigt är, som sagt, valresultatet ungefär detsamma som i förra EU-valet. Av det kan vi dra slutsatsen att EU-val ska jämföras med EU-val och riksdagsval med riksdagsval. En ganska logisk slutledning egentligen.

Allemansrätt, äganderätt och EU-val

Väljer att vara hemma i kväll och vakar in resultatet i EU-valet hemma framför egna TVn. De sista veckorna har varit hektiska så det räcker.

Det ger tillfälle att fundera över en fråga som jag funderat över på senare tid, och det är förhållandet mellan allemansrätt och äganderätt. Många som rör sig i naturen verkar inte riktigt ha förstått vem det faktiskt är som upplåter sin egendom genom allemansrätten, och på vilka grunder det sker. Det är nämligen INTE staten som "bjuder på" de naturupplevelser som allemansrätten innebär, annat än då staten själv är markägare. Då är det också intressant att det ofta är just på statlig mark, till exempel skjutfält, nationalparker och naturreservat, som tillträdesrätten är som mest inskränkt.

Tyvärr tror många som rör sig i skog och mark att allemansrätten också innebär en rätt att vara direkt oförskämd och rent av "läsa lagen" för den mark- eller rättighetsägare som stillsamt hävdar rätten till det man äger eller förfogar över. Men allemansrätten är INTE tänkt att vara en inskränkning i det privata ägandet - tvärtom!

Poängen med allemansrätten är tvärtom just att markägaren upplåter sin egendom även till andra, på villkoret att den som får del av denna förfoganderätt respekterar - observera respekterar - de villkor som markägaren faktiskt ställer upp.

Vad har då detta med EU-valet att göra? Jo, om några timmar får vi veta hur det går blrna annat för det parti som gjort till sin affärsidé att kränka just denna äganderätt. Det är nämligen vad det handlar om. Den principiella skillnaden mellan att palla äpplen, plocka blommor i någon annans rabatt eller för den delen måla grafitti på någon annans egendom och att olovandes ladda ner upphovsrättsskyddat material är faktiskt hårfin. Dessutom innehåller även upphovsrätten redan som det är ett mått av "allemansrätt": för eget bruk kan du ladda ner en kopia av till exempel ett musikstycke. Däremot får du inte mångfaldiga och sprida ett sådant verk. Helt rimligt tycker jag.

Välkommen ut i naturen i sommar! Paddla gärna i Mälaren eller rör dig i våra fina marker här runt Krusenberg. Men var snäll och håll dig borta från privata bryggor, parkera din bil på anvisade platser och kör inte in på privata vägar. Gena inte över tomtmark och stäng grindar efter dig. Framför allt: tänk på att du får en chans att förfoga över någon annans egendom och visa respekt för detta. Och sist men inte minst: man får faktiskt inte slänga skräp på annans mark, även om det är utom synhåll både för markägare och andra!

Oc du; respektera gärna äganderätten även ute på nätet!

Okunskap kan skada Akademiska

Hamnade av ett sammanträffande på en blogg som skrivs av en lokal socialdemokrat i Uppsala och kunde konstatera en häpnadsväckande kombination av ideologisk nit och okunskap. Det handlar givetvis om fortsatt flygverksamhet på Ärna, något som lokala socialdemokrater motsätter sig i en form oxch omfattning som kan få förödande konsekvenser för Uppsalas framtid.

Att lokala (S)-politiker i Uppsala har bristande kunskaper om Akademiska sjukhuset och dess betydelse för Uppsala må vara en sak; min erfarenhet från tiden som kommunpolitiker i Uppsala kommun gör att jag inte är ett dugg förvånad. Men éftersom frågan om Ärna har sådan stor betydelse både för Akademiska sjukhuset och därmed för Uppsala, så borde man bemöda sig bättre med att ta reda på fakta.

De lokala (S)-politikerna i Uppsala tycks leva i föreställningen att det går lika bra för den luftburna intensivvården att flyga från Arlanda (tre mil från Uppsala) som från Ärna (tre kilometer från Akademiska sjukhuset). Förmodligen beror detta på inte bara bristande utan helt obefintlig kunskap om under vilka omständigheter den luftburna intensivvården bedrivs. Detta är dock inget att förvånas över. Kombinationen av ideologiskt nit, självtillräcklighet och bristande faktakontroll är en högst normal kombination när somliga socialdemokrater med ganska luddig argumentation agerar på ett sätt som - vilket vi som arbetar med frågorna är högst medvetna om - faktiskt kan rycka undan hela grundvalen för Akademiska sjukhuset.

Marlene Burwick får ta krafttag när hon blir oppositionsledare för (S) efter valet 2010. Okunskap och ignorans i (S)-eden kan vi leva med, men ett agerande som hotar Akademiska kan bli förödande för Uppsalas framtid.

Ta inte friheten och freden fär given

Idag är det Sveriges nationaldag, men inte bara det. Det är faktiskt också exakt 65 år sedan D-dagen, det vill säga den dag då invasionen av det av nazisterna ockuperade Europa inleddes. Det är definitivt en dag att hålla i åminnelse.

Vi kan inte ta freden för given, inte ens i Europa. EU är en union mellan självständiga stater och först som sist ett fredsprojekt, men lyckligtvis har folken i Europa med tiden också insett att fredlig samexistens underlättas av fri handel och fri rörlighet. Lyckligtvis - också - finns det likväl anledning att också utveckla regelverk för hur denna fria rörlighet ska gå till. Friheten kräver helt enkelt institutioner för att skydda den. Lika lite som freden går nämligen friheten att ta given.

Större delen av Europa före D-dagen hade faktiskt inga inre gränser; kontinenten var nämligen i stort sett helt ockuperad av nazisterna. Det räcker med andra ord inte med att "riva gränser", om man innanför dessa rivna gränser bygger upp förtryck och ofrihet.

Därför är arbetet mot ett fritt ochh öppet Europa ett arbete på många plan, och ett arbete som ställer stora krav. Låt ansvarstagande och tolerans därför ledsaga friheten, så kan både Sverige och hela Europa bli bättre att leva i.

Studentexamen

Den senaste veckan har bloggaktiviteten varit låg eftersom all ledig tid ägnats åt kampanj inför EU-valet.
Ber att få återkomma i morgon, bland annat med kommentarer till den artikel jag idag haft publicerad i Svensk Tidskrift.
I stället ägnar jag dagen - en av de få under året som inte i huvudsak ägnas åt mina politiska förtroendeuppdrag - åt att fira min duktige son Peter som idag tagit studentexamen med fina betyg. Dessutom uppvaktar jag min duktiga svägerska som firar sin försvarade doktorsavhandling med middag och fest. det ska bli riktigt trevligt!

Vårdval - en framgångssaga för Uppsala

Jag har skrivit om det förr, men det förtjänar att upprepas: ett EU-direktiv som öppnar för fritt vårdval över gränserna kan bli en framgångssaga för Uppsala och för vårt län. Här finns som bekant ett sjukhus, Akademiska sjukhuset, som faktiskt är världsledande på en rad områden. Givetvis skulle detta vara mycket attraktivt för patienter över hela Europa om möjligheten att söka vård i andra länder blir verklighet. Verksamheten finns redan på plats: Uppsala Care erbjuder redan sina tjänster på den internationella sjukvårdsmarknaden.

Vänta lite nu... sjukvårdsmarknad? Finns det en sådan - och ska det finnas?

Svaret är: ja,absolut, men med den lika självklara förutsättningen att det sker inom ramen för det som det råder mycket stor politisk eníghet om, nämligen att behov och inte egen plånbok ska styra. Det är också av största vikt att en ökad rörlighet understödjer - och inte äventyrar - en sjukvårdsstruktur som bidrar till utveckling, forskning och förnyelse av hälso- och sjukvården.

Sverige har ett antal sjukhus och forskningsinstitutioner av absolut världsklass. Akademiska sjukhuset är ett av dem, och med rätt villkor går sjukhuset också en lysande framtid till mötes. Goda villkor när det gäller internationell vård är en av de förutsättningar som då måste infrias.

Därför är EU-valet viktigt för Akademiska sjukhusets framtid. Tänk gärna på det på söndag.

Tack för igår

Ett av de trevligare inslagen i arbetet som landstingsråd är att delta i promoveringen av nya doktorer vid Uppsala universitet. Igår var dags igen; dessvärre innebar andra åtaganden att jag inte hann delta under hela dagen, men väl på kvällens bankett. Där träffade jag flera av de nybakade doktorerna - och blev som alltid imponerad av kunskaperna, nyfikenheten och ambitionerna inför framtiden.

Uppsala universitet, och för den delen Sveriges Lantbruksuniversitet, befinner sig i absolut världsklass på en rad områden. Eftersom universitetet på en lång rad områden också har utbildning och forskning som är unikt i landet så är det ingen överdrift att säga att detta är av nationellt - och till och med internationellt - intresse.

Lägger man dessutom till en rad andra institutioner, som Läkemedelsverket, Livsmedelsverket, Statens Veterinärmedicinska anstalt och sist men inte minst den långa raden av framgångsrika företag, så inser man att Uppsala faktiskt har helt unika förutsättningar för att skapa välfärd långt utanför stadens gränser. I ett läge när "gamla" industrigrenar krisar är det självklaret viktigare än någonsin att de branscher som kan svara för landets ekonomiska utveckling ges rimliga förutsättningar.

Uppsala går en strålande framtid till mötes - i alla fall om dessa förutsättningar vårdas. Från Alliansens sida i landstinget är detta en högst prioriterad uppgift. Därför känns det bra att delta och se hur starkt universitetet, och alla dess samverkanspartners, står sig i konkurrensen.

"Jag har redan röstat"

Har nu ägnat några trevliga timmar på torget med att möta väljare inför EU-valet. Stämningen var god, för att inte säga entusiastisk. Många berättade att de redan röstat, och många av dem att de lagt sin röst på moderaterna. Det känns bra.

Det kanske svåraste i dessa personvalstider är när många kandidater är riktigt bra! Idag har vi i Uppsala haft Susanna Haby från Göteborg på besök, och dte är en kvinna som jag unnar riktigt många kryss i valet! Susanna jobbar dessutom med flera viktiga frågor för oss här i Uppsala, till exempel fritt vårdval och livsmedelssäkerhet. På bilden ser du Sanna i full färd med att övertyga några ungdomar och det goda med den moderata politiken.

valtemperaturen stiger, och det är bra. Måtte nu även vädret rulla på i samma stil till helgen.

Kamp mot antibiotikaresistens har hög prioritet

Kampen mot antibiotikaresistens rullar vidare. I dagens nätupplaga av DN finns flera intressanta artiklar i ämnet. Utvecklingen är ytterst oroande, och mot den bakgrunden måste givetvis alla krafter sättas in. Det tänkvärda är att en kraftfull åtgärd mot antibiotikaresistens är att inte förskriva antibiotika.
Som ett led, ett av många, har Akademiska sjukhuset beslutat att läkarna inte ska använda sina långa rockar, utan i stället klä sig i bussarong, dvs en kortärmad blus. DN har också en intressant artikel i ämnet här. Läkarna protesterar, men sakkunskapen är tydlig. Då bör läkarna, som ju ofta är ledare och föredömen, också begrunda sitt ansvar och sin delaktighet i matchen mot de resistenta bakterierna.
Vårdrelaterade infektioner kostar mycket pengar (en bristvara i landstinget just nu, som bekant), men innebär framför allt ett oerhört, och ofta onödigt, lidande för patienterna. Alla krafter måste sättas in för att ge en säkrare vård, och då gäller det inte minst att klara av att ge patienterna en smittsäker vård.
Akademiska sjukhuset är ett nationellt föredöme i kampen mot vårdrelaterade infektioner. Den toppositionen ska vi se till att sjukhuset förstärker och behåller.

Vad vill de rödgröna?

Jag har ägnat en stund åt genomläsning av det "rödgröna" alternativet till preliminär budget för vårt landsting. Det gick fort. På 14 luftigt rediverade sidor med mycket rubriker står...egentligen ingenting. I stort sett anser dessa tre partier att Hälso- och sjukvårdslagen ska följas och att medarbetarna i organisationen ska ha det ganska bra. dessutom är man för en lång rad - men inte alla! - av de reformer som vi i Alliansen har sjösatt sedan valet 2006, med närvård och nytt ersättningssystem för sjukhusvården som tydligaste exempel.

Vidare är de rödgrönda för att "de regionala framtidsfrågornamåste beaktas i ett långsiktigt perspektiv", vad nu det kan betyda. Man vill ha en budget i balans (det är lagkrav på det!) och lägger stor vikt vid "de politiska beslutsprocesserna", men skriver inte ett ord om forskning.

Så har kan man fortsätta långt mer än vad ett blogglilägg ger utrymme för. den enkla sammanfattningen är exakt det vi upplevt på rader av sammanträden. det enda oppositionen verkligen vill, det är att vara i majoritet. Det är mindre klart vad denna majoritet ska användas till.

En intressant start på dagen

Idag är det tisdag, och som vanligt har jag då inlett dagen med att träffa medarbetare i landstinget över en kopp kaffe och samtal om deras vardag. Som alltid blev det ett intressant möte, den här gången med personal i psykiatrin. Vad vi pratat om vill jag inte skriva om på bloggen, det är en sak mellan mig och de jag träffar.

Vi politiker är, allmänt sett, för lite ute i den verksamhet som vi har ansvar för. Vi behöver vara ute för att se och lära men också för att få idéer och impulser. Däremot är det inte vår uppgift att leda och styra genom aldrig så täta medslag i verkligheten. Politisk ledning och styrning utövas i politiska organ och genom politiska beslut - som sedan ska verkställas och omsättas av tjänstemän. En lärdom av dessa möten med medarbetarna är däremot den faktiska effekten av de beslut vi fattar.

En dag på jobbet

Det blev en hektisk dag med inte mindre än 29 ärenden i landstingsstyrelsen, allt från remissvar som civilflygplats på Ärna och avtal om samarbete med landstinget i Västmanland till nytt ersättningssystem för primärvården och kostnadsanpassningar för att hålla verksamheten inom budgetramarna.

Landstingets ekonomiska läge är mycket bekymmersamt. Kostnadsutvecklingen är för hög samtidigt som skatteintäkterna sjunker. Nu måste kraften i arbetet med kostnadsanpassningar öka ytterigare, annars är ekonomin för kommande år allvarligt hotad.

Men om ekonomin är dyster och inger oro,så finns mycket annat som är positivt. Samarbetet med landstinget i Västmanland är lovande, och den preliminära plan och budget som vi i Alliansens tagit fram känns som en stabil grund för fortsatt utvecklingsarbete. Mot denna läse vi oppositionens alternativ som i stort sett saknar nya idéer och visioner. Oppositionen visar sig åter igen vara bäst i opposition och bör stanna i den rollen ett tag till.

Kvällen avrundades med glädjebeskede att Uppsala kommun säger ja till fortsatt flyg på Ärna - ett oerhört viktigt beslut för Akademiska sjukhuset. Att vår opposition i landstinget sade nej till flyg på Ärna är en gåta, men säger också något om oppositionens ointresse för att värna viktig verksamhet. Viljan att plocka billiga poäng i opinionen är större än intresset för att säkra framtiden för luftburen intensivvård.

God mat viktigt på Akademiska

Säga vad man vill om miljöpartiets oppositionsråd Johan Edstav, men sin oppositionsroll tar han på största allvar. Det innebär att han inte försitter en chans att vara emot olika förslag oavsett vad de innehåller.

Vi fördjupar nu vårt samarbete med landstinget i Västmanland, närmast gäller det samverkan om mat till våra sjukhus. Att vi kan bygga upp detta samarbete har stor betydelse för framtiden, och komer säkert att bli till nytta på flera sätt.

Att laga god och näringsriktig mat till ett sjukhus med över tusen vårdplatser är komplicerat. Det gäller att maten är både välsmakande, näringsriktig och smidig att distribuera. Patienten måste vara i centrum, och maten måste vara en verksam del i vården. Maten ska alltså inte bara smaka gott, den måste dessutom anpassas till en lång rad olika behov som olika patienter har. Det idealiska vore givetvis om all mat kunde lagas lokalt, på varje avdelning på sjukhuset. Det är bara det att det skulle skapa fler problem än det löser, det visar inte minst den kostutredning som gjorde redan för ett år sedan. Resultatet av den utredningen blev att den modell som nu tas fram gav samma kvalitet men till väsentligt lägre kostnad.

Miljön, då? Tja, det måste ju vara mer miljövänligt om två landsting tillsammans arbetar för så ekologiskt och närproducerat som möjligt, i stället för att ett landsting gör det på egen hand. Procis som i det globala sammanhanget är samarbete och gemensamma ansträngingar mot gemensamma mål effektivare för miljöarbetet än att var och en löser sina egna problem. Det är därför vi går vidare med vårt samarbete med vårt grannlandsting.

Det kan också vara på plats att påpeka att den modell som vi väljer tillsammans med landstinget i Västmanland inte är den modell som valts i Stockholms läns landsting - utan vidare kommentarer om detta!

Politiskt våld i EU-valrörelsen

Läser i DN om den 47-årige folkpartistiske valarbetare som misshandlats av så kallade antirasister. Av referatet är det ingen vågad gissning att utgå ifrån att våldsverkarna hörde hemma på vänsterkanten. Det är dessutom en statistiskt ganska trygg gissning, eftersom det som sagt är frågan om våldsutövning mot politiska motståndare - och då agerar gärningsmännen så, att vänstersympatierna är högst rimliga att anta, om man säger så.


47-åringen blev enligt utsago kallad för "fascist", vilket i detta fall kan vara i stort sett vilket demokratiskt parti som helst till höger om miljöpartiet (ungefär). Men det spelar mindre roll. Även vi moderater drabbas mycket frekvent av både våld och skadegörelse, och får emellanåt finna oss i att bli kallade fascister. Yttrandefrihet heter det, det där som gör att (emellanåt) maskerade aktivister ostraffat får uttrycka sig så.


Det är dock dags att ta tillbaka begreppet "antirasist", för det är ett begrepp som bör reserveras för oss som kan umgås med andra människor inte bara oberoende av hudfärg och etnicitet, utan också kan acceptera andra åsikter än de egna och dessutom kan diskutera med meningsmotståndare utan att tillgripa våld. Det är också rimligt att vi antirasister känner tillhörighet med varandra genom att agitera politiskt utan diverse masker, lustiga mössor och annat.


Jag har också en annan idé på samma tema. De som spökar ut sig i masker och luvor kan ju känna samhörighet med varann i stället. Masker, luvor och våld mot meningsmotståndare är ju en verksamhet med fina traditioner, exempelvis från den amerikanska södern på 1850-talet. Likheten mellan de grupper i olika vänsterkretsar som nu brer ut sig och dessa grupperingar i den amerikanska södern är faktiskt påfallande på flera områden. Klart tänkvärt.

Till sist en förhoppning. Det är att mer demokratiska krafter till vänster mer aktivt tar avstånd från de krafter som är i farten, utesluter dem från exempelvis antirasistiska manifestationer och överhuvudtaget slutar relativisera deras våldshandlingar.

EU-valet är på allvar!

Igår (se nedan) kommenterade jag diverse stolliga projekt med stöd av EU-bidrag. Idag är det dags för nästa EU-och valrelaterade problem. Det är att medias rapportering i huvudsak inte handlar om politiken, utan om opinionsmätningar och valdeltagande.

De föesta människor är måttligt intresserade av politik, det vill säga av det poitiska "spelet", partiernasa och de politiska organens inre arbete. Däremot är man mycket intresserad av konsekvenserna av de politiska beslut som fattas. Man struntar till exempel hur belsuten fattas i landstinget eller ens vem eller vilka som är i majoritet, däremot anser man det oerhört viktigt att vården fungerar, att bussarna går i tid och att vårt län utvecklas i rätt riktning. Men rapporteringen från EU-valet handlar om just det som intresserar väljarna minst.

Kära medier: rapportera mer om vad följderna blir av det ena eller andra partivalet. Berätta att fler socialdemokrater i parlamentet innebär beskuren valfrihet i vården, politisk klåfingrighet i stället för konsumentmakt och mer överstatlighet genom politiska regleringar. Berätta på samma sätt också att vi moderater kämpar för färre skyddstullar och därmed friare handel och rörlighet, för förre detalöjregleringar och mer av exakt det som vi arbetar politiskt för även i kommuner, landsting och riksdag. EU-valet är inte annorlunda än de val som hålls vart fjärde år, och borde refereras därefter.

Är EU-projekten bra för EU?

EU-valet är viktigt. Jätteviktigt. Så viktigt att jag under de närmaste veckorna kommer att lägga mycket tid på kampanj. Vårt medlemskap i EU är också oerhört viktigt. I själva verket hänger vår svenska demokrati och välfärd väldigt nära samman med EU.

Juast därför är det bara beklämmande att EU för de flesta mest förknippas med projekt och kampanjer av typen "100 cyklar" i Umeå, pricksäkert beskrivet av Malin Siwe i dagens DN. Läs den gärna!

Problemet med klämkäcka (läs gärna töntiga) EU-finansierade kampanjer av detta slag är just att de tenderar att dra ett löjets skimmer över EU, när det rätteligen borde vara de lokala finansiärerna som skäms. Följden blir, helt naturligt, att det som de flesta förknippar EU med inte är frihandel och gemensam kamp mot miljöproblem och internationnell kriminalitet - utan med märkliga kampanjer finansierade med EU-bidrag.

EU är inte ute och cyklar, men om vi inte kan klarlägga vad som är viktigt med EU så kan det bästa bli det godas fiende. Det vore verkligen trist.

Sälja hela skiten?

Ibland händer saker som ökar inspirationen och viljan att driva på den ideologiska och politiska utvecklingen. Det kan behövas, inte minst när det dagliga arbetet känns lite väl vardagsgrått.

En sådan sporre är den uppenbart verklighetsfrämmande boken "sälj hela skiten!" utgiven av Ordfront förlag. Jag har inte hunnit läsa mer än förhandstexterna, men det räcker så länge!

Vi har många problem i Sverige, och ett av dem är den allmänt spridda uppfattningen att skattefinansierade tjänster också måste produceras av det offentliga. Hur det kan vara en huvudfråga vem som producerar tjänsterna är en gåta, tills man börjar skrapa på argumenten.

Först och främst: det råder en mycket bred samstämmighet om att välfärden i huvudsak ska finansieras via skatter. Det gäller skolan inklusive förskolan, sjukvården, äldre- och handikappomsorgen och sist men inte minst infrastrukturen. Men varför i hela friden måste det innebära att tjänsterna måste produceras av offentligt ägda aktörer?

Svaret är ideologiskt. För vänstern är det viktigt att behålla makten över "produktionsapparaten" helt enkelt eftersom man av ideologiska skäl vill ha kontrollen. Misstron mot människors förmåga att välja själva kommer till uttryck i en misstro mot olika former av valfrihetssystem i skola, vård och omsorg. Men precis som på andra områden i samhället så har människor förmåga att göra kloka och rationella val även när det gäller välfärdstjänster.

Frågan om rättvisa och social jämlikhet har i grunden inget att göra med vem som utför, producerar, en viss tjänst. Grundläggande sociala rättigheter utgår från den gemensamma finansiering som skatten utgör. Men med denna finansiering som grund har vi människor faktiskt olika uppfattning om vilka tjänster och vilken service som ska tillhandahållas.

Det kan dessutom vara på plats att komma ihåg att det inte är vi moderater eller Alliansen som blåser till strid i frågan. Tvärtom är vå grundläggande hållning ganska pragmatisk. Till vänster finns däremot, vilket kommer till uttryck i den nämnda boken, en framväxande ideologisk vakthållning kring det som kallas för "den gemensamma välfärden".

Denna rörelse vill i praktiken införa yrkes- och näringsförbud för några av de viktigaste tjänsterna i det moderna samhället, begränsa valfriheten till dem med tillräckligt tjock plånbok och sist men inte minst göra så att framför allt kvinnor skall vara hänvisade till en enda arbetsgivare, nämligen det offentliga.

Samhället är större än staten. Demokrati är inte samma sak som skatteuttag och -finansiering. Därför behövs en skarp ideologisk debatt om välfärdens innehåll och utformning. Den debatten ska vi ta!

Palatsrevolution i knapptryckeriet?

Dagens Nyheter låter idag meddela att riksdagsledamoten från Skåne Ann-Marie Pålsson behagar lämna sitt uppdrag. Motivet sägs vara att riksdagen har blivit maktlös, vilket i sanning föranleder en del fördjupning.

Det är enkelt att påstå att de enskilda riksdagsledamöterna, eller för den delen deras lokala kollegor i landstings- och kommunfullmäktigegrupper, är maktlösa i förhållande till regering eller lokala motsvarigheter. Men den beskrivningen bör analyseras en aning närmare.

Först och främst, till den som kritiserar "nya moderaterna": statsministern fick efter valet en fråga, nämligen var det var för fel på de "gamla". Statsministern blev inte svaret skyldig: de vann i vart fall inga val. Sedan valet 2006 har vi moderater, på alla nivåer, fått ett enormt förtroende att reformera och utveckla den svenska välfärden. Ann-Marie Pålsson, när hon ställde upp i riksdagsvalet, gjorde sig till en del av denna förnyelse - även om hon även tidigare gjort sitt bästa för att distansera sig. Men det var de nya moderaterna som vann valet 2006, inte Ann-Marie Pålsson. I hennes valkrets fick (M) 70.000 röster, Pålsson kryssades av drygt 3000 av dessa. Det vore klädsamt med lite ödmjukhet inför det faktum som gett Pålsson hennes uppdrag.

I Sverige röstar väljarna i första hand på partier, och förhållandet är likartat i de flesta demokratier. Motivet för detta är enkelt: i de beslutande församlingarna i varje representativ demokrati måste en majoritet samlas för en fråga för att beslut ska kunna fattas. Samtidigt är det helt rimligt att väljarna faktiskt vet vilka politiska konsekvenser deras röst kommer att få.

För Pålsson tycks det viktiga inte vara att väljarnas uppfattning får genomslag, utan att hon får utrymme för sina egna ståndpunkter. Jag har själv nöjet att både leda en samlad partigrupp - och att vara en av dem som bär upp den samlade uppfattningen som partiet lokalt ska stå för. Mot den bakgrunden är Pålssons agerande i mina ögon en aning märkligt. Det minsta jag kan säga är att mitt eget högst privata manöverutrymme är betydligt mer beskuret som så kallad "ledande företrädare" än som - om uttrycket tillåts - "menig" ledamot av den lokala kommunfullmäktigegruppen. Däremot är jag, just utifrån mina erfarenheter som gruppledare (inte bara för (M), utan för hela Alliansen) i landstinget, både ödmjuk och lojal inför det senare uppdraget.

Demokrati handlar först och främst om lyhörthet gentemot våra uppdragsgivare väljarna. De har i stort sett uteslutande röstat på en samlad politik, det vill säga ett parti, snarare än på enstaka nycker, det vill säga på person. Därför borde Pålsson vara en aning mer ödmjuk inför sitt viktiga uppdrag som företrädare för de nästan en och en halv miljon människor som bidrog till att hon under de senaste fyra åren kunnat underteckna sina debattartiklar med titeln "riksdagsledamot". Den titeln har hon inte skaffat sig på egen hand; hon har fått den i förtroende av medborgarna!

Ärna blir kvar

En verklig glädjedag! Beskedet att försvarsmakten stnnar på Ärna till en civil operatör är på plats är en oerhörd lättnad för alla som är beroende av den utomordentligt väl fungerande verksamhet som den luftburna intensivvården innebär. I grund och botten är det vi alla, för vi kan aldrig veta när vi behöver de kvalificerade resurser som flygplan och helikopter utgör. Försvarets beslut innebär ännu en viktig framgång för Akademiska sjukhuset och ytterligare en bekräftelse på sjukhusets särställning i svensk sjukvård.

Borgfred?

Det är lite svårt att tro att det är sant, men det är det faktiskt. Socialemokraterna väljer nu att bryta borgfreden i EU-frågor inför ordförandeskapet, och det gör man givetvis helt stilenligt.

Vad är det då för fråga som för (S) är så viktig, att den gott kan kosta en fläck på Sveriges heder? Är det kanske någon viktig utrikespolitisk princip? Handlar det om någon framtidsavgörande miljö- och klimatfråga? Eller är det kanske någon viktig demokratisk princip som är på väg att offras?

Inte riktigt. Snarare handlar det om....Liechtensteins medlemskap i Schengenunionen.

Det lilla furstendömet på gränsen mellan Österrike och Schweiz har retat upp justitieutskottets ordförande Thomas Bodström. Landet är ju ett skatteparadis, och sådana kan vi ju inte ha i Schengensamarbetet. Tycker Bodström. Men det är svårt att frigöra sig från tanken att det kan vara en läglig fråga att sätta krokben för regeringen i.

Så fungerar nämligen socialdemokrater i fler än ett sammanhang. Gärna borgfred, dialog och öppenhet - men det ska vara på socialdemokratiska villkor.

Ta det lugnt, Bodström, vi är vana. Och vi hade inte väntat oss annat från ett parti som betraktar det som "nästan som en statskupp" när något annat parti vinner val.

...och varför ska de regera...?

Ingenting vill de, ingenting säger de, ingenting kan de enas om - annat än om att de gärna vill regera.

Kvällens partiledardebatt gav i alla fall några klara besked. Det ena är den uppfriskande balansen mellan fyra partier i Alliansen, men en tydlig gemensam inriktning men också med utrymme för varje parti att redovisa sin särart. Jag tror att den kombinationen blir en vinnare i nästa års val.

Det andra är att det närmast motsatta förhållandet råder inom trepartikonstruktionen som försöker forma ett regeringsalternativ. Där var det inte mycket att bygga en gemensam politik på. Möjligen kunde man ana en samsyn om att höja skatter, men i gengäld är de skiftande budskapen om vad man vill göra med pengarna ett effektivt hinder för att de skattehöjningar som eventuellt skulle bli aktuella överhuvudtaget skulle få någon verkan.

De tre rödgröna partierna, och i synnerhet socialdemokraterna, vet helt enkelt inte vad de vill.

Efter att ha mött en ledande socialdemokrat i en debatt inför EU-valet inser jag också att metoden för att vinna val när politiken inte räcker till redan är utprovad. Det får bli personangrepp, sluggertaktik och annan smuts i stället. Tyvärr.

Målet för Alliansen måste vara att vinna först EU-valet och sedan nästa års val till riksdag, landsting och kommuner. Det ska vi göra för att fortsätta reformeringen av Sverige genom företagande och fler jobb, genom ytterligare satsningar på välfärdens kärna och genom nya frihetsskapande reformer. Det känns bra.

Kompetenta kvinnor...och män...?

Det finns gott om kompetenta kvinnor inom många sektorer i samhället. de fyller viktiga funktioner i alla möjliga sammanhang, ofta som ledare för viktig verksamhet. I min egen närhet har jag många sådana kvinnor, och flera av dem har jag själv haft förmånen att rekrytera.

Hur det ser ut i närheten av ledande företrädare för näringslivet är jag mer osäker på, inte minst efter att ha läst dagens DN. Där uttalar sig en ledande företrädare för ett framträdande företag med inriktning på konsumtionsvaror. SCA är ett företag som bland annat tillverkar blöjor, inkontinensskydd och andra pappersbaserade produkter för intimhygien. Mot den bakgrunden är det en aning underligt att bristen på "kvalificerade kvinnor" är så påtaglig. Huvuddelen av de produkter detta högst patriarkala företag producerar och marknadsför används och hanteras ju av kvinnor.

Har ingen kvinna involverats i utvecklingen av produkterna? Eller i att finna marknader och argument för försäljning. Är det verkligen företagets manlige styrelseordförande som är bäst på att lista ut hur man övertygar kvinnor om att använda dambindor eller inkontinensskydd.

Så är det givetvis inte. Däremot anser uppenbarligen denne framstående företagsledare att han är bäst på att...tja, bestämma över detta starkt kvinnoorienterade konsumentvaruföretag. Men jag tror att han (för det är en han) borde fundera över marknadsutsikterna och den framtida utvecklingspotentialen om fler kvinnor tilläts nå de högsta och tyngsta posterna i företaget. Det värsta som skulle kunna hända är ju att det kom nya idéer om just marknadsföring eller produktutveckling. Det skulle ju, hemska tanke, kunna leda till högre vinster som följd av en starkare marknadsposition.

Nu har ett företag och en företagsledare pekats ut, eftersom vederbörande intervjuats i DN. men jag är övertygad om att samma sak skulle kunna gälla nästan vilket som helst av våra större företag som tillverkar produkter som huvudsakligen köps och används av kvinnor. Man kan fråga sig var kompetensen finns.

Tack för ditt engagemang, Gert

Idag har jag träffat Gert Höglund, en man som engagerat sig djupt i framtiden för lasarettet i Enköping. det är han dessutom inte ensam om. med sig till vårt möte (bilden) hade han 6000 namnunderskrifter från andra som också tycker att lasarettets framtid är en viktig fråga.

Det tycker även jag, och hela Alliansen i landstinget. Därför arbetar vi hårt med lasarettets framtida uppdrag, och med att hitta verksamhetsformer som gör att den som bor i Enköping eller Håbo kan känna sig trygg och säker. Givetvis ska alla som bor i vårt län veta att de blir väl omhändertagna när de blir akut sjuka eller råkar ut för en olyckshändelse.

Tack, gert, för ditt engagemang. På måndag möter jag handikappföreningarna i Enköping, och sedan väntar fler möten med både föreningar och enskilda. Att lyssna på synpunkter, men också att berätta vad det är vi vill göra och varför vi gör det, är en viktig del av vårt uppdrag som fötroendevalda.

Glädjande beslut om brännskadevård

Så har då Rikssjukvårdsnämnden fattat beslut om lokalisering av rikssjukvård till Linköping och Uppsala. Givetvis tycker jag det är ett klokt och välmotiverat beslut, men framför allt är det en viktig markering. Att brännskadevården i Uppsala håller världsklass visste vi sedan tidigare, men det är då också glädjande att rikssjukvårdsnämnden verkligen lät beslutet bygga på kvalitet, forskningsresultat och - framför allt - patientsäkerhet.

Bakom dagens beslut ligger hårt arbete på många plan. Från Alliansens sida är vi glada att detta beslut som fattades i stor politisk enighet markerar ett av de vallöften vi ställde upp inför mandatperioden, nämligen att Akademiska sjukhusets roll som ledande undervisnings- och forskningssjukhus ska stärkas. Dagens beslut är ännu ett steg i detta arbete.

Funderingar i majsolen

Nästan två veckor utan ett enda inlägg är givetvis inte bra. Men det har varit två intensiva veckor med mycket arbete och lite tid för reflektion vid sidan av. Idag har jag äntligen en dag som ger utrymme för både funderande och arbete utöver verksamheten i landstinget. Låt mig därför fundera lite utanför de vanliga ramarna.

Att vi närmar oss EP-valet borde inte undgå någon, kan man tycka. Det är dock en nyttig läxa förr oss som är djupt engagerade, att ganska många människor inte tycker att valet till EU-parlamentet splar någon större roll. I stället för att utgå från hur de kan övertygas om detta vals betydelse kanske det är mer konstruktivt att fundera över vad det är som faktiskt spelar roll för människor. Måhända är det särskilt lätt att tänka så just som landstingspolitiker, eftersom väldigt många anser att sjukvård och kollektivtrafik spelar stor roll - och inte särskilt många anser att "landstingspolitik" är det viktigaste i världen.

Vad kan vi dra för slutsats av detta? Jag tror att det handlar om att lyssna. När man träffar människor, framför allt utanför rent politiska sammanhang, så finns det ett engagemang och en oro inför framtiden som är både lockande och skrämmande. Vi som är verksamma i politiken behöver generellt sett bli bättre på att fånga upp engagemanget men också på att förstå oron inför ekonomin, klimatet och välfärden.

Första maj utan tydliga besked

Har ägnat en del av dagen åt att surfa runt bland referat från demonstrationer, egna kommentarer från socialdemokrater och annat som ger en bild av hur denna arbetarrörelsens högtidsdag har avlöpt. Det samlade intrycket måcet bli att det är oerhört svårt att få besked från en rörelse som dessutom inte verkar vara den mest stridslystna man skådat.

Men det är värre än så. Låg kampmoral går givetvis att leva med, när det gäller en politisk motståndare. Däremot vore det bra om man åtminstone på första maj kunde få någon sorts klarhet i vad denna rörelse egentligen vill. Det går nämligen inte.

Att den borgerliga regeringen ska bort, om (S) får som de vill, är knappast någon större sensation. Motsatsen hade möjligen varit mer uppseendeväckande. Att bonusar till högre chefer är fel kom kanske inte heller som någon överraskning, lika lite som att världen i största allmänhet, den borgerliga regeringen i synnerhet och givetvis också det internationella finanskapitalet är orättvisa och dumma. Men nu är det så att vi politiska motståndare och framför allt väljarna vill VETA vad socialdemokraterna tänker göra om de mot all rimlig förmodan skulle komma till makten efter nästa års val.

I själva verket är detta ett oerhört demokratiskt problem. Vad majoriteten, det vill säga regerignen, vill följer ju ganska tydligt av dess agerande. Det har lett till att vi står väl rustade mot krisen genom goda statsfinanser samtidigt som flertalet av oss fått ökad köpkraft genom skattesänkningar. I kommuner och landsting pareras krisen genom tålmodigt arbete med att värna kärnan i välfärden kompletterat med stöd från staten under de kommande tre åren. Allt detta är exempel på agerande från en regering som oppositionen kallar "passiv". Och det är, väl att märka, just exempel.

Mot detta står en opposition som inte ens orkar lägga fram gemensamma förslag (med ett och annat undantag) och som därmed inte heller har ngåot regeringsalternativ. Alltså väljer man enklast tänkbara strategi: sänk impopulära skatter, lova mer pengar till allt och alla och skyll allt elände på den sittande regeringen.

Sanna mina ord, detblir en smutsig valrörelse nästa år. Socialdemokraterna och deras stödpartier vill ha makten tillbaka, men saknar helt idéer för hur den ska brukas. Det brukar borga för helt andra argument och debatter än de sakliga. Vi kan redan nu gissa vilka frågor, eller snarare icke-frågor, som kommer att hamna i fokus.

Härliga, sköna sista april

En helt underbar Valborg med fantastiskt väder och god stämning på stan. Då finns det givetvis inte så mycket att klaga på. Hellre då en stor eloge till polisen i Uppsala som gjort ett jättejobb som bidragit till en ovanligt lugn - hittills i alla fall - Valborg. Att från balkongen på Carolina se ut över folkhavet i backen var även i år en häftig upplevelse.

Sista april i Uppsala är givetvis en upplevelse utöver det vanliga. Extra roligt är det givetvis när många tillresta företrädare för riksdagen, kringliggande län, myndigheter och andra deltar i firandet. Det bidrar till att sätta Uppsala på kartan och göra det än tydligare att vi är en av landets storstäder och säte för två ledande universitet. För att inte tala om alla andra viktiga institutioner av nationell betydelse.

I morgon är det första maj. Då blir det säkerligen anledning till lite mera kritiskt bloggande.

Kärv ekonomi ställer tuffa krav

Det krävs nu krafttag för att hålla landstingets ekonomi på rätt köl, och därför har landstingsstyrelsen idag fattat en rad beslut som syftar till det. Om detta kan du läsa på landstingets hemsida och på UNT.se.

Det är nog ingen som missat att läget i hela världsekonomin är ytterligt kärvt. Givetvis får detta inverkan även på landstingets ekonomi, men just därför är det viktigt att påpeka att god ordning på ekonomin är viktigt även för kvalitén i vården. Sambandet mellan god ekonomi och ordning i verksamheten är nämligen väldigt tydligt i många sammanhang, inte minst inom kommunal och landstingskommunal ekonomi. Det är därför, för att värna den viktiga kärnverksamheten, som vi lägger så hög prioritet på ekonomin.

Visst kommer ekonomisk återhållsamhet att få effekt på verksamheten, men ambitionen är att vårdkvalitet och patientsäkerhet ska upprätthållas. Jag är övertygad om att det är möjligt, men det gäller också att inse att varje befintlig verksamhet inte kan fredas. Det är i dagsläget inte möjligt att peka ut vilka dessa är, och min blogg är inte rätt plats att göra dem offentliga. Mitt löfte är också att vi ska se till att vården kommer att ges enligt de principer som gäller i allmänhet.

Idag vet ingen när krisen är över. Just därför gäller det att agera långsiktigt och tålmodigt.

Gyllene chans för svensk sjukvård

En het fråga inför EP-valet, som refereras i DN, kommer att bli firare rörlighet för patienter som vill söka vård utanför hemlandet. Det märkliga är att frågan hela tiden vinklas utifrån svenskars möjlighet att söka vård i andra länder. I själva verket är sannolikheten mycket större att människor från andra länder söker sig till Sverige för att få vård. Och det är bara bra!

Den ökade rörligheten ger nämligen möjlighet för framgångsrika svenska sjukhus att hitta nya marknader, vilket bidrar till att skapa intäkter för svensk sjukvård som helhet. Inte minst för oss i Uppsala kan detta ha mycket stor betydelse. Akademiska sjukhuset är välkänt för sin höga kvalitet på många områden, inte minst när det gäller att kunna erbjuda vården i en infektionsfri miljö. Den chansen ska självfallet tillvaratas.

Socialdemokraterna är naturligtvis mer skeptiska. Skälet är enkelt. I deras värld ska vården bara i undantagsfall ges i det egna landstinget, enligt politiskt fastställd plan, utifrån någon sorts vantro som bygger på att vården blir mer rättvis om den fördelas i detalj utifrån politiska beslut.

Rätt röst i EP-valet är alltså en gyllene chans för svensk sjukvård. Inte minst är det en möjlighet för en gyllene framtid för Akademiska sjukhuset, och den gyllene möjligheten tänker vi jobba för att ge sjukhuset. I klartext innebär det också att utgången av EP-valet spelar roll för vårt län.

Populär TV-serie granskas igen

Granskningen av Sveriges kanske mest granskade TV-program fortsätter. Det är den korrekta kommentaren till de senaste uppgifterna om att krav ställs på granskning av "Sjukhuset" I TV3, som följer det dagliga livet vid ett av landets fyra stora universitets- och forskningssjukhus. Programmet har nämligen granskats flera gånger, inte minst av Socialstyrelsen och om jag inte missminner mig även av JO. Men det tycks inte hjälpa, framför allt förtröttas inte den person som även tidigare kritiserat och sedan anmält programmet. Som dock alltid friats.

Vad som ligger bakom dessa anmälningar, som regelmässigt har avfärdats, framgår inte. Det som däremot är klart är att programmet ger många uppskattande kommentarer och har höra tittarsiffror.

Utöver mina personliga reflektioner kan du läsa sjukhusets kommentarer här.

Utan anmärkning

Landstingsfullmäktige har just, efter votering, beslutat att ingen anmärkning ska riktas mot mig med anledning av att en majoritet av revisorerna hade föreslagit en sådan. Det är naturligtvis skönt, men också ganska logiskt med hänsyn till att ärendet (landstingsdirektörens anställningsvillkor) minst sagt prövats enligt konstens alla regler.

Det som nu skedde, efter en lång debatt i fullmäktige, där jag självfallet inte deltog, var att det blev fullkomligt uppenbart att anmärkningen helt och hållet var av politisk karaktär. Det är tråkigt att revisionens arbete på detta sätt politiseras, och det gäller nu att det inte får följder för revisionens vidare arbete.

Sakfrågan är som sagt mycket noga prövad, och ingen önskar mer än jag att den nu kan läggas till handlingarna.

Steg för steg mot bättre vård

Landstingsfullmäktiges bokslutssammanträde rullar på, och beskeden från oppositionen om vad man faktiskt vill är anmärkningsvärt få. Men det är inte att förundras över, eftersom det blir allt klarare att den socialdemokratiska sjukvårdspolitiken mest handlar om att ratta ett givet system, inte - som borde vara politikens kärna - hur medborgarnas behov kan tillfredsställas på bästa möjliga sätt.

Låt mig i stället skriva något om vad vi i Alliansen vill.

Behovet av utveckling, förnyelse och renovering av hälso- och sjukvården är ständigt. Det är också politikens viktiga uppgift. Självfallet ligger det också på den politiska nivån i en organisation som landstinget att leda och styra den verksamhet som bedrivs i egen regi. Det centrala för politiken måste dock vara att ange riktlinjer och att tillse att förvaltningen av de skattemedel som används verkligen får avsedd verkan.

Det är också vad vi i Alliansen i vårt landsting ägnar oss åt, och det är därför som mycket av debatten i vårt landsting handlar om just det: förändringar, i syfte att renovera en sjukvårdsmodell och att skapa en patientsäker, kostnadseffektiv, högkvalitativ och tillgänglig hälso- och sjukvård.

Det är därför vi tagit fram en egen vårdvalsmodell för vårt landsting, med ny modell för listning av patienter, ny modell för hur vården ersätts, möjlighet för externa vårdgivare att etablera sig och därmed ökad makt för patienten.

Det är därför vi arbetar med en översyn av länssjukvårdens organisation, med fördelning av uppdrag mellan de båda sjukhusen i länet, primärvården och länets kommuner. Det kommer att leda till bättre samverkan mellan olika aktörer, till bättre ansvarsfördelning och sist men inte minst till att mer vård ges närmare patienten.

Resultaten av dessa, och många andra, åtgärder, leder till kortare väntetider, bättre kvalitet och mer vård för de pengar som tillförs. Samma sak händer i landsting efter landsting där Alliansen styr.

Det där med att ta ansvar

På tal om att skilja på mitt och ditt: det är ganska magstarkt av ett parti som ogenerat döpte statsbidrag till kommunerna med statsrådens efternamn att påstå att regeringens satsning på statsbidrag för "tillskott till kampanjkassan". Ännu ett lågvattenmärke i raden av vår landstingsopposition.

Dessutom har jag inte sagt att landsting och kommuner inte behöver statsbidrag. Jag har sagt att det är viktigt att varje nivå tar sitt ansvar för att komma tillrätta med den ekonomiska krisen, och att det gäller att värdera var de pengar staten förfogar över gör bäst nytta. Tvärtom har jag sagt att tillskottet är välkommet för vårt landsting, men jag är fortfarande lika ororlig för statsfinanserna som för vårt landstings ekonomi. Det viktigaste är nämligen att vi ser ett slut på hela den ekonomiska krisen och dess följder.

Åter igen ser vi med andra ord ett exempel på på oppositionen nyttjar det allvarliga ekonomiska läget för att knipa billiga politiska poänger. I det läge som råder är det bara att bortse från sådant och i stället målmedvetet arbeta med de svårigheter som krisen leder till. Det är uppenbart ett arbete som vi i Alliansen får klara av själva.

Att skilja på mitt och ditt

Vad har allemansrätten, olaglig fildelning och den medicinsk-tekniska utvecklingen gemensamt? Det kan man sannerligen fråga sig, och svaret är ganska enkelt. Inom fler än ett område tar sig nämligen människor rättigheter som de egentligen inte har, och följderna kan bli andra än vad man först kanske kan tro.

Låt oss börja med allemansrätten. Jag vert inte hur många gånger jag hört om de rättigheter vi har, då vi rör oss i skog och mark. Vi får plocka bär, bada, promenera och mycket annat. Visst sägs också något som skyldigheterna, men det är då i regel skyldigheter som uttrycks mot naturen. Att allemansrätten kräver stor respekt för äganderätten ser och hör vi mindre om, men så är faktiskt fallet. Utan den privata markägare som faktiskt upplåter sin egendom för allmänt bruk blir det inte så mycket av med allemansrätten. Därför är det alltid lika tråkigt att se de negstiva effekterna av att människor missbrukar rätten att vistas på annans egendom. Nedskräpning, olaglig eldning, slarv med att stänga grindar och otillbörligt nyttjande av vägar, bryggor och annan egendom är några exempel.

Detta bristfälliga beskrivande av vad äganderätten faktiskt innebär har nu som bekant spritt sig till internet. På samma sätt som folk tror att man får bete sig som man vill i naturen bara för att man fritt får röra sig i skog och mark, så tycks folk nu tror att allt som är tillgängligt också är tillåtet. Än värre är att det sedan finns folk som gör till affärsidé att göra material som någon annan faktiskt äger tillgängligt.

Den medicinsk-tekniska utvecklingen då? Jo, det är enklare än det verkar, för det handlar inte om något annat än om rätten att äga sina idéer - och om man inte har den rätten så är risken uppenbar att den viktiga utvecklingen på detta område, och många andra områden som bygger på idéutveckling. Vi tycker alla att det är självklart att man inte tar en tröja i en butik, eller för den delen att vi betalar för tjänster som hårklippning. Men varför skulle då just idéer eller kreativitet vara undantaget? Den frågan ger nätpiraterna faktiskt inte något svar på. Tvärtom försöker man rättfärdiga sitt agerande med att idéer och intellektuell kreativitet skulle vara någon sorts allmän egendom.

Om Volvos aktieägare inte hade tjänat pengar på att sälja bilar, så hade Volvo inte byggt några bilar. Och om Volvos konstruktörer inte hade fåt lön för att skapa motorer, karosser och design, så hade de inte heller skapat det som är förutsättningen för att bygga bilar. P exakt samma sätt förhåller det sig när det gäller läkemedel, musk, litteratur eller ny teknik för att utveckla och tillverka allt från glödlampor till medicinsk-teknisk utrustning. Därför handlar nätpiraternas agerande inte bara om fri tillgång till musik. Det handlar om ifall någon överhuvudtaget ska vara road av att syssla med kreativt skapande - eller om vi alla ska ägna oss åt att "gratis" få tillgång till andras skapande. Vem vill då bidra med att skapa?

Mot den bakgrunden är domen mot nätpiraterna inte bara rätt. Den är nödvändig för att markera att kunskapssamhället faktiskt kräver respekt för egendoms- och äganderätten även när det gäller intellektuell och immateriell egendom. Det samhälle vi annars skapar kan bli riktigt obehagligt.

Konsumenters makt - eller organisationers?

Kvällens Plus i SvT ställde en viktig fråga inför EP-valet på sin spets: hur kan jag som konument bäst påverka de val jag vill göra? Nu formulerades det inte riktigt så i programmet, i stället gavs en organisation med just företrädarskap för konsumenter som grundidé möjlighet att lägga fram sitt budskap helt oemotsagt i programmet. Tyvärr.

Det är tråkigt, för vad denna organisation, som tagit sig det något övermaga namnet "Sveriges Konsumenter", ägnar sig åt är helt enkelt att föra en självpåtagen talan för "alla konsumenter", som om alla konsumenter i något som helst avseende skulle ha en likartad syn på allt från kvalitet till reklamregler.

Så är det givetvis inte. Om det är någon situation i vardagen där vi har olika preferenser och intressen, så är det när vi som konsumenter gör olika va. Just därför är det svårt att skapa en organisation som på ett bra sätt kan ta hand om alla dessa intressen, som dessutom alltsomoftast är rent motstridiga. Den starkaste konsumentmakten finns därför i att vi verkligen uttrycker våra personliga intressen direkt till de butiker och andra företag som vi möter i vår roll som konsumenter.

Sveriges Konsumenter ska nu tydligen gå ut med en "pakt" som man föreslår kandidaterna till EU-parlamentet att skriva undder. Jag kan bara hoppas att flertalet moderater inte skriver på; jag tänker i alla fall kontrollera detta innan jag lägger min röst. Organisationer som denna stärker givetvis sin egen makt och utgör därmed en väl så farlig lobbygrupp som alla andra. Konsumenternas makt måst vi själva värna, stärka och utveckla. Det gör vi genom aktiva val som konsumenter - inte genom stöd till diverse organisationer.

Forskning i världsklass ger näringsliv på topp

Kvällen har ägnats åt möte med Stockholm-Uppsala Life Science, en oerhört viktig organisation som bildats för att utveckla den internationella marknadsföringen av...ja, just det lifescience-sektorn i vårt närområde. Genom samverkan mellan näringsliv, lärosäten, landsting och andra samhällsaktörer bidrar vi alla tillsammans till att sätta Uppsala, och Stockholm, på kartan. Inte minst här i Uppsala finns nämligen en lång rad starka företag i sektorn, men också en forskning i världsklass som i sin tur bygger på fantastisk kompetens både vid Uppsala universitet och vid Akademiska sjukhuset. Lägg till detta en infrastruktur bestående av exempelvis SLU, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket och en rad andra institutioner så har vi raskt fått ihop till en helt unik kunskaps- och forskningsmiljö. Den har vi alla skäl i världen att vara oerhört stolta över.

Välkommen hem till rättsstaten

Jag hör absolut till alla dem som gläds åt att Annika Östberg är hemma, och bekymrar mig mindre om vem som faktiskt gjorde vad för att få henne hem till Sverige.

Men jag konstaterar också att Lars Ferm (mer känd under efternamnet Swartenbrandt) inte riktigt får samma behandling i media. Vad det nu kan bero på. Eller Christine Schürrer, dömd i högsta instans för mord på två små barn i Arboga. Eller Anders Eklund. Eller Mattias Flink.

Annika Östberg är dömd för dråp och för medhjälp till två mord. Hon är givetvis välkommen hem. Till rättsstaten Sverige som förhoppningsvis behandlar sina medborgare lika.

74 miljoner skäl att glädjas

I går kom ett av många efterlängtat besked att regeringen bistår kommuner och landsting med totalt 17 miljarder fördelat över tre år. Det innebär mer pengar till välfärdens kräna utan att statsfinanserna äventyras. Mycket bra. För vårt landsting innebär det, om jag räknat rätt i hastigheten, 74 miljoner i tillskott till den budget vi nu arbetar med inför 2010.

det finns dock fortfarande skäl att höja ett varningens finger. Krisen i världsekonopmin är långt ifrån över, och arbetet med att anspassa kostnader till intäkter får inte upphöra i och med detta. Tvärtom gäller det att trimma verksamheten så att den står rycken i det tuffa läge som råder - för att vara ännu vassare när de kärva tiderna vänder till något bättre.

Budgetarbetet i vårt landsting kan nu gå vidare med detta goda besked som en lättnad. det känns bra, och är extra glädjande med tanke på att regeringen också aviserar möjligheter för skötsamma landsting att periodisera över- och underskott. Vårt landsting har ju under de senaste tre åren haft goda resultat, just för att bygga upp en buffert inför kommande utmaningar.

Smått och gott en söndagskväll

Jag noterar att min vän och politiske antagonist Börje Wennberg för tredje månaden i rad publicerar sitt månadsbrev som ska vara "personligt och intressant om landstingspolitiken" - utan att nämna denna landstingspolitik med ett enda ord! Nu är det inte så förvånande eftersom Wennberg med detta ger en förträfflig bild av socialdemokraternas politik i vårt landsting: ingen alls! Med ett landstingsråd som inte ens kommenterar aktuella frågor och ett som mentalt redan är på väg till Stadshuset i Uppsala, så går det inte att få något annat intryck av den socialdemokratiska landstingspolitiken än att man fullkomligt har kapitulerat!

Glädjande är dock, mitt i denna idé- och initiativlöshet, att (S) i landstinget står bakom arbetet med att utveckla lasarettet i Enköping. Enighet på länsplanet är givetvis glädjande och tryggande i denna fråga, när den lokala opinionen - ganska självklart - trycker på. Det stöd - om än passivt - som oppositionen bjuder på här är mycket uppskattat. Det bygger på en gemensam insikt om att uppdraget för lasarettet i Enköping behöver utvecklas, på just det sät som vi nu arbetar med.

Oppositionens passivitet är också förståelig mot andra bakgrunder. Hur kan man aktivt utmana en politik som lett till att telefontillgängligheten i primärvården gått från sämst till bäst i landet? Eller en hjärtvård som också ligger i toppklass? Eller en kraftigt ökande andel kollektivtrafikresenärer? Listan pån framgångar i vårt landsting kan göras lång, och spänner över en rad områden. Samtidigt som vården förbättrats visar den årsredovisning som läggs fram inför landstingsfullmäktige i april att ekonomin varit i god ordning under det år som gått. Det kommer definitivt att behövas i den utomordentligt allvarliga situation som nu råder i världsekonomin.

Glädjande, och ytterligare ett exempel på Alliansens aktiva politik, är den genomlysning av landstingets kulturpolitik som initierats av kulturnämndens duktige ordförande Jonas Segersam. Här finns många stenar att vända, stenar som allt för länge legat still under en politisk ledning som ser kulturen som ett område för symbolhandlingar snarare än som en plattform för ett vitalt kulturliv även utanför den politiskt finansierade sektorn. På samma sätt sker aktiva åtgärder för att öka jämlikheten, tillgängligheten för funktionshindrade och på rader av andra områden där förnyelse och utveckling behövs.

Den kommande arbetsveckan består av tre hektiska och intensiva dagar. Sedan väntar en skön påskhelg med välbehövlig avkoppling!

Politiskt våld kan inte accepteras!

Jag noterar att diverse medier och vänsterorienterade bloggar nu skummar av indignation över "det politiska våldet mot vänstern". Men vänta lite nu... Samtidigt konstaterar Dagens Samhälle att moderater är de heltidspolitiker som oftast utsätts för hot om politiskt våld. Vi moderater i Uppsala minns alla attacker mot Moderata Ungdomsförbundets lokal på Sturegatan i Uppsala, inte minst under valrörelsen. Det politiska våldet i samaband med Davis Cup-matchen i Malmö nyligen kan väl heller inte ha fallit någon ur minnet.

Det är bara att konstatera att en av de mer högljudda rösterna i kören kommer från Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU, en organisation som öppet stöder FARC-gerillan i Colombia (och många andra våldsrörelser). Jag har inte lyckats inhämta om RKU uttalat något efter det att den helt oskyldige Roland Larsson kom hem efter åratal som kidnappad hos dessa vnner till RKU.

Det hela är snarare mycket enkelt. I huvuddelen av det politiska spektrat klarar vi debatten med argument och utan att använda invektiv mot varandra. I några få fall, ganska långt ut på kanterna om man säger så, förefaller våldet dock vara en högst tänkbar politisk kampanjmetod. Det våldet är precis lika förkastligt om det kommer från eller utövas mot, vänster eller höger.

Det är däremot uppenbart så, att mer förenar än skiljer de politiska krafter som inte bara accepterar våld utan rent av själva kan tänka sig att understödja krafter som använder våldsutövning som metod.

Politiskt våld ska man ta avstånd emot. Konskvent och utan ursäkter. Således är våld riktat mot vänsteraktivister inte acceptabelt. Men det är lika oacceptabelt att relativisera det våld som kommer från vänster. Eller att acceptera klotter och annan skadegörelse, inte minst om motivet är i något avseende politiskt.

Hjärtvård i toppklass

Samtidigt som TV-serien Sjukhuset rullar på TVn gläds jag åt att Uppsala län ligger i topp när det gäller hjärtsjukvård. Artiklen i UNT och Socialstyrelsens rapport säger det mesta.

Bakom denna glädjande nyhet finns flera faktorer. Det allmänt goda hälsoläget kan givetvis inte negligeras, men inte heller den högkvalitativa vård som ges på Akademiska sjukhuset. Till detta kan läggas den utmärkta hjärtsjukvården på lasarettet i Enköping, som utgör ett fint komplement till Akademiska i detta fall.

Detta är denna högkvalitativa vård vi i Alliansen arbetar på att utveckla.

Smått och gott under en dag i landstinget

Dagen har ägnats åt sammanträde med landstingsstyrelsen. Morgonen inleddes med att verksamhetschefen för ambulansen, Per Andersson, och ambulansöverläkaren Hans Blomberg berättade om utvecklingen inom intensivvården i allmänhet och ambulanssjukvården i synnerhet. Det blev en fantastisk exposé över en del av sjukvården som genomgått en formlig revolution under de senaste tio åren. En modern ambulans är i praktiken en rullande akutvårdsverksamhet med kompletta resurser för att klara de flesta situationer.

Den inledningen på dagen blev extra intressant med tanke på att vi senare på kvällen kunde se den här säsongens första avsnitt av Sjukhuset, som ju skildrar verksamheten på Akademiska. Däremellan blev det i och för sig ganska dystra prognoser om ekonomin, mest som följd av det allvarliga ekonomiska läget inte bara i vårt landsting utan i hela landet. Nu krävs krafttag för att klara de utmaningar som väntar.

Ljuset vinner över mörkret

Igår slocknade världen en liten stund. På initiativ av Världsnaturfonden (WWF) firades "Earth Hour", som tydligen gick ut på att släcka ljuset en timme för att...tja, det kan man verkligen undra, inte minst efter att ha studerat fenomenet. Ta till exempel villaägaren som, likt många andra svenskar, dekorerat sitt hus med tusentals små lampor som lyst sedan i december. Jag förstår liksom inte symboliken i att nu, tre månader efter jul, under en timme och natten före sommartidens inträde, släcka ner dessa lampor i en timme.

Liknande exempel går det att hitta tusentals av, men det viktigaste är att fundera över hur det kommer sig att världen lyser och det faktum att vi kan jaga bort mörkret med hjälp av mänskligt producerat ljus. Den energiförbrukning som kampanjen är på jakt efter är nämligen ett utfall av välstånd, ett välstånd som de flesta av oss säkerligen inte vill vara utan.

Liksom för villaägaren i exemplet ovan går det nämligen att göra mycket mer i vardagen, och att göra det beständigt, i stället för kortsiktiga och populistiska kampanjer som denna. Sänk inomhustemperaturen (19-20 grader räcker och du mår mycket bättre också), gå i stället för att åka bil kortare sträckor, släck onödiga lampor och så vidare; det går att hitta massor av exempel i vardagen.

Sluta framför allt att förneka utveckling, och bejaka i stället det faktum att jorden är rikare än någonsin även om mycket återstår att göra vad gäller både orättvisor och brister. Det är nämligen den utvecklingen som också leder till energisnålare belysning, bränslesnålare bilar och energieffektivare hus. Det betyder mer än en timme i mörker!

(L)O-moral

Svenska Dagbladet, och även Aktuellt, berättar att LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin i åratal känt till AMF-direktörens pension. Någon som är förvånad? Lundby-Wedin själv säger sig vara "grundlurad", men det värsta är vare sig om hon är fullkomligt blåst eller faktiskt inte begripit bättre. Det värsta är hennes, och hennes partikamraters, höga svansföring i en fråga där man i själva verket aktivt bidragit till bonusfesten.

Gårdagens avslöjanden, i TVs Agenda, att ledande socialdemokrater faktiskt har stått bakom och till och med aktivit bidragit till bonuskulturen i näringslivet är således inte heller någon överraskning. Bristen på etisk kompass är påtaglig i socialdemokratin, ett parti som ju har som grundläggande idé att vara för "det som är allmänt bra". Nu är det ju bara det, att den formen av pragmatism ofta leder till exakt det som nu sker.


Hör bara partisekreteraren Ibrahim Baylan: "vi är principiella motståndare till bonusar". Men Baylans kamrater har i så fall varit mer än lovligt principlösa - eller också är motståndet inte särskilt principiellt. Var och en får själv bedöma, men i bedömningen får gärna ingå att modellen för (S) agerande går igen gång på gång. Socialdemokraterna är nämligen väldigt gärna principiella motståndare till allt möjligt - när de själva kan smita undan.

Som det stod i Hylands Hörnas förträffliga ABC-bok på 60-talet:
Omoralen som vi klandra
Praktiseras blott av andra

I riktigt grumliga vatten

Jag har länge haft mina funderingar kring Gudrun Scymans syn på representativ demokrati, och dagens debattinlägg i Aftonbladet gör inte saken klarare. Schyman är upprörd över att hennes parti, Feministiskt Initiativ, inte får samma utrymme i media som de partier som redan sitter i Europaparlamentet. Det gör, menar Schyman, att en röst saknas i debatten, nämligen "de som finns i det politiska landskapet utanför". Så mycket märkligare blir Schymans argumentation, då det förefaller som det viktigaste för Schyman är att dabattera med ännu ett av dessa utanför-partier, nämligen Sverigedemokraterna.

Då kan det vara på plats att komma ihåg, att Schymans parti Feministiskt Initiativ (FI) fick färre röster i riket i senaste riksdagsvalet än vad mitt eget part moderaterna fick i landstingsvalet - i ett enda landsting, nämligen i Uppsala län! Det säger något om hur få människor Schyman faktiskt representerar, och däemed också varför det är högst rimligt att tillträdet till den offentliga arenan begränsas. Att öppna för ett så litet, och därmed ur verklig opinionssynpunkt obetydligt, parti som (FI) skulle nämligen öppna dammluckorna för en lång rad mycket små partier, obönhörligen på bekostnad av de betydligt större partier som ofrånkomligen för en politik som både intresserar och attraherar betydligt fler.

Schymans agerande bygger nämligen på den klassiska extremvänstertaktiken: vi företräder folk som inte inser sitt eget bästa. Faktum kvarstår dock: sju promille av väljarna röstade på (FI) i riksdagsvalet 2006. Det betyder att Gudrun Schyman i sin argumentation representerar ungefär sju promille av medborgarna, och att många av de uppfattningar som Schyman angriper har tiotals eller till och med hundratals gånger fler anhängare än de åsikter Schyman ger uttryck för.

Schymans inlägg i Aftonbladet säger väldigt lite om hur medieutrymmet bör fördelas mellan olika partier, men desto mer om en grumlig syn på andra människors åsikter och grundläggande värxderingar.

Kraschlandning för oppositionen?

Dagens förstanyhet i Uppsalapolitiken är...att oppositionen lyckats komma överens i en fråga. Det säger något om möjlgiheterna för denna splittrade skara att med tiden tillsammans kunna forma ett helt program.

Den fråga som man nu valt att svetsa sig samman kring är dessutom mycket betänklig.

I Uppsala har vi en luftburen intensivvård av världsklass. Den lägger i sin tur grunden både för den framgångsrika vård som ges på Akademiska sjukhuset och för möjligheterna att lansera denna vård även utanför vårt närområde. Akademiska sjukhuset, ett av landets absolut ledande, är helt enkelt beroende av att snabbt och smidigt kunna transportra patienter luftledes.

För denna framgångsrika och för Uppsala så viktiga verksamhet vill nu oppositionen lägga krokben. En så omdömeslös och korttänkt opposition gör sig bäst i... ja, just det...i opposition. För sjukhusets och hela Uppsalas skull får vi se till att de stannar där även efter nästa års val.

I Håbo vet man var man hör hemma!

Noterar efter inslag i Radio Uppland att invånarna i Håbo inte förefaller vara så intresserade av att byta län som ibland har sagt. det gäller framför allt om vården, den kanske viktigaste enskilda faktorn, får avgöra länstillhörigheten. Många röster, som också nått mig, talar om den oro människor i Håbo kommun känner om det är Stockholm som ska gälla som alternativ till den vård vi ger i Uppsala län.

Att Akademiska sjukhuset är förstahandsval för många, i synnerhet de som har egen erfarenhet, är lätt att förstå. Det visar att Akademiska inte bara är ett ledande sjukhus beträffande utbildning, forskning och utveckling utan givetvis också en fantastisk trygghetsfaktor för 327.000 bosatt i Uppsala län när de behöver sjukvård. det är ju liksom en ganska viktig funktion för ett sjukhus. Därtill ska läggas den fina vård som ges - och framför allt i framtiden kommer att ges - vid lasarettet i Enköping och sist men inte minst den utmärkta ambulanssjukvård som i det första intensivskedes kompletterar sjukhusvården på ett utmärkt sätt.

Allt detta gör uppenbarligen valet lätt för många som bor i Håbo kommun. Vi andra förstår precis!

Ingen konst alls!

Anna Odell heter hon, eleven på Konstfack som genom att simulera akut psykisk sjukdom drog igång en sällan skådad debatt om konst. Nu intervjuas Odell i DN om reaktionerna på hennes tilltag.

Odell säger sig stå för det hon gjort, men frågan är ändå om hon insett vad hon ställt till med. "Jag kan se hur konsthatet växer" påstår Odell. Jag skulle snarare säga att ilskan över hur konstnärer tar sig olagliga friheter i namn av konstnärligt skapande har lett till en hel del frustration, även bland oss som har ett intresse för och engagemang i samtidskonst.

Allt är nämligen inte guld som glimmar, och allt är inte konst bara för att någon som kallar sig för - och till och med utbildas till konstnär utför det. Problemet är inte "konsthat", utan att Odell och hennes gelikar inte förstår de gränser som gäller alla oss samhällsmedborgare. Även om vi kallar oss konstnärer.

Jag har inte stött på ett enda exempel på det "konsthat" som Odell talar om. Däremot har jag haft kontakt med många som anser att kejsaren/konstnären är naken och att det inte skulle skada om konstnärer (inte minst de som undergår skattefinansierad utbildning på akademisk nivå) inte bara borde fundera på hur de "tänjer gränser" utan också på hur de agerar innanför ramarna.

Snus är snus, om än i gyllene dosor. Vulgaritet och smaklöshet, skadegörelse och lagbrott får ingen rosa skimmer över sig bara för att utövaren kallar sig konstnär. En smula omdöme och insikt är rimligt att kräva även av den - ja, inte minst av den - som vill ställa utmanande och vidgande frågor. Det har Anna Odell och NUG inte förstått.

En hycklande arbetarrörelse

Lyssnar till en mycket forcerad Vanja Lundby-Wedin som i TV4 försöker urskuldra varför LO i sitt praktiska agerande bidragit till bonusfesten i näringslivet. Det lyckas inte så bra, vilket helt enkelt beror på att LO faktiskt var med på beslutet. Vilket helt enkelt beror på att LO, en av näringslivets största aktörer, var med på beslutet.

Det är nämligen precis så här socialdemokratin, där LO är en viktig del, fungerar. Det viktiga är makten, inte främst vad man gör med den. Därför försöker Lundby-Wedin nu hävda att detta inte förekommit om LO varit ensamma ägare till AMF pension (pyttsan!), och av samma anledning ägnar sig socialdemokrater åt att "längta efter valet" i stället för att tala om vad de vill.

Låt oss konstatera vad som är kärnfrågan. LO, det vill säga fackföreningsrörelsen, är inga bra ägare av företag. Man klarar inte att hålla isär de skilda roller som ägande/arbetsgivarskap och facklig intressebevakning innebär. Ändå vill man vara alla goda gåvors givare - och då går det så här.

Det hela är mycket enkelt och blir för varje dag allt enklare. Facket är bäst på att företräda sina medlemmar, och socialdemokraterna är bäst i opposition.

Hyllning av en kommunistisk mördare?

En film jag inte tänker se är Steven Soderbergs "Che-Argentinaren", och det beror inte på de recensioner som ges i DN eller SvD. Det finns helt andra skäl.

Jag försöker föreställa mig några andra filmtitlar på samma tema, till exempel "Adolf - Österrikaren" eller "Josef - Georgiern", men det går helt enkelt inte. De orsaker som ligger bakom att det passar sig att skildra en politisk mördare om han är argentinare men inte om han är österrikare eller georgier ger kanske också en del av förklaringarna till att samtidens ondska är så svår att hantera.

Av någon anledning finns det nämligen en mer överslätande attityd till politiskt våld om det kommer från kommunister eller andra "vänsterorientrade" element än om de kommer från så kallade fascistiska dito. För mig är det ingen skillnad; använder man mord, terror, våld och andra kriminella metoder har man straffat ut sig från det demokratiska samtalet och därmed också från att få sina motiv såväl som sina handlingar rättfärdigade.

Tyvärr har jag kommit att inse att alla inte ser det så. Människor, även i min ganska nära omgivning, tenderar att släta över om stenen som träffar huvudet på en medmänniska kastas av en vänsteranhängare av något slag. Det leder till en relativisering av politiskt våld som är farlig, inte minst för demokratin.

Steven Soderberg, som gjort en rad utmärkta filmer, kan rehabilitera sig genom att till exempel göra film av det förtryck som sedermera kommit att prägla Kuba. Eller om hur de så kallade befrielserörelserna i Afrika genom stöd från kommunistdiktaturer kommit att förstöra en hel kontinent. Eller om de två nämnda likasinnade till Che, Adolf Hitler och Josef Stalin. De hade ju till och med en del ihop, likasinnade som de var.

Jippiii

Nananana. Nananana. Heeeej. Heja Byn!
Hejahejahejaheja. Hejahejahejaheja. Hejahejahejahejaheja, heja Byyyyyn!

Det är svårt att se någon litterär höjd i sportens hejaramsor, men å andra sidan finns det få saker som är så primitivt härligt underbart som att se sitt favoritlag vinna. Idag vann Edsbyn dessutom vad som måste anses vara den moraliska finalen på årets bandysäsong. Sirius har gjort en helt fenomenal säsong, och om det är något lag jag unnar (nån gång måste det ju rimligen hända) att bli det lag som efterträder Edsbyn på bandytronen så är det Sirius. Så, kanske kan vi se fram emot att nästa år få uppleva en final mellan de två lag som kunde locka 9000 åskådare på en semifinal i bandy.

Nu är det bara att ladda för nästa lördag. Västerås eller Sandviken spelar ingen roll. Rödblå Edsbyn tar sjätte raka. Tror jag.

Utmärkt!

Högskoleminister Leijonborg har satt ned foten (DN debatt)och konstaterat...ja, inte bara att det inte ska bli några fler universitet utan framför allt att kvaliten måste sättas i fokus. Det är en utmärkt markering. Sverige måste ligga kvar i forskningens framkant, prioritera kvaliteten och göra tydliga riktade satsningar på de framstående lärosäten som idag får del av det statliga forskningsanslaget.

Det är likaså utmärkt att regeringen markerar kraven på kvalitet genom att klarlägga att examensrätten kan dras in även från ett lärosäte som fått sådan rätt. Även detta markerar att kvalitet måste vara ledstjärna i satsningen på högre utbildning och forskning. Det gäller givetvis inte minst Uppsala universitet, som i rader av undersökningar rankas i absolut världsklass. Ett viktigt skäl för detta är att Uppsala universitet är ett komplett lärosäte med framstående högre utbildning och forskning inom samtliga större vetenskapsområden.

Det vi nu närmast väntar på är en kraftfull satsning på en klinisk forskning i absolut världsklass. Det kräver en satsning på de stora universitetssjukhuset där resurser finns för att driva denna viktiga, patientnära forskningsverksamhet. det får också direkt effekt på sjukvården, bidrar till kunskapsspridning även utanför universitetssjukhuset och är därmed ett nationellt intresse. Därför bör också staten, och inte endast de berörda landstingen, svara för finansiering av klinisk forskning.

Båtar, bryggor och rörligt friluftsliv

Väljer idag att skriva några rader om en nyhet i Radio Uppland, nämligen att Mälarens strandlinje exploaterats kraftigt under senare år. Mest skulle expolateringen, i form av bryggor, båtplatser och byggnader, ha varit längs den del av strandlinjen som ligger i Knivsta kommun.

Jag ägnar en hel del tid åt att vistas i skog och mark, inte minst längs Knivsta kommuns strandlinje i Mälaren, och kan bara konstatera tre saker. Det första är att det fortfarande finns miltals med helt orörda strandlinjer, både i Knivsta kommun och på andra håll. Snarare är det så att en fantastisk insjömiljö inte bara är orörd utan ofta rent av kan kännas öde. Det andra är att ganska många av dessa exploateringar således leder till en mer levande landsbygd och möjlighet till friluftsliv på eller nära sjön för allt fler. Så ska det också vara.

Det tredje är det lite tristare, och har att göra med en annan friluftslivsorienterad hjärtefråga. Det är vad som egentligen påverkar möjligheten till ett rörligt friluftsliv och hur allemansrätten fungerar. Där kan jag bara konstatera att det knappast är ägare av båtar, bryggor och sommarstugor som genom sitt agerande äventyrar möjligheterna till rörligt friluftsliv. Det är snarare det flitiga missbruk (läs överträdelse) av allemansrätten som man ofta ser då man rör sig i naturen.

Jag hoppas att du som gillar friluftsliv respekterar andras egendom, även om ägaren så att säga är osynlig. Allemansrätten innebär inte att man får göra vad som helst, framför allt har man inte rätt att störa andra med åberopande av allemansrätten.

Låt mig nu knyta ihop detta. Allt fler får genom en viss exploatering av stränderna möjlighet till sjönära friluftsliv. Utrymmet att röra sig i strandlinjen är fortfarande god, inte minst genom välvilliga markägare men också genom reservatsbildning. Det stora problemet är den ibland ganska aggressiva exploatering som sker när människor som rör sig i skog och mark inte respekterar de regler som faktiskt finns. Tänk på det när du går ut i naturen nästa gång.

Klarar vi vårdgarantin?

Före två år sedan låg primärvården i Uppsala län allra sist i jämförelsen mellan landstingen när det gällde tillgänglighet och uppfyllelse av vårdgarantin. Idag ligger vårt landsting bättre än genomsnittet i landet. När det gäller sjukhus- och specialistvård finns mycket kvar att göra, och mätdata för 2008 saknas fortfarande, men tidigare mätningar ger goda resultat jämfört med andra landsting. En bedömning av om vårt landsting klarar vårdgarantin bör alltså ställas i jämförelse med andra landsting, och då kan vi konstatera att väntan på vård är ett av de största problemen när det gäller kvalitén på vården i vårt land.

Det är därför vi arbetar vidare med att skapa kortare väntetider och bättre tillgänglighet. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett om det handlar om att komma i kontakt med en husläkare, på akutmottagningen eller på att få specialistvård. Det är också den viktigaste orsaken till många andra viktiga reformer i vårt län. Vi i Alliansen ger oss inte förrän väntetiderna kortats i hela vårdkedjan - inte bara i primärvården. Det är också den i särklass viktigaste kvalitetsfrågan i svensk sjukvård.

Framtiden för lasarettet i Enköping: utveckling

Att utveckling och förnyelse är viktigt för oss i Alliansen i landstinget tvivlar nog ingen på längre. De tankarna gäller också, i mycket hög grad, lasarettet i Enköping. De idéer vi låtit ta fram, som jag hade förmånen att kunna berätta om i en intervju i Enköpings-Posten, handlar i hög grad om både tryggare och säkrare sjukvård i Enköpings kommun och i hela södra delen av länet. Det ska bara de lokala behoven i området som avgör vilken verksamhet som ska lokaliseras till lasarettet. Där ska helt enkelt bedrivas den vård som är bäst för de som bor i Enköping, samtidigt som lasarettet används så klokt som möjligt för hela länet.

Hälso- och sjukvården, liksom kollektivtrafiken, vissa delar av kulturen och en hel del av de så kallade regionala utvecklingsfrågorna, är nämligen lagda på det över hela länet verksamma landstinget. Vi har att ta hänsyn inte bara till en enskild kommun, utan också till hur våra beslut påverkar skattebetalare, patienter och medborgare i hela vårt län.

Det är en knepig uppgift, som inte blir mindre knepig av ett ganska självklart faktum: intresset och engagemanget är givetvis jättestort för det som utspelas i den egna kommunen - och motsvarande mindre för det som händer i andra delar av länet. Men likväl som detta är ganska självklart, visar det också anledningen till varför landstinget i sitt handlade måste se till hela länet.

Vi har nu ett jobb att göra, som redan har inletts. Det är att motivera och förklara hur kommande beslut kommer att leda till att vårde blir både kvalitativt bättre och tryggare i länet, inte minst i just Enköping, av ett nytt tydligare uppdrag för lasarettet. Inte minst handlar det om att beskriva hela sjukvården med alla dess delar och hur de hänger ihop. Vi har en ambulanssjukvård av hög klass, två sjukhus med var sina viktiga uppgifter, en primärvård under stark utveckling och sist men inte minst ett hälsofrämjande och förebyggande arbete som bidrar till att knyta ihop de olika delarna. I det sammanhanget har lasarettet i Enköping inte bara en viktig roll, det har också en ljus framtid.

Röda rosor har alltid vassa taggar III

Spårade ur? För ett antal deltagare i demonstrationen "stoppa matchen" gick demontrationen helt planenligt, och övriga deltagare får faktiskt lov att ta sin del i ansvaret.

Polisen säger nu att man tänker försöka spåra och identifiera alla deltagare som nyttjade sin grundlagsfärsta rättighet att demonstrera genom att kasta sten och slå söner allmän egendom. Dessvärre hade demonstranterna inte nummer på sina masker, vilket kan försvåra identifieringen. Men hjälp kan säkert får av Per Gahrton, Lars Ohly och Ilmar Reepalu. De har säkert koll på sina kompisar, även om man gör vad man kan för att hålla ut armbågen mot de huliganer som faktiskt släpptes in i tåget. För demonstranterna deltog, och medvetenheten torde ha funnits om vad de står för.

Till sist, med referens till en annan nyligen aktuell fråga, får man hoppas att denna skadeverkande opinionsyttring ändå inte är att betrakta som en konstnärlig handling. Ett hatbrott är dock vad det är, helt klart. Även de arrangörer som inte kraftfullt tar avstånd från skadegörelsen, och som genom arrangemanget legitimerade den, bör prövas i ljuset av detta.

Röda rosor har alltid vassa taggar II

Kika gärna på det här klippet. Det visar hur några fredsälskande palestinavänner utövar sin demokratiska rätt att fritt ge uttryck för sina åsikter.

För egen del har jag inte några som helst problem att ta ställning.

Röda rosor har alltid vassa taggar

Jag är inte ett dugg förvånad över kravallerna i Malmö, inte heller över reaktionerna på dem. Tvärtom är det hela fullkomligt logiskt, på flera sätt.

Först och främst ser vi den samlade radikalvänstern agera. Visserligen kan denna delas in i olika grupperingar och därmed ges olika överslätande etiketter som exempel "autonoma". Att olika grupperingar inom radikalvänstern konkurrerar som såväl sympatisörer som uttrycksmedel ska inte heller tillåtas förvirra begreppen. I grund och botten är de ganska lika.

Det som förenar är hat. Hat mot olika grupper, klasser eller oliktänkande. Till detta en lagom dos självrättfärdighet som dels legitimerar visst våld, nämligen det egna, dels leder till acceptans för andras, nämligen likasinnades, mer eller mindre bisarra ståndpunkter. Det är också därför det finns en acceptans för det som nu pågår, nämligen utövande av våld som metod för politisk påtryckning.

Låt oss fundera ett ögonblick på vad det är som pågår i Malmö. En demokrati (Sverige) Möter en annan (Israel) i en idrottstävling. Vad jag kan förstå hade vår motståndare kunnat heta Zimbabwe, Vitryssland eller Nordkorea. Nu heter motståndaren inte så, och är inte ens en vänsterorienterad diktatur utan, som sagt, en demokrati. Konsekvensen blir att det blir legitimt inte bara att ha en ganska relativiserande insttällning till det politiska våld som utövas utanför Baltiska Hallen, utan också för det faktum att matchen spelas utan publik. Det passar sig nämligen med sådana markeringar mot länder som Israel. Av detta kan vi också notera att relativiseringen sträcker sig långt in i mer reformistiska och försonliga vänsterled, till exempel inom socialdemokratin. Till vänster vet man nämligen vad som är rätt, och anser sig också därför ha rätten att legitimera vilka metoder man vill för att kullkasta motstånd.

Just detta beskrev författaren Andres Küng redan på 80-talet i sin bok "sådan är socialismen". Självrättfärdigheten och övertygelsen om den egna ideologins förträfflighet legitimerade en relativisering av begrepp förknippade med rättssäkerhet och demokrati, att dessa begrepp snart eroderade i läner som Vietnam, Tanzania och Kuba. Än idag finns det dock människor, långt in i demokratiska led, som ivrigt förfäktar att just socialister har mer rätt än andra att trampa över. Idag heter namnen i riskzonen Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, för att nämna ett par exempel. Och i Palestina finns de, som synes, en skurk och ett offer. Tänk så enkelt det verkar vara att stå till vänster.

Kvinnor som spelar roll II

Hur i herrans namn kunde jag glömma min oerhört värderade medarbetare, VD för Drivhuset Sara Arons? Eller studentkårens vice ordförande Hanna Victoria Mörck, en kvinna som jag har mycket stor respekt för. För att inte tala om min ohyggligt värdefulla assistent Margareta Alm och landstingsstyrelsens sekreterare Gunilla Rönn Ekelund eller Svenskt Näringslivs kommunikationschef Tove Lifvendahl.

Kvinnor som spelar roll I

På söndag är det internationella kvinnodagen, ett socialistiskt påfund med rötter i den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen, en vid den tiden synnerligen revolutionär rörelse. Med tiden har detta påfund lyckligtvis förborgerligats en aning, så numera kan man göra det jag nu tänker göra, nämligen en lista över kvinnor som jag tycker förtjänar en särskild hyllning på denna speciella dag.

Jag noterar att TV4 lokalt i Uppsala gjort en liknande lista, men jag bortser från den och utgår inte på "makt", utan snarare från något jag funner mycket viktigare. De kvinnor jag nämner gör alla skillnad, i de högst skilda sammanhang i samhällslivet där jag fått förmånen att verka. Fast, javisst, de flesta av dem har onekligen makt. Och de utövar den väl.

Först två kvinnor som jag personligen varit höggradigt inblandad i att utrusta med makt, och som utövar den väl. Det är landstingsdirektören Kerstin Westholm och sjukhusdirektören vid Akademiska sjukhuset Marie Beckman Suurküla. Både var för sig och tillsammans utövar de, under politisk ledning, betydande makt över en viktig samhällssektor.

Uppdraget som landstingsråd gör att jag samverkar med olika företrädare för samhälls- och näringslivet, till exempel Anki Norrström, VD för Länsförsäkringar Uppsala och lokal ordförande för Handelskammaren. Likaså med rektor för SLU, Lisa Sennerby Forsse, och med Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson. Samt, sist men absolut inte minst, med Uppsala kommuns driftiga och kompetenta näringslivsdirektör Eva Sterte.

Politiken då? Jo, först och främst vill jag nämna Anna-Karin Klomp, landstingsråd för (KD) och en oerhört värdefull partner i det politiska arbetet. I mitt eget parti finns riksdagsledamoten Ulrika Karlsson, vår gruppledare i landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse Maria Petersson, kommunalråden Cecilia Forss, Anna Wiklund och Nina Lagh samt, från andra partier, socialdemokraternas riksdagsledamot Agneta Gille och oppostionsrådet i landstinget Marlene Burwick. Marlene kommer för övrigt under nästa mandatperiod att vara oppositionsråd i Uppsala kommun. Sist men inte minst i politiken: folkpartiets riksdagsledamot Cecilia Wikström, som jag betraktar mer som en vän än som politisk kollega!

Från andra samhällssektorer (inklusive hälso- och sjukvården) vill jag nämna Gun Heimer, chef för Nationellt centrum för kvinnofrid, Knivsta kommuns kommunchef Anna Maria Dansbo, prorektor Kerstin Sahlin, universitetsdirektör Ann Fusth och kommunikationsdirektör Pernilla Björk. För att inte tala om Anna Ekström, SACO-ordförande och ledamot i universitetets konsistorium, Loth Hammar driftig journalist och ordförande i Drivhuset, Lisa Helgesson, nyhetschef på Radio Uppland.Plus Åsa Hedenberg som är VD på Uppsalahem och Liisa Eriksson Hundertmark som är VD på Fyrishov. För att inte tala om Inga-Kari Fryklund och Anna-Lena Holmström på Svenskt Näringsliv och företagarna Annelie Kejroth, Sofie Skaränger, Sofia Cerne och Kie Wirenholt.

Så, sist men abslut inte minst: min älskade hustru Maria, min bonusdotter Carin och min dotter Ulrika, min mamma (fast hon bor inte i Uppsala) och min syster Lovisa (inte hon heller).

Det blev ganska många. Och alla är de drivande, kunniga, starka och viktiga. Det borde vara slut nu med tramset om att det inte finns kvinnliga makthavare som gör skillnad. Det gäller bara att se dem!

Sitter hjärtat till vänster?

Har haft ett par riktigt hektiska dagar och däremellan lagt tid på att uppdatera min hemsida. Det behövdes verkligen. Nuåker jag till Bryssel i två dagar och sedan väntar en lika mötefylld fredag.

Noterar i all hast i SvD att Konstfacks ledning inte tar ansvar för sina elevers handlingar. Det gör dem i mina ögon medskyldiga till de illdåd som omdömeslösa studenter kallat för konst. Jag håller fast vid att det missbruk av yttrandefriheten som dessa studenter ägnat sig åt inte bara är krininellt utan på sätt och vis mycket värre. Yttrandefriheten är för värdefull för att solkas av missdådare.

Noterar i samma tidning att högar med gatsten lägligt ligger och väntar på de vänsterelement som nu torde vara på vär till Malmö. Alla som gått på myten om att hjärtat sitter till vänster kan ju följa Davis Cup-matchen, eller snarare de illdåd (grov misshandel, skadegörelse, upplopp) som i vanlig ordning kommer att inrama "de folkliga protesterna". Det är hög tid att markera ordentligt mot de politiska krafter som anser att våld, hot och trakasserier är högst lämpliga metoder för opinionsbildning. Det kan samtidigt vara på plats att fundera över var dessa element hör hemma på den politiska skalan, och dra lämpliga slutsatser av detta.

Förtroende innebär ansvar

Har ägnat de senaste timmarna åt att följa Vasaloppet (grattis Daniel Thynell), medias rapportering om förtroendet för Reinfeldt och Sahlin och olika socialdemokratiska bloggares kommentarer till detta - och till annat som sysselsätter våra vänner på andra sidan blockgränsen. Det är tänkvärd läsning.

Låt mig först och främst säga att jag, som alla i Alliansen som jag talat med, är ödmjuka inför det som pågår. Vi fick ett stort förtroende i valet 2006, och det som nu pågår är förvaltningen av det förtroendet. Det rör Alliansens alla fyra partier, och det gäller på alla nivåer. Förtroendet är högt för Fredrik Reinfeldt personligen, men det är uppenbart också ett uttryck för Alliansens samlade politik. Därmed är det också ett förtroende för Mauds agerande i SAAB-frågan, och för allt annat i regeringens samlade agerande. Regeringen agerar nämligen i verklig mening både samlat och samlande. Det är viktigt i en tid av kris och bidrar både till en känsla av lugn i en allvarlig situation och till insikt om allvaret i krisen.

Mot detta står en socialdemokrati som i detta allvarliga läge mest av allt verkar vara sugen på makt. Inte på samling (knappt ens inom det egna försöket till allians), inte på att lösa krisens allvarliga följder och inte ens på att klara av sin egen inre kris. I stället handlar det mesta om att vinna 2010 års val och om agerande. Jag kan till exempel försäkra en s-bloggare att det inte står en enda champagneflaska på kylning, vare sig på partiexpeditioner eller på tidningarnas ledarredaktioner. Firar gör vi i Alliansen möjligen när vi ser att den svenska ekonomin är på rätt väg och landet som helhet får det bättre. För oss i Alliansens är väljarnas förtroende det viktiga, och den politiska makten är ett medel för att förvalta detta förtroende. Inte ett mål i sig, vilket det uppenbart är för alla socialdemokrater som säger sig "längta efter 2010".

Det som nu är uppenbart, och väldigt glädjande, är att väljarna premierar handlingskraft och styrförmåga, inte politisk retorik och kortsiktigt taktiserande. Att var femte väljare inte väljer sida är också tänkvärt - för den sida som trott sig vara säker på valsegern redan nu!

Många tuffa beslut återstår i kommuner, landsting och riksdag/regering fram till valet 2010. Väljarna säger nu, framför allt i förtroendesiffrorna för Sahlin/Reinfeldt: bra, fortsätt, led oss ur denna djupa kris så att vi står starka när vi äntligen ser ljuset på andra sidan tunneln -när det nu blir.

För egendel, och för Alliansen i landstinget, kan jag bara lova att vi fortsätter på den inslagna linjen. Vi jobbar vidare med det förtroende vi har fått att förvalta och ser fram emot att kvittera det förtroendet i kommande val.