Att blicka framåt

Jag skrev i går om att vi blivit granskade och godkända efter debatten om landstingets årsredovisning. Nu är det dags att vi lägger det (framgångsrika) som varit till handlingarna och i stället blicka framåt. Men en kort resumé kan vara på plats.

Vi har tryggat avtal om högspecialiserad vård, klarat att hålla ekonomin i schack genom århundradets tuffaste lågkonjunktur, kortat köerna och klarat vårdgarantin. Dessutom har vi påbörjat en viktig förnyelse av vården genom "Vårduppdrag 2010".

I två dagar har nu budgetberedningen diskuterat förutsättningarna för 2011 års budget, gått igenom ekonomiska prognoser och idéer för att fortsätta vårdens utveckling och förnyelse samt resonerat om vilka utmaningar vårt landsting och dess olika delar står inför. Och de utmaningarna är många.

Vården måste bli mer rättvis. Allt för många människor får inte den vård de behöver, måste vänta på vård allt för länge eller vårdas inte på rätt sätt. Ålder, kön, bostadsort, etnisk härkomst och utbildningsnivå innebär skillnader i den vård man får. Det är inte acceptabelt, och vi måste nu ta krafttag för att bli bättre.

Väntetiderna till akutvård är för långa. Ingen ska behöva vänta mer än fyra timmar på akuten, och det behövs en organisation för att ta hand om alla de äldre och multisjuka som behöver ett snabbt och värdigt omhändertagatnde men som inte nödvändigt för den skull behöver komma till vården via akutmottagningen. Här kan vårt landsting definitivt göra mer.

Kravet på en ekonomi i balans innebär också ett krav på en verksamhet i balans. När verksamheten fungerar som den ska, så brukar också ekonomin vara i god ordning. Redan idag finns det gott om goda exempel, och dessa behöver spridas. Vi kan göra mer för att bedriva verksamheten både effektivt och med god kvalitet.

Forskningen måste vara ett prioriterat område för ett landsting som driver ett av landets ledande universitetssjukhus. Här finns mer göra för vårt landsting.

Sist men inte minst ska vårt landsting bli bättre på att ge en trygg och säker vård.

Allt detta ligger inom ramen för den vårdpolitik vi ska föra i vårt landsting under den kommande mandatperioden. Nu är siktet inställt på att vinna höstens val för att kunna fortsätta det arbete vi inlett. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra.

Granskad och godkänd II

UNT noterar idag att oppositionen kritiserade årsredovisningen. Det är knappast någon nyhet; det ligger ju i oppositionens roll att vara kritisk mot den politiska majoriteten. Mer anmärkningsvärt är att vi inte vet vad oppositionen vill göra i stället. Vi fick veta att resultatet presenterades som "för bra" (det har rent av talats om friserade siffror men det påståendet tycks man ha tagit tillbaka) - men det framgår inte hur mycket mindre bra oppositionen hade velat att esultatet skulle vara. Däremot vet vi av lång och bred erfarenhet att god ordning på ekonomin leder långt när det gäller att få ordning på verksamheten.

Vi går nu vidare på den inslagna vägen. I två dagar ska vi nu diskutera hur 2011 års budget ser ut, exempelvis formerna för ersättning till sjukhusvården och satsningar på klinisk forskning. Och hur utvecklingen mot närvård kan gå vidare.

Granskad och godkänd

Jag sitter på landstingsfullmäktige och följer nu debatten om landstingets årsredovisning. Det är en intressant och belysande debatt.På den ena sidan vi i Alliansen, som lägger fram en redovisning av verksamhet och ekonomi som präglas av ansvar och allvar. Vi visar att våra reformer ger resultat, och att vi gör förändringar som är på riktigt - och som ger konkreta positiva effekter.

Det har lett till det ekonomiska resultatet är bättre än någonsin, vilket vårt landsting behöver för att klara kommande utmaningar. Men det är inte bara ekonomin som går åt rätt håll. Av de mål för landstingets verksamhet som fullmäktige har ställt upp, är det bara fem av nittio mål som inte är helt eller delvis uppnådda.

Inte nog med det. Tillgängligheten har också blivit bättre. Patienterna får vänta kortare tid, har fler vårgivare att välja på ochj sist men inte minst får ett bättre bemötande.

Det betyder inte att vi lutar oss tillbaka och är nöjda och glada med tingens ordning. Tvärtom fortsätter reformarbetet - helt enkelt för att det behövs! Arbetet med att renovera vår sjukvårdsmodell klaras inte på en mandatperiod, och det är därför vi efter sommaren ska be väljarna om förtroende för att fortsätta det arbete vi påbörjat under mandatperioden.

På den andra sidan...? Där finns den politiska oppositionen, och dess göranden och låtanden kommenterar jag inte.

Nu har landstingsstyrelsen och övriga nämnder och styrelser också fått ansvarsfrihet, vilket känns bara bra.

Vårdvalet är bra för hela landet!

Under vår kommunala rikskonferens diskuteras bland annat hur framgångsrik vår politik är i skilda delar av landet. Inte minst är det bra att få en uppriktig bild av hur det faktiskt fungerar jämfört med den bild som sätts av våra politiska motståndare eller i massmedia.

Ett av dessa områden är införandet av vårdval, en viktig reform som nu sjösatts i alla landsting där Alliansen har majoritet – och i ytterligare några där kloka socialdemokrater insett värdet för medborgarna. På det seminarium där jag just nu är åhörare diskuteras hur vårdvalet ser ut i olika landsting, vilka utmaningar vi mött under genomförandet och sist men inte minst hur den politiska debatten och processen har sett ut.

Det som då blir intressant är både hur smidigt reformen genomförts i vissa landsting och vilka olika barnsjukdomar som skilda landsting har haft att hantera. Enkelt kan man säga att en bred samstämmighet bakom ett genomförande av vårdval är till fördel för processen – men att den större bredden i politiskt stöd för reformen ökar risken för att den modell som väljs innehåller komponenter som kan bidra till minskad framgång.

Därmed är en viktig slutsats att vårdvalet dels är en reform som har kommit för att stanna, dels är en reform som nu är mogen att införas i hela landet. En lagstiftning på detta område är redan klubbad, till glädje för medborgare och patienter oavsett var i landet de bor.

Sammantaget kan vi konstatera att det är i landsting som styrs av Alliansen där de flesta och mest framgångsrika reformerna genomförs. Det är i regel också landsting som styrs av Alliansen som har bäst ordning på ekonomin. Det borde borga för en valseger för Alliansen – om resultat och reformer får avgöra.

Rättvis vård

Under eftermiddagen har jag haft förmånen att tillsammans med ett antal kollegor från olika delar av landet resonera om hur vi på bästa sätt kan arbeta för att vården ska bli mer rättvis i Sverige.

I Hälso- och sjukrådslagens andra paragraf står det att "Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården". Detta ställer alla upp på. Så vad är problemet? Problemet är att detta idag endast kan ses som en vision, för vården är långtifrån rättvis. När jag tillträdde mitt nuvarande uppdrag trodde jag, kanske naivt, att det såg ut på ett annat sätt. Jag tror dessutom att svensken i gemen lever i övertygelsen att vi har en rättvis vård i vårt land. Men jag har de senaste åren med stigande förvåning och ilska tvingats inse att vården i vissa avseenden är ett lotteri. Bor man på "fel" ställe, har "fel" kön eller etnicitet, så får man en sämre vård än vad man har rätt till. Inget landsting kan på denna punkt slå sig för bröstet, för orättvisorna finns överallt, på olika områden.
Dessa skillnader har uppmärksammats för att vi tack och lov börjat jämföra och mäta resultat. Det finns långtifrån tillräckligt med kunskap och hårda fakta, men det är en början.
Så vad ska vi göra åt det?

Jag vill på en gång säga att jag inte klandrar de som jobbar i vården. De gör dagligen ett fantastiskt jobb runtom i landet. Det är vi politiker som borde skämmas. Vi har inte ställt kraven, vi har inte följt upp resultaten och vi har inte tagit konsekvenserna av den kunskap vi har haft.

Det vi måste göra är för det första att ta reda på hur verkligheten se ut. Vi måste ställa krav på statistik som visar de i behandlingsresultat som finns mellan män och kvinnor, unga och äldre samt personer med olika socioekonomiska tillhörighet.
Forskning om läkemedel och behandling måste vidare ske inte bara utifrån friska unga män, utan anpassas efter hela befolkningens behov.
Vi måste satsa mycket mer än idag på information, på bemötande, kunskapsspridning och utbildning, både i vården och inom samtliga vårdutbildningar.
Vården måste bli mer tillgänglig. De som har svårast att komma till sjukvård drabbas hårdas av bristande tillgänglighet. Valfrihet ökar möjligheterna till tillgänglighet, därför måste Vårdvalet utvecklas.

Vi måste också ha en tydligare nationell styrning av sjukvården. Men det kommunala självstyret då? Det är nog så att vi som är kommun- eller landstingspolitiker får det självstyre vi förtjänar. Och på detta område har vi inte lyckats, det är bara att erkänna. Så det behövs mer av en gemensam, nationell, uppfattning om vilka krav som ska ställas på sjukvården. Patienten måste gå före landstingen.

Patientens rättigheter måste dessutom stärkas. Vi moderater vill ha en patienträttighetslag som sätter individens behov i centrum, inte sjukvårdsproducentens.

Detta är frågor vi arbetar med och kommer att fokusera mer på om vi får förnyat förtroende i valet den 19 september. Vi är ödmjuka inför uppgiften men mycket bestämda med målet, en rättvis sjukvård i hela Sverige.

Tydliga val

Efter att tillsammans med 2500 partivänner ha lyssnat på finansminister Anders Borg är det mycket som blir tydligt. Val handlar om att välja. Det kan låta som ett trivialt konstaterande men när väljarna går in bakom det gröna skynket den 19 september är det ett val mellan två alternativ. Det ena alternativet innebär mer av jobb och välfärd. Det andra är ett där man med kirurgisk precision hindrar tillväxten av fler jobb.
Vi söker ett mandat för att bygga ett Sverige med fler jobb, ökad välfärd och sammanhållning. Vi är på väg ut ur den ekonomiska krisen. Nu handlar det om att se till att de nya jobben tillåts komma och öka under så lång tid som möjligt. Så att vi nästa gång krisen kommer står så starka som möjligt. Vi möter väljarna med ordning på finanserna, på nationell nivå, på landstingsnivå och på kommunal nivå. Sverige har idag en statsskuld som motsvarar 41 procent av BNP. När regeringen tillträdde var den 46 procent. Vilket land som helst i vårt närområde skulle vilja byta jobb med Anders Borg.
Det finns anledning att påminna om hur starka finanser vi har i vårt landsting också. De senaste åren har vi fattat tuffa beslut som förbättrat ekonomin och vår beredskap för investeringar och oförutsedda händelser framöver. 2009, under ett krisår, klarade vi med god marginal målen för god ekonomisk hushållning. Krispolitiken i Sverige har lyckats. Genom att ha satsat rätt; ökade resurser till kommuner och landsting, sänkta skatter för pensionärer och löntagare, investeringar i vägar och järnvägar, går vi starka ur krisen utan att ha fått massarbetslöshet. Man ska komma ihåg att sysselsättningen har ökat med 50~000 sedan 2006, trots krisen. Om de rödgröna hade velat snickra ihop ett regeringsalternativ med utgångspunkten att stoppa jobben kan man konstatera att de borde vara nöjda. Höjda arbetsgivaravgifter för unga, höjd bensinskatt, avskaffade RUT/ROT-avdrag, höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare återinförd förmögenhetsskatt och avskaffad kärnkraft är alla recept som ger ett klart resultat: färre jobb. Så ser alternativen ut.
En Allians som satsar på välfärdens kärna och som i alla lägen hävdar arbetslinjen. Ett alternativ för sammanhållning. Och så har vi de rödgrönas jobbstoppslinje. Det är idag 156 dagar kvar till valet. Jag och alla andra moderater och vänner i Alliansen ska under den tiden tala med så många väljare som möjligt och tala med dem om hur viktigt valet är och hur alternativen ser ut.

Välkommen hit - välkommen hem!

En stor dag för Uppsala idag, när den nya järnvägsstationen äntligen invigdes. Ett imponerande bygge, som dessutom är mer än en station. Den nya gången under spåren binder samman staden och bidrar till att Uppsala allt mer blir en storstad. Butiker, service och spännande arkitektur gör stationen till ett mötescentrum lika mycket som en del av ett resecentrum. Sationen bidrar verksamt till Uppsalas utveckling - bra för oss alla som bor eller verkar här.

För oss som hör hemma i Knivsta går det dessutom inte att komma ifrån att Uppsala C inspirerar. Jag hoppas att vi snart kan se något liknande även i Knivsta. Efter den genomgång vi moderater nyligen ordnade kring centrum- och trafikfrågor känns det inte helt främmande.

Måndagen avrundades annars med den första kvällen med moderaternas kandidatskola. Över hundra inspirerade kandidater lyssnade till föredrag som sjukvård och andra landstingsfrågor, jobbpolitik och trygghetsfrågor. Det minsta man kan säga är att stämningen var både taggad och segerviss. Vi har en bra politik, har mycket att vara stolta över under mandatperioden och inte minst massor av idéer att möta väljarna med i valrörelsen. Det känns riktigt bra nu!

Obehaget tar form

Under en "bloggrunda" hittar jag ett inlägg av socialdemokraten Peter Andersson som absolut måste läsas. Varför? undrar säkert vän av ordning. Jo, för att inlägget är ett ack så typiskt exempel på den valrörelse som väntar.

Inlägget handlar inte om socialdemokratisk politik, men det är nu inte så konstigt, för det är det många (flertalet?) socialdemokratiska blogginlägg som inte gör. Det handlar inte heller om det som många socialdemokratiska - och moderata - blogginlägg handlar om, nämligen den moderata politiken (eller mer korrekt Alliansens politik). Vi får leva med att socialdemokratin avundsjukt tittar på, och granskar, den framgångsrika politik vi för på många håll i landet.

Men när argumenten har tagit helt slut, så övergår socialdemokraterna till rena personangrepp. Detta inlägg är ett utmärkt och talande exempel. Till råga på allt har bloggare Andersson en länk till något som kallas "tvättstugan", där man refererar vad man anser som otillbörliga angrepp i sociala och andra media på den egna politiken. Syftet uppges vara att få en renare valrörelse.

Nå, att göra valrörelsen renare är inte så svårt. Det är bara att sluta med sådana rena personangrepp som det refererade blogginlägget är exempel på.

Till saken hör att bloggaren inte är vilken socialdemokrat som helst, utan partiombudsman i Stockholms län. Det gör det påkallat att ställa frågan om rena personangrepp är sanktionerade av partiets ledning.

Ser vi nu ännu ett exempel på en smutsig valrörelse? Vi får hoppas att det inte är så, utan att sakfrågorna och de politiska visionerna är det som valrörelsen kommer att handla om. Annars ser vi en risk för ökat politikerförakt med allt vad det innebär. Om så skulle bli fallet, så vilar ansvaret på dem som står bakom de texter som publiceras.

Vi välkomnar valfrihet och mångfald!

Vårdföretagarnas Hans Dahlgren skriver i torsdagens UNT och efterlyser fler fristående alternativ till den offentliga vården. Från Alliansens sida i landstinget har vi antagit den utmaningen och ser mycket gärna fler alternativ och en ökad mångfald. Just därför har vi också, under stort motstånd från den rödgröna oppositionen, öppnat för just det som Vårdföretagarna efterlyser. Vårt landsitng tillämpar inte passiv listning, har öppnat för fir etablering, söker ständig anpassa regelverken för att vara så konkurrensneutrala som möjligt och bjuder in nya externa aktörer till att etablera sig i vårt landsting.

Ser man till hur det såg ut vid mandatperiodens början är framstegen också remarkabla. Då fanns inte en enda fristående vårdcentral; allt drvs i landstingets egna regi. Regelverken öppnade inte för några nya etableringar, utan allt reglerades i detalj av politiska beslut.

Nugår vi vidare med den utveckling som inletts. Det självklara ,ålet är att öppna fler delar av vården för externa aktörer. Det leder till större mångfald och större valfrihet för patienterna, vilket inom vården liksom inom alla andra delar av välfärden är en väg till bättre kvalitet och större kostnadskontroll. Vården i vårt landsting är på rätt väg, men mycket återstår att göra.

Världsklass!

Noterar, från Dagens Nyheters referat av den undersökning URANK gjort av landets lärosäten, att Uppsalas två universitet finns blad de fyra främsta. Att de båda hör hella i den absoluta toppen av svenska lärosäten, och enligt liknande internationella mätningar till och med i världsklass, är inget som egentligen förvånar. Det finns också goda skäl att ta mätningar som dessa med åtminstone en rimlig nypa salt - men icke desto mindre är resultaten mycket hedrande och stimulerande för alla oss som på något sätt arbetar med frågor som rör den högre utbildningen och forskningen i vårt land. Och givetvis i synnerhet här i Uppsala.

SLU är ju inte enbart baserat i Uppsala, utan ett univiersitet med något speciell inriktning och faktiskt hemvist över hela landet. Var gång jag på något sätt har med SLU att göra så imponeras jag över bredden och spetsen inom akademisk verksamhet som förenas vid detta fantastiska lärosäte. Man gör mer på SLU än att bara utbilda agronomer och veterinärer!

Uppsala universitet placerar sig med sin rankning i ett viktigt avseende högst. Inget av de stora universitetet med ett komplett utbud av högre utbildning och forskning rankas lika högt. Att Karolinska Institutet och Handels ligger i topp är med deras speciella profiler kanske inte någon större sensation - och viktigt för hela landets profil på respektive område. Att Uppsala universitet ligger med i toppen visar på en närmast unik kombination av spets oc bredd hos ett lärosäte som inte bara är nordens äldsta utan dessutom ett av de absolut mest mångsidiga.

Den högre utbildningen och forskningen i Uppsala håller bokstavligt talat världsklass på en lång rad områden. Uppsala befäster sin ställning som riksledande på området, och alla vi som på något sätt har del i utvecklingen (vilket landstinget på sitt sätt har genom den nära kopplingen mellan Akademiska sjukhuset och universitetet) har givetvis alla orsaker i världen att både sträcka på oss en aning men framför allt kavla upp ärmarna och arbeta vidare på den fina utvecklingen. Stolta kan vi vara, men vi kan inte vila på lagrarna.

Bra vård kräver bra lokaler

Vi möttes av många negativa överraskningar när vi efter valet 2006 började granska den verksamhet vi fick väljarnas förtroende att ansvara för. En av de större och ekonomiskt tyngre överraskningarna var det dåliga skick många fastigheter och lokaler befann sig i, och som UNT skriver om idag. Att komma tillrätta med detta är inget som klaras av på en mandatperiod, men vi har börjat med att steg för steg komma tillrätta med de stora problem som det eftersatta underhållet och den bristfälliga lokalplaneringen leder till.

Jag vet inte varför underhållet inte sköttes som det skulle, men under åren före 2006 hade vårt landsting ju också dålig ekonomi med stora underskott och ständiga kostnadsökningar. Det är kanske helt enkelt så, att dålig politisk styrning då ledde till att man varken hade råd att göra nödvändiga insatser eller kännedom om behoven.

Nu pågår en noggrann behovsanalys. Samtidigt är landstinget, numera får man således konstatera, utrustat med ekonomiska förutsättningar för att klara av de satsningar som krävs. Det gör att vi efter hand kan utveckla Akademiska sjukhuset ytterligare, för att stärka sjukhusets viktiga roll som ledande universitets- och forskningssjukhus.

Dagens artikel i UNT är med andra ord ännu ett led i det som beskrev även i en artikel häromdagen. Vårt landsting är i stort behov av fortsatt förnyelse och utveckling. Det arbetet komemr vi i Alliansen målmedvetetatt driva vidare efter valet. Det behövs.

En bra dag på jobbet - igen!

Det brukar vara trevligt att hålla sammanträde med landstingsstyrelsen. Tvärtemot vad många säkert tror är sammanträden i regel inte det roligaste en politiker vet - tvärtom! Men när sammanträdena ger tillfälle att fatta bra beslut eller bekräfta bra verksamhet är saken lite annolunda.

Som idag. Men en årsredovisning som bland annat visar upp landets tredje starkaste landstingsekonomi. Ett erkännande av vårt tålmodiga arbete för att servera ekologisk och närproducerad mat (som jag skrev om igår), och en början på ett mycket bra arbete med att införa ett genomarbetat ledningssystem för patientsäkerhet - mycket efterlängtat. Dessutom några viktiga investeringsbeslut och sist men inte minst en samlokalisering av vårdcentralerna i Luthagen och Svartbäcken för att skapa mer slagkraftiga, och därmed konkurrenskraftiga, enheter.

Många bra beslut blev det. Men vi har mycket krav att göra för att fortsätta att utveckla vårt landsting till att bidra till ett Uppsala län som är bra att leva i. Men först väntar faktiskt några dagar av riktigt skön avkoppling med familjen över påskhelgen.

Ekomaten igen

Noterar i förbigående att ett av partierna i oppositionen tydligen tänker "bojkotta prisutdelningen". Jag kan bara notera att det är ungefär som att den som kommer fyra i ett OS bojkottar medaljceremonin. Miljöpartisten i landstingsstyrelsen får befinna sig precis var han vill när jag tar emot utmärkelsen, och att han hellre sprider oro och misstro omkring sig än för en konstruktiv politik är vi i Alliansen så vana vid att vi knappt ens noterar saken.

Bäst i landet på ekologisk mat

Visst är det jätteroligt att ligga på topp! I morgon får vårt landsting ta emot pris för att vi gör det. Mer exakt har vi den högsta andelen ekologisk mat av alla landsting, och kommer därför att få ta emot pris för detta under måndagsförmiddagen.

Det ska bli jätteroligt att få ta emot priset, och det sporrar inför framtiden. Mycket av vår matproduktion sker ju nu tillsammans med landstinget i Västmanland, och vi ska självklart driva på för att andelen ekologisk och närproducerad mat ska öka i vår gemensamma kostnämnd.

Ett valprogram för rättvis och tillgänglig vård

Igår fick jag uppleva en av de där dagarna som gör det mödan värt att vara finanslandstingsråd. Ja, det är väl på plats att säga att det ¨så gott som alltid är både roligt och stimulerande, men det går inte att komma ifrån att vissa dagar är mer stimulerande än andra. Det som utlöste glädjen och den goda känslan var att vi höll länsförbundsstämma och fastställde det program som vi ska möta väljarna med i landstingsvalet. Det blev en stimulerande upplevelse på flera sätt. Först och främst var det med ett stort mått av stolthet som jag presenterade ett program som, efter några mindre ändringar, togs emot mycket positivt av ombuden på stämman. Men utöver det kände jag också en väldig stolthet över att kunna presentera programmet utifrån rollen som gruppledare. Det handlingsprogram som vi går till val på är följden av ett lagarbete i landstingsgruppen - ett lagarbete som det är ett fantastiskt privilegium att få leda som ordförande i landstingsstyrelsen.

Jag ska inte här och nu skriva så mycket om programmet. Det lär jag få anledning att återkomma till I korthet handlar det om att fortsätta med den utveckling som inletts under mandatperioden, och som handlar om att göra vården mer tillgänglig, lättare att vända sig till, mer anpassad till den enskildes behov och sist men inte minst mer rättvis. Dagens hälso- och sjukvård innehåller många orättvisor (jag har skrivit om det tidigare och kommer säkert att skriva om det igen), och dessa orättvisor behöver vi rätta till under de närmaste åren. Vi är alla med och betalar - och vi bör alla ha rätt att ha tillgång till vård.

I detta är jag också övertygad om att nyckeln till valseger och förnyat förtroende för oss i Alliansen ligger. Vi ska berätta om vad vi gjort för att reformera vårt landsting, men framför allt vad vi vill fortsätta att göra för natt utveckla vården.

Vad våra politiska motståndare vill ha vi däremot inte en aning om. De har också emn blogg, men den används minst av allt till att berätta om hur de vill lösa alla utmaningar som vårt landsting har att möta. Jag har just gått igenom de inlägg (det går fort, för de är inte så många) som de skrivit sedan årsskiftet. Det är en ganska häpnadsväckande genomgång. Nästan undantagslöst handlar dessa inlägg om mig, om Alliansen och om istapparna på deras kontorshus. Varför vill inte de rödgröna berätta om sin politik? Har de ens en politik att berätta om? Är det för att de är oense, för att de inte har några idéer eller helt enkelt för att de inte tycker att valrörelsen ska handla om två olika politiska alternativ? Det lär vi inte få veta. De rödgröna får gärna fortsätta att mörka sitt politiska alternativ. Väljarna vill ha klara besked, och de komemr de att fortsätta få av oss i Alliansen.

En viktig del av demokratin

Kvällens begivenhet har varit att tala på års- och namngivningsmöte för föreningen Autism och Aspberger i Uppsala län. Föreningen har bytt namn, breddat sitt uppdrag något och fåt en bra nytändning på kuppen. Framför allt var kvällen ett bra tillfälle att träffa föreningens ledning och medlemmar och diskutera handikapprörelsens villkor.

Brukar- och anhörigföreningar är viktiga kontaktyror för oss som är förtroendevalda. De har viktiga egna erfarenheter som vi har alla skäl att ta med oss i det dagliga politiska arbetet - och det gör vi också! I själva verket är hela handikapprörelsen en viktig del i den politiska demokratin, både i sin roll som folkrörelse och inte minst som företrädare för människor som annars kan komma i kläm mellan olika intressen.

I vårt landsting spelar dessa föreningar, och framför allt givetvis deras medlemmar, en oerhört viktig roll. Vi ska vara glada att de finns, även om vi inte alltid delar deras synpunkter och budskap. Att de dessutom ger möjlighet till trevlig samvaro och dialog gör inte saken sämre, tvärtom.

Förtroende, ansvar och anonyma oförskämdheter

Jag började faktiskt skriva på detta inlägg redan i går, men har inte förrän nu – och efter att ha lyssnat på debatt i SvT om näthuliganer – fått till ett färdigt inlägg. Igår blev jag nämligen en aning illa berörd av en anonym kommentar till bloggen. Sådana publicerar jag inte, vilket det nu finns skäl att upprepa. Jag ser heller ingen anledning att publicera rena oförskämdheter, oavsett om dessa är anonyma eller inte.

Möjligheten att vara anonym på nätet öppnar givetvis för oanade möjligheter av många olika slag. Vi närmar oss nu en valrörelse där nätet i allmänhet och de så kallade sociala medierna i synnerhet skapar nya möjligheter. Det är lockande, men också skrämmande. Möjligheten att knyta nya kontakter ger fantastiska förutsättningar för att kommunicera med nya väljare som annars kunde vara svåra att nå. Men nätet ger också möjlighet till anonymitet – och därmed också oanade möjligheter för den som vill hota och skrämma eller helt enkelt bara vara oförskämd.

Det uppdrag jag har fått innebär att många beslut måste fattas. Alla beslut är inte alltid populära hos alla, och jag är inte övertygad om att den bäste politikern är den som alltid väljer den ”lättaste” vägen. Populism brukar vara en ganska kortsiktig, och kortvarig, väg till uppskattning. Tuffa beslut är inte bara svårare att förklara och beskriva, utan dessutom lättare att kritisera – framför allt om kritiken framförs anonymt och därmed är svårare att beskriva och förklara.

Jag låter inte min glädje över att ha fått förtroende från dem som har att avgöra saken grumlas över att andra, som inte träder fram ur anonymiteten, tydligen inte har samma uppfattning. Möjligen beror det på att de som fortlöpande arbetar tillsammans med mig i politiken och följer besluten mer nära får en annan bild både av innebörden, av bakgrunden – och av konsekvenserna. Men för den som vill veta mer, och som verkligen vill veta och inte bara klaga, så går det alltid bra att höra av sig öppet. Då är jag också beredd att både förklara, beskriva bakgrunder och motivera orsaker till olika beslut som vi i landstinget fattar.

Så en sak till. Givetvis kommenterar jag ibland våra politiska motståndare och den politik de för. Men som den kan notera som följer min blogg, så skriver jag huvudsakligen om min egen vardag och om den politik som jag står för. Med den agenda vi i Alliansen arbetar med, så räcker det till för ganska många inlägg i olika ämnen. Därutöver vill jag bara konstatera att jag är mycket väl medveten att det finns åtskilligt mer att läsa om mig personligen, om den politik vi i Alliansen för och om mina kollegor. Dessa många inlägg finns på andra bloggar härt och var på nätet. Men de är då oftast inte skrivna av oss i Alliansen utan av våra politiska motståndare. Läs gärna även dessa inlägg, och fundera någon minut på vad det har för innebörd, när man på sina bloggar skriver mer om motståndarna och deras politik än om de egna visionerna och idéerna.

Värna gärna Ärna

Länsstyrelsens beslut om framtiden för Ärna är både balanserat och klokt. I ett läge då många olika hänsyn måste vägas samman har länssrtyrelsen miljöprövningsdelegation lyckats väl. För landstinget, som ägare av Akademiska sjukhuset, bar beslutet stor betydelse eftersom det är bra för den mycket viktiga verksamhet som har sin bar på flygplatsen. Nu kan denna utvecklas vidare.

Jagh får ganska ofta i samtal med patienter och anhöriga vittnesbörd om den stora betydelse den luftburna intensivvården har. Att ha Ärna som bas för denna verksamhet, och för mycket annan samhällsviktig flygtrafik, har i sin tur betydelse för Uppsalas utveckling på flera olika sätt. Det är därför vi i Alliansen ser Ärna som en nyckelfråga för Uppsalas och länets utveckling, även utifrån de utgångspunkter som gäller för landstinget.

Men det finns också miljöhänsyn att ta, och länsstyrelsens miljöprövningsdelegation har som sagt tagit sin uppgift på stort allvar och vägt in dessa viktiga hänsyn. Det är bra, för balanserade beslut är vad Uppsala behöver för att kunna växa och utvecklas på ett bra sätt.

Nu går arbetet vidare. Ingen lokal offentlig aktör har något som helst intresse av att äga en civil flygplats. Däremot har vi stort intresse av att en sådan kan komma till stånd, och att den infrastruktur som i decennier byggts upp vid vad som redan tidigare var en stor flygplats kan komma att utvecklas vidare.

Men det som också värmer är att beslutet är ännu ett i raden av viktiga beslut för Akademiska sjukhusets fortsatta utveckling, och de positiva besluten för sjukhuset börjar bli gansa många nu: Ronald McDonald-huset, brännskadevården, avtalen med kringliggande landsting, samarbetet och life sceince med andra aktörer i regionen och inte minst det återvunna förtroendet från Högskoleverket att bedriva specialistutbildning för sjuksköterskor. Mycket har gått åt rätt håll för sjukhuset under de senaste åren, och den utvecklingen ska vi givetvis se till att den fortsätter.

Tack för förtroendet!

Jag har just fått nomineringsstämmans förtroende att stå som första namn på landstingslistan för mellersta valkretsen och är givetvis både stolt och mycket hedrad över detta. Men det är också en stor förpliktelse.

Som jag skrivit i tidigare inlägg har vi i Alliansen arbetat hårt för att åstadkomma viktiga förändringar under mandatperioden. Förtroendet att toppa listan känns mot den bakgrunden som en viktig bekräftelse, men också ett kvitto på det arbete vi lagt ned.

Nu börjar valrörelsen på allvar! Det ska bli en spännande utmaning att för första gången på många år möta väljarna för att inte bara försvara den politik som förts under de senaste fyra åren, utan också redovisa vilken politik vi har för avsikt att föra under de fyra år som kommer.

Åt rätt håll på många områden

Jag kan ärligt och uppriktigt förstå den som får en ganska dyster bild av delar av verksamheten i vårt landsting. Den politiska oppostionen är givetvis inte road av att ge en korrekt beskrivning, och det har förekommit uppgiftert i media som kan göra vem som helst djupt bedrövad. Men det är långt ifrån hela bilden.

Vi håller nu på som bäst med att sammanställa landstingets årsredovisning, och den ger faktiskt en annan bild. Vårt landsting är mycket framgångsrikt. Kvalitén i vården förbättras, tillgängligheten likaså. Ekonomin är i god ordning trots en djup internationell lågkonjunktur och resurser i form av skattemedel som tillförs används allt mer effektivt.

Mycket av detta beror på de kursändringar som gjordes i och med denna mandatperiod. Vårt landsting har länge brottats med brister, både i form av dålig ekonomi och ineffektiv organisation. Steg för steg åtgärdas nu detta, för att skapa en modern verksamhet som klarar framtida utmaningar. Mycket återstår att göra, men arbetet går hela tiden åt rätt håll.

En av nycklarna till denna framgång heter tydlig rollfördelning. Vår uppgift som politiskt förtroendevalda är att peka ut färdriktningen, ställa upp mål moch ange resurser och ramar för verksamheten. Till vår hjälp, som redskap för att genomföra detta, har vi kompetenta tjänstemän som i sin tur har till uppgift att verkställa våra politiska beslut och föra ut dem i den professionella organisation som bedriver verksamheten på vårt uppdrag. Vår politiska roll är inte, och kan aldrig någonsin vara, att fungera som någon sorts överordnade chefer. Det försändra våra möjligheter till politisk styrning men skapar också en osäkerhet på lägre nivåer i organisationen.

Den modellen, och det synsättet, har således visat sig vara mycket framgångsrikt. Det har lett till allt bättre kvalitet och tillgänglighet - och samtidigt allt bättre användning av skattebetalarnas pengar. Vården utvecklas, och pengarna räcker till mer och bättre vård. Det är en utveckling som måste fortsätta. Till en början handlar det nu om att får väljarnas förtroende för fyra år till. Det kommer att bli en trygghet att möta väljarna med en redovisning av vad vi gjort under de fyra år vi haft förtroendet.

De skjuter på allt som rör sig

Några axplock ur dagens nyhetsflod. Vi kan konstatera att en socialdemokratisk riksdagsledamot har KU-anmält utrikesminister Carl Bildt för att han driver regeringens politik i förhållande till främmande makt, i detta fall Turkiet efter riksdagens beslut att fördöma folkmordet i Armenien 1915. Vidare noterar vi att SSU, socialdemokraternas ungdomsförbund, har kommit på tilltaget att ansöka om patentskydd för beteckningen "Alliansen".

Det går att hitta mer av samma sak för den som så önskar. Svårare är det att hitta några politiska utspel eller klara exempel på vad de rödgröna faktiskt vill för den händelse de - mot förmodan - skulle vinna valet i höst. Meningslösa KU-anmälningar och tramisga patentansökningar kan väl ändå inte vara det som de rödgröna tänker vinna valet på?

Mandat att fortsätta ta ansvar

Socialdemokraten Dick Jansson ropade i en insändare häromdagen att jag ska "ta ansvar" för det som händer i landstinget. Mitt svar är att jag självklart tar det ansvar som ankommer på mig - men jag lämnar till professionella medarbetare att svara för hur det görs.

Nya arbetstidsscheman är nu under införande på Akademiska sjukhuset, så även på barnonkologen. Det bör lösa de mångåriga problem som alldeles för länge, under tidigare politisk ledning, sopades under mattan. Med andra ord renoverar vi nu även den havererade personalpolitik som tidigare vänstermajoritet ställde till med.

Tydlighet, ansvar och klara regler är ledord i detta renoveringsarbete. Ett stort arbete läggs ned på ledarskapsfrågor, på att förbättra lönebildningen och på samverkan med de fackliga organisationerna. Politikens roll är här att ge riktlinjer och direktiv - inte att lägga sig i det dagliga, praktiska arbetet.

Det är bara det, att problemen och underlåtenhetssynderna i vårt landsting är både många och svåra. När vi tog över 2006 var ekonomin i ruiner, tillgängligheten hörde till de sämsta i landet och många lokaler var i ett undermåligt skick. På tre-fyra år har vi inte hunnit åtgärda allt detta, men vi har kommit en god bit på väg. Vi fortsätter nu det arbetet, och söker mandat för en fortsättning i höstens val.

Mot detta arbete, som redan gett resultat och som har en tydlig färdriktning, står ett vänsterexperiment som inte redovisat någon som helst politik eller någon som helst handlingsförmåga. Oppositionens politik går i bästa fall ut på att vara allmänt kritisk, och i de flesta och värsta fall ut på att inte tycka någonting alls. Deras insändare, debattartiklar, bloggar och månadsbrev visar på en direkt pinsam politisk analys. Det finns inte ett spår av egna idéer, inga tankar kring hur vårdens alla utmaningar ska hanteras och minst av allt någon förmåga att faktiskt genomföra något om man trots allt skulle få väljarnas förtroende. Vänsterexperimentet saknar helt erfarenhet av att leda en verksamhet som landstinget, och tycks dessutom vara helt ointresserat av att skaffa sig någon sådan kunskap och erfarenhet.

Att gå från opposition till majoritet efter valet 2006 var en utmaning, det ska gott erkännas. Men när vi nu närmar oss slutet av en första mandatperiod i majoritet, så inser vi att vår beredskap att sitta kvar ändå är långt bättre än socialdemokraternas beredskap att ta över. Å andra sidan tycks vänstern i hela sin retorik och i sitt dagliga agerande har ställt in sig på att sitta där de sitter och nöja sig med att ropa på att någon annan ska "ta ansvar". För själva vill de inte. Eller kan de inte? Svaret är förmodligen en kombination av de båda.

Vi i Alliansen tar ansvar. Det är därför ekonomin är i ordning, tillgägnligheten blivit bättre och det allmänna hälsoläget i länet utvecklas åt rätt håll. Men det är mycket kvar att göra, och det tänker vi fortsätta med. Att ta ansvar är både utmanande och krävande, men det måste göras. Vi tar det ansvaret, i stället för att ropa efter någon annan.

Myten om den jämställda vården

Svensk hälso- och sjukvård är solidariskt och gemensamt finansierad och ges lika till alla efter behov. I alla fall är det en allmän föreställning, som också delas av många som en grundläggande värdering. Men är det så? Dessvärre är svaret alldeles för ofta nej. Kvinnor får sämre och mindre vård än män, och många andra faktorer påverkar också hur vi får tillgång till den vård vi behöver, vilken vård vi faktiskt får och sist men absolut inte minst vilken effekt den vård vi får faktiskt har.

Skillnaderna i hälsoläge är stora, och det är det allvarligaste problemet vid sidan av den bristande tillgängligheten - som för övrigt i sig är en fråga om olika tillgång till vård.

Under de senaste tre åren har tillgängligheten, att människor måste vänta i onödan på vård, varit det viktigaste problemet att ta itu med. När vi nu ser väntetiderna bli kortare är det dags att på allvar sätta politiskt fokus på nästa problem: att människor får olika vård beroende på ålder, kön, ursprung eller bostadsförhålllanden. Det är inte acceptabelt - och det drabbar självklart dem som är mest utsatta och har minst möjlighet att själva ta tag i situationen.

Mycket kan göras, och en hel del görs också redan nu - men det går definitivt att göra mer. I vårt län har det allmänna hälsoläget under de senaste åren förbättrats, men det betyder inte att det går att vara nöjd. Nu måste vi mer intensivt än tidigare kartlägga orsakerna till de orättvisor som finns och hitta metoder och lösningar för att komma tillrätta med dem. Arbetet har börjat, och det är mycket kvar att göra.

Därför ber Reepalu inte om ursäkt.

Visst vore det skönt om Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu helt enkelt kunde göra en jättepudel. Tänk om han bara kunde säga att det blev fel, att han sagt dumma saker och att han oförbehållslöst ber de berörda om sin djupaste ursäkt och tar tillbaka sina uttalanden.

Men det kommer Ilmar Reepalu inte att göra. Reepalu är nämligen socialdemokrat, och socialdemokrater har inte så i grunden fel när det gäller frågor som rör sådant som mellanfolkliga förhållanden, mänskliga rättigheter eller människosyn. Tror socialdemokraterna själva, alltså.

Men nu är det så att det finns inte någon socialdemokratisk, eller socialdemokratin närstående, sanning som på något sätt är normativt rätt. Socialdemokrater kan ha i grunden fel, i denna som i andra frågor. Det är bara det att socialdemokratin om sig själv byggt upp en bild - som i detta fall gör att någon ursäkt från Reepalu knappast är att vänta.

För en stund sedan kom ännu ett talande exempel i SvT:s Agenda. Göran Hägglund har ställt ett antal frågor till Mona Sahlin, och en förhoppning var givetvis att Sahlin gett svar på dessa frågor. Det gjorde hon inte, i stället kom motfrågor till Hägglund om vad regeringen tänker göra åt saken. Då ska noteras både att regeringen definitivt agerar i frågan men också att det ju nu var så att upphovet till alltihopa inte var regeringen, utan Reepalu. Hägglund ville föra tillbaka tråden till detta - och fick då frågan av partiledaren om han "ville göra partipolitik" av saken.

Just där har vi grunden till det hela. Frågan är redan partipolitisk. Det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu har gjort mindre välöverlagda uttalanden och bör be om ursäkt. Om han inte kan göra det själv så kan hans partiledare visa en minsta lilla aning av ledarskap och göra det åt honom. Men det sker inte.

Socialdemokrater har inte fel. De kan "uttala sig lite olyckligt" eller "råka" göra saker. Men socialdemokratin, den är minsann ofelbar. I socialdemokraternas egna ögon. Och inte bara i Malmö.

Varje dag en kvinnodag?

Idag är det den internationella kvinnodagen. Från början är detta inget annat än ett rent socialistiskt påhitt, men med tiden har dagen kommit att accepteras långt in i borgerliga led. Inget fel i det, fast det här med att ha en särskild dag för kvinnorna (eller mer korrekt för jämställdheten) får mig att tänka på en av verserna i den ABC-bok som skapades genom tittarmedverkan i Hylands Hörna på 60-talet:

Vänlig vecka fort förgår

Bättre vore vänligt år

Inget fel i internationella kvinnodagen alltså, annat än att den fortfarande behövs, och det på flera sätt. Våldet mot kvinnor, särskilt i nära relationer, är ett av våra största samhällsproblem. Kvinnor tjänar mindre än män när de utför samma arbetsuppgifter på samma sätt. Färre kvinnor har den makt de borde ha om strukturerna hade sett ut som de borde göra. Idrotten är allt annat än jämställd. Och politiken, som borde vara ett föredöme, är det inte alls!

Men det tråkigaste av allt är att strävan efter jämställdhet har kommit att bli ett slagträ i kampen om väljarna. I stället för att fundera över vad som verkligen kan göras ägnar sig de flesta debattörer åt att positionera sig. Följden blir att åtgärder som verkligen skulle kunna leda till ökade möjligheter för kvinnor på olika områden helt i onödan görs till politiska stridsfrågor. I andra politiska sammanhang bukar både problem och lösningar utgå från faktiska samhällsförhållanden, men icke så när det gäller mäns och kvinnors lika villkor. Sannolikt är det orsaken till att vi trots att de formella grunderna inte är på plats fortfarande inte lyckats skapa ett allt igenom jämställt samhälle.

Således är det faktiskt svårt att komma ifrån att hushållsarbetet i högre grad utförs av kvinnor än av män, medan männen reparerar staketet, klipper häcken och byter däck på bilen. I ettg läge med denna skeva arbetsfördelning anses det av någon anledning självklart att kunna dra av kostnader för att laga hustaket – men inte för att sätta på tvättmaskinen eller putsa fönster. I politiken och i näringslivet diskuteras kvotering till styrelseposter, vilket förefaller som ett skott över målet när det viktiga är att kvinnor framför allt får möjlighet att ikläda viktiga exekutiva poster, i synnerhet som företagsledare. Då kommer också styrelseposterna efter hand.

Vi har dessutom en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader i ett mycket viktigt avseende. Män arbetar i privat sektor, kvinnor i offentlig, lite grovt beskrivet. Annorlunda uttryckt innebär det att män i första hand är föremål för marknadens mer rationella bedömningar och beslut, medan kvinnor i motsvarande grad styrs av politiska hänsyn och ställningstaganden. Vad det innebär för jämställdheten säger sig själv. Därför är det, just ur jämställdhetssynpunkt, lika underligt att den politiska vänstern säger nej till större mångfald i offentlig verksamhet som att man säger nej till RUT-avdrag.

Jämställdhet vinns inte med tjusiga deklarationer och handlingsprogram utan med konkreta åtgärder som tar bort konkreta skillnader mellan män och kvinnor med utgångspunkt i verkliga samhällsproblem. Det innebär också att vägen till jämställdhet inte går genom ”jämställdhetspolitik” utan genom konkreta förändringar av skattesystemet, av den offentliga sektorns struktur och sist men inte minst genom konkreta, dagliga handlingar som inte handlar om symbolik utan just om konkret handling.

Sakfrågor i fokus

Både Aftonbladet och (den ibland i och för sig ganska festliga) Allianskritiska bloggen alliansfrittsverige.nu har kritiska synpunkter på det som kallats för "moderaternas klädkod".


Det är kanske inte helt förvånande att de flesta som hör hemma till vänster har en del spydiga kommentarer. Det man kan konstatera redan vid en ganska ytlig granskning av dessa kommentarer är att kommentatorerna inte vet vad de pratar om. Och de som ändå har lite koll har fullkomligt missuppfattat alltihop. Men det komiska är att dessa missuppfattningar bara ger ökad tydlighet för en sak, nämligen att det som det omtalade dokumentet är både bra och angeläget - för alla som sysslar med - till exempel - politik.


Först och främst är det "hemliga dokumentet" inget annat än moderaternas grafiska profilprogram, och det är en typ av dokument som varje större organisation eller företag har. Även socialdemokraterna har ett liknande program, innehållande allt från vilka typsnitt man har i olika trycksaker till hur logotyper och andra symboler får användas


Kan man då i ett profilprogram reglera ordval och klädsel? Ja, jaghar i alla fall inte några svårigheter med att vare sig ge eller få råd om hur man bör både klä sig och föra sig i olika sammanhang som moderat. När vi agerar som moderater än vi nämligen inte bara bärare av det vi själva står för utan också för en idé som delas av ganska många. Och jag hör till dem som störs mer av att människor agerar så att förtroendet för oss moderater skadas än av dem som noga tänker på hur vi kan arbeta för att vinna människors förtroende för oss moderater. Till exempel genom att tänka på vad vi säger, hur vi för oss och inte minst vilken respekt vi visar andra människor.



Föraktet för andra människor möter jag för övrigt väl så ofta från företrädare för andra partier, och då inte minst på den webbplats jag refererar ovan. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många personangrepp jag utsatts för i min roll som landstingsråd, och därvid hur många gånger mina avsikter som politiker ifrågasatts, liksom min bakgrund och annat personligt. Med de erfarenheterna är mitt bud till alla politiska partier bara ett: skaffa er egna policies för hur era företrädare fröväntas agera i stället för att klandra andra.


Vi moderater tar samhällsproblem på allvar. Vi gör det utifrån människors vardag och bygger vår politik på de samhällsproblem som drabbar människor i vardagen. Sverige är ett bra land, men det innebär inte att det inte finns problem som ställer krav på förändringar. Om det vill vi prata med människor i valrörelsen. Som man är klädd blir man hädd, men det är förståeligt om våra politiska motståndare hellre vill prata om vad vi har på oss än om vår politik.

Hushållsnära datalagring

Nu får det nog anses vara officiellt och en gång för alla fastställt. Att försöka förstå var vänsterexperimentet kommer att göra om de mot förmodan får makten efter valet är en ren gissningstävling. Nu är man inte bara osäker och otydlig om vad man vill i frågor där man ännu inte gjort upp; nu kommer också de frågor där tidigare överenskommelser åplötsligt ändras. I detta fall handlar det om EU:s datalagringsdirektiv där tidigare utsagor från de tre partierna tillsammans pekat på att de stod bakom ett införande. Nu har de tre partierna plötsligt vänt.

Veligheten blir ännu mer oroande med tanke på att mycket av politiken som presenteras inför valet går ut på att man ska be väljarna om mandat att forma någon sorts strategi eller policy - efter valet. Så arbetar inte ett seriöst regeringsalternativ. Det går naturligtvis inte att i förväg ha svar på varenda detaljfråga, men det vore bra att i alla fall ge väljarna en tydlig varodeklaration.

Det klarar inte de rödgröna. Följden blir uppenbar. Valet i september står mellan ett tydligt och samlat regeringsalternativ som dessutom visat ett fungerande politiskt ledarskap under svåra förhållanden, och ett splittrat och helt oprövat alternativ som inte kan samlas kring en fungerande ledning ens i opposition. Snart är det val.

Klokt beslut av Högskoleverket

Ett glädjande och oerhört viktigt besked är att Uppsala universitet åter igen får rätt att examinera specialistutbildade sjuksköterskor. Tack, Högskoleverket, för att ni snabbt såg de förbättringar av kvalitén i utbildningen som universitetet tillsammans med landstinget har åstadkommit. Specialistsjuksköterskorna är viktiga och behovet av nyutbildade mycket stort inom flera viktiga områden.

En kedja med många länkar

Dagen började med studiebesök på en av många många intressanta och viktiga verksamheter i landstinget: den nya ambulansstationen i Enköping. Den är ett viktigt nav i länets akut- och intensivvård och därmed en klar trygghetsfaktor i södra delen av länet. I lokalerna finns basen för den personal och de fordon som svarar för sjuk- och intensivvårdstransporter och därmed är första länken i en vårdkedja som ofta slutar med ett kvalificerat omhändertagande på något av sjukhusen i närområdet.

En välutvecklad akut- och intensivvård är givetvis en grundbult för tryggheten i länet, och som sagt länkar i en kedja som sträcker sig från larm till slutligt omhändertagande. Extra glädjande, och tryggande är att insatstiderna för länets ambulanser blivit kortare trots fler larm och ökade uppdrag.

Man ambulanserna har fler viktiga roller än akuta transporter. Trygghetsuppdraget innebär också något mer rutinmässiga sjuktransporter av exempelvis äldre och kroniskt sjuka som behöver vård eller tillsyn även under transport, exempelvis mellan bostad och sjukhus.

Reformer, reformer, reformer

På lasarettet i Enköping börjar landstinget nu med direktinläggningar av kända patienter med stora vårdbehov. En policy för innovationer har antagits, och barnläkare anställs i Knivsta. Ett ganska vanligt sammanträde med landstingsstyrelsen och hälso- och sjukvårdsstyrelsen, med andra ord.

Reformtakten i landstinget har varit mycket hög under hela mandatperioden, ochreformerna börjar också ge allt mer påtagliga resultat på olika områden. Det är givetvis både roligt, stimulerande och spännande att arbeta med viktiga förändringar. Det som möjligen fortfarande förvånar en aning är att behovet av reformer är så pass stort.

Nu börjar också det spännande arbetet med att söka förtroende även för nästa mandatperiod, för att fortsätta det renoveringsarbete som vi påbörjade 2006. Det tar givetvis längre tid än en mandatperiod för att genomföra allt vi vill åstadkomma, men vi jobbar på efter bästa förmåga.

Reformer ger resultat - och föder gnäll

Radio Uppland skriver om att direktinläggningar av kända patienter med stora vårdbehov nu fungerar som tänkt i Enköping. Det kan vara på plats att kommentera ett par detaljer.

Direktinläggningar har fungerat ända sedan före den 1 februari. Det är bara några fåtal fall, då det inte funnit tillgång till jourläkare, som det inte varit så.

Oppositionens kritik är mot den bakgrunden som ganska ofta intressant att granska. Idén med att lägga in kända patienter med stora vårdbehov är ny, och en av många bra reformer under denna mandatperiod. Några positiva kommentarer kring att detta införts får vi inte från oppositionen, bara gnäll över vad som faktiskt är inkörningsrutiner.

Klagosången säger alltså en del om oppositionen. De har inga egna idéer att komma med, men klagar gärna på det som görs för att reformera vården när de får chansen.

Det är dock inte så mycket att bry sig om annat än med några snabba rader i bloggen. Det viktiga är givetvis fortsatta reformer för att skapa en bättre vård, för alla som behöver, i hela länet. Bra att Radio Uppland uppmärksammar detta.

En fråga om människosyn - och samhällssyn

Vilka jobb är det som är viktiga, och riktiga? Jag funderar, när den rödgröna oppositionen nu går till nya attacker mot en reform som lett till tusentals nya jobb - men också till någonting viktigare än så.

Jag har arbetat i tio år i livsmedelsbutiker, och sedan i femton år som säljare, konsult och företagare. Jag är gift med Maria som arbetar i hemtjänsten och har två döttrar som också jobbar med vård och omsorg. I min bekantskapskrets finns också människor som jobbar med städning, trädgårdsarbete, med att skotta snö och att röja i skogen. För att ta några exempel.

Annorlunda uttryckt: ett modernt samhälle är helt beroende av en lång rad serviceyrken. Det handlar om allt från finansiella tjänster och butiksarbete till mer personliga tjänster som vård, städning eller trädgårdsarbete. Läkaren, städerskan, den restauranganställda har alla arbetsuppgifter som behövs för att samhället som helhet ska fungera.

Några av dessa yrkeskategorier vill vissa partier i debatten emellertid klassa ner på det mest föraktfulla sätt. Att försörja sig på att laga någons mat i restaurang går nämligen bra, att på uppdrag städa åt någon annan gör det inte. Att ge goda råd om finanser och sparande är OK, att klippa gräs och beskära träd är det inte.

Jag vill leva i ett samhälle där alla jobb räknas, och där varje ambition att försörja sig genom det man kan och vill göra faktiskt ses för vad det är: att självständiga människor med yrkesstolthet utför uppgifter som är viktiga för oss alla.

När Ohly pratar föraktfullt om "överklassnära tjänster" så nedgraderar han hundratusentals människor vars värdeskapande för samhället allt för länge har ignorerats. Service är fint, och en bra människosyn förutsätter en positiv inställning till de människor som arbetar med att ge service och därmed skapa välfärd.

Lördagsfunderingar

Vaknade av någon anledning mycket tidigt och passade på tillfället att titta på slutet av semifinalen i ishockey mellan Slovakien och Kanada. Slovakerna kämpade hårt i slutet av matchen, men Kanada vann med 3-2. Samtidigt berättade text-TV att Sverige vunnit sitt femte guld i dessa spel. Curlingdamerna plockade fram bragdspelet från förra OS och slug de kanadensiska damerna på deras hemmaplan. Ett väl så viktigt intryck från det senaste OS-dygnet är ändå två riktigt fina fjärdeplatser med mersmak. Herrarnas skidskyttelag fanns oväntat, och länge, med i kampen om en medalj men fick ge sig, och Maria Pietilä Holmner bjöd på spännande underhållning i slalompisten.

Alla dessa intryck ger utrymme för en del reflektioner. Sverige har just gjort sitt näst bästa OS (ja, jag vet att det återstår något dygn och ytterligare någon medaljchans), bara förra gången i Turin har någonsin bjudit på fler medaljer och framför allt fler OS-guld. Visserligen är numera grenarna fler än förr – men så är konkurrensen också oändligt mycket hårdare. Svunna är de tider då längdåkning på skidor var en affär mellan svenskar, norrmän och finländare, eller utförsåkningen dominerades av schweizare, österrikare, fransmän och tyskar. Idag ser vi utöver de traditionella vintersporterna också till exempel shorttrack, skeleton och snowboard – men antalet nationer som deltar i striden om medaljer är också oändligt mycket större. Världen har blivit större, även i vinterolympiska sammanhang.

Mot den bakgrunden är fem guld och totalt nio (det kan som sagt bli fler) medaljer en fantastisk framgång. Vi står oss väl i den internationella konkurrensen och kan vara stolta över framgångarna. Men vi ska också vara stolta över en och annan fjärdeplats, när den nås med flaggan i topp och i tuffast tänkbara konkurrens. Att skidskytten Nilsson kunde ha skjutit bättre kan vi tycka, men det är alltid lätt att säga när man sitter i kommentatorshytten eller hemma i TV-soffan. Ett OS är inte bara silver och guld, utan också fjärdeplatser, fall i störtloppsbacken och missade finalchanser i hockey.

Detta leder till en mer politiskt filosofisk fundering, nämligen kring vikten av att kunna både vinna och förlora. Konkurrens är bra, i sportens värld men även i andra sammanhang. Konkurrens innebär emellertid att man ibland hamnar tvåa, trea eller fyra – och det är en utmaning att kunna hantera en situation där man inte alltid vinner. I själva verket är ett samhälle som bejakar konkurrens och ser att fjärdeplatser ibland är ett faktum ett både öppnare och varmare samhälle än det, som försöker dölja att fjärdeplatser kan inträffa. Konsten att ta en förlust, lära dig av misstagen, komma igen och göra sitt bästa är en del av det som driver oss som människor men också samhället som helhet framåt.

Ett OS-guld förutsätter fjärdeplatser. Konsten att vinna och att njuta av en seger förutsätter också förmågan att bemästra motgången av en förlust eller en mindre framskjuten placering. I ett samhälle med mångfald är detta självklart, och i grunden bygger ett öppet och demokratiskt samhälle därför på samma mycket demokratiska och pluralistiska principer som sportens värld. Att det finns vinnare och förlorare är naturligt, och för den som inte vinner just idag gäller det att inte deppa ihop och kräva ett förbud mot förluster, utan att resa sig upp, borsta av kläderna och ladda för nästa match.

Nu ska vi komma ihåg att det finns krafter som vill förhindra förluster, och det kan man givetvis sträva efter. Men låt oss stanna en stund vid sporten som metafor. Skulle vi vilja ha ett OS utan förlorare, och har skulle det kunna gå till?

Det är inte svårt alls, och det förekommer motsvarigheter i samhällslivet. Alternativet till vinnare och förlorare i tävlingar heter uppgjorda matcher och förbud för vissa deltagare att ställa upp. Ingen skulle gilla om deltagarna i skidskyttet på förhand gjorde upp om resultatet, och att alla skulle gå i mål samtidigt oavsett dagsform eller skjutresultat. Men i andra sammanhang tror vi gladeligen på en ordning där exakt dessa regler gäller. Inte minst i politikens värld visar resonemanget att vi tänker till ordentligt innan vi börjar ropa på alternativ till öppenhet, mångfald och valfrihet. Visst kan det låta bra att skydda verksamhet från konkurrens – men vi ska vara glada att öppenheten och de valmöjligheter ett fritt samhälle erbjuder.

Vi har också skäl att vara ytterst vaksamma mot ett annat fenomen som sällan ses i sportens värld. Det är dåliga förlorare. Visst kan en motgång ge anledning att sura en stund, men lyckligtvis är det ytterst ovanligt i sportens värld att den som inte nått en väntad framgång börjar angripa vinnaren och anklaga denna för ojustheter. Desto vanligare, roligare och sportsligare är det som bekant att gratulera till segern och göra som vi ofta ser under OS prisceremonier. Segraren är givetvis gladast, men tvåan och trean kan förstärka glädjen genom att hylla vinnaren. Och vi kan givetvis alla hjälpa och stödja varandra, både i framgång och i motgång.

Reformer ger resultat

Dagens glada besked är att vårt landsting gör ett positivt resultat med 267 milloner för 2009. Det är ett av de bästa ekonomiska resultaten av alla landsting i landet. Inte nog med det; samtidigt noterar vi att både tillgängligheten och kvalitén har blivit klart bättre. Samtifigt har kostnadsökningarna, som varit ett stort problem för vårt landsting under många år, blivit klart lägre. Sammanfattningen är alltså att de reformer vi i Alliansen genomfört under de senaste åren gett mycket goda resultat.

Det är naturligtvis glädjande, men också sporrande. Arbetet med att renovera och reformera landstinget ska naturligtvis fortsätta under många år framåt. Det är bra för vården, för patienterna och för alla oss som bor och betalar skatt i Uppsala län. Men det finns en liten hake. Den nuvarande goda utveckligen kräver givetvis att den nuvarande politiska majoriteten sitter kvar och kan fullfölja reformarbetet. Det är vi beredda att göra efter valet i höst.

En bra dag på jobbet

Dagens besked att vårt landsting tecknar av tal med landstingen i Sörmland och Västmanland om högspecialiserad vård på Akademiska sjukhuset är givetvis ett väldigt bra besked. Det ger en trygghet och stabilitet som behövs för att över tiden kunna bygga upp och utveckla väl fungerande vårdkedjor.

Men det innebär också förpliktelser. Det går inte att luta sig tillbaka och bara konstatera att avtalet är i hamn. Nu är det viktigare än någonsin att leverera och att utveckla det samarbete som avtalen lägger grunden för.

Den osäkerhet som väntan på nya avtal inneburit har varit påfrestande. Mer än en gång har jag haft anledning att, exempelvis i media, ge uttryck för oron och osäkerheten. Desto gladare har alla vi som är berörda anledning att vara när avtalen nu är på plats. Men, som sagt, vi har också väl så goda skäl att lugnt och metodiskt arbeta vidare för att utveckla vården, forskningen och utbildningen.

Därför är dagens besked glädjande inte bara för Akademiska sjukhuset och för vårt eget landsting, utan i minst lika hög grad för hela länet, för forskningen och den högre utbildningen och inte minst för den världsledande life science-sektor som är en viktig del av näringslivet i vår arbetsmarknadsregion. En bra dag på jobbet, helt enkelt!

Kontakt på väljarnas villkor

Jag läser i UNT att Knivsta kommuns politikercaféer kan komma att läggas ner. De besöks bara av några få medborgare varje gång, och av artikeln framgår att antalet politiker normalt är fler än besökarna.

Det är inte särskilt förvånande. Hela idén med politikercaféer bygger faktiskt på en felsyn. Vi hade liknande tillställningar även i landstinget tidigare, och resultatet var exakt detsamma. Fär den som vill komma i kontakt med en förtroendevald politiker är det i regel ganska enkelt, inte minst med moderna hjälpmedel, sociala medier och ökad exponering i media. Det gör att människor luftar sina åsikter både ofta och vältaligt (för det mesta, är kanske bäst att tillägga) i alla möjliga former och sammanhang.

Det som krävs är i stället att vi som är politiskt förtroendevalda gör det som bland annat väntas av oss, nämligen ser till att vara aktiva och synliga i sammanhang och miljöer där vi träffar väljarna: i föreningslivet, ute i samhället, genom aktivitet i sociala och andra medier och i massor av liknande sammanhang.

Politikercaféer bygger egentligen på raka motsatsen, nämligen att väljarna ska komma till oss i stället för vi till dem. Det är så vi skapar förtroende både för oss själva som förtroendevalda och för de idéer och aktiviteter vi står för.

Tack för förtroendet!

Jag har nu fått besked om att jag fått flest röster i vårt provval till landstinget och är givetvis både glad och tacksam för det. Det känns som ett erkännande för hårt arbete med de viktiga välfärdsfrågor som landstinget arbetar med, och för den politiska linje som vi moderater tillsammans med de övriga partierna i Alliansen har drivit under hela mandaterioden. Därmed är stödet också manifesterat för den politik vi för - nog så viktigt då vi går in i valrörelsen.

Politik handlar i mycket hög grad om förtroende. det handlar om att vinna förtroende, men också om att förvalta det förtroende man fått. I de tider som nu pågår i politiken är det mer än annars uppenbart. Förtroendet har betydelse just därför att det kan användas för att uppnå det som det är till för, nämligen att genomföra en viss politik med en viss inriktning.

Under de senaste tre och ett halvt åren har jag haft nöjet att arbeta med en politik som nu börjar visa allt fler resultat. Igår fick vi besked om att patienterna i länet är nöjda, till och med mycket nöjda, med vårdcentralerna. idag fick vi kvitto på att arbetet med att stimulera till innovationer på Akademiska sjukhuset har uppmärksammats och belönats. Köerna har blivit kortare, och landstingets ekonomi är i ordning. Och även om tågen och bussarna har bekymmer i snöyran, så går kollektivtrafiken - ursäkta ordvitsen - som tåget.

Valet i höst är ett avstamp för att fortsätta det renoverings och utvecklingsarbete som pågår i landstinget. Det ska bli riktigt spännande att gå in i valrörelsen och redovisa de visioner vi bygger vår politik på.

Kan svenska patienter bli friskare om vi exporterar sjukvård?

Den intressanta frågan var en av utgångspunkterna för det seminarium jag deltagit i under denna fredagsförmiddag. Det är ett välkommet initiativ som Akademiska sjukhuset tog när de bjöd in till seminariet och visar på ett sjukhus som med gott självförtroende tar sig an framtida utmaningar.

Att svensk hälso- och sjukvård är i världsklass är ett faktum att vara stolt över. Men vi måste också fundera på hur vi skapar de bästa förutsättningarna för fortsatt utveckling av sjukvården framöver.

Akademiska har länge haft en enhet, Uppsala care, som ser till att utländska patienter får vård på sjukhuset. I dagsläget rör det sig om 400 utländska patienter per år. Patienterna kommer från hela världen till Akademiska för att sjukhuset är ledande på ett antal områden.

Det är ett faktum att vissa verksamheter är beroende av att få utländska patienter som en del i ett patientunderlag. Högspecialiserad vård kräver viss volym för att bli av tillräckligt hög kvalitet.

I takt med en alltmer ökad specialiserad sjukvård kommer det i framtiden att vara fler områden inom sjukvården som kommer att behöva ett större inflöde av patienter än vad som finns i vårt län eller för den delen i Sveríge.

Sedan finns det naturligtvis ett annat perspektiv på frågan. Hälso- och sjukvård kan bli en stor exportvara för Sverige. Speciellt i vår del av landet, där life-sciencesektorn är en så viktig del av akademi och näringsliv, kan detta spela en större roll än idag. Den utveckling mot ökad rörlighet på vårdområdet inom EU är bara ett exempel där Akademiska kan få bättre möjligheter framöver.

Svenska universitetssjukhus konkurrerar idag om forsknings- och utvecklingsmöjligheter på en global nivå. Ska vi kunna hävda oss måste vi också ta de möjligheter till kommersialisering av sjukvården som finns internationellt.

Det finns en skepsis mot vårdexport, att den skulle vara oförenlig med vår solidariska finansiering av hälso- och sjukvården. Jag vill säga att det inte handlar om att personer ska kunna köpa sig förbi köer utan att vi kan utnyttja befintliga resurser bättre och faktiskt utveckla verksamhet som inte skulle finnas om vi inte var öppna för patienter från andra länder. Än så länge är detta en också till volymen en liten verksamhet, men viktig för vissa specialiteter.

Svaret på den inledande frågan är alltså ett obetingat Ja - svenska patienter blir friskare om vi exporterar sjukvård. Vi får dessutom bättre förutsättningar för forskning, innovationer och tillväxt om vi kan utveckla vårdexporten. Det är viktigt för vår region hela landet.

Destruktiv missnöjespolitik

Jag brukar inte kommentera opinionsmätniningar, och jag gör det egentligen inte nu heller. Men det jag skriver idag har onekligen bäring på den mätning som Svenska Dagbladet och andra morgontidningar publicerar idag. Det visar nämligen det som många av oss länge haft på känn, och som är viktigt att komma ihåg i analysen av valrörelsen som helhet. Alliansen, och inte minst vi moderater, vinner stort i opinionen så snart två saker händer.

Det ena är att de två politiska alternativen konkret ställs emot varandra. Vi är många som länge har väntat på att få veta vad de rödgröna egentligen tycker, och ännu mer vad deras politik konkret kommer att innebära för människor. Vilka samhällsproblem ser de rödgröna, och hur vill de lösa dessa samhällsproblem. Som väljare finns det också goda skäl att ställa ytterligare en fråga i detta sammanhang, nämligen vilka av dessa samhällsproblem som faktiskt uppstått under tidigare rödgrönt styre och om det möjligen är så att den rödgröna politik som skissas faktiskt innebär en återgång just till sådana problem.

Det andra handlar om det politiska ledarskapet, och då inte bara på högsta nivå. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu flera gånger mött Mona Sahlin, och det råder knappast något tvivel om vem av dem som visar den största trovärdigheten och förmågan att leda landet. Men det handlar inte bara om dessa två. På motsvarande sätt kan vi se betydande skillnader i ledarskap i alla möjliga politiska sammanhang och på skilda politiska nivåer.

Höstens val handlar i hög grad om två alternativ. Det ena alternativet har en tydlig politik, har under de senaste åren visat en god förmåga att genomföra denna politik och tar sist men inte minst sin utgångspunkt i viktiga behov av samhällsförändringar. Det andra alternativet blir nu allt tydligare i konturerna. De vet inte vad de vill, saknar det nödvändiga ledarskapet och bygger sist men inte minst på förlegade och inaktuella lösningar på samhällsproblem som man inte sällan själva skapat.

På tal om destruktiv missnöjespolitik minskar även Sverigedemokraterna. Det ser bra ut på alla möjliga fronter.

Bra, Ola Alterå

Det är precis som vanligt med miljöpartiet. OM det är någonting som är bra så är de för och om det är något dåligt så är de emot. Det duger möjligen i opposition men det fungerar inte i majoritet. Så beskriver näringsminister Maud Olovssons statssekreterare Ola Alterå miljöpartiets kritik mot ett politiskt beslut som detta parti nu gör sitt bästa för att slingra sig ur. Att beslutet fattades under den tidigare socialdemokratiska regeringen, där miljöpartiet nu som då ingick i ett rödgrönt sammanhang, tycks inte bekomma miljöpartiet det minsta.

Men den som följer miljöpartiets göranden och låtanden på skilda politiska arenor kan inte vara det minsta förvånad. Milöjöpartiet är nämligen konsekvent för det som låter bra, är alltid "kritiska" till sådant som kan vara jobbigt att försvara, och sprider gärna sina populistiska ståndpunkter via media. Något större ansvar är man inte road av, däremot gärna att häckla andra som tar nödvändiga beslut i tuffa lägen och dessutom är bredda att försvara dem.

Ska det inte vara så då? frågar sig kanske vän av ordning. Mitt svar är att politiska partier givetvis får agera som miljöpartiet gör - men då har man också diskvalificerat sig för poster som faktiskt innebär konkret ansvarstagande, till exempel i form av att ingå i en politisk majoritet. Nu ska tilläggas, och det är givetvis viktigt, att det faktiskt finns miljöpartister som skiljer sig från den allmänna partimoralen genom att faktiskt utgöra en del av ansvarstagande majoriteter.

Men det är inte vad det i grunden är fråga om. Det handlar om att visa en förmåga att ta ansvar, att föra en konsekvent och i majoritetsställning fungerande politik och sist men inte minst att - med det parlamentariska läge som under alla omständigheter råder i vårt land - faktiskt vara beredd att ingå i en politiskt konsekvent majoritet.

Att föra en politik som låter bra i alla lägen är i regel inte särskilt svårt. Att agera både ansvarsfullt, konsekvent och samhällsutvecklande är desto svårare. I dessa tre grenar tar miljöpartiet mycket få poäng.

Krafttag mot tågkaos

Media uppmärksammade igår det brev som vi kommun- och landstingsstyrelseordföranden skrev tillsammans med landshövdingen och regionförbundets ordförande. Syftet med brevet, som du kan läsa här, är ganska enkelt. Folk är förbannade, och folk hör av sig till oss förtroendevalda politiker med sin ilska. Just därför att vi är förtroendevalda är det helt enkelt vårt uppdrag att föra denna ilska vidare till dem som är direkt ansvariga för kaoset.

Ilskan, som spännner över alla partigränser, har dock en intressant dimension. Den stämmer mycket väl in i tankarna bakom begreppet "föregångslandet Sverige". Sverige är ett bra land, och vi har mycket att vara stolta över. Men ett land, där tågtrafiken mellan några av de största städerna fungerar så illa som den gjort nu, är ett land där det behövs förbättringar.

Gårdagens initiativ visar att vi från kommuner och landsting tar situationen på allvar. Det gör förhoppningsvis också mottagarna av brevet. Ett län där mer än 30.000 människor dagligen pendlar över länsgränserna är beroende av att kommunikationerna fungerar, och vi som är politiskt förtroendevalda har ett ansvar för att driva på för att detta ska bli verklighet.

Tjuv och poli(S)

Det får bli ett inlägg till idag, detta efter kvällens Agenda med en som vanligt lysande justitieminister. Och en mindre lysande Tomas Bodström.

I Sjöwall & Wahlöös deckare om Martin Beck och hans kollegor (den riktige Martin Beck, inte de bleka kopiorna på film) finns också en intendent vid Rikspolisstyrelsen vid namn Stig Malm. Han beskrivs som ljuslockig, bildskön och fullkomligt okunnig i allt som rpör praktiskt polisarbete. Däremot är han förtjust i att ta aktiv del i operativ ledning av olika polisoperationer, alltid med de mest dråpliga följder.

Denne litterära förlaga tog i kväll gestalt i TV när advokaten och deckarförfattaren (ja, han extraknäcker som riksdagsledamot också) Bodström i mästrande ton skulle berätta för justitieministern hur praktiskt polisarbete bäst utförs. Bilden blev ganska förskräckande.

Vi som är politiskt förtroendevalda ska naturligtvis inte blanda oss i det dagliga arbetet i de verksamheter vi har politiskt ansvar för. Det gäller polisen såväl som sjukvården eller skolan. Det vi ska göra är att ge instruktioner och direktiv, avdela resurser samt tillsätta dem som ska sköta det viktiga jobbet. Men i socialdemokraternas värld fungerar det inte riktigt så.

Nu har vi emellertid erfarenhet av just detta -även om många av oss precis var på väg att glömma. När Bodström kröver att justitieministern ska agera som han föreslår, så är det inte bara den litterära figuren Stig Malm som kliver ur skuggorna. Inget ont om de döda, och inte heller om tidigare justitieministrar (S) som tvingats bort från sin post - men det Bodström tycktes plädera för i kvällens Agenda var exakt det som Ebbe och Anna-Greta och allt vad de hette höll på med för tjugotalet år sedan.

Spåren förskräcker. Socialdemokrater har alltid haft svårt för att skilja på partiet och staten - och alltid funnit ett nöje i att själva rota även i sådant som ligger utanför politikens domäner. I afton var det Bodström - men sanna mina ord; de finns överallt.

Kanske är det - i alla fall delvis - som polisen ibland har svårt att haffa mördare. Och kanske är det därför det brister i funktionerna även i andra viktiga välfärdssektorer. Det socialdemokratiska intresset för att blanda sig i den dagliga driften får fullkomligt förödande konsekvenser för kvalitet och innehåll. Bara det är skäl nog att hålla dem borta från makten.

Föregångslandet Sverige

Aftonbladet skriver om hur Fredrik Reinfeldt skissar "föregångslandet Sverige" som tema för vår politik inför valet - och gör stor sak av att olika partimedlemmar gör olika, läs egna, tolkningar av begreppet. Men det är ju bara bra!

Det finns nämligen inte en enda beskrivning av de samhällsproblem som människor söker svar på, och följaktligen inte ett enda svar. Beroende på ålder, kön, yrke, bostadsort, bakgrund och rader av andra faktorer har vi ju alla funderingar över vilka utmaningar samhället står inför - och vilka lösningar olika politiska riktningar erbjuder.

Av just det skälet har jag min egen tolkning av begreppet, med utgångspunkt i de utmaningar jag möter i min roll som landstingsråd och ledare för utvecklingen och förnyelsen av den verksamhet som vårt landsting ytterst har politiskt ansvar för. Det gäller allt från hur köer och väntetider ska kortas till att skapa förutsättningar för en utbildning och klinisk forskning i världsklass. Det reser självklara frågor om hur akut- och intensivvården ska vara organiserad till hur buss- och tågtrafiken så effektivt som möjligt kan skapa en öppnare och rörligare arbetsmarknad långt utanför det egna länet.

Begreppet "föregångslandet Sverige" är alltså inte bara en så kallad "oneliner". Det är snarare utgångspunkten för ett tankearbete hos alla som är berörda för att svara på den fråga som ligger i statsministerns egen beskrivning av det vi alla står inför. Mycket i Sverige är bra. Det ska vi värna och utveckla. Men vi står också inför viktiga utmaningar inom många olika områden. De utmaningarna kräver många gånger nya idéer och nya sätt att angripa problem. Där måste vi som söker politiska förtroendeuppdrag ha dessa nya idéer. Annars riskerar Sverige att återigen halka efter.

Därmed har statsministern egentligen också pekar ut den viktigaste skillnaden mellan de båda politiska blocken, en skillnad som återkommer i snart sagt allt som bägge blocken står inför. Höstens val står mellan att söka lösningar på de utmaningar som Sverige står inför, eller ett regeringsalternativ helt utan lösningar och helt utan idéer om hur dessa lösningar kan hittas. Jag lovar att återkomma med exempel på just detta.

Citybanan är bra för regionen och för landet

Radio Uppland gör idag reportage om Citybanan, ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. UNder de senaste två åren har diskussionerna mellan regeringen och de kommuner och landsting som medfinansierar Citybanan tagit en hel del av min tid, och det har i allt väsentligt varit väl använd sådan - till nytta för alla skattebetalare i de berörda länen.

Men Citybanan handlar inte bara om en tunnel under Stockholm, utan om en hel systemsyn på järnvägstrafiken i Mälardalen. Inte minst i dessa dagar ärdet uppenbart att det behövs en upprustning. De senaste dagarnas kaos i järnvägstrafiken beror på åratal av eftersatt underhåll och utbyggnad samtidigt som Mälarregionen växer så det knakar. Vi behöver helt enkelt ett mer effektivt järnvägssystem i regionen.

Dessutom stannar inte behoven vid någon administrativ gräns. Nyligen varslade Ericsson närmare 1000 personer i Gävle, människor som mer än någonsin behöver effektiva kommunikationer för att arbetsmarknadsregionen ska vidgas. Framtidens arbetsmarknad komemr att vara beroende av effektiva vägar och järnvägar för att folk ska kunna bo på en ort och arbeta på en annan. Därför gynnar systemlösningarna på Ostkustbanan, Mälarbanan, Svealandsbanan och den framtida Ostlänken inte bara vårt län, utan också de kringliggande länen.

Utveckling av infrastruktur och kommunikationer är alltså en aktiv del av arbetslinjen, och av utveckligen av hela landet. Alltså är Citybanan ett projekt av både nationellt och regionalt intresse - och därför är det mycket bra att staten och de berörda kommunerna och landstingen också tagit ett gemensamt ansvar för att utveckla Citybanan och hela det berörda järnvägssystemet!

Vaccingranskning och motion på recept

Av många viktiga beslut igår (se tidigare inlägg) tycks två ha väckt lite större uppmärksamhet än de andra. Det ena beslutet fattades av hälso- och sjukvårdsstyrelsen och rörde fysisk aktivitet på recept, det andra togs i landstingsstyrelsen och gällde en utvärdering av vaccinationskampanjen under hösten.

Det senare först. Det råder inget tvivel om att vacinationskampanjen gav god effekt. Men gjorde vi allting rätt? Köerna utanför vaccinatörerna, för att ta ett enda exempel, visar att det knappast kan skada med lite självprövning och extern utvärdering. Något liknande som den kampanj som genomfördes under hösten har aldrig gjorts, och då är det inte underligt om ett och annat inte gick exakt som planerat. Men den verkligt viktiga frågan är om vi kunnat göra annorlunda - och hur vi kan göra om det händer igen. Landstinget är en lärande organisation, och så länge jag har förtroendet att vara politisk ledare ska vi dessutom vara en självkritiskt prövande sådan. Jag ser mycket fram emot vad vi kan lära av en utvärdering.

Att övervikt bland unga är ett samhällsproblem råder det knappast något tvivel om. Några enkla, smarta lösningar finns inte på problemet, utan det måste lösas genom ett helt batteri av olika åtgärder. Var och en har sitt eget ansvar att ta, på det personliga planet såväl som - exempelvis - på landstingets politiska nivå. Vi tar vårt ansvar bland annat genom ett samarbete med skolhälsovården där motion kan skrivas ut som recept. Personligen tror jag att ökad rörlighet, mer motion och mer aktivitet är en viktig del. Kanske har detta betydelse inte bara för dem som är överviktiga utan överhuvudtaget i ett samhälle där vi rör oss allt mindre.

Av samma skäl ska jag nu lämna datorn för den här gången. Inte för att motionera (fast jag borde, jag vet det) utan för att ge mig ut i verkligheten i form av några studiebesök på Akademiska sjukhuset. Vi hörs!

Hektisk dag med landstingsstyrelsen

Hemma efter en lång och intensiv dag med sammanträde med landstingsstyrelsen. En rad viktiga frågor stod på dagordningen. Landstingets preliminära bokslut presenterades, samtliga förvaltningars verksamhetsplaner gicks igenom, en policy för informationssäkerhet klubbades, liksom investeringsplaner för Akademiska sjukhuset. Om du vill läsa mer kan du göra det här.

Landstingsstyrelsens sammanträden börjar för min del vid sextiden på morgonen med genomgång av aktuella frågor i lokala media (inte minst idag,men det kommenterar jag inte mer än så), frukost och avfärd till landstingets kansli runt halv åtta. Sedan inleds dagen med genomgång av aktuella frågor och koll av eventuella handlingar som kommer fram i sista minuten. I regel blir det också en snabbgenomgång med de ledande tjänstemännen för att stämma av genomgångar och föredragningar. Klockan halv nio är det morgonkaffe med alla tjänstemän, ledamöter och ersättare i landstingsstyrelsen och hälso- och sjukvårdsstyrelsen, innan vi klockan nio prick kör igång med genomgångar och föredragningar. Idag stod bland annat patientsäkerhetsfrågor och det gemensamma arbetet i fem län med gemensamma inköp på listan över dragningar. Klockan halv elva har vi gruppmöten, och efter en kort lunch är det så dags för sammanträde klockan ett. Sammanträdet slutar normalt ungefär klockan fyra, och sedan väntar fler möten, telefon och mail. Intensivt, men fördet mesta roligt.

Dagens sammanträde var på många sätt en exposé över att mycket i vårt landsting fungerar väl - men att det också finns åtskilligt mer att göra. En stabil ekonomi och allt bättre tillgänglighet är viktigt vart och ett på sitt sätt, men det behövs mycket arbete både politiskt och ute i verksamheten för att det goda utvecklingen ska fortsätta. På valårets första sammanträde kan vi konstatera att vi hunnit med mycket under mandatperioden, men att det fortfarande finns massor att uträtta. Organisationen kan bli effektivare, och en större mångfald av vårdgivare skulle vara positivt för både kvalitet och tillgänglighet. Att vi börjat ett viktigt arbete är en sak, nu gäller det att få väljarnas förtroende att fortsätta.

Då är det kanske inte aldrig så hektiska dagar med sammanträden som är det viktigaste, utan att hinna vara ute och träffa människor så mycket som möjligt. Som i morgon, då jag ska göra ett studiebesök i en av många verksamheter som landstinget bedriver.

En bra kraft för länet

Beskedet att Peter Egardt blir nu landshövding är ett verkligt bra besked för hela vårt län. Peter kan länet, bland annat från rollen som VD för Handelskammaren. Han kan också de speciella frågor som rör oss, inte minst frågor som rör högre utbildning och forskning och inte minst de speciella förhållanden som rör vårt län.

Jag lovar att återkomma med lite mer i ämnet längre fram. Just nu ser jag fram emot ett gott samarbete med Peter, exempelvis inom STUNS, i relationen mellan stat och landsting på olika området och sist men absolut inom minst i fråga om länets framtida utveckling.

Tillgänglighet - en fråga om rättvisa!

Efter mitt förra inlägg har jag fått kommentarer om kopplingen mellan rättvisa och tillgänglig vård. Mitt svar är att kopplingen är självklar. Men inte nog med det. Den bristande tillgängligheten är faktiskt en av de viktigaste rättvisefrågorna i vården.

Att behöva vänta på vård längre än nödvändigt är i sig orättvist! Den som kan tala för sig, den som har gott om pengar eller den som själv kan leta sig fram i systemet gynnas av en "vårdapparat" där tillgängligheten brister. Större mångfald, fler vårdgivare ger fler ingångar i vården och därmed bättre möjlighet för alla att hitta fram - och att bestämma själv.

Just därför är det glädjande att vårt landsting nu rankas mycket högt när Sveriges Kommuner och Landsting mäter väntetider i vården (http://www.vantetider.se/). från tidigare års placering i botten når vi nu mycket fina siffror, som en följd av hårt arbete med fokus just på bättre tillgänglighet. Det är ett arbete som självfallet ska fortsätta!

En rättvis sjukvård

Jag har skrivit det tidigare, men det tål att upprepas. Svensk hälso- och sjukvård behöver bli mer rättvis! Idag är det allmänna uppfattningen att vården finansieras solidariskt och ges till alla efter behov. Det är inte bara en ganska allmän uppfattning, den är dessutom mycket djupt rotad i människors medvetande. Det märker jag ofta i samtal med människor om hur vården fungerar - och inte fungerar.

Så mycket mer anmärkningsvärt är det då att upptäcka att så inte alls är fallet. Vården är tvärtom ganska ojämnt fördelad. Mellan könen. Mellan olika inkomstgrupper. Och inte minst mellan olika delar av landet.

Här finns mycket att göra för en i verklig mening nationell sjukvårdspolitik. Det är helt enkelt inte acceptabelt att människor har så skilda förutsättningar för att få tillgång till den vård de behöver, i tid och på de villkor som gäller för var och en. Detta måte vara ett av välfärdens viktigaste utvecklingsområden.

En positiv utveckling

Nytänkande. Mångfald. Ökad effektivitet. Är det någon som kan vara emot något av dessa tre ledord? Ja, uppenbarligen, eftersom det finns ett visst motstånd mot det som beskrivs i dagens UNT om att allt fler alternativ tar plats i den kommunala verksamheten i Uppsala kommun. För det är vad som i praktiken pågår. När den verksamhet som bedrivs i egene regi prövas i jämförelse med olika konkurrenter så händer två saker. det ena är att den egna verksamheten blir bättre. Det andra är att mångfalden och valfriheten för medborgarna ökar.

Det är alltså en glädjande utveckling som på flera sätt kommer medborgarna till del. Samma utveckling pågår i landstinget, där vårdvalet och den fria etableringen bara är ett av flera steg. Lika viktigt är dock att den egna verksamheten, som sagt, också ser till att hänha med i utvecklingen. Vi i landstinget sporras av utvecklingen i kommunen, Och, som sagt, jag lovar att vi inte ligger efter!

Prat eller handling: alternativen i valet

Läser med intresse Göran Skyttes krönika i gårdagens SvD och måste konstatera att han har helt rätt. Men inte nog med det; det Skytte skriver om Sahlin stämmer så väl in på det lokala planet, att det går att hitta någon sorts mönster. Jag är osäker på den grundläggande orsaken, men följderna av socialdemokraternas agerande i olika sammanhang blir uppenbar. Detta är ett parti som varken är moget eller förmöget att ta ansvar och ledarskap i politiken.

Möjligen är socialdemokraterna så uppfyllda av sin egen förträfflighet att de helt enkelt inte ser sin egen oförmåga. Det kan vara en av orsakerna till att de tror att det i opposition räcker med att vara lite allmänt kritisk och prata om majoritetens tillkortakommanden. Som om någon väntade sig att oppositionen skulle applådera vad majoriteten gör.

Att de givetvis inte applåderar sina motståndare, men heller inte har något eget att komma med, kan möjligen förklara en annan tes - nämligen den att socialdemokrater tror att det endast finns ett sätt att lösa politiska problem på; nämligen det socialdemokratiska sättet. Att så skulle vara fallet är nu lätt att avfärda både på nationell nivå och på olika håll i kommuner och landsting. I det fall Skytte beskriver - SAAB i synnerhet och industrikriser i allmänhet - har ju den socialdemokratiska modellen prövats (till och med av borgerliga regeringar på 70-talet). Spåren efter varvskriser, tekokriser och allt vad det var förskräcker fortfarande.

Socialdemokraterna tror att de kan regera. Men de förlorade inte makten 2006 vare sig på grund av tillfälligt missnöje med Göran Persson eller på grund av någon slags sinkadus i opinionen. De förlorade makten på grund av exakt det som Sahlin manifesterar i Trollhättan och som praktiskt taget dagligen manifesteras lokalt i kommuner och landsting. De förlorade väljarnas förtroende därför att de har slut på hållbara idéer om hur välfärdens kärna kan utvecklas och en klar strategi för att lösa de samhällsproblem som vi alla står inför.

De idéerna och den strategin har Alliansen. Vi jobbar vidare med alla de utmaningar som samhället står inför, med fungerande lösningar på verkliga samhällsproblem. Valet 2010 är givetvis ett viktigt steg på den vägen.

Landstinget satsar på forskning

En debattartikel i dagens UNT kan ge intrycket att landstinget inte satsar på klinisk forskning. Så är inte fallet, och ett svar på artikeln kommer. Här vill jag bara notera att forskningsfrågorna fått ökad vikt i vårt landsting under den senaste mandatperioden. Det har också gett resultat. Men arbetet med att utveckla den kliniska forskningen måste fortsätta. Där är samverkan mellan universiteten en nyckelfråga, och jag kan med glädje konstatera att denna samverkan utvecklats mycket positivt under de senaste åren - och den utvecklingen ska fortsätta.

Artikeln visar också de speciella förutsättningar som gäller för landets stora universitetssjukhus, och därmed för dess ägare. En aktiv och kraftfull satsning på klinisk forskning är en angelägenhet för hela landet, men de landsting som bedriver universitetssjukhus - Uppsala län är således ett av dem - måste också se sitt speciella ansvar. Och det gör vi.

Gudrun drar en vals

Skäms, TV 4! Att erbjuda en politiker att vara med i "Let's Dance" under våren ett valår är faktiskt inte särskilt omdömesgillt. Det hade inte passat sig om det varit Maud Olovsson, Beatrice Ask eller Nyamko Sabuni heller - men i Schymans fall är det extra anmärkningsvärt. Om inte annat ger hennes uttalanden vittnesbörd om just detta. När hon kommenterar med att det är en bra start på valrörelsen har vi fått veta tillräckligt.

Problemet är inte i första hand att Schyman gynnas otillbörligt av att synas eller att det är fel på hennes åsikter. Problemet är att en politiker, som dessutom inte behöver ta något som helst ansvar för sina åsikter, utan att på något sätt behöva stå för dessa (i vissa fall ganska grumliga) åsikter kan visa upp sig på helt andra arenor än de där vi som arbetar politiskt vanligen är verksamma.

Politik är som bekant en förtroendebransch, men det är också en verksamhet som i hög grad handlar om att ta ansvar. Men Schyman är inte intresserad av att ta ansvar för andra handlingar än dansstegen i TV4. Och inte nog med det; mycket intressant blir det att följa hur nöjesavdelningens kollegor på nyhets- och faktasidan nu kommer att följa Schyman. Risken för att hon kommer att skandaliseras i just "Kalla Fakta" eller Nyhetskanalen får väl batraktas som obefintlig. Eller kan vi hoppas på en genomgång av Schymans privatekonomi eller annat som möjligen skulle vara av intresse? Skulle inte tro det; de ingående granskningarna lär sätta sökarljuset på helöt andra kandidater i valet. till exempel sådana som lägger energin på välfärdens kärna snarare än på att dansa i TV.

Visst behövs vårdcentralen

Det är viktigare att den finsn än vem det är som driver den. Så resonerar de flesta som är bosatta i Öregrund, enligt, Radio Uppland, och så resonerar vi i Alliansen.

Det gäller för övrigt all den verkamhet som landstinget finansierar med skattebetalarnas pengar. Det är viktigare att verksameten är bra än vem som svarar för att bedriva den. Det borde vara en självklarhet. Trots detta förefaller den rödgröna oppositionen (vänsterpartiet, miljöpartiet och deras stödparti socialdemokraterna) vara mer intresserade av ägarformer än av verksamhetens innehåll.

För mig är detta ett mysterium. är det inte patientens bästa som ska komma i första rummet? Måste inte den viktigaste uppgiften för oss politiker vara att se till så att verksamheten bedrivs, inte vem som bedriver den?

De allra flesta håller nog med, inte bara i öregrund. Ändå handlar de flesta politiska diskussioner i landstinget om de rödgrönas motstånd mot alla former av alternativa driftformer. Sjukvård ska bedrivas på ett enda sätt, punkt slut.

På sikt är den ensidiga synen på driften av sjukvården förödande. Vi politiker måste diskutera kvalitet, rättvisa och klok användning av resurser - inte i första hand ägna oss åt att själva producera sjukvård. Det är det bästa sättet att aktivt utveckla vården.