Röda rosor har alltid vassa taggar

Jag är inte ett dugg förvånad över kravallerna i Malmö, inte heller över reaktionerna på dem. Tvärtom är det hela fullkomligt logiskt, på flera sätt.

Först och främst ser vi den samlade radikalvänstern agera. Visserligen kan denna delas in i olika grupperingar och därmed ges olika överslätande etiketter som exempel "autonoma". Att olika grupperingar inom radikalvänstern konkurrerar som såväl sympatisörer som uttrycksmedel ska inte heller tillåtas förvirra begreppen. I grund och botten är de ganska lika.

Det som förenar är hat. Hat mot olika grupper, klasser eller oliktänkande. Till detta en lagom dos självrättfärdighet som dels legitimerar visst våld, nämligen det egna, dels leder till acceptans för andras, nämligen likasinnades, mer eller mindre bisarra ståndpunkter. Det är också därför det finns en acceptans för det som nu pågår, nämligen utövande av våld som metod för politisk påtryckning.

Låt oss fundera ett ögonblick på vad det är som pågår i Malmö. En demokrati (Sverige) Möter en annan (Israel) i en idrottstävling. Vad jag kan förstå hade vår motståndare kunnat heta Zimbabwe, Vitryssland eller Nordkorea. Nu heter motståndaren inte så, och är inte ens en vänsterorienterad diktatur utan, som sagt, en demokrati. Konsekvensen blir att det blir legitimt inte bara att ha en ganska relativiserande insttällning till det politiska våld som utövas utanför Baltiska Hallen, utan också för det faktum att matchen spelas utan publik. Det passar sig nämligen med sådana markeringar mot länder som Israel. Av detta kan vi också notera att relativiseringen sträcker sig långt in i mer reformistiska och försonliga vänsterled, till exempel inom socialdemokratin. Till vänster vet man nämligen vad som är rätt, och anser sig också därför ha rätten att legitimera vilka metoder man vill för att kullkasta motstånd.

Just detta beskrev författaren Andres Küng redan på 80-talet i sin bok "sådan är socialismen". Självrättfärdigheten och övertygelsen om den egna ideologins förträfflighet legitimerade en relativisering av begrepp förknippade med rättssäkerhet och demokrati, att dessa begrepp snart eroderade i läner som Vietnam, Tanzania och Kuba. Än idag finns det dock människor, långt in i demokratiska led, som ivrigt förfäktar att just socialister har mer rätt än andra att trampa över. Idag heter namnen i riskzonen Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, för att nämna ett par exempel. Och i Palestina finns de, som synes, en skurk och ett offer. Tänk så enkelt det verkar vara att stå till vänster.

Kvinnor som spelar roll II

Hur i herrans namn kunde jag glömma min oerhört värderade medarbetare, VD för Drivhuset Sara Arons? Eller studentkårens vice ordförande Hanna Victoria Mörck, en kvinna som jag har mycket stor respekt för. För att inte tala om min ohyggligt värdefulla assistent Margareta Alm och landstingsstyrelsens sekreterare Gunilla Rönn Ekelund eller Svenskt Näringslivs kommunikationschef Tove Lifvendahl.

Kvinnor som spelar roll I

På söndag är det internationella kvinnodagen, ett socialistiskt påfund med rötter i den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen, en vid den tiden synnerligen revolutionär rörelse. Med tiden har detta påfund lyckligtvis förborgerligats en aning, så numera kan man göra det jag nu tänker göra, nämligen en lista över kvinnor som jag tycker förtjänar en särskild hyllning på denna speciella dag.

Jag noterar att TV4 lokalt i Uppsala gjort en liknande lista, men jag bortser från den och utgår inte på "makt", utan snarare från något jag funner mycket viktigare. De kvinnor jag nämner gör alla skillnad, i de högst skilda sammanhang i samhällslivet där jag fått förmånen att verka. Fast, javisst, de flesta av dem har onekligen makt. Och de utövar den väl.

Först två kvinnor som jag personligen varit höggradigt inblandad i att utrusta med makt, och som utövar den väl. Det är landstingsdirektören Kerstin Westholm och sjukhusdirektören vid Akademiska sjukhuset Marie Beckman Suurküla. Både var för sig och tillsammans utövar de, under politisk ledning, betydande makt över en viktig samhällssektor.

Uppdraget som landstingsråd gör att jag samverkar med olika företrädare för samhälls- och näringslivet, till exempel Anki Norrström, VD för Länsförsäkringar Uppsala och lokal ordförande för Handelskammaren. Likaså med rektor för SLU, Lisa Sennerby Forsse, och med Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson. Samt, sist men absolut inte minst, med Uppsala kommuns driftiga och kompetenta näringslivsdirektör Eva Sterte.

Politiken då? Jo, först och främst vill jag nämna Anna-Karin Klomp, landstingsråd för (KD) och en oerhört värdefull partner i det politiska arbetet. I mitt eget parti finns riksdagsledamoten Ulrika Karlsson, vår gruppledare i landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse Maria Petersson, kommunalråden Cecilia Forss, Anna Wiklund och Nina Lagh samt, från andra partier, socialdemokraternas riksdagsledamot Agneta Gille och oppostionsrådet i landstinget Marlene Burwick. Marlene kommer för övrigt under nästa mandatperiod att vara oppositionsråd i Uppsala kommun. Sist men inte minst i politiken: folkpartiets riksdagsledamot Cecilia Wikström, som jag betraktar mer som en vän än som politisk kollega!

Från andra samhällssektorer (inklusive hälso- och sjukvården) vill jag nämna Gun Heimer, chef för Nationellt centrum för kvinnofrid, Knivsta kommuns kommunchef Anna Maria Dansbo, prorektor Kerstin Sahlin, universitetsdirektör Ann Fusth och kommunikationsdirektör Pernilla Björk. För att inte tala om Anna Ekström, SACO-ordförande och ledamot i universitetets konsistorium, Loth Hammar driftig journalist och ordförande i Drivhuset, Lisa Helgesson, nyhetschef på Radio Uppland.Plus Åsa Hedenberg som är VD på Uppsalahem och Liisa Eriksson Hundertmark som är VD på Fyrishov. För att inte tala om Inga-Kari Fryklund och Anna-Lena Holmström på Svenskt Näringsliv och företagarna Annelie Kejroth, Sofie Skaränger, Sofia Cerne och Kie Wirenholt.

Så, sist men abslut inte minst: min älskade hustru Maria, min bonusdotter Carin och min dotter Ulrika, min mamma (fast hon bor inte i Uppsala) och min syster Lovisa (inte hon heller).

Det blev ganska många. Och alla är de drivande, kunniga, starka och viktiga. Det borde vara slut nu med tramset om att det inte finns kvinnliga makthavare som gör skillnad. Det gäller bara att se dem!

Sitter hjärtat till vänster?

Har haft ett par riktigt hektiska dagar och däremellan lagt tid på att uppdatera min hemsida. Det behövdes verkligen. Nuåker jag till Bryssel i två dagar och sedan väntar en lika mötefylld fredag.

Noterar i all hast i SvD att Konstfacks ledning inte tar ansvar för sina elevers handlingar. Det gör dem i mina ögon medskyldiga till de illdåd som omdömeslösa studenter kallat för konst. Jag håller fast vid att det missbruk av yttrandefriheten som dessa studenter ägnat sig åt inte bara är krininellt utan på sätt och vis mycket värre. Yttrandefriheten är för värdefull för att solkas av missdådare.

Noterar i samma tidning att högar med gatsten lägligt ligger och väntar på de vänsterelement som nu torde vara på vär till Malmö. Alla som gått på myten om att hjärtat sitter till vänster kan ju följa Davis Cup-matchen, eller snarare de illdåd (grov misshandel, skadegörelse, upplopp) som i vanlig ordning kommer att inrama "de folkliga protesterna". Det är hög tid att markera ordentligt mot de politiska krafter som anser att våld, hot och trakasserier är högst lämpliga metoder för opinionsbildning. Det kan samtidigt vara på plats att fundera över var dessa element hör hemma på den politiska skalan, och dra lämpliga slutsatser av detta.

Förtroende innebär ansvar

Har ägnat de senaste timmarna åt att följa Vasaloppet (grattis Daniel Thynell), medias rapportering om förtroendet för Reinfeldt och Sahlin och olika socialdemokratiska bloggares kommentarer till detta - och till annat som sysselsätter våra vänner på andra sidan blockgränsen. Det är tänkvärd läsning.

Låt mig först och främst säga att jag, som alla i Alliansen som jag talat med, är ödmjuka inför det som pågår. Vi fick ett stort förtroende i valet 2006, och det som nu pågår är förvaltningen av det förtroendet. Det rör Alliansens alla fyra partier, och det gäller på alla nivåer. Förtroendet är högt för Fredrik Reinfeldt personligen, men det är uppenbart också ett uttryck för Alliansens samlade politik. Därmed är det också ett förtroende för Mauds agerande i SAAB-frågan, och för allt annat i regeringens samlade agerande. Regeringen agerar nämligen i verklig mening både samlat och samlande. Det är viktigt i en tid av kris och bidrar både till en känsla av lugn i en allvarlig situation och till insikt om allvaret i krisen.

Mot detta står en socialdemokrati som i detta allvarliga läge mest av allt verkar vara sugen på makt. Inte på samling (knappt ens inom det egna försöket till allians), inte på att lösa krisens allvarliga följder och inte ens på att klara av sin egen inre kris. I stället handlar det mesta om att vinna 2010 års val och om agerande. Jag kan till exempel försäkra en s-bloggare att det inte står en enda champagneflaska på kylning, vare sig på partiexpeditioner eller på tidningarnas ledarredaktioner. Firar gör vi i Alliansen möjligen när vi ser att den svenska ekonomin är på rätt väg och landet som helhet får det bättre. För oss i Alliansens är väljarnas förtroende det viktiga, och den politiska makten är ett medel för att förvalta detta förtroende. Inte ett mål i sig, vilket det uppenbart är för alla socialdemokrater som säger sig "längta efter 2010".

Det som nu är uppenbart, och väldigt glädjande, är att väljarna premierar handlingskraft och styrförmåga, inte politisk retorik och kortsiktigt taktiserande. Att var femte väljare inte väljer sida är också tänkvärt - för den sida som trott sig vara säker på valsegern redan nu!

Många tuffa beslut återstår i kommuner, landsting och riksdag/regering fram till valet 2010. Väljarna säger nu, framför allt i förtroendesiffrorna för Sahlin/Reinfeldt: bra, fortsätt, led oss ur denna djupa kris så att vi står starka när vi äntligen ser ljuset på andra sidan tunneln -när det nu blir.

För egendel, och för Alliansen i landstinget, kan jag bara lova att vi fortsätter på den inslagna linjen. Vi jobbar vidare med det förtroende vi har fått att förvalta och ser fram emot att kvittera det förtroendet i kommande val.

Hög aktivitet i landstinget

Först - och mycket kort - vill jag bara konstatera det som framgår på landstingets hemsida: landstinget planerar nu för en rejäl satsning på och utveckling av lasarettet i Enköping. Lasarettet blir ett viktigt centrum för planerad kirurgi och navet för den vård som ges lokalt i södra delen av länet. Du som är nyfiken på detta rekommenderas att läsa mer på landstingets hemsida.

Denna vecka har vi i landstinget också tagit flera andra viktiga beslut. Att du som medborgare nu kan välja husläkare, och att vi dessutom öppnar för etablering av vårdcentraler, innebär att vi får en primärvård som mycket bättre kan svara mot medborgarnas behov. Till detta ska knytas de satsningar vi gör på att utveckla närvård, som kommer att leda till en både kvalitativt bättre och mer resurseffektiv vård.

Som all verksamhet, offentlig som privat, måste nämligen även hälso- och sjukvården hålla sig inom givna ekonomiska ramar. Om vi inte nu klarar ekonomin på ett bra sätt i vårt landsting, så är risken uppenbar att vi i en ganska nära framtid tvingas till ännu mer dramatiska åtgärder.

Därför är det betryggande i det allvarliga läge världsekonomin befinner sig att vårt landsting har kontroll på ekonomin och kan vidta de åtgärder som krävs i tid, men också planmässigt och med framförhållning.

Partier i kyrkan? Nej tack!

Den 20 september är det kyrkoval, och för egen del kommer jag som vanligt inte att rösta annat än möjligen på den mest lokala nivån. I så fall röstar jag på någon församlingsmedlem som jag har stor personlig respekt för, och inte på någon som vill ägna sig åt det i kyrkan, som är min dagliga gärning i samhällslivet.

För att styra kommuner, landsting, regioner eller nationer är politiska partier närmast omöjliga att undvika i en demokrati. Partierna behövs för att samla gemensamma åsikter i syfte att skapa en sammanhållen styrning. Ibland hjälper det inte ens med partier för att skapa fungerande majoriteter, men de är ofrånkomligen ett sätt att ordna olika uppfattningar. Utifrån partierna kan sedan olika uppfattningar ställas mot varandra på det sätt som behövs för att lägga grund för olika ställningstaganden. Så fungerar det i styrningen av allt från skolor och dagis till utrikespolitik och skatter.

I kyrkan borde det vara annorlunda. Visserligen behövs en styrning även av kyrkan, men till skillnad från samhällslivet i stort kan kyrkan mycket väl styras utan politiska partier. Utgångspunkten för det kyrkliga arbetet måste vara något helt annat, nämligen den förkunnelse som utgår från bibeln. Det betyder inte att kyrkan behöver vara "odemokratisk" men väl att de ställningstaganden som görs kan utgå från helt andra grunder, som i villken förening som helst.

Därför borde de så kallade nomineringsgrupperna bannlysas från det kyrkliga arbetet. Det skulle gagna kyrkan.

Med två tomma händer

Oppositionens debattartikel i dagens UNT hör till något av det märkligaste jag har läst. Inte en siffra, och knappt ens en bokstav, är rätt i deras argumentation.

Till att börja med innehåller den vårdvalsmodell vi lanserar i Uppsala väsentliga skillnader mot den som används i Stockholm. Men även stockholmsmodellen har sina fördelar, och i Stockholms län kan vi konstatera att fler vårdcentraler än någonsin etablerats - och absolut inte enbart på Östermalm och i Danderyd.

Oppositionen har dessutom en märklig syn på marknadsföring och profilering, som lyckligtvis inte delas av landstingets egen primärvårdsförvaltning. Den marknadsför sig nämligen just genom friskvårdsinsatser och förebyggande arbete, som till exempel i Knivsta där jag själv deltog i en framgångsrik hälsovecka strax före jul. Framgångsreceptet leder dessutom till att många patienter nu listar sig på den lokala vårdscentralen, vilket ger den "aktiva listning" som är det säkraste receptet för en trygg framtid för vårdcentralerna.

Några mesked om vad vänsteroppositionen vill får vi däremot inte. Vi får veta att man tänker lägga fram tre olika program inför valet, och att man motionerar om ändringar i den vårdvalsmodell landstinget nu beslutar om. Till slut får vi veta att man kommer att ta fram "ett betydligt mer genomtänkt och genomarbetat" förslag till ersättningssystem för primärvården. Det låter sig sägas, minsann.

Oppositionen bröstar sig som sagt om marknadsföring och profilering. Det vore välgörande om oppositionen noterade tionde paragrafen i marknadsföringslagen som säger att man inte får utelämna väsentlig information om den egna produkten. Oppositionen lämnar ju överhuvudtaget inte någon information om sin politik före valet, men det är inte så konstigt. De har ju ingen.

Det är en påtagligt tomhänt opposition som säger sig längta efter nästa val. Makten vill de gärna ha, men de har inte den blekaste om vad de ska göra med den!

Tydligen ligger vi rätt!

Noterar med intresse att Läkarförbundet gett utlåtande över de olika vårdvalsreformer som initierats på olika håll i landet. I Uppsala står vi nu i begrepp att sjösätta "Patientval Uppsala län", och vi kan med glädje konstatera att Läkarförbundets syn på vårdvalet stämmer väl överens med den modell vi valt. Hög andel fast ersättning, baserad på ålder och med ett brett uppdrag är grundtankarna som ger bra förutsättningar för varje vårdcentral. För egen del är jag övertygad om att de vårdcentraler vi driver i egen regi dessutom kommer att klara sig mycket bra i den konkurrens som nu blir verklighet.

Är det då rätt väg att gå, när vården i allt högre grad ersätts efter utförd prestation, samtidigt som mångfalden utvecklas? Mitt svar är obetingat ja. Snarare har vi dröjt alldeles för länge med att reformera vården, vilket ofrånkomligen har gjort att svensk vård har mer att ge. En intressant jämförelse kan göras med Frankrike, som liksom Sverige har en offentligt finansierad sjukvård, men i mycket hög grad utför vården genom olika fristående entreprenörer. Så är också kostnaden inte högre än i vårt land, samtidigt som kvalitén är väl så god som vår och tillgängligheten mycket bättre.

Förutsättningarna för en vård i absolut världsklass är goda i vårt land, inte minst som följd av komptetent och engagerade medarbetare. Det som behövs är en organisation och en finansiering som kan matcha kunnandet och engagemanget. Med andra ord behövs politiska beslut som reformerar vården - och då är vi tillbaka till vårdvalet som en av flera viktiga reformer för att utveckla vården. Närvården (se blogginlägg om lasarettet i Enköping) är en annan och en översyn av ersättningsmodeller är en tredje. Vi jobbar på för att reformera vården!

Mera om Enköping

Efter att ha fått ett par frågor och kommentarer känner jag skäl att komplettera lite om framtiden för lasarettet i Enköping. Bilden i media kan ju tolkas som att lasarettet närapå är på väg att läggas ner. Så är det verkligen inte, snarare tvärtom.

För det första är de flesta patienter som kommer in akut nattetid äldre, ofta multisjuka med stora samlade vårdbehov. Det akuta mottagandet av dessa patienter förbättras genom möjligheten att lägga in dem direkt på särskilt avdelade vårdplatser. En klar förbättring, alltså.

För det andra görs en stor satsning på lasarettet, både beträffande kirurgi och medicin. Fler planerade operationer och ett tydligt uppdrag med inriktning mot närvård, det vill säga ett förbättrat lokalt omhändertagande av exempelvis äldre, multisjuka, kroniker och andra med särskilda vårdbehov.

Det innebär att lasarettets roll stärks, både som lokal aktör i södra delen av länet och i ett större sammanhang. Den bilden har inte riktigt frammanats, och det leder givetvis till att debatten blir lite skev. Än tråkigare är att den bild som ges av lasarettets framtid kan leda till en felaktig uppfattning om utvecklingsmöjligheter och liknande. de är nämligen mycket goda, vilket kanske inte är den bild som ges i olika sammanhang.

Ljus framtid för lasarettet i Enköping

Tillbaka efter en ganska intensiv presskonferens i Enköping, med ganska positiva reaktioner på ett förslag om lasarettets framtid som jag tror kommer att betyda mycket. För Enköping, för invånarna i hela länet och inte minst för dem med störst behov av vård, omvårdnad och omsorg. Nu satsar vi på ett tydligare medicinskt uppdrag med särskild tonvikt på de äldre, multisjuka och kroniker. Lasaretet i Enköping får också ett både intressant och viktgit uppdrag när det gälelr planerad kirurgi. Extra glädjande är givetvis att den politiska uppslutningen kring ett förslag vi i Alliansen jobbat fram blivit så god. Det är annat än för tre år sedan!

Nytt centrum för kortvårdskirurgi. Nytt centrum för planerad ortopedi. Utökad satsning på vård av äldre multisjuka och strokepatienter. Så skissar vi framtiden för Lasarettet i Enköping.

Allt fler patienter från Håbo och Enköpings kommuner vårdas på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Landstinget vill nu i stället erbjuda fler patienter vård i Enköping. En utgångspunkt är att patienter ska få bästa möjliga omhändertagande på rätt vårdnivå. En annan är att länets resurser måste användas optimalt.

Landstinget ser en stor potential hos lasarettet vad det gäller lokaler, utrustning och personal och vill bland annat utveckla kortvårdskirurgin och den planerade ortopedin. I framtiden finns även möjlighet att sälja tjänster till omkringliggande landsting eftersom efterfrågan på bland annat ortopedioperationer är stor.

Utredningen föreslår även en förändring av lasarettets akutuppdrag. De två stora grupper som söker akutvård i Enköping i dag, äldre multisjuka och strokepatienter, ska i framtiden läggas in direkt på vårdavdelningen. De slipper då väntetiden på akutmottagningen som enligt utredningen ska vara stängd nattetid.

Oavgjort

Janne Nordling, lokal bloggande TV4-redaktör, gissade att jag var nöjd med gårdagens oavgjorda resultat i bandyn mellan Byn och Sirius. Sanningen är att jag är väldigt nöjd med att Bynn vunnit serien och kan börja ladda för finalen (redan...), men också att Sirius med poängen befäste en riktigt välförtjänt tredjeplats. Däremot håller jag på Byn, i alla väder.

Men idéerna då?

Så har vi då i medierna kunnat inhämta att den rödgröna röran på riksplanet nu också får sin efterföljd i vårt landsting. Samarbeta ska de, och arbetsgrupper har de bildat. Vad de däremot ska komma överens om är betydligt mer oklart. Det är lättare att hitta det som skiljer än det som förenar.

Målet är, säger de, en gemensam valplattform. Det låter ju bra, men vore det inte på plats att åtminstone ha några idéer redan nu om vad en sådan valplattform kan tänkas innehålla? fast med hänsyn till den politik som dessa tre partier för i det dagliga är det ganska enkelt att förstå att gemensamma ställningstaganden nu vore en utopi. Liksom för övrigt några ställningstaganden överhuvudtaget. Oppositionens politik under hela mandatperioden har ju präglats av en sådan visionslöshet och oklarhet om vad man faktiskt vill, att man kan förstå att ett programarbete måste börja med att i vart fall tycka någonting alls.

Lycka till, är egentligen min enda kommentar. Givetvis inte med valresultatet (för vi i Alliansen tror på fortsatt stöd från väljarna), men väl med att i alla fall komma tillbaka med en någotsånär sammanhållen politik som alternativ till den som Alliansen för. Det har vi hittills inte sett mycket av, och en i hast sammankalld presskonferens gör ingen större skillnad.

(Jag hade tänkt illustrera detta inlägg med en bild, men det gick inte så bra. Så här säger sökfunktionen i www.sesam.se: Bildsök: 0 träffar på oppositionen uppsala landsting
Tyvärr fick du ingen träff på oppositionen uppsala landsting i bildsöket
Kontrollera att du har stavat rätt, eller försök med färre eller mer generella sökord).

Konst...fack???

Vad i herrans namn sysslar de egentligen med på Konstfack? För någon vecka sedan kunde vi läsa om studenten som simulerade akut psykisk sjukdom och lade beslag på psykvårdens resurser helt i onödan. Nu läser vi om studenten vars examensarbete (?) bestod i att slå sönder en tunnelbanevagn.

Egentligen borde det räcka som blogginlägg. Men jag måste tillägga att jag faktiskt hör till dem som gillar samtidskonst och till och med gillar att bli provocerad. Men nu har vi på kort tid fått två exempel på både det ena och det andra som är värt att gå till botten med i kulturdebatten.

För det första vill jag aldrig mer höra ett ljud om "kommersialismens skadeverkningar". Den så kallade kommersialismen slår inte sönder tunnelbanevagnar och simulerar psykisk sjukdom. Tvärtom är det som kallas för kommersialism en grundläggande förutsättning inte bara för tunnelbana och psykiatrisk vård, utan också för att obegåvade slynglar både kan få studiestöd och möjlighet att förkvora (?) sig på statliga institutioner typ Konstfack.

Samtidskonsten vill provocera, utmana och väcka frågor. Bra. Låt mig då göra det. Det är kanske dags att utmana tillbaka. Varför ska samtidskonsten få en enda krona i offentligt stöd överhuvudaget? Det skulle ju vara en spännande form av provokation som skulle utmana på allvar. Kanske är det till och med dags att gå till botten med problemet, till exempel genom att inte bara kriminalisera skadegörelse (för det är redan kriminellt) utan också att slå fast att skadegörelse med konstnärliga bevekelsegrunder är särskilt straffvärt, ungefär som rasistbrott.

Så. Nu har jag provocerat, utmanat och väckt frågor. Frågan är vad svaret blir. Kanske vaknar jag en morgon med hela huset nedklottrat. Man vet ju aldrig, när modernitetens utmanande konstnärer slår till.

Ännu en diktator i raden

Sådana som Hugo Chavez i Venezuela (läs i dagens DN) fyller mig alltid och mycket konsekvent med stort obehag, för att uttrycka sig milt. Diktatorer som Chavez, eller Mugabe, eller Stalin, eller Hitler, drivs nämligen alltid av ungefär samma ideal: de vet bättre än folket vad folket behöver. En av dessa uppräknade socialister (jag skriver inte vem ännu) sade bland annat att "jag för er mot härliga tider, men det gjorde han inte. Däremot avskaffade han, i folkets namn, steg för steg de demokratiska institutioner som i sig är själva gunden för demokratin. Därefter kom sammanbrottet och repressalierna. Mönstret upprepas hela tiden.

I dett mönster ingår också en beundran för "de framsteg som faktiskt görs". Hitles byggde motorvägar, Mugabe genomförde jordreformer och Stalin...tja, det är svårt att tro det nu men även Stalin hade beundrare även i vårt land långt in i vår egen tid.

En lite uppgiven slutsats är alltså att vi aldrig lär oss. En annan, som blir aktuell nu, när Chaves och hans kompis Evo Morales i Bolivia "befriar de fattiga" i sina respektive länder, är att socialism aldrig någonsin har varit den bästa vägen till utveckling, frihet och välstånd. Socialismen är ett repressivt politiskt system som i bästa fall klarar att fördela välstånd lite mera jämnt över befolkningen med just repression och våldsmetoder som verktyg. För att ge människor välstånd som är både berikande som helhet och någorlunda jämnt fördelat behövs en helt annan politik än den som bedrivs i nämnda latinamerikanska länder.

Här hemma kan vi dessutom rysa av obehag av det mest obegripliga. Trots alla dessa socialistiska diktatorer, från Hitler och Stalin till Chavez, Morales, Castro, finns fortfarande en romantisk tro på "den socialistiska revolutionen. Jotack, den brukar sluta som den alltid gjort. Det är värt att tänka på nästa gång du möter någon som hyllar de nämnda.

En chans till ordning och stabilitet

En stillsam arbetsfri lördagskväll bjuder på ett och annat att blogga om, så det blir flera inlägg på raken för att hålla ämnena isär.

Noterar först i DN att G/-länderna skissar på en ny ekonomisk världsordning. Det låter alldeles utmärkt, men låt oss hoppas att det inte innebär Tobinskatter och annat skadligt utan att det faktiskt är fråga om nya spelregler för en fri och öppen världsekonomi. Fri handel och fri rörlighet är helt avgörande för välståndets utveckling, och det gälelr i än högre grad när världsekonomin är i kris.

I en ny ekonomisk världsordning behövs stabilitet, och med den utveckling vi sett under de senaste tjogo-trettio åren innebär det gemensamma internationella spelregler och i förekommande fall också internationella institutioner som kan upprätthålla och vårda dessa spelregler. Internationella Valutafonden och Världsbanken är två sådana institutioner som redan är på väg. För egen del skulle jag gärna också se en internationellt gångbar och stabil valuta, eftersom det skulle ta bort ett av de spekulativa momenten i den globala ekonomin. I själva verket är det underligt att världsekonomin, som idag är mer integrerad än den svenska ekonomin var på 1870-talet, inte kommit längre på ett så pass viktigt område.

Gärna en ny ekonomisk världsordning, alltså, men det får under inga omständigheter bli en ursäkt för skadliga regleringar och internationell beskattning. Murar måste rivas, handeln bli friare och rörligare men spelreglerna klarare och bättre. Om det kan bli ett resultat av krisen är väldigt mycket vunnet.

Vil(S)na

Debatten om socialdemokraternas inställning till ökad mångfald och fler alternativ i vården rasar vidare på UNTs debattsida. Där förs den förtjänstfullt av Stefan Olsson (M), men jag kan inte låta bli att kommentera här på bloggen.

Att förstå vad socialdemokraterna egentligen vill är sannerligen inte enkelt. Men det går att ana ett mönster. Man säger sig inte vara emot mångfald och fler alternativ, men man motsätter sig de initiativ som tas. Däremot kan man tänka sig vårdcentraler drivna på entreprenad.

Socialdemokraterna har två problem. Det ena är den egna retoriken. Den är fullkomligt inkonsekvent och helt omöjlig att hänga med i. Den ena dagen utmålas Alliansen som någon sorts privatiseringsfundamentalister, och precis allt som görs från Alliansens sifa utmålas som tokigt och fel. I nästa ögonblick kan man tänka sig exakt samma åtgärder, och kan rent av rösta för dem.

Det andra problemet är, helt följdriktigt, att (S) inte vet vad de vill. Deras politik präglas av företrädarnas dagsform och av att förhålla sig till vad som händer. Några egna initiativ ser vi inte alls från deras håll.

Orsaken till detta är enkel att hitta. Socialdemokraterna saknar helt och hållet politisk kurs, och har dessutom uppenbara problem med att förhålla sig till den politik som Alliansen faktiskt för. Att den politiken mer är inriktad på resultat snarare än på ekonomi och ersättningsmodeller blir därmed allt mer uppenbart. Möjligen beror detta på att Alliansens politik fungerar, och dessutom bygger på väl beprövade metoder och idéer.

Vilsenheten är således total i den socialdemokratiska landstingspolitiken, i vårt landsting men också i våra grannar. Företrädarnas dagsform tycks spela större roll än faktiska resultat.

Äntligen...?

Så har då kulturutredningen presenterats. Har givetvis inte haft tillfälle att ta del av den,men ser fram emot att sätta tänerna i den i helgen. Först och främst ska det bli intresssant att se om den förverkligas, och sedan återstår att se vad som faktiskt blir konsekvenserna. En viss risk kan befaras för att det goda (från ett moderat perspektiv) kollras bort på vägen medan annat mindre betydelsefullt blir verklighet. Det vore tråkigt om så skedde. Kulturpolitik borde vara en moderat paradgren, oavsett om vi är gamla eller nya moderater. En kraftfull kulturpolitik som fokuserar på användarnas (eller kulturkonsumenternas om man så vill) önskemål, behov och villkor vore tacknämligt. Villkoren för kulturens entreprenörer (de som brukar kallas "kulturarbetare") måste givetvis bli rimliga, men det är inte primärt en politisk uppgift. Vad det innebär att "regionalisera" kulturen återstår självfallet att se.
Ber med andra ord att få återkomma i detta viktiga ärende.

Ärna måste vara kvar som militärt flygfält

Efter en mycket givande dag på besök i Region Skåne (tack för intressant program och härlig gästfrihet) började dagen tidigt med besök på Uppsala Garnison. Där fick vi, tre moderata riksdagsledamöter och två landstingsråd) intressant information om framtiden för Ärna.

För oss landstingspolitiker björ informationen på en hel del oro. En avveckling av Ärna som militär flygplats skulle få allvarliga konsekvenser för den luftburna intensivvården, som är en av de verksamheter på Akademiska sjukhuset som faktiskt har nationell betydelse. Att Stockholm och hela Mälardalen dessutom skulle bli helt utan militär flygkapacitet gör givetvis inte saken bättre.

En historisk överenskommelse

Att Alliansen kommit överens om energifrågorna är historiskt av flera skäl. Dels helt enkelt för att de fyra partierna lyckats komma överens, men också för överenskommelsens innehåll. Det handlar alltid om att ge och ta, och att alla i slutändan kan hitta positiva saker.

Det positiva med överenskommelsen är väl så mycket vad den åstadkommer som vad den innehåller. Överenskommelsen, som finns att läsa på www.regeringen.se, ger effekter både för klimat och miljö, för jobben och välfärden och dessutom för vår förmåga att bygga ett långsiktigt och hållbart energisystem. Det är helt avgörande för tryggheten och stabiliteten i samhället - och därmed i sig bra och viktigt för utveckling och tillväxt.

Bra besked från regeringen

Ett tydligt besked från regeringens utredare att den nya myndigheten för livsmedelssäkerhet lokaliseras till Uppsala är glädjande, för att inte säga nödvndigt. Det visar att åtminstone utredaren, förre landshövdingen Gerhard Larsson, har insett de unika kvalitéer som finns att hämta i Uppsala. Här finns landets enda veterinärutbildning, unika kunskaper om virologi, mikrobiologi och rader av andra kompetenser som är helt nödvändiga för att upprätthålla den kompetens som behövs. Dessutom kommer den nya myndigheten, som arvtagare till de två som i praktiken ersätts, att bli en naturlig komponent i det kluster av livsvetenskap som Uppsala utgör. Med två universitet, flera statliga myndigheter och sist men absolut inte minst Akademiska sjukhuset är Uppsala inte bara en självklar lokalisering för en myndighet med förstärkt uppdrag på livsmedelsområdet. Uppsala kommun är också en självklar centralpunkt för forskning, utveckling och utbildning inom ett brett spektrum av viktiga frågor som rör allt från medicin och biovetenskap till materialforskning och medicinteknik.

Inte nog med det. I Uppsala finns också ett fantastiskt livskraftigt näringsliv med hundratals företag i branscher med anknytning till sektorn. Jag hade nöjet att träffa många av dem igår, vid invigningen av Stockholm-Uppsala Life Sciences nya hemsida www.suls.se. I praktiken finns en samverkan och ett samband mellan alla dessa faktorer som är helt unika för norra Europa.

Det gäller att jobba för att stärka den sektorn, och det gäör vi i landstinget.

Rätt och riktigt om landstingets ekonomi

Dagens Nyheter skrev i helgen om ekonomin i landstingen runt om i landet. I artikeln påstods att endast ett landsting har balans i sin ekonomi, vilket inte är sant. Vårt landsting redovisar ett överskott för 2008, än så länge oklart exakt hur mycket men gott och väl i nivå med det överskottsmål som landstingsfullmäktige satt upp. Det behövs inför framtida utmaningar i form av pensionsåtaganden, investeringar och annat. Även 2009 ser än så länge ut att kunna gå med tillräckligt överskott, men det kräver god budgetdisciplin.

Bättre tillgänglighet och bättre kvalitet med god ordning på ekonomin i landstinget. Så kan det övergripande målet för vårt landsting beskrivas. Den kursen är utstakad och det finns just nu inget som motsäger att vi ska kunna hålla den.

Universitetet - Uppsalas stolthet

Universitetet, domkyrkan, Akademiska sjukhuset och högarna i Gamla Uppsala. Det måste vara fyra av Uppsalas underverk. Akademiska har jag ju att göra med rätt så ofta, för att inte säga dagligen. Universitetet finns också alltid med så att säga i bakgrunden, men ibland i väldigt mycket fokus. Som igår, när universitetet bjöd in till vinterns doktorspromotion. Tyvärr missade jag i år själva promotionsakten, men kvällens bankett på Uppsala slott är alltid en höjdare med trevliga människor och god stämning.

Så, tack, universitetet, för en strålande kväll. Tack till rektor Anders Hallberg (bilden) med alla medarbetare. Men tack också för allt vad ni står för. Uppsala universitet rankas mycket högt på olika jämförelselistor och har en oerhört stark och viktig ställning i det svenska utbildningssystemet. Dessutom sätter universitetet inte bara sin prägel på Uppsala; symbiosen mellan ett universitet och dess hemstad är inte minst i Uppsala mycket stark. Därför är jag idag inte bara tacksam för den trevliga festen igår utan också för allt som människorna på universitetet innebär för alla oss som bor och verkar i Uppsala.

Balansgång

Först ett tack till er som hört av sig med anledning av reportaget i Radio Uppland. Naturligtvis inser jag att vi som är politiskt förtroendevalda först och främst hämtar vårt förtroende hos väljare och allmänhet, men det är också viktigt att vi kan skapa förtroende för vår politik hos alla dem som utför det viktiga arbetet i hälso- och sjukvården.

Den viktiga och intressanta frågan är dock egentligen inte förtroendet för oss politiker, utan faktiskt för systemet som helhet. Tilltron är stor till den svenska modellen med skattefinansiering av hälso- och sjukvården. En sådan modell förutsätter självklart att det finns politiskt utsedda företrädare som tar det ansvar som krävs. Politikernas uppgift är att med en given - och givetvis begränsad - mängd pengar tillhandahålla en given mängd sjukvård. Personalen i sjukvården vill ge patienterna den vård de behöver - och vill givetvis helst ställa alla tänkbara resurser till patienternas förfogande.

Att få denna ekvation att gå ihop är givetvis inte så enkelt. Konflikten är så att säga inbyggd i systemet. Det jag kan lova är att vi gör vårt bästa inte bara för att klara att möta alla behov med begränsade resurser utan också att skapa förtroghenhet både för systemet möjligheter och dess begränsningar. Och det är ytterst ni väljare som avgör hur vi klarar balansgången.

S från insidan

Så bryter då nästa skandal ut, och Det Fina Partiet får sig ännu en törn. Vi andra kan snabbt räkna ut vad som därefter händer. Skandalen är givetvis inte Partiets fel, utan olyckor och elände skylls på allt och alla andra.

Men turerna kring avvisningen av två egyptier är helt naturliga för den som följer socialdemokratin och dess agerande i olika sammanhang. Lika lite som en socialdemokratisk riksdagsledamot kan väntas be om ursäkt när han kallar en minister för barnunge, lika lite kan socialdemokrater erkänna att de ljugit i konstitutionsutskottet eller agerat cyniskt i själva avvisningsärendet.

Socialdemokraternas självbild är nämligen att partiet är ofelbart, och att ogynnsamma händelser runt partiet är "borgarnas", "högeralliansens" eller "marknadskrafternas" fel. Jojo; en kommentator på en socialdemokratisk blogg kallar rent av Anna Lindhs medarbetare och nära väninna för "högerinfiltratör".

Ett parti med den självbilden bör hållas i opposition åtminstone tills de insett att de är... ett parti som alla andra. Det tycks fortfarande vara en bit dit.

Ber Astudillo om ursäkt?

För den som följt diskussionen efter arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins uttåg från riksdagens frågestund (se här, till exempel) är frågan i rubriken högst relevant.

Luciano Astudillo är nämligen socialdemokrat, och Littorin är moderat. Då är det nog bara att konstatera att en ursäkt torde sitta rätt långt inne. Socialdemokrater ber nämligen ogärna moderater om ursäkt, även om det skulle vara befogat, och det finns säkerligen partitaktiska skäl till det. Eller snarare partikulturella.

Mycket riktigt, går det att konstatera både på Astudillos blogg och i en intervju i Aftonbladet som Astudillo själv refererar till på bloggen, att Astudillo inte har något som helst intresse av att vare sig be om ursäkt eller ta tillbaka sina mer plumpa uttalanden. Astudillo har ju till exempel jämfört landets arbetsmarknadsminister med sin sexåriga dotter. Tala om att sätta en låg debattnivå! Men det är slltså inte det mest anmärkningsvärda. Om en moderat politiker hade gjort motsvarande jämförelse så kan vi vara säkra på att debattens vågor gått höga. Förmodligen hade då moderaten fått göra avbön och kanske till och med lämna sina uppdrag.

Socialdemokrater ber inte gärna moderater om ursäkt. Socialdemokrater kan ostraffat jämföra moderata ministrar med förskolebarn. Socialdemokater "förklarar" sitt handlande i en intervju i stället för att stå upp för sitt plumpa agerande. Socialdemokrater kan utan konsekvenser använda osakliga personangrepp i debatter med moderater. Så ser den svenska politiska kulturen ut.

Det hänger inte bara på kroppen

Sebastian från Gävle tror enligt Aftonbladet att en tatuering (bilden) skulle kunna locka fler yngre väljare till moderaterna. Förlåt, Sebastian, men även om din idé är kul och vi har skäl att uppskatta din ambition att hjälpa oss, så tror jag inte riktigt att det är där det sitter.

Visserligen indikerar den senaste partsympatiundersökningen från SCB lägre siffror bland första- och andragångsväljare, men det viktiga är trots allt politikens innehåll, och givetvis formerna för hur politiken kommuniceras. Dessutom är det viktigt att ha en politik, och en kommunikation av det man vill göra, för hela befolkningen och inte för utpekade grupper.

Sebastian pekar alltså på ett viktigt problem, nämligen den fragmentering av poilitiken som uppstår när man försöker beskriva om ett visst politiskt beslut "slår mot" eller "gynnar" en viss intressegrupp. Moderaterna har den bästa politiken för samhället som helhet, kanske är det därför vår politik väcker stor respekt ovh uppfattas som regeringsduglig. Kanske är det också en del av förklaringen till att Alliansen klarar sig allt bättre i opinionsmätningarna. Effekterna på samhället som helhet är viktigare än effekterna för den enskilde. Ändå bygger en sådan politik på att se människor som individer snarare än som medlemmar i ett kollektiv.

Mot detta står en politik som helt och hållet reducerar människor till kollektiva varelser. Inget ont om gemenskaper, men människor har olika behov, förutsättningar, önskemål och intressen. Politiken måste utgå från detta, och ha den enskilda människan som mått, för att kunna vara fungerande och framgångsrik.

Men tack igen, Sebastian, för ditt engagemang. Det visar vikten av att många står upp för vår politik.

(Bilden är ett utsnitt från bild i Aftonbladet)

Heja Byn!

Ikväll måste jag bara skriva om ett fenomen i idrotts-Sverige: Edsbyns IF Bandy. Detta fenomenala lag har, när bandyns elitserie nu tar paus för VM-spel, spelat 14 seriematcher, vunnit 12, spelat en oavgjort och förlorat en enda! Man har gjort flest mål av alla lag - och släppt in det minsta antalet. Målskillnaden, +89, är större än antalet mål de flesta lag överhuvudtaget gjort.

Men det är inte resultatraden i sig som är det fenomenala, inte heller det faktum att Byn spelar sina hemmamatcher i landets första inomhushall för bandy. Det är den osannolika uppslutning som bygden visar kring sitt lag. Bortemot en tredjedel av den totala befolkningen i Edsbyn komemr på hemmamatcherna, och när det blir final (för det blir det!) i mars, ja då töms Edsbyn bokstavligen på folk!

Det är nu nästan trettio år sedan jag flyttade från Byn, och jag har uppriktigt sagt inte så många kopplingar kvar. Men jag följer bandylaget och jag är lika stolt idag över min gamla hemort som jag var när jag bodde där.

Sträck på er, alla ni som bor i Edsbyn och i Ovanåkers kommun! Ni är del av ett fenomen i idrotts-Sverige, som tyvärr inte får den nationella uppmärksamhet ni är värda. Vi ses på Studenternas den 19 mars!

(Bilden med klubbens emblem har jag lånat på Helen Embretsens hemsida/blogg.)

Ja. Visst är det galet!

Med ett beslut i riksdagens förvaltningsstyrelse skulle jobbskatteavdraget för riksdagsledamöter som har avgått kunna plockas bort. Alla partier vill nämligen att så ska ske. Ett sådant initiaitv har också tagits av Lennart Hedquist (bilden), moderat riksdagsledamot från Uppsala.

Varför sker det då inte? Alla verkar ju tycka samma sak.

Skälet är enkelt, och har att göra med det som varit tema för flera av mina inlägg.

Den normala ordningen är nämligen att beslut som detta ska fattas i enighet, även det en klok princip. Det är bara det att socialdemokraterna, som alltså också säger sig vilja avskaffa jobbskatteavdraget för avgångna riksdagsledamöter, inte vill bli överens om formen för hur beslutet fattas. De kräver att regeringen ska lösa problemet.

Så kan man också kasta grus i maskineriet. Jag håller med Lennart Hedquist. Går det inte att fatta beslut i enighet, så får man låta sunda förnuftet råda. Problemet belystes utmärkt i söndagens Rapport: socialdemokraterna motsätter sig sunt förnuft till förmån för en käpp i hjulet.

(Bilden från riksdagens hemsida)

Lördagsfika i Håbo

Eftersom jag inte hade något annat för mig så passade jag på att åka till Bålsta för att ta en fika. Naturligtvis ett krångligt sätt för att få en kopp kaffe, men väldigt trevligt att få tillfälle att träffa allianskamrater från Håbo kommun. Det var i själva verket både viktigare - och trevligare - än kaffet. Alliansen i Håbo fikar i Bålsta centrum varje lördag, och jag försöker vara med några gånger varje termin.

På bilden ser du de som var med den här gången. Titta gärna förbi någon lördag om du är i Bålsta centrum eller har vägarna förbi. Det brukar vara trevligt!

Uppsalas åttonde underverk?

Nog är Akademiska sjukhuset mer av ett underverk än de som UNT valt ut, av en rad skäl. Där har ju nästan alla infödda uppsalabor sett dagens ljus, och många av dem som flyttar hit passerar förr eller senare. En halv miljon människor ser varje vecka om sjukhusets verksamhet på TV. Vården och forskningen är i många fall i absolut världsklass. Sjukhuset är dessutom Uppsalas största arbetsplats och generator för ytterligare många, både på universitetet och i företagen i Life Science-sektorn.

Slå ett slag för Akademiska, du också. Det går inte att rösta på sjukhuset som ett av Uppsalas sju underverk, men här kan du i alla fall tala om att Ackis borde höra hemma bland de sju!

Och; om Akademiska nu inte kvalar in bland de sju, så brukar man ju säga om det som är mycket speciellt att det är världens åttonde underverk. Det är kanske så vi ska se på Akademiska sjukhuset. För att det är helt avgörande för vad Uppsala är idag, det är ställt utom allt tvivel.

Landstinget satsar på kollektivtrafiken

På måndag är det premiär för en av landstingets många offensiva satsningar under den här mandatperioden. Det handlar om det nya Upptåg som Upplands Lokaltrafik nu kan sätta in. Bakgrunden är den mycket kraftiga resandeökning som under 2008 gjorde att allt fler upplevde trängsel och sämre komfort. Mot den bakgrunden var det ett ganska lätt beslut att, även i en tuff ekonomisk situation, göra ökade satsningar på just Upptåget.

Arbetet med att utveckla kollektivtrafiken går självklart vidare. Förutom Upptåget behövs satsningar också på de så kallade stomlinjerna, och då är det ytterst angeläget att den satsningen riktas in mot de linjer som har flest resande. Just detta ser UL nu över, för att öka kvalitén på den trafik som landstinget finansierar ytterligare.

Tillbaka på jobbet II - allt är som vanligt

Jodå, dag två på jobbet efter alla helger innehöll några saker som känns riktigt hemtama.

Redan igår kritiserade miljöpartisten Niclas Malmberg försvarets ansökan om civilflyg på Ärna. Lite märkligt med tanke på de kompletteringar som försvarsmakten gjort till ansökan. Miljöpartiet är faktiskt ingen myndighet, utan det är länsstyrelsen som ska granska detta.

Som företrädare för landstinget blev jag givetvis orolig med tanke på att jag vet hur viktig verksamheten är för Akademiska sjukhuset.

Därefter hände det som kändes hemtamt. Det var när miljöpartiets Johan Edstav gav sig in i debatten. Inte för att försvara sjukhusets behov av flygplatskapacitet utan tvärtom med insinuationer om mina motiv för att uttala mig.

Men Johan har fel. Jag känner ett stort ansvar för sjukhusets framtid och gör vad jag kan för att trygga dess verksamhet. Det kommersiella flyget finns det andra som agerar för. Johan Edstav är däremot så förblindad i sitt motstånd att i detta fall får det goda bli det bästas fiende. Inte ens om det äventyrar den luftburna intensivvården kan Edstav släppa sitt motstånd mot en lokal flygplats med civilflyg.

Det om något oroar inför sjukhusets framtid.

Tillbaka på jobbet

Jag måste allra först ge en eloge till en hemsida, http://www.jobbskatteavdrag.se/, som på ett pedagogiskt och enkelt sätt redovisar hur skattetrycket sjunker. Heders! En eloge till Harald Klomp på lagt ner massor med jobb för detta angelägna projekt.


Kan sedan inte låta bli att konstatera att det är dagen då man kom tillbaka på jobbet. Klockan halv åtta i morse var mitt skrivbord absolut rent som ett resultat av två dagars målmedveten rensning. På bilden här bredvid kan du se hur det ser ut nu, några få arbetstimmar senare. Och här sitter jag och bloggar...


Det är många viktiga frågor som redan tränger sig på i vår agenda. det är givetvis följden av de många utmaningar vi ser, inte minst utifrån behovet att renovera den svenska välfärden. Så det är bara att sätta igång med att jobba, närmast med planering av januari månads sammanträde i landstingsstyrelsen.


Räknar också med att snart vara klar med ny version av min hemsida, jag lovar!

Citybanan igen

Idag uppmärksammar Radio Uppland att allt är klart för byggandet av Citybanan, men det finns anledning att än en gång påpeka det som sades tydligt i ABC-nytt redan före helgerna. Vår medfinansiering från landsting och kommuner handlar inte alls bara om tunneln under Stockholm, utan om en satsning på spår i hela Mälardalen. I vårt län handlar det dessutom inte enbart om tunneln och dubbelspåren under Gamla Uppsala, utan också om förstärkt kapacitet mellan Uppsala och Stockholm samt inte minst om fler spår mellan Tomteboda och Kallhäll. Dessa projekt tar bort flaskhalsar som påverkar långt utanför vårt län och hela vår region. Därmed blir hela landets infrastruktur mer effektiv och järnvägen mer attraktivt som färdmedel.

Ett parti som andra, med alldeles egna problem

En av morgonens nyheter i Sveriges Radio handlade om svårigheterna med att locka unga till politiken. Det rubricerades i alla fall så, men visade sig handla om socialdemokraternas problem att locka unga och de följder detta sades få. De två personer som intervjuades var den socialdemokratiska partisekreteraren marita Ulvskog och den lika så socialdemokratiska professorn i statskunskap Gullan Gidlund. Reporterns partifärg är dock inte känd.

Visst har ungdomsförbundens medlemstal minskat, men vi som följer deras verkamhet iinser snabbt att det är de passiva medlemmarna som försvunnit. Visst hade dessa tusentals som endast betalade medlemsavgiften och gick på ett eller annat socialt evenemang betydelse för hela verksamheten, men något avgörande problem för rekryteringen av unga till politiken har denna utveckling - som dessutom pågått ganska länge nu - inte inneburit. Snarare vill jag minnas att somliga såg det väl ungdomliga regeringskansliet som ett problem i början av mandatperioden. Nu har det "problemet" uppenbarligen gått över (och var för övrigt aldrig något verkligt problem).

Att socialdemokraterna sedan har problem med förgubbningen av sitt parti angår inte oss andra nämnvärt. De andra två tredjedelarna av deras vänsterkoalition ser för övrigt påfallande ungdomliga ut vid en snabb jämförelse (utan att för den skull vara allt för djärva i sitt nytänkande).

Allt är således som förut. Det stora partiet anser inte bara själv att man har en särställning i politiken, man förväntar sig dessutom att andra aktörer anpassar sig. och, kanska värst av allt, det är precis vad andra aktörer gör! Två aktörer som verkligen borde står för integritet och oberoende ställer gärna upp på den socialdemokratiska problemformuleringen och ger den därmed legitimitet.

Ekot speglade nämligen ett socialdemokratiskt problem, som vanligt framställt som något som angår oss alla. och eftersom (s) har problem så måste väl alla partier ha det, eller?Arbetarpartiet tror att deras minskade attraktionskraft på ungdomar skulle vara ett samhällsproblem, när det i själva verket är en del av lösningen. Socialdemokratin är ingen samhällsnorm, och det är ytterst angeläget för vår demokrati att det klarläggs.

Det går som tåget för UL

Är kollektivtrafiken för populär? Den frågan ställer Upplands Lokaltrafik (UL) själv i senaste numret av sin personaltidning. Frågan är högst motiverad med den kraftiga resandeökning som skett under 2008. Därför är det också nödvändigt att möta den med ökade satsningar, och det sker också nu. Ett nytt tågsätt för Upptåget är bara en sådan satsning.

Landstingets ansvar som ägare av UL handlar om den "tunga" delen av trafiken utanför tätorten Uppsala: tågtrafiken med Upptåget och Uven samt busstrafik mellan kommunernas centralorter. Det säger sig själv att det innebär att landstinget svarar för den absoluta huvuddelen av UL:s trafikvolym, och så ska det absolut vara. Vi behöver dock samordna vårt ansvar med den trafik som beställs och betalas av kommunerna, till exempel skolbussar och landsbygdslinjer. Den diskussionen pågår nu, allt för att kunna utveckla UL:s trafik vidare.

Jag tror att kollektivtrafiken, liksom sjukvården, går en mycket spännande framtid till mötes. Trafiken behövs för att knyta samman vårt län och vår region, och är därigenom en avgörande faktor för tillväxt och utveckling. Därför är kollektivtrafiken viktigare än någonsin nu när ekonomin kärvar, och därför satsar vårt landsting även i år kraftigt på kollektivtrafik.

Bilden ovan på Upptåget har jag faktiskt hittat på socialdemokraternas hemsida för länet. Det är glädjande att oppositionen också har ett intresse för en fungerande tågtrafik.

Allt gott kommer inte från vänster

Jodå. Det är mycket stom sör sossarna just nu. Regeringen är populär, särskilt den tidigare så bespottade Anders Borg. Den klarar finanskrisen, och genomför reformer. Folk -oh, hemska tanke för (s) - litar till och med på regeringen. Och ute i landet är det inte mycket bättre, från (s) perspektiv. Vårdköerna blir kortare.Infrastrukturen byggs ut. Skolan utvecklas. Mitt i den djupaste ekonomiska svackan sedan före andra världskriget finns ändå förutsättningar för att utveckla välfärden.

Man kan tycka att socialdemokraterna utifrån sin normala retorik (när man är i majoritet, alltså) borde gilla allt detta. Socialdemokrater brukar gilla att framställa sig själva som ett ganska pragmatiskt parti som undviker de stora ideologiska greppen. I stället för ideologisk ingenjörskonst så rattar man välfärd. Men det som nu lyser igenom är det faktum att socialdemokratin inte bara saknar ideologi. De saknar inte heller bara politik. De saknar helt enkelt förmåga till politiskt agerande.

I socialdemokraternas värld är nämligen det stora problemet inte den politik som förs, utan vilka det är som styr. Se bara alla kommentarer (och gissa varifrån de kommer...) på Aftonblandets webb med anledning av undersökningen om regeringens popularitet. Vi har för närvarande ett oppositionsparti som anser att allt som görs när de regerar är rätt och allt som sker under Alliansens ledning är...ja,just det: fel.

Men det är dags att inse det nu, så här i drygt halvtid. Socialdemokraterna är inte bäst på att regera. De är framför allt inte bättre än den sittande regeringen. Faktum är, och det gäller att inte glömma det, att de inte ens är särskilt bra på att regera. Och inte på att vara i opposition heller. Allt gott kommer inte från vänster, och människor börjar nu inse just det; att ett samhälle kan utvecklas på olika sätt och att en röst i ett val faktiskt kan göra skillnad.

Det finns helt enkelt fler sätt än ett att bygga ett fungerande välfärdssamhälle. Det börjar nu allt fler inse.

Sossarnas rätta ansikte

Jag läser på Arvid Falks blogg. Arvid Falk är bekymrad. Inte för att hälften av alla toppjobb nu går till kvinnor - det tycker Arvid Falk är bra - utan för att detta uppåtts av det Arvid Falk kallar för en högerregering.

Med detta ger Arvid Falks blogg uttryck för en mycket symptomatisk sosseåsikt, nämligen att allt som görs av regeringar som inte är socialdemokratiska är fel. Och det är inte så konstigt. Om makten är viktigare än människors välfärd, så är ställningstagandet på Arvid Falks blogg inte det minsta konstigt.

Sossarna säger sig "längta till 2010". Det de längtar efter är makten. Vi i Alliansen ägnar oss i stället åt att utveckla samhället och välfärden. Vi får leva med att oppositionen missunnar vårt land de förbättringar det innebär.

Inget gott nytt år på Kuba

Igår, den 1 januari, var det femtio är sedan Kuba blev en kommunistisk diktatur. Inte för att Castros föregångare som diktator, Batista, var det minsta bättre, men honom var det i alla fall ingen som kallade för något annat än diktator. Med kommunistiska diktatorer är det som bekant annorlunda. De kallas ofta, som i Castros fall, för folkhjältar och befriare - i alla fall tills sannningen hinner ikapp dem.

Mot den bakgrunden kan man till exempel lyssna på Lars Palmgrens referat från revolutionjubileets kuba. Palmgren, allt annat än objektiv bevakare av kommunist-Kuba och regimens vänner i Bolivia (Evo Morales) och Venezuela (Hugo Chavez) framställer den dämpade stämningen som orsakad av Castros sjukdom och uteblivna reformer. Sanningen är att det kubanska folket är förtryckt av en kommunistisk diktatur och sannerligen kan hålla sig för skratt på revolutionens årsdag. Fast det är således inte riktigt den bild som svenska medier förmedlar.

Kuba får vänta ett tag till på befrielse. Efter Fidel kom Raoul, och det är lite oklart hur det gick till när han valdes. Något valfusk har vi inte hört om, för sådant trams som fria val håller man sig inte med på Kuba. Där genomförde man hårdhänt och ordentligt redan för femtio år sedan de manipulationer med demokratiska grundteser som Castros kumpaner i Venezuela och Bolivia just nu har överst på dagordningen. Och i Colombia hare vi kompisgänget ute i djungeln, ni vet de där kommunisterna som finansierar sin revolution med kidnappning och kokainexport.

Usch, är det enda man kan säga. Om Kuba, om Castros kompisar och om de nyttiga idioter som refererar en kontinent på väg mot både demokratisk och ekonomisk undergång.

Åsså finns det fol som köper t-shirts med Che Guevara...

2008 - ett intensivt år

Det är hög tid att lägga 2008 till handlingarna. Det blev ett år som jag kommer att minnas som arbetsfyllt, med en och annan minst sagt medial händelse i packningen. Först och främst blev det dock ett år di vi i Alliansen fattade och lade grunden för en lång rad viktiga reformer för att utveckla och förnya den verksamhet som landstinget svarar för. Att allt sedan inte alltid går exakt enligt ritningarna är lättare att leva med när man ser det goda som hänt och gjorts.

Extra glädjande blir det också, vilket senast hände idag, när detta arbete också uppmärksammas. "Landstinget levererar det Alliansen lovade" skrev en vän till mig idag - och det är just vad jag personligen ser som min viktigaste arbetsuppgift. Vi har hunnit med åtskilligt, men en hel del återstår också att göra. Det viktigaste är dock att arbetet rullar på, går i rätt riktning och - sist men absolut inte minst - sker i stor enighet och samstämmighet kring både former och innehåll.

Reformarbetet i landstinget handlar inte bara om hälso- och sjukvård, utan väl så mycket om kollektivtrafik, kultur, regional utveckling och, både genom medlemskapet i regionförbundet och i andra sammanhang, om infrastruktur och transporter. Landstinget har därmed en viktig roll för länets utveckling, och därmed ytterst för medborgarnas välstånd. Det har stor betydelse inte minst i det svåra ekonomiska läge som inte bara vårt land utan hela världen befinner sig i. När vi samtidigt är länets största enskilda arbetsgivare, genom Akademiska sjukhuset, så säger det sig själv att ansvaret också handlar om att agera för att skapa trygga och säkra jobb. Genom UppsalaBIO, för att ta ett exempel, är Akademiska och därmed landstinget dessutom en viktig aktör för att stärka det lokala näringslivet i Uppsala. även där ska landstinget fortsätta att vara aktivt.

Mot den bakgrunden kan vi lägga 2008 till handlingarna med stor tillförsikt. Tillgängligheten till vården förbättras, mångfalden ökar och alternativen blir fler. Ekonomin är så trygg den kan vara under rådande omständigheter och på kollektivtrafikens område satsar vi hårt på att förstärka de tunga linjerna med störst resande. Två nya tågsätt på Upptåget är bara ett av många exempel på sådana satsningar.

Mycket glädjande är också det goda samarbete som utvecklas med länets kommuner. Jag minns med särskild glädje ett möte med Alliansen i Uppsala kommun, där detta prisades av flera företrädare för de olika kommunala nämnder som vi har samarbete med. Vi arbetar ni vidare med närvård i flera kommuner, och mer kommer att hända under 2009 och framåt.

Att lägga ett år till handlingarna innebär också att blicka framåt. 2009 och 2010 är redan fyllda med både aktiviteter och projekt som sammanlagt innebär att den pågående utvecklingen kommer att fortsätta. Det gör att jag personligen tycker det ska bli slönt att sätta punkt för ett händelserikt 2008 och ladda om för ett minst lika spännande 2009. Men först ska jag fira nyår med familj och goda vänner!

Bra jobbat, regeringen

Tack för i år, kära Alliansregeringen!
Inte nog med att ni är den i särklass mest kompetenta regering som tänkas kan i vårt land för närvarande; ni gör dessutom ett bra jobb. Däremot är det bara att beklaga att det finns andra - lokala - företrädare för Alliansen som kanske inte tänker hela vägen då de svarar på diverse enkäter av olika slag. Jag tänker givetvis närmast på den enkät Sveriges Radio gjort, där lokala företrädare för Alliansen fick möjlighet att säga sitt om de olika ministrarna. Det är kanske inte så konstigt att en försvars-, bistånds-, utrikeshandels- eller forskningsminister hamnar långt ned på en sådan ranking. De har ju liksom inte sådär jättemycket att göra med den lokala politiken.

Själv gillar jag alla ministrar från alla partier i den sittande regeringen - och om jag hade tyckt något annat så skulle jag i vart fall inte gett uttryck för det i en aldrig så anonym enkät. Men Ekot är säkert glada som genom att skicka massor av e-post fått intressant stoff att bearbeta.

Även jag får emellanåt liknande enkäter, det är lika intressant varje gång. Senast, strax före jul, ombads jag svara på frågan om jag har någon privat sjukförsäkring. Den frågan ser jag inte någon som helst anledning att svara på.

Folkkära politiker och socialdemokratisk självbild

Om utvecklingen fortsätter är Fredrik Reinfeldt snart populärare bland vänsterkartellens väljare än Mona Sahlin. Likaså har även Maud passerat Sahlin, och både Göran och Janne närmar sig sakta men säkert. Maud, Göran och Janne är som du säkert anar de tre partiledarna för centern, folkpartiet och kristdemokraterna. Det är nu hög tid att kalla dem vid förnamn, som seden länge varit för så kallade "folkkära" socialdemokrater.

Så ser nämligen den av socialdemokaterna omhuldade och av medierna vårdade bilden av somliga (s)-märkta politiker ut. Oavsett om de varit finansministrar (Sträng och Feldt), EU-kommissionärer (Gradin och Wallström), utrikesministrar (Andersson och Eliasson) eller halt vanliga s-politiker med diverse portföljer (Pagrotsky och Winberg, till exempel) så har de skickligt framställts som...tja, som ganska populära i de så kallade breda lagren. även om de kanske inte alltid blivit kända för sina förnamn så hade de i alla fall framställts som lite trevligare och lite personligare, kanske med en eller annan skavank men i grund och botten hederliga människor. En gång i världen (på 60- och 70-talet) visste till exempel varenda människa att Sten Andersson en gång varit postiljon, Torsten Nilsson bagare och Gunnar Sträng lantarbetare.

Roten till detta är givetvis bilden av socialdemokraterna som ett parti som står lite över politiken, som vet bäst vad folk i allmänhet vill och som snarare rattar välfärdsstat än bygger politiken på ideologiska föreställningar. Nå, det är hög tid att göra upp med den bilden nu. Tvärtom är socialdemokaterna uppenbart så hungriga på att driva igenom en vänsterorienterad politik att de lierar sig med praktiskt taget vem som helst, till exempel...ja, döm själv.

Socialdemokraterna som parti i allmänhet och deras olika företrädare i synnerhet är helt enkelt inte särskilt populära - eller som de själva alltså föredrar att säga: folkkära - längre. Sossar är inte längre politikens Lasse Berghagen eller Carolina Klüft (för att nämna två verkligt folkkära svenskar, utan någon koppling till politik!) utan politiker som politiker är mest. Och det är väldigt bra och väldigt nyttigt för svensk demokrati.

Anders Borg är inte bara bättre än Tomas Östros på att sköta svensk ekonomi; han är också bättre på att göra det så att folk (!) upplever en trygghet och ett lugn av hans sätt att göra det. Kanske har också vi moderater lärt oss något på resan. Även bland oss moderater som gör motsvarande jobb ute i kommuner och landsting märks det att något börjar hända. Allt det vi gör älskas sannerligen inte av alla (jag är väl medveten om det, jag lovar!) men det märks allt oftare att allt fler noterar att något håller på att hända. Vi moderater och våra kamprater i Alliansen har mycket mycket goda skäl att vara ytterligt ödmjuka inför denna utveckling. Frågan är hos socialdemokraterna hanterar saken. Det mesta talar för att de fortfarande tror sig företräda någon sorts "folkflertal" och därmed förstärker bilden av ett parti som snarare är självgott och självtillräckligt än bärare av det goda samhällets idéer och ideal. Demokrati går liksom ut på att folk tycker olika - då gäller det också att forma ett samhälle där alla åsikter får plats.

Emil - inte så politiskt korrekt!

Jag ägnar juldagsförmiddagen åt att titta på Emil i Lönneberga. Astrid Lindgrens böcker är verkligen underbara, och de filmaitseringar som gjordes på 60- och 70-talet är inte sämre de. Men vad är det för värld som egentligen skildras? För det politiskt korrekte finns åtskilligt att uppröras över. Se bara.

- Emil blir regelmässigt inläst i snickarboden, när han gjort hyss. Det är givetvis en uppfostrinsmetod som absolut inte är acceptabel. De sociala myndigheterna borde givetvis inskrida med kraft. Samma sak gäller när pappa Anton drar Emil i örat till snickerboa. Klart fall av olaga våldsskildring.

- Pigan Lina sover i en kökssoffa och drängen Alfred i en påver drängkammare. Det vittnar om sociala förhållanden som inte alls kan accpeteras, framför allt inte i en film som riktar sig till barn. De kan få en romantisk uppfattning av den tidens sociala förhållanden.

- Samma sak gäller givetvis hjonen i fattigstugan.

- När Emil och hans föräldrar besöker doktorn i Mariannelund hittar vi flera klara oriktigheter. För det första är väntrummet hos doktorn visserligen fullt, men trots detta tycks väntetiden vara obefintlig. Även om Emil och hans familj bor i det framgångsrika landstinget i Kalmar län, så vet ju alla att så går det inte till.

- Riktigt chockerande blir det när doktorn berättar om sin prislista. Helt olika priser tycks gälla för olika åtgärder, till exempel ta ut huvuden ur soppskålar eller femöringar ur magar. Dessutom förekommer uppenbart inte någon reduktion av avgiften för barn. Helt otänkbart i ett välfärdssamhälle!

- Att fånga varg i varggrop är givetvis helt i strid med den statliga rovdjurspolitiken.

Rikgtigt oroande är att allt detta leder fram till att Emil skildras som en framtida kommunalt förtroendevald. Givetvis är det bsolut inte lämpligt att en person med den bakgrunden och de erfarenheterna ges ledande kommunala uppdrag.

Cykelväg Uppsala-Knivsta

Det vore ytterst lämpligt med en cykelväg längs väg 255 ("gamla E4an") mellan Uppsala och Knivsta via Edeby. Det skulle skapa fina möjligheter för människor att komma ut i naturen och se det underbara herrgårdslandskapet längs Mälarens stränder. När Vägverket nu dessutom satt upp skyddsräcken längs sträckan är det fullkomligt livsfarligt att cykla där.

Problemet är bara att Regionförbundet är en ganska tveksam instans för en sådan motion. Visserligen är förbundet länets organ för planering av trafik och infrastruktur, men det ska gälla den länsövergripande transportplaneringen, inte enskilda projekt som kommuner kan driva på egen hand. En cykelväg mellan Uppsala och Knivsta är en angelägenhet för de bägge kommunerna. Om Regionförbundet skulle ta på sig projekt av motsvarande dignitet i tid och otid så skulle fokus på de viktiga frågorna snart vara ett minne blott.

Mycket ska man höra...

Min bakgrund finns, vilket kanske är bekant, inom handeln. Jag har till och med haft en mycket (ja, mycket) kort facklig karriär, faktiskt som skyddsombud. Jag är desstuom väldigt intresserad av internationella handelsfrågor, inte minst på temat fri och rättvis handel.

Mot den bakgrunden blir jag både förundrad och faktiskt en aning förbannad när jag hör en ombudsman på Handelsanställdas förbund i Malmö uttala sig om den moderna handelns verkliga arbetsmiljögissel: den ständigt spelande julmusiken i butikernas högtalare. De anställds blir stressade och får ont av att ständigt behöva lyssna på Mer Jul och alla de andra julplågorna.

Det kan man ju förstå. Men lite perspektiv vore kanske inte så dumt, även av en hårt arbetande facklig ombudsman. Tänkt er själva om denne ombudsman skickas på internationell konferens med kubaner och zimbabwier och ska berätta om de arbetsmiljöproblem som står överst på agendan i Malmö. Det vore något att ta upp i jämförelse med arbetsförhållanden hos de som skalar nötter eller knyter mattor i Asien. Nån som undrar varför fakcen tappar medlemmar? Kanske vore det en idé att fundera på om medlemsavgiften och antalet anställda i förhållande till arbetsuppgifterna verkligen är optimala. Eller är det möjligen så att frågor om musikval i handeln får tid och utrymme så här ett mellanvalsår, medan dessa "fackliga funktionärer" givetvis har en mer angelägen roll att spela 2010.

Missförstå mig nu inte, facklig verksamhet behövs i allra högsta grad. En självständig arbetsmarknad kräver faktiskt starka organisationer på bägge sidor. Men det som händer i Malmö ger anledning till en tankeställare: kan det möjligen vara så att den fackliga rörelsen ibland ägnar sig lite grann åt fel saker?

Skenande hyrläkarkostnader

Det är riktigt som Radio Uppland refererar idag, att kostnaderna för hyrläkare är lägre i Uppsala län än i andra landsting. Det är till och med så, att kostnaderna i vårt län är lägre än i de flesta andra landsting. Faktum är att bara två landsting, Kronoberg och Gotland, har lägre kostnader för hyrläkare - och det är två landsting som är betydligt mindre än vårt. Att hålla hårt i kostnader för hyrläkare ingår också i det kostnadsanpassningspaket som antogs av landstingsstyrelsen i oktober. Nu gäller det att följa kostnadsutvecklingen för att se så att åtgärderna får effekt.

Problemen finns dock inte bara i Primärvården utan även i andra specialiteter där det råder brist. Det viktigaste som kan göras är att utbilda fler läkare, och det är också på gång. Dessutom förtjänar det att nämnas att kostnaden är högre än angivna 14 miljoner om man ser till andra specialister än allmänläkare. Här måsta alltså krafttag till för att få rätsida på situationen.

Visst behöver det städas!

I dagens nummer av Aftonbladet får vi städtips av statsministern. Inte mycket att blogga om, egentligen, om det inte vore för helt väntade och ganska förutsägbara kommentarer från politiska motståndare som i sin tur kräver en kommentar.

Givetvis finns det nämligen socialdemokrater som inte alls tycker om vare sig att statsministern presenteras i en vardagssituation eller att vi har en moderat statsminister överhuvutaget. Givetvis inget att bråka om, men det säger också något om socialdemokratins syn på sig själva och på politik. Visst fick Göran Persson gliringar för sitt privata sätt atta vara, och visst är vi många som fällt många kommentarer om åtskilliga sossar - men där finns en gradskillnad som är både oroande och en liten aning otäck.

Jag har inga problem med att se både den ena och den andra regeringen och är övertygad om att det inte bara är naturligt med maktskifte ibland. Även om jag själv alltid kommer att kämpa för den moderata politiken har jag mycket stor förståelse för tvåa saker i politiken. Det ena är att människor tycker olika. Det andra är att det faktum att det förhåller sig så leder till att inriktningen på politiken förändras ibland. Det är liksom det som händer när väljarna (av sossar ofta kallade för "folket") bestämmer sig för att de nu är dags för kursändring.

För socialdemokrater är detta med kursändring emellertid helt oacceptabelt. En eller annan valförlust kan man möjligen leva med - men att det skulle leda till att de förs en annan politik än den socialdemokratiska, det är fullkomligt otänkbart. Och om en sådan politik mot all förmodan ska föras, ja då vill det till att den legitimeras genom ett såt stort mått av "samförstånd" som möjligt. Det vill säga att även sossar får ha inflytande på den politik man själva motsätter sig.

Sist men absolut inte minst är det uppenbart att det svider i den socialdemokratiska själen när det är moderater och andra allianspolitiker som får synas i diverse folkliga och mer privata sammanhang. Här har vi nämligen det uppenbaraste brottet mot den samhällsordning som absolut inte får rubbas. Folkliga och uppskattade politiker är socialdemokrater och inget annat, helt enkelt eftersom "folket" är just socialdemokrater.

Kära vänner, och ovänner, i (s): det är nog nu. Vi är rätt många i "folket" som inte gillar er det allraminsta mer än ni gillar oss. Ni behöver helt enkelt hållas borta från maktpositioner ett tag, för ni förstår helt enkelt inte efter vilka principer medborgarna som helhet ser på samhället. Väldigt många av oss är inte, har aldrig varit och kommer inte att vara socialdemokrater. Vi gillar inte att fullmäktigesammanträden hålls i Folkets Hus, att socialdemokratiskt styrda fackföreningar har företrädesrätt till inflytande över beslutsprocesser eller att socialdemokratiska politiker uppför sig som om de vore makthavare trots att medborgarna röstat bort dem. Personligen gillar jag således de sossar bäst, som insett vad de är för några: företrädare för ett parti som alla andra, och företrädare för sig själva och sina egna väljare och faktiskt inte för några andra. Vilket för närvarande - och av mycket att döma inte bara för tillfället - innebär att man som socialdemokrat företräder en minoritet av befolkningen.

Stenar och bomber, en politisk handling!?

Det är som man kunde gissa. Det som just nu händer i Rosengård låter sig inte förklaras enbart med sociala spänningar, arbetslöshet och problem med integrationspolitiken. I stället, visar det sig, ligger så kallade autonoma grupper bakom kravallerna. Därmed förorsakar desa vänsterorienterade politiska ligister flera saker.

Det första är givetvis att de med våld och skadegörelse, som mest drabbar helt oskyldiga, försöker sätta politisk kraft bakom sina handlingar. Det är i sig inte särskilt förvånande med tanke på vilka åsikter de står för.

Det andra är att det som händer i Rosengård just nu inte precis underlättar arbetet med en förbättrad integration av dem som av olika skäl flyttt till vårt land för att leva här. Dessa autonoma grupper agerar alltså på ett sätt som hotar att försätta människorna i Rosengård i en fortsatt svår livssituation.

Det tredje är att detta, i sin tur, givetvis triggar andra extrema grupper, till exempel Sverigedemokrater och andra med tveksam hållning i integrationsfrågor. Detta är emellertid inte så konstigt om man ser politiska förhållanden inom extrema grupper för vad de är. De olika extremistgrupperingarna har nämligen mer gemensamt med varandra än med de politiska partierna inom det demokratiska spektrat.

Allt detta skymmer tyvärr de mer komplicerade sociala faktorer som ligger bakom det trista faktum att vi överhuvudtaget har områden som Rosengård i vårt svenska välfärdssamhälle. Det finns med andra ord en del kvar att göra för att skapa ett hållbart välfärdssamhälle där alla ryms.

I det arbetet har stenkastning och användande av slangbomber självklart ingen plats. Det har inte heller något som helst gullande med och förståelse för de grupper som nu exploaterar de sociala spänningarna i Rosengård. De extrema krafterna måste bort från Rosengård om det ska bli lugn. Att hata sina medmänniskor leder aldrig till ett bättre samhälle.

(Bilden är nerladdad från AFAs hemsida, utan några som helst samvetsbetänkligheter)

Exit Horace

Dagens mest intressanta nyhet är givetvis inte opinionsmätningen i DN, den säger ju bara exakt det som vi känner mest varje dag: väljarna sviker vänsterkartellen i horder och visar Alliansen allt större förtroende. Dessutom har (s) inte alls "förlorat 350.000 väljare" som vissa medier hävdar. Väljarna måste nämligen vinnas varje dag, och det som gäller är deras ställningstagande på valdagen. Men det är klart, om man tillhör ett parti som tror att sisådär en två miljoner väljare är självskrivna (fast de inte alls är det, visar det sig allt tydligare) så är tillvaron självklart ganska jobbigt just nu.


En som alltså haft det jobbigt ganska länge är Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl. Jag säger bara en sak, Horace är cool. Inte nog med att presentationen av nobelpristagaren fått en ny dimension under det senaste decenniet (och det är INTE Gert Fylkings förtjänst), Engdahl har dessutom - möjligen utan att mena det - lyckats med att modernisera Svenska Akademin.


Ursäkta, Horace, men du har faktiskt gjort det med Svenska Akademin som statsministern har gjort med moderaterna. Till råga på allt har du gjort det helt i linje med den yttersta önskan från Akademins högste beskyddare, H.M. Konungen. "För Sverige - i tiden" är ju hans valspråk, och just så har Svenska Akademin utvecklats och förnyats sedan 1999. Se bara på vilka som fått nobelpriset! De är inte alla kända för den breda publiken, men ingen kan säga annat än att de fortsätter att prägla sin samtid. Kertesz, Jelinek, Lessing, Pamuk, alla är de i verklig mening moderna författare som har något att säga.


Tack, Horace. Du har gjort litteraturen rolig igen. Nu tar en av mina personliga favoritförfattare plats som ständig sekreterare. Dessutom placeras det sändiga sekreterarskapet vid det lärosäte där det hör hemma, nämligen det inte bara äldsta utan också bredaste och mest framstående. Allt är med andra ord som det ska.
(Bild från Wikipedia)

På spåret, fast i verkligheten!

En händelserik och minnesvärd dag, minst sagt. Efter en förmiddag med intressanta diskussioner om ersättningssystem för sjukvården var det äntligen dags att ta tåget till Stockholm för att tillsammans med infrastrukturminister Åsa Torstensson och vännerna i förhandlingsdelegationen presentera överenskommelsen mellan regeringen och de berörda länen om Citybanan. Äntligen kan planeringen komma igång för att bygga bort problem som rör hela landets infrastruktur. Att vi alla är glada kan ingen ta mista på (se bilden).

Därefter en rask hemfärd för sammanträde med regionförbundet (och presentation av den glada nyheten) innan kvällen avrundades med en mycket trevlig julmiddag med Vetenskapsområdet medicin och farmaci vid Uppsala universitet. Stort tack till vicerektor Britt Skogseid för trevligt sällskap men också för allt gott samarbete under det senaste året. Vi har alla skäl att vara oerhört stolta över vårt lärosäte - och över det sjukhus som vi har gemensamt ansvar för!

Ett landsting att vara stolt över - inte bara i juletid

För en stund sedan klubbade jag av årets sista sammanträde i landstingsstyrelsen, och satte därmed punkt för ett ovanligt händelserikt och hektiskt år.

Våra politiska motståndare försöker skapa en bild av vårt fina landsting som något helt annat än vad det faktiskt är. Det är tråkigt, inte bara för att det är en destruktiv politisk strategi utan också för att det ger en skev bild av den verksamhet som bedrivs. I själva verket genomgår landstinget i Uppsala län just nu en fantastisk förvandling som förnyar och utvecklar verksamheten. Den klassiska svenska sjukvårdsmodellen renoveras efter många års likgiltig styrning som lett fram till missförhållanden. Även de områden utöver hälso- och sjukvården, som ligger inom landstingets ansvar, genomgår en förnyelse som behövs för att möta framtida utmaningar.

För två år sedan hade landstinget knappt några pengar alls i kassan. Idag har vårt landsting mer än en miljard i likviditet. Det är pengar som behövs för att möta stora behov av investeringar, för att finansiera pensionsåtaganden för våra medarbetare och inte minst som buffert om tiderna blir kärvare.

För två år sedan låg landstinget sist i mätningarna av tillgänglighet till primärvården. Idag, efter ett omfattande reformarbete,finns vårt landsting på den övre halvan i dessa mätningar.

För två år sedanbedrevs bara en försumbar andel av hälso- och sjukvården av andra än landstinget självt. Den vård som gavs av externa vårdgivare sågs endast som komplement. Konkurrensen var liten, vilket drabbade både patienterna ochverksamhetens kvalitet. Idag finns avtal med privata vårdgivare på allt fler områden, och listan växer. Samtidigt ställs självklara krav på pris och kvalitet både på verksamhet i egen regi och på den som vill erbjuda länets medborgare vård som bekostas av skattemedel. Nya regelverk likställer vård i egen regi med den som erbjuds av externa vårdgivare. Det är då också glädjande att se hur väl den egna regin står sig i extern konkurrens.

För tvår sedan, då Alliansen fick väljarnas förtroende, kunde vi konstatera att landstingets fastigheter befann sig i stort behov av renovering. Nu är ett omfattande investeringsprogram igångsatt, även detta med syftet att möta framtida utmaningar.

Allt detta, och mycket mer, har vi iAlliansen gjort tillsammans. Med en gemensam politik har vi lagt om kursen för landstinget i Uppsala län, till gagn för medborgarna som betalar landstingsskatten, för patienterna som får vård i tid och för medarbetarna i vårt landsting.

Vi har goda skäl att vara stolta över det vi gjort hittills. Vi har hunnit mycket, reformtakten är hög och arbetet fortsätter. Arbetet med attutveckla närvård står högt på dagordningen. Kostnadsutvecklingen, som under en följd av år varit på tok för hög, håller på att bearbetas. Uppdragen till de olika vårdgivarna behöver bli tydligare, och en översyn behöver göras av ersättningsmodellen för sjukhusvård. Samtidigt pågår också, som en del i dessa reformer, utvecklingsarbete inom olika delar av verksamheten.

Landstinget sysslar ju dessutom inte enbart med hälso- och sjukvård. Inom vårt ansvar ligger också kollektivtrafiken, och även där genomförs reformer som förbättrar både kvalitet och tillgänglighet – givetvis med bevarad hög kostnadseffektivitet. Diskussioner förs nu med länets kommuner om fördelning av kostnader och ansvar för tågtrafiken. Samarbetet med Storstockholms Lokaltrafik utvecklas, till nytt ainte minst för de 40.000 pendlare som dagligen korsar länsgränsen. Förhandlingar om medfinansiering av Citybanan pågår, för att säkerställa viktiga investeringar i regionens infrastruktur. Listan över viktiga satsningar kan göras lång.

Summan av allt detta kan skrivas i två ord: förnyelse och utveckling. Men summan är också att vi har ett landsting att vara stolta över, med elvatusen medarbetare som varje dag gör ett fantastiskt arbete för att utveckla välfärden. Ett stort tack till alla er som sliter varje dag. Jag hoppas att alla får en god jul och ett gott nytt år, innan vi tar tag i 2009 års utmaningar!

Nu börjar det bli riktigt kul!

Även om det självklart är väldigt stimulerande att vara i majoritet och kunna genomföra den politik vi fått förtroende för, så är det opckså ganska slitigt mellan varven. Därför känns det bra när det känns att vi - och framför allt väljarna - börjar få lön för mödan.

Vi ser nu statistik som visar att tillgängligheten till framför allt primärvården förbättras dramatiskt, vilket jag skrivit om tidigare. Arbetet med att utveckla och förnya vården börjar ge resultat, och att döma av SCB:s senaste partisympatiundersökning ger det också avtryck i väljaropinionen. Samtidigt pågår arbetet med att trimma sjukvården och kollektivtrafiken inför utmaningar som väntar, ett arbete som även det rullar på och steg för steg börjar ge resultat. Ett positivt tecken är givetvis de presenterade planerna på pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm.

Arbetet med psykiatrins hus rullar vidare, nya fina ambulansstationer har invigts i Enköping och Heby. Listan över vad som pågår och vad som händer kan göras lång och fylls hela tiden på.

Om allt detta, och det goda följderna för patienter, medborgare och skattebetalare har oppositionen inte mycket att säga. Det blir allt mer påtagligt hur lite de har att komma med i fråga om nya idéer för att förnya och utveckla vården och kollektivtrafiken. Desto större är deras uppfinningsrikedeom när det gäller att klaga och kritisera den utveckling som faktiskt pågår. Men det är kanske inte så mycket att bry sig om i ett läge där vårt landsting klarar sig allt bättre i jämförelse med andra.

Stolta har vi anledning att vara, men också ivriga att arbeta vidare. Fortsatt förnyelse, alltså!

Noterar Aftonbladets förslag till ministerlista om vänsterkoalitionen skulle vinna valet. Tanken svindlar.
Utan att kommentera något av de enskilda namnen är det bara att stillsamt konstatera att vi för närvarande har den mest kvalificerade och kompetenta regering som tänkas kan. Frågan är vad som vore värst; om den regering Aftonbladet skissar mot förmodan skulle lyckas hålla ihop och verkligen regera, eller det mer troliga att de skulle spricka innan de ens hunnit in på sitt första regeringssammanträde.
Nån som tycker att jag överdriver? Tja, Aftonbladet har ju till och med haft vänligheten att peka ut de frågor där oenigheten skulle finnas inbyggd redan från start.

Vem vill vad med vem?

Det ska bli intressant att följa oppositionskoalitionens vidare öden. Det enda de tycks vara riktigt överens om är att de vill regera, och det brukar inte vara någon särskilt bra utgångspunkt. Poängwen med politik är likasom att man vill något, och om man då vill göra något tillsammans är det bra om man vill samma sak. Nu börjar det bli svårt, som statsministern sade.

Ett tips till den som undrar är att noga läsa de tre partiernas program. Till skillnad från regeringsalliansen finns där nämligen ganska rejäla motsättningar, inte minst mellan vänstern och miljöpartiet. Det reser inte bara frågan om vilken politik man tänker bli överens om, utan också om vilka svar man kan tänkas frå om allt från friskolor till alternativa driftformer i sjukvården.

Fast det är kanske ingenting som vi i Alliansen ska bekymra oss över. Vårt jobb är att förnya och utveckla Sverige i regering och riksdag, i de åtta landsting och i de långt över hundra kommuner där vi nu jobbar med detta i majoritet. Vi vet vad vi vill, vi gör det gärna och bra tillsammans och vi gör det för att vi har idéer om Sveriges framtid.

Det rör på sig i sjukvården

Från en stadig jumboplats till en nivå över riksgenomsnittet! Det är självklart att vi i Alliansen i landstinget är stolta över den utveckling som primärvården gått igenom under det senaste året. När vi till detta kan lägga att varannan olistad patient nu listat sig på en vårdcentral eller en husläkare så visar det att människor i Uppsala län reagerar mycket positivt på de reformer vi i Alliansen genomför.

Det sporrar, och nu går vi vidare. Den nära vården ska utvecklas genom att vård i högre grad ges nära människor i deras vardag. Kopplingen mellan kommunal äldreomsorg och hälso- och sjukvård måste förbättras. Samtidigt måste öppenvårdsbesök, både diagnos och behandling, i högre grad ges på flera enheter i länet och inte enbart på Akademiska sjukhuset. Det leder både till att Akademiskas profil som ett av landets ledande sjukhus kan stärkas och att vården decentraliseras. Självklart måste detta ske med en hög grad av kostnadseffektivitet så att medborgare och patienter både får valuta för sina pengar och god tillgång till effektiv och kvalitativ sjukvård.

Sist men inte minst pågår också arbetet med att reformera länssjukvården. Varje tillförd skattekrona ska användas effektivt, så att varje invånare i länet kan veta att god vård alltid ges när den behövs.

Fler inlägg från uppsalabänken

Vi ombud från Uppsala län var alla aktiva på olika sätt under framtidskonventet. Under lördagens debatter om kommunal förnyelse och utveckling av välfärden deltog både Gunnar Hedberg och Cecilia Forss. Gunnar och Cecilia har ju viktiga roller i Uppsala kommun - den största kommun i landet som leds av en fyrpartiallians - och bidrog med sina erfarenheter av förnyelsen i Uppsala.

Gunnar lyfte frågan om utmaningsrätt för att stärka kvaliten i välfärden. Gunnar berättar att Uppsala fått 22 utmaningar och 12 nu är ute för upphandling. Detta är något gott och Gunnar saknade detta i förslagen. Därför yrkade Gunnar tillägg under punkten 7:
"utmaningsrätt är ett instrument att försäkra invånarna om att de får bästa möjliga service".

Cecilia pekade på att barnomsorgen i Sverige är generellt sett bra, därför vänder sig Cecilia mot att det står att förskolan är försummad, det stämmer inte. Cecilia skulle gärna se att barnen skulle vara kortare tid i förskolan, men hon vänder sig mot att reglera 40-timmars vecka för barnen. Vi behöver mer morötter inte mer regler. Likaså är Cecilia emot att reglera storleken på barngrupper och ger goda exempel. Cecilia yrkade därför bifall till Gunnar Ooms yrkanden.

Senare under lördagen deltog även Hannes Beckman med ett förslag till uttalande om skolan.