Att ta ansvar kräver eftertanke

En av de frågor som ofta är aktuell i vårt landsting handlar om förhållandet mellan landstinget och privata vårdgivare, och hur vi i den politiska ledningen ser på samarbete med dessa. Det finns både aktuella fall av olika slag, och mer långsiktiga och principiella frågor kring detta.

När det gäller aktuella frågor på området, och mer konkret företag som vänt sig till landstinget för att teckna avtal, så är jag försiktig med att uttala mig. Den enkla orsaken är att förhandlingar pågår och i sådana fall självklart inte ska föras via media eller på bloggar. Vi har i vårt landsting en etablerad ordning för hur sådana förhandlingar ska gå till.
 

Landstinget i Uppsala län är ett av de landsting som tagit störst steg för ökad mångfald av vårdgivare. Vi tror på en sjukvård som är öppen för flera olika aktörer, och vi tror att det är bra både för skattebetalarna, för patienterna och för den sjukvård som landstinget bedriver i egen regi. Men ansvaret för skattepengar kräver att landstinget är korrekt och formellt i förhållande till privata vårdgivare. Det innebär att man som vårdgivare faktiskt har regler att följa. Att landstinget svarar för reglerna är inte för att landstinget vill skydda sin egen verksamhet från konkurrens. Skälet för regelverket är landstingets ansvar för att förvalta skattemedel.

Landstingets uppgift är att, finansierat med skattemedel, ge invånarna i vårt län sjukvård. Det gör vi genom verksamhet i egen regi, och i samverkan med fristående vårdgivare. I offentlig verksamhet, som bedrivs med skattemedel, finns det grundläggande principer att hålla sig till. Det är också själva orsaken till att vi faktiskt inte kan betala för verksamhet om vi inte först har ett avtal som reglerar både hur vården ska gå till och hur betalningen ska ske.
 

Inte på något område, och framför allt inte i verksamhet som betalas med skatter, är det brukligt att det finns "fri dragningsrätt" på pengar. En bilverkstad som får in en bil på reparation kan inte på eget bevåg göra annat än det som man lovat kunden att reparera, och till det pris man kommit överens om. I sjukvården gäller samma sak. Vi använder oss väldigt gärna av andra vårdgivare än landstinget självt – men det måste ske efter att parterna har kommit överens om formerna för samarbetet.

I det fallet är landstinget, för att komplicera det lite till, inte "bara" en avtalspart. I landstingets skyldigheter ligger också att säkerställa att vårdgivaren har rätt kompetens, rätt utrustning och i övrigt rätt förutsättningar att utföra arbetet.
 

Våra erfarenheter är dessutom att misstag i vården faktiskt kan ske, även om vi inför avtalstecknande är ytterligt noga i granskningen. Och det är just för att undvika sådana misstag som vi arbetar både noggrant och planmässigt, även om det tar tid. Och när de trots allt sker, så måste det finnas rutiner för att kunna skilja en vårdgivare från sitt uppdrag.

Jag är stolt över den verksamhet som bedrivs i vårt landsting. Stoltheten inkluderar både den verksamhet vi bedriver i egen regi – allt ifrån vårdcentraler till sjukhus – men också den verksamhet som bedrivs av andra på landstingets uppdrag och finansierat med pengar från skattebetalarna i länet. Jag är också trygg med det regelverk vi har byggt upp för att andra vårdgivare ska kunna vara med och erbjuda länets invånare sina tjänster, men just därför är jag också mån om att det regelverket faktiskt används och tillämpas på ett korrekt sätt.

Stabil ekonomi

Idag har jag nöjet att för sjätte gången presentera ett bokslut för vårt landsting. Visserligen är det en så kallad kommuniké, det vill säga en föraning om hur det verkligen kommer att bli. Men om man ser till helheten så går det att säga en hel del redan nu, innan bokslutet är klubbat och klart.

Landstinget gör ett överskott även för 2012, med 183 miljoner kronor. Totalt har landstinget sedan 2007 nu samlat 731  miljoner kronor i överskott - att jämföra med 239 miljoner under de sex åren dessförinnan. Med andra ord är landstingets ekonomi idag starkare än på mycket, mycket länge. Det behövs, för under åren som kommer väntar stora utmaningar. Akademiska sjukhuset behöver moderniseras för att klara framtidens sjukvård. En modernisering behövs även av kollektivtrafiken, och vi har åtaganden till våra anställda när det gäller deras pensioner. Då räcker inte ett nollresultat, inte ens ett år då den globala ekonomin kärvar.

Det hade kunnat se annorlunda ut. Skälet till det trygga ekonomiska resultatet stavas låg kostnadsutveckling och grepp om landstingets utgifter. Trots att befolkningen ökat och antalet äldre blivit fler, och trots viktiga satsningar på vård och trafik, så har verksamhetens kostnader ökat mindre än intäkterna av skatter, avgifter och bidrag. Kvoten mellan kostnader och intäkter (skatt, avgifter och statsbidra mm) håller sig på ungefär 96,5 procent - klart lägre än de 98 procent som ekonomin kan anses tåla.

Att leda och styra ett landsting handlar nämligen väldigt mycket om att hålla i balansen mellan intäkter och kostnader. För höga kostnadsökningar ger inte bättre vård, men leder snabbt till att ekonomin går överstyr. Det är då de verkliga nedskärningarna måste göras - och det har vårt landsting faktiskt sluppit under Alliansens ledning. Håller man å andra sidan för hårt i pengarna, så sköter vi faktiskt inte heller det uppdrag vi har tagit på oss. Skattepengarna ska användas varsamt, men framför allt klokt. Vården ska hålla en god kvalitet och leda till en friskare befolkning, till en rimlig kostnad där varje krona används rätt.

Så; ekonomin håller ihop och vi får idag dessutom besked om att prognoserna visar att skatteintäkterna ökar kommande år. Betyder det då, att skattehöjningen 2013 var onödig? Svaret är dessvärre nej. Fortfarande måste vårt landsting vara noga med att hålla ögonen på både intäkter och kostnader, för att säkerställa att vi kan ge invånarna den vård och kollektivtrafik som krävs. Men vi kommer också att fortsätta att hålla hårt i landstingets pengar för att vara säkra på att varje skattekrona används rätt - och säkra på att skatten inte är högre än nödvändigt.

Makten över vardagen

Jag hamnade i ett samtal med en person från ett annat land, för närvarande bosatt i Sverige. Som alltid är lyssnadet till andra människor ett bra sätt att utveckla sina egna tankar och idéer. personen jag talade med var nyfiken på den sjukvårdpolitik vi för i Alliansen, inte minst som jämförelse till motsvarande politik i det egna hemlandet.

Jag inledde, i vanlig ordning får man närmast säga, med att prisa de  värderingar i sjukvårdspolitiken som det råder bred enighet om, det vill säga att vården finansieras med skatt och ges lika till alla efter behov.

- Men, sade då denna person, jag har förstått att man får vänta väldigt länge på vård i Sverige. Vad gör ni åt den saken?

Det gav mig tillfälle att berätta om hur mycket kortare väntetiderna i vårt landsting har blivit i primärvården, men också att vi nu behöver ta oss an även den specialiserade vården där problemen är mycket större och lösningarna minst lika mycket mer komplicerade. Och ganska precis vid den punkten i konversationen kom vi till den viktigaste fråhgan i sammanhanget, nämligen varför reformer som handlar om tillgänglighet, valfrihet, bemötande och delaktighet för patienter är så viktiga - allt från valfrihetsreformer till att, som exempel, ge patienten möjlighet att läsa sin egen journal.

- It is all a matter of empowerment, påpekade personen jag talade med - och så är det naturligtvis. Ordet "empowerment" är inte helt enkelt att översätta, men det handlar närmast om att ge människor makt över sin vardag, över beslut med stor personlig påverkan som idag ofta fattas vid politikens sammanträdesbord, men som skulle kunna tas hemma vid köksbordet.

På många andra områden i samhället har den här utvecklingen redan tagit jättekliv. Ofta har det skett under påfallande stort politiskt motstånd, vilket inte är så konstigt eftersom frågan är mer politisk än man kan tro. det finns verkligen en starkt ideologiskt betingad skiljelinje mellan att tro på människors förmåga att fatta egna beslut - och tron på att politiken kan hantera även sådant som i grunden handlar om enskilda människors vardag.

Själva ordet, eller dess svenska översättning "egenmakt", har dessvärre blivit solkat av diverse konstiga uttolkningar, både negativa och positiva sådana. ordet har också - i alla fall i mina egna öran - en stark klang av "politikerord"; jag kan inte påminna mig när jag senast i ett samtal med någon människa mötte någon utanför politiken som använde ordet egenmakt.

Men det är vad det faktiskt handlar om - och det är givetvis det som ska prägla vår politik, även om vi använder andra och mer vardagliga uttryck. På sjukvårdens område finns det oerhört mycket mer att göra även om vi under åren sedan 2006 har tagit jättekliv.

Men att öka människors makt över sin egen vardag ställer naturligtvis krav på oss som är politiskt förtroendevalda. Vi måste utnyttja det förtroende vi fått till att stärka människors möjligheter att fatta beslut som rör den egna tillvaron. Men vi måste också förstå de motkrafter som gör allt vad de kan för att flytta besluten tillbaka till sammanträdesborden.

En kollektivtrafik som hänger ihop

Det har förekommit uppgifter om att landstinget skulle ha fattat beslut i strid med gällande lagstiftning. Jag vill kraftfullt tillbakavisa detta och reda ut hur det ligger till.

I augusti 2012 gick vi noga igenom läget i kollektivtrafiken och vad som hänt sedan landstinget fick hela ansvaret. Vi såg då en obalans i ekonomin mellan kollektivtrafiknämnden, som beställare av trafiken, och Gamla Uppsala Buss AB som utförare. Landstingsstyrelsen uppmanade då Gamla Uppsala Buss att justera priset helt i enlighet med det avtal som föreligger mellan parterna. Att ge ett sådant uppdrag till Gamla Uppsala Buss ligger helt i linje med det uppdrag landstingsstyrelsen har.

Styrelsen för Gamla Uppsala Buss AB har dröjt med att verkställa beslutet, vilket gör att det inte längre är möjligt att göra den justering som landstingsstyrelsen Gav i uppdrag att göra. Följden är att kollektivtrafiknämnden kommer att redovisa underskott i sitt bokslut för 2012. Därmed försämras landstingets resultat med ungefär 20 miljoner kronor.

Gamla Uppsala Buss AB är ett fint bolag och en viktig del av den samlade kollektivtrafiken i Uppsala län. Landstinget är sedan ett drygt år tillbaka ägare av bolaget och ser det som en stor tillgång för att kunna ge länets invånare en bra busstrafik. Just därför är det viktigt att bolaget verkligen är en välfungerande del av landstingets totala uppdrag, och på det sättet stärker förtroendet för landstingets förmåga att bedriva kollektivtrafiken som helhet.

Rätt ska vara rätt

Idag lyfter Dagens Samhälle fram flera artiklar kring så kallade vårdskandaler. Jag skriver "så kallade", för artiklarna har ett gemensamt. De visar att det inte alltid är eld bakom röken.

Media har på senare år vid flera tillfällen och med stora rubriker lyft fram vad som påståtts vara flagranta exempel på vanvård. Anmärkningsvärt ofta har dessa anklagelser drabbat verksamhet som bedrivs i enskild regi - och i vissa fall har orsaken till och med påståtts vara driftformen.

Det Dagens Samhälle nu gör, det är att klarlägga att skandalerna i många fall är rejält uppblåsta och i flera fall - med den så kallade Carema-skandalen osm det mest flagranta exemplet - direkt felaktiga. Konsekvenserna av dessa överdrifter visar sig också får ganska dramatiska effekter, både politiskt/demokratiskt och när det gäller människors allmänna uppfattning om hur vård och omsorg faktiskt fungerar.

Det betyder inte att det inte finns brister, och absolut inte att sådan brister inte ska blottläggas och åtgärdas. Tvärtom. Det är bra att vården och omsrogen granskas, och att tydliga fakta kommer i dagen. det är aldrig acceptabelt att människor inte får en god vård och omsorg, oavsett i vilka former verksamheten bedrivs. men det är heller inte acceptabelt att väl fungerande verksamhet skandaliseras av mer eller mindre ideologiska eller politiska skäl. Och det gäller givetvis helt oberoende av vilken driftform som det handlar om.

I vårt landsting är vi (i alla fall om jag talar för den politiska majoriteten) stolta över den sjukvård vi driver i egen regi - och över det arbete som utföärs av andra vårdgivare som arbetar på landstingets uppdrag. Vi ställer också tydliga kvalitetskrav och gör uppföljningar, oberoende av driftform och huvudmannaskap. Vårt uppdrag på området är nämligen att ge länets invånare en bra sjukvård.

Svensk sjukvård och äldreomsorg håller generellt bra kvalitet, men bra kan alltid bli bättre. Arbetet med kvalitetsutveckling har varit centralt från första dagen för oss i Alliansen, och det ska vi arbeta vidare med. men det är också viktigt att både det arbetet, och det arbete som utförs på skilda håll i vården, skildras både korrekt och sakligt. Dagens Samhälles artiklar idag vidare att kvalitetsutveckling är möjligt inom andra sektorer än vården och omsorgen.

Statistik och politik

Statistik är intressant, även om innehållet i statistiken alltid kan diskuteras. Men när man ser hur andelen invånare med försörjningsstöd utvecklats så dramatiskt olika i två grannkommuner med ganska likartade sociala förutsättningar, då kan man fundera över vilka åtgärder som faktiskt leder till att barnfattigdomen minskar. Bilden visar Solna och Snduberg, två kommner där den mest påtagiga skillnaden faktiskt är vilken politik som förs. I Sundbyberg har socialdemokraterna "bekämpat barnfattigdom" sedan 2002. I Solna har Alliansen ägnats sig åt att reformera kommunen. Resultat: betydligt lägre andel mottagare a försörjningsstöd - som i sin tur är en bra mätare på det svårdefinierade begreppet barnfattigdom - i Alliansstyrda Solna.

Ett lyckat vårdval

Det är mycket som kan bli bättre i vårt landsting, men vi kan också konstatera att det mesta ändå går åt rätt håll - även om man ibland skulle kunna tro motsatsen. Ett exempel på en verksamhet som tack vare den politiska styrningen har utvecklats väldigt positivt är primärvården. När Alliansen vann valet 2006 fungerade den inte alls. Ekonomin var körd i botten, tillgängligheten sämst i landet och missnöjet bland personalen stort.

Idag ser det annorlunda ut. Den primärvård som landstinget driver själv visar ett överskott, och väntetiderna är mycket kortare. Dessutom är både anställda och patienter mycket nöjdare enligt de undersökningar vi låtit göra - och enligt de kontakter vi har.

Den viktigaste, men inte den enda, orsaken till denna vändning är att Alliansen 2007 införde vårdval, och samtidigt ändrade både modellen för hur vården finansieras och hur patienterna kan välja vård, plus en rad andra åtgärder. Effekterna av detta reformarbete har nu utvärderats av en oberoende granskare från Uppsala universitet. Resultaten är överväldigande.

De farhågor som föregick införandet av vårdval har nämligen helt kommit på skam. Det blev inte dyrare, och vården blev inte mindre jämlik. Däremot blev alltså tillgängligheten bättre och patienterna nöjdare.

Läs gärna rapporten här. Bläddra fram till sidan 83. Då kan du med egna ögon ta del av utvärderarnas slutsatser, vilket är att rekommendera. Rapporten är förresten ett bra exempel på att vi iAlliansen naturligtvis följer effekterna av vår politik.

Vad göras skall...

Idag rapporterar flera medier om ett antal landstings engagemang i tågfinasieringsbolaget Transitio och de eventuella finasiella risker detta medför. Om detta finns en del att säga, som kanske också går att koppla till senare politiska beslut. Ett sådant exempel är att landstinget nu är ensamt ansvarig för kollektivtrafiken.

De affärer som refereras i media gjordes för flera år sedan, rent av före 2006. När jag för egen del fick kännedom om upplägget reagerade jag. Framför allt är affären så invecklad, att bara några få personer i anslutning till bolagets ledning hade fullständig kännedom. När det gäller affärer med offentliga medel är det ingen bra ordning. Det visade sig emellertid att det inte heller var någon bra idé att omedelbart dra sig ur affären. Däremot är liknandwe upplägg nu sedan länge stoppade.

På den tiden ägdes Transitio av landstingen, men styrningen skedde vi de länstrafikbolag som ägdes av landsting och kommuner gemensamt. Det var ett av skälen till att det bedömdes vara bättre med en enda huvudman fwör trafiken i varje län; det leder till att landstingen har en mer direkt kontroll över verksamheten - vilket självklart är viktigt när det gäller abolag som Transitio.

Sedan dess har också bolaget i fråga reformerats ordentligt, och idag görs inga affärer av det slag som redovisas i media. En ny styrelse har tillträtt, bestående av professionella företrädare för de bolag som äger Transitio. Till det kommer ett särskilt ägarråd som ska företräda oss som är förtroendevalda i landstingen. Min bedömning är att det ger en bättre insyn i bolagets affärer och ett tryggare ägande av stora finansiella tillgångar.

Men även i vårt eget landsting tar vi mått och steg för att utveckla rollen som ägare, finansiär och ansvarig för förvaltning av skattemedel. På kommande landstingsstyrelse har landstingsdirektören i uppdrag hur landstingsstyrelsen kan utveckla det som i kommunallagen heter dess uppsiktsplikt. Det kan tyckas som att sex år är en lång tid innan en sådan utveckling kommer till stånd, men i själva verket har jag under hela denna tid arbetat med att utveckla styrningen på olika områden. Det som nu sker är närmast ett sätt att fästa den ordning som ska råda på pränt. Just för att det ska råda ordning. Vilket det alltså gör, i allt högre grad. Inte minst i fråga om Transitio.

Handling är bättre än polemik

Det är lätt att förstå att den senaste tidens uppmärksamhet kring den psykiatriska öppenvården leder till frågor. Just psykiatrin är också ett område inom den totala sjukvården som engagerar många av oss som är förtroendevalda, och det gäller att närma sig dessa frågor med respekt och ödmjukhet, för det handlar om de kanske sköraste och mest utsatta människorna som är föremål för det allmännas omsorg.

Av samma skäl tycker jag - och det har jag uttryckt tidigare - att man ska vara försiktig med hur den politiska debatten förs i frågor som dessa. Jag tror inte att "Nora" har bett om att få bli slagträ i en ideologisk debatt om hur framtidens sjukvård utformas på allra bässta sätt. Hon, och alla andra i samma siuation, har rätt att begära att den vård som man behöver är av bra kvalitet, med ett bra bemötande och - framför allt - ett gott resultat.

Av just det skälet tänker jag inte ge mig in i politisk polemik kring det som händer inom vår psykiatri. Däremot tänker jag konstatera ett par saker.

Problem i den psykiatriska vården är inget nytt, och det kommer att upprepas. Det rör nämligen inte bara ett viktigt område inom den samlade sjukvården, utan är till sin karaktär ett område som väcker känslor. Att vårda psykiatriska diagnoser är inte samma sak som att läka en infektion, byta ut ett trasigt knä eller operera en cancertumör. Äen kroppsliga sjukdomar påverkar givetvis vårt självliv, men själens sjukdomar har verkligen sin egen karaktär. Det är sannerligen inget konstigt att man då också kan ha olika syn på hur olika psykiatriska tillstånd bäst behandlas. I detta ligger grunden för en vårdideologisk debatt om psykiatrin, som självklart får effekt även på hälso- och sjukvårdspolitiken.

När Alliansen fick väljarnas förtroende 2007 var problemen inom psykiatrin en av de första frågor vi grep oss an. Vi fick också hjälp på traven, tillexemepl kloka synpunkter även från dem med andra uppfattningar. Kristdemokraternas dåvarande landstingsråd Jonas Segersam fick ett särskilt uppdrag att titta på problem och möjliga lösningar, just för att vi först ville orientera oss om vilka frågor vi hade att hantera. Det ledde till en del ganska intressanta slutsatser. En av dem var att vi sannerligen hade problem i vår egen psykiatri - men att det också fanns nationella problem (till exempel brist på specialister inom psykiatrin) som inte var så enkla att hantera inom ett enskilt landsting. Det ska också tilläggas att dessa nationella brister redan då hade uppmärksammats och att en nationell samordnare för psykiatrin då redan hade tillsatts.

Då, 2006/2007, fanns bristerna inom den psykiatri som landstinget bedrev i egen regi - av den enkla anledningen att nästan all sluten och öppen psykiatri bedrevs av landstinget självt (så här var till exempel läget 2007). Av det kunde vi dra slutsatsen att det inte är någon automatisk lösning på problem att bedriva den i egen regi. Samtidigt såg vi att det på andra håll i landet fanns intressanta exempel på väl fungerande psykiatrisk öppenvård utförd av andra än landstingen själva.

Sedan dess har en hel del inom den psykiatriska vården faktiskt blivit bättre - men det betyder inte att allting är bra. Det bör man ha i minnet när man tittat på de problem som vi har att hantera idag.

En annan vanlig synpunkt som framförs är att vi inte "satsar på " den psykiatriska vården. För den som gärna hemfaller till sådan kritik är det bara att se på det nya hus som växer fram bakom Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad. För mig personligen är det en viktig markering: när vi började förnyelsen av Akademiska sjukhuset, så stod psykiatrin långt framme. Det är en gren av sjukvården som förtjänar bra lokaler och bra yttre förhållanden.

Tilläggas kan att kontrollen av verksamheten har förbättrats. Men det finns onekligen ännu mer att göra.

Moderniseringen och utvecklingen av sjukvården ska självklart gälla även vår psykiatriska vård, både den öppna och den som handlar om att bli inlagd för att få den vård man behöver. Självklart kommer denna vård att präglas av debatt och kontroverser, eftersom det finns olika sätt att se på vad som är det bästa sättet att bedriva en god psykiatrisk vård. Och helt uppenbart finns det ännu mer att göra. det ska vi arbeta vidare med.

Fakta och argument

En knapp vecka har gått sedan det uppmärksammade reportaget i "Uppdrag Granskning" och jag har med viss häpnad följt en del av den följande debatten. Själv har jag fortfarande, mer än tio år senare, inte glömt den granskning som då gjordes av oss moderater. Jag hoppas att vi lärde oss ett och annat den gången.

Denna gång är det kanske lite annorlunda, och orsakerna till det kan man givetvis fundera över. Mycket pekar dock på att den här gången är det budbäraren som ska skjutas. Janne Josefsson, som av mycket att döma inte är den lättaste av reportar att granskas av, hamnar i betydande delar av kretsen av samhällsdebattörer i en annan dager än han brukar.

Jag tror dock, oavsett på vilken sidan man anser sig ha sitt politiska hjärta, att det kan vara bra att fundera en del över ett bregrepp som jag för egen del brukar vara noga med att hålla på.

Jag lärde mig en gång att man inte ska se fakta i ljuset av argument, utan argument i ljuset av fakta. det betyder ungefär (som jag ser det) att man ska vara väldigt försikig med hur man tolkar fakta - och väldigt noga med att granska motiven för varför olika fakta kommer fram i debatten.

Detta slår mig när jag läser en rapport om vårdvalet i primärvården som vi infört i vårt landsting. Rapporten pekar på en lång rad förbättringar som skett i primärvården under de senaste åren - och pekar på det möjliga sambandet med att vårdvalet infördes. det är sedan upp till var och en att, utifrån rapporten, fundera över om vårdvalet är lycksoamt eller inte.

Men jag noterar också en mening, i en sammanfattning av ett av de områden som granskats. Under avsnittet om "resursanvändning" står att läsa följande: Mellan 2010 och 2011 finns en viss tendens till att vårdvalet är kostnadsdrivande. Dock låg tillgängligheten i primärvården tidigare på en förhållandevis låg nivå och det ökande antalet besök kan således vara en anpassning till en mer genomsnittlig nivå bland landstingen i Sverige.

Läs gärna stycket en gång till, och fundera sedan över vad som står. Möjligen kan du nämligen ibland höra kritik emot vårdvalet, och den kritiken brukar då hänga upp sig på två saker. Det ena är att vårdvalet skulle vara "kostnadsdrivande", det andra är att tillgängligheten inte alls har blivit bättre i primärvården, och att det alltså inte finns någon positiv effekt av att vårdvalet införts.

Då kommer vi till poängen. Man kan ogilla detta med ett friare vårdval om man så vill. Det står olika partier helt fritt att tycka vad de vill, och att säga vad de vill till väljarna om vad de tycker om olika politiska reformer. Men om man försöker påstå att vårdvalet varit kostnadsdrivande, eller att det inte lett till bättre tillgänglighet; ja, då får man faktiskt förklara på vilka grunder man påstår det - med utgångspunkt i den refererade rapporten.

Med andra ord: fakta är bra som grund för det politiska arbetet, och argumenten är det som skiljer oss som har olika uppfattningar åt. de som argumenterar emot den vårdvalsmodell får helt enkelt leta efter fakta på annat håll än i den undersökning som vi i bred politisk enighet har tagit fram och varit överens om. Eller också får man be om ursäkt och erkänna att man faktiskt hade fel.

Hundra år och mer av ständig utveckling

jag har börjat morgonen med llite trevlig bläddring i en ny bok, en biografi om kirurgiprofessorn Karl Gustaf Lennander och kirurgin i Uppsala vid förra sekelskiftet. Den är klart intressant läsning (även om jag inte hunnit läsa hela), inte minst i dessa dagar.   Boken är nämligen en utmärkt beskrivning av några saker som kan vara värda att ha i minnet även i dessa dagar.   Den medicinska utvecklingen pågår hela tiden. Den har vid det här laget pågått i århundraden, och den komemr att fortsätta så länge mäsnligheten vandrar på jorden. Vi kommer nämligen alltid att vara utsatta för sjukdommar och åkommor av olika slag, och läkekonsten kommer hela tiden att finna sätt att bemsätra dessa.   Utvecklingen kommer dessutom hela tiden att möta motstånd, och motståndet kommer alltid att se olika ut även om det också har uppenbart gemensamma drag. Det har nämligen alltid funnits en naturligt och på sitt sätt ganska skeptisk inställning till "nymodigheter". En viktig del av utvecklingen är i själva verket just kampen mellan det varande och det nya.   Ett av de sista kapitlen i boken har titeln "också solen har sina fläckar" och behandlar öppet och ärligt det faktum att Lennander, idag ansedd så framstående att han bevärdigats en biografi, av sin samtid sågs med ganska olika ögon. Han var helt enkelt kontroversiell, och på sätt ovh vis var inte hellr det så märkligt. Han sökte nya vägar inom kirurgin och ett och annat av det han prövade var per definition öprövat. Vilket givetvis väckte kritik.   Vad kan man då som sjukvårdspolitiker på 2000-talet lära sig av en kirurg från början av 1900-talet? Tja, åtskilligt. Som att förnyelse och utveckling inte alltid är uppskattat, och att det alltid - ja, alltid - är enklare att argumentera för det bestående än för det nya. Och att det alltid är enklare att överhuvudtaget ifrågasätta än att föreslå. Det är mot den bakgrunden vi i Alliansen fortsätter vårt arbete med att utveckla och förnya vården, och att se till så att inte bara Akademiska sjukhuset utan hela vår sjukvård fortsätter att befinna sig i framkant.   Men inte nog med det. Solen har sina fläckar även idag, och vi kan som sagt lära ett och annat inte bara av historien. Även på Lennanders tid kan man fundera över ett och annat när det gäller bemötande och delaktighet i vården - en gren där vårt landsting definitivt kan bli mycket bättre. även om man får förmoda att ett och annat ändå har hänt på den fronten på de hundra år som gått.

Ett sjukhus i världsklass

Naturligtvis är det glädjande när Dagens Medicin rankar Akademiska sjukhuset som landets tredje bästa universitetssjukhus. För oss i landstingets politiska ledning är det ett styrkebesked för sjukhuset - men också en bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Genom åren har Akademiska många gånger målats ut som "hotat", och vi har vid mer än ett tillfälle fått höra att den politik vi för skulle vara skadlig för sjukhusets utveckling. Ingenting kan vara mer fel, det får vi tydliga belägg för med dagens undersökning.

Men inte nog med det. Undersökningen visar också vad som behöver göras för att flytta fram sina positioner i tuff konkurrens. Det är faktiskt exakt det som just nu pågår. De delar av undersökningen där  Akademiska tappar i förhållande till sina viktigaste konkurrenter är nämligen ekonomi, vårdgaranti och patientenkäter; just de områden som vi från Alliansen pekat på som viktiga faktorer för sjukhusets fortsatta framgång.

Visst är det lätt att förstå att det är tufft, när kostnader ska anpassas till vad landstingets ekonomi tål, och självklart är det viktigt att arbetsmiljön och klimatet på Akademiska Sjukhuset är gott. Men just därför är det också viktigt att det råder klarhet om det läge som faktiskt råder, och vad som görs för att komma tillrätta med problemen.

Men det viktigaste av allt är ändå bekräftelsen. Den medicinska kvalitén på Akademiska sjukhuset håller absolut toppklass, och arbetet med vårdrelaterade infektioner ligger också på högsta nationella nivå. Det är resultatet av skickligt och framgångsrikt arbete på många plan och av många människor - som vi också är många som kan glädjas över. Nu fortsätter vi på många olika plan med att göra Akademiska sjukhuset till ett ännu bättre sjukhus på alla tänkbara områden. Framtidens Akademiska, liksom dagens, hör hemma i den absoluta eliten. Och sjukhuset ska stanna där!

Ett friskt och växande län

En del av förmiddagen har ägnats åt att samtala med företagare och andr aom hur vi tillsammans kan bidra till Uppsalas fortsatta tillväxt. Enigheten var stor om att bostäder, infrastruktur, kollektivtrafik och bra näringsklimat är några av faktorerna. Landstinget har inte bara en roll, utan faktiskt flera olika roller, i detta arbete.

En av de självklart rollerna är att se till så att det finns en riktigt bra samhällsservice. Först och främst gäller det naturligtvis sjukvården, som ska hålla en så bra klass så att människor känner sig trygga med att bo och verka i Uppsala. När vi ser till de medicinska resultat som vår sjukvård presterar, så kan vi konstatera att så är fallet. Men det går, som alltid att göra mer.

I ett växande län måste vården givetvis hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen - och det gör den i det allra mesta. Primärvården är ett intressant exempel på del. En rad nya vårdcentraler har startats i länet de senaste åren - och de har naturligtvis startats där det på grund av befolkningsökningen faktiskt har tillkommit nya patienter. Exempel på det är Bålsta, Knivsta, Enköping och Uppsala. det är alla växande orter där nya vårdivare möter växande behov.

I ett län som växer behövs nya bostäder. I grunden är det ingen uppgift för landstinget, men det känns väldigt bra att kunna bidra till det stora behov som finns genom de planer vi har utarbeteta på att bygga bostäder på landstingets mark i Ulleråkersområdet. Så tar landstinget ett samhällsansvar även utanför sjukvården och kollektivtrafiken.

Ett tredje område där vår verksamhet kan lägga grund för en stark utveckling handlar om att ge nya företag en chans att etabelra sig och att växa. det gäller naturligtvis i första hand inom de samhällssektorer där landstinget är verksamt, och Uppsala med omnejd är också mycket riktigt en stark region när det gäller sjukvård, läkemedelsutveckling och medicnteknik. Inte minst ska vi se till att ge våra egna medarbetare goda förutsättningar att våga pröva sina egna vingar med egna idéer.

Sist men inte minst är trafikfrågorna en helt avgörande faktor för länets tillväxt. Nya tåglinjer är ett steg på vägen men det går - återigen - att göra ännu mer.

Ett växande län, med växande skattekraft, är i sig en viktig utvecklingsfaktor för landstinget Jag får just nu många frågor om vårdens finansiering. Mitt svar är att den debatt som nu förs om vården och dess möjligheter att svara upp emot människors vårdbehov i hög grad är beroende av en växande samhällsekonomi. Fler människor i arbete leder dessutom inte bara till ökande skatteintäkter utan också till en friskare befolkning. Därför är arbete med länets tillväxt ett självklart led i att göra så att människor som lever och verkar i Uppsala län är friska och mår bra.

En man som förändrade världen

Det är inte så ofta jag tittar på TV på vardagskvällar, men så här i jul- och ledighetstider blir det lite mer av den varan. En serie program som jag följt med intresse är dokumentären i tre delar om en person som bokstavligen förändrade hur Sverige ser ut. Jag tänker på en man med handlingskraft, mod och radikala idéer som genom sitt ledarskap renade ut förlegade synsätt på hur saker och ting bör fungera i ett modernt välfärdsland.

Den jag tänker på är finansmannen Jan Stenbeck. Dokumentären om honom är onekligen ett tidsdokument om vad som hänt med Sverige från mellankrigstiden och framåt.

Härom kvällen sändes det avsnitt som innehöll några av de mer spektakulära inslagen i Jan Stenbecks liv. Tack vare honom blev Sverige någon gång på 90-talet ett modernt land, där TV och radio upphörde att  vara ett monopol och mångfalden blev något självklart även i etermedia.

Men Stenbeck var inte den ende aktören i dramat. I dokumentären påminns vi om att det så sent som på 90-talet fanns politiker som faktiskt ville förbjuda varje form av reklam-TV och retoriskt frågade om det fanns någon som hade bett om ett större TV-utbud. Iniom det då statsbärande partiet, socialdemokraterna, fanns ett kompakt motstånd som lyckligtvis kunde brytas efter många års kamp. Faktum är att vårt land var ett av de sista som fick en fri radio och TV som gjordes oberoende av monopol.

Dokumentären om Stenbeck lär oss som är politiskt aktiva en viktig sak: förändring och förnyelse kommer inte av sig själv. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, krafter som inget hellre vill än att ställa sig i vägen för reformer och nya idéer. De kommer också alltid att vara väl rustade med alla tänkbara argument för att inte genomföra förändringar. Och det kommer alltid att vara lättare att argumentera för det som är och har varit - än för det nya och än så länge okända som kommer.

Några frågor och svar om att skapa en modern sjukvård

För trettio år sedan var antalet vårdplatser betydligt större än idag. Men är det någon som tror att kvalitén på den sjukvård som bedrevs för trettio år sedan var högre? Jag har svårt att tro det. På dessa trettio år har det hänt massor som har lett till att vården har blivit mycket bättre och kan göra mycket mer. Chansen att bli frisk om man har blivit sjuk har helt enkelt blivit allt bättre - och det minskade antalet vårdplatser är faktiskt en del i denna goda utveckling.

Hur kan det då vara på det sättet?

Jo, därför att många metoder och behandlingsformer har förbättrats. Sådant som för trettio år sedan hanterades genom en operation kan idag klaras av genom medicinering. Vissa operationer som då krävde inläggning med flera veckor kan idag klaras av under loppet av en dag. Det som då gjordes genom ett större ingrepp görs idag genom så kallad titthålskirurgi. Det finns åtskilliga fler exempel, och alla har de en sak gemensamt. Det har lett till att vården har blivit mer effektiv. Den effektivare vården leder till att fler som är sjuka kan bli friska.

Hur skulle det då ha sett ut, om den utvecklingen inte hade kommit till stånd?

Det är svårt att veta, men det gör att göra antaganden. Ett antagande är att vården hade varit mycket dyrare - för många av nyheterna i föregående stycke har inte bara lett till en medicinskt bättre vård; de har också lett till att vården blivit billigare! Samtidigt lägger vi - faktiskt! - mer pengar än någonsin på hälso- och sjukvård, och det ser vi faktiskt effekter av - i form av friskare människor som lever längre och mår allt bättre.

Men hur kommer det sig då att vi ser så många skildringar av besparingar, minskade resurser och allt tuffare arbetsförhållanden för dem som arbetar i vården?

Det är, som det brukar heta, en ganska bra fråga. Till skillnad från vad många tror, så får vården alltså mer pengar än någonsin, och kan också göra mer än vården någonsin gjort för pengarna. En viktig del av detta är att verksamheten, i vården som i de allra flesta sammanhang, kan bedrivas allt mer rationellt och effektivt. Det handlar inte bara om nya behandlingsmetoder och nya läkemedel, utan också om att kunna utnyttja tekniska hjälpmedel och genom klokare arbetsorganisation.

Vad är då problemet?

En viktig orsak är att förändring alltid är jobbigt. Det är alltid lättare att göra som man har gjort, och då är det givetvis också enklare om allt får vara som det har varit. Men om vi inte ändrar på saker och ting; det är då som vården ganska snart kommer att bli både omodern och ineffektiv. Då kommer det att bli svårare att ge de människor den vård de behöver - och det är framför allt då som det kommer att bli svårt att få resurserna att räcka till den vård som behövs.

Det är därför utvecklingen av vården måste fortsätta. Det kommer, i sin tur, att leda till att verksamhet förändras och att arbetssätt kommer att se annorlunda ut. Alternativet, att låta saker och ting vara som de är, skulle vara betydligt mer skrämmande.

Vi lyssnar

Jag noterar att Radio Uppland idag på morgonen har uppmanat sina lyssnare att höra av sig med hälsningar till oss som har politiska förtroendeuppdrag. Du som använder Facebook kan även se detta här. Tack, som sagt, för ett bra initiativ. Allt som leder till bättre kontakt mellan väljare och oss som har politiska förtroendeuppdrag är självklart värt att uppmuntra. Det finns också all anledning för oss förtroendevalda att lyssna och ta till oss av synpunkter som medborgarna framför. men det finns också skäl att påpeka att detta är något som bostavligen pågår varje dag.

Jag möter nämligen - tråkigt nog - ibland att det sätts en bild av att vi som är politiskt aktiva skulle vara svåra att nå, svåra att föra fram synpunkter till eller rent av ointresserade av att ta till oss de synpunkter som vi får. Mitt svar är att inget kan vara mer fel. För min personliga del går det sällan en enda dag utan att jag får telefonosamtal, e-post eller personliga möten där jag har tillfälle att diskutera både det som händer inom landstinget och vad som rör sig på andra plan i samhället. Sådana samtal ger också ofta tillfälle att reda ut missförstånd om olika förhållanden, till exempel om hur beslut fattas, vilka ekonomiska resurser som står till verksamheternas förfogande, vilka resultat dessa leder till och mycket annat.

Däremot ska man också ha en sak till i bakhuvudet. Det är att alla människor inte tycker likadant och dessutom har väldigt olika erfarenheter. En lärdom av många, många samtal genom åren är att det faktiskti inte finns någonting som "alla" tycker. Människor tycker olika, och har olika förväntningar. Den politiker som inte inser detta, och strävar efter att vara tydlig med sina egna värderingar, brukar ofta snabbt förlora det politiska fotfästet. Det är många gånger viktigare att stå för det man tror på och vara tydlig med det, än att hålla med föregående talare. Att stå för sin uppfattning även om det blåser uppfattas i regel som hederligare och väcker mer respekt än att bara hålla med.

Människor är nämligen väldigt intresserade av samhällsfrågor - även om man för den skulle kanske inte alltid säger sig vara intresserad av partipolitik - trots att de två faktiskt hänger ihop.

Men det finns ett problem förknippat också med detta; ett problem som i dessa dagar dessvärre är ganska aktuellt. det handlar om människor intresse för politik och samhällsfrågor, och hur olika samhällsproblem skildras, inte minst i media. Politiken skildras nämlihgen påfallande ofta som ett spel, där opinionssiffror och taktiska manövrer skildras som det mest centrala i politikens vardag. de samhällsproblem som politiken är till för att arbeta med skildras i stället som ett problem som rör de enskilda medborgarna i deras vardag.

Här ligger både ett dilemma och en utmaning, inte bara för politiken och för media - utan för hela det demokratiska systemet. Vi som är politiskt verksamma sysslar med samhällsproblem avrje dag och många gånger bokstavligen varje timme på dygnet. Det som engagerar oss är faktiskt inte den senaste opinionsmätning eller vad vi någon gång i framtiden ska får i - högst eventuell - pension. Det som engagerar oss är vårdköer, dåligt bemötande, försenade tåg och bussar, människor som saknar ett arbete att gå till och mycket, mycket annat som behöver göras för att vi ska få ett samhälle som är bättre att leva i.

För att veta vilka samhällsproblem människor upplever som verklihga och viktiga måste vi så mycket som möjligt vara ute och röra oss bland människor. För egen del (det har jag skrivit om tidigare) älskar jag verkligen att knacka dörr, samtala med människor och vara nyfiken på vilka vardagsproblem de vill att vi ska ta tag i

Med andra ord: vi lyssnar. Varje dag är ett tillfälle till möten med människor, till samtal och till nya idéer. Du som har synpunkter är alltid välkommen att höra av dig. Berätta vad du tycker. Vi lyssnar.

Nej, planka inte

Jag läser i senaste numret av Uppsala-Tidningen om en grupp människor som ger ännu ett exempel på att vänstern inte är ett dugg människovänlig och medkännande, bara egoistisk och kall. Det gäller en grupp som kallar sig planka.nu och som tycker att kollektivtrafiken ska vara "gratis". Med det menar man att någon annan än den som åker ska stå för hela kostnaden. "Någon annan" blir då, ganska ofta i sådana här sammanhang, skattebetalarna.

Nu ska jag på en gång vara tydlig med en sak. det finns inget direkt och uttalat samband mellan något parti på vänsterkanten och denna rörelse; det är alltså inte det jag menar med vänster i detta fall. Däremot är själva förhållningssättet som planka.nu står för ett ganska klart exempel på det som i regel präglar just vänsterpolitik.
Det är nämligen inte första gången vi ser exempel på exakt vad det handlar om, nämligen att vilja vältra över kostnader för något man vill kunna åtnjuta på någon annan. Om det dessutom går att hävda någon sorts "allmännytta", och utmåla den som åker på notan som både rik och nonchalant; ja, då blir förstås hela ekvationen en riktig vinnare.

I verkligheten ser det inte ut riktigt så. Kommunal- och landstingsskatt betalar vi alla, men alla har inte samma behov av kollektivtrafik. Det är heller inte möjligt att bygga en kollektivtrafik "für alle", hur gärna vi som är ansvariga än skulle vilja del. Kollektivtrafiken, som allt annat, kräver en hel dle prioriteringar. Och det motiverar att den som kan dra fördel av samhällsfinansierad buss- och tågtrafik, till exempel den som kan resa till ett bättre betalt arbete, har större möjligheter att hitta ett jobb eller en bostad eller helt enkelt får sin vardag rikare med hjälp av kollejktivtrafiken har all anledning att stå för en del av kostnaden med egna pengar.

Men inte nog med det. Planka.nu och deras tilltag ökar dessutom kostnaden för kollektivtrafiken. Genom att uttryckligen provocera med att uppmana till "gratisåkning", så ökar givetvis behovet av kontrollanter. Vilket kostar pengar. Vilket antingen leder till höjda biljettpriser eller till att skattebetalarna måsate betala mer för kollektivtrafiken.

Själv tycker jag att man ska göra rätt för sig. jag tycker också att de skattemedel och taxor vi betalar för kollektivtrafiken ska gå till en bra kollektivtrafik. Den ska inte behöva gå till gratisåkare och fuskare som försöker rättfärdiga sin egoism genom att försöka beskriva det som någon sorts civil olydnad. För det är det inte. Det är ett sniket sätt att slippa betala det som alla vi andra frivilligt gör - och inget annat.

Vi borde vara i topp!

Varje år presenterar Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen "Öppna jämförelser av hälso-och sjukvårdens kvalitet och effektivitet". Det är en genomgripande undersökning som många av oss ansvariga läser med stor intresse. Den innehåller nämligen både goda exempel på vad som är bra - och mindre smickrande beskrivningar av vad som borde vara bättre.

Totalt redovisas inte mindre än 169 olika indikatorer, och det är självklart av intresse både att granska vart och ett av dem - och summan av helheten. det senare har dessutom SKLs tidning Dagens Samhälle gjort i det nummer som kommer ut idag. Läsningen är både smickrande och en aning oroande.

Smickrande därför att vårt landsting hör till den bästa tredjedelen i landet. Sjätte plats bland tjugoen landsting är inte allt för illa ändå.

Betydligt mer beklämmande är att placeringen kunde ha varit ordentligt mycket bättre, om vi bara hade varit bättre på väntetider, bemötande och delaktighet för patienterna.

Den medicinska kvalitén på den vård som ges i vårt landsting står sig mycket väl i jämförelse med andra landsting. Det innebär att invånarna i länet får en bra vård, som vi kan vara både stolta och nöjda över. Extra tänkvärt är att flera diagnoser där det påståtts att resultaten skulle vara sämre (bröstcancervård är ett exempel som debatterats mycket under senare år), faktiskt ligger mycket bra till i jämförelse med andra landsting. Femårsöverlevnad vid bröstcancer är ett sådant exempel.

Det som drar med betyget är, som sagt, väntetider, bemötande, delaktighet och - även om vi i flera fall ser en bättring - läkemedelsbehandling. Där finns en del att uträtta, och det ska vi ta fasta poå under 2014.

Som politiskt ansvarig måste man självklart fundera över varför vi hamnar lågt inom ett givet område. Finns det attityder som måste bli bättre, brister det i insikten om betydelsen av ett gott bemötande, eller är det helt enkelt så att kvalitén får stå i förgrunden framför "mjukare värden" som väntetid eller bemötande?

Faktum är nämligen, att högre siffror på de indikatorer som mäter dessa värden hade kunnat placera oss i den absoluta toppen. Eftersom det handlar med om attityder och värderingar än om kompetens och resurser, så borde vårt landsting höra hemma där. Alltså ska en topplacering vara en rimlig målsättning; intre för att placeringen i sig är viktig utan för att det är ett kvitto på att paitenter i vårt län får den hälso- och sjukvård som borde vara självklar.

Kika gärna själv i SKL-materialet. Eller titta på Socialstyrelsens interaktiva tjänst. Hör sedan gärna av dig och berätta om hur du uppfattar kvalitén på vården i vårt landsting. Det är intressant för oss som har det politiska ansvaret att få veta.

Sjukvård i förändring

Jag har skrivit tidigare om vikten av en modern sjukvård - och jag kommer helt säkert att återkomkma till ämnet. En förutsättning för att sjukvården ska vara modern är nämligen ständig förnyelse och förändring, och förändring är nära nog omöjligt att genomföra utan motstånd. det ligger nämligen i förändringens natur att vara obekväm för den som är berörd.

Av juat det skälet har jag stor respekt för dem som på olika sätt berörs av förändringsprocesser. Kag är den förste att instämma i att det är jobbigt när saker och ting blir annorlunda. Men att det är jobbigt är ingen ursäkt för att inte genomföra nödvändiga förändringar. För det som inte förändras blir snabbt omodernt och otidsenligt. Det gäller i särskilt hög grad dem moderna sjukvården.

En av de största och viktigaste förändringarna under de senaste decennierna är att vården i allt högre grad bedrivs utanför sjukhusen. Otaliga operationer, som för bara en generation sedan innebar flera veckor i en sjukhussäng, kan idag genomföras över dagen. Det är en utveckling som inte bara leder till att det blir färre vårddygn och därmed faktiskt behövs färre sjukhussängar. det är dessutom en utveckling som leder till att vården blir mänskligare och kvalitetsmässigt bättre.

Vi som arbetar med sjukvårdpolitik målas ofta ut som enbvart inriktade på att spara pengar. I en mening är det korrekt, för vi måste faktiskt se till så att varje använd krona i vården används så klokt som det någonsin går. Däremot kommer det kanske som en överraskning för en eller annan, att vården idag får mer pengar att förfoga över än någonsin tidigare. Men det betyder också att det blir allt viiktigare att pengarna används rätt!

Det finns alltså inget motsatsförhållande mellan en god vård, minskat antal vårdplatser och krav på ökad effektivitet. Däremot kräver den ekvationen att fler saker än bara antalet sjukhussängar ingår i förändringen. Arbetssätt, läkemedelsanvändning, lokalutnyttjande och planering påverkas självklart också av att patienterna ägnar mindre tid åt att vara på sjukhus.

Om man ser vårdens utveckling och förändring mot den bakgrunden, så är det ganska naturligt att det är en utveckling som behöver fortsätta. Då blir också det viktigaste orosmolnet infrö framtiden inte om antalet vårdplatser minskar - utan om vården hänger med i utvecklingen.

I vårt landsting gör den det, men det är viktigt att vi fortsätter att ligga i framkant.

Det måste fungera!

Karl Rydå på UNTs ledarsida pläderar idag för en utbyggnad till fyra spår mellan Stockholm och Uppsala. Det är han inte ensam om, och ger vi oss till tåls en aning så kommer en sådan satsning. Det är bara det att en vädjan om fyrspår inte löser de problem som pendlarna upplever idag.

Inte ens den mest entusiastiske förespråkare för fler spår på sträckan kan undgå att ta hänsyn till ett viktigt faktum, nämligen att det tar tid att planera för järnvägsutbyggnad, även längs en sträcka där det redan går spår. Den som ser detta som en undanflykt är välkommen attstudera ett redan planlagt, finansierat och beslutat projekt, nämligen ökad spårkapacitet mellan Tomteboda och Kallhäll. Där faller hela planeringen på några kilometer genom Sundbyberg. Det rör sig om mark som redan är både planlagd och bebyggd - men för andra ändamål än järnväg. Vi lever nämligen lyckligtvis i ett land där hänsyn måste tas till äganderätt och befintlig marknkanvändning - även när angelägna infrastrukturprojekt ska dras fram.

Därför är det viktigaste mellan Uppsala och stockholm inte att vänta på att fyra spår kan bli verklighet - utan att de två spår som redan ligger där faktiskt kan användas. varje dag året runt, 24 timmar om dygnet och 60 minuter i timmen. Då håller det inte med ständiga signalfel, brunnande ställverk och allt vad det är. Sträckan måste rustas. Nu.

Dessutom kan det förefalla märkligt, men det finns spårsatsningar i andra delar av landet som bidrar till bättre framkomlighet mellan Stockholm ocvh Uppsala. Gå ut och ställ dig några timmar längs sträckan och räkna hur många godståg somo passerar. Du komemr att bli förvånad över antalet, och minst lika förvånande är att alla dessa godståg inte har Stockholm som destination. Faktum är att tåg som går på sträckan, kommer från Norra Sverige och skall vidare söderut. Problemet är att sträckor i inlandet också har enkelspår - som gör att godstågen inte kan mötas. Kapaciteten slår i taket även mellan Hallsberg och Krylbo, och det påverkar kapaciteten på landets mesyt trafikerade sträcka.

Allt detta stod i centrum när vi från fem län i mellansverige förhandlade med regeringsn företrädare om medfinansiering av Citybanan. Följden av dessa förhandlingar blev viktiga satsningar i hela Mälardalen, och satsningar som håller ihop och hänger ihop med det pågående bygget av Citytunneln. Det innebär - bland annat! - ökad kapacitet mellan Tomoteboda och Kallhäll, upprustning av Ostkustbanan och sist men inte minst dubbelspår förbi Gamla Uppsala. det sistnämnda påverkar nämligen faktiskt kapaciteten även söder om Uppsala.

Det är alltså invecklat att planera järnväg, och det är inte bara "många års försyndelser" som ligger bakom dagens problem. Minst lika hämmande är kortsiktiga resonemang som möjligen kniper poäng i debatten, men inte löser problemen. Alltså behöver utbyggnaden av spårtrafiken ske både planmässigt och genomtänkt.

Först en rejäl upprustning av den befintliga infrastrukturen, särskilt signaler och elförsörjning. Sedan en planering som gör att det inte uppstår flaskhalsar. Parallellt med detta kan en planering för fler spår mellan Uppsala och Stockholm ta fart. men det löser inte pendlarnas problem vare sig idag, i morgon eller de närmaste åren. Det måste nämligen fungera, inte bara nu genast utan också på längre sikt.

Att lösa samhällsproblem

Det råder ingen brist på arbetsuppgifter för den som vill ta sig an att reformera den svenska välfärden. Visst lever vi i ett av världens bästa länder, men det finns ändå en hel del att ta tag i. Bara iniom den del av välfärdssektorn som landstinget har ansvar för, möter vi varje dag olika problem som behöver hanteras. Precis så ska det vara. Vi som engagerar oss politiskt gör det sällan för politikens egen skull, utan för att vi ser saker som behöver förändras för att samhället ska bli bättre att leva i för alla.

Både i sjukvården och i kollektivtrafiken finns det mycket som fungerar bra, men också mycket som kan bli bättre. At åstadkomma dessa förbättringar kräver mycket arbete - men det är också stimulerande och väldigt roligt, inte minst när man ser konkreta resultat av olika reformer.

det komemr dessutom aldrig att bli slut på arbetsuppgifter. Det finns nämligen inte något färdigt idealsamhälle, och därför kommer det alltid att finnas behov av politiska beslut som leder till att saker som inte fungerar så väl som de borde faktiskt kan fås att fungera bättre.

I Alliansen börjag vi dessutom nu se en ny utmaning. Det är kravet på att våga reformera även våra egna reformer, som nu varit igång några år men som hela tiden behöver utvecklas. Det kräver mod att våga ifrågasätta sina egna tidigare ställningstagande och att inse att det inte bara gäller at tänka nytt. Ibland gäller det också att tänka annorlunda. Politik är påfallande ofta en färskvara.

Men det finns också en mer beklämmande bild av den politiska vardagen. Jag tror inte att det finns någon som engagerat sig politiskt för att det största intresset är opinionsmätningar, maktspel och diskussioner om vem som ska göra vad med vem. man engagerar sig för att man ser samhällsproblem och vill bidra till en lösning. Mot den bakgrunden är det ganska tråkigt att politiken beskrivs som en sorts taktiskt läggspel där olika politiker lurpassar på varandra.

Värdet av att lyssna

Jag har ägnat en stund av eftermiddagen åt politik när den är som bäst. Mer exakt har jag haft ett långt samtal med en person som hade gott om kloka synpunkter på hur samverkan mellan landsting och kommun kan bli bättre när det handlar om vården av de mest sjuka och vårdbehövande. Det är ett intressant område, för vi är nog många som vill tro att de mest utsatta och mest behövande också är de som får den bästa tillgången till vård. Det samtal vi förde visar att det finns en del kvar att göra.

Att landstingen ska bedriva en sjukvård av god kvalitet är det nog ingen som ifrågasätter. När vi tittar i "öppna jämförelser av kvalitet i hälso- och sjukvård" så ser vi att kvalitén på den vård som vårt landsting bedriver i regel är god. Men det går som sagt alltid att göra förbättringar.

Framför allt är det inte meningsfullt att peka finger mellan landsting och kommun. Ingen bryr sig om vems felet är, om välfärden inte fungerar - och ingen som inte är inblandad i det politiska arbetet ska egentligen behöva bry sig om vem som har ansvaret. Välfärden ska bara fungera.

I samverkan mellan kommun och landsting har vi gjort en hel del under de senaste åren. Ett närvårdscenter har startat i Östhammar, och närvårdsplatser har också inrättats i Enköpings kommun. Det arbetet rullar nu vidare i både Uppsala och Tierp, och på sikt ska alla som bor i länet ha väl fungerande mellanvårdsplatser för patienter som skrivs ut från sjukhus. Det är faktiskt inte bara en ekonomisk fråga utan helt enkelt ett sätt att skapa en värdigare och bättre sjukvård och äldreomsorg.

Men det går, som sagt, att göra mer. Det samtal jag hade (och som jag beskrivit i början) är ett förträffligt exempel på det. Människor har förväntningar på att välfärden ska fungera, i all synnerhet för de sköraste och mest utsatta. Vi som är politiskt valda har till uppgift att möta dessa förväntningar. Det första vi då måste göra är att lyssna till dem som är direkt berörda.

Också en sorts jäv

När det nu börjar närma sig årsskifte är det också dags att betala medlemsavgiften i diverse föreningar och organisationer. Är man politiskt förtroendevald, så är det en uppgift man bör ta på visst allvar och utföra med viss eftertanke.

Orsaken är enkel. Som företrädare för medborgarna kan det sannerligen vara på sin plats att fundera över vilka bindingar man har och hur det kan påverka det löpande politiska arbetet. I vissa fall är regelverket gällande jäv kristallklart, men i grunden är det inte bara rent kommersiella förhållanden som bör hanteras utan också intressekonflikter av andra slag.

För egen del redovisar jag gärna vilka organisationer jag är medlem i. Jag är medlem i Knivsta Rotaryklubb, i Svenska frimurarorden, i moderaterna (givetvis) och i Röda Korset. Jag är också betalande medlem i pelle Svanslös Vänner och i Sällskapet Linnés Hammarby. Av och till kommer jag också ihåg att betala medlemsavgift i Uplands Konstförening - fast just nu har vi en period när jag saktiskt "glömmer" att betala den medlemsavgiften. Till sist är jag medlem i en förening som heter Jultomtarne i Uppsala.

Till det kan jag redovisa några organisationer som jag - möjligen till ömsessidig sorg - faktiskt inte är medlem i. Dit hör Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar, Uplands Konstförening, Rädda Barnen och alla tänkbara idrotts- och kulturföreningar.

Varför då? kan vän av ordning fråga sig. Orsaken är enkel. Jag är inte så road av att med rätt eller orätt kunna beslås med att med skattemedel gynna egna verksamheter. Eller att - kanske ännu mer graverande - kunna anklagas för att nyttja föreningar och sammanslutningar för eget, politiskt intresse. Som förtroendevald med ett ledande uppdrag tycker jag helt enkelt inte bara att man öppet ska redovisa sina bindningar. Man ska också undvika att ingå sådana bindningar som faktiskt kan vara direkt förtroendeskadliga. Även om det allmännyttiga syftet kan vara aldrig så gott, eller stämma aldrig så väl överens med de egna värderingarna, så bör man som förtroendevald helt enkelt akta sig för alla former av jäv.

Det ininebär givetvis inte någon sorts "föreningaförbund" för politiker. Om inte annat så är ju föreningsfriheten faktiskt grundlagsfäst. Men jag hör till dem som tycker att det är bra om man i en förtroendemannaroll är tydlig med vem det är man anser sig företräda - och risken för otydlighet ökar då för varje medlemskort man stoppar med i sin plånbok.

Nu är således en nårlig inbetalning av medlemsavgiften i Pelle Svanslös Vänner något större problem - men något som jag absolut skulle avstå ifrån är att gå med i, för att inte tala om att engagera mig i, en förening vars direkta syfte är att påverka politiska processer. Frågan är ju då vem man faktiskt företräder, i vilka situationer man faktiskt är jävig och sist men inte minst på vems uppdrag man agerar i själva föreningen.

Politiska företroendeuppdrag ska man ta på allvar. Uppdraget är att företräda medborgarna. Då är det rimligt att man också är tydlig med hur man gör det - och försiktig med olika bindningar.

Som alla andra tycker

Den som följer min blogg kan nog inte undgå att ett ämne förutom hälso- och sjukvård och andra välfärdsfrågor - som engagerar mig, det är demokratifrågor. Det är förresten också ett skäl till att jag också gärna skriver om vad vänstern, i alla fall den mindre demokratiska vänstern, har för sig.

Nå, det här med demokrat är inte alltid så enkelt som det skulle kunna verka. Det är nämligen rätt så ofta skillnad på vad "alla" tycker, och vad som faktiskt är det mest demokratiska beslutet. Inte nog med det. Det ärockså en väldig skillnad på vad de som gör sin röst hörd har att säga i en fråga - och vilken uppfattningen är hos alla dem som väljer att inte höra av sig.

I sådana lägen är den viktigaste av alla demokratiska dygder att lyssna, inte bara till dem som hörs - utan framför allt till alla de andra.

I Uppsala har vi just nu flera sådana frågor i debatten. Ärna är en av dem, Seminariet en annan, och bygget av ett nytt universitetshus en tredje. I alla dessa frågor kontaktas jag av människor som berättar för mig att "alla de pratar med" delar deras åsikt. Om det beror på att de bara talar med åsiktsfränder kan jag inte bedöma. Däremot kan jag konstatera att i nästan alla frågor där jag har en dialog med människor, så finns det vitt skilda åsikter om väldigt mycket.

Men inte nog med det. De åsikter i många omdebatterade frågor, som oftast och mest hörs i den allmänna debatten, är inte med säkerhet samma åsikter som delas av de många och mer tystlåtna. och om vi som förvaltar väljarnas förtroende inte har förmåga att lyssna även till dem som inte hörs - ja, då kan det faktiskt gå illa med demokratin.

Det räcker med andra ord inte med att lyssna till dem som hörs med, och som lärt sig konsten att få tillgång till makthavares öra. Det gäller också att lyssna till dem som av olika skäl är lite mer försynta. Och det gäller att våga stå emot den opinion som tror sig ha rätt och representera en majoritet bara för att de hörsn och syns mest.

En vinstgivande exportindustri

Jag hade igår nöjet att delta i SwedenBIOs tioårsfirande. För den som inte vet vad denna organisation sysslar med, så handlar det om att främja en av våra viktigaste exportnäringar - eller mer exakt flera olika: läkemedel, medicinsk teknik och bioteknik. Sverige är mycket framgångsrikt inom dessa näringsgrenar, och därmed är de på flera sätt viktiga för välfärden och välståndet i Sverige.

För det försat är det nämligen industrisektorer som drar in exportinkomster. Om detta talade igår handelsminister Ewa Björling förtjänstfullt. Därutöver rör det som om branscher som starkt och aktivt bidrar till utvecklingen av svensk hälso- och sjukvård, både genom utvecklingsdrivande innovationer och genom att vara en partner som är del av sjukvårdens egna utveckling. Lifes science och sjukvård är inte bara ömsesidigt beroende av varandra; de är helt enkelt grenar på samma träd.

Just detta glömmer vi gärna och ofta bort i debatten om "vinster i välfärden" - för vad är väl företag som tillverkar läkemedel och medicinteknisk utrustning om inte just välfärdsföretag? Precis som de företag som har läkare, sjuksköterskor och annan personal anställda för att vårda och bota, så ingår tillverkare och leverantörer i den totala vårdkejdan. Vi behöver dem, för utan dessa företag blir det inte mycket till vård överhuvud taget.

Flertalet av dessa företag bidrar som sagt dessutom mycket påtagligt till att det kommer in expoertintäkter till landet - expoertintäkter som omvandlas till skattepengar som kan användas för att utveckla välfätrden ytterligare. Utan dessa exportföretag skulle Sverige vara ett mycket fattigare land, och därmed ett land som inte kunde erbjuda sina invånare en sjukvård av allra högsta klass.

Allt detta försvinner i den inflammerade debatten om vinster i välfärden. Den så kallade välfärdssektorn beskrivs av vissa debattörer som en sorts reservat, som på något sätt kan skyddas från profithungiga riskkapitalister. Bilden är totalt felaktig och vittnar mest om en ganska grundläggande okunskap om hur den totala välfärdssektorn faktiskt ser ut, vilka som ingår i den och på vilka sätt de bidrar.

Jag önskar mig en julklapp i år. det är en samsyn om hur olika aktörer kan bidra till en bättre välfärd, och en gemensam syn om hur vi kan samverka för att både få en bättre välfärdm, och fler jobb som lägger grunden för denna fina välfärd. den samsynen finns nämligen inte idag - och den manifesteras i den ibland närmast hånfulla synen på vad olika företag - och företagare av kött och blod - faktiskt kan bidra med. Gårdagen gav en bra inblick i detta, och ett tillfälle för mig att som representant för landstingen och sjukvården uttrycka hur viktigt vi anser att det är med ett väl fungerande samarbete.

Tankar på första advent

Den första och viktigaste grunden för all politik är att definiera samhällsproblem, hitta en lösning på dem och presentera ett sätt att förverkliga denna lösning. Givetvis måste det finnas en ideologisk grundsyn, både som utgångspunkt för samhällsanalysen och som grund för vilka idéer som ger den bästa lösningen. Idéerna i politiken är med andra ord inte döda, och även i vardagen kan man faktiskt ibland se skillnader som spelar roll för effekten av olika politiska förslag.

Det är också det grundläggande skälet till varför politiker av olika politisk färg kan peka ut samma samhällsproblem som avgörande - men ändå föreslå helt olika lösningar.

Det finns ett gott skäl att ställa den frågan just på första advent. Vad det handlar om är nämligen synen på olika delar av samhället, och då inte bara på de beslut som fattas i demokratiskt valda politiska församlingar och dessa olika besluts påverkan på samhället.

Det går nämligen att se politiska beslut på två skilda sätt. Det ena är en stark tro på att just politiska beslut är allena saliggörande för samhällets utveckling. Det andra är en lika stark tro på att det faktiskt finns andra krafter som kan spela en positiv roll för denna utveckling.

Skillnaden mellan de båda synsätten kan enklast beskrivas som en tro på att politiska beslut är alltings lösning, eller en tro på att politiken blott är ett av många redskap i politikerns verktygslåda. Just där förefaller skiljelinjen gå i landstingspolitiken just nu. I den ena hörnan de som tror att sjukvården måste drivas av landstinget självt för att lösa sin uppgift. I den andra vi som tycker att alla goda krafter bör utnyttjas för att forma den bästa välfärden.

Just idag tror jag det kan vara extra lämpligt att fundera över om samhället verkligen blir bäst om allting bygger på politiska beslut. Är det, till exempel, verkligen så att enbart de beslut som fattas politiskt är de som är att betrakta som demokratiska. Innebär inte ett verkligt folkstyre också en verklig möjlighet för människor att faktiskt fatta beslut som rör dem själva, utan inblandning från oss som är politiskt valda. Och innebär inte det en direkt skyldighet för den politiskt styrda delen av samhället att ibland faktiskt stå tillbaka.

Ett bra exempel, som sagt just idag, handlar om religion.Jag hör till dem som anser att staten ska vara religiöst neutral. Det är inte en politisk uppgift i ett modernt samhälle att föreskriva för människor vad de ska tro på. Det är dock inte riktigt samma sak som att mer eller mindre aktivt hindra människor för att uttrycka vad de tror på, eller att undertrycka olika former för att ge uttryck för tro eller djupt rotade traditioner.

Politik kan med andra ord ibland vara att avstå från att ta ställning. Av samma skäl kan ibland en viktigt politisk handling vara att förhindra aktiva politiska ställningstaganden på vissa håll i samhället. Till exempel när det handlar om vad människor väljer att tro på. Eller när det handlar om djupt rotade och älskade traditioner - hur omoderna de än må verka i ett modernt samhälle. Som advent. Eller Lucia. Eller jul. Eller hur?

Det finns alltid en ursäkt

Så har det hänt igen. En mindre rumsren aktör har fått tillträde till det offentliga samtalet, tack vare en koppling till ordet "socialism". Och avståndstagande, den här gången från ABF Stockholm, är precis så pliktskyldigt som man kan vänta sig. Man harinte varit tillräckligt uppmärksam och tar naturligtvis vederbörligt avstånd - från en organisation som man ändå upplåtit plats för i sitt program.

Någon "guilt by association" tar man givetvis inte på sig. Det räcker fint, tycker ABF tockholm själva, med att lova skärpning i framtiden. Men faktum är att det inte räcker. det borde vara dags att lära sig läxan lite mera utantill.

Så här är det nämligen.

Alla som är onda är inte socialister, och alla socialister är heller inte onda. Men det är heller inte så, att den som säger sig vara socialist för den skull automatiskt är god - långt därifrån. Vi som föredrar att hålla oss lite på distans både från socialismen som begrepp och från de olika ikrafter som gärna är uppriktiga med vad de är - socialister, nämligen - har för länge sedan insett att det som hör hemma till vänster inte alls med någon automatik för den skull är god.

I andra delar av det politiska spektrat har vi sedan länge lärt oss detta - och ett sådant erkännande behöver sannerligen inte innebära någon som helst samhörighet med diverse krafter som då och då etiketteras höger. Utan att, som sagt, för den skull ha någon som helst vare sig ideologisk eller organisatorisk koppling med vare sig politiska partier eller andra konstellationer i liberal eller konservativ andra.

På den röda sidan, det vill säga till vänster, förhåller det sig bevisligen tvärtom. Om partisymbolen är röd, tendensen är vänster, begreppet är socialism och redskapet revolution - ja, då är det alltid okej. I alla fall tills en närmare granskning har skett.

Det som denna gång har hänt ABF Stockholm, det kommer att hända igen. Och det finns en orsak. Orsaken är att det "till vänster" alltid går att legitimera allt möjligt i socialismens namn. Möjligen är det också en av flera orsaker till varför jag inte under några omständigheter skulle kalla mig för socialist.

Bättre vård av de mest sjuka äldre

Jag har skrivit om det tidigare, men det kan vara värt ytterligare ett inlägg, för det är en viktig fråga. Det gäller vården av dem som både har de största totala behoven och som är de kanske sköraste av alla som har behov av vård och omseog. Det gäller de allra äldsta i befolkningen, människor som dessutom ofta har stora behov av både vård och äldreomsorg.

För dessa människor är det viktigt att vården är väl anpassad till deras behov. Det innebär inte alltid att den vården ska ges på sjukhus. Tvärtom är det ofta något helt annat än den mesta avancerade sjukhusvården som behövs. Alliansen har redan tagit steg för att genomföra sådana förändringar, och mer är på gång.

Personligen är jag väldigt stolt över de mellanvårdsplatser som inrättats i Östhammars kommun, i nära samarbete mellan kommun och landsting och med mycket bättre vård och omvårdnad av de mest sjuka äldre. Det har lett till att mycket sjuka människor kan vårdas på hemorten i stället för att skjutsas i ambulans till Akademiska sjukhuset. Det gör att vi kan ge mer vård för skattepengarna - men ännu mycket viktigare är att vården blir bättre för patienterna.

Nya mellanvårdsplatser - som också finns i Enköping och planeras i Uppsala och Tierps kommuner - innebär att färre patienter behöver får den vård de behöver på Akademiska sjukhuset. Men om man bara skildrar den ena delen av förändringsarbetet (nämligen det som sker inne på sjukhuset) utan att berätta om allt annat som samtidigt görs; ja, då finns det förstås en risk för att bilden blir lite skev.

Det är så många av de förändringar som genomförs i vården ser ut. För attvården ska kunna bli bättre totalt sett måste det genomföras förändringar som kan se ut som "neddragningar" någon annanstans i vården. Vi kan nämligen inte både bygga ut vården på det ena stället och ha den kvar på det andra. I så fall skulle vi ganska snart ha en vård som vore både omodern och mycket dyr. Det hoppas jag verkligen att ingen vill ha.

Lite mer om Ärna - och något om demokrati

Jag vill först av allt tacka för de synpunkter jag fött om skilda håll rörande landstingets ställningstagande om Ärna. Självfallet har jag tagit del av dem alla med både eftertanke, respekt och en hel del ödmjukhet. Det är alrofig så viktigt att överväga beslut noga och pröva dem ordentligt, sm när olika åsikter behöver beaktas och bedömas.

Landstingets ställningstagande grundar sig, som jag skrivit tidigare, på det som är landstingets klart viktigaste uppgift: sjukvården. Det ledde för en majoritet av landstingsstyrelsens ledamöter till ett remissyttrande sm tydligt och faktiskt ganska kompromisslöst pekar ut behovet av att även i fortsättningen ha tillgång till en flugplats i närheten av Akademiska sjukhuset.

Jag beklagar dock att landstingsstyrelsen inte kunde enas kring ett remissyttrande som handlade endast om den egna luftburna ambulanssjukvården och dess behov. Tydligen var motståndet i en fråga där landstinget inte ha några skäl att göra ett ställningstagande - kommersiellt civilflyg - så viktigt för oppositionen att det vägde tyngre än att ställa sig bakom det yttrande som kom att bli landstingets ställningstagande i frågan.

Men det är så demokratin fungerar. Människor tycker olika, och det vore underligt om det inte kom till uttryck i demokratiska beslutsprocesser. Och att människor tycker olika har jag sannerligen också fått yttryck för i den debatt som föregått beslutet. Många människor med olika åsikter har hört av sog och berättat vad de tycker. Och till alla som hört av sig vill jag gärna påpeka att jag självklart har respekt för alla åsikter - men i slutändan måste jag, och andra förtroendevalda, faktiskt göra ställningstaganden. Och i en fråga där det finns många olika åsikter blir det givetvis omöjligt att gå all till mötes. Det är faktiskt också en del av en fungerande demokrati.

En modern sjukvård

Svensk sjukvård är verkligen fantastisk. Hög kvalitet och kompetens har bidragit till att vi som bor i Sverige är friska och trygga. Om vi ändå blir sjuka, så vet vi att vården har både resurser och kunnande för att ta hand om oss på bästa tänkbara sätt. Sjukvården är dessutom gemensamt finansierad via skatter, vilket gör att ingen behöver avstå vård av ekonomiska skäl. Allt detta leder givetvis till att vi kan känna oss trygga med att sjukvården alltid finns att tillgå när vi behöver den.

En så fantastisk och välfungerande sjukvård ska man väl inte hålla på att ändra med. Eller?

Den frågan är verkligen berättigad, och jag får den faktiskt ibland. Människor tycker att sjukvården verkligen hör till de funktioner i samhället som fungerar, är viktiga för den gemensamma tryggheten och dessutom är så viktigt att den faktiskt kan få kosta en eller annan skattekrona. Alltså bör den - tycker väldigt många - också vara fredad för diverse reformer och förändringar. Om allt får vara som det är, så kommer det att fungera bra i fortsättningen, resonerar många.

Det finns bara en liten hake.

En del av styrkan med svensk sjukvård är att den är modern. Men det som är modernt idag behöver inte vara det i morgon. En bil från 70-talet som då var byggd på den absolut senaste teknologin, är idag allt annat än modern och tidsenlig. En 70-talsbil kan både vara charmig och väcka nostalgiska känslor. Men den är inte trafiksäker och har inte prestanda som kan mäta sig med moderna bilar.

Detta måste vi som på olika sätt har ansvar för sjukvården hela tiden ha för ögonen. Om vi inte hela tiden arbetar med att modernisera sjukvården, så slutar den väldig snabbt att vara modern. Eller, om man så vill; om vi låter sjukvården "vara i fred" och undviker förändringar som behövs för att modernisera och förnya, så kommer vi snabbt att se en sjukvård som faktiskt inte klarar av sitt uppdrag.

Det är därför Alliansen hela tiden arbetar med att tänka nytt kring sjukvården, dess organisation och dess uppdrag. Det har också lett till framgångar på många områden - men det räcker inte. Modernisering och ständig förnyelse kan inte vara något som pågår en kort tid, utan måste faktiskt vara en ständigt pågående process. Därför går det inte att lämna sjukvården i fred. Inte om vi alltid vill ha en sjukvård av allra högsta klass. För det har vi idag, och det ska vi ha i morgon.

Att värna Ärna

Idag avger kommunstyrelsen i Uppsala kommun sitt remissvar i frågan om civilflyg på Ärna. Vad kommunen svarar överlåter jag till dem, och landstinget för sin del har alla skä'l att fokusera på det som är viktigt för oss, nämligen den luftburna ambulanssjukvården. Akademiska sjukhuset och den intensivvårdshelikopter som är stationerad där har ett stor behov av god tillgång till ett närbeläget flygfält. Arlande må ligga nära Uppsala och är viktigt på många sätt för regionens utveckling - men Akademiska sjukhuset och den loftburna ambulanssjukvården har stort värde av närheten till Ärna.

Faktum är att bortemot en tredjedel av alla flygrörelser idag härrör från sjukvårdens behov. med andra ord spelar Ärna för landstinget och Akademiska sjukhuset bokstavligen en livsviktig roll. det förslag till remissvar som vi kommer att behandla i landstingsstyrelsen bygger också på den grunden. Uppsala behöver Akademiska sjukhuset, och Akademiska sjukhuset behöver den luftburna ambulanssjukvården. Sist men absolut inte minst behöver den luftburna ambulanssjukvården Ärna. Det kan vara värdefullt att komma ihåg, om man gör det enkelt för sig och helt avfärdar civilflyg på Ärna.

Välfärden behöver fler reformer

Det viktigaste beslutet, som också ledde till den längsta debatten, vid måndagens landstingsfullmäktige, handade om försäljning av tre vårdcentraler. den som följt diskussionen vet att dessa vårdcentraler under flera år drivits av Carema Sjukvård AB, som också gjort det på ett bra sätt. Det har lett till god ekonomi och nöjda patienter - något som sannerligen inte var falleet när Alliansen inledde arbetet med att reformera länets primärvård.

Primärvården i vårt län fungerar nämligen betydligt bättre idag än den gjorde för några år sedan. Då präglades verksamheten av dålig ekonomi med ständiga underskott, missnöjda patienter och missnöjd personal. Att idag besöka vårdcentraler och andra enhete inom primärvården ger en helt annan bild av verksamheten. Ekonomin är idag i god ordning - den verksamhet landstinget bedriver i egen regi ger rent av ett överskott, väntetiderna och köerna är kortare, och personalen betydligt nöjdare.

Orsaken till denna uppryckning stavas genomgripande reformer. Ersättningssystemet, det vill säga hur verksamheten får betalt, har gjorts om ordentligt. Det har lett till nya arbetssätt. Nya aktörer - alltså privata vårdgivare - har kommit in och bidrar aktivt till verksamhetens utveckling. Det är så, genom reformer och ständig utveckling, som välfärden förbättras och förnyas.

Alliansens mål är att fortsätta detta reformarbete. Det som behövs i välfärden är inte stopplagar och hinder för utvecklingen, utan fler reformer och mer förnyelse.

Örat mot marken

Med viss förundran konstaterar jag att UNT på ledarplats är kritiska till att vi moderater ägnar mycket energi åt att lyssna till vad människor tycker. Tidningen underar om vi moderater tycker att det är "otrendigt med åsikter" och klämmer på slutet i med att det är "idéerna som skänker ett parti dess existensberättigande". ursäkta en demokrat, men det är det faktiskt inte alls. Inte sedan en viss tidpunkt i den politiska historien som också varit föremål för ett eller annat åsiktsutbyte.

Naturligtvis måste idéerna bära ett parti och dess agerande. men ett politiskt parti som inte ser till att förankra sina idéer i vad medborgarna faktiskt tycker, det partiet är ganska raskt illa ute. Det betyder absolut inte att ett parti kan bygga hela sin existens på att "lyssna på medborgarna"; tvärtom är sådana vindflöjelspartier minst av allt någonting att hålla i handen, när det gäller att bygga ett samhälle. Ett av de ställningstgandenden - ett bland många - är nämligen att balansera kortsiktiga trender i opinionen med vad som faktiskt krävs på lite längre sikt.

Det vi moderater gör, är att fråga människor vad de tycker. Vi vill veta vad människor som vi möter i vardagen tänker om hur samhället utvecklas, hur de vill att utvecklingen ska se ut, vad som påverkar dem i deras vardag och ´sist men inte minst hur de beslut vi fattar påverkar dem. Om man ställer de frågorna, oh dessutom gör det med en aning av systematik, så blir man ibland förvånad över vilka svar man får. Det gäller oavsett den egna politiska grundsynen, men man kan sedan givetvis dra olika slutsatser. Och det måste självklart ske med en väl inställd idémässig kompass som grund.

Vi politiker är nämligen inget annat än medborgarnas tjänare. De väljer oss inte i så hög grad på grundval av vad vi tycker som därför att de anser att det finns ett och annat att uträtta. Därtill ska man absolut komma ihåg att det - liksom det finns olika människor - faktiskt finns olika åsikter om vad det är som ska uträttas. Och tur är kanske det, för annars kunde ju (som en kommentar till en tidigare nyhetsartikel ansåg) de förtroendevalda bytas ut mot opinionsundersökningar som tjänstemännen kunde administrera.

Det är nämligen just det som är helt omöjligt. Den viktigaste uppgiften för oss som är förtroendevalda är nämligen med omdöme och en allsidig bedömning som grund fatta de beslut som krävs för att styra kommuner och landsting. Det kräver att vi har en idé om vart vi vill föra samhällsutvecklingen, och en förmåga att fatta besluten som leder i rätt riktning.

Men för att kunna göra det på ett sätt som uppfyller våra uppdragsgivares, medborgarnas och väljarnas, önskemål, så gäller det att kunna lyssna. Vi moderater ägnar idag en mycket stor del av vår tid till just det. Och om lyssnadet inte leder till en vilja att våga förändra, även det egna partiet och dess politik, då äör det traditionella partiväsendet i det moderna samhället, troligen ganska illa ute.

Ett annat samhällsklimat

I en kommentar till ett tidigare inlägg så har den kommenterande tagit upp det faktum att samhällsklimatet har förändrats i Sverige på senare år.

Visst är det så. det är en förändring som pågått under en tid, men som kanske har accelererat under de senaste åren. Och när jag pratar med människor i många olika sammanhang, till exempel ute på stan, när vi knackar dörr eller i andra sammanhang då jag umgås med vänner och bekanta, så får jag starka uttryck för att det allra mesta i denna samhällsutveckling är väldigt bra.

Människor kan numera välja till vilken vårdcentral de vänder sig då de blir sjuka. Allt mer kan de också välja mellan olika vårdgivare även i öppen specialistvård. Likaså går det att välja - och inte minst välja bort - vem som svarar för hemtjänst, vårdboende och otaliga andra välfärdstjänster. detta tycker väldigt många människor är viktgia reformer som underlättar tillvaron.

Det handlar inte bara om välfärd. En av mina goda vänner har just renoverat sin 80-talsvilla. Det hade gode vännen råd med tack vare ROT-avdraget, som dessutom gjorde att arbetet utfördes vitt. I det gamla samhällsklimatet hade hanterkaren förmodligen bett om kontanter i handen. En annan i bekantskapskretsen är tacksam för att två yrkesarbetande föräldrar med barn i skolåldern varje vecka får huset städat av en professionell expert på just städning. Vitt. Och det skulle aldrig falla mina bekanta in att kalla denna hårt arbetande företagare för "piga". Som hennes (för det är faktiskt en hon) yrkeskår brukade kallas förr. I det gamsla samhällsklimatet.

Mina bekanta har dessutom råd med både ROT och RUT. De har så kallade "vanliga jobb", men genom jobbskatteavdraget har de numera en hel månadslön mer i plånboken varje år, så lönen räcker både till renovering och städning - och dessutom till en semesterresa varje år.

En annan i min vänkrets har ett funktionshinder. han skulle i det gamla samhällsklimatet ha varit förtidspensionerad och inte haft en chans att komma ut på arbetsmarknaden. Nu ser det inte riktigt ut på det viset, min vän jobbar, med aktivitetsersättning, och är därigenom delaktig i en arbetsgemenskap som är viktig för hans rehabilitering. Och som gör att han är lycklig varje dag.

Så här går det att fortsätta, med berättelser om hur Alliansens reformer har lett till att människor kan leva ett annat liv än om en annan politik, och därmed ett annat samhällsklimat, hade varit rådande i vårt land.

Visst kan man håna Alliansens politik, men då ska man komma ihåg att motivet för hånet i sig är ideologiskt. Det gör att jag har ganska stor förståelse för dem som både hånar och bekämpar vår politik.

de vill nämligen ha ett annat samhällsklkmat än det jag har beskrivit. de gillar inte att människor får bestämma själva och tycker att politiken kan lägga sig i långt fler vardagsfrågor än idag.

Två gånger har människor i vårt land, som en politisk handling, sagt nej till det samhällsklimat som vi på senare år har rört oss bort ifrån. 2014 tror jag att människor kommer att göra det en tredje gång.

krisen i SAS liknar vårdens dilemma

Flygbranschen har som få andra branscher gått igenom en remarkabel förändring. Var och en som då och då flyger inser snabbt hur allt från IT till logistik och bemötande har förändrats sedan någon gång på 70-talet. Då var det dyrt och ganska lyxigt, men också krångligt och aningen byråkratiskt, att flyga med reguljärt passagerarflyg. Idag är det - oftast - betydligt billigare men också enklare och många gånger smidigare.

I grunden handlar mycket av förändringen om synen på vad som är kärnverksamhet. den som ska flyga till London för en weekend eller ett affärsbesök ser knappast själva flygturen som den viktigaste delen av upplevelsen. man vill komma fram på utsatt tid, med god trygghet under resan och helst få bagaget inom rimlig tid efter ankomst. Om resan är lång kan det vara bra om man kan sova och slipper vara hungrig - men upplevelsen på destiniationen väger oändligt mycket tyngre än själva flygresan.

Här har flygbranschen gått igenom en rejäl omvandling under de senaste decennierna. Vi är många som minns den tid, då en flygresa i sig upplevdes som lite lyxigt och speciellt, som tyckte att väntetiden på en flygplats någonstans i världen var lite exotiskt och att det kunde vara värt sitt pris att få flyga med ett bolag som levererade det där lilla extra.

Skillnaderna mellan civil luftfart och sjukvård är på många områden stora, det ska medges. men det finns också likheter, inte minst i hur man möter utmaningar och förändringar i omvärlden. I flygbranschen har det dykt upp nya aktörer (var så säkra på att SAS med flera kallar dem för konkurrenter). utan dessa nya aktörer skulle branschen har sett ungefär som på 80-talet. Kanske med lite effektivare incheckning och nya flyplanstyper. men trots allt ofrånkomligen ungefär som då.

Det är därför som det behövs nya aktörer även inom det offentliga, och inte minst i vården. inte för att de som arbetar i offentligt vård och omsorg gör dett dåligt jobb (vilket inte heller flygvärdinnorna och piloterna på SAS gör) utan för att det behövs nya strukturer, nya sätt att tänka, nya vägar till bra vård, helt enkelt.

Samtidigt är det bäst att påpeka att detta nytänkande givetvis inte får äventyra vare sig patientsäkerhet eller medicinsk kvalitet. Men det är just det, och inte att driva verksamhetejn i egen regi, som måste vara drivkraften och ledstjärnan för oss som har det politiska ansvaret både för att verksamheten bedrivs klokt och effektivt - och för att den faktiskt utvecklas och förnyas.

Hur det kommer att gå för SAS vet jag inte, men jag önskar dem lycka till. Liksom jag önskar alla andra aktörer i den branschen all lycka och välgåmg, förutsatt att de gör vad de ska. Nämligen att se tíll så att människor som vill ta sig från punkt A till punkt B faktiskt får den service som de verkligen efterfrågar.

En osynlig hand i det offentliga

Jag hör till den ganska stora skara människor som faktiskt har lite svårt att förstå den debatt som just nu rasar om det som kallas för "vinster i välfärden". Skälet är att begreppet välfärd används en aning konstigt. Det är ju nämligen inte bara de företag som bedriver just vård och omsorg som finansieras av skattemedel. Tvärtom är en god samverkan mellan det offentliga och otaliga privata aktörer helt nödvändigt för både den ena och den andra sektorn.

Just nu pågår ett antal byggprojekt i och i närheten av vårt landsting. Ett nytt hus byggs för den prykiatriska vården. Skandionkliniken växer fram på en tomt strax intill Akademiska sjukhuset. Ett nytt teknikhus byggs strax intill det så kallade 85-huset på södra delen av Akademiska sjukhusets område. Alla dessa projekt, och många fler, leder till att vårt landsting - i Skandionjklinikens fall tillsammans med andra landsting - får nya, moderna lokaler att bedriva verksamhet i. Alla dessa byggprojekt bygger på samverkan mellan det offentliga som beställare och olika privata företag som för skattepengar bygger lokaler för vår verksamhet.

Varje dag levereras dessutom läkemedel, förbrukningsartiklar, livsmedel och tudentals andra produkter från olika privata leverantörer. Ingen - eller i alla fall nästan ingen - tycker att det är konstigt att alla dessa olika leverantörer gör affärer med stat, kommuner och landsting. Lyckligtvis gå de flesta av dem också med vinst. Alternativet skulle vara värre - för gör de konkurs så är de snabbt ute ur leken och kan inte leverera de varor och tjänster som det offentliga behöver.

På tal om tjänster så är kommuner och landsting, som alla andra, beroende av väl fungerande telefoni, internet, revision och rådgivning, information och tusentals andra tjänster som vi också tar för självklara men kanske inte tänker på att de faktiskt levereras till det offentliga av privata, vinstdrivande företag som därmed utför helt avgörande verksamhet så att välfärden varje dag kan utföra sitt uppdrag.

Precis så ska det vara. Alternativet skulle nämligen vara att kommuner och landsting i egen regi ägde och drev byggföretag, tillverkare av hygienartiklar, konsultföretag och cykeltillverkare (jo, vårt landsting äger tjänstecyklar som vi köpt av ett privat företag!). Och att inte bara läkare, lärare, sjuksköterskor och administratörer vore anställda av kommuner och landsting utan också affärsbisträden, budbilschaufförer, reklammakare och telefonreparatörer.

Det var detta som den skotske nationalekonomen och fílosofen Adam Smith på 1700-talet kallade för "den osynliga handen". Smith såg hur tusentals olika funktioner kunde samverka utan någon övergripande styrning, därför att var och en koncentrerade sig på sitt moment, på sin del i den totala processen. Så kunde en blyertspenna (ett av demokratins viktigaste redskap!) tillverkas genom att producenter av grafit och cederträ tillsammans med tillverkaren av pennan såg till att skapa en produkt som någon (skribenten) behövde. Marknadsekonomin, lika gammal som mänskligheten, hade beskrivits. Lyckligtvis kan vi sedan ställa den i mänsklighetens tjänst även när det gäller sådant som vi gör tillsammans, i den gemensamt finansierade delen av samhällsekonomin.

Med andra ord är symbiosen mellan det offentliga och det privata både djupare och mer invecklad än debatten låter påskina. De allra flesta som deltar i debatten är säkert väl medvetna om detta - men nu går det ju att knipa ganska billiga poäng om det här med vinster i vården.

Låt oss därför bara för ett ögonblick fundera över hur samhället skulle se ut om det bara fanns verksamhet i offentlig regi, om allt som utförs för skattemedel också skulle vara producerat av anställda i stat, kommuner och landsting. Jag vill försynt påminna om att den samhällsmodellen är prövad, och den fungerade inget vidare.

Det leder också fram till vad det är som är lösningen på det problem som debatten borde handla om - och som de flesta faktiskt upplever som ett problem. Det är när kvalitén brister i de verksamheter som  det offentliga faktiskt har ett ansvar för, allt ifrån skola och barnomsorg till sjukvård och räddningstjänst. Då ser vi också vad som bör vara det offentligas viktigaste uppgift och vad vi som är förtroendevalda bör koncentrera oss på. Det är absolut inte att bygga hus eller tillverka förbrukningsartiklar. det är att se till så att skolan, vården och omsorgen håller bästa möjliga kvalitet. Och där finns det fortfarande en hel del att göra