EU-valet är på allvar!

Igår (se nedan) kommenterade jag diverse stolliga projekt med stöd av EU-bidrag. Idag är det dags för nästa EU-och valrelaterade problem. Det är att medias rapportering i huvudsak inte handlar om politiken, utan om opinionsmätningar och valdeltagande.

De föesta människor är måttligt intresserade av politik, det vill säga av det poitiska "spelet", partiernasa och de politiska organens inre arbete. Däremot är man mycket intresserad av konsekvenserna av de politiska beslut som fattas. Man struntar till exempel hur belsuten fattas i landstinget eller ens vem eller vilka som är i majoritet, däremot anser man det oerhört viktigt att vården fungerar, att bussarna går i tid och att vårt län utvecklas i rätt riktning. Men rapporteringen från EU-valet handlar om just det som intresserar väljarna minst.

Kära medier: rapportera mer om vad följderna blir av det ena eller andra partivalet. Berätta att fler socialdemokrater i parlamentet innebär beskuren valfrihet i vården, politisk klåfingrighet i stället för konsumentmakt och mer överstatlighet genom politiska regleringar. Berätta på samma sätt också att vi moderater kämpar för färre skyddstullar och därmed friare handel och rörlighet, för förre detalöjregleringar och mer av exakt det som vi arbetar politiskt för även i kommuner, landsting och riksdag. EU-valet är inte annorlunda än de val som hålls vart fjärde år, och borde refereras därefter.

Är EU-projekten bra för EU?

EU-valet är viktigt. Jätteviktigt. Så viktigt att jag under de närmaste veckorna kommer att lägga mycket tid på kampanj. Vårt medlemskap i EU är också oerhört viktigt. I själva verket hänger vår svenska demokrati och välfärd väldigt nära samman med EU.

Juast därför är det bara beklämmande att EU för de flesta mest förknippas med projekt och kampanjer av typen "100 cyklar" i Umeå, pricksäkert beskrivet av Malin Siwe i dagens DN. Läs den gärna!

Problemet med klämkäcka (läs gärna töntiga) EU-finansierade kampanjer av detta slag är just att de tenderar att dra ett löjets skimmer över EU, när det rätteligen borde vara de lokala finansiärerna som skäms. Följden blir, helt naturligt, att det som de flesta förknippar EU med inte är frihandel och gemensam kamp mot miljöproblem och internationnell kriminalitet - utan med märkliga kampanjer finansierade med EU-bidrag.

EU är inte ute och cyklar, men om vi inte kan klarlägga vad som är viktigt med EU så kan det bästa bli det godas fiende. Det vore verkligen trist.

Sälja hela skiten?

Ibland händer saker som ökar inspirationen och viljan att driva på den ideologiska och politiska utvecklingen. Det kan behövas, inte minst när det dagliga arbetet känns lite väl vardagsgrått.

En sådan sporre är den uppenbart verklighetsfrämmande boken "sälj hela skiten!" utgiven av Ordfront förlag. Jag har inte hunnit läsa mer än förhandstexterna, men det räcker så länge!

Vi har många problem i Sverige, och ett av dem är den allmänt spridda uppfattningen att skattefinansierade tjänster också måste produceras av det offentliga. Hur det kan vara en huvudfråga vem som producerar tjänsterna är en gåta, tills man börjar skrapa på argumenten.

Först och främst: det råder en mycket bred samstämmighet om att välfärden i huvudsak ska finansieras via skatter. Det gäller skolan inklusive förskolan, sjukvården, äldre- och handikappomsorgen och sist men inte minst infrastrukturen. Men varför i hela friden måste det innebära att tjänsterna måste produceras av offentligt ägda aktörer?

Svaret är ideologiskt. För vänstern är det viktigt att behålla makten över "produktionsapparaten" helt enkelt eftersom man av ideologiska skäl vill ha kontrollen. Misstron mot människors förmåga att välja själva kommer till uttryck i en misstro mot olika former av valfrihetssystem i skola, vård och omsorg. Men precis som på andra områden i samhället så har människor förmåga att göra kloka och rationella val även när det gäller välfärdstjänster.

Frågan om rättvisa och social jämlikhet har i grunden inget att göra med vem som utför, producerar, en viss tjänst. Grundläggande sociala rättigheter utgår från den gemensamma finansiering som skatten utgör. Men med denna finansiering som grund har vi människor faktiskt olika uppfattning om vilka tjänster och vilken service som ska tillhandahållas.

Det kan dessutom vara på plats att komma ihåg att det inte är vi moderater eller Alliansen som blåser till strid i frågan. Tvärtom är vå grundläggande hållning ganska pragmatisk. Till vänster finns däremot, vilket kommer till uttryck i den nämnda boken, en framväxande ideologisk vakthållning kring det som kallas för "den gemensamma välfärden".

Denna rörelse vill i praktiken införa yrkes- och näringsförbud för några av de viktigaste tjänsterna i det moderna samhället, begränsa valfriheten till dem med tillräckligt tjock plånbok och sist men inte minst göra så att framför allt kvinnor skall vara hänvisade till en enda arbetsgivare, nämligen det offentliga.

Samhället är större än staten. Demokrati är inte samma sak som skatteuttag och -finansiering. Därför behövs en skarp ideologisk debatt om välfärdens innehåll och utformning. Den debatten ska vi ta!

Palatsrevolution i knapptryckeriet?

Dagens Nyheter låter idag meddela att riksdagsledamoten från Skåne Ann-Marie Pålsson behagar lämna sitt uppdrag. Motivet sägs vara att riksdagen har blivit maktlös, vilket i sanning föranleder en del fördjupning.

Det är enkelt att påstå att de enskilda riksdagsledamöterna, eller för den delen deras lokala kollegor i landstings- och kommunfullmäktigegrupper, är maktlösa i förhållande till regering eller lokala motsvarigheter. Men den beskrivningen bör analyseras en aning närmare.

Först och främst, till den som kritiserar "nya moderaterna": statsministern fick efter valet en fråga, nämligen var det var för fel på de "gamla". Statsministern blev inte svaret skyldig: de vann i vart fall inga val. Sedan valet 2006 har vi moderater, på alla nivåer, fått ett enormt förtroende att reformera och utveckla den svenska välfärden. Ann-Marie Pålsson, när hon ställde upp i riksdagsvalet, gjorde sig till en del av denna förnyelse - även om hon även tidigare gjort sitt bästa för att distansera sig. Men det var de nya moderaterna som vann valet 2006, inte Ann-Marie Pålsson. I hennes valkrets fick (M) 70.000 röster, Pålsson kryssades av drygt 3000 av dessa. Det vore klädsamt med lite ödmjukhet inför det faktum som gett Pålsson hennes uppdrag.

I Sverige röstar väljarna i första hand på partier, och förhållandet är likartat i de flesta demokratier. Motivet för detta är enkelt: i de beslutande församlingarna i varje representativ demokrati måste en majoritet samlas för en fråga för att beslut ska kunna fattas. Samtidigt är det helt rimligt att väljarna faktiskt vet vilka politiska konsekvenser deras röst kommer att få.

För Pålsson tycks det viktiga inte vara att väljarnas uppfattning får genomslag, utan att hon får utrymme för sina egna ståndpunkter. Jag har själv nöjet att både leda en samlad partigrupp - och att vara en av dem som bär upp den samlade uppfattningen som partiet lokalt ska stå för. Mot den bakgrunden är Pålssons agerande i mina ögon en aning märkligt. Det minsta jag kan säga är att mitt eget högst privata manöverutrymme är betydligt mer beskuret som så kallad "ledande företrädare" än som - om uttrycket tillåts - "menig" ledamot av den lokala kommunfullmäktigegruppen. Däremot är jag, just utifrån mina erfarenheter som gruppledare (inte bara för (M), utan för hela Alliansen) i landstinget, både ödmjuk och lojal inför det senare uppdraget.

Demokrati handlar först och främst om lyhörthet gentemot våra uppdragsgivare väljarna. De har i stort sett uteslutande röstat på en samlad politik, det vill säga ett parti, snarare än på enstaka nycker, det vill säga på person. Därför borde Pålsson vara en aning mer ödmjuk inför sitt viktiga uppdrag som företrädare för de nästan en och en halv miljon människor som bidrog till att hon under de senaste fyra åren kunnat underteckna sina debattartiklar med titeln "riksdagsledamot". Den titeln har hon inte skaffat sig på egen hand; hon har fått den i förtroende av medborgarna!

Ärna blir kvar

En verklig glädjedag! Beskedet att försvarsmakten stnnar på Ärna till en civil operatör är på plats är en oerhörd lättnad för alla som är beroende av den utomordentligt väl fungerande verksamhet som den luftburna intensivvården innebär. I grund och botten är det vi alla, för vi kan aldrig veta när vi behöver de kvalificerade resurser som flygplan och helikopter utgör. Försvarets beslut innebär ännu en viktig framgång för Akademiska sjukhuset och ytterligare en bekräftelse på sjukhusets särställning i svensk sjukvård.

Borgfred?

Det är lite svårt att tro att det är sant, men det är det faktiskt. Socialemokraterna väljer nu att bryta borgfreden i EU-frågor inför ordförandeskapet, och det gör man givetvis helt stilenligt.

Vad är det då för fråga som för (S) är så viktig, att den gott kan kosta en fläck på Sveriges heder? Är det kanske någon viktig utrikespolitisk princip? Handlar det om någon framtidsavgörande miljö- och klimatfråga? Eller är det kanske någon viktig demokratisk princip som är på väg att offras?

Inte riktigt. Snarare handlar det om....Liechtensteins medlemskap i Schengenunionen.

Det lilla furstendömet på gränsen mellan Österrike och Schweiz har retat upp justitieutskottets ordförande Thomas Bodström. Landet är ju ett skatteparadis, och sådana kan vi ju inte ha i Schengensamarbetet. Tycker Bodström. Men det är svårt att frigöra sig från tanken att det kan vara en läglig fråga att sätta krokben för regeringen i.

Så fungerar nämligen socialdemokrater i fler än ett sammanhang. Gärna borgfred, dialog och öppenhet - men det ska vara på socialdemokratiska villkor.

Ta det lugnt, Bodström, vi är vana. Och vi hade inte väntat oss annat från ett parti som betraktar det som "nästan som en statskupp" när något annat parti vinner val.

...och varför ska de regera...?

Ingenting vill de, ingenting säger de, ingenting kan de enas om - annat än om att de gärna vill regera.

Kvällens partiledardebatt gav i alla fall några klara besked. Det ena är den uppfriskande balansen mellan fyra partier i Alliansen, men en tydlig gemensam inriktning men också med utrymme för varje parti att redovisa sin särart. Jag tror att den kombinationen blir en vinnare i nästa års val.

Det andra är att det närmast motsatta förhållandet råder inom trepartikonstruktionen som försöker forma ett regeringsalternativ. Där var det inte mycket att bygga en gemensam politik på. Möjligen kunde man ana en samsyn om att höja skatter, men i gengäld är de skiftande budskapen om vad man vill göra med pengarna ett effektivt hinder för att de skattehöjningar som eventuellt skulle bli aktuella överhuvudtaget skulle få någon verkan.

De tre rödgröna partierna, och i synnerhet socialdemokraterna, vet helt enkelt inte vad de vill.

Efter att ha mött en ledande socialdemokrat i en debatt inför EU-valet inser jag också att metoden för att vinna val när politiken inte räcker till redan är utprovad. Det får bli personangrepp, sluggertaktik och annan smuts i stället. Tyvärr.

Målet för Alliansen måste vara att vinna först EU-valet och sedan nästa års val till riksdag, landsting och kommuner. Det ska vi göra för att fortsätta reformeringen av Sverige genom företagande och fler jobb, genom ytterligare satsningar på välfärdens kärna och genom nya frihetsskapande reformer. Det känns bra.

Kompetenta kvinnor...och män...?

Det finns gott om kompetenta kvinnor inom många sektorer i samhället. de fyller viktiga funktioner i alla möjliga sammanhang, ofta som ledare för viktig verksamhet. I min egen närhet har jag många sådana kvinnor, och flera av dem har jag själv haft förmånen att rekrytera.

Hur det ser ut i närheten av ledande företrädare för näringslivet är jag mer osäker på, inte minst efter att ha läst dagens DN. Där uttalar sig en ledande företrädare för ett framträdande företag med inriktning på konsumtionsvaror. SCA är ett företag som bland annat tillverkar blöjor, inkontinensskydd och andra pappersbaserade produkter för intimhygien. Mot den bakgrunden är det en aning underligt att bristen på "kvalificerade kvinnor" är så påtaglig. Huvuddelen av de produkter detta högst patriarkala företag producerar och marknadsför används och hanteras ju av kvinnor.

Har ingen kvinna involverats i utvecklingen av produkterna? Eller i att finna marknader och argument för försäljning. Är det verkligen företagets manlige styrelseordförande som är bäst på att lista ut hur man övertygar kvinnor om att använda dambindor eller inkontinensskydd.

Så är det givetvis inte. Däremot anser uppenbarligen denne framstående företagsledare att han är bäst på att...tja, bestämma över detta starkt kvinnoorienterade konsumentvaruföretag. Men jag tror att han (för det är en han) borde fundera över marknadsutsikterna och den framtida utvecklingspotentialen om fler kvinnor tilläts nå de högsta och tyngsta posterna i företaget. Det värsta som skulle kunna hända är ju att det kom nya idéer om just marknadsföring eller produktutveckling. Det skulle ju, hemska tanke, kunna leda till högre vinster som följd av en starkare marknadsposition.

Nu har ett företag och en företagsledare pekats ut, eftersom vederbörande intervjuats i DN. men jag är övertygad om att samma sak skulle kunna gälla nästan vilket som helst av våra större företag som tillverkar produkter som huvudsakligen köps och används av kvinnor. Man kan fråga sig var kompetensen finns.

Tack för ditt engagemang, Gert

Idag har jag träffat Gert Höglund, en man som engagerat sig djupt i framtiden för lasarettet i Enköping. det är han dessutom inte ensam om. med sig till vårt möte (bilden) hade han 6000 namnunderskrifter från andra som också tycker att lasarettets framtid är en viktig fråga.

Det tycker även jag, och hela Alliansen i landstinget. Därför arbetar vi hårt med lasarettets framtida uppdrag, och med att hitta verksamhetsformer som gör att den som bor i Enköping eller Håbo kan känna sig trygg och säker. Givetvis ska alla som bor i vårt län veta att de blir väl omhändertagna när de blir akut sjuka eller råkar ut för en olyckshändelse.

Tack, gert, för ditt engagemang. På måndag möter jag handikappföreningarna i Enköping, och sedan väntar fler möten med både föreningar och enskilda. Att lyssna på synpunkter, men också att berätta vad det är vi vill göra och varför vi gör det, är en viktig del av vårt uppdrag som fötroendevalda.

Glädjande beslut om brännskadevård

Så har då Rikssjukvårdsnämnden fattat beslut om lokalisering av rikssjukvård till Linköping och Uppsala. Givetvis tycker jag det är ett klokt och välmotiverat beslut, men framför allt är det en viktig markering. Att brännskadevården i Uppsala håller världsklass visste vi sedan tidigare, men det är då också glädjande att rikssjukvårdsnämnden verkligen lät beslutet bygga på kvalitet, forskningsresultat och - framför allt - patientsäkerhet.

Bakom dagens beslut ligger hårt arbete på många plan. Från Alliansens sida är vi glada att detta beslut som fattades i stor politisk enighet markerar ett av de vallöften vi ställde upp inför mandatperioden, nämligen att Akademiska sjukhusets roll som ledande undervisnings- och forskningssjukhus ska stärkas. Dagens beslut är ännu ett steg i detta arbete.

Funderingar i majsolen

Nästan två veckor utan ett enda inlägg är givetvis inte bra. Men det har varit två intensiva veckor med mycket arbete och lite tid för reflektion vid sidan av. Idag har jag äntligen en dag som ger utrymme för både funderande och arbete utöver verksamheten i landstinget. Låt mig därför fundera lite utanför de vanliga ramarna.

Att vi närmar oss EP-valet borde inte undgå någon, kan man tycka. Det är dock en nyttig läxa förr oss som är djupt engagerade, att ganska många människor inte tycker att valet till EU-parlamentet splar någon större roll. I stället för att utgå från hur de kan övertygas om detta vals betydelse kanske det är mer konstruktivt att fundera över vad det är som faktiskt spelar roll för människor. Måhända är det särskilt lätt att tänka så just som landstingspolitiker, eftersom väldigt många anser att sjukvård och kollektivtrafik spelar stor roll - och inte särskilt många anser att "landstingspolitik" är det viktigaste i världen.

Vad kan vi dra för slutsats av detta? Jag tror att det handlar om att lyssna. När man träffar människor, framför allt utanför rent politiska sammanhang, så finns det ett engagemang och en oro inför framtiden som är både lockande och skrämmande. Vi som är verksamma i politiken behöver generellt sett bli bättre på att fånga upp engagemanget men också på att förstå oron inför ekonomin, klimatet och välfärden.

Första maj utan tydliga besked

Har ägnat en del av dagen åt att surfa runt bland referat från demonstrationer, egna kommentarer från socialdemokrater och annat som ger en bild av hur denna arbetarrörelsens högtidsdag har avlöpt. Det samlade intrycket måcet bli att det är oerhört svårt att få besked från en rörelse som dessutom inte verkar vara den mest stridslystna man skådat.

Men det är värre än så. Låg kampmoral går givetvis att leva med, när det gäller en politisk motståndare. Däremot vore det bra om man åtminstone på första maj kunde få någon sorts klarhet i vad denna rörelse egentligen vill. Det går nämligen inte.

Att den borgerliga regeringen ska bort, om (S) får som de vill, är knappast någon större sensation. Motsatsen hade möjligen varit mer uppseendeväckande. Att bonusar till högre chefer är fel kom kanske inte heller som någon överraskning, lika lite som att världen i största allmänhet, den borgerliga regeringen i synnerhet och givetvis också det internationella finanskapitalet är orättvisa och dumma. Men nu är det så att vi politiska motståndare och framför allt väljarna vill VETA vad socialdemokraterna tänker göra om de mot all rimlig förmodan skulle komma till makten efter nästa års val.

I själva verket är detta ett oerhört demokratiskt problem. Vad majoriteten, det vill säga regerignen, vill följer ju ganska tydligt av dess agerande. Det har lett till att vi står väl rustade mot krisen genom goda statsfinanser samtidigt som flertalet av oss fått ökad köpkraft genom skattesänkningar. I kommuner och landsting pareras krisen genom tålmodigt arbete med att värna kärnan i välfärden kompletterat med stöd från staten under de kommande tre åren. Allt detta är exempel på agerande från en regering som oppositionen kallar "passiv". Och det är, väl att märka, just exempel.

Mot detta står en opposition som inte ens orkar lägga fram gemensamma förslag (med ett och annat undantag) och som därmed inte heller har ngåot regeringsalternativ. Alltså väljer man enklast tänkbara strategi: sänk impopulära skatter, lova mer pengar till allt och alla och skyll allt elände på den sittande regeringen.

Sanna mina ord, detblir en smutsig valrörelse nästa år. Socialdemokraterna och deras stödpartier vill ha makten tillbaka, men saknar helt idéer för hur den ska brukas. Det brukar borga för helt andra argument och debatter än de sakliga. Vi kan redan nu gissa vilka frågor, eller snarare icke-frågor, som kommer att hamna i fokus.

Härliga, sköna sista april

En helt underbar Valborg med fantastiskt väder och god stämning på stan. Då finns det givetvis inte så mycket att klaga på. Hellre då en stor eloge till polisen i Uppsala som gjort ett jättejobb som bidragit till en ovanligt lugn - hittills i alla fall - Valborg. Att från balkongen på Carolina se ut över folkhavet i backen var även i år en häftig upplevelse.

Sista april i Uppsala är givetvis en upplevelse utöver det vanliga. Extra roligt är det givetvis när många tillresta företrädare för riksdagen, kringliggande län, myndigheter och andra deltar i firandet. Det bidrar till att sätta Uppsala på kartan och göra det än tydligare att vi är en av landets storstäder och säte för två ledande universitet. För att inte tala om alla andra viktiga institutioner av nationell betydelse.

I morgon är det första maj. Då blir det säkerligen anledning till lite mera kritiskt bloggande.

Kärv ekonomi ställer tuffa krav

Det krävs nu krafttag för att hålla landstingets ekonomi på rätt köl, och därför har landstingsstyrelsen idag fattat en rad beslut som syftar till det. Om detta kan du läsa på landstingets hemsida och på UNT.se.

Det är nog ingen som missat att läget i hela världsekonomin är ytterligt kärvt. Givetvis får detta inverkan även på landstingets ekonomi, men just därför är det viktigt att påpeka att god ordning på ekonomin är viktigt även för kvalitén i vården. Sambandet mellan god ekonomi och ordning i verksamheten är nämligen väldigt tydligt i många sammanhang, inte minst inom kommunal och landstingskommunal ekonomi. Det är därför, för att värna den viktiga kärnverksamheten, som vi lägger så hög prioritet på ekonomin.

Visst kommer ekonomisk återhållsamhet att få effekt på verksamheten, men ambitionen är att vårdkvalitet och patientsäkerhet ska upprätthållas. Jag är övertygad om att det är möjligt, men det gäller också att inse att varje befintlig verksamhet inte kan fredas. Det är i dagsläget inte möjligt att peka ut vilka dessa är, och min blogg är inte rätt plats att göra dem offentliga. Mitt löfte är också att vi ska se till att vården kommer att ges enligt de principer som gäller i allmänhet.

Idag vet ingen när krisen är över. Just därför gäller det att agera långsiktigt och tålmodigt.

Gyllene chans för svensk sjukvård

En het fråga inför EP-valet, som refereras i DN, kommer att bli firare rörlighet för patienter som vill söka vård utanför hemlandet. Det märkliga är att frågan hela tiden vinklas utifrån svenskars möjlighet att söka vård i andra länder. I själva verket är sannolikheten mycket större att människor från andra länder söker sig till Sverige för att få vård. Och det är bara bra!

Den ökade rörligheten ger nämligen möjlighet för framgångsrika svenska sjukhus att hitta nya marknader, vilket bidrar till att skapa intäkter för svensk sjukvård som helhet. Inte minst för oss i Uppsala kan detta ha mycket stor betydelse. Akademiska sjukhuset är välkänt för sin höga kvalitet på många områden, inte minst när det gäller att kunna erbjuda vården i en infektionsfri miljö. Den chansen ska självfallet tillvaratas.

Socialdemokraterna är naturligtvis mer skeptiska. Skälet är enkelt. I deras värld ska vården bara i undantagsfall ges i det egna landstinget, enligt politiskt fastställd plan, utifrån någon sorts vantro som bygger på att vården blir mer rättvis om den fördelas i detalj utifrån politiska beslut.

Rätt röst i EP-valet är alltså en gyllene chans för svensk sjukvård. Inte minst är det en möjlighet för en gyllene framtid för Akademiska sjukhuset, och den gyllene möjligheten tänker vi jobba för att ge sjukhuset. I klartext innebär det också att utgången av EP-valet spelar roll för vårt län.

Populär TV-serie granskas igen

Granskningen av Sveriges kanske mest granskade TV-program fortsätter. Det är den korrekta kommentaren till de senaste uppgifterna om att krav ställs på granskning av "Sjukhuset" I TV3, som följer det dagliga livet vid ett av landets fyra stora universitets- och forskningssjukhus. Programmet har nämligen granskats flera gånger, inte minst av Socialstyrelsen och om jag inte missminner mig även av JO. Men det tycks inte hjälpa, framför allt förtröttas inte den person som även tidigare kritiserat och sedan anmält programmet. Som dock alltid friats.

Vad som ligger bakom dessa anmälningar, som regelmässigt har avfärdats, framgår inte. Det som däremot är klart är att programmet ger många uppskattande kommentarer och har höra tittarsiffror.

Utöver mina personliga reflektioner kan du läsa sjukhusets kommentarer här.

Utan anmärkning

Landstingsfullmäktige har just, efter votering, beslutat att ingen anmärkning ska riktas mot mig med anledning av att en majoritet av revisorerna hade föreslagit en sådan. Det är naturligtvis skönt, men också ganska logiskt med hänsyn till att ärendet (landstingsdirektörens anställningsvillkor) minst sagt prövats enligt konstens alla regler.

Det som nu skedde, efter en lång debatt i fullmäktige, där jag självfallet inte deltog, var att det blev fullkomligt uppenbart att anmärkningen helt och hållet var av politisk karaktär. Det är tråkigt att revisionens arbete på detta sätt politiseras, och det gäller nu att det inte får följder för revisionens vidare arbete.

Sakfrågan är som sagt mycket noga prövad, och ingen önskar mer än jag att den nu kan läggas till handlingarna.

Steg för steg mot bättre vård

Landstingsfullmäktiges bokslutssammanträde rullar på, och beskeden från oppositionen om vad man faktiskt vill är anmärkningsvärt få. Men det är inte att förundras över, eftersom det blir allt klarare att den socialdemokratiska sjukvårdspolitiken mest handlar om att ratta ett givet system, inte - som borde vara politikens kärna - hur medborgarnas behov kan tillfredsställas på bästa möjliga sätt.

Låt mig i stället skriva något om vad vi i Alliansen vill.

Behovet av utveckling, förnyelse och renovering av hälso- och sjukvården är ständigt. Det är också politikens viktiga uppgift. Självfallet ligger det också på den politiska nivån i en organisation som landstinget att leda och styra den verksamhet som bedrivs i egen regi. Det centrala för politiken måste dock vara att ange riktlinjer och att tillse att förvaltningen av de skattemedel som används verkligen får avsedd verkan.

Det är också vad vi i Alliansen i vårt landsting ägnar oss åt, och det är därför som mycket av debatten i vårt landsting handlar om just det: förändringar, i syfte att renovera en sjukvårdsmodell och att skapa en patientsäker, kostnadseffektiv, högkvalitativ och tillgänglig hälso- och sjukvård.

Det är därför vi tagit fram en egen vårdvalsmodell för vårt landsting, med ny modell för listning av patienter, ny modell för hur vården ersätts, möjlighet för externa vårdgivare att etablera sig och därmed ökad makt för patienten.

Det är därför vi arbetar med en översyn av länssjukvårdens organisation, med fördelning av uppdrag mellan de båda sjukhusen i länet, primärvården och länets kommuner. Det kommer att leda till bättre samverkan mellan olika aktörer, till bättre ansvarsfördelning och sist men inte minst till att mer vård ges närmare patienten.

Resultaten av dessa, och många andra, åtgärder, leder till kortare väntetider, bättre kvalitet och mer vård för de pengar som tillförs. Samma sak händer i landsting efter landsting där Alliansen styr.

Det där med att ta ansvar

På tal om att skilja på mitt och ditt: det är ganska magstarkt av ett parti som ogenerat döpte statsbidrag till kommunerna med statsrådens efternamn att påstå att regeringens satsning på statsbidrag för "tillskott till kampanjkassan". Ännu ett lågvattenmärke i raden av vår landstingsopposition.

Dessutom har jag inte sagt att landsting och kommuner inte behöver statsbidrag. Jag har sagt att det är viktigt att varje nivå tar sitt ansvar för att komma tillrätta med den ekonomiska krisen, och att det gäller att värdera var de pengar staten förfogar över gör bäst nytta. Tvärtom har jag sagt att tillskottet är välkommet för vårt landsting, men jag är fortfarande lika ororlig för statsfinanserna som för vårt landstings ekonomi. Det viktigaste är nämligen att vi ser ett slut på hela den ekonomiska krisen och dess följder.

Åter igen ser vi med andra ord ett exempel på på oppositionen nyttjar det allvarliga ekonomiska läget för att knipa billiga politiska poänger. I det läge som råder är det bara att bortse från sådant och i stället målmedvetet arbeta med de svårigheter som krisen leder till. Det är uppenbart ett arbete som vi i Alliansen får klara av själva.

Att skilja på mitt och ditt

Vad har allemansrätten, olaglig fildelning och den medicinsk-tekniska utvecklingen gemensamt? Det kan man sannerligen fråga sig, och svaret är ganska enkelt. Inom fler än ett område tar sig nämligen människor rättigheter som de egentligen inte har, och följderna kan bli andra än vad man först kanske kan tro.

Låt oss börja med allemansrätten. Jag vert inte hur många gånger jag hört om de rättigheter vi har, då vi rör oss i skog och mark. Vi får plocka bär, bada, promenera och mycket annat. Visst sägs också något som skyldigheterna, men det är då i regel skyldigheter som uttrycks mot naturen. Att allemansrätten kräver stor respekt för äganderätten ser och hör vi mindre om, men så är faktiskt fallet. Utan den privata markägare som faktiskt upplåter sin egendom för allmänt bruk blir det inte så mycket av med allemansrätten. Därför är det alltid lika tråkigt att se de negstiva effekterna av att människor missbrukar rätten att vistas på annans egendom. Nedskräpning, olaglig eldning, slarv med att stänga grindar och otillbörligt nyttjande av vägar, bryggor och annan egendom är några exempel.

Detta bristfälliga beskrivande av vad äganderätten faktiskt innebär har nu som bekant spritt sig till internet. På samma sätt som folk tror att man får bete sig som man vill i naturen bara för att man fritt får röra sig i skog och mark, så tycks folk nu tror att allt som är tillgängligt också är tillåtet. Än värre är att det sedan finns folk som gör till affärsidé att göra material som någon annan faktiskt äger tillgängligt.

Den medicinsk-tekniska utvecklingen då? Jo, det är enklare än det verkar, för det handlar inte om något annat än om rätten att äga sina idéer - och om man inte har den rätten så är risken uppenbar att den viktiga utvecklingen på detta område, och många andra områden som bygger på idéutveckling. Vi tycker alla att det är självklart att man inte tar en tröja i en butik, eller för den delen att vi betalar för tjänster som hårklippning. Men varför skulle då just idéer eller kreativitet vara undantaget? Den frågan ger nätpiraterna faktiskt inte något svar på. Tvärtom försöker man rättfärdiga sitt agerande med att idéer och intellektuell kreativitet skulle vara någon sorts allmän egendom.

Om Volvos aktieägare inte hade tjänat pengar på att sälja bilar, så hade Volvo inte byggt några bilar. Och om Volvos konstruktörer inte hade fåt lön för att skapa motorer, karosser och design, så hade de inte heller skapat det som är förutsättningen för att bygga bilar. P exakt samma sätt förhåller det sig när det gäller läkemedel, musk, litteratur eller ny teknik för att utveckla och tillverka allt från glödlampor till medicinsk-teknisk utrustning. Därför handlar nätpiraternas agerande inte bara om fri tillgång till musik. Det handlar om ifall någon överhuvudtaget ska vara road av att syssla med kreativt skapande - eller om vi alla ska ägna oss åt att "gratis" få tillgång till andras skapande. Vem vill då bidra med att skapa?

Mot den bakgrunden är domen mot nätpiraterna inte bara rätt. Den är nödvändig för att markera att kunskapssamhället faktiskt kräver respekt för egendoms- och äganderätten även när det gäller intellektuell och immateriell egendom. Det samhälle vi annars skapar kan bli riktigt obehagligt.

Konsumenters makt - eller organisationers?

Kvällens Plus i SvT ställde en viktig fråga inför EP-valet på sin spets: hur kan jag som konument bäst påverka de val jag vill göra? Nu formulerades det inte riktigt så i programmet, i stället gavs en organisation med just företrädarskap för konsumenter som grundidé möjlighet att lägga fram sitt budskap helt oemotsagt i programmet. Tyvärr.

Det är tråkigt, för vad denna organisation, som tagit sig det något övermaga namnet "Sveriges Konsumenter", ägnar sig åt är helt enkelt att föra en självpåtagen talan för "alla konsumenter", som om alla konsumenter i något som helst avseende skulle ha en likartad syn på allt från kvalitet till reklamregler.

Så är det givetvis inte. Om det är någon situation i vardagen där vi har olika preferenser och intressen, så är det när vi som konsumenter gör olika va. Just därför är det svårt att skapa en organisation som på ett bra sätt kan ta hand om alla dessa intressen, som dessutom alltsomoftast är rent motstridiga. Den starkaste konsumentmakten finns därför i att vi verkligen uttrycker våra personliga intressen direkt till de butiker och andra företag som vi möter i vår roll som konsumenter.

Sveriges Konsumenter ska nu tydligen gå ut med en "pakt" som man föreslår kandidaterna till EU-parlamentet att skriva undder. Jag kan bara hoppas att flertalet moderater inte skriver på; jag tänker i alla fall kontrollera detta innan jag lägger min röst. Organisationer som denna stärker givetvis sin egen makt och utgör därmed en väl så farlig lobbygrupp som alla andra. Konsumenternas makt måst vi själva värna, stärka och utveckla. Det gör vi genom aktiva val som konsumenter - inte genom stöd till diverse organisationer.

Forskning i världsklass ger näringsliv på topp

Kvällen har ägnats åt möte med Stockholm-Uppsala Life Science, en oerhört viktig organisation som bildats för att utveckla den internationella marknadsföringen av...ja, just det lifescience-sektorn i vårt närområde. Genom samverkan mellan näringsliv, lärosäten, landsting och andra samhällsaktörer bidrar vi alla tillsammans till att sätta Uppsala, och Stockholm, på kartan. Inte minst här i Uppsala finns nämligen en lång rad starka företag i sektorn, men också en forskning i världsklass som i sin tur bygger på fantastisk kompetens både vid Uppsala universitet och vid Akademiska sjukhuset. Lägg till detta en infrastruktur bestående av exempelvis SLU, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket och en rad andra institutioner så har vi raskt fått ihop till en helt unik kunskaps- och forskningsmiljö. Den har vi alla skäl i världen att vara oerhört stolta över.

Välkommen hem till rättsstaten

Jag hör absolut till alla dem som gläds åt att Annika Östberg är hemma, och bekymrar mig mindre om vem som faktiskt gjorde vad för att få henne hem till Sverige.

Men jag konstaterar också att Lars Ferm (mer känd under efternamnet Swartenbrandt) inte riktigt får samma behandling i media. Vad det nu kan bero på. Eller Christine Schürrer, dömd i högsta instans för mord på två små barn i Arboga. Eller Anders Eklund. Eller Mattias Flink.

Annika Östberg är dömd för dråp och för medhjälp till två mord. Hon är givetvis välkommen hem. Till rättsstaten Sverige som förhoppningsvis behandlar sina medborgare lika.

74 miljoner skäl att glädjas

I går kom ett av många efterlängtat besked att regeringen bistår kommuner och landsting med totalt 17 miljarder fördelat över tre år. Det innebär mer pengar till välfärdens kräna utan att statsfinanserna äventyras. Mycket bra. För vårt landsting innebär det, om jag räknat rätt i hastigheten, 74 miljoner i tillskott till den budget vi nu arbetar med inför 2010.

det finns dock fortfarande skäl att höja ett varningens finger. Krisen i världsekonopmin är långt ifrån över, och arbetet med att anspassa kostnader till intäkter får inte upphöra i och med detta. Tvärtom gäller det att trimma verksamheten så att den står rycken i det tuffa läge som råder - för att vara ännu vassare när de kärva tiderna vänder till något bättre.

Budgetarbetet i vårt landsting kan nu gå vidare med detta goda besked som en lättnad. det känns bra, och är extra glädjande med tanke på att regeringen också aviserar möjligheter för skötsamma landsting att periodisera över- och underskott. Vårt landsting har ju under de senaste tre åren haft goda resultat, just för att bygga upp en buffert inför kommande utmaningar.

Smått och gott en söndagskväll

Jag noterar att min vän och politiske antagonist Börje Wennberg för tredje månaden i rad publicerar sitt månadsbrev som ska vara "personligt och intressant om landstingspolitiken" - utan att nämna denna landstingspolitik med ett enda ord! Nu är det inte så förvånande eftersom Wennberg med detta ger en förträfflig bild av socialdemokraternas politik i vårt landsting: ingen alls! Med ett landstingsråd som inte ens kommenterar aktuella frågor och ett som mentalt redan är på väg till Stadshuset i Uppsala, så går det inte att få något annat intryck av den socialdemokratiska landstingspolitiken än att man fullkomligt har kapitulerat!

Glädjande är dock, mitt i denna idé- och initiativlöshet, att (S) i landstinget står bakom arbetet med att utveckla lasarettet i Enköping. Enighet på länsplanet är givetvis glädjande och tryggande i denna fråga, när den lokala opinionen - ganska självklart - trycker på. Det stöd - om än passivt - som oppositionen bjuder på här är mycket uppskattat. Det bygger på en gemensam insikt om att uppdraget för lasarettet i Enköping behöver utvecklas, på just det sät som vi nu arbetar med.

Oppositionens passivitet är också förståelig mot andra bakgrunder. Hur kan man aktivt utmana en politik som lett till att telefontillgängligheten i primärvården gått från sämst till bäst i landet? Eller en hjärtvård som också ligger i toppklass? Eller en kraftigt ökande andel kollektivtrafikresenärer? Listan pån framgångar i vårt landsting kan göras lång, och spänner över en rad områden. Samtidigt som vården förbättrats visar den årsredovisning som läggs fram inför landstingsfullmäktige i april att ekonomin varit i god ordning under det år som gått. Det kommer definitivt att behövas i den utomordentligt allvarliga situation som nu råder i världsekonomin.

Glädjande, och ytterligare ett exempel på Alliansens aktiva politik, är den genomlysning av landstingets kulturpolitik som initierats av kulturnämndens duktige ordförande Jonas Segersam. Här finns många stenar att vända, stenar som allt för länge legat still under en politisk ledning som ser kulturen som ett område för symbolhandlingar snarare än som en plattform för ett vitalt kulturliv även utanför den politiskt finansierade sektorn. På samma sätt sker aktiva åtgärder för att öka jämlikheten, tillgängligheten för funktionshindrade och på rader av andra områden där förnyelse och utveckling behövs.

Den kommande arbetsveckan består av tre hektiska och intensiva dagar. Sedan väntar en skön påskhelg med välbehövlig avkoppling!

Politiskt våld kan inte accepteras!

Jag noterar att diverse medier och vänsterorienterade bloggar nu skummar av indignation över "det politiska våldet mot vänstern". Men vänta lite nu... Samtidigt konstaterar Dagens Samhälle att moderater är de heltidspolitiker som oftast utsätts för hot om politiskt våld. Vi moderater i Uppsala minns alla attacker mot Moderata Ungdomsförbundets lokal på Sturegatan i Uppsala, inte minst under valrörelsen. Det politiska våldet i samaband med Davis Cup-matchen i Malmö nyligen kan väl heller inte ha fallit någon ur minnet.

Det är bara att konstatera att en av de mer högljudda rösterna i kören kommer från Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU, en organisation som öppet stöder FARC-gerillan i Colombia (och många andra våldsrörelser). Jag har inte lyckats inhämta om RKU uttalat något efter det att den helt oskyldige Roland Larsson kom hem efter åratal som kidnappad hos dessa vnner till RKU.

Det hela är snarare mycket enkelt. I huvuddelen av det politiska spektrat klarar vi debatten med argument och utan att använda invektiv mot varandra. I några få fall, ganska långt ut på kanterna om man säger så, förefaller våldet dock vara en högst tänkbar politisk kampanjmetod. Det våldet är precis lika förkastligt om det kommer från eller utövas mot, vänster eller höger.

Det är däremot uppenbart så, att mer förenar än skiljer de politiska krafter som inte bara accepterar våld utan rent av själva kan tänka sig att understödja krafter som använder våldsutövning som metod.

Politiskt våld ska man ta avstånd emot. Konskvent och utan ursäkter. Således är våld riktat mot vänsteraktivister inte acceptabelt. Men det är lika oacceptabelt att relativisera det våld som kommer från vänster. Eller att acceptera klotter och annan skadegörelse, inte minst om motivet är i något avseende politiskt.

Hjärtvård i toppklass

Samtidigt som TV-serien Sjukhuset rullar på TVn gläds jag åt att Uppsala län ligger i topp när det gäller hjärtsjukvård. Artiklen i UNT och Socialstyrelsens rapport säger det mesta.

Bakom denna glädjande nyhet finns flera faktorer. Det allmänt goda hälsoläget kan givetvis inte negligeras, men inte heller den högkvalitativa vård som ges på Akademiska sjukhuset. Till detta kan läggas den utmärkta hjärtsjukvården på lasarettet i Enköping, som utgör ett fint komplement till Akademiska i detta fall.

Detta är denna högkvalitativa vård vi i Alliansen arbetar på att utveckla.

Smått och gott under en dag i landstinget

Dagen har ägnats åt sammanträde med landstingsstyrelsen. Morgonen inleddes med att verksamhetschefen för ambulansen, Per Andersson, och ambulansöverläkaren Hans Blomberg berättade om utvecklingen inom intensivvården i allmänhet och ambulanssjukvården i synnerhet. Det blev en fantastisk exposé över en del av sjukvården som genomgått en formlig revolution under de senaste tio åren. En modern ambulans är i praktiken en rullande akutvårdsverksamhet med kompletta resurser för att klara de flesta situationer.

Den inledningen på dagen blev extra intressant med tanke på att vi senare på kvällen kunde se den här säsongens första avsnitt av Sjukhuset, som ju skildrar verksamheten på Akademiska. Däremellan blev det i och för sig ganska dystra prognoser om ekonomin, mest som följd av det allvarliga ekonomiska läget inte bara i vårt landsting utan i hela landet. Nu krävs krafttag för att klara de utmaningar som väntar.

Ljuset vinner över mörkret

Igår slocknade världen en liten stund. På initiativ av Världsnaturfonden (WWF) firades "Earth Hour", som tydligen gick ut på att släcka ljuset en timme för att...tja, det kan man verkligen undra, inte minst efter att ha studerat fenomenet. Ta till exempel villaägaren som, likt många andra svenskar, dekorerat sitt hus med tusentals små lampor som lyst sedan i december. Jag förstår liksom inte symboliken i att nu, tre månader efter jul, under en timme och natten före sommartidens inträde, släcka ner dessa lampor i en timme.

Liknande exempel går det att hitta tusentals av, men det viktigaste är att fundera över hur det kommer sig att världen lyser och det faktum att vi kan jaga bort mörkret med hjälp av mänskligt producerat ljus. Den energiförbrukning som kampanjen är på jakt efter är nämligen ett utfall av välstånd, ett välstånd som de flesta av oss säkerligen inte vill vara utan.

Liksom för villaägaren i exemplet ovan går det nämligen att göra mycket mer i vardagen, och att göra det beständigt, i stället för kortsiktiga och populistiska kampanjer som denna. Sänk inomhustemperaturen (19-20 grader räcker och du mår mycket bättre också), gå i stället för att åka bil kortare sträckor, släck onödiga lampor och så vidare; det går att hitta massor av exempel i vardagen.

Sluta framför allt att förneka utveckling, och bejaka i stället det faktum att jorden är rikare än någonsin även om mycket återstår att göra vad gäller både orättvisor och brister. Det är nämligen den utvecklingen som också leder till energisnålare belysning, bränslesnålare bilar och energieffektivare hus. Det betyder mer än en timme i mörker!

(L)O-moral

Svenska Dagbladet, och även Aktuellt, berättar att LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin i åratal känt till AMF-direktörens pension. Någon som är förvånad? Lundby-Wedin själv säger sig vara "grundlurad", men det värsta är vare sig om hon är fullkomligt blåst eller faktiskt inte begripit bättre. Det värsta är hennes, och hennes partikamraters, höga svansföring i en fråga där man i själva verket aktivt bidragit till bonusfesten.

Gårdagens avslöjanden, i TVs Agenda, att ledande socialdemokrater faktiskt har stått bakom och till och med aktivit bidragit till bonuskulturen i näringslivet är således inte heller någon överraskning. Bristen på etisk kompass är påtaglig i socialdemokratin, ett parti som ju har som grundläggande idé att vara för "det som är allmänt bra". Nu är det ju bara det, att den formen av pragmatism ofta leder till exakt det som nu sker.


Hör bara partisekreteraren Ibrahim Baylan: "vi är principiella motståndare till bonusar". Men Baylans kamrater har i så fall varit mer än lovligt principlösa - eller också är motståndet inte särskilt principiellt. Var och en får själv bedöma, men i bedömningen får gärna ingå att modellen för (S) agerande går igen gång på gång. Socialdemokraterna är nämligen väldigt gärna principiella motståndare till allt möjligt - när de själva kan smita undan.

Som det stod i Hylands Hörnas förträffliga ABC-bok på 60-talet:
Omoralen som vi klandra
Praktiseras blott av andra

I riktigt grumliga vatten

Jag har länge haft mina funderingar kring Gudrun Scymans syn på representativ demokrati, och dagens debattinlägg i Aftonbladet gör inte saken klarare. Schyman är upprörd över att hennes parti, Feministiskt Initiativ, inte får samma utrymme i media som de partier som redan sitter i Europaparlamentet. Det gör, menar Schyman, att en röst saknas i debatten, nämligen "de som finns i det politiska landskapet utanför". Så mycket märkligare blir Schymans argumentation, då det förefaller som det viktigaste för Schyman är att dabattera med ännu ett av dessa utanför-partier, nämligen Sverigedemokraterna.

Då kan det vara på plats att komma ihåg, att Schymans parti Feministiskt Initiativ (FI) fick färre röster i riket i senaste riksdagsvalet än vad mitt eget part moderaterna fick i landstingsvalet - i ett enda landsting, nämligen i Uppsala län! Det säger något om hur få människor Schyman faktiskt representerar, och däemed också varför det är högst rimligt att tillträdet till den offentliga arenan begränsas. Att öppna för ett så litet, och därmed ur verklig opinionssynpunkt obetydligt, parti som (FI) skulle nämligen öppna dammluckorna för en lång rad mycket små partier, obönhörligen på bekostnad av de betydligt större partier som ofrånkomligen för en politik som både intresserar och attraherar betydligt fler.

Schymans agerande bygger nämligen på den klassiska extremvänstertaktiken: vi företräder folk som inte inser sitt eget bästa. Faktum kvarstår dock: sju promille av väljarna röstade på (FI) i riksdagsvalet 2006. Det betyder att Gudrun Schyman i sin argumentation representerar ungefär sju promille av medborgarna, och att många av de uppfattningar som Schyman angriper har tiotals eller till och med hundratals gånger fler anhängare än de åsikter Schyman ger uttryck för.

Schymans inlägg i Aftonbladet säger väldigt lite om hur medieutrymmet bör fördelas mellan olika partier, men desto mer om en grumlig syn på andra människors åsikter och grundläggande värxderingar.

Kraschlandning för oppositionen?

Dagens förstanyhet i Uppsalapolitiken är...att oppositionen lyckats komma överens i en fråga. Det säger något om möjlgiheterna för denna splittrade skara att med tiden tillsammans kunna forma ett helt program.

Den fråga som man nu valt att svetsa sig samman kring är dessutom mycket betänklig.

I Uppsala har vi en luftburen intensivvård av världsklass. Den lägger i sin tur grunden både för den framgångsrika vård som ges på Akademiska sjukhuset och för möjligheterna att lansera denna vård även utanför vårt närområde. Akademiska sjukhuset, ett av landets absolut ledande, är helt enkelt beroende av att snabbt och smidigt kunna transportra patienter luftledes.

För denna framgångsrika och för Uppsala så viktiga verksamhet vill nu oppositionen lägga krokben. En så omdömeslös och korttänkt opposition gör sig bäst i... ja, just det...i opposition. För sjukhusets och hela Uppsalas skull får vi se till att de stannar där även efter nästa års val.

I Håbo vet man var man hör hemma!

Noterar efter inslag i Radio Uppland att invånarna i Håbo inte förefaller vara så intresserade av att byta län som ibland har sagt. det gäller framför allt om vården, den kanske viktigaste enskilda faktorn, får avgöra länstillhörigheten. Många röster, som också nått mig, talar om den oro människor i Håbo kommun känner om det är Stockholm som ska gälla som alternativ till den vård vi ger i Uppsala län.

Att Akademiska sjukhuset är förstahandsval för många, i synnerhet de som har egen erfarenhet, är lätt att förstå. Det visar att Akademiska inte bara är ett ledande sjukhus beträffande utbildning, forskning och utveckling utan givetvis också en fantastisk trygghetsfaktor för 327.000 bosatt i Uppsala län när de behöver sjukvård. det är ju liksom en ganska viktig funktion för ett sjukhus. Därtill ska läggas den fina vård som ges - och framför allt i framtiden kommer att ges - vid lasarettet i Enköping och sist men inte minst den utmärkta ambulanssjukvård som i det första intensivskedes kompletterar sjukhusvården på ett utmärkt sätt.

Allt detta gör uppenbarligen valet lätt för många som bor i Håbo kommun. Vi andra förstår precis!

Ingen konst alls!

Anna Odell heter hon, eleven på Konstfack som genom att simulera akut psykisk sjukdom drog igång en sällan skådad debatt om konst. Nu intervjuas Odell i DN om reaktionerna på hennes tilltag.

Odell säger sig stå för det hon gjort, men frågan är ändå om hon insett vad hon ställt till med. "Jag kan se hur konsthatet växer" påstår Odell. Jag skulle snarare säga att ilskan över hur konstnärer tar sig olagliga friheter i namn av konstnärligt skapande har lett till en hel del frustration, även bland oss som har ett intresse för och engagemang i samtidskonst.

Allt är nämligen inte guld som glimmar, och allt är inte konst bara för att någon som kallar sig för - och till och med utbildas till konstnär utför det. Problemet är inte "konsthat", utan att Odell och hennes gelikar inte förstår de gränser som gäller alla oss samhällsmedborgare. Även om vi kallar oss konstnärer.

Jag har inte stött på ett enda exempel på det "konsthat" som Odell talar om. Däremot har jag haft kontakt med många som anser att kejsaren/konstnären är naken och att det inte skulle skada om konstnärer (inte minst de som undergår skattefinansierad utbildning på akademisk nivå) inte bara borde fundera på hur de "tänjer gränser" utan också på hur de agerar innanför ramarna.

Snus är snus, om än i gyllene dosor. Vulgaritet och smaklöshet, skadegörelse och lagbrott får ingen rosa skimmer över sig bara för att utövaren kallar sig konstnär. En smula omdöme och insikt är rimligt att kräva även av den - ja, inte minst av den - som vill ställa utmanande och vidgande frågor. Det har Anna Odell och NUG inte förstått.

En hycklande arbetarrörelse

Lyssnar till en mycket forcerad Vanja Lundby-Wedin som i TV4 försöker urskuldra varför LO i sitt praktiska agerande bidragit till bonusfesten i näringslivet. Det lyckas inte så bra, vilket helt enkelt beror på att LO faktiskt var med på beslutet. Vilket helt enkelt beror på att LO, en av näringslivets största aktörer, var med på beslutet.

Det är nämligen precis så här socialdemokratin, där LO är en viktig del, fungerar. Det viktiga är makten, inte främst vad man gör med den. Därför försöker Lundby-Wedin nu hävda att detta inte förekommit om LO varit ensamma ägare till AMF pension (pyttsan!), och av samma anledning ägnar sig socialdemokrater åt att "längta efter valet" i stället för att tala om vad de vill.

Låt oss konstatera vad som är kärnfrågan. LO, det vill säga fackföreningsrörelsen, är inga bra ägare av företag. Man klarar inte att hålla isär de skilda roller som ägande/arbetsgivarskap och facklig intressebevakning innebär. Ändå vill man vara alla goda gåvors givare - och då går det så här.

Det hela är mycket enkelt och blir för varje dag allt enklare. Facket är bäst på att företräda sina medlemmar, och socialdemokraterna är bäst i opposition.

Hyllning av en kommunistisk mördare?

En film jag inte tänker se är Steven Soderbergs "Che-Argentinaren", och det beror inte på de recensioner som ges i DN eller SvD. Det finns helt andra skäl.

Jag försöker föreställa mig några andra filmtitlar på samma tema, till exempel "Adolf - Österrikaren" eller "Josef - Georgiern", men det går helt enkelt inte. De orsaker som ligger bakom att det passar sig att skildra en politisk mördare om han är argentinare men inte om han är österrikare eller georgier ger kanske också en del av förklaringarna till att samtidens ondska är så svår att hantera.

Av någon anledning finns det nämligen en mer överslätande attityd till politiskt våld om det kommer från kommunister eller andra "vänsterorientrade" element än om de kommer från så kallade fascistiska dito. För mig är det ingen skillnad; använder man mord, terror, våld och andra kriminella metoder har man straffat ut sig från det demokratiska samtalet och därmed också från att få sina motiv såväl som sina handlingar rättfärdigade.

Tyvärr har jag kommit att inse att alla inte ser det så. Människor, även i min ganska nära omgivning, tenderar att släta över om stenen som träffar huvudet på en medmänniska kastas av en vänsteranhängare av något slag. Det leder till en relativisering av politiskt våld som är farlig, inte minst för demokratin.

Steven Soderberg, som gjort en rad utmärkta filmer, kan rehabilitera sig genom att till exempel göra film av det förtryck som sedermera kommit att prägla Kuba. Eller om hur de så kallade befrielserörelserna i Afrika genom stöd från kommunistdiktaturer kommit att förstöra en hel kontinent. Eller om de två nämnda likasinnade till Che, Adolf Hitler och Josef Stalin. De hade ju till och med en del ihop, likasinnade som de var.

Jippiii

Nananana. Nananana. Heeeej. Heja Byn!
Hejahejahejaheja. Hejahejahejaheja. Hejahejahejahejaheja, heja Byyyyyn!

Det är svårt att se någon litterär höjd i sportens hejaramsor, men å andra sidan finns det få saker som är så primitivt härligt underbart som att se sitt favoritlag vinna. Idag vann Edsbyn dessutom vad som måste anses vara den moraliska finalen på årets bandysäsong. Sirius har gjort en helt fenomenal säsong, och om det är något lag jag unnar (nån gång måste det ju rimligen hända) att bli det lag som efterträder Edsbyn på bandytronen så är det Sirius. Så, kanske kan vi se fram emot att nästa år få uppleva en final mellan de två lag som kunde locka 9000 åskådare på en semifinal i bandy.

Nu är det bara att ladda för nästa lördag. Västerås eller Sandviken spelar ingen roll. Rödblå Edsbyn tar sjätte raka. Tror jag.

Utmärkt!

Högskoleminister Leijonborg har satt ned foten (DN debatt)och konstaterat...ja, inte bara att det inte ska bli några fler universitet utan framför allt att kvaliten måste sättas i fokus. Det är en utmärkt markering. Sverige måste ligga kvar i forskningens framkant, prioritera kvaliteten och göra tydliga riktade satsningar på de framstående lärosäten som idag får del av det statliga forskningsanslaget.

Det är likaså utmärkt att regeringen markerar kraven på kvalitet genom att klarlägga att examensrätten kan dras in även från ett lärosäte som fått sådan rätt. Även detta markerar att kvalitet måste vara ledstjärna i satsningen på högre utbildning och forskning. Det gäller givetvis inte minst Uppsala universitet, som i rader av undersökningar rankas i absolut världsklass. Ett viktigt skäl för detta är att Uppsala universitet är ett komplett lärosäte med framstående högre utbildning och forskning inom samtliga större vetenskapsområden.

Det vi nu närmast väntar på är en kraftfull satsning på en klinisk forskning i absolut världsklass. Det kräver en satsning på de stora universitetssjukhuset där resurser finns för att driva denna viktiga, patientnära forskningsverksamhet. det får också direkt effekt på sjukvården, bidrar till kunskapsspridning även utanför universitetssjukhuset och är därmed ett nationellt intresse. Därför bör också staten, och inte endast de berörda landstingen, svara för finansiering av klinisk forskning.

Båtar, bryggor och rörligt friluftsliv

Väljer idag att skriva några rader om en nyhet i Radio Uppland, nämligen att Mälarens strandlinje exploaterats kraftigt under senare år. Mest skulle expolateringen, i form av bryggor, båtplatser och byggnader, ha varit längs den del av strandlinjen som ligger i Knivsta kommun.

Jag ägnar en hel del tid åt att vistas i skog och mark, inte minst längs Knivsta kommuns strandlinje i Mälaren, och kan bara konstatera tre saker. Det första är att det fortfarande finns miltals med helt orörda strandlinjer, både i Knivsta kommun och på andra håll. Snarare är det så att en fantastisk insjömiljö inte bara är orörd utan ofta rent av kan kännas öde. Det andra är att ganska många av dessa exploateringar således leder till en mer levande landsbygd och möjlighet till friluftsliv på eller nära sjön för allt fler. Så ska det också vara.

Det tredje är det lite tristare, och har att göra med en annan friluftslivsorienterad hjärtefråga. Det är vad som egentligen påverkar möjligheten till ett rörligt friluftsliv och hur allemansrätten fungerar. Där kan jag bara konstatera att det knappast är ägare av båtar, bryggor och sommarstugor som genom sitt agerande äventyrar möjligheterna till rörligt friluftsliv. Det är snarare det flitiga missbruk (läs överträdelse) av allemansrätten som man ofta ser då man rör sig i naturen.

Jag hoppas att du som gillar friluftsliv respekterar andras egendom, även om ägaren så att säga är osynlig. Allemansrätten innebär inte att man får göra vad som helst, framför allt har man inte rätt att störa andra med åberopande av allemansrätten.

Låt mig nu knyta ihop detta. Allt fler får genom en viss exploatering av stränderna möjlighet till sjönära friluftsliv. Utrymmet att röra sig i strandlinjen är fortfarande god, inte minst genom välvilliga markägare men också genom reservatsbildning. Det stora problemet är den ibland ganska aggressiva exploatering som sker när människor som rör sig i skog och mark inte respekterar de regler som faktiskt finns. Tänk på det när du går ut i naturen nästa gång.

Klarar vi vårdgarantin?

Före två år sedan låg primärvården i Uppsala län allra sist i jämförelsen mellan landstingen när det gällde tillgänglighet och uppfyllelse av vårdgarantin. Idag ligger vårt landsting bättre än genomsnittet i landet. När det gäller sjukhus- och specialistvård finns mycket kvar att göra, och mätdata för 2008 saknas fortfarande, men tidigare mätningar ger goda resultat jämfört med andra landsting. En bedömning av om vårt landsting klarar vårdgarantin bör alltså ställas i jämförelse med andra landsting, och då kan vi konstatera att väntan på vård är ett av de största problemen när det gäller kvalitén på vården i vårt land.

Det är därför vi arbetar vidare med att skapa kortare väntetider och bättre tillgänglighet. Den som väntar på vård väntar alltid för länge, oavsett om det handlar om att komma i kontakt med en husläkare, på akutmottagningen eller på att få specialistvård. Det är också den viktigaste orsaken till många andra viktiga reformer i vårt län. Vi i Alliansen ger oss inte förrän väntetiderna kortats i hela vårdkedjan - inte bara i primärvården. Det är också den i särklass viktigaste kvalitetsfrågan i svensk sjukvård.

Framtiden för lasarettet i Enköping: utveckling

Att utveckling och förnyelse är viktigt för oss i Alliansen i landstinget tvivlar nog ingen på längre. De tankarna gäller också, i mycket hög grad, lasarettet i Enköping. De idéer vi låtit ta fram, som jag hade förmånen att kunna berätta om i en intervju i Enköpings-Posten, handlar i hög grad om både tryggare och säkrare sjukvård i Enköpings kommun och i hela södra delen av länet. Det ska bara de lokala behoven i området som avgör vilken verksamhet som ska lokaliseras till lasarettet. Där ska helt enkelt bedrivas den vård som är bäst för de som bor i Enköping, samtidigt som lasarettet används så klokt som möjligt för hela länet.

Hälso- och sjukvården, liksom kollektivtrafiken, vissa delar av kulturen och en hel del av de så kallade regionala utvecklingsfrågorna, är nämligen lagda på det över hela länet verksamma landstinget. Vi har att ta hänsyn inte bara till en enskild kommun, utan också till hur våra beslut påverkar skattebetalare, patienter och medborgare i hela vårt län.

Det är en knepig uppgift, som inte blir mindre knepig av ett ganska självklart faktum: intresset och engagemanget är givetvis jättestort för det som utspelas i den egna kommunen - och motsvarande mindre för det som händer i andra delar av länet. Men likväl som detta är ganska självklart, visar det också anledningen till varför landstinget i sitt handlade måste se till hela länet.

Vi har nu ett jobb att göra, som redan har inletts. Det är att motivera och förklara hur kommande beslut kommer att leda till att vårde blir både kvalitativt bättre och tryggare i länet, inte minst i just Enköping, av ett nytt tydligare uppdrag för lasarettet. Inte minst handlar det om att beskriva hela sjukvården med alla dess delar och hur de hänger ihop. Vi har en ambulanssjukvård av hög klass, två sjukhus med var sina viktiga uppgifter, en primärvård under stark utveckling och sist men inte minst ett hälsofrämjande och förebyggande arbete som bidrar till att knyta ihop de olika delarna. I det sammanhanget har lasarettet i Enköping inte bara en viktig roll, det har också en ljus framtid.

Röda rosor har alltid vassa taggar III

Spårade ur? För ett antal deltagare i demonstrationen "stoppa matchen" gick demontrationen helt planenligt, och övriga deltagare får faktiskt lov att ta sin del i ansvaret.

Polisen säger nu att man tänker försöka spåra och identifiera alla deltagare som nyttjade sin grundlagsfärsta rättighet att demonstrera genom att kasta sten och slå söner allmän egendom. Dessvärre hade demonstranterna inte nummer på sina masker, vilket kan försvåra identifieringen. Men hjälp kan säkert får av Per Gahrton, Lars Ohly och Ilmar Reepalu. De har säkert koll på sina kompisar, även om man gör vad man kan för att hålla ut armbågen mot de huliganer som faktiskt släpptes in i tåget. För demonstranterna deltog, och medvetenheten torde ha funnits om vad de står för.

Till sist, med referens till en annan nyligen aktuell fråga, får man hoppas att denna skadeverkande opinionsyttring ändå inte är att betrakta som en konstnärlig handling. Ett hatbrott är dock vad det är, helt klart. Även de arrangörer som inte kraftfullt tar avstånd från skadegörelsen, och som genom arrangemanget legitimerade den, bör prövas i ljuset av detta.

Röda rosor har alltid vassa taggar II

Kika gärna på det här klippet. Det visar hur några fredsälskande palestinavänner utövar sin demokratiska rätt att fritt ge uttryck för sina åsikter.

För egen del har jag inte några som helst problem att ta ställning.

Röda rosor har alltid vassa taggar

Jag är inte ett dugg förvånad över kravallerna i Malmö, inte heller över reaktionerna på dem. Tvärtom är det hela fullkomligt logiskt, på flera sätt.

Först och främst ser vi den samlade radikalvänstern agera. Visserligen kan denna delas in i olika grupperingar och därmed ges olika överslätande etiketter som exempel "autonoma". Att olika grupperingar inom radikalvänstern konkurrerar som såväl sympatisörer som uttrycksmedel ska inte heller tillåtas förvirra begreppen. I grund och botten är de ganska lika.

Det som förenar är hat. Hat mot olika grupper, klasser eller oliktänkande. Till detta en lagom dos självrättfärdighet som dels legitimerar visst våld, nämligen det egna, dels leder till acceptans för andras, nämligen likasinnades, mer eller mindre bisarra ståndpunkter. Det är också därför det finns en acceptans för det som nu pågår, nämligen utövande av våld som metod för politisk påtryckning.

Låt oss fundera ett ögonblick på vad det är som pågår i Malmö. En demokrati (Sverige) Möter en annan (Israel) i en idrottstävling. Vad jag kan förstå hade vår motståndare kunnat heta Zimbabwe, Vitryssland eller Nordkorea. Nu heter motståndaren inte så, och är inte ens en vänsterorienterad diktatur utan, som sagt, en demokrati. Konsekvensen blir att det blir legitimt inte bara att ha en ganska relativiserande insttällning till det politiska våld som utövas utanför Baltiska Hallen, utan också för det faktum att matchen spelas utan publik. Det passar sig nämligen med sådana markeringar mot länder som Israel. Av detta kan vi också notera att relativiseringen sträcker sig långt in i mer reformistiska och försonliga vänsterled, till exempel inom socialdemokratin. Till vänster vet man nämligen vad som är rätt, och anser sig också därför ha rätten att legitimera vilka metoder man vill för att kullkasta motstånd.

Just detta beskrev författaren Andres Küng redan på 80-talet i sin bok "sådan är socialismen". Självrättfärdigheten och övertygelsen om den egna ideologins förträfflighet legitimerade en relativisering av begrepp förknippade med rättssäkerhet och demokrati, att dessa begrepp snart eroderade i läner som Vietnam, Tanzania och Kuba. Än idag finns det dock människor, långt in i demokratiska led, som ivrigt förfäktar att just socialister har mer rätt än andra att trampa över. Idag heter namnen i riskzonen Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, för att nämna ett par exempel. Och i Palestina finns de, som synes, en skurk och ett offer. Tänk så enkelt det verkar vara att stå till vänster.

Kvinnor som spelar roll II

Hur i herrans namn kunde jag glömma min oerhört värderade medarbetare, VD för Drivhuset Sara Arons? Eller studentkårens vice ordförande Hanna Victoria Mörck, en kvinna som jag har mycket stor respekt för. För att inte tala om min ohyggligt värdefulla assistent Margareta Alm och landstingsstyrelsens sekreterare Gunilla Rönn Ekelund eller Svenskt Näringslivs kommunikationschef Tove Lifvendahl.

Kvinnor som spelar roll I

På söndag är det internationella kvinnodagen, ett socialistiskt påfund med rötter i den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen, en vid den tiden synnerligen revolutionär rörelse. Med tiden har detta påfund lyckligtvis förborgerligats en aning, så numera kan man göra det jag nu tänker göra, nämligen en lista över kvinnor som jag tycker förtjänar en särskild hyllning på denna speciella dag.

Jag noterar att TV4 lokalt i Uppsala gjort en liknande lista, men jag bortser från den och utgår inte på "makt", utan snarare från något jag funner mycket viktigare. De kvinnor jag nämner gör alla skillnad, i de högst skilda sammanhang i samhällslivet där jag fått förmånen att verka. Fast, javisst, de flesta av dem har onekligen makt. Och de utövar den väl.

Först två kvinnor som jag personligen varit höggradigt inblandad i att utrusta med makt, och som utövar den väl. Det är landstingsdirektören Kerstin Westholm och sjukhusdirektören vid Akademiska sjukhuset Marie Beckman Suurküla. Både var för sig och tillsammans utövar de, under politisk ledning, betydande makt över en viktig samhällssektor.

Uppdraget som landstingsråd gör att jag samverkar med olika företrädare för samhälls- och näringslivet, till exempel Anki Norrström, VD för Länsförsäkringar Uppsala och lokal ordförande för Handelskammaren. Likaså med rektor för SLU, Lisa Sennerby Forsse, och med Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson. Samt, sist men absolut inte minst, med Uppsala kommuns driftiga och kompetenta näringslivsdirektör Eva Sterte.

Politiken då? Jo, först och främst vill jag nämna Anna-Karin Klomp, landstingsråd för (KD) och en oerhört värdefull partner i det politiska arbetet. I mitt eget parti finns riksdagsledamoten Ulrika Karlsson, vår gruppledare i landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse Maria Petersson, kommunalråden Cecilia Forss, Anna Wiklund och Nina Lagh samt, från andra partier, socialdemokraternas riksdagsledamot Agneta Gille och oppostionsrådet i landstinget Marlene Burwick. Marlene kommer för övrigt under nästa mandatperiod att vara oppositionsråd i Uppsala kommun. Sist men inte minst i politiken: folkpartiets riksdagsledamot Cecilia Wikström, som jag betraktar mer som en vän än som politisk kollega!

Från andra samhällssektorer (inklusive hälso- och sjukvården) vill jag nämna Gun Heimer, chef för Nationellt centrum för kvinnofrid, Knivsta kommuns kommunchef Anna Maria Dansbo, prorektor Kerstin Sahlin, universitetsdirektör Ann Fusth och kommunikationsdirektör Pernilla Björk. För att inte tala om Anna Ekström, SACO-ordförande och ledamot i universitetets konsistorium, Loth Hammar driftig journalist och ordförande i Drivhuset, Lisa Helgesson, nyhetschef på Radio Uppland.Plus Åsa Hedenberg som är VD på Uppsalahem och Liisa Eriksson Hundertmark som är VD på Fyrishov. För att inte tala om Inga-Kari Fryklund och Anna-Lena Holmström på Svenskt Näringsliv och företagarna Annelie Kejroth, Sofie Skaränger, Sofia Cerne och Kie Wirenholt.

Så, sist men abslut inte minst: min älskade hustru Maria, min bonusdotter Carin och min dotter Ulrika, min mamma (fast hon bor inte i Uppsala) och min syster Lovisa (inte hon heller).

Det blev ganska många. Och alla är de drivande, kunniga, starka och viktiga. Det borde vara slut nu med tramset om att det inte finns kvinnliga makthavare som gör skillnad. Det gäller bara att se dem!

Sitter hjärtat till vänster?

Har haft ett par riktigt hektiska dagar och däremellan lagt tid på att uppdatera min hemsida. Det behövdes verkligen. Nuåker jag till Bryssel i två dagar och sedan väntar en lika mötefylld fredag.

Noterar i all hast i SvD att Konstfacks ledning inte tar ansvar för sina elevers handlingar. Det gör dem i mina ögon medskyldiga till de illdåd som omdömeslösa studenter kallat för konst. Jag håller fast vid att det missbruk av yttrandefriheten som dessa studenter ägnat sig åt inte bara är krininellt utan på sätt och vis mycket värre. Yttrandefriheten är för värdefull för att solkas av missdådare.

Noterar i samma tidning att högar med gatsten lägligt ligger och väntar på de vänsterelement som nu torde vara på vär till Malmö. Alla som gått på myten om att hjärtat sitter till vänster kan ju följa Davis Cup-matchen, eller snarare de illdåd (grov misshandel, skadegörelse, upplopp) som i vanlig ordning kommer att inrama "de folkliga protesterna". Det är hög tid att markera ordentligt mot de politiska krafter som anser att våld, hot och trakasserier är högst lämpliga metoder för opinionsbildning. Det kan samtidigt vara på plats att fundera över var dessa element hör hemma på den politiska skalan, och dra lämpliga slutsatser av detta.

Förtroende innebär ansvar

Har ägnat de senaste timmarna åt att följa Vasaloppet (grattis Daniel Thynell), medias rapportering om förtroendet för Reinfeldt och Sahlin och olika socialdemokratiska bloggares kommentarer till detta - och till annat som sysselsätter våra vänner på andra sidan blockgränsen. Det är tänkvärd läsning.

Låt mig först och främst säga att jag, som alla i Alliansen som jag talat med, är ödmjuka inför det som pågår. Vi fick ett stort förtroende i valet 2006, och det som nu pågår är förvaltningen av det förtroendet. Det rör Alliansens alla fyra partier, och det gäller på alla nivåer. Förtroendet är högt för Fredrik Reinfeldt personligen, men det är uppenbart också ett uttryck för Alliansens samlade politik. Därmed är det också ett förtroende för Mauds agerande i SAAB-frågan, och för allt annat i regeringens samlade agerande. Regeringen agerar nämligen i verklig mening både samlat och samlande. Det är viktigt i en tid av kris och bidrar både till en känsla av lugn i en allvarlig situation och till insikt om allvaret i krisen.

Mot detta står en socialdemokrati som i detta allvarliga läge mest av allt verkar vara sugen på makt. Inte på samling (knappt ens inom det egna försöket till allians), inte på att lösa krisens allvarliga följder och inte ens på att klara av sin egen inre kris. I stället handlar det mesta om att vinna 2010 års val och om agerande. Jag kan till exempel försäkra en s-bloggare att det inte står en enda champagneflaska på kylning, vare sig på partiexpeditioner eller på tidningarnas ledarredaktioner. Firar gör vi i Alliansen möjligen när vi ser att den svenska ekonomin är på rätt väg och landet som helhet får det bättre. För oss i Alliansens är väljarnas förtroende det viktiga, och den politiska makten är ett medel för att förvalta detta förtroende. Inte ett mål i sig, vilket det uppenbart är för alla socialdemokrater som säger sig "längta efter 2010".

Det som nu är uppenbart, och väldigt glädjande, är att väljarna premierar handlingskraft och styrförmåga, inte politisk retorik och kortsiktigt taktiserande. Att var femte väljare inte väljer sida är också tänkvärt - för den sida som trott sig vara säker på valsegern redan nu!

Många tuffa beslut återstår i kommuner, landsting och riksdag/regering fram till valet 2010. Väljarna säger nu, framför allt i förtroendesiffrorna för Sahlin/Reinfeldt: bra, fortsätt, led oss ur denna djupa kris så att vi står starka när vi äntligen ser ljuset på andra sidan tunneln -när det nu blir.

För egendel, och för Alliansen i landstinget, kan jag bara lova att vi fortsätter på den inslagna linjen. Vi jobbar vidare med det förtroende vi har fått att förvalta och ser fram emot att kvittera det förtroendet i kommande val.

Hög aktivitet i landstinget

Först - och mycket kort - vill jag bara konstatera det som framgår på landstingets hemsida: landstinget planerar nu för en rejäl satsning på och utveckling av lasarettet i Enköping. Lasarettet blir ett viktigt centrum för planerad kirurgi och navet för den vård som ges lokalt i södra delen av länet. Du som är nyfiken på detta rekommenderas att läsa mer på landstingets hemsida.

Denna vecka har vi i landstinget också tagit flera andra viktiga beslut. Att du som medborgare nu kan välja husläkare, och att vi dessutom öppnar för etablering av vårdcentraler, innebär att vi får en primärvård som mycket bättre kan svara mot medborgarnas behov. Till detta ska knytas de satsningar vi gör på att utveckla närvård, som kommer att leda till en både kvalitativt bättre och mer resurseffektiv vård.

Som all verksamhet, offentlig som privat, måste nämligen även hälso- och sjukvården hålla sig inom givna ekonomiska ramar. Om vi inte nu klarar ekonomin på ett bra sätt i vårt landsting, så är risken uppenbar att vi i en ganska nära framtid tvingas till ännu mer dramatiska åtgärder.

Därför är det betryggande i det allvarliga läge världsekonomin befinner sig att vårt landsting har kontroll på ekonomin och kan vidta de åtgärder som krävs i tid, men också planmässigt och med framförhållning.

Partier i kyrkan? Nej tack!

Den 20 september är det kyrkoval, och för egen del kommer jag som vanligt inte att rösta annat än möjligen på den mest lokala nivån. I så fall röstar jag på någon församlingsmedlem som jag har stor personlig respekt för, och inte på någon som vill ägna sig åt det i kyrkan, som är min dagliga gärning i samhällslivet.

För att styra kommuner, landsting, regioner eller nationer är politiska partier närmast omöjliga att undvika i en demokrati. Partierna behövs för att samla gemensamma åsikter i syfte att skapa en sammanhållen styrning. Ibland hjälper det inte ens med partier för att skapa fungerande majoriteter, men de är ofrånkomligen ett sätt att ordna olika uppfattningar. Utifrån partierna kan sedan olika uppfattningar ställas mot varandra på det sätt som behövs för att lägga grund för olika ställningstaganden. Så fungerar det i styrningen av allt från skolor och dagis till utrikespolitik och skatter.

I kyrkan borde det vara annorlunda. Visserligen behövs en styrning även av kyrkan, men till skillnad från samhällslivet i stort kan kyrkan mycket väl styras utan politiska partier. Utgångspunkten för det kyrkliga arbetet måste vara något helt annat, nämligen den förkunnelse som utgår från bibeln. Det betyder inte att kyrkan behöver vara "odemokratisk" men väl att de ställningstaganden som görs kan utgå från helt andra grunder, som i villken förening som helst.

Därför borde de så kallade nomineringsgrupperna bannlysas från det kyrkliga arbetet. Det skulle gagna kyrkan.

Med två tomma händer

Oppositionens debattartikel i dagens UNT hör till något av det märkligaste jag har läst. Inte en siffra, och knappt ens en bokstav, är rätt i deras argumentation.

Till att börja med innehåller den vårdvalsmodell vi lanserar i Uppsala väsentliga skillnader mot den som används i Stockholm. Men även stockholmsmodellen har sina fördelar, och i Stockholms län kan vi konstatera att fler vårdcentraler än någonsin etablerats - och absolut inte enbart på Östermalm och i Danderyd.

Oppositionen har dessutom en märklig syn på marknadsföring och profilering, som lyckligtvis inte delas av landstingets egen primärvårdsförvaltning. Den marknadsför sig nämligen just genom friskvårdsinsatser och förebyggande arbete, som till exempel i Knivsta där jag själv deltog i en framgångsrik hälsovecka strax före jul. Framgångsreceptet leder dessutom till att många patienter nu listar sig på den lokala vårdscentralen, vilket ger den "aktiva listning" som är det säkraste receptet för en trygg framtid för vårdcentralerna.

Några mesked om vad vänsteroppositionen vill får vi däremot inte. Vi får veta att man tänker lägga fram tre olika program inför valet, och att man motionerar om ändringar i den vårdvalsmodell landstinget nu beslutar om. Till slut får vi veta att man kommer att ta fram "ett betydligt mer genomtänkt och genomarbetat" förslag till ersättningssystem för primärvården. Det låter sig sägas, minsann.

Oppositionen bröstar sig som sagt om marknadsföring och profilering. Det vore välgörande om oppositionen noterade tionde paragrafen i marknadsföringslagen som säger att man inte får utelämna väsentlig information om den egna produkten. Oppositionen lämnar ju överhuvudtaget inte någon information om sin politik före valet, men det är inte så konstigt. De har ju ingen.

Det är en påtagligt tomhänt opposition som säger sig längta efter nästa val. Makten vill de gärna ha, men de har inte den blekaste om vad de ska göra med den!

Tydligen ligger vi rätt!

Noterar med intresse att Läkarförbundet gett utlåtande över de olika vårdvalsreformer som initierats på olika håll i landet. I Uppsala står vi nu i begrepp att sjösätta "Patientval Uppsala län", och vi kan med glädje konstatera att Läkarförbundets syn på vårdvalet stämmer väl överens med den modell vi valt. Hög andel fast ersättning, baserad på ålder och med ett brett uppdrag är grundtankarna som ger bra förutsättningar för varje vårdcentral. För egen del är jag övertygad om att de vårdcentraler vi driver i egen regi dessutom kommer att klara sig mycket bra i den konkurrens som nu blir verklighet.

Är det då rätt väg att gå, när vården i allt högre grad ersätts efter utförd prestation, samtidigt som mångfalden utvecklas? Mitt svar är obetingat ja. Snarare har vi dröjt alldeles för länge med att reformera vården, vilket ofrånkomligen har gjort att svensk vård har mer att ge. En intressant jämförelse kan göras med Frankrike, som liksom Sverige har en offentligt finansierad sjukvård, men i mycket hög grad utför vården genom olika fristående entreprenörer. Så är också kostnaden inte högre än i vårt land, samtidigt som kvalitén är väl så god som vår och tillgängligheten mycket bättre.

Förutsättningarna för en vård i absolut världsklass är goda i vårt land, inte minst som följd av komptetent och engagerade medarbetare. Det som behövs är en organisation och en finansiering som kan matcha kunnandet och engagemanget. Med andra ord behövs politiska beslut som reformerar vården - och då är vi tillbaka till vårdvalet som en av flera viktiga reformer för att utveckla vården. Närvården (se blogginlägg om lasarettet i Enköping) är en annan och en översyn av ersättningsmodeller är en tredje. Vi jobbar på för att reformera vården!

Mera om Enköping

Efter att ha fått ett par frågor och kommentarer känner jag skäl att komplettera lite om framtiden för lasarettet i Enköping. Bilden i media kan ju tolkas som att lasarettet närapå är på väg att läggas ner. Så är det verkligen inte, snarare tvärtom.

För det första är de flesta patienter som kommer in akut nattetid äldre, ofta multisjuka med stora samlade vårdbehov. Det akuta mottagandet av dessa patienter förbättras genom möjligheten att lägga in dem direkt på särskilt avdelade vårdplatser. En klar förbättring, alltså.

För det andra görs en stor satsning på lasarettet, både beträffande kirurgi och medicin. Fler planerade operationer och ett tydligt uppdrag med inriktning mot närvård, det vill säga ett förbättrat lokalt omhändertagande av exempelvis äldre, multisjuka, kroniker och andra med särskilda vårdbehov.

Det innebär att lasarettets roll stärks, både som lokal aktör i södra delen av länet och i ett större sammanhang. Den bilden har inte riktigt frammanats, och det leder givetvis till att debatten blir lite skev. Än tråkigare är att den bild som ges av lasarettets framtid kan leda till en felaktig uppfattning om utvecklingsmöjligheter och liknande. de är nämligen mycket goda, vilket kanske inte är den bild som ges i olika sammanhang.

Ljus framtid för lasarettet i Enköping

Tillbaka efter en ganska intensiv presskonferens i Enköping, med ganska positiva reaktioner på ett förslag om lasarettets framtid som jag tror kommer att betyda mycket. För Enköping, för invånarna i hela länet och inte minst för dem med störst behov av vård, omvårdnad och omsorg. Nu satsar vi på ett tydligare medicinskt uppdrag med särskild tonvikt på de äldre, multisjuka och kroniker. Lasaretet i Enköping får också ett både intressant och viktgit uppdrag när det gälelr planerad kirurgi. Extra glädjande är givetvis att den politiska uppslutningen kring ett förslag vi i Alliansen jobbat fram blivit så god. Det är annat än för tre år sedan!

Nytt centrum för kortvårdskirurgi. Nytt centrum för planerad ortopedi. Utökad satsning på vård av äldre multisjuka och strokepatienter. Så skissar vi framtiden för Lasarettet i Enköping.

Allt fler patienter från Håbo och Enköpings kommuner vårdas på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Landstinget vill nu i stället erbjuda fler patienter vård i Enköping. En utgångspunkt är att patienter ska få bästa möjliga omhändertagande på rätt vårdnivå. En annan är att länets resurser måste användas optimalt.

Landstinget ser en stor potential hos lasarettet vad det gäller lokaler, utrustning och personal och vill bland annat utveckla kortvårdskirurgin och den planerade ortopedin. I framtiden finns även möjlighet att sälja tjänster till omkringliggande landsting eftersom efterfrågan på bland annat ortopedioperationer är stor.

Utredningen föreslår även en förändring av lasarettets akutuppdrag. De två stora grupper som söker akutvård i Enköping i dag, äldre multisjuka och strokepatienter, ska i framtiden läggas in direkt på vårdavdelningen. De slipper då väntetiden på akutmottagningen som enligt utredningen ska vara stängd nattetid.

Oavgjort

Janne Nordling, lokal bloggande TV4-redaktör, gissade att jag var nöjd med gårdagens oavgjorda resultat i bandyn mellan Byn och Sirius. Sanningen är att jag är väldigt nöjd med att Bynn vunnit serien och kan börja ladda för finalen (redan...), men också att Sirius med poängen befäste en riktigt välförtjänt tredjeplats. Däremot håller jag på Byn, i alla väder.

Men idéerna då?

Så har vi då i medierna kunnat inhämta att den rödgröna röran på riksplanet nu också får sin efterföljd i vårt landsting. Samarbeta ska de, och arbetsgrupper har de bildat. Vad de däremot ska komma överens om är betydligt mer oklart. Det är lättare att hitta det som skiljer än det som förenar.

Målet är, säger de, en gemensam valplattform. Det låter ju bra, men vore det inte på plats att åtminstone ha några idéer redan nu om vad en sådan valplattform kan tänkas innehålla? fast med hänsyn till den politik som dessa tre partier för i det dagliga är det ganska enkelt att förstå att gemensamma ställningstaganden nu vore en utopi. Liksom för övrigt några ställningstaganden överhuvudtaget. Oppositionens politik under hela mandatperioden har ju präglats av en sådan visionslöshet och oklarhet om vad man faktiskt vill, att man kan förstå att ett programarbete måste börja med att i vart fall tycka någonting alls.

Lycka till, är egentligen min enda kommentar. Givetvis inte med valresultatet (för vi i Alliansen tror på fortsatt stöd från väljarna), men väl med att i alla fall komma tillbaka med en någotsånär sammanhållen politik som alternativ till den som Alliansen för. Det har vi hittills inte sett mycket av, och en i hast sammankalld presskonferens gör ingen större skillnad.

(Jag hade tänkt illustrera detta inlägg med en bild, men det gick inte så bra. Så här säger sökfunktionen i www.sesam.se: Bildsök: 0 träffar på oppositionen uppsala landsting
Tyvärr fick du ingen träff på oppositionen uppsala landsting i bildsöket
Kontrollera att du har stavat rätt, eller försök med färre eller mer generella sökord).

Konst...fack???

Vad i herrans namn sysslar de egentligen med på Konstfack? För någon vecka sedan kunde vi läsa om studenten som simulerade akut psykisk sjukdom och lade beslag på psykvårdens resurser helt i onödan. Nu läser vi om studenten vars examensarbete (?) bestod i att slå sönder en tunnelbanevagn.

Egentligen borde det räcka som blogginlägg. Men jag måste tillägga att jag faktiskt hör till dem som gillar samtidskonst och till och med gillar att bli provocerad. Men nu har vi på kort tid fått två exempel på både det ena och det andra som är värt att gå till botten med i kulturdebatten.

För det första vill jag aldrig mer höra ett ljud om "kommersialismens skadeverkningar". Den så kallade kommersialismen slår inte sönder tunnelbanevagnar och simulerar psykisk sjukdom. Tvärtom är det som kallas för kommersialism en grundläggande förutsättning inte bara för tunnelbana och psykiatrisk vård, utan också för att obegåvade slynglar både kan få studiestöd och möjlighet att förkvora (?) sig på statliga institutioner typ Konstfack.

Samtidskonsten vill provocera, utmana och väcka frågor. Bra. Låt mig då göra det. Det är kanske dags att utmana tillbaka. Varför ska samtidskonsten få en enda krona i offentligt stöd överhuvudaget? Det skulle ju vara en spännande form av provokation som skulle utmana på allvar. Kanske är det till och med dags att gå till botten med problemet, till exempel genom att inte bara kriminalisera skadegörelse (för det är redan kriminellt) utan också att slå fast att skadegörelse med konstnärliga bevekelsegrunder är särskilt straffvärt, ungefär som rasistbrott.

Så. Nu har jag provocerat, utmanat och väckt frågor. Frågan är vad svaret blir. Kanske vaknar jag en morgon med hela huset nedklottrat. Man vet ju aldrig, när modernitetens utmanande konstnärer slår till.

Ännu en diktator i raden

Sådana som Hugo Chavez i Venezuela (läs i dagens DN) fyller mig alltid och mycket konsekvent med stort obehag, för att uttrycka sig milt. Diktatorer som Chavez, eller Mugabe, eller Stalin, eller Hitler, drivs nämligen alltid av ungefär samma ideal: de vet bättre än folket vad folket behöver. En av dessa uppräknade socialister (jag skriver inte vem ännu) sade bland annat att "jag för er mot härliga tider, men det gjorde han inte. Däremot avskaffade han, i folkets namn, steg för steg de demokratiska institutioner som i sig är själva gunden för demokratin. Därefter kom sammanbrottet och repressalierna. Mönstret upprepas hela tiden.

I dett mönster ingår också en beundran för "de framsteg som faktiskt görs". Hitles byggde motorvägar, Mugabe genomförde jordreformer och Stalin...tja, det är svårt att tro det nu men även Stalin hade beundrare även i vårt land långt in i vår egen tid.

En lite uppgiven slutsats är alltså att vi aldrig lär oss. En annan, som blir aktuell nu, när Chaves och hans kompis Evo Morales i Bolivia "befriar de fattiga" i sina respektive länder, är att socialism aldrig någonsin har varit den bästa vägen till utveckling, frihet och välstånd. Socialismen är ett repressivt politiskt system som i bästa fall klarar att fördela välstånd lite mera jämnt över befolkningen med just repression och våldsmetoder som verktyg. För att ge människor välstånd som är både berikande som helhet och någorlunda jämnt fördelat behövs en helt annan politik än den som bedrivs i nämnda latinamerikanska länder.

Här hemma kan vi dessutom rysa av obehag av det mest obegripliga. Trots alla dessa socialistiska diktatorer, från Hitler och Stalin till Chavez, Morales, Castro, finns fortfarande en romantisk tro på "den socialistiska revolutionen. Jotack, den brukar sluta som den alltid gjort. Det är värt att tänka på nästa gång du möter någon som hyllar de nämnda.

En chans till ordning och stabilitet

En stillsam arbetsfri lördagskväll bjuder på ett och annat att blogga om, så det blir flera inlägg på raken för att hålla ämnena isär.

Noterar först i DN att G/-länderna skissar på en ny ekonomisk världsordning. Det låter alldeles utmärkt, men låt oss hoppas att det inte innebär Tobinskatter och annat skadligt utan att det faktiskt är fråga om nya spelregler för en fri och öppen världsekonomi. Fri handel och fri rörlighet är helt avgörande för välståndets utveckling, och det gälelr i än högre grad när världsekonomin är i kris.

I en ny ekonomisk världsordning behövs stabilitet, och med den utveckling vi sett under de senaste tjogo-trettio åren innebär det gemensamma internationella spelregler och i förekommande fall också internationella institutioner som kan upprätthålla och vårda dessa spelregler. Internationella Valutafonden och Världsbanken är två sådana institutioner som redan är på väg. För egen del skulle jag gärna också se en internationellt gångbar och stabil valuta, eftersom det skulle ta bort ett av de spekulativa momenten i den globala ekonomin. I själva verket är det underligt att världsekonomin, som idag är mer integrerad än den svenska ekonomin var på 1870-talet, inte kommit längre på ett så pass viktigt område.

Gärna en ny ekonomisk världsordning, alltså, men det får under inga omständigheter bli en ursäkt för skadliga regleringar och internationell beskattning. Murar måste rivas, handeln bli friare och rörligare men spelreglerna klarare och bättre. Om det kan bli ett resultat av krisen är väldigt mycket vunnet.

Vil(S)na

Debatten om socialdemokraternas inställning till ökad mångfald och fler alternativ i vården rasar vidare på UNTs debattsida. Där förs den förtjänstfullt av Stefan Olsson (M), men jag kan inte låta bli att kommentera här på bloggen.

Att förstå vad socialdemokraterna egentligen vill är sannerligen inte enkelt. Men det går att ana ett mönster. Man säger sig inte vara emot mångfald och fler alternativ, men man motsätter sig de initiativ som tas. Däremot kan man tänka sig vårdcentraler drivna på entreprenad.

Socialdemokraterna har två problem. Det ena är den egna retoriken. Den är fullkomligt inkonsekvent och helt omöjlig att hänga med i. Den ena dagen utmålas Alliansen som någon sorts privatiseringsfundamentalister, och precis allt som görs från Alliansens sifa utmålas som tokigt och fel. I nästa ögonblick kan man tänka sig exakt samma åtgärder, och kan rent av rösta för dem.

Det andra problemet är, helt följdriktigt, att (S) inte vet vad de vill. Deras politik präglas av företrädarnas dagsform och av att förhålla sig till vad som händer. Några egna initiativ ser vi inte alls från deras håll.

Orsaken till detta är enkel att hitta. Socialdemokraterna saknar helt och hållet politisk kurs, och har dessutom uppenbara problem med att förhålla sig till den politik som Alliansen faktiskt för. Att den politiken mer är inriktad på resultat snarare än på ekonomi och ersättningsmodeller blir därmed allt mer uppenbart. Möjligen beror detta på att Alliansens politik fungerar, och dessutom bygger på väl beprövade metoder och idéer.

Vilsenheten är således total i den socialdemokratiska landstingspolitiken, i vårt landsting men också i våra grannar. Företrädarnas dagsform tycks spela större roll än faktiska resultat.

Äntligen...?

Så har då kulturutredningen presenterats. Har givetvis inte haft tillfälle att ta del av den,men ser fram emot att sätta tänerna i den i helgen. Först och främst ska det bli intresssant att se om den förverkligas, och sedan återstår att se vad som faktiskt blir konsekvenserna. En viss risk kan befaras för att det goda (från ett moderat perspektiv) kollras bort på vägen medan annat mindre betydelsefullt blir verklighet. Det vore tråkigt om så skedde. Kulturpolitik borde vara en moderat paradgren, oavsett om vi är gamla eller nya moderater. En kraftfull kulturpolitik som fokuserar på användarnas (eller kulturkonsumenternas om man så vill) önskemål, behov och villkor vore tacknämligt. Villkoren för kulturens entreprenörer (de som brukar kallas "kulturarbetare") måste givetvis bli rimliga, men det är inte primärt en politisk uppgift. Vad det innebär att "regionalisera" kulturen återstår självfallet att se.
Ber med andra ord att få återkomma i detta viktiga ärende.

Ärna måste vara kvar som militärt flygfält

Efter en mycket givande dag på besök i Region Skåne (tack för intressant program och härlig gästfrihet) började dagen tidigt med besök på Uppsala Garnison. Där fick vi, tre moderata riksdagsledamöter och två landstingsråd) intressant information om framtiden för Ärna.

För oss landstingspolitiker björ informationen på en hel del oro. En avveckling av Ärna som militär flygplats skulle få allvarliga konsekvenser för den luftburna intensivvården, som är en av de verksamheter på Akademiska sjukhuset som faktiskt har nationell betydelse. Att Stockholm och hela Mälardalen dessutom skulle bli helt utan militär flygkapacitet gör givetvis inte saken bättre.

En historisk överenskommelse

Att Alliansen kommit överens om energifrågorna är historiskt av flera skäl. Dels helt enkelt för att de fyra partierna lyckats komma överens, men också för överenskommelsens innehåll. Det handlar alltid om att ge och ta, och att alla i slutändan kan hitta positiva saker.

Det positiva med överenskommelsen är väl så mycket vad den åstadkommer som vad den innehåller. Överenskommelsen, som finns att läsa på www.regeringen.se, ger effekter både för klimat och miljö, för jobben och välfärden och dessutom för vår förmåga att bygga ett långsiktigt och hållbart energisystem. Det är helt avgörande för tryggheten och stabiliteten i samhället - och därmed i sig bra och viktigt för utveckling och tillväxt.

Bra besked från regeringen

Ett tydligt besked från regeringens utredare att den nya myndigheten för livsmedelssäkerhet lokaliseras till Uppsala är glädjande, för att inte säga nödvndigt. Det visar att åtminstone utredaren, förre landshövdingen Gerhard Larsson, har insett de unika kvalitéer som finns att hämta i Uppsala. Här finns landets enda veterinärutbildning, unika kunskaper om virologi, mikrobiologi och rader av andra kompetenser som är helt nödvändiga för att upprätthålla den kompetens som behövs. Dessutom kommer den nya myndigheten, som arvtagare till de två som i praktiken ersätts, att bli en naturlig komponent i det kluster av livsvetenskap som Uppsala utgör. Med två universitet, flera statliga myndigheter och sist men absolut inte minst Akademiska sjukhuset är Uppsala inte bara en självklar lokalisering för en myndighet med förstärkt uppdrag på livsmedelsområdet. Uppsala kommun är också en självklar centralpunkt för forskning, utveckling och utbildning inom ett brett spektrum av viktiga frågor som rör allt från medicin och biovetenskap till materialforskning och medicinteknik.

Inte nog med det. I Uppsala finns också ett fantastiskt livskraftigt näringsliv med hundratals företag i branscher med anknytning till sektorn. Jag hade nöjet att träffa många av dem igår, vid invigningen av Stockholm-Uppsala Life Sciences nya hemsida www.suls.se. I praktiken finns en samverkan och ett samband mellan alla dessa faktorer som är helt unika för norra Europa.

Det gäller att jobba för att stärka den sektorn, och det gäör vi i landstinget.