Visst behöver det städas!

I dagens nummer av Aftonbladet får vi städtips av statsministern. Inte mycket att blogga om, egentligen, om det inte vore för helt väntade och ganska förutsägbara kommentarer från politiska motståndare som i sin tur kräver en kommentar.

Givetvis finns det nämligen socialdemokrater som inte alls tycker om vare sig att statsministern presenteras i en vardagssituation eller att vi har en moderat statsminister överhuvutaget. Givetvis inget att bråka om, men det säger också något om socialdemokratins syn på sig själva och på politik. Visst fick Göran Persson gliringar för sitt privata sätt atta vara, och visst är vi många som fällt många kommentarer om åtskilliga sossar - men där finns en gradskillnad som är både oroande och en liten aning otäck.

Jag har inga problem med att se både den ena och den andra regeringen och är övertygad om att det inte bara är naturligt med maktskifte ibland. Även om jag själv alltid kommer att kämpa för den moderata politiken har jag mycket stor förståelse för tvåa saker i politiken. Det ena är att människor tycker olika. Det andra är att det faktum att det förhåller sig så leder till att inriktningen på politiken förändras ibland. Det är liksom det som händer när väljarna (av sossar ofta kallade för "folket") bestämmer sig för att de nu är dags för kursändring.

För socialdemokrater är detta med kursändring emellertid helt oacceptabelt. En eller annan valförlust kan man möjligen leva med - men att det skulle leda till att de förs en annan politik än den socialdemokratiska, det är fullkomligt otänkbart. Och om en sådan politik mot all förmodan ska föras, ja då vill det till att den legitimeras genom ett såt stort mått av "samförstånd" som möjligt. Det vill säga att även sossar får ha inflytande på den politik man själva motsätter sig.

Sist men absolut inte minst är det uppenbart att det svider i den socialdemokratiska själen när det är moderater och andra allianspolitiker som får synas i diverse folkliga och mer privata sammanhang. Här har vi nämligen det uppenbaraste brottet mot den samhällsordning som absolut inte får rubbas. Folkliga och uppskattade politiker är socialdemokrater och inget annat, helt enkelt eftersom "folket" är just socialdemokrater.

Kära vänner, och ovänner, i (s): det är nog nu. Vi är rätt många i "folket" som inte gillar er det allraminsta mer än ni gillar oss. Ni behöver helt enkelt hållas borta från maktpositioner ett tag, för ni förstår helt enkelt inte efter vilka principer medborgarna som helhet ser på samhället. Väldigt många av oss är inte, har aldrig varit och kommer inte att vara socialdemokrater. Vi gillar inte att fullmäktigesammanträden hålls i Folkets Hus, att socialdemokratiskt styrda fackföreningar har företrädesrätt till inflytande över beslutsprocesser eller att socialdemokratiska politiker uppför sig som om de vore makthavare trots att medborgarna röstat bort dem. Personligen gillar jag således de sossar bäst, som insett vad de är för några: företrädare för ett parti som alla andra, och företrädare för sig själva och sina egna väljare och faktiskt inte för några andra. Vilket för närvarande - och av mycket att döma inte bara för tillfället - innebär att man som socialdemokrat företräder en minoritet av befolkningen.

Stenar och bomber, en politisk handling!?

Det är som man kunde gissa. Det som just nu händer i Rosengård låter sig inte förklaras enbart med sociala spänningar, arbetslöshet och problem med integrationspolitiken. I stället, visar det sig, ligger så kallade autonoma grupper bakom kravallerna. Därmed förorsakar desa vänsterorienterade politiska ligister flera saker.

Det första är givetvis att de med våld och skadegörelse, som mest drabbar helt oskyldiga, försöker sätta politisk kraft bakom sina handlingar. Det är i sig inte särskilt förvånande med tanke på vilka åsikter de står för.

Det andra är att det som händer i Rosengård just nu inte precis underlättar arbetet med en förbättrad integration av dem som av olika skäl flyttt till vårt land för att leva här. Dessa autonoma grupper agerar alltså på ett sätt som hotar att försätta människorna i Rosengård i en fortsatt svår livssituation.

Det tredje är att detta, i sin tur, givetvis triggar andra extrema grupper, till exempel Sverigedemokrater och andra med tveksam hållning i integrationsfrågor. Detta är emellertid inte så konstigt om man ser politiska förhållanden inom extrema grupper för vad de är. De olika extremistgrupperingarna har nämligen mer gemensamt med varandra än med de politiska partierna inom det demokratiska spektrat.

Allt detta skymmer tyvärr de mer komplicerade sociala faktorer som ligger bakom det trista faktum att vi överhuvudtaget har områden som Rosengård i vårt svenska välfärdssamhälle. Det finns med andra ord en del kvar att göra för att skapa ett hållbart välfärdssamhälle där alla ryms.

I det arbetet har stenkastning och användande av slangbomber självklart ingen plats. Det har inte heller något som helst gullande med och förståelse för de grupper som nu exploaterar de sociala spänningarna i Rosengård. De extrema krafterna måste bort från Rosengård om det ska bli lugn. Att hata sina medmänniskor leder aldrig till ett bättre samhälle.

(Bilden är nerladdad från AFAs hemsida, utan några som helst samvetsbetänkligheter)

Exit Horace

Dagens mest intressanta nyhet är givetvis inte opinionsmätningen i DN, den säger ju bara exakt det som vi känner mest varje dag: väljarna sviker vänsterkartellen i horder och visar Alliansen allt större förtroende. Dessutom har (s) inte alls "förlorat 350.000 väljare" som vissa medier hävdar. Väljarna måste nämligen vinnas varje dag, och det som gäller är deras ställningstagande på valdagen. Men det är klart, om man tillhör ett parti som tror att sisådär en två miljoner väljare är självskrivna (fast de inte alls är det, visar det sig allt tydligare) så är tillvaron självklart ganska jobbigt just nu.


En som alltså haft det jobbigt ganska länge är Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl. Jag säger bara en sak, Horace är cool. Inte nog med att presentationen av nobelpristagaren fått en ny dimension under det senaste decenniet (och det är INTE Gert Fylkings förtjänst), Engdahl har dessutom - möjligen utan att mena det - lyckats med att modernisera Svenska Akademin.


Ursäkta, Horace, men du har faktiskt gjort det med Svenska Akademin som statsministern har gjort med moderaterna. Till råga på allt har du gjort det helt i linje med den yttersta önskan från Akademins högste beskyddare, H.M. Konungen. "För Sverige - i tiden" är ju hans valspråk, och just så har Svenska Akademin utvecklats och förnyats sedan 1999. Se bara på vilka som fått nobelpriset! De är inte alla kända för den breda publiken, men ingen kan säga annat än att de fortsätter att prägla sin samtid. Kertesz, Jelinek, Lessing, Pamuk, alla är de i verklig mening moderna författare som har något att säga.


Tack, Horace. Du har gjort litteraturen rolig igen. Nu tar en av mina personliga favoritförfattare plats som ständig sekreterare. Dessutom placeras det sändiga sekreterarskapet vid det lärosäte där det hör hemma, nämligen det inte bara äldsta utan också bredaste och mest framstående. Allt är med andra ord som det ska.
(Bild från Wikipedia)

På spåret, fast i verkligheten!

En händelserik och minnesvärd dag, minst sagt. Efter en förmiddag med intressanta diskussioner om ersättningssystem för sjukvården var det äntligen dags att ta tåget till Stockholm för att tillsammans med infrastrukturminister Åsa Torstensson och vännerna i förhandlingsdelegationen presentera överenskommelsen mellan regeringen och de berörda länen om Citybanan. Äntligen kan planeringen komma igång för att bygga bort problem som rör hela landets infrastruktur. Att vi alla är glada kan ingen ta mista på (se bilden).

Därefter en rask hemfärd för sammanträde med regionförbundet (och presentation av den glada nyheten) innan kvällen avrundades med en mycket trevlig julmiddag med Vetenskapsområdet medicin och farmaci vid Uppsala universitet. Stort tack till vicerektor Britt Skogseid för trevligt sällskap men också för allt gott samarbete under det senaste året. Vi har alla skäl att vara oerhört stolta över vårt lärosäte - och över det sjukhus som vi har gemensamt ansvar för!

Ett landsting att vara stolt över - inte bara i juletid

För en stund sedan klubbade jag av årets sista sammanträde i landstingsstyrelsen, och satte därmed punkt för ett ovanligt händelserikt och hektiskt år.

Våra politiska motståndare försöker skapa en bild av vårt fina landsting som något helt annat än vad det faktiskt är. Det är tråkigt, inte bara för att det är en destruktiv politisk strategi utan också för att det ger en skev bild av den verksamhet som bedrivs. I själva verket genomgår landstinget i Uppsala län just nu en fantastisk förvandling som förnyar och utvecklar verksamheten. Den klassiska svenska sjukvårdsmodellen renoveras efter många års likgiltig styrning som lett fram till missförhållanden. Även de områden utöver hälso- och sjukvården, som ligger inom landstingets ansvar, genomgår en förnyelse som behövs för att möta framtida utmaningar.

För två år sedan hade landstinget knappt några pengar alls i kassan. Idag har vårt landsting mer än en miljard i likviditet. Det är pengar som behövs för att möta stora behov av investeringar, för att finansiera pensionsåtaganden för våra medarbetare och inte minst som buffert om tiderna blir kärvare.

För två år sedan låg landstinget sist i mätningarna av tillgänglighet till primärvården. Idag, efter ett omfattande reformarbete,finns vårt landsting på den övre halvan i dessa mätningar.

För två år sedanbedrevs bara en försumbar andel av hälso- och sjukvården av andra än landstinget självt. Den vård som gavs av externa vårdgivare sågs endast som komplement. Konkurrensen var liten, vilket drabbade både patienterna ochverksamhetens kvalitet. Idag finns avtal med privata vårdgivare på allt fler områden, och listan växer. Samtidigt ställs självklara krav på pris och kvalitet både på verksamhet i egen regi och på den som vill erbjuda länets medborgare vård som bekostas av skattemedel. Nya regelverk likställer vård i egen regi med den som erbjuds av externa vårdgivare. Det är då också glädjande att se hur väl den egna regin står sig i extern konkurrens.

För tvår sedan, då Alliansen fick väljarnas förtroende, kunde vi konstatera att landstingets fastigheter befann sig i stort behov av renovering. Nu är ett omfattande investeringsprogram igångsatt, även detta med syftet att möta framtida utmaningar.

Allt detta, och mycket mer, har vi iAlliansen gjort tillsammans. Med en gemensam politik har vi lagt om kursen för landstinget i Uppsala län, till gagn för medborgarna som betalar landstingsskatten, för patienterna som får vård i tid och för medarbetarna i vårt landsting.

Vi har goda skäl att vara stolta över det vi gjort hittills. Vi har hunnit mycket, reformtakten är hög och arbetet fortsätter. Arbetet med attutveckla närvård står högt på dagordningen. Kostnadsutvecklingen, som under en följd av år varit på tok för hög, håller på att bearbetas. Uppdragen till de olika vårdgivarna behöver bli tydligare, och en översyn behöver göras av ersättningsmodellen för sjukhusvård. Samtidigt pågår också, som en del i dessa reformer, utvecklingsarbete inom olika delar av verksamheten.

Landstinget sysslar ju dessutom inte enbart med hälso- och sjukvård. Inom vårt ansvar ligger också kollektivtrafiken, och även där genomförs reformer som förbättrar både kvalitet och tillgänglighet – givetvis med bevarad hög kostnadseffektivitet. Diskussioner förs nu med länets kommuner om fördelning av kostnader och ansvar för tågtrafiken. Samarbetet med Storstockholms Lokaltrafik utvecklas, till nytt ainte minst för de 40.000 pendlare som dagligen korsar länsgränsen. Förhandlingar om medfinansiering av Citybanan pågår, för att säkerställa viktiga investeringar i regionens infrastruktur. Listan över viktiga satsningar kan göras lång.

Summan av allt detta kan skrivas i två ord: förnyelse och utveckling. Men summan är också att vi har ett landsting att vara stolta över, med elvatusen medarbetare som varje dag gör ett fantastiskt arbete för att utveckla välfärden. Ett stort tack till alla er som sliter varje dag. Jag hoppas att alla får en god jul och ett gott nytt år, innan vi tar tag i 2009 års utmaningar!

Nu börjar det bli riktigt kul!

Även om det självklart är väldigt stimulerande att vara i majoritet och kunna genomföra den politik vi fått förtroende för, så är det opckså ganska slitigt mellan varven. Därför känns det bra när det känns att vi - och framför allt väljarna - börjar få lön för mödan.

Vi ser nu statistik som visar att tillgängligheten till framför allt primärvården förbättras dramatiskt, vilket jag skrivit om tidigare. Arbetet med att utveckla och förnya vården börjar ge resultat, och att döma av SCB:s senaste partisympatiundersökning ger det också avtryck i väljaropinionen. Samtidigt pågår arbetet med att trimma sjukvården och kollektivtrafiken inför utmaningar som väntar, ett arbete som även det rullar på och steg för steg börjar ge resultat. Ett positivt tecken är givetvis de presenterade planerna på pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm.

Arbetet med psykiatrins hus rullar vidare, nya fina ambulansstationer har invigts i Enköping och Heby. Listan över vad som pågår och vad som händer kan göras lång och fylls hela tiden på.

Om allt detta, och det goda följderna för patienter, medborgare och skattebetalare har oppositionen inte mycket att säga. Det blir allt mer påtagligt hur lite de har att komma med i fråga om nya idéer för att förnya och utveckla vården och kollektivtrafiken. Desto större är deras uppfinningsrikedeom när det gäller att klaga och kritisera den utveckling som faktiskt pågår. Men det är kanske inte så mycket att bry sig om i ett läge där vårt landsting klarar sig allt bättre i jämförelse med andra.

Stolta har vi anledning att vara, men också ivriga att arbeta vidare. Fortsatt förnyelse, alltså!

Noterar Aftonbladets förslag till ministerlista om vänsterkoalitionen skulle vinna valet. Tanken svindlar.
Utan att kommentera något av de enskilda namnen är det bara att stillsamt konstatera att vi för närvarande har den mest kvalificerade och kompetenta regering som tänkas kan. Frågan är vad som vore värst; om den regering Aftonbladet skissar mot förmodan skulle lyckas hålla ihop och verkligen regera, eller det mer troliga att de skulle spricka innan de ens hunnit in på sitt första regeringssammanträde.
Nån som tycker att jag överdriver? Tja, Aftonbladet har ju till och med haft vänligheten att peka ut de frågor där oenigheten skulle finnas inbyggd redan från start.

Vem vill vad med vem?

Det ska bli intressant att följa oppositionskoalitionens vidare öden. Det enda de tycks vara riktigt överens om är att de vill regera, och det brukar inte vara någon särskilt bra utgångspunkt. Poängwen med politik är likasom att man vill något, och om man då vill göra något tillsammans är det bra om man vill samma sak. Nu börjar det bli svårt, som statsministern sade.

Ett tips till den som undrar är att noga läsa de tre partiernas program. Till skillnad från regeringsalliansen finns där nämligen ganska rejäla motsättningar, inte minst mellan vänstern och miljöpartiet. Det reser inte bara frågan om vilken politik man tänker bli överens om, utan också om vilka svar man kan tänkas frå om allt från friskolor till alternativa driftformer i sjukvården.

Fast det är kanske ingenting som vi i Alliansen ska bekymra oss över. Vårt jobb är att förnya och utveckla Sverige i regering och riksdag, i de åtta landsting och i de långt över hundra kommuner där vi nu jobbar med detta i majoritet. Vi vet vad vi vill, vi gör det gärna och bra tillsammans och vi gör det för att vi har idéer om Sveriges framtid.

Det rör på sig i sjukvården

Från en stadig jumboplats till en nivå över riksgenomsnittet! Det är självklart att vi i Alliansen i landstinget är stolta över den utveckling som primärvården gått igenom under det senaste året. När vi till detta kan lägga att varannan olistad patient nu listat sig på en vårdcentral eller en husläkare så visar det att människor i Uppsala län reagerar mycket positivt på de reformer vi i Alliansen genomför.

Det sporrar, och nu går vi vidare. Den nära vården ska utvecklas genom att vård i högre grad ges nära människor i deras vardag. Kopplingen mellan kommunal äldreomsorg och hälso- och sjukvård måste förbättras. Samtidigt måste öppenvårdsbesök, både diagnos och behandling, i högre grad ges på flera enheter i länet och inte enbart på Akademiska sjukhuset. Det leder både till att Akademiskas profil som ett av landets ledande sjukhus kan stärkas och att vården decentraliseras. Självklart måste detta ske med en hög grad av kostnadseffektivitet så att medborgare och patienter både får valuta för sina pengar och god tillgång till effektiv och kvalitativ sjukvård.

Sist men inte minst pågår också arbetet med att reformera länssjukvården. Varje tillförd skattekrona ska användas effektivt, så att varje invånare i länet kan veta att god vård alltid ges när den behövs.

Fler inlägg från uppsalabänken

Vi ombud från Uppsala län var alla aktiva på olika sätt under framtidskonventet. Under lördagens debatter om kommunal förnyelse och utveckling av välfärden deltog både Gunnar Hedberg och Cecilia Forss. Gunnar och Cecilia har ju viktiga roller i Uppsala kommun - den största kommun i landet som leds av en fyrpartiallians - och bidrog med sina erfarenheter av förnyelsen i Uppsala.

Gunnar lyfte frågan om utmaningsrätt för att stärka kvaliten i välfärden. Gunnar berättar att Uppsala fått 22 utmaningar och 12 nu är ute för upphandling. Detta är något gott och Gunnar saknade detta i förslagen. Därför yrkade Gunnar tillägg under punkten 7:
"utmaningsrätt är ett instrument att försäkra invånarna om att de får bästa möjliga service".

Cecilia pekade på att barnomsorgen i Sverige är generellt sett bra, därför vänder sig Cecilia mot att det står att förskolan är försummad, det stämmer inte. Cecilia skulle gärna se att barnen skulle vara kortare tid i förskolan, men hon vänder sig mot att reglera 40-timmars vecka för barnen. Vi behöver mer morötter inte mer regler. Likaså är Cecilia emot att reglera storleken på barngrupper och ger goda exempel. Cecilia yrkade därför bifall till Gunnar Ooms yrkanden.

Senare under lördagen deltog även Hannes Beckman med ett förslag till uttalande om skolan.

Lätt att göra rätt

- Det ska vara lätt att göra rätt, sade Anna Wiklund från Enköping i ett inlägg under framtidskonventets miljödebatt. Anna har, som för det mesta, helt rätt i sitt tänkande. Samma rätta tänk fanns också i Annas uttalande att det behövs fler ångmaskiner och färre dockskåp i skolan. Anna, som själv är naturvetare och utbildad lärare, är en stark förespråkare för naturvetenskapliga ämnen i skolan. Även detta är en viktig miljöfråga eftersom goda kunskaper i naturvetenskapliga ämnen är en direkt förutsättning för utveckling på miljöns område.

Kan inte låta bli att påpeka att vi i landstinget tar miljöfrågorna på stort ansvar. Transporter, läkemedel, energi och uppvärmning samt inte minst mat och förbrukningsvaror är bara några områden där miljön står i fokus för landstinget. Samtidigt måste vi, som alla både offentliga och privata aktörer, hela tiden göra överväganden och balansera mellan olika intressen. Som exempel hoppas jag att vår nya fina ambulansstation bland många andra fördelar också kan leda till någon minskad miljöpåverkan. Det får i så fall bli landstingets bidrag till en offensiv miljöpolitik i en välskött, moderatledd kommun, nämligen Enköping.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen: heja, Anna!

Intensiv debatt om integration

Framtidskonventets debatt om integration och kamp mot utanförskap blev mycket intensiv, men också stimulerande. Många deltagare i debatten prisade arbetsgruppernas rapporter, men pekade opckså på vikten av fortsatt utveckling av politiken på detta viktiga område. Liksom i sjukvårdsfrågorna fanns flera debattörer och rapportförfattare med anknytning till Uppsala. Riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson från Örebro är till exempel bördig från Uppsala, så det är klart att vi på Uppsalabänken är lite stolta över Elisabeth.

Fler vägar in i samhället, snabbare och mer effektiv integration och personligt ansvar är nyckelord i den moderata integrationspolitiken. En kort sammanfattning av debatten är att arbetsggruppernas rapporter vann konventets gillande.

Framtidskonventet igång

Är nu på plats i Sollentuna för att delta i nya Moderaternas framtidskonvent. Som partisekreteraren Per Schlingmann sade i sin inledning ägnar vi oss inte bara åt att förnya vår politik, utan även våra arbetsformer.

Förmiddagen har ägnats åt att debattera framtidens moderata sjukvårdspolitik och de utmaningar som vi i landstingen står inför. Flera av oss som fått förtroendet att leda förändringsarbetet i de åtta landsting under moderat ledning deltog i debatten. Vi kunde alla vittna om att förändringsarbetet pågår för fullt. Vi behöver bli bättre arbetsgivare, utveckla vårdgarantin, skapa en tryggare och säkrare vård och sist men inte minst ta ansvar för att väntetiderna kortas. Allt detta pågår för fullt i landstingen med moderat ledning, men det finns mer att göra.

Därför gjorde jag själv ett inlägg som handlade just om vad som behöver komma efter den rapport vi nu antar. Vården står inför stora utmaningar, och vi moderater är beredda att ta oss an dem!

Söndagsfunderingar

Har ägnat en stund åt att surfa runt bland socialdemokratiska bloggar och slås av hur trötta, nedslagna och desillusionerade de oftast är.

Opinonssiffror är ett hett ämne bland sossar. INte så förvånande kanske, men jag försöker minnas hur det såg ut när vi hade motgångar i opinionen. Mitt bestämda minne är att få moderater då såg detta som det mest angelägna av bloggämnen. Men eftersom det varje dag är uppenbart att MAKTEN är viktigare än idéerna för (s) så får man kanske förstå att avståndet till makten också är viktigt.

Ett annat ämne som upptar flera (s)-bloggare är välgörenhet. Här finns bland annat mannen som anser att ideella organisationer som samlar in frivilliga bidrag ägnar sig åt "villkorlig och ensidig" välgörenhet - medan utdelning av skattemedel för samma ändamål skulle vara mer solidariskt och ädelt. Förutom att jag har svårt att hänga med i parallellen - öven den som sänker pengar frivilligt betalar ju skatt! - så bör man faktiskt fundera både ett och flera varv över begreppet solidaritet. För egen del anser jag att solidaritet är en aktiv handling som kräver eget engagemang. Det innebär faktiskt att vi inte kan se det viktiga arbete vi utför inom våra gemensamma välfärdsorganisationer, kommuner och landsting, som solidaritetsarbete. Det gör inte den gemensamma välfärden mindre viktig, men man måste skilja på begreppen.

Jag gillar verkligen den offentligt finansierade välfärden, tycker kanske inte att det är häftigt att betala skatt men är absolut beredd att bidra till det gemensamma bästa. Min medkänsla med andra människor, det vill säga min solidaritet, väljer jag dock att kanalisera mer personligt och med omtanke. Där går en knivskarp skiljelinje mellan mig och dem som anser att till och med omtanke och mänsklig värme går att uttaxera på en skattsedel. Bevare mig för en sådan människosyn!

Kollektivtrafiken kräver samarbete

Ett av de områden där oppositionens politik är underlig, det är den viktiga kollektivtrafik som bedrivs i länet. Där har landstinget och kommunerna ett gemensamt ansvar för var sin del av den totala verksamheten. Kommunerna har ansvar för den lokala trafiken, exempelvis på landsbygden och mellan mindre tätorter inom exempelvis en kommun. Landstingets viktiga ansvar ligger på de tungt trafikerade linjerna mellan de större tätorterna. Dit hör inte minst Upptåget men också busstrafiken mellan Uppsala och Enköping, Östhammar, Håbo och andra större tätorter.

Landstinget lägger idag 179 miljoner på kollektivtrafiken, den summan ökar med den budget som fullmäktige ska antal med drygt 10 miljoner. Ytterligare satsningar blir möjliga för landstinget, om landstinget dessutom kan renodla sitt ansvar till dessa tunga trafikstråk. Det behöver kollektivtrafiken, och därför ska vi diskutera med länets kommuner om hur kollektivtrafiken bäst kan utvecklas.

Jamen, vad vill de?

Har nu suttit i nästan sju timmar på landstingsfullmäktige och blir allt mer undrande. Fortfarande är nämligen beskeden grumliga från oppositionen, och vi som deltar och lyssnar har inte fått veta vad de egentligen vill.

Lägg därtill att oppositionen inte ens diskuterar Alliansens politik, utan snarare någon sorts spökbild över vad man uppfattar som den politik som förs.

I den situationen är det givetvis inte så enkelt att debattera, så vi fortsätter att göra det som vi gått till val på och fått väljarnas förtroende för: att utveckla och förnya den politik som förs i landstinget.

Inte så rent till vänster

Uppenbarligen anser ledande socialdemokrater, exempelvis kommunalrådet och förre partisekreteraren Lars Stjernkvist i SvD, att vänsterpartiets demokratiska vandel lämnar ett och annat att önska.
Det må vara hur det vill med den saken, helt uppenbart är i alla fall att brist på demokratisk legitimitet bara är ett problem för socialdemokrater när det passar det egna partiet bäst. Att samarbeta med, och rent av vara beroende av, kommunister har under långa tider inte varit något som helt problem för socialdemokraterna. Däremot pekar man gärna finger i andra riktningar, trots att borgerliga partier alltid varit bättre på att hålla rent mot diverse odemokratiska rörelser. Nu senast är det Sverigedemokraterna som i regel hålls borta på ett helt annat sätt än motsvarande rörelser till vänster.
Det är helt enkelt dags att konstatera faktum. Den som har sin politiska uppfattning till vänster är inte mer ädel och godhjärtad än den som håller till höger i politiken. Men det stannar inte vid det. Förmågan till demokratisk renhållning har av olika skäl alltid varit sämre inom vänstern, det ser vi nu åter exempel på, och det är absolut inget att förvånas över. Socialistiska rörelser bygger nämligen påfallande ofta sina maximer på starkt odemokratiska principer – och det dessutom påfallande skickliga på att omsätta dem i praktisk handling.Där ligger också den kanske viktigaste skillnaden mellan liberala och konservativa principer å den ena sidan, och socialistiska och vänsterorienterade å den andra.

Ursäkta, det blev succé!

Efter valet 2006 beslutade Alliansen att kostnadsfri influensavaccinering skulle införas för äldre över 65 år. Nu har reformen blivit en sådan succé att vaccinet tagit slut på vissa vårdcentraler. Det berättas i ett inslag i Radio Uppland.

Radions vinkel är i och för sig begriplig. Vaccinet är tillfälligt slut, och det är beklagligt. Men detär på sin plats att påpeka att orsaken till att vaccinet - tillfälligt, alltså - har tagit slut ju är att folk faktiskt kan vaccinera sig.

Under den tidigare vänstermajoriteten fanns inte några kostnadsfria vaccinationer, alltså tog vaccinet inte slut. Nyheten är således - även om den har ett tag på nacken nu - att äldre människor inte ska behöva lida samma risk för att drabbas av allvarlig influensa som under tidigare politisk ledning.

Detta är ännu ett exempel på hur vi i Alliansen genom små men viktiga steg reformerar vården och verksamheten i landstinget.

Grattis, Obama

Jag höll på John McCain.
Men det är bara att gratulera Barack Obama till segern. Ännu vet vi inte de exakta siffrorna, vare sig i antal röster eller i antal elektorer, men det är helt klart vem som är USA:s näste president.
Självklart är Barack Obama ett bra val, för USA och för världen, även för en som tycker att McCain varit ett bättre. Det är bara att hoppas att Obama blir bra för frihandeln, för freden och inte minst för ekonomin i hela världen. Obama står inför enorma utmaningar på dessa och många andra områden, som faktiskt påverkar hela världen på ett helt annat sätt än inrikespolitiska beslut någon annanstans på jorden gör. Det är i den meningen USA är och förblir världens enda supermakt.
Det just nu kanske viktigaste blir att se vilken väg Obama väljer för att lösa de problem som finanskrisen innebär. Här kommer konsekvenserna av ren amerikansk inrikespolitik bokstavligen att bli globala, vilket innebär att en allt för protektionistisk politik kan innebära svårigheter för andra än för amerikanerna själva. Den globala handeln måste hållas igång, för välståndets men också för den globala förståelsens skull. Därför är det angeläget att Obama tydligt visar att han tror på fri rörlighet och med alla medel motsätter sig varje form av antiglobalisering. Då kan Barack Obama bli en stor president i den amerikanska historien.

Listigt

Ytterligare några dagar pågår landstingets listningskampanj - ännu ett exempel på nya vindar som blåser under rådande majoritet. Nu får alla som bor i Uppsala län möjlighet att välja den vårdcentral eller husläkarmottagning de vill. Givetvis är det bra för patientens valfrihet, men reformen är viktigare än så.

Listningsreformen ger nämligen oss politiker en bild av vilka vårdcentraler det är som faktiskt efterfrågas av medborgarna. Nu får vi klara besked om hur vården faktiskt fungerar, samtidigt som du som patient får tillgång till den vård du vill ha.

Föga förvånande leder denna reform inte till något jubel från oppositionen. de säger sig gärna öppna för mångfald och valfrihet men har motsatt sig i stort sett varje reform vi i Alliansen genomfört. Fast just nu tycks oppositionen ha mer än nog att göra med att hålla sams på riksplanet.

Som sagt var

Så var det då sagt, det många av oss anat och definitivt känt konsekvenserna av. I en intervju i UNT säger Lena Hartwig, kommunalråd för (s) i Uppsala kommun, att "det har varit en medveten strategi att inte tydliggöra vår politik".

Jojo, vi har förstått det. Att få några tydliga besked om vad socialdemokraterna vill har inte varit det lättaste. Och det är ju klart; om makten är viktigare än idéerna och innehavet av den mer värdefullt än vad man gör med den - ja, då är socialdemokaternas av Hartwig uttalade taktik fullkomligt självklar.

Men nu måste socialdemokraterna börja förklara sig. Förklara vad man vill göra för att klara välfärdens utmaningar, vilka skatter som kommer att höjas och vilka "återställare" som ska till. Det ger ett tydligt alternativ till Alliansens politik och därmed också en erinran till väljarna om varför de röstade bort (s) i valet 2006. Det räcker nu inte längre med att luta sig tillbaka och vänta på valet. 2010 behöver Sverige bekräfta de viktiga reformer som pågår för att förnya och renovera den svenska samhällsmodellen. De reformerna kräver en politik som förs av Alliansen.

Hemma igen från Sydostasien

Åh, så skönt att vara hemma igen efter några hektiska dagar i Singapore och Kuala Lumpur. Det är på sin plats att lägga till att det varit en mycket värdefull resa, för skattebetalarna i vårt landsting såväl som för mig personligen. Jag har all förståelse för dem som undrar om det är värt skattepengarna att skicka politiker kors och tvärs över världen, men vi förtroendevalda behöver resa mer - inte mindre. Vi behöver skaffa oss intryck och förstå vad som händer utanför vår egen lilla värld.
Resan gav dessutom massor av tillfällen att tala med andra viktiga aktörer som i och för sig finns i vår egen närhet, men som det kan vara väl så svårt att finna tid för att tala med på hemmaplan.
Inom kort ska jag säta fart på min vid det här laget sorgligt eftersatta hemsida på moderat.se. Tills dess rekommenderar jag www.benchmarkingregions.se för den som vill veta mer!

"De enda som vinner på den splittring vi ser på vänstersidan i dag är regeringen Reinfeldt, som kan luta sig tillbaka och se hur de plötsligt har en chans att få regera i fyra år till", skriver Lars Ohly i dagens Aftonbladet. Så är det naturligtvis inte. De som vinner är hela svenska folket.

Trygga besked

Ingen kan väl säga annat än att kvällens partiledardebatt gav tydliga och viktiga besked på en rad punkter. Fyra eniga och samspelta partiledare i Alliansen mötte tre företrädare för oppositionen, som inte föreföll vara ense om så mycket mer än om att man var just i opposition. Socialdemokraternas partiledare kunde inte ens ge besked om varför hon inlett samarbete med ett av de partier man behöver för att kunna bilda ett någorlunda hållbart alternativ till Alliansen, än mindre kom några som helst besked om vad ett sådant samarbete faktiskt innebär i konkret politik.

Några huvuddrag gick dock att skönja. Miljöpartiet må vara mer återhållsamma med skattehöjningar men lär få svårt att stå emot (s) och vänsterpartiet. Tron på bidrag och statliga ingrepp var också påtagliga liksom uppfattningen att en återgång till den politik som ledde till att valet förlorades 2006 är den bästa medicinen för att utveckla vårt land. Bristen på idéer för framtiden, på förnyelse och på förmåga att genomföra en utveckling är de tre mest bestående minnena av oppositionens framträdande under kvällen.

Mot detta stod en Allians som under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt visade en detor tydligare förmåga till förnyelse, handlingskrafta och enighet. Det är lyckosamt för Sverige, eftersom det är precis vad som krävs i ett läge där oron är stor hos många. Alliansen, och därmed regeringen, har de idéer som krävs för att hålla Sverige på rätt kurs i en orolig tid.

Leksand regerar

Sex raka matcher utan poängförlust, grymma 42-14 i målskillnad och nu dessutom övertygande seger mot lokalkonkurrenten Mora. Leksand är högklassiga just nu, och det är bara att hoppas att det bär ända fram till Elitserien, där Leksand självklart hör hemma.

Upp och ner i finansernas värld

Just nu är det skakigt i finansvärlden, ochj vips kommer krav på någon sorts återgång till den ordning som avfärdades som omodern för trettiotalet år sedan. I ny och mer moderniserad tappning kallas detta för "nykeyneisanism" och går i korthet ut på att staten ska ta ett större ansvar för stabiliteten på de finansiella marknaderna.

Då kan det vara på plats att erinra om varför den gamla keynesianismen föll samman. Det gjorde den för att den inte fungerade. Statliga regleringar av finansiella marknader är nämligen inte särskilt verkningsfullt, och det av flera skäl som inte ska analyseras här.

Det som däremot behövs är åtgärder som stabiliserar det allt mer komplicerade och vittförgrenade system som den globala finansmarknaden utgör. Staten ska gör det den är bra på, nämligen att utöva kontroll och att se till så att det finns stabila och effektiviserande spelregler på marknaden. Det är sannerligen inte samma sak som att ingripa i spelet.

Enkelt kan statens roll beskrivas som FIFA:s regelkommitté i fotbolssammanhang. Staten ska inte agera både domare, spelare och regelmakare. Däremot måste staten, bättre än idag och på ett internationellt plan, se till att reglerna fungerar och följs genom ett klokt system för marknadsövervakning.

Staten ska sköta sitt, och göra det bra. Då kommer också de finansiella marknaderna att fungera som de ska. Det vinner alla på.

Skrota pumplagen!

Jag brukar inte kommentera andra allianspartiers utspel, vare sig negativt eller positivt, men nu ör det dags att göra ett undantag - i positiv riktning. Det gäller signalerna från (fp) om att ändra den så kallade pumplagen. Det är en lag som tvingar bensinstationer med viss volym på bensinförsäljningen att installera pumpar för alternativa drivmedel. Det kostar hundratusentalskronor för en produkt som säljs med ganska liten marginal och blir alltså en ren förlustaffär - för en verksamhet som i regel har små marginaler som helhet. Alltså är alternativet till installation av pump ofta nedläggning av macken. Eftersom dessa mackar i glesbygd ofta också är den lilla byns servicecentrum med allt från apoteksombud till utlämningsställe för Systembolaget, så går det säert att räkna ut resten. Pumplagen skulle utarma glesbygden rejält.

Det bästa vore således att skrota pumplagen. Övergången till miljövänliga drivmedel kommer med all säkerhet att komma av sig själv, och mycket talar för att den kommer fortare än vi ens kan ana. Om servicenätet då försvunnit genom en idiotisk lag, så kan omvandlingen till och med försenas på landsbygden (det är redan idag mycket ont om bilar som går på alternativa drivmedel utanför storstäderna).

Jag hoppas i detta fall att folkpartisterna verkligen kommer till rätt slutsats och att de dessutom snabbt kan övertyga oss andra om förträffligheten i sin politik. Åtminstone i detta fall.

Många av oss vet i sanningens namn hur det är. även unga moderater och dito liberaler har gått bort sig ibland, i ivern att för den goda sakens skull väka uppmärksamhet och/eller visa lite handlingskraft och engagemang. Men när vi läser om SSU Stockholms pressmeddelande med anledning av matförgiftningen i restaurangen i Näringslivets Hus - ja, då är det ändå lite annorlunda. Det säger också en hel det om SSU:s och hela socialdemokratins självbild.

För det första görs det sannerligen ingen så kallad pudel (det vill säga ett rejält och hederligt avståndstagande kompletterat med helomvändning). Tvärtom, av ursäkterna får man närmast intrycket att det är SSU det är synd om, inte medarbetarna i Näringslivets Hus. Vi som läser det kortfattade pressmeddelanden borde minsan förstå att ansatsen är ironisk och att SSU inte alls vill någon illa, tvärtom.

Tja, man skriver att "kapitalismen skall avskaffas utan biologisk krigsföring" och att "sjuka practical jokes som detta måste uppmuntras med lite blomster". Det är svårt att misstolka, oavsett ursäkter i efterhand. En fråga som inställer sig är ju hur nästa "sjuka practical joke" ser ut. Hör stenkastning mot skyltfönster, politiskt gatuvåld eller rent av husockupationer dit?

Mona Sahlin har tagit avstånd, och det är bra. Frågan är om det räcker. Vi behöver få klara besked om hur kraftfullt avståndstagandet är från politiskt våld. Det är nämligen, som i detta fall,något som tenderar att ursäktas när det kommer från vänster och förkastas endast om ursprunget går att söka i motsatt riktning. Så kan vi inte ha det.

SSU:s agerande väcker obehag, även efter de ursäkter som vid närmare granskning således inte handlar om själva handlingen, utan om hur media och andra efteråt reagerat. I SSU:s ögon har SSU nämligen inte gjort det minsta fel.

Inget att komma med

Mönstret går igen. Nu har vi också fått "dagen-efter-koommentarerna" från oppositionen, och det blev precis så förutsägbart som man kunde ana. Oppositionen har inget att komma med, saknar politik och mörkar dessutom det faktum man inte vet vad man vill. Snacka om att stå tomhänt!

I TV-soffan kunde vi se Tomas Östros som inte kunde förklara hur han skulle få ihop gigantiska satsningar på alla politikområden som finns med att inte höja skatterna. samtidigt klagade han på regeringen, som gör riktade satsningar på viktgia områden och samtidigt sänker skatten - vilket leder till fler i arbete.

En politisk situation där regeringen regerar och oppositionen gör ingenting är inte bra. Väljarna måste få veta vad oppositionen vill, även om det mot bakgrund av den politik regeringen för kommer att smärta i opinionssiffrorna. Så är det nämligen; så länge oppositionen tiger om vad man vill har de chansen att hålla sina opoiniomnssiffror uppe. men politik handlar inte om opinioner utan om att styra och att förvalta ett förtroende. Det klarar inte vänstern.

Förutsägbart

Nån som trodde att socialdemokraterna skulle berömma regeringens budget? Att LO skulle göra vågen eller att någon annan sosseriet närstående organisation skulle göra tummen upp? Nej, jag trodde väl inte det. Ändå gör medierna stor sak av att oppositionen och alla deras stödorganisationer sågar regeringens budget.

Media borde kanske i stället fundera över vad oppostionen själva har att komma med (ingenting, nämligen) och framför allt vad denna opposition själva ställde till med i regeringsställning för ett par år sedan.

Vi lever fortfarande i en ordning där (mer eller mindre) socialdemokratisk politik anses vara norm och (s) därför ges möjlighet att recensera den borgerliga Alliansens politik. Som om den socialdemokratiska politiken skulle vara ett enda dugg bättre.

Det har hänt en del under de senaste två åren. Till exempel att utanförskapet minskat drastiskt och att lönen numera räcker bättre även för den som lever på en högst normal inkomst. Allt detta tack vare regeringens politik. Men i media kallas jobbskatteavdrag för den som tjänar mindre än 15.000 kronor för "en politik för de rika". Det finns en del kvar at göra när det gäller opinionsbildningen.

Stolta steg mot utvecklad välfärd

På förmiddagen idag hade jag nöjet att tillsammans med biståndsminister Gunilla Carlsson presentera regeringens budget med alla de satsningar den innebär för Uppsala: på psykiatri, järnvägar och vägar, sjukvård, utbildning och forskning, miljö och teknik och mycket mycket annat. Det blev en intressant och givande presskonferens med intressanta frågor från media och bra återgivning i både UNT och lokalradion.

Varifrån kommer välstånd?

Dagens huvudledare i Svenska Dagbladet är inte bara tänkvärd för sitt innehåll. Den väcker, åtminstone hos mig, funderingar kring vad som uppfattas som gott och ont - och vad som borde göra det!

I vår traditionella föreställningsvärld finns det goda till vänster. Hjärtat sitter ju, som bekant, till exempel till vänster. Till höger finns det sanna och rätta, men kanske också det lite kalla och osentimentala. Men är det så enkelt?

Nej, det är det inte. Det goda kommer i högre grad än vi möjligen föreställer oss från höger, från marknadsekonomin, företagandet och - framför allt - från de frivilliga samhällskontrakten. Men så framställs verkligheten sällan, framför allt inte i den svenska enhetsskolan.

Blunda ett ögonblick och fundera. Fundera över hus Sverige skulle ha sett ut utan ASEA och Volvo, utan SAAB och IKEA, utan uppfinnare och entreprenörer men också utan finansmän som Wallenberg, industrialister som Nicolin och entreprenörer som Kamprad och Niklas Zennström.

Jag kan berätta. Sverige skulle vara fattigare, och det skulle vara ett fattigdom som skulle drabba dem som bäst behöver rikedomen och välståndet, nämligen alla dem som arbetar på alla dessa företag.

Staten då? Enkelt. Staten har aldrig någonsin ägnat sig åt nåot annat än åt att - mer eller mindre framgångsrikt - fördela det välstånd som marknadsekonomins institutioner skapat. Det är helt enkelt inte statens roll att skapa välstånd. Staten ska sköta sitt, och sköta det väl.

Problemet med den bild som tonar fram i Linders ledare är dubbelt. Det ena är den totala okunskap om marknadsekonomi som följer av det Anders Johnson beskriver i sin bok. Det andra är en våldsam okunskap bland människor om vad det är som faktiskt skapar värde och därmed välstånd. Detta senare får vi ständiga och tydliga besked om i program som TV3:s "Lyxfällan".

V som i våld

"En annan värld är möjlig", påstår European Social Forum, som just nu möts i Malmö. Ja, det stämmer; du har säkert hört talas om de aktiviteter som pågår i Malmö just nu. Till exempel att bankkongtor, butiker och andra kommersiella inrättningar får sina skyltfönster krossade, att människor demonstrerar maskerade (!?) och att våldsbrott begås på öppen gata.

Det är möjligt att allt detta är "en annan värld", men det är inte vad jag menar med förändring i en önskvärd riktning. Därför är det befogat att titta vilka krafter som ligger bakom aktiviteter som de som just nu pågår i Malmö.

Det har alltid funnits revolitionära krafter till vänster i politiken med stark tilltro till våld och repression som politiska påtryckningsmedel. Sådana krafter finns också inom exempelvis fascismen och nazismen, som ju också utgår från en kollektivistisk grundsyn. Skillnaden är dock, att det ju inte finns någon "demokratisk nazism" eller dito fascism. Till vänster ser det emellertid lite annorlunda ut. Även rätt så goda demokrater kan, om ändamålet bara är tillräckligt ädelt, motivera alla möjliga former av såväl våld som repression som redskap för politisk aktivism. De reservationer som framförs är ganska pliktskyldiga.

Så även nu i Malmö. Uppenbarligen har arrangörerna inte med någon större kraft försökt mota bort mindre behagliga element i sina led. Såväl våldsverkare som illegala (maskerade) demonstranter godtas, med ganska grumliga (eller inga alls) motiv som ursäkt.

Motivet för detta är således inte alls konstigt. Till vänster finns - och har alltid funnits - en stor förståelse för alla möjliga odemokratiska rörelser. Just nu är de på plats i Malmö.

ps. heder till de av mina vänner som tar avstånd från alla odemokratiska krafter. ds

Tomhänta!

Jag började denna morgon med att lyssna till TV-debatt mellan arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som debatterade med socialdemokraternas talesman i arbetsmarknadsfrågor. Socialdemokraten hade - som vanligt, får man säga - inte ett dugg att komma med. Inte ens på en direkt fråga om det socialdemokratiska alternativet kunde vi få ett enda svar. I stället kom ett resonemang om vad Svenskt Näringsliv sagt om regeringens politik.

Mönstret upprepade sig alldeles nyss i radio Uppland. Där debatterade Solvieg Zander (c) med en socialdemokratisk kollega i riksdagen. Inte heller denna gång kunde vi få ett enda exempel på vad (s) faktiskt vill. I stället fick vi veta att skattesänkningar för undersköterskor och metallarbetare är "orättvisa" och att det minsann är socialdemokraternas förtjänst att jobben växt fram under de senaste två åren.

Samma mönster går igen i kommuner och landsting. Socialdemokraternas brist på egna idéer för att utveckla välfärden är oroande. Vi behöver en konstruktiv opposition för att visa tydliga alternativ för väljarna, men också för att politiken som helhet ska utvecklas. Risken är allt mer uppenbar att alternativen i valet 2010 är idéer för utveckling och förnyelse ställda mot gnäll och negativ retorik. Det är inget muntert scenario.

En dag på jobbet

Började dagen med att åka till Tierp för besök på vårdcentrum och fika med personalen. Det blev en både intressant och givande timme med många frågor och tänkvärda synpunkter från alla de medarbetare som tog sig tid att prata en stund. Tack, allihop!

Fortsatte dagen med att debattera med Börje Wennberg (s). Debatten kan du se här. Tyckte nog själv att det gick ganska bra. Framför allt visade debatten hur lite socialdemokraterna har att komma med för att möta de utmaningar vi står inför. Inget om hur tillgängligheten ska bli bättre, hur sjukhusvården på Akademiska sjukhuset och lasarettet i Enköping ska utvecklas eller hur samarbetet med länets kommuner kan bli ännu bättre. Det enda som tycks vara viktigt för Wennberg och hans (s)-kompisar är hur de ska komma tillbaka till makten. Men väljarna vill nog ha klarare besked om vad man i så fall vill göra.

Där borde man varit

Såväl reportage i UNT som telefonsamtal och SMS från deltagande passagerare tyder på att stämningen på Relationsbåten är mycket god. Själv är jag tyvärr inte med på grund av både landstingsfullmäktige och andra åtaganden, och det är synd. Relationsbåten är ett evenemang som jag verkligen känner jatt jag missar. Det får bli bättring till kommande år

Inspirerande och lite underligt

En dag med debatter i landstingsfullmäktige är alltid inspirerande, om än både jobbigt och krävande. Éfter dagens debatter om landstingets ekonomi, ny modell för primärvården och deiverse interpellationer är det ändå det inspirerande som överväger.

Varför? Mest av allt för att dagens debatter gav klart besked: vi i Alliansen har en klar linje i vår politik, och får den dessutom att både hålla ihop och ge resultat. Mot den bakgrunden gör det förstås mindre att oppositionen inte har så mycket att komma med; vi har givetvis ingen anledning att beklaga motståndarens brist på idéer. Det är bara så tråkigt att de därmed inte har något att komma med i gemensamma diskussioner.

Desto viktigare då att arbeta med de utmaningar som vårt landsting står inför: ekonomin, organisationen, kollektivtrafiken och närvården, för att bara nämna några. De kommande åren blir spännande, och det känns verkligen att det är en resa som är längre än fyra år som inletts.

Inget alls att komma med!

Jag får inleda detta inlägg på samma sätt som det senaste: inte trodde jag det var så illa!

Nu på morgonen har jag läst oppositionens inlägg i UNT tre gånger, men det hjälper inte. Ingenstans hittar jag ett enda dugg om vad oppositionen har för idéer om vad som ska göras för att möta de stora utmaningar som vårt landsting står inför. Ingenti´ng om vilka lösningar man vill se för att klara landstingets ekonomi, ingenting om idéer och visioner för att utveckla den nära vården, inget om hur vi kan samverka med länets kommuner. Överhuvudtaget inte ett dugg om vilka tankar oppositionen tänker för att möta alla dessa utmaningar.

Majoriteten, som på senare tid anklagats för överdriven handlingskraft, utmålas nu som viljelös och passiv.

Nå, det må så vara. En sådan opposition gör sig givetvis bäst just i opposition, och bör hållas långt borta från mer ansvarsfulla roller - inte minst inom en så viktig del av välfärdssektorn som hälso- och sjukvården utgör.

Falsksång i riksdagen

Inte trodde jag att det var så illa!
I dagens UNT kan vi läsa att riksdagens ledamöter sjunger så illa att nya arrangemang av de sånger som sjung vid riksdagens högtidliga öppnande måste beställas. Nu är det kanske inte skönsång som är våra riksdagsledamöters viktigaste uppgift, men visst är det oroande om våra unisona sångröster börjar raspa så pass betänkligt. Ovanan vid att sjunga torde dock inte vara så svårt att härleda, för det är ju inte utan att man tärs av en misstanke. Kan det möjligen vara så att man i skolan idag sjunger allt för lite? Jag hoppas verkligen inte att det är så, men jag har ändå mina aningar.
Upp till kamp för den svenska sångskatten!

Uppfyllda löften

Bättre finanser, kortare köer och en hel del av vallöftena avbockade. Det är en kort sammanfattning av UNTs genomgång av Alliansens två första år vid rodret för landstinget. Det händer mycket, och ännu mer står fortfarande på listan över det som ska göras.

För det behövs. Alliansens mål är att vårt län ska ha landets bästa sjukvård, vilket innebär att vården ska vara tillgänglig, av god kvalitet och till rimlig kostnad för skattebetalarna. Det är en utmaning, som givetvis kommer att ta längre tid än de fyra år som en mandatperiod omfattar. Men om vi fortsätter som vi gjort under de två år som gått, så är jag övertygad om att väljarna ger oss nytt förtroende.

Mot detta står en opposition som...inte har några som helst idéer alls. Deras kommentarer till allt vi hittills genomfört, vilket har lett till kortare köer och bättre finanser, är att gå tillbaka till det gamla. Det vill säga till längre köer och sämre ekonomi. Jag tror att väljarna har ett ganska lätt val, när det står mellan fortsatt renovering och utveckling av vården eller återställare till en politik som bevisligen inte fungerar.

Ingen oppositionsledare

Har inte hört hela lördagsintervjun med Mona Sahlin, men det jag har hört räcker gott för att konstatera: Mona är ingen oppositionsledare. Hon leder på sin höjd det egna partiet, men förmågan att skapa den samling som krävs för att leda en regering med bredare underlag räcker inte.

Det som därmed står klart är att det finns alla skäl att avkräva Sahlin och hennes parti klara besked: vilken politik innebär en röst på socialdemokraterna? Vilka kompromisser kommer man att göra med Vänsterpartiet för att kunna presentera ett regeringsalternativ? Frågan är viktig även för den som inte är intresserad av politiskt läggspel. Den borgerliga Alliansens är nämligen ett klartt och tydligt regeringsalternativ, och till dess partierna till vänster ger besked det enda realistiska.

En röst på Mona Sahlin är inte endast en röst på (s). Det är också en röst på Lars Ohly, På Kalle Larsson (v) och på Vänsterpartiets hela program, i vart fall tills Mona ger besked om vilken politik en vänsterkoalition kommer att föra.

Succé på Ackis

Hemkommen från några givande timmar på Ackis är det bara att konstatera: det öppna huset blev en jättesuccé med långt fler besökare än väntat och många uppskattande kommentarer om verksamheten och initiativet att visa upp så mycket.

För egen del ägnade jag ett par timmar åt att går runt och se på utställningar, prata med folk och lyssna till intressanta föredrag. Att ett av världens bästa sjukhus finns i Uppsala kände många säkert redan till, men det verkar av kommentarer att döma som om många genom dagens aktiviteter också insett vad sjukhuset faktiskt betyder för Uppsala, för länet och för hela regionen.

Succé blev det alltså alldles uppenbart - mycket välförtjänt för hela sjukhuset och alla dess medarbetare!

Skäms, Pirate Bay

Vi är många som upprörs över att fildelningssajten Pirate Bay har lagt ut polisens förundersäökning av Arbogamordet på nätet - med obduktionsbilder och allt. Motivet för detta är att materialet i alla fall är offentligt och att de ansvariga för sajten inte värderar vad det är som läggs ut.

Konsekvenserna av detta är fullkomligt förödande för den som tror på yttrandefriheten. Det finns nämligen något som heter ansvar, självcensur och eget omdöme. Det aktuella fallet är ett minst sagt uppenbert exempel på vilka som måste stå i första linjen för att försvara yttrandefriheten. Det är naturligtvis inte dessa frihetsfundamentalister, utan alla vi som med måttfull inställning kan se till så att ett försvar av yttrandefriheten förefaller rimligt - genom att inte i tid och otid rida på dess möjligheter genom att tänja på dess gränser.

Att man kan publicera allt innebär inte, och har aldrig inneburit, att det är lämpligt och därmed inte att man bör publicera. Yttrandefriheten är inte tillkommen för att publicera obduktionsbilder i förundersökningar utan för att tillförsäkra åsiktsfrihet.

Pirate Bay har gjort bort sig. Igen.

Tredje bäst i landet, och...

Visst är det en bra dag när vi fåt veta att vi är landets tredje bästa landsting när det gäller att uppfylla vårdgarantin. Det visar att vi är på rätt väg med verksamheten i vården. Men det räcker inte. Tillgängligheten till primärvården, den första linjens vård, har en del kvar att arbeta med - och det ska vi göra.

Bra känns också att vi ligger i framkant när det gälle att utveckla psykiatrin, inte minst barn- och ungdomspsykiatrin. Här finns gott hopp om att vi kommer att får staliga medel för ytterligare utveckling, vilket är välkommet.

Landstinget i Uppsala län ligger i framkant. Vi i Alliansen tänkt fortsätta att ligga där. I morgon firar vi Akademiska sjukhuset med öppet hus. Välkommen!

Helkväll med Knivsta kommunfullmäktige

Fyra timmar, och ändå hanns inte alla ärenden med. En hel del av kvällens sammanträde med kommunfullmäktige i Knivsta ägnades åt EU-information, frågestunder och annat vid sidan av det som är fullmäktiges viktigaste uppgift: att fatta beslut om verksamheten i Knivsta kommun.

Inte nog med det. När diskussionen och beslutsfattandet väl kom igång visade oppositionen förmågan att ta bristen på konstruktivitet till nya, oanade höjder.

För att "kyla av" ett ärende som inte är tillräckligt berett eller på annat sätt oklart kan man yrka på så kallad återremiss. Det innebär just att man vill ha ärendet ytterligare belyst, till exempel för att få mer information om sakinnehållet. Om man dessutom tydligt motiverar detta - ett ganska rimligt krav - så ka en minoriet av fullmäktige (en tredjedel) återremittera ett ärende.

Om det finns ett motiv, alltså. På den punkten är lagen klar. Vid kvällens fullmäktige yrkade oppositionen mycket riktigt återremiss - men inte ens när ärendet skulle avgöras hade man, trots flera månaders handläggning och flera timmars debatt, lyckats prestera ens det minsta lilla motiv för sitt agerande.

Ja kära nån. Politik är som bekant att vilja, men när man varken vill eller kan någonting så blir det inte så enkelt. Så har vi det i Knivsta, minsann.

Löjlig kritik mot Filippa Reinfeldt

Inte nog med att Filippa & Co förbättrar sin ersättningsmodell för primärvården (se tidigare inlägg), av oppositionens agerande är det uppenbart hur lite man från vänsterhåll har att komma med i Stockholms läns landsting.

Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, en av Sveriges mest framstående förtroendevalda politiker, har nämligen valts in i styrelsen för Svenska Dagbladets ägarstiftelse. Det är ett organ med obefintligt inflytande över sagda tidnings redaktionella innehåll, men en symboliskt viktig post. Utnämningen visar respekt för Filippa Reinfeldt. Välförtjänt respekt.

Vänsterpartiets landstingsråd Birgitta Sevefjord tycks se detta som ett flagrant ingrepp i tidningens oberoende. På något annat sätt kan man inte tolka hennes utfall i Dagens Nyheter. Men det visar bara, som sagt, hur lite oppositionen har att komma med.

Mönstret går igen, men det får vi i Alliansen tåla. Medan vi utvecklar välfärden klagar oppositionen bitterligen på...ja, på snart sagt allt utom just den förda politiken. Där har man nämligen fortfarande inte så värst många idéer att komma med.

Jag återkommer i nästa vecka med en exposé över de (inte särskilt konstruktiva) interpellationer som oppositionen presenterar inför landstingsfullmäktige.

Stockholm lär av Uppsala

Stockholms läns landsting justerar nu den ekonomiska ersättningen till vårdcentralerna. Kul, tycker vi som leder Alliansen i Uppsala läns landsting, eftersom våra kollegor och vänner nu i stort sett kopierar den ersättningsmodell som vi kommer att införa vid årsskiftet.

Det är intressant och roligt av två skäl. Det ena skälet är att vi nu får ett kvitto på att vi har tänkt rätt, och av allt att döma en bekräftelse på att vår modell kommer att fungera väl. Det andra skälet är att det inte går att komma ifrån en viss stolthet över att Stockholm lär av oss.

Landstinget i Uppsala län är på rätt väg. Mycket återstår att göra, men nu får vi kvitto på att vi går i rätt riktning. Det är viktigt för patienterna och för medborgarna i länet.

Bättre vara klok än populistisk

Hur känner man igen riktigt dålig oppositionspolitik? Jo, på att den saknar alla prioriteringar gen om att tycka att allting som låter bra vid första påseendet är positivt. Ett annat ord för detta är populism, och i synnerhet ett parti i opposition är experter på detta.

Detta parti är miljöpartiet, som helt utan någon analys av ekonomiska och andra konsekvenser säger sig vara för utökad tågtrafik på sträckan Uppsala-Sala. I ett läge där både kollektivtrafiken som helhet och landstinget har kärv ekonomi tycker landstingsrådet Johan Edstav att ett nytt tågsätt raskt ska inhandlas. Vad övriga berörda aktörer tycker behöver inte inhämtas, och landstingets ekonomi ärt som sagt inte intressant i sammanhanget.

Men det är klart, en eller annan röst kan man alltid vinna på ett sådant agerande och det är kanske viktigare än långsiktig strategi för kollektivtrafiken eller god ekonomi för landstinget.

Tummen upp för vårdval

I kvällens Rapport finns ett reportage om den vårdvalsreform som regeringen nu planerar. Av reportaget framgår att flera landsting, även Alliansstyrda sådana, är tveksamma till reformen. Landstinget i Uppsala län hör dock inte till dessa. Skälet är mycket enkelt. En nationell vårdvalsreform behövs av samma skäl som friskolereformen i början av 90-talet. Kanske är behovet till och med ännu större i vården, därför att så mycket av verksamheten bedrivs av landstingen själva.

Det är nämligen inte kommunernas och landstingens egen uppgift att själva bedriva hälso- och sjukvård eller andra välfärdstjänster, utan att se till så att sådana tjänster finns till hands för medborgare och patienter. Överhuvudtaget är det beklagligt att allt för mycket av det offentliga ägnar sig åt att producera verksamhet i egen regi i stället för att ägna sig åt det som är viktigast, nämligen att medborgarna verkligen får tillgång till de tjänster de behöver.

Ett väl så viktigt motiv för reformen är att skapa fler arbetsgivare inom vårdsektorn. Det finns mycket att göra för att förbättra arbetsmarknaden i vården, och större mångfald är då helt avgörande. Där kan vårdvalsreformen spela en viktig roll.

Ol(s)son(s) (s)tudio

Som alla andra följer jag OS mellan varven. Bland annat ser jag i stort sett varje kväll Olssons Studio i SVT. Det är ett småmysigt och lättsamt program som dock, likt många andra produktioner i SVT, har en brist: en viss slagsida åt det socialdemokratiska. Under två OS-vecnor har tre (s)-märkta politiker paraderat i rutan. Förvisso kunde vi också se en av alliansregeringens ministrar i soffan också, men det är inte det som är problemet.

Problemet är hur dessa tre socialdemokrater, Mona Sahlin, Anna Sjödin och Leif Pagrotsky, skildras - och det i synnerhet näör det jämförs med hur borgerliga dito får regi i liknande soffor. En borgerlig politiker är nämligen i regel först och främst just politiker, medan socialdemokrater framställs som...tja, någon sorts mer allmänna företrädare för befolkningen och samhällslivet i stort. På samma sätt som public service-media gärna framställer sig som skildrare av någon sorts lite mer objektiv sanning än andra, så kallade kommersiella, medier.

Allt detta är helt naturligt i ett land som så länge levt under socialdemokratiska värderingar att allt annat stämplas som avvikande. Friskolor, privatvård, borgerliga politiker och kommersiella medier är anomalier, avvikelser från den socialdemokratiskt formulerade dogmen.

Därför kan man bjuda in en misshandelsdömd politisk föredetting och en pretentiös före detta minister med grunda kunskaper om idrott för diskussioner i soffan. Men, hörni i redaktionen, ni glömde bjuda in Gudrun Schyman och Göran Greider...

Malmberg, halvtid och Ulleråker

Semestern är slut och...jodå...batterierna är laddade. Det väntar en intensiv höst i politiken, och även om många befattningshavare ännu inte är tillbaka från sommarvilan så tycks det redan ha börjat.

En som efter semestern kan tyckas ha vaknat på fel sida är miljöpartiets kommunalråd i Uppsala, Niclas Malmberg. Han har ägnat några korta ögonblick av bistande eftertanke åt att sno ihop lite snabba rubriker genom att läsa artiklar och broschyrer. Sedan har han försökt göra media av detta genom att presentera någon sorts rapport. malmberg erkänner till och med att det mest är för att få uppmärksamhet "i medietorkan" som utspelet görs.



Det blir underkänt, Malmberg! Den så kallade rapporten, om den ens existerar, finns inte ens att läsa på partiets lokala hemsida - vilket understryker karaktären av något snabbt ihopkommet för att locka en eller annan understimulerad journalist. Så spär man på politikerföraktet och bidrar ytterligare till bilden av förtroendevalda som grälsjuka töntar snarare än ansvarstagande företrädare för medborgarna och skattebetalarna.



Snarare är det ju så att en halvtidsanalys av vad Alliansen hunnit med är: åtskilligt. En mer saklig och korrekt rapport kommer i sinom tid, det kan jag i vart fall lova för landstingets del. Som exempel har vi tagit viktiga steg för att öppna för fler vårdgivare, ökat tillgägnligheten genom den nya närakuten, börjat utveckla framtidens närvård och gjort flera nödvändiga satsningar på landstingets eftersatta fastigheter.



Lite trist är också att notera motståndet mot byggnation på Ulleråkersområdet, som har alla chanser att blir Uppsalas nästa spännande stadsdel. det man bör veta då man följer rapporteringen är att landstinget efter långt över hundra år är på väg att lämna Ulleråker. det ger utrymme för stadens expansion inom ett område som är både stadsnära och naturskönt och som ju dessutom redan är exploaterat. Vore det inte idealiskt område att öppna för fler bostäder, säg? Tja, inte för nejsägarpartiet som vare sig i Uppsala kommun eller i landstinget kommit med några som helst konstruktiva förslag vare sig då det gäller stadsutveckling eller framtiden för hälso- och sjukvården.



När landstinget lämnar Ulleråker är det idealiskt att marken kan användas för bostadsbyggande. Det ger dessutom ett viktgit tillskott till landstingets ekonomi för att klara de kommande utmaningar vi står inför.

Hang in there, Ilona!

Jag hade egentligen tänkt hålla hårt på att ta bloggpaus under hela juli, men Ilona Szatmari Waldau, kommunalråd (v) i Uppsala, får mig att bryta pausen.

Skälet? Enkelt. Ilona, som likt alla vänsterpartister i stort sett inte har en siffra rätt i sin politik, är en av de mer sympatiska i den lokala politiken i Uppsala. När jag då får läsa att hennes semester förstörts av lika delar (?) kriminalitet och statligt järnvägsbolags kundservice så blir jag berdrövad. Ilona, och hennes familj, hade behövt en skön, trasselfri och avkopplande semester. Värdet av en sådan kan jag nämligen mitt i blogg- och pliktfriheten intyga.

Nå,mitt löfte till Ilona blir att fortsätta jobba för att vardsgabrotten ska bekämpas och att SJ genom ännu mer konkurrens ska pressas att bli kundvänligare. Efter semestern, när batterierna är färdigladdade.

Tills vidare önskar jag att resten av Ilonas sommar blir bättre än vad hon beskrivit i sina senaste inlägg och att vi ses i höst, taggade till tusen i vår strävan att från olika utgångspunkter sträva efter att göra samhället lite bättre i olika politiska organ. Jag gillar dig, Ilona, men inte din politik!

PS. Det kanske är bäst att påpeka att kriminaliteten på inget sätt hade samband med SJs kundservice. Bara för att undvika missförstånd Läs själv Ilonas blogg. DS
PS2. NU ska jag ta bloggpaus igen. Jag kommer igen i början av augusti! DS2

Regeringens enmansutredare Rose-Marie Frebran har presenterat sin syn på framtiden för svensk radio och TV, i vart fall den del av dessa medier som kontrolleras politiskt. Flest synpunkter på utredningen kommer föga förvånande från dem som är närmast och mest berörda, det vill säga ledning och medarbetare på Sveriges Radio och Sveriges Television. Och de är inte glada. Frågan är bara vad som hade gjort dem glada, annat än möjligen en återgång till den gamla tiden då det vi brukar kalla public service också i praktiken hade monopol på att sända radio och TV.

Sedan et drygt decennium tillbaka råder nämligen någorlunda fri konkurrens inom radio och TV - men de så kallade public serviceföretagen behåller en underlig särställning som behöver ses över. De konkurrerar, men inte på samma villkor som sina konkurrenter. Egentligen ska det inte spela så stor roll eftersom public serviceföretagen borde ha en särskild och tydligt definierad uppgift.

Fast på den begränsade spelplanen vill inte Eva Hamilton, Kerstin Brunnberg och alla deras medarbtare leka. De vill göra starkt kommersiella program, som OS, Melodifestivalen, Sommartorpet och allt vad de heter. Och de vill helst ha samma fast inte samma villkor som konkurrenterna. Som så ofta i motsvarande situation vill Sveriges Radio och Sveriges Television helst sitta i en guldbur. Spela på samma spelplan fast med mera skydd och lite snällare regler.

Ge public service ett tydligt och väl avgränsat uppdrag! Acceptera att alla tunga produktioner inte längre hör hemma i "statstelevisionen" och att både räckvidd och produktionsförmåga är väl så god hos konkurrenterna. Vi behöver få en fast och långsiktigt hållbar mediepolitik, och även om Frebrans utredning är ett stort steg på vägen så kan kulturdepartementet och riksdagen göra mer innan frågan är slutligt avgjord.

Reform utan motstycke

Det är faktiskt rimligt att säga att vårdvalsreformen saknar motstycke, och det av två skäl. Dels är den en viktig omsvängning i synen på förhållandet mellan sjukvården och patienten, men det är också anmärkningsvärt att de partier som motsätter sig reformen har så lite att komma med.

Den utvärdering som nu görs av reformen i ett landsting, Stockholms län, visar exakt den man kan vänta sig. Fler patienter listar sig hos husläkare och fler läkarbesök görs. Det förhållande som alla mätningar av vårdtyngd visat sig vasra viktigast, nämligen åldern, får ett bra genomslag. Om det sedan kan behövas korrigeringar, vilket alltid varit nödvändigt i alla välfärdssystem, så måste de givetvis föregås av en noggrann analys av vilka behov hos befolkningen som måste mötas.

Uppfattningen om detta hos oppositionen är - i stort sett ingen alls! Annat än att man är allmänt emot därför att man sedan ln ge förälskat sig i en sjukvårdsmodell man kallar "socialdemokratisk", och som inte fungerar särskilt väl längre.

Vårdvalet har kommit för att stanna. Självklart behövs hela tiden korrigeringar och förbättringar, men det är uppenbart att Alliansen har de verktyg som behövs för att utveckla och förnya vården.

Bostadspolitiker i hyresrätt?

Radio Uppland gör idag stor sak av att många styrelseledamöter i kommunala bostadsbolag bor i villa eller bostdsrätt och inte i de hyresrätter som bolagen förvaltar. Det är ju bara det att vi som är förtroendevalda inte representerar den verksamhet vi valts att arbeta med, utan de medborgare som, i detta fall, faktiskt äger verksamheten.

Precis samma resonemang kan appliceras på alla möjliga verksamheter som drivs av det offentliga. Man måste inte vara lärare, förälder eller elev för att arbeta med skol- och utbildningsfrågor och man måste givetvis inte vara vare sig patient, anhörig eller medarbetare i vården för att arbeta politiskt med hälso- och sjukvårdsfrågor.

I själva verket är det tvärtom bara bra om vi som är politiskt förtroendevalda inte har egna bindningar till den verksamhet vi förvaltar. Däremot måste vi ha god kunskap och förtrogenhet med verksamheten. Det kan man få på många sätt utan att som i detta fall bo i hyresrätt för att sitta i styrelsen för ett bostadsföretag.

Ett betydligt större problem, värt att granska, är således motsatsen; alla förtroendevalda i olika sammanhang som faktiskt företräder sig själva. Har man ett politiskt förtroendeuppdrag bör man i möjligaste mån stå fri från bindningar till olika intressen. Det är inte sig själv och sina egna intressen man företräder, utan sina väljare!

Hellre trådläs än laglös?

Hej och hå!
Först ett tack till FRAs generaldirektör Ingvar Åkesson för klarläggande debattartikel i Svenska Dagbladet. Det är naturligtvis, som Åkesson skriver, en aning underligt att jämställa ett beslut i en demokratiskt vald riksdag med det som hände i det kommunistiska DDR. Debatten kring lagen om signalspaning har fått groteska proportioner, och det är dessvärre inte första gången som lagförslag från Alliansregeringen uppenbart misstolkas.

Demokrati, till skillnad från diktatur, kräver respekt, förståelse och insikt. Tyvärr är jag inte helt övertygad om att alla som uttalar sig och på olika sätt agerar i frågan är helt och hållet inlästa, om man säger så. Mycket av det som exempelvis Åkesson påtalar framgår ganska klart av lagens förarbeten, som finns att läsa här (observera de PDF-filer som finns på länken). Det känns liksom itne som om varje del av argumentationen bygger på de 65 sidor text som enbart utskottsbetänkandet bygger på.

Jag kommer att fortsätta använda e-post, blogga och använda Facebook - utan större oro än idag för att snokande myndigheter kommer att forska i vad jag har för mig. Jag litar nämligen på den demokratiskt styrda staten - så länge den hålls inom lagens råmärken!

Lärdomar av Zimbabwe

För 15-20 år sedan sågs Zimbabwe av många inte minst till vänster som ett föredöme i det svarta Afrika. Under Robert Mugabes ledning reformerades den forna brittiska kolonin till ett mönster av socialistinspirerat reformarbete. Men någonstant på vägen gick någonting uppenbarligen snett. idag är det knappast någon som lyfter fram Zimbabwe som ett föredöme, och Mugabes tidigare hyllare är idag mer tystlåtna.

Till saken hör också att Zimbabwe knappast är det första vänsterorienterade välfärdsmönstret som faller samman och förvandlas till brutal diktatur. Tidigare har exempelvis Tanzania, Nicaragua och Vietnam - för att inte tala om Kuba - gått samma öde till mötes.

Det kan vara värt att ha i minne när vi betraktar despoter som Evo Morales i Bolivia eller Hugo Chavez i Venezuela. Idag finns en tendens att se dem som någon sorts nyväckt hopp förr fattiga länder som vill välja en vänsterorienterad väg till välstånd och demokrati. Men Chaves och Morales är inget annat än vad Mugabe var för några decennier sedan.

De länder som lyft sig från fattigdom till välstånd har ett gemensamt. De har vänt sig bort från socialism och i stället valt marknadsekonomi och öppenhet. Det kan vara en lärdom för framtiden.

Barnsligt

Läser i UNT att oppositionen i Uppsala kommun helt sonika lämnade mötet när kommunfullmäktige skulle debattera vårdnadsbidrag. Det är ett omoget beteende som bara visar det många av oss länge anat: vänsterkartellen har inget intresse av nya idéer och initiativ i välfärden. Det är barnsligt och på gränsen till rent förakt för demokratin. Det kan vara värt att komma ihåg inför kommande val

Vinkällarbestyr

Nu när det är sommar går det att hitta tid för lite annat än jobb och politik. Idag har jag till exempel mest ägnat mig åt att göra i ordning det som ska bli en vinkällare här hemma på gården. Mer exakt har det handlat om att skyffla ut grus och jämna av golvet, titta på olika lösningar för att hålla fukt och temperatur på rätt nivå samt funderingar på vinställ och annan inredning.

En egen vinkällare är ett projekt som sysselsatt mig i något år, men det finns som sagt inte så mycket tid för sådant annat än på sommaren. Jag ska skriva mer om detta efter hand som projektet fortskrider.

Fler platser behövs på läkarutbildningen

Kvällens inslag i Rapport upprör säkert många. Självklart borde vi i Sverige utbilda tillräckligt många läkare för våra egna behov. Det är glädjande att högskoleministern lovar fler platser. Nu återstår bara att verkställa löftet. I Uppsala har vi beredskap att snabbt öka antalet platser, om regeringen bara skjuter till pengar.

Kanske inte succé men i vart fall inte fiasko...

Sverige åkte ut EM efter en match mot Ryssland som sedan skickade Holland, som vann sin grupp med tre raka matcher, ur turneringen. Det betyder i min värld att Holland är ett himla bra fotbollslag, att Ryssland är aningen bättre och att Sverige därmed faktiskt inte är så illa!

I media låter det inte riktigt så. Där får vi närmast intrycket att Sverige, klara kandidater till en slutseger i turneringen, åkte ut i förtid på grund av en kombination av klanting matchning och ålderstigen spelartrupp. Det senare skulle bero på dålig laguttgning - men det framgår inte riktigt vare sig hur denna klantiga matchning kunde leda till ännu ett slutspel och hur vi, trots pensionsfärdigt lag och dåliga coacher, ändå i medias ögon rankas i klass med Tyskland och Holland.

Sanning är ju snarare denna: Sverige gick ungefär så lång som man kunde vänta sig, bjöd två tunga nationer (Ryssland och Spanien) brea motstånd och slog de regernade Europamästarna Grekland. Min gamla gympalärare från Bollnäs Lasse Lagerbäck gjorde sitt bästa, medan den svenska kåren av sportjournalister gjort ett EM i klass med funktionärerna i Europacupen i Friidrott.

Egentligen är det ganska enkelt. Sverige håller hygglig EM-klass, efter de sex-sju största nationerna men definitivt i klassen strax under. Vi kommer att fortsätta gå till slutspel för det mesta, komma till kvarten ibland och missa ibland. Visst vore det kul om vi kunde höja oss ett snäpp men konkurrensen är benhård. Att då tala om en förlustmatch mot laget som senare slog ut guldfavoriterna som en idrottsskandal i klass med Berlin -36 blir lite torftigt.

Fantasilös opposition

Vi står inför enorma utmaningar i hälso- och sjukvården, inte minst i vårt landsting. I det läget är det tragiskt att se den helt fantasi- och initiativlösa opposition som vi har att möta i den politiska debatten. Tre gånger har jag nu bett Börje Wennberg om besked om vad som är deras idéer för att komma till rätta med de problem vi står inför - utan att få några svar. Det enda som ens liknar någon sorts besked är att man i alla fall inte vill ha några "privatiseringar", med vilket man tycks mena att man fortfarande vill att all hälso- och sjukvård ska drivas i landstingets egna regi.

Mot detta står vi i Alliansen, som både har idéer för att utveckla vården och kraft att genomföra de beslut som krävs. Det är bara det, att de utmaningar vi står inför egentligen kräver större och mer genomgripande förändringar och därför skulle behöva bredare politisk uppslutning. Min förhoppning om att socialdemokratin, eller deras vänner till vänster, ska vara med på sådana förändringar är dock ganska liten. Skälet är att de ser varje förnyelse - hur nödvändig den än är - som ett hot mot något som de uppfattar som en socialdemokratisk sjukvårdsmodell. Vad de nu menar med det...?

Det må vara hur det vill med den saken. Vi i Alliansen uppfattar välfärden som ett gemensamt projekt för hela folket och inte som någon sorts politiskt experiment. Därför får vi väl ta och göra det enda rätta: genomföra de reformer vården kräver oavsett vad vänsterpartierna må tycka om den saken.

Tack, Arne

Tack till Arne Sandemo för en trevlig födelsedagsfest. Och tack till alla Arnes vänner för att ni bidrog till den. Det är vännen Arne värd!

Ovärdiga angrepp mot Hahne

Den som känner Liv Hahne vet att hon inte bara är en drivande och duktig politiker som alltid är påläst och dessutom har en stark övertygelse. Hon är dessutom en varm men samtidigt krävande person. Med andra ord en stark och kompetent kvinna som väcker känslor både i egna led, hos politiska motståndare och ute bland allmänheten. Alla gillar inte Liv, men de flesta i vår stad har åsikter om henne.

Kontroversiell eller inte, så hör det till god ton i politiken att inte använda rena personangrepp mot sina politiska motståndare. Därför blir jag både upprörd och ledsen när jag läser om oppositionens kampanjer mot Hahne i UNT. Tydligen är argumenten nu så slutkörda att det är rent trams som får ta plats i debatten i stället för sakliga argument.

Jag hoppas att Lena Hartwig, som ledare för oppositionen, visar lite ledarskap och läxar upp kampanjmakarna. Angreppen på Hahne är ovärdiga för hela den politiska debatten i Uppsala.

Initiativ, underskott och barnavgifter

En tillgänglig sjukvård av bra kvalitet, konstigare än så behöver egentligen inte landstingets uppdrag formuleras. Till detta kan läggas det självklara i all offentlig verksamhet, nämligen att hålla ekonomin inom givna ramar och att se till så att skattebetalarna - våra uppdragsgivare - får valuta för sina skattepengar.

Mot den bakgrunden är det tänkvärt att privata sjukvårdsförsäkringar är en växande marknad, eftersom orsaken förefaller vara att människor inte fullt ut litar på den sjukvård som finansieras med skattemedel. Extra intressant blir det när man tar den av undersökningar som visar att svensk sjukvård faktiskt håller världsklass.

Vad säger då detta? Jo, tre saker. Medarbetarna i vården gör ett fantastiskt arbete. Därför har vi en sjukvård i toppklass. Problemet är att de drivkrafter saknas som kommer från fler initiativ, mer konkurrens och ökad valfrihet för patienterna. Men konkurrensens och mångfaldens drivkrafter behövs också för att driva utvecklingen, samtidigt som vi soom arbetar politiskt måste hitta modeller för att styra och fördela resurser.

Det är därför vi arbetar på att skapa större mångfald och fler alternativ, men också med att skapa utrymme för fler som bidrar till att göra vården bättre. Men det är också därför vi exmepelvis infört en avgift för all sjukvård, inbte bara den som vuxna betalar för sig själva utan också för den som de har att betala för sina barn. Syftet med detta är givetvis inte tat tjäna pengar utan just att modellen bör innefatta ett eget ansvarstagande - en viktigt del av den totala politiken för hälso- och sjukvård. Hur gärna vi än vill kan vi inte ge "allt till alla", inte ens inom ett så viktigt område som sjukvården. Just därför måste vi se till att de största behoven får prioritet, men att den som behöver också ska kunna välja.

Skatten sänkt i Knivsta

Fem öre lägre skatt till knivstaborna. Hurra! Särskilt roligt att kvalitén fortsätter att förbättras i välfärden samtidigt som alla som arbetar får lite mera i plånboken. Vanlig hederlig allianspolitik med andra ord.

Kan i sammanhanget konstatera att oppositionen därhemma i Knivsta var påtaglit lik den opposition vi känner igen i landstinget: idéfattig, gnällig och utan visioner. Det kan inte vara roligt att vara i opposition när makten betyder mer än idéerna!

Lite mera avstånd till vänster, tack!

Vänsterpartiet ska bli modernare och mer demokratiskt, sägs det från partiets kongress. Välkommen i klubben, får man kanske säga. Inte minst med tanke på att partiets kommunikationschef Jenny Lindahl Persson lär ha uttalat att den "nya moderaterna" är en förebild för Vänsterpartiets förnyelse.

Mot bakgrund av en sådan ambition, och med tanke på att det faktiskt runnit en del vatten under broarna sedan 80-talet, så finns det inge anledning att erinra om gamla synder. Tvärtom vore det roligt och intressant med ett piggt och utmanande alternativ till vänster i svensk politik. För den förnyelse som borgerligheten gått igenom, och inte minst Alliansen är ett lysande exempel på, den saknas helt till vänster i politiken. Även miljöpartiet visar ibland upp små korn av utveckling och nytänkande - men i det stora partiet i vänsterkartellen är den mörkt.

Dock har Vänsterpartiet ett och annat kvar att göra. Det räcker inte med att ta avstånd från Kuba, när åtskilliga andra gerillarörelser, despoter och diktatorer fortfarande njuter vänsterns stöd. Ett riktigt saftigt avståndstagande från exempelvis FARC-gerillan i Colombia eller den gapige om än folkvalde vänsteragitatören Hogo Chavez i Venezuela skulle öka vänsterpartiets legitimitet kraftfullt.

Däefter återstår givetvis att syna partiets idéer. Det är väl för mycket att hoppas på en mindre dogmatisk syn på ägande och kapitalbildning, för att inte tala om en breddning av synen på hur verksamhet ska bedrivas i offentlig regi. Fortfarande lär vi ha ett parti till vänster som inte accepterar ökad mångfald och valfrihet i valert av välfärdstjänster. Men det kanske vi i Alliansen inte behöver bekymra oss över. Det är snarare ett problem för den regeringskoalition till vänster som uppenbarligen inte existerar. Riktigt så långt har inte förnyelsen i vänstern kommit.

Handel=välstånd=sant

Besökte idag en av Uppsalas nya handelsplatser, Willys i Gränby. Den låg bekvämt till i samband med ett par andra ärenden, och det var skoj att se en ny butik med modernt koncept. Det har hänt mycket sedan jag arbetade i handeln för 15-20 år sedan. För övrigt är det något som även gamla kollegor intygar.

Men det var inte därför jag plockade frasm datorn, utan för att konstatera att denna nya handelstablering är ännu ett exempel på att Uppsala både växer och utvecklas. Handeln, som ökar kraftigt i Uppsala, är både ett tecken på ökat välstånd i sig och ett sätt att bidra till detta ökade välstånd. Vi blir rikare av handel, och nyttjar vårt ökade välstånd till att handla. Så har det vrit i årtusenden, vilket är en orsak till att vi idag har det mycket bättre än för låt oss säga tusen år sedan.

I vår del av världen började denna resa mot större välstånd för drygt tusen år sedan med de vikingar som minsann inte alls bara rövade och härjade. Tvärtom var det utbytet av varor med länderna bortom havet som var vikingarnas viktigaste värv, och det som ledde till att välståndet ökade.

Det kan vara något att tänka på vid nästa besök på ett köpcentrum eller i den lokala affären. Men det ger också skäl att fundera över vilka motiv de krafter har, som vill stoppa denna utveckling. Sådana krafter finns nämligen, vilket är att beklaga eftersom handel och utbyte av varor, tankar, idéer och pengar har ett direkt samband med att världen blir bättre och mer rättvis. Det är därför handel i sig skapar ökat välstånd men också större rättvisa.

Vad var det jag sade?

För någon timme sedan skrev jag föregående blogginlägg om (s) vilja till anpassning för att skapa breda lösningar i svensk politik. Den som vill få det jag skrev bekräftat kan med fördel studera Morgan Johanssons uttalanden i ämnet här.

Ta bara detta citat: – Så jag hoppas att de här partierna är inriktade på att göra upp med oss och i sådant fall kommer en sådan uppgörelse att se helt annorlunda ut än den som skissas i dagens artikel, säger Morgan Johansson.

Bred samling i grundlagsfrågor?

Alliansen tillsammans med miljöpartiet presenterar idag på DN debatt viktiga steg mot en författningspolitisk reform. Det är väldigt bra, och kan leda till att en rad segslitna frågor på området får sin lösning. Dit hör skilda valdagar, möjlighet till kommunala extraval, öakt inslag av personval och sist men inte minst en författningsdomstol. Allt detta skulle vitalisera demokratin, inte minst på det lokala och regionala planet.

Förhoppningsvis går det att skapa ytterligare parlamentarisk bredd kring förslaget, först och främst då genom att socialdemokraterna ställer upp på dessa viktiga tankar. Där är jag dock, av erfarenhet, aningen mer pessimistisk. Breda lösningar i svensk politik brukar nämligen inte komma till genom att (s) anpassar sig till andras uppfattningar, utan genom att detta parti ställer mer eller mindre ultimativa krav på övriga partier att anpassa sig. Breda lösningar brukar således inte enbart kräva socialdemokraternas medverkan, utan därtill att det är kring i grunden socialdemokratiska lösningar som enigheten uppstår.

Flera av de krav som de fem partierna framför är sådana som just (s) länge motsatt sig. Nu vill det till att de denna gång visar en kombination av god vilja och respekt för andra uppfattningar än de egna. I så fall kan vi få en både hållbar och demokratiskt vitaliserande författningsreform som stärker demokratin på alla plan. Det skulle Sverige vinna på.

För tydlighets skull!

Jag kommer inte, i kommande förhandlingar med kringliggande landsting, att göra något som äventyrar sjukhusets nuvarande situation. Det kan vara på sin plats att uttrycka detta mycket tydligt.

Vi har anledning att värna om det goda samarbetet inom sjukvårdsregionen, och detta värnande kommer vi att framhålla i kommande förhandlingar.

Inte helt rätt om regioner och Akademiska

Dagens artikel i UNT om regionfrågan och Akademiska sjukhusets framtid är tyvärr inte helt korrekt. Vi i Alliansen har definitivt inte sagt att vi inte vill samarbeta med övriga landsting i sjukvårdsregionen; tvärtom! Det vi har sagt är att vi inte vill stressa fram en regionbildning till 2010, där regionen då hotar spricka på andra frågor än samarbetet kring sjukvården. Därför uttalades följande: "Vår tidigare uttalade strävan att stödja en process som stärker nuvarande sjukvårdsregion kvarstår, men de fortsatta diskussionerna bör föras utan tidspress."

Det är nämligen just det som är det stora orosmomentet. Samarbetet i sjukvårdsfrågor är gott, och det kan utvecklas ytterligare. Det finns också andra områden där samarbetet mellan berörda län kan både utvecklas och fördjupas. Det är en utveckling som är till gagn inte bara för Akademiska sjukhuset och för Uppsala utan för hela den berörda regionen.

En het och hektisk vår

I morgon är det sista april, och det är första dagen på en i sanning efterlängtad minisemester. även om morgondagen innehåller några ganska trevliga förrättningar, så känns det mest som att det är vårvarm ledighet som står på schemat. Det behövs efter några hektiska veckor med budgetarbete och mycket annat.

Har just ägnat två dagar åt landstingsledningsseminarium med kollegopr från hela landet. Intressant, men också lite oroande med tanke på de utmaningar som den offentliga ekonomin står inför. Lägg därtill de viktiga frågor sjukvården har att möta de kommande åren; det saknas sannerligen inte viktiga uppgifter för oss landstingspolitiker.

Bra betyg för landstinget

Två goda nyheter på en och samma dag om landstinget. Inte illa!
Att landstinget som arbetsgivare får goda betyg av medarbetarna är givetvis utmärkt. Likaså är det självklart att undersökningen ger skäl att arbetar vidare, men det viktiga nu är kvittot på att huvuddelen av medarbetarna trivs och ser landstinget som en bra arbetsgivare.

Positivt är också den utredning som visar att landstingsbytet gynnade dem som bor i Heby. De bytte till ett bra landsting, och det är de förtjänta av.

Rice for president

Beskrev i föregående inlägg hur otänkbart det är för mig att föredra den kvinnliga (Clinton) eller den svarta (Obama) kandidaten i presidentvalet i USA. För mig som för många andra är dock den allra bästa tänkbara kandidaten, som dessvärre inte kandiderar, en svart kvinna. Drömmen hade nämligen varit om vi hade fått se Condolezza Rice ställa upp. Förmodligen hade hon dessutom vunnit både republikanska primärval och hela presidentvalet, oavsett vem hon gått upp emot.

Rätt bild av USA-valet?

Huruvida Sveriges Television är opartisk eller inte kan man alltid diskutera. Kvällens reportage i Aktuellt om primärvalskampanjen i USA gav i vilket fall som helst anledning att fundera.

Reportaget kom från den lilla staden Johnstown i Pennsylvania, en typiskt landsbygdsamerikansk småstad med alla dess problem: arbetslöshet, åldrande befolkning och omodern infrastruktur. Men också en del av USA där traditionellt konservativa värderingar håller ett starkt grepp om befolkningen. I dessa delar av USA röstar man inte - tycka vad man vill om den saken - inte främst på en kvinna. Och inte heller på en svart man. Hellre då på en krivsveteran.

Lisa Carlssons reportage handlade dock mest om kampen mellan Obama och Clinton. I slutet kom dock ett klipp från en intervju med tre mycket tradtionellt amerikanska arbetarklassmän i medelåldern. det framgick MYCKET klart av intervjun att dessa tre herrar minsann inte tänkte rösta på någon demokrat - framför allt inte på Clinton eller Obama. Men nu är det så att det ska mycket till innan det faktiska läget i den amerikanska presidentvalsdebatten presenteras för oss svenskar. I förra valet trodde svenska media att Kerry skulle vinna. Nu tror man att kampen om presidentposten utspelas i det demokratiska primärvalet. Kvällens reportage visade för den som läste mellan raderna att det inte är riktigt så enkelt.

Själv, är det väl bäst att säga, skulle jag inte ha det minsta emot att rösta på en svart man eller på en kvinna. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att rösta demokratiskt, om kandidaten är den rätta. Däremot har jag svårt att rösta på Obama eller Clinton. Bodde jag i USA skulle det mesta tala för att John McCain fick min röst.

Ett tufft uppdrag

Ligger hemma i sängen och - som synes - arbetar lite smått med en riktigt maffig virusinfektion i kroppen. Det gör att jag missar en del möten som förhoppningsvis klarar sig bra utan mitt deltagande.

Samtidigt pågår diskussionerna om Kristina Axén Olins avgång. Bortsett från en eller annan skadeglad vänsterdebattör väcker hennes beslut stark sympati, och det är bra. Kanske är det dags för en debatt om ledande politikers villkor, och då en debatt som inte enbart handlar om arvoden och innehåll i beslut.

Politiskt ledarskap handlar om mycket mer än om att "bestämma" och att föra en politik. Vi som har dessa roller ska samtidigt ta ansvar för den verksamhet som en kommun eller ett landsting bedriver, hålla samman olika viljor och sist men inte minst helt inte glömma bort att vi faktiskt är företrädare för dem som valt oss: medborgarna. Risken är många gånger stor att möten med tjänstemän och andra politiker får ta mer tid än möten och kontakter med medborgarna.

Möjligheterna att koppla av och varva ner är dessutom många gånger ytterst begränsade - och ska i viss mån så vara. Att vara förtroendevald är inte ett jobb utan just ett förtroendeuppdrag. Tyvärr ses det inte alltid så, utan allt för ofta som just ett arbete vilket som helst, om än med större krav och lite andra förutsättningar.

Det är hög tid att återupprätta förtroendemannarollen, och att se till att de uppdrag människor är beredda att ta på sig i första hand går ut på det som är grunden för uppdraget: att företräda medborgarna!

OS har Kina haft länge

Brukar inte blogga om utrikespolitik, men nu har ju en eventuell bojkott mot Peking-OS blivit högst inrikespolitisk. Då kan det först och främst vara läga att komma ihåg att det nu är ganska många år sedan Kina fick förtroendet. Den humanitära situationen var knappast bättre då.

Nu åker Fredrik Reinfeldt till Kina för att träffa landets politiska ledare. Det som måste sägas kan statsministern då säga till dem, på ett klokt och fruktbart sätt. Reinfeldt är säkert dessutom mycket väl förberedd för sitt uppdrag. Det ger ett både värdigare och mer effektfullt uttryck än att försöka slita facklor ur händerna på löpare.

Kina har sedan länge fått sitt OS. Det är ett ypperligt tillfälle att komma nära de brott mot mänskliga rättigheter som begås. Bojkotter och andra symbolhandlingar är väldigt sällan rätt väg för att ändra på missförhållanden.

Vården viktigast för väljarna

Läser i Svenska Dagbladet att - föga förvånande - vården seglat upp som nummer ett på listan över väljarnas viktigaste frågor.

Just det.

Väljarna vill ha vård av god kvalitet, i tid, utan att vänta för länge, och utan att behöva gå vilse i sjukvårdssystemet. Samtidigt är väljarna måttligt intresserade av frågor som rör finansiering eller organisation. det är liksom inte DET som debatten om vården ska handla om.

Det är därför vi i landstinget i Uppsala län nu har beslutat om ett nytt ersättnings- och listningssystem, arbetar fram ett koncept för närvård och jobbar vidare med kvalitén i sjukhusvården. Mycket återstår att göra, men vi är på rätt väg.

Marknadshyror är rättvisa!

Ja, snälla nån, vad säger man?
Hyresgästföreningen är bestämda motståndare till marknadshyror. Däremot går det bra att göra hyrorna "rättvisa" genom att låta hyresgästernas önskemål slå igenom på hyressättningen. Men snälla hyresgästföreningen, det är ju precis det som marknadshyror går ut på! Själva idén med marknadshyror är helt enkelt att det är efterfrågan, det vill säga hyresgästens önskemål, som styr. Naturligtvis måste också tillgången, det vill säga var lägenheten ligger och vilken kvalitet den håller, möta efterfrågan.
Med andra ord: att låta marknaden sköta regleringen av hyresnivån är i djupaste mening rättvist. den som vill betala dyrt för sin lägenhet må göra det, och den som väljer en lägenhet av lägre standard i ett mindre attraktivt läge får också billigare hyra. Det har tagit hyresgästföreningen ett par decennier att inse detta - och insikten är än så länge bara lokal, i Malmö. Dessutom går det givetvis inte för sig för en hyresgästombudsman att medge att marknadshyror är rättvist. Därför vill man, i hyresgästföreningen i Malmö, kalla marknadshyror för marknadshyror - utan för "en rättvis modell".
Marknadshyror är rättvist. Så enkelt är det. Svårare är det att få hyresgäströrelsen att erkänna detta!
(Bild från MKB:s hemsida)