Mycket kvar att göra!

Idag är det sammanträde med landstingsfullmäktige. Huvudpunkten är landstingets bokslut för 2010, och du kan följa sammanträdet i webb-TV på landstingets hemsida. En stor del av debatten kommer alltså att handla om landstingets ekonomi och verksamhet för 2010, ett händelserikt år inte minst för oss politiker.

Landstingets, och inte minst Akademiska sjukhusets, ekonomi ä'r ständigt på tapeten. Det stora problemet är kostnadsökningarna, det som på fackspråk kallas för nettokostnadsutvecklingen. Den är dels en följd av ökande löner och priser - men också orsakad av att verksamheten helt enkelt växer. Prcis som i vilken familjeekonomi som helst för dock inte kostnaderna öka mer än intäkterna - för då måste man till slut dra ner på någonting. Därför är det centralt för ekonomin att hålla kostnadsutvecklingen i schack.

Därför kan det vara intressant att titta på hur kostnaderna har utvecklats inte bara det senaste året utan också tio-tolv år tillbaka i tiden.

Mellan 1999 och 2006 ökade kostnaderna i vårt landsting i genomsnitt med 6,3 procent. Vissa av dessa år gjorde landstinget till och med ett negativt resultat, och det går ju inte i längden som sagt.

Under de senaste fyra åren, då vi i Alliansen har styrt, har kostnaderna ökat med i genomsnitt 4,4 procent - och skillnaden mellan 6,3 och 4,4 är väldigt mycket pengar; ungefär 130 miljoner med dagens penningvärde.

Landstingets likviditet har förbättrats från att vara nnegativ i början av 2000-talet och på drygt 600 miljoner 2006 till dagens nära två miljarder kronor. Det är pengar som behövs för att bygga nya byggnader, betala framtida pensioner och ha en buffert ifall något oförutsätt inträffar. På tal om byggnader så har landsitngets investeringar fördubblats under de senaste fyra åren - samtidigt som likviditeten stärkts och resultaten hela tiden legat på plus.

Vi har alltså mycket att göra för att hålla kostnaderna i landstinget på rätt nivå. Men det gäller också att ha den rätta bilden av landstingets hela ekonomi när man diskuterar ett bokslut. Vi är på rätt väg, men mycket återstår att göra.

Lite rätt men mest fel om politiken, människorna och samhällssystemen

Jag börjar en stillsam söndagsmorgon med att läsa en debattartikel av Ulf Bjereld och Marie Demker i Dagens Nyheter, och kan konstatera att Bjereld och Demker har rätt och fel.

Rätt eftersom de menar att politikens roll i samhällsutvecklingen är viktig, och att den rollen behöver återupprättas. Men det kan ju då också vara bra om dessa statsvetare gör sitt jobb och noterar att förtroendet för politiken faktiskt har förbättrats under senare år. Fler tror på politikens möjligheter, fler har förtroende för de ledande politikerna, till exempel statsministern och finansministern.

Däremot har Demker och Bjereld fel, eftersom de blandar samman politik med socialdemokrati. Alliansens politik har inte enbart handlat om jobbskatteavdrag, den har också handlat om att skapa en köfri sjukvård, om satsningar på kunskap i skolan, om investeringar i en gravt eftersatt infrastruktur och sist men inte minst på att stärka rättsstaten. Till detta kommer ett fortlöpande arbete med att reformera socialpolitiken, socialförsäkringssystemen och förutsättningarna för en fungerande arbetsmarknad. Och allt detta är politik. Det finns nämligen viktiga ideologiska skiljelinjer i svenska politik, och de handlar just om synen på individen, på människan som samhällsvarelse.

De kommer till exempel till uttryck i synen på de samhällsproblem som just nu kräver sin lösning. Och de exemplen går att se även i den lokala och regionala politiken. Medan vi i Alliansen nu arbetar intensivt för att förbättra resenärernas villkor, så är våra motståndares främsta intresse själva huvudmannaskapet. Medan vi vill korta köer och väntetider för alla patienter och medborgare, så vill våra motståndare inrätta särskilda "kategorivårdcentraler". Medean vi vill reformera vården, inte minst för dem med störst vårdbehov, så frågar andra krafter i politiken mest efter "vad som ska slyttas från Akademiska". Som om systemen vore viktigare än människorna.

Människor måste känna förtroende för den politik som förs och för de politiker som för den. Det sker bäst genom att politiken utgår från människors - många gånger högst skilda och individuella - förväntningar och önskemål snarare än från system och samhälsstrukturer. Det viktiga är att tågen går i tid, inte vem som äger loken och vagnarna. Det viktiga är att människor för vård, inte vem som betalar sköterskans lön. Där går en central skiljelinje i politiken, men att stå på människans sida är inte som Bjereld/Demker skriver, att "urholka beslutsmakten" hos de politiska institutionerna. Det är att utgå från det mest centrala: den enskilda människan.

Det handlar om framtiden. Och om att lösa samhällsproblem

En ledig lördagsmorgon är ett bra tillfälle att surfa runt på lokaltidningars hemsidor. Det är ett inte enbart positivt nöje, för en oroande bild tonar fram. Då tänker jag inte på vårdköer och tågkaos, för det är högst aktuella samhällsproblem som just nu håller på att lösas. Det är snarare den bild av framtiden som kan bli plågsam verklighet om vi inte gör rätt saker idag.

Låt mig först konstatera en sak. Dagens samhällsproblem är följden av de lösningar som valdes för fem, tio eller tjugo år sedan. Tågkaoset beror inte på beslut fattade under de allra senaste åren; det är kanske bäst att tillägga att detta inte handlar om att peka finger åt någon viss politisk inriktning på besluten - bara ett konstaterande att dagens beslut kommer att ha inverkan långt fram i tiden. Just därför ska vi se till så att dagens lösningar på samhällsproblem inte kommer att vara omoderna i morgon. Och då handlar väldigt mycket om jobben.

Vi kan också konstatera att arbetslivet har genomgått stora förändringar inte bara under det senaste decenniet, utan under flera hundra år - och tur är det. Om dessa förändringar inte hade ägt rum...så hade vi levat kvar inte bara med artonhundratalets arbetsliv, utan också med artonhundratalets arbetsmiljö, arbetsrätt och levnadsstandard. Det kan vara på plats att påpeka det för den som tror att förra eller förrförra seklets jobb är det som kommer att rädda morgondagens välfärd. Men det kan också vara på plats att komma ihåg när det gäller framtidens - och dagens - välfärd.

Väldigt mycket av det motstånd vi i Alliansen möter handlar nämligen om just detta: ändra inte på saker. Låt det vara som det är. Det har ju fungerat tidigare och kommer säkert att fungera i framtiden. Svaret på det är att vi i just tågkaos eller välfärdsproblem ser att det är just så det inte kommer att bli.

När det gäller jobben kan vi naturligtvis fortsätta med arbetskraftsintensiva verksamheter som basinsustrin - om vi tror att någon kommer att betala betydligt mer för exakt samma produkt när länder där arbetskraftskostnaderna är väsentligt lägre säljer samma vara för lägre pris. Eller vi kan satsa på nya, unika produkter som är efterfrågade för att de är unika. Som den whisky som produceras i Mackmyra utanför Gävle.

Vi kan motsätta oss att nya aktörer driver fram nya lösningar både inom servicesektorn och på andra områden i samhällslivet - och dörigenom stanna kvar på en utvecklingsnivå som vår omvärld helt enkelt inte accepterar. Då är vi snart omsprungna, med allt vad det innebär.

Vi kan sist men inte minst leva i tron att en sådan utveckling klarar av att betala för den välfärd vi vill ha - och snabbare än vi anar räknas upp i ett mindre smickrande sällskap: Grekland, Portugal och Irland.

Det är nog ingen som vill det.

Alternativet är ständig förnyelse. Av arbetslivet, av välfärden, av transportsektorn och av det sätt vi lever våra liv på - och tjänar de pengar som gör att vi kan leva livet. Här finns också den politiska och ideologiska skiljelinjen. Det är också den skiljelinjen som gör det svårt att ta idéer och tankar som snarare blickar bakåt än framåt på något större allvar.

Trygg och säker vård och arbetsmiljö

Jag kan förstå att man som medborgare, patient eller anhörig någon gång kan känna oro för om den vård som bedrivs i vårt landsting verkligen är trygg och säker. Jag kan med mycket gott samvete utlova att den i allmänhet är det. Att det sedan ibland förekommer påståenden om att det skulle vara riskfyllt att kontakta vården är en helt annan sak. Våra ansvariga företrädare för den verksamhet landstinget bedriver svarar givetvis för sig själva, men jag vill gärna lyfta fram den insändare som skrivits av Barnsjukhusets verksamhetschef Christophe Pedroletti. Jag kan verkligen förstå det han skriver. Om det förekommer brister i patientsäkerheten så är det mycket allvarligt, och i så fall finns det rutiner som skall följas. Att någon enbart påstår att patientsäkerheten brister är inite fog för att veta att det verkligen är så. Begreppet "patientsäkerhet" är i själva verket både så laddat och så väl definierat att en misstanke om brister ofrånkomligen ska innebära en närmare granskning - och en granskning som ska göras av medicinskt ansvariga. Samma förhållande råder för övrigt också med begreppet arbetsmiljö. Brister i arbetsmiljön är för allvarligt för att vara argument i en insändardebatt, och om sådana brietr verkligen föreligger ska de rapporteras till närmast ansvarig. Lanstinget ska vara en trygg och säker vårdgivare, och en arbetsgivare som erbjuder trygga och säkra arbetsplater. Ett viktigt led för att uppnå detta är att begreppen patientsäkerhet och arbetsmiljö används med den respekt för begreppens innebörd som de faktiskt kräver.

Falsklarm

Kommer du ihåg larmrapporterna? För inte så länge sedan påstods att omregleringen av apoteken skulle ha lett till att försäljningen av vissa receptfria läkemedel ledde till en rad icke önskvärda effekter. Unga flickor blev beroende och självmorden ökade, hette det bland annat. Nu har det visat sig att "larmrapporterna" inte stämde. Inget av det som påstods skulle bli följden av omregleringen har faktiskt hänt, det finns nu svart på vitt. Däremot kvarstår en del andra tydliga fakta. som att det finns fler apotek, att öppettiderna har blivit bättre och att det nu går att köpa vissa receptfria vardagsläkemedel i livsmedelsaffären. Jag är inte det minsta förvånad, vare sig över att det finns ett politiskt motstånd mot omregleringen eller att det nu visar sig vara helt fel att de negativa följder som beskrevs helt enkelt inte finns. I själva verket har dessa ett ganska klart samband. Det ligger nämligen i den politiska oppositionens intresse att sprida sådana påståenden.

Marknadsföringsinsats?

I kvällens TV4-Nyheterna intervjuas Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. För henne är den svenska insatsen i Libyen inte vad det är för väldigt många av oss andra, en insats för att stoppa en diktator som mördar sina egna medborgare. Att insatsen är beslutad av FN och att Sverige fått en förfrågan om deltagande är inget som bekymrar, lika lite som att svenska soldater faktiskt deltar i kampen för det libyska folkets frihet med risk för sina egna liv. För Anna Ek är insatsen i Libyen "en marknadsföringsinsats för SAAB". Uttalandet är inte bara aningslöst utan faktiskt rent av cyniskt. Det stämmer visserligen att SAAB byggt och sålt Gripen. Och det råder inte något tvivel om att en framgångsrik insats kan vara bra för SAAB och för deras förmåga att sälja ett eller annat plan. Men Anna Ek tycks inte inse att hon relativiserar vapenanvändning. Det finns faktiskt en oerhört viktig skillnad mellan de vapen som är i Khadaffis händer och de JAS-plan som nu laddar för en insats. Khaddaffi, och därmed hans vapen, är allt annat än demokratiskt valda. De vapen som flugit ner till Medelhavet är däremot sända efter ett beslut stött av en förkrossande majoritet i en demokratiskt vald riksdag. Jag vägrar tro att uttalandet av Svenska Freds ordförande innebär ett ställningstagande som är neutralt mellan diktatur och demokrati. Men Anna Ek har i vart fall i mina ögon ett och annat att förklara i frågan. För egen del tvekar jag inte. Freden och friheten kräver att vi ibland är beredda att ta till vapen för att försvara vissa värden. Som till exempel demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter. Det är nämligen det som kränks i Libyen - och det är därför som JAS-plan står beredda på Sicilien. Mot den bakgrunden väljer jag att se Anna Eks olyckliga uttalande som en marknadsföringsinsats för Svenska Freds. Men till mig har man inte sålt in sin ståndpunkt.

Ja, men tänk om vi ingenting gjorde!

Politik, och offentlig verksamhet överhuvudtaget, är ganska problemorienterad. Med det menar jag att det är ganska naturligt att det som oftast lyfts fram är problem, bekymmer och saker som kräver en åtgärd. Därför finns det några rubriker som du, käre läsare, aldrig någonsin kommer att kunna läsa i en tidningsrubrik. Till exempel: - Tågen går i tid - Alla är nöjda med vården(/skolan/kulturlivet/omsorgen) - Resurserna räcker; inga krav på ökade anslag Att en verksamhet fungerar, är tillräckligt finansierad eller kommer att vara kvar även i morgon är helt enkelt inte en nyhet och därmed inget som tidningarna skriver om. Det man i stället lägger kraft på - fullt begripligt, som sagt - är det som är avvikande eller innebär en avvikelse från det normala: att tågen inte går i tid, någon är missnöjd med något eller att "resurserna (det brukar betyda skattepengarna) inte räcker". Och det är om sådant som medierna faktiskt ska referera. Men låt oss då också konstatera varför det mot den bakgrunden finns så mycket att referera för våra kära massmedier. Det måste ju betyda att allting är galet och ingenting fungerar. Eller...? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Eller rättare sagt: så är det verkligen inte. Snarare är det så, att när mycket händer i en verksamhet - till exempel för att den går igenom stora förändringar - så ökar det alldleles självklart förutsättningarna för att det ska dyka upp intressanta saker att skriva om. Och det händer väldigt mycket i Sverige just nu. Så har det för övrigt varit under de senaste fyra åren, och så kommer det att vara ett tag till - för det finns mycket som behöver göras för att det ska bli ordning på det som de allra flesta svenskar tycker är det viktigaste i samhället: vården och kollektivtrafiken hör definitivt dit. Det händer mycket på dessa områden. Helt nödvändiga förändringar genomförs, nödvändiga för att vården och kollektivtrafiken inte bara ska fungera lika bra - eller dåligt - som idag, utan faktiskt fungera bättre, helst utan att för den skull kosta mer pengar än vi medborgare tillsammans har råd med. Tillsammans med de svåra problemen, som vi just nu har att arbeta med, så föreslås vi nämligen ofta lösningar. De lösningar vi oftast får med oss har bara två små problem. Det ena är att de inte alltid fungerar. Det andra är att de kostar pengar. Väldigt mycket pengar. Pengar som helt enkelt inte finns, eller som - om de användes - måste tas någonstans ifrån där de redan gör viktig nytta. Tänk gärna på det nästa gång du hör ett käckt förslag med en till synes enkel lösning!

Rätt och fel om konkreta beslut

I dagens UNT finns en artikel med vidhängand eläsarkomentar som sannerligen förtjänar ett par rader. För den är mycket, mycket talande! Artikeln handlar om "neddragningar" inom den kommunala handikappomsorgen i Östhammar (där moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna är i opposition). Hur sakförhållandena ser ut har jag inte den blekaste om, och tänker inte kommentera. Jag noterar bara att den som skrivit en läsarkommenar skriver att "alliansens politiker sparar pengar enbart på fattiga och utsatta människor". Det stämmer alltså inte, och till råga på allt kan man på samma sida (i webbversionen) se hur det faktiskt går till när "alliansens politiker" är i farten. Längre ned finns nämligen en artikel om fredagens invigning av en närvårdsavdelning i Östhammar - en av de många nysatsningar Alliansen i landstinget gör under denna mandatperiod. Det är en satsning på de svagaset och allra sköraste i vårt samhälle: äldre patienter med stora vårdbehov. De ska inte behöva ligga i timtal på en akutmottagning för att vänta på att bli inlagda. De ska ha bästa tänkbara vård och omvårdnad av kommun och landsting i samverkan. Våra politiska motståndare sprider gärna falska bilder av Alliansens politik. Det är högst naturligt - eftersom våra politiska motståndare allt mer uppenbart saknar någon egen politik att förklara och försvara. Vi i Alliansen, på alla politiska nivåer, ägnar oss åt att söka upp och lösa riktiga, viktiga samhällsproblem. Det måste vara politikens viktigaste uppgift.

Akuta problem - långsiktiga lösningar

Jag noterar idag att Socialstyrelsen enligt en TT-artikel (som jag inte hittat på nätet) i UNT konstaterar att väntetiderna på landets akutmottagningar är för långa. Socialstyrelsens utredning konstaterar också att det beror på att sökmönstret har ändrats på senare år. För den som följt oss i Alliansen och vårt arbete just med att förbättra det akuta omhändertagandet är detta inget nytt. problemen med långa väntetider på akutmottagningar är inte bara ett problem för akutmottagningen - det är just det vi jobba med. Många av de patienter som söker sig till sjukvården via sjukhusets akutmottagningar skulle få ett bättre omhändertagande - och ett bättre bemötande! - omo de först vände sig till andra instanser: närakuten, primärvårdens vårdcentraler och inte minst de närvårdsenheter som vi nu arbetar med att öppna. Det sista gäller framför allt de äldre med stora vård- och omvårdnadsbehov som är väl kända av vården och den kommunala omsorgen men som ibland behöver snabba medicinska insatser. de ska naturligtvis inte tas in via en akutmottagning utan kunna läggas in direkt på en anpassad vårdavdelning. Problemet i detta som i många andra fall är att lösningarna sällan är enkla eller kan genomföras i en handvändning. Men vi jobbar med frågan och är övertygade om att vi efter hand kan se både ett bättre akut mottagande för dem osm behöver och bättre vård och bemötand eäven för alla andra som söker vård av olika skäl.

I baksätet

Det här inlägget handlar egentligen inte om att Uppsala kommun tyvärr förlorar bandyfinalen. Möjligen är det föranlåtet av Miljöpartiets oppositionsråd Maria Gardfjells uttalande i frågan. Ilägget handlar nämligen om olika sätt att utöva den svåra konsten att vara i politisk opposition. Det ena sättet att utöva politik i opposition, det är att konstruktivt forma en egen linje i olika aktuella frågor - och konsekvent driva den oavsett om den leder till att man får igenom sina förslag eller inte. Påfallade ofta brukar den hållningen leda till ett eller annat politiskt resultat, i form av att man trots minoritetsställning (det är liksom skälet till att man är i opposition) får majoritetens gehör för sina synpunkter. Ett glatt humör och, inte minst, en insikt om att man är just i minoritet - vilket i sin tur beror på att man inte lockade tillräckligt många väljare - brukar vara effektiva hjälpmedel på vägen. Man kan också bedriva oppostion genom att vara emot. Driver man den oppositionslinjen konsekvent kan man således konsekvent vara emot pricis allting som majoriteten driver. Det slutar förr eller senare, oftast förr, med att majoriteten slutar lyssna och inte bryr sig så mycket. Vilket kanske inte är så konstigt. En annan inte obetydlig kategori som också brukar tröttna rätt fort är väljarna - vilket brukar leda till att den formen av opposition inte bara kan bli tröttsam utan också långvarig. Den tredje grundtypen för oppositonsarbete är att inte ens vara emot, utan att helt enkelt i alla lägen vara "kritisk". För det kan man alltid vara. En skicklig oppositionskritiker kan rikta kritik mot precis allting. Det finns ingen anledning i det läget att stoppa vid att vara kritisk emot själva den politik som majoriteten för - absolut inte. Kritiken kan riktas mot precis allting som finns, och i slutänden kanaliseras som kritik mot just den politiska styrningen. Begrepp som "ansvar" och "ledning" kan stoppas in här och var, för att öka graden av lämplig självrättfärdighet. Nu ska på en gång tilläggas att de olika formerna av opposition bedrivs i alla politiska läger varhelst det finns en minoritet som således agerar i opposition. Mitt råd till dig, käre bloggläsare, det är att syna den politiska opposition vi kan se på olika håll och på olika nivåer. Granska om det är "käpp-i-hjulet-och-grus-i-maskineriet" som är grunden för den politik oppostionen för, eller om det möjligen finns kloka och konstruktiva förslag. Passa gärna också på att granska om förslagen då handlar om konkreta förändringar för medborgarnas bästa eller om det snarare verkar vara så att både kritik mot majoriteten och innehållet i förslagen snarare andas något i stil med att "det borde vara vi som sitter vid makten, egentligen". Det blir lite grann som att styra från baksätet. Och det brukar ju sällan bli särskilt bra. För egen del missunnar jag ingen att vara kritisk vare sig mot mig personligen eller mot den politik vi för. Däremot skulle jag emellanåt uppskatta om jag kunde få ett enda litet klart besked om vad det egentligen är oppositionen vill. Det är man nämligen ytterst sällan intresserad av att berätta. Det är ju i och för sig en sorts kritik mot oppositionen, fast det tycker jag själv är mindre viktigt. Det viktiga för mig är den politik vi i Alliansen för, och vad den faktiskt innebär för väljarna.

Politikens viktiga uppgift

På enare tid har det allt oftare dykt upp påståenden om att det ena och det andra i politikens värld skulle vara "marknadens" eller "avregleringarnas" fel att saker och ting som finansieras med skattemedel inte fungerar så bra som man skulle kunna vänta sig. Det är bara det, att alltihop bygger på en jättelik missuppfattning. Sjukvården, skolan och omsorgen är inte ett dugg mindre finansierad eller politiskt styrd än det var för tio eller tjugo år sedan. Tvärtom är det faktiskt så att mer pengar än någonsin används just för dessa verksamheter i välfärdens absoluta kärna. Problemet liger i språket och i användningen av olika värdeladdade ord. Jag har till exempel noterat att det är våra politiska motståndare som mest och oftast pratar både positivt och negativt om "marknadslösningar" inom de offentligt finansierade systemen. Men några marknadslösningar kan det knappast någonsin bli fråga om när det gäller verksamhet som styrs med politiska beslut och finansieras via skatter. Att det finns en mångfald av utförare som i någon mening till och med kan sägas konkurrera förändrar inte saken. Marknaden bygger på raka motsatsen, nämligen personlig/privat finansiering och total frånvaro av varje form av offentlig styrning. Och det kan det ju inte vara fråga om, per definition, när det handlar om verksamhet som beslutas och styrs av politiker. Vad handlar deå debatten om egentligen? Tja, det är inte heller så konstigt. Det handlar om vad vi politiker främst ska fatta beslut om och hur den verksamhet som styrs och finansieras politiskt egentligen ska utföras. Därstår striden mellan dem som tycker att politiska beslut även ska reglera detaljer, medan vi andra tror mer på att människor kan bestämma själva.

Tuffa arbetsvillkor

En stilla ledig dag fylld av söndagssysslor blir det utrymme för lite reflektion om en del av politikens villkor, nämligen förhållandet till medierna. Det är en både kärleksfull och många gånger konfliktfylld relation som väldigt tydligt bygger på ett ömsesidigt beroende men också stora krav - från bägge sidor - på det som inte minst ska prägla mediernas och journalisternas arbetssätt: kravet på saklighet, objektivitet och allsidighet. Det som närmast får mig att skriva är ett par inslag de senaste dagarna i lokala medier som på ett bra sätt belyser journalisternas svåra arbetssituation men också visar vilka krav som är rimliga att ställa på den som arbetar professionellt med journalistik. Det handlar om vikten av att det inte bara blir rätt, utan också korrekt och så objektivt och sakligt som det någonsin går. Och det är inte helt enkelt för en stressad reporter med krav på deadlines och bra material. Jag rör mig på stan i Uppsala i stort sett varje veckordag. De senaste dagarna har ett nytt fenomen dykt upp, nämligen en mindre krets personer som träget brukar stå i ett hörn av Stora Torget. Ingen av gångerna då jag gått förbi har antalet personer varit fler än en handfull - eller om man så vill det antal personer som dyker upp på i stort sett vilket möte som helst. Denna mindre krets av, i flera fall, höggradigt partiaktiva personer är knappast ett utttryck för någon massiv folklig vrede; snarare som sagt en mindre krets personer som ger uttryck för sina synpunkter och sin oro. De vill nämligen avskaffa kärnkraften och passar givetvis på att bilda opinion nu, när media rapporterar flitigt från händelserna i Japan. Men är de så många, och har de ett så braskande budskap, att de "förtjänar" utrymme i media? Tja, den ende som ytterst kan bedöma detta är vederbörande mediums ansvarige utgivare - och vi andra, det vill säga alla vi som har media som en viktig grund för vår omvärldsuppfattnining, vi får lita på att medömningen är saklig, korrekt och objektiv. Korrekt och objektivt kräver för övrigt också god sakkunskap, och om den saknas kan det emellanåt bli lite tokigt. En bra journalist behöver således vara hyggligt allmänbildad och dessutom så pass insatt i det man skildrar, så att de mest uppenbara sakfelen helt inte slinker igenom. Och om de gör det, så är det bra med korrekturläsare och redigerare som inte bara kan sätta en riktigt bra rubrik utan också kan se och slå ner på en eller annan felaktighet. Som när ett medium i Stockholm pratar om att "slå ihop femton stift till fyra". Nu börjar Sverige visserligen bli ganska sekulariserat, men nog borde en journalist kunna skilja på ett stift och en församling - och någog borde någon, någon, upptäcka sakfelet innan det läggs ut på vederbörande mediums hemsida. Mitt eget förhållande till de medier som har till uppgift att granska mina förehavanden betraktar jag som gott. Det bygger på respekt och ömsesidig förståelse. Exemplen ovan ser jag som just exempel på att journalisternas arbete är både svårt och knepigt. Därför får man ha respekt för att det inte alltid blir till hundra procent korrekt. Jo, förresten. Grattis till Alexander Gagliano och Kina Pohjanen på Upplandsnytt som belönades med en så kallad Guldspade för en reportageserie om polisen. Vi får hoppas att reportagen fyllde alla tänkbara journalistiska krav.

Att prata ger ingen välfärdsutveckling

Nu har jag lyssnat på den nye S-ledaren. Det imponerar inte. Verkligen inte. Samtidigt har jag nämligen funderat över de riktiga utmaningar, som vi som nu har snavr för välfärden kärna står inför. Varje dag och i vart och ett av de beslut som vi behöver fatta.

Sverige har nu fått en riktig opposition, skriver någon; en oppostion med förmåga att möta Alliansen i debatten och i en kamp man mot man. Men politik handlar inte först och främst om att mötas i debatter utan om ett hantverk för att skapa välfärd och trygghet, utveckling och god ekonomi för samhället som helhet och de människor som lever tillsammans och formar samhället. Det handlar då givetvis inte minst om de utmaningar som våra motståndare, Juholt och hans gäng, gärna beskriver men har så förtvivlat får lösningar för.

Det handlar givetvis om sjukförsäkringssystemet. Men i arbetet med sjukförsäkringssystemet är det bra att först komma ihåg att fler har kommit i arbete och därmed tillbaka in i samhällsgemenskapen. Det kommer till uttryck i torra siffror som handlar om ohälsotal och ekonomi på det personliga planet¨. Sedan har sjukförsäkringssystemet fortfarande brister, och de bristerna ska självklart åtgärdas. Och det som behöver göras görs bäst av en Alliansregering med nya lösningar på de problem som sjukförsäkringen dragits med i åratal.

Det handlar om kollektivtrafiken. Idag säger Ingela Nylund Watz, ordförande i Mälardalsrådet, att "folklig vrede räcker långt". Jojo, men den folkliga vreden räcker möjligen för att synliggöra problemet, för att komma tillrätta med orsakerna krävs en långsiktig och tålmodig politik, inte folklig vrede och linjetal.

För oss som är verksamma i landstinget handlar det självklart också om hälso- och sjukvården, och i kommunerna om skolan och omsorgen. Människor får vänta för länge på att få vård, vill inte känna sig som passiva vårdtagare utan egen möjlighet att påverka och välja. Detta håller vi ny tålmodigt och systematiskt på att ändra så att vården bilr mer valbar och anpassad till de önskemålm och behov som patienterna har. Ett steg på vägen är en ökad mångfald - fler som ger vård som patienterna kan välja, helt enkelt. Att detta är ett hot - inte mot välfärdsmodellen som sådan utan mot den socialdemokratiska grundsynen - är bara allt för uppenbart i den politiska vardagen. Juholt kan prata hur mycket han vill om att vara för. I den vardagliga politiken är man emot, emot, emot.

I den ekonomiska politiken vet vi i Alliansen att det gäller att hålla i. Anders Borg utövar ledarskapet, men på alla nivåer i landsting och kommuner är vi hundratals som varje dag går samma match. I det fagliga arbetet möter vi en politisk motståndare som alltid har pengar till allt och som gärna pratar om ekonomsikt ansvarstagande men som inte har mycket att bjuda på bakom de vackra orden. et var till dem som Juholt talade idag, och har fick väntade applåder i retur.

Det går inte att prata fram god välfärd. Det går heller inte att demonisera det arbete som pågår, och som uppmärksammas av många fler än dem som står för den rödröda retoriken. Arbetet med välfärdens utveckling handlar om massor av små steg för att förnya en välfärdsmodell som i grunden är stark och stabil men som kräver åtskilligt av renovering. Det renoveringsarbetet pågår varje dag, även om det kan ta en kort paus ibland för kraftsamling och återhämtning.

Oppositionen kan prata. Alliansen handlar, och välfärden utvecklas.

Jag tror på ljuset

Idag är det Earth Hour. Det är en kampanj som går ut på att vi alla ska släcka ljuset i en timme för att "skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågoan på allvar". Det framgår inte riktigt om landstingsråd hör till "världens beslutsfattare", men jag kan försäkra att landstinget i Uppsala län tar klimatfrågan på stort allvar. Framför allt tycker vi helt enkelt inte att det är särskilt klokt överhuvudtaget att göra av med mer energi än nödvändigt. Just därför lägger vi ned mycket kraft på att vara så energieffektiva som möjligt. Ett mycket ambitiöst miljlöprogram har till syfte att både spara energi - och medborgarnas pengar.

Vårt landsting är också i möjligaste mån med i Earth Hour, det kan du läsa om här. Någon generell släckning är dock inte beordrad, och det har sina orsaker. De orsakerna gör också att jag personligen - personligen, det ska betonas - känner en viss tvekan inför själva kampanjen och dess form.

Ljus har en otrolig symbolik. Vi pratar om ljusa idéer, kallar den epok i historien som byggde på förnuftet för upplysningen och njuter självklart av att vi nu går mot ljusare tider både bokstavligt och i mer överförd mening. Framför allt symboliserar ljuset medmänsklighet, tilltro, hopp och kärlek. Att då "släcka ljuset" som en symbolisk handling är kanske inte det rätta i ett läge när krig pågår i Libyen och miljontals människor lider under grymheter och ofärrätter.

Ljuset symboliserar också utveckling, och det är just utveckling som är lösningen på de problem som "Earth Hour" säger sig vilja uppmärksamma. Världen har blivit oändligt mycket bättre för väldigt många människor bara under de senaste decennierna, och roten till denna dramatiska förbättring är inte att vi släckt ner och låtit det vara mörkt. Roten till den utveckling som gör att allt fler får det allt bättre har snarare handlat om ljus som tänts.

För hundra år sedan gick det helt enkelt inte att släcka ljuset på många platser i vårt land. Är det någon som tror att livet var bättre då? Nej, jag trodde inte det.

Så tänd ett ljus i kväll. Tänd det för någon medmänniska, för goda idéer som för mänskligheten framåt eller varför inte bara för att visa att du tror på en ljusare framtid. Det gör i alla fall jag, men jag tror också att det är klokt att inte slösa i onödan. Vare sig på energi eller på allmänna medel. I kväll och alla andra dagar på året.

Vaddå marknadslösningar? Det handlar om medborgarnas makt!

Under de senaste trettio åren har ett spöke gått genom samhället: medborgarmaktens, valfrihetens och mångfaldens spöke. För många aktörer till vänster i politiken har detta varit ett hot, eftersom det minskar de politiska beslutens makt i vardagsfrågor och skjuter fram den enskildes möjligheter att aktivt påverka sin egen livssituation. Föräldrar kan bestämma var barnen ska gå i förskola, patienter vilken vårdcentral de går till och äldre kan själva göra val om vem som ska utföra den mest intima omsorgen. Givetvis leder detta till att människor förvandlas från klienter i behov av politiska beslut till medborgare som inte bara ingår i en samhällsgemenskap utan också har förmåga att fatta aktiva beslut som får konsekvenser för den egna livssituationen.

Om detta tycker akademikerna och debattörerna Jesper Meijling och Sverker Sörlin (DN debatt 20/3) inte särskilt bra. För dem är människors egna val och egna initiativ "marknadslösningar" som inte hör hemma i den politiskt styrda vardagen och som i sig skulle vara skulden till praktiskt taget alla misslyckanden i den minst sagt omfattande samhällssektor som finansieras via skatter och styrs av politiska beslut. Det är bara det att skribenternas analys både är ytterligt grund och totalt felaktig.

För det första kan "marknadslösningar" inte vara aktuella i en verksamhet som finansieras via skatter, ytterst styrs av politiska beslut och vars efterfrågan likaså regleras av politiska begränsningar. Det är således nästan alltid motståndare till så kallade marknadsmodeller inom det offentliga som kallar dem så. Vi andra, som dagligen arbetar med att utveckla dessa modeller, talar hellre om valfrihetslösningar eller medborgarstyrd verksamhet. Det är nämligen vad det handlar om.

För det andra är empirin ytterligt tunn, när det gäller att leda i bevis att dessa modeller skulle upphov till sämre kvalitet och den verksamhet om olika aktörer erbjuder. I själva verket är det så att de kommuner och landsting som kommit längst med dessa medborgarstyrda valfrihetsmodeller i regel också har de nöjdaste medborgarna, den bästa kvalitén beträffande

resultat och dessutom i regel en sund och stabil ekonomi. Problemen med kvalitet, ekonomi och uppföljning finns snarare i de delar av den offentliga ekonomin där de dagliga besluten forfarande bygger på beslut fattade av politiker och företrädare för den verksamhet medborgarnas service utgår från.

Det finns ingen som helst olika syn mellan oss och Meijling/Sörlin på att skolan, vården och omsorgen både skall vara gemensamt finansierade och hålla en hög kvalitet. Det finns heller ingen skillnad i synen på att offentligt finansierad verksamhet faktiskt ska stå under offentlig kontroll. Däremot skiljer vi oss uppenbart i synen på vilken kvalitet som kan uppnås med olika former av styrning utifrån dessa grundsatser, och vad som kan åstadkommas. För Meijling/Sörlin är det uppenbart en styggelse att det finns privata eller fristående utförare oavett vilka resultat de levererar. För oss är det tvärtom självklart att höga krav på kvalitet och insyn för det offentliga för att säkerställa detta är det som politiken i huvudsak ska syssla med – inte att i egen regi producera alla de tjänster som medborgarna faktiskt ställer krav på att får utförda.

Vad debattörerna menar med "marknadslösningar" är således höljt i dunkel. Desto klarare är att det tycks vara själva det faktum att nytänkande och ökad mångfald uppfattas som ett hot mot den rådande, i allt väsentligt socialdemokratiskt formade samhällsmodellen. Vårt nära samarbete i en rad alliansstyrda kommuner och landsting – och de framgångar som detta rönt –övertygar oss inte bara om att färdriktningen är den rätta. Vi är dessutom många, inte minst i den politiska mittfåran, som delar denna övertygelse.

På väg mot en köfri sjukvård

Idag kan vi från landstinget ge det glädjande beskedet att köerna till mammografin är borta. Det betyder verkligen inte att vården har blivit köfri, men i vart fall att vi är en bit på väg.

Det är också exempel på något annat viktigt, något som präglat Alliansens arbete under hela förra mandatperioden - och under denna. När vi ser ett problem, så tar vi tag i det och löser det. Vi har löst många problem - men det finns många, många kvar att ta tag i.

Vad sjutton menar Grönvall?

Jag fick anledning att kika in på den blogg som Anders Grönvall, som är oppositionsråd för (S) i Knivsta skriver då och då. Där skriver Grönvall något som förekommer både här och där när (S) är i farten. Den gode Anders är nämligen upprörd över att förlusten för (S) i valet har lett till att "borgerlig politik får fritt spelrum".

Vi ska kanske klara ut hur detta "fria spelrum" har uppkommit. Väljarna fick nämligen rösta i det val som hölls i höstas. De kunde rösta på de partier som nu styrt Knivsta i åtta år - och på Anders Grönvall och hans politiska kompisar. Och väljarna röstade. Väldigt många röstade på oss moderater och de partier som gick till val tillsammans med oss. Inte särskilt många röstade på Anders Grönvall och hans vänsterkompisar. Och som en följd av valresultatet fick vi väljarnas förtroende att fortsätta styra Knivsta - det som Grönvall kallar för "fritt spelrum".

Det är nämligen så, Anders och alla andra socialdemokrater, att det inte är en naturlag att Sverige ska styras efter socialdemokratiska normer och doktriner. Det är väljarna som avgör vilken samhällsutveckling de vill se. Och de tycks gilla vad de ser just nu. Därför har de gett oss förtroendet. Det ger ett visst manöverutrymme, om man säger så.

På bestämda tider

Det var så enkelt. Man visste att tågen gick på bestämda tider och sedan så var det bara att åka. Så beskriver Lisbet från Vänge hur det en gång var, och snart kan bli igen. Upprustning av den så kallade Dalabanan planeras nu, och det är en helt avgörande förutsättning för att det ska kunna bli regelbunden tågtrafik mellan Sala och Uppsala. Och då menar jag regelbunden tågtrafik. Riktig, regelbunden tågtrafik, inte den lappa-och-laga-lösning med den så kallade UVEN som våra politiska motståndare försöker koka soppa på. En fungerande pendling kräver fungerande trafik, och UVEN är dessvärre inte så mycket att bygga på.

När då, då? Tja arbete pågår och en annan förutsättning är att Resecentrum i Uppsala blir klart och att vi också får en fungerande pendeltågstrafik mot Stockholm. Trafiken hänger nämligen ihop, och det behöver frigöras tågkapacitet. Men i slutet av 2012 eller början av 2013 bör detta vara på plats. Till glädje inte bara för de som bor i Vänge.

Högre lön eller mer att leva på

Dagen har ägnats åt landstingsstyrelse, och ändå är det en händelse utanför sammanträdesrummet som det känns viktigast att skriva några rader om. Jag blev nämligen uppvaktad av ett antal trevliga sjuksköterskor från Vårdförbundet som påtalade sitt missnöje med sin löneutveckling. För att åskådliggöra sitt missnöje gav de mig en fejkad hundralapp som sades vara "värd" endast 85 kronor. Detta för att visa hur löneutvecklingen halkar efter - i alla fall enligt Vårdförbundet.

Jag ska inte kommentera just Vårdförbundets krav närmare; de är inte den enda fackliga organisation som reser lönekrav. Däremot kan jag konstatera en sak. Sedan 2006 har en 30-årig sjuksköterska med en månadslön på 23.500 kronor fått 1652 kronor mer i månaden - på grund av jobbskatteavdraget. Det är en ganska rejäl ökning om man jämför med vad en aldrig så framgångsrik avtalsrörelse ger. Och det bästa av allt är kanske att det är den statliga skatten som sänks, den går ju som bekant inte till välfärdens kärna i landsting och kommuner som ju finansierar bland annat dem vård där de alldra flesta sjuksköterskor arbetar.

Alliansen ska fortsätta sänka skatten för folk som jobbar. Det är det absolut bästa sättet att ge mer i plånboken. Och det är ju det som ytterst avgör välfärden både för dig och mig.. Mer Allians, alltså, så räcker hundralappen längre.

Engagemang, driv och maktspel i politiken

Signaturen "Andreas" har i en kommentar till ett tidigare blogginlägg skrivit att "Den dag [...] pajkastning på sandlådenivå ersätts av engagemang och driv omkring de faktiska sakfrågorna, då ska jag engagera mig inom politiken".

Välkommen när du vill, Andreas! OM du engagerar dig så kommer du mycket snart att upptäcka just det engagemang och det driv som finns hos snart sagt alla som är engagerade i politik - inte minst i politiska partier. Det är ytterst få människor som går med i ett parti av andra skäl än just engagemang i någon sakfråga, och samma engagemang driver ofta människor till otrolig aktivitet i olika frågor. Till nytta och glädje för samhället, det vill säga oss alla.

Men det finns två små små problem till. Det ena är att engagemanget och drivet är väldigt lite värt om det inte kan omvandlas till konkreta politiska beslut. Det andra är att olika människor helt enkelt engagerar sig för olika frågor, och med helt olika utgångspunkter. Det är detta som leder till att politiskt engagemang också med automatik, och per definition, leder till spänningar mellan människor, grupper och partier. Poängen med en demokrati är att det inte finns "en lösning" på de flesta frågor - och att politiken i grunden blir kampen om dessa olika lösningar.

Med andra ord: det är helt riktigt att det inte finns en eller två lösningar på de flesta samhällsproblem. Det finns en hel massa olika lösningar, och människor som utifrån sina idéer och värderingar kämpar för dessa. Men till syvende och sist går politik ut på att göra prioriteringar som gör att samhället, på olika nivåer, kan styras. Det är där konflikten mellan olika idéer - ytterst ett majoritetsförslag och ett motförslag från oppositionen - kommer till uttryck. Det som möjligen är tragiskt är att denna konflikt gärna speglas just som en konflikt snarare än att vi i exempelvis massmedia får skildringar av de bakomliggande orsakerna till att alternativen ser ut som de gör. Konflikten i sig blir intressantare än sakinnehållet. Där finns ett av de stora demokratiska problemen i dagens politiska debatt.

Det kvittar inte alls

Socialdemokraterna vill att även Sverigedemokraterna ska vara en del av riksdagens kvittningssystem, skriver DN och SvD. Det är en rimlig ståndpunkt och socialdemokraterna bör nu vidta de åtgärder som krävs för att (SD) ska bli en fullvärdig medlem av oppositionen. Det är viktigt inom ett block att manifestera samhörighet.

Allianspartierna har deklarerat att man inte har något emot detta, vilket också är helt korrekt. Redan i valrörelsen deklarerade Alliansen att man på inga villkor skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna - och det understryks nu.

Nå, en del av er kommer kanske ihåg att även ledande socialdemokrater deklarerade nån sorts avståndstagande från (SD). I valrörelsen. Men det var ju då, och ändamålen helgar som bekant medlen. Nu helgas medlen, föga oväntat, av ett samarbete om kvittning och då kan det ju få svara så. Vad som sedan förenar (S) och (SD) mer än nån sorts allmän ovilja emot regeringen kan dessa partier också gärna ge besked om.

INgen dödskyss för kärnkraften

Kärnkraftens dödgrävare har givetvis vaknat till liv efter den förfärliga katastrofen i Japan. Det är begripligt, men det kräver också att vi som tror på kärnkraften som - om än tillfällig - energikälla har anledning att ge vår syn på saken.

Först och främst kan det vara klokt att ge frågan rätt proportioner. All energiproduktion innebär risker. Tusentals människor dör till exempel i kolgruvor belägna i länder där svensk arbetsmiljlagstiftning inte ens är en from förhoppning. Ett samhälle där energi blir en allvarlig bristvara är inte heller något drömscenario - framför allt inte för den som hoppas på en jämnare inkomstfördelning mellan människor. I själva verket är det så att en ökad tillgång på förhållandevis billig och lätt tillgänglig energi är en av de viktigaste förutsättningarna för ett jämnare fördelat välstånd.

Mot den bakgrunden är inte bara själva motståndet mot kärnkraften värt att ställa frågor kring; det kan emellanåt finnas anledning att syna vad följderna skulle bli. Samtidigt är det ofrånkomligt att nya energikällor måste tas fram om vi långsiktigt ska klara framtidens utmaningar. Inte bara kärnenergin i den form vi känner den idag utan också oljeberoendet måste vara en parentes. En långsiktigt hållbar värld kräver energiförsörjning som inte bygger på ändliga resurser.

Låt oss alltså se vad som händer i Japan med en aning av proportioner. Tusentals, kanske tiotusentals, människor har dött i en naturkatastrof. Tusentals kvadratkilometer mark och tiotusentals byggnader har förstörts. Infrastrukturen ligger i ruiner. Framtiden och förhoppningarna för miljoner människor är osäker, för att uttycka det milt. Det gäller att se katastrofen i Fukushima i ljuset av detta. Att strålning läcker ut är givetvis både oroande och besvärande. Men såvitt känt är dödsoffren mycket få, om ens några (i skrivande stund är det faktiskt inte helt klarlagt). Och att så att säga dra alla kärnkraftsolyckor över en kam ökar ju snarare kravet på att faktiskt sätta in kärnkraften i sitt energipolitiska och riskmässiga sammanhang. Det dör ganska många människor som en följd av energiutvinning. Är dessa liv olika värda?

All energiproduktion - nästan, i alla fall - innebär också påverkan på miljön. Ingen av oss vill se vindkraftverk på de platser där det faktiskt blåser mest. Ingen av oss har väl glömt oljekatastrofen i Mexikanska Golfen. Personligen tycker jag att den allt mer desperata jakten på oljefyndigheter är ett mer skrämmande fenomen än kärnkraft.

Kärnkraften ska vara så säker som möjligt. Men det gäller också all annan energiproduktion. Och ett samhälle med skriande brist på energi är ett långt mer skrämmande scenario än en energikälla som förvisso innebär risker men också ger den kanske viktigaste förutsättningen för mänsklighetens utveckling: tillgången till förhållandevis billig energi.

Om det voe så enkelt

Jag får då och då frågan varför vi helt enkelt inte "skjuter till mer pengar" för att lösa de problem som uppenbart finns i vården. Det är en fråga som är lätt att förstå, och som absolut måste få ett svar.

Det svaret är att vi redan idag lägger mycket pengar, och mer pengar än någonsin, på vården i vårt landsting. När det sägs att vården "måste spara" är det till att börja med inte riktigt. Däremot måste verksamheten hålla sig inom de ekonomiska ramar som är beslutade. Arbetet med kostnadsanpassningar handlar inte om att spara utan om att hålla en given budget.

Den budgeten bugger, som sagt, på att vården får mer pengar än någonsin tidigare. Det, i sin tur, har blivit möjligen genom en stark ekonomi som ger möjlighet till satsningar på välfärdens kärnverksamheter - men en stark ekonomi kräver i sin tur ordning och reda och strama tyglar. Det är just därför som vi ställer stora krav på att vårdens kostnader håller sig inom givna ramar, och inte drar iväg utanför dem.

Det vis dessutom kan konstatera, i vården som i alla andra sammanhang, är att sambandet mellan höga kostnader och bra kvalitet inte alls är självklart. Om det vore så, vore det som sagt ganska enkelt - för alla vill ha en verksamhet av högsta kvalitet.

Ett exempel på detta är diskussionen om antalet vårdplatser. Naturligtvis ska det finnas sjukhussängar med all den utrustning som behövs för den vård som krävs, men då ska man också komma ihåg att vården hela tiden förändras, att de vårdplatser som skapas blir allt mer specialiserade och sist men inte minst att förnyelsen av välfärden kanske är tydligast i vården. När utvecklingen går framåt kan allt mer också göras i öppen vård, det vill säga utan att man behöver vara inlagd på sjukhus och ligga i en sjukhussäng. Det är en modernisering av vården som går hand i hand med bättre behandlingsresultat och därmed fler som överlever och blir friska. Vilket ju måste vara det överordnade målet med all hälso- och sjukvård.

Ett bra exempel är vården av TBC-patienter. För sjutio år sedan vårdades tusentals av dem på sanatorier. När mediciner och behandlingsmedtoder blev effektivare och bättre kunde dessa patienter bli friska genom att få antibiotika, ofta hemma i den egna bostaden. De blev friska snabbare, vårdens resurser kunde användas till annat -och tusentals vårdplatser kunde stängas. Är det någon som vill ha sanatorierna tillbaka?

Däremot behövs en ny typ av vårdplatser. Det är för att bättre kunna vårda de mycket gamla och mycket sjuka människor som ofta bor hemma i den egna bostaden vid hög ålder och med mycket stora behov av både vård och av kommunal omvårdnad. Det är därför vi öppnar en närvårdsavdelning i Östhammar, planerar för liknande verkamhet på Samariterhemmet, utvecklar den verksamhet som redan finns i Enköping och ser över hur vi kan koppla ihop landstingets vård med kommunernas omsorgsverkamhet på ett bättre sätt. Det är bara det, att dessa vårdplatser - helt avgörande för att framtidens välfärd ska fungera - inte räknas i statistiken. Så kan det bli när klokt utvecklingsarbete förs in i den torra statistikens värld.

Men tillbaka till frågan som stlldes. Vi satsar alltså rejält på vården, och det ger stora möjligheter till viktig utveckling på många områden. Men att bara sjuta till "mer resurser", det vill säga skattepengar, är inte det som löser vårdens problem. Kanske är det rent av så, att tron på den enkla lösningen är en del av orsaken till att vi är där vi är idag.

Fairtrade eller mera rättvist?

Den senaste tiden har frågan om Uppsala ska bli en så kallad "Fair Trade City" varit aktuell i den politiska debatten. Lyckligftvis valde kommunfullmäktige att avslå förslaget. Det finns mycket goda skäl för ett sådant ställningstagande.

Man blir onekligen lite förundrad när en organisation med starka kommersiella och politiska kopplingar ges den roll de föreslås få i förslaget. Jag tänker på organisationen Fairtrade, som gärna framställer sig som både oberoende och neutral. På sin hemsida påstår man till exempel att man är en "oberoende produktmärkning". Men bland medlemsorganisationerna upptäcker man snart aktörer som gör Fairtrade allt annat än oberoende. Där finns nämligen en av Sveriges tre stora aktörer på dagligvarumarknaden, som dessutom grundar sig på en förtroendemannaorganisation med mycket starka partipolitiska förtecken. Ren korporativism, med andra ord.

Det handlar som du kanske förstår om KF. Ägt av socialdemokratin mycket närstående intressen, med en förtroendemannaorganisation som i stort sett uteslutande består av socialdemokrater och alldeles självklart med så kallade "starka ekonomiska intressen" av att svenska kommuner ska knyta sig till detta varumärke.

Jag försöker tänka mig en motsvarande hantering av andra affärsförbindelser i det offentliga, och tanken svindlar onekligen. Alliansen i landstinget har - oriktigt - anklagats för otillbörligt gynnande av vissa aktörer när fler vårdgivare nu etablerar sig. Men utöver att vi självklart behandlar alla aktörer lika (det finns ett särskilt regelverk som gäller alla vårdgivare) så skulle det knappast falla oss in att skriva på deklarationer som bygger på vad en enskild aktör har föreslagit.

Rättvis handel är bra. Men allt är inte guld som glimmar, och hur olika aktörer i den svenska dagligvarubranschen agerar bör man var mycket uppmärksam på. Framför allt när dessa aktörer i eget intresse ligger bakom politiska förslag.

Så jobbar vi i Alliansen

Med anledning av uppgifter i media idag kan det vara på plats med en kort kommentar. De olika partierna i Alliansen har varken olika syn på Akademiska sjukhusets ekonomi eller på samverkan med andra landsting som köper vård av Akademiska sjukhuset. Däremot har vi en helt naturligt arbetsfördelning, som inte minst i detta fall underlättar och förbättrar styrningen av både landstinget och Akademiska sjukhuset. Den produktionsstyrelse som leds av min kollekga Ludvig Larsson (FP) har som ett av sina viktigaste uppdrag att bedriva vården så kostnadseffektivt som möjligt - och som ett annat att öka sjukhusets intäkter av såld vård. Dessa båda uppdrag står inte i motsats till varandra, och definitivt inte heller i motsats till arbetet med att stärka sjukhusets ställning som ledande inom forskning, utveckling och undervisning.

Fram- och tillbakablickar

Framtidsdiskussioner om Akademiska sjukhuset och årsmöte med Uppsala medicinhistoriska förening. Och däremellan en tidningsintervju som jag tänker berätta om här på bloggen. Det blev en i vanlig ordning variationsrik dag, som är ovanligt lämplig att berätta mer om.

Förmiddagen ägnades åt samtal med sjukhusledning och företrädare för Uppsala universitet om framtiden för Akademiska sjukhuset. Den korta sammanfattningen värd att göra här, är att vi alla såg många spännande utmaningar och möjligheter för sjukhuset, inte minst i dess roll som ledande universitetssjukhus. Akademiska står mycket starkt på många områden, inte minst inom cancervården. Styrkorna behöver utvecklas, men vi som är engagerade i Akademiska sjukhuset har mycket att vara stolta över.

Så mycket mer intressant var också att jag på eftermiddagen talade med en journalist om just detta. Det gav mig ett glädjande tillfälle att lägga ut texten om vilken roll Akademiska sjukhuset faktiskt spelar för utvecklingen i Uppsala med omnejd. Att tillväxten är länet är hög, att befolkningen växer och att arbetslösheten är lägst i landet är säkert känt för många uppsalabor. Många känner säkert också till att den så kallade life science-sektorn, det vill säga företag inom branscher som har med medicin ochg medicinteknik att göra, är en av de absolut viktigaste näringsgrenarna i Uppsala, med åtskilliga tusen anställda i hundratals företag.

Det finns naturligtvis goda skäl att fundera över vad detta beror på. Är det en slump att hundratals företag i denna sektor växer fram i Uppsala och att många av dem når världsrykte? Givetvis inte. Det finns orsaker till att det går bra för Uppsala, och Akademiska sjukhuset är tveklöst en av de viktigaste. På eftermiddagen möttes vi som sitter i styrelsen för STUNS - och även där kunde vi konstatera betydelsen för näringslivets utvecklingen av att ha ett ledande universitetssjukhus i stan. Och givetvis betydelsen av gptt samarbete mellan två ledande universitet, det lokala näringslivet samt stat, kommuner och landsting.

Det goda samarbetet, framstående forskning och utbildning samt ett universitetssjukhus i världsklass ger helt enkelt goda förutsättningar för Uppsala. Det kan vi i landstinget, som skattebetalare, vara nöjda med; för det leder tilll den goda ekonomi vi har i länet.

Med detta i bagaget avslutades kvällen på trevligast möjliga sätt. Om dagen handlat om framtid och möjligheter så ägnades kvällen åt tillbakablick tillsammans med medicinhistoriska föreningen. Landstingets stipendium delades ut till Bo Lindberg som skrivit en intressant bok om läkaren, botanikern och donatorn Regnell. Utdelandet gav dessutom tillfälle för mig att göra en kortare betraktelse om just sambandet mellan nytänkande och utveckling av vården i ett historiskt perspektiv. Om alla de som ropar på att vi inte ska göra förändringar av den vård som bedrivs idag - då hade vården varit kvar på den niv den befann sig på...förut. Och inte var det bättre förr, inte. Att studera medicinhistoria är att lära sig mer om nutidens vård. Det är riktigt nyttigt.

Pendlingen ska fortsätta att växa!

UNT skriver idag förtjänstfullt om pendlingen i länet, och inte minst till kringliggande län. Närmare 40.000 människor korsar varje dag länets gränser för att åka mellan arbete, skola, bostad och andra resmål. Det ställer stora krav på att buss- och tågtrafiken fungerar. Det ställer också krav på att ha idéer om hur pendlingen kan utvecklas, för det är uppenbart att ökad rörlighet ger ökat välstånd. Växande arbetsmarknader ger nya möjligheter som leder till nya jobb - och därmed fler jobb. Det är helt enkelt en av anledningarna till att det går bra för vårt län.

En mycket stor del av ansvaret för att utveckla kollektivtrafiken faller på oss i landstinget, och det kommer av allt att döma att bli en fråga vars betydelse växer under kommande år. För att möta detta arbetar vi redan idag på flera plan, som jag har redovisat här på bloggen tidigare.

Det behövs mer spår. det är därför landstinget är engagerat i bygganet av Citybanan - och alla de spår i regionen runt omkring som behövs för att klara hela trafikeringen. Det räcker inte med en tunnel under Stockholm, om tågen inte kan komma till tunnelmynningen.

Det behövs också möjligheter föär tågen att köra effektivt på spåren. Därför bygger vi, till exempel, ut Dalabanan med perronger och mötesspår för att skapa möjlighet till regelbunden pendling även på sträckan Sala-Heby-Uppsala.

Det behövs också mer tågtrafik, framför allt på sträckr där det idag inte finns en tillräckligt effektiv och pålitlig trafik. En utbyggnad av Upptåget till Sala - som sagt - och en regelbunden trafik mellan Stockholm och Västerås är två sådana exempel.

Dessutom krävs satsningar även på busstrafiken. All kollektivtrafik kan faktiskt inte gå på spår - och de politiska krafter som inte vill prioritera viktiga väginvesteringar hindrar en effektivare kollektvtrafik. Väg 288 mellan Östhammar och Uppsala är det tydligaste exemplet på detta.

Alliansen i landstinget kommer att fortsätta satsningarna på kollektivtrafiken. Det är en bra investering i ökad tillväxt.

Den oroliga oppositionen

En av medias "nyheter" idag är att vårdcentralen i Bålsta ska säljas. Det har stått klart länge, och har också tidigare meddelats. En sådan affär är givetvis både stor och komplicerad, och allting blir inte klart i och med ett enda politiskt klubbslag. Men arbetet efter det politiska beslutet har rullat på som planerat.

Denn politiska oppositionen gliier inte mångfald och valfrihet. Ibland utropar man visserligen att man tycker det ´är bra, men i praktiken är man emot procis allt som kan ge patienterna möjlighet att göra egna val. Eftersom man i oppositionen förmodligen har förstått att det egna valet är uppskattat bland väljare och patienter så fungerar det kanske inte så bra att öppet vara emot.

I stället är man orolig. Vid det här laget har vi i Alliansen ganska många gånger fått del av oppositionens bristande nattsömn. Det är bara det, att var gång de gett uttryck för sin oro för vad Alliansens politik kan ställa tillmed så har de haft fel. Helt fel.

De har oroats över Akademiska sjukhusets avtal med övriga landsting i regionen, som nu är ui hamn. De har oroats över landstingets ekonomi som är bättre än på åratal (även om det finns saker att arbeta med). De har oroats över följderna av större mångfald och pkad valfrihet - och de oroas ständigt över olika saker som Alliansen faktiskt löser.

En sådanopposition gör givetvis inte mycket nytta. Oroliga kan vi vara själva; det vill säga att vi i Alliansen ständigt har viktiga frågor att lösa. Vad oppositionen egentligen vill får vi, och framför allt väljarna, mycket sällan veta. Det vore bättre att oppositionen berättade vad de faktiskt vill och kom med konkreta förslag för väljarna att ta ställning till.

Det handlar om idéer

Jovisst! Behovet av idéutveckling i Alliansen är uppenbart, och ett villkor för att Alliansens roll som ledande i svensk politik ska bli både långsiktig och varaktig. Att TT uppmärksammar detta är bra, och diskussionen har redan kommit igång både på Facebook och på andra håll. Och det är som sagt bara bra.

Vi har nämligen inte fått väljarnas förtroende bra för att förvalta. Väljarnas kristallklara budskap var snarare att behovet av reformer är mycket stort. Det gäller skatterna, arbetslinjen, välfärden och infrastrukturen, för att nämna några områden där det finns mycket att göra. Det är dessutom, just därför, angeläget att reformerna utgår från väljarnas förväntningar - så att inte svaret på väljarnas önskan om reformer blir politisk kosmetika.

Mycket har hänt sedan 2006. Människors möjlighet att göra egna val och påverka sin egen livssitution har förbättrats dramatiskt. Arbetslinjen har etablerats. Jobbskatteavdraget påverkar inte bara arbetslinjen och människors påverkan på den egna livssituationen - därtill ska läggas sparandets betydelse för den personliga friheten och tryggheten. Men mycket återstår som sagt att göra - och ett led i detta är att fundera rent ideologiskt över vad det är som väntar, vilka förväntningar människor har och vad det betyder för samhällsbygget.

Det viktiga är att utgångspunkten tas i människors drömmar, önskningar, viljeyttringar - och förmågor. Här ligger nämligen basen för allianspartiernas gemensamma idéutveckling, och det är den som ska vara grunden för i vilken färdriktning Sverige ska utvecklas under kommande år.

Det ser med andra ord bra ut för Alliansen, om man nu bara tar behovet av idéutveckling på allvar. I alliansen som helhet och i vart och ett av de fyra partierna.

All verksamhet ska granskas

Jag noterar idag att ett företag som driver ett flertal friskolor ska få sin verksamhet granskad. Det måste väl ändå vara en självklarhet! Inte bara friskolor, och inte bara fristående verkamhet överhuvudtaget, som bedriver verksamheten med offentliga medel, måste vara beredda att redovisa hur pengarna används. Till det kan lägas att vi politiker kan bli bättre även på att granska den verksamhet vi bedriver själva i så kallad egen regi.

I själva verket är detta en av poängerna med ersättningssystem som öppnar för fler skolor, dagis, vårdcentraler och andra välfärdsverksamheter. Det blir tydlgiare vad de ska göra, och lättare att följa upp om de gör det bra. Men möjligheterna i detta har ännu inte kommit till sin rätt. Detta är en av de stora utmaningarna för Alliansen framöver, som ett led i den nödvändiga utveckling av välfärden som pågår.

Det är nämigen vad det handlar om, och vad skiljelinjen i debatten går ut på. De viktiga frågorna att ställa är givetvis om vi vår bästa möjliga nytta (i forma av exempelvis studieresultat eller vårdkvalitet) för de skattepengar som används, och hur det går att arbeta för att höja kvalitén ytterligare. De krafter i politiken som fokserar på vart eventuella överskott tar vägen visar med det resonemanget att man är mindre intresserade av kvalitet och resultat än av att konservera ett system som inte lyckats med det viktigaste.

Tramisgt effektsökeri

Jag har noterat att ett socialdemokratiskt kommunalråd nu föreslår banvaktsstugor längs våra större järnvägslinjer. Förslaget är ungefär lika seriöst som den numera välkända hyenadräkten eller partikamraten (S) som föreslog butlers i tunnelbanan i valrörelsen.

Förmodligen är det okänt för kommunalrådet i fråga vad som faktiskt pågår för att klara av årtionden av eftersatt järnvägsunderhåll, men det är ändå tragiskt att (S) uppenbara brist på riktiga, konkreta förslag för att klara av situationen leder till utspel som detta.

2017 invigs Citybanan. Då fördubblas spårkapaciteten genom Stockholm. Samtidigt byggs Ostkustbanan, Mälarbanan, Svealandsbanan och goddstråket förbi Hallsberg ut. Allt detta sker genom samverkan mellan stat, regioner, landsting och kommuner. Det sker också utan att en enda banvaktsstuga behöver byggas och som följd av en seriös infrastrukturpolitik. Effektsökerierna får socialdemokratiska kommunalråg ägna sig åt. Trams!

Samverkan - för patienternas bästa

Radio Uppland har idag ett aningen underligt nyhetsinslag där man nog inte fullt ut kollat de källor som kunde behövas för ett korrekt och allsidigt referat. Det handlar om den nya närvårdsavdelningen som kommer att starta som ett samarbete mellan landstinget och Östhammars kommun. Jag har skrivit om detta tidigare. Bakgrunden är de stora vårdbehov som många äldre har, framför allt de som samtidigt behöver kommunens äldreomsorg och landstingets sjukvårdsinsatser.

I inslaget framställs det som om patienter skulle kunna komma i kläm med den nya ordningen. I själva verket är orsaken till att närvårdsenheten inrättas att många patienter kommer i kläm redan idag - patienter som bor hemma i den egna bostaden och har mycket stora vård- och omvårdnadsbehov. De patienter som behöver geriatrisk rehabilitering kommer att kunna få det även i fortsättningen - men det är ju också viktigt att möta ökande behov hos allt fler äldre av en bra, regelbunden omvårdnad som dessutom leder till att behovet av geriatrtisk rehabilitering minskar.

Det är enkelt att alltid framställda förändringar i offentlig verksamhet som "nedskärningar", fast det blir lite underligt när det egentligen är fråga om en gemensam satsning mellan två huvudmän, kommunen och landstínget. Jag är övertygad om att närvårdssatsningen i Östhammar är för patienternas bästa.

En ljus framtid för länet?

I förra veckan kom SCB:s befolkningssiffror för 2010. Som vanligt gav dessa en ljus och optimistisk framtidsbild för vårt läns del. Befolkningen ökade med nästan 4000 invånare, vilket visar att Uppsala län är atttraktivt att bo och leva i. Glädjande är också att alla kommuner utom en, Östhammar, visar ökande befolkning - och i Östhammar spirar ändå optimismen eftersom man där väntar på byggandet av det nya slutförvaret för kärnbränsle som kommer att ge många jobb och stark utveckling i kommunen.

I Uppsala växer lifes science-sektorn starkt, och den goda samverkan mellan universitet (vi har ju två!), näringsliv och samhällsliv ger lovande utväxling för alla dessa tre sektorer. Hälso- och sjukvård är en framtidsbransch på många platser i landet, men förutsättningarna är onekligtn mycket goda just i Uppsala. Att landstinget som ägare till Akademiska sjukhuset då har att hantera sjukhusets knepiga ekonomi ska på intet sätt behöva skymma den framtidsbilden. Jag är övertygad om att landstingets produktionsstyrelse, som har ansvar för den frågan, kommer att lösa den på ett utmärkt sätt.

Med alla dessa positiva faktorer (och det finns åtskilliga fler) i bagaget vore det enkelt i min roll att luta mig tillbaka och skördfa alla dessa (och många fler) positiva framtidsfaktorer. Men i själva verket är det snarare det farligaste man kan göra! Vad vi nu behöver göra i Uppsala län är att samla oss för att på allvar fundera över hur vi verkligen ser till så att den framtida utvecklingen blir just så positiv som alla indikatorer ger en bild av. Vi måste nu sätta igång och på allvar fundera över hur vi vill att det som idag utgör Uppsala län ska gestalta sig om fem, tio och tjugo år. Och det finns trots allt gott om viktiga utmaningar.

Att Uppsala län växer är bra, men hur mycket ka länet växa och vart kan befolkningstillväxten ske? Vill alla bo i Uppsala eller finns det utrymme att växa i andra kommuner? Vilka förutsättningar kräver det? Hur ska till exempel kollektivtrafiken formas för att kunna serva ett växande län, där människor dessutom ska kunna bo och arbeta i olika delar av länet - eller i helt olika län? Hur ska vi stärka vår samverkan med kringliggande län, i alla riktningar? Hur ska våra starka framtidsbranscher kunna fortsätta att utvecklas?

Förutsättningarna är goda. Spelplanen är på plats. Det vi nu behöver göra är att på allvar staka ut hur framtiden ska se ut, inte enbart för de verksamheter som landstinget svarar för. Det kommer att bli en av landstingsstyrelsens viktigaste uppgifter under de närmaste åren.

Effektivitet för forskningens skull

Jag noterar att ett antal cancerspecialister i den debattartikel i DN ställer effektiv sjukvård i motsats till klinisk forskning. Det stämmer inte. Snarare är det så, att en effektiv och välfungerande sjukvård är en förutsättning för att även forskningen ska vara det samma. Idag finns det förmodligen ett och annat att göra på bägge dessa områden.

Att sjukvården kan bli effektivare har vi i vårt landsting redan konstaterat – och vi arbetar nu för fullt med att se till så att skattemedlen används så klokt och ändamålsednligt som möjligt. Min bestämda förhoppning är att denna ökade effektivitet kan komma både vården och forskningen till del, det vill säga att de resurser som frigörs genom effektivare vård ska komma vården och forskningen till del!

Men vägen dit är ju ihnte att sänka kraven på vårdens effektivitet, utan tvärtom att öka effektiviseringstrycket. Det kan vi göra genom lärdomar från praktiskt taget alla andra branscher, inte minst sådana där forskning utgör en viktig del av utveckling och förnyelse.I den industrisektor som ju är en viktig grund för vårt välstånd har detta samband varit känt i årtionden – och jag tror inte att det finns särskilt många industriprodukter som hade sett dagens ljus om inte framsynta industriledare hade varit kloka nog att kombinera krav på effektivitet med satsningar på innovationer och nya produkter.

Det sambandet ska vi se till att klargöra även i sjukvården. Det är nödvändigt om vår svenska sjukvård även i fortsättningen ska hålla absolut världsklass!

Att fatta beslut

2003 fattade landstinget i Uppsala län beslut om att avveckla kortvårdskirurgin på Samariterhemmet. Beslutet vad ett led i en förändring av sjukvårdens organisation som behövdes för att använda skattepengarna till vården så klokt som möjligt. Det har sedan tagit åtta långa år av många turer och nya utredningar, innan det tidigare beslutet nu faktiskt verkställs och genomförs. Motivet för detta är varken centralisering eller nedläggning av väl fungerande verksamhet utan helt enkelt det som ofta är en ledstjärna för oss moderater: klokt och rationellt utnyttjande av skattepengar.

Samariterhemmet är ett sjukhus som har en viktig roll i länets sjukvård, inte minst som centrum för närvården i Uppsala och Knivsta. Den rollen är både viktigare och lämpligare för ett sjukhus av Samariterhemmets typ, inte minst om man tar hänsyn till vilka resurser som finns i länet i övrigt. Det gäller framför allt Akademiska sjukhuset och lasarettet i Enköping.

Det kan ibland vara svårt att se skogen för alla träd. Med det menas oftast att det kan vara svårt att se en fungerande helhet om man bara stirrar på delarna. I sjukvården är det lätt hänt.

En av de saker vi i Alliansen är övertygade om är att stordrift och storskaliga lösningar inte automatiskt ger vare sig effektivare eller mänskligare vård. Mindre sjukhus och andra vårdinrättningar kan definitivt ge både god kvalitet och låga kostnader – ofta rent av samtidigt. Men det gäller att använda dessa mindre enheter till rätt saker, och inte göra allting överallt. En bra princip att arbeta efter är att vård ska ge så lokalt som möjligt – men också att vården ska centraliseras när det ger tydliga och goda effekter på kvalitet, patientsäkerhet och ekonomi.

Det är därför som planerade operationer i vårt län ska utföras på två sjukhus i landstingets regi: Akademiska sjukhuset och lasarettet i Enköping. Av samma skäl har fyra centra – Enköping, Östhammar, Tierp och Samariterhemmet – pekats ut som viktiga för utveckling av närvård och samverkan mellan kommuner och landsting.

Det går dessvärre inte att göra allting överallt. Därför krävs ibland politiska beslut för att göra rätt saker på rätt plats. De beslut som krävs för att åstadkomma detta har fattats politiskt, och de besluten genomförs nu. Det är därför som Alliansen under de senaste fem åren lyckats kombinera en ekonomi i balans i landstinget med att ge länets invånare mer vård, och vård i tid.

Mammografi för alla

Det är inte riktigt korrekt, som Radio Uppland påstår, att förbättringarna av mammografin är orsakade av att en miljöpartist "uppmärksammat saken". Snarare framgick det ganska tydligt av den interpellationsdebatt som fördes vid senaste landstingsfullmäktige att de förbättringar som nu genomförs är en följd av den av oppositionen så kritiserade upphandlingen av mammografin - och en rad andra beslut saom fattades i sammanhanget.

Flr kvinnor än någonsin erbjuds nu mammografi. Det är en följd både av effektivare rutiner och modern och fungerande utrustning. Det är lätt att tre år senare glömma den katastrofala situation som rådde då förändringarna av mammografin inleddes. Utrustningen var hopplöst omodern och en stor andel av länets kvinnor kallades inte ens till undersökning. Värst var situationen även då i exempelvis Enköping och Östhammar. Periodvis fanns på dessa orter ingen fungerande utrustning alls!

Men så är det ofta. Det blir med tiden allt lättare att glömma hur situationen såg ut innan ett antal förändringar började genomföras - och därmed lätt att låta den tidigare situationen glida in i ett glömskans förlåtande töcken. Nu fungerar mammografin i länet allt bättre, och det förbättringsarbetet ska givetvis fortsätta.

Ett växande län

Idag kom nya glädjande siffror om befolkningsutvedcklingen i länet. Som vanligt hör vårt län till de snabbast växande i landet, vilket har många fördelar både för oss som redan bor här och för landet som helhet.

Det går alltså bra för Uppsala län. Människor flyttar hit, allt fler föds här och länets förutsättningar att ge sina invånare möjlighet till ett gott liv blir därmed allt bättre. Samtidigt är det ovanligt enkelt att hitta ett arbete om man bor i eller i närheten av vårt län. Men det finns mer kvar att göra. Kollektivtrafiken och infrstrukturen, det vill säga vägar och järnvägar, kan fortfarande bli bättre. Det behövs vägar och järnvägsspår, och det behövs bussar och tåg som trafikerar vägarna och spåren. Det behövs också nya bostäder till alla dem som vill flytta till länet och bosätta sig här.

Arbetsuppgifter saknas alltså inte för oss politiker, även om många av problemen är angenäma. Till syvende och sist är det roligare att lösa problem som beror på inflyttning och tillväct än sådana som beror på avfolkning och bristande attraktivitet. Ett stort mått av ödmjkukhet är alltså på sin plats när vi analyserar befolkningsutvecklingen. Och, som sagt, ett stort mått av fortsatt arbete för att hålla de goda förutsättningarna på plats.

Tillbaka i selen

Tre veckor utan inlägg på bloggen är en rejält lång tid, men det beror på en motsvarande lång och skön ledighet plus några dagars sjukdom. De två semesterveckorna gjorde verkligen gott, och att bli sjuk (influensa) några dagar på slutet är faktiskt överkomligt i sammanhanget. Efter en hektiskt höst med (framgångsrik) valrörelse och mycket arbete med att komma igång med den nya mandatperioden så väntar nu många viktiga frågor. Men förutsättningarna för att hantera dessa ser också ovanligt ljusa ut.

Igår presenterades till exempel landstingets preliminära bokslut för 2010, och även detta år slutade med positiva siffror på "sista raden" - men också tydliga indikationer på att kostnaderna måste ner och intäkterna upp om inte vårt landsting ska drabbas av ekonomiska svårigheter. Här ligger en mycket stor utmaning på den nya produktionsstyrelsen.

I grunden gäller samma villkor för all offentligt finansierad verksamhet: skola, barnomsorg, äldreomsorg eller sjukvård utgör ingen skillnad. Ändamålen är alltid mycket behjärtansvärda, men det undandrar inte verksamheten krav på att använda de medel som tillförs klokt. Det blir så mycket mera viktigt om man betänker att det dessutom inte finns några säkra samband mellan höga kostnader för offentlig verksamhet och hög kvalitet i den verksamhet som bedrivs.

Därför är fortsatta kostnadsanpassningar viktigt. De skattepengar som används för att ge medborgarna i Uppsala län hälso- och sjukvård ska användas så effektivt som möjligt. Samtidigt ska vi givetvis se till så att den verksamhet som bedrivs också är av en sådan kvalitet, att den är efterfrågad och uppskattad av dem som är berörda.

Att lösa samhällsproblem

Först av allt måste jag även här på bloggen tacka så väldigt mycket för all uppvaktning de senaste dagarna. Många har hört av sig och gratulerat - och det är roligare än jag trodde.Faktiskt var det ganska kul att läsa om sig själv i UNT på ett lite annat sätt än det vanliga.

Nu bär det iväg på semester några dagar tillsammans med hustrun. Det känns som det behövs; även om det nyss var julledigt så är det inte så tokigt med några dagar på rejält avstånd från vardagen. Jag kan dock, på förekommen anledning, meddela att det inte blir några blogginlägg under frånvaron.

Så här kvällen innan det bär iväg till varmare breddgrader funderar jag på Alliansens framgångar i opinionen och, för man säga just nu, i politiken över huvud taget. Jag gör det efter att ha surfat runt på andra partiers bloggar och läst och begrundat en del.

Den som har roligast vinner, brukade Maud Olofsson säga i valrörelsen. Det ligger nog en del i det, och dessutom tror jag att människor har ytterligare två förväntningar på oss politiker och vårt arbete. Det ena är att vi faktiskt levererar det vi lovat. Det andra är att vi bygga vår politik på människors förväntningar och egna upplevelser av verkligheten. Människor gör egna observationer av hur saker och ting fungerar och har egna erfarenheter av vad det innebär för deras vardag. Av det drar de slutsater av hur de olika politiska alternativen påverkar samhällsutvecklingen.

Följden av det är egentligen ganska självklar. Vinnare i opinionens ögon blir det politiska alternativ som kan presentera en korrekt samhällsanalys och likaså korrekta (alltså inte nödvändigt vis så kallade politiskt korrekta) lösningar på samhällsproblemen. Vem som har orsakat problemen, och varför de har uppstått, kan säkert ha ett visst intresse. Men det är långt långt intressantare att få en lösning presenterad än att få en förklaring om varför problemet uppstått.

Det är därför vi i Alliansen även under åren som kommer tänker fortsätta att presentera lösningar på samhällsproblem - riktiga samhällsproblem som påverkar människor i deras vardag. Det är också därför jag kommer att fortsätta att skriva här på bloggen om det vi gör i det dagliga politiska arbetet. Målet för Alliansens politik i vårt landsting är att göra verksamheten bättre så att människor i vårt län kan leva ett gott liv.

Men nu är, som sagt, mitt personliga mål först och främst att få några dagars avkoppling. Vi hörs.

Fortsatt förbättring för psykiatrin

Inte nog med mammografin. Ett annat mråde där vi för fyra år sedan ärvde mycket stora problem var öppenvårdspsykiatrin. På måndag tar vi ännu ett viktigt steg i detta förbättringsarbete. Om det kan du läsa här.

Förbättringsarbetet i psykiatrin har också bara börjat. Om mindre än två år inviger vi psykiatrins hus (ett exempel på den upprustning av fastighetsbeståndet som vi har satt igång), vilket ger psykiatrin helt nya och mycket bättre förutsättningar.- Nu pågår ett intensivt arbete inför inflyttningen, som vi följer med spänning.

Fortsatt förbättring för mammografin

Idag skriver UNT om mammografin efter en rapport till landstingsstyrelsen i måndags. Det förtjänar en kommentar - och en rubrik på detta blogginlägg som bättre än tidningens rubrik visar vad rapporten faktiskt säger.

En av de - ganska många - brister som vi uppdagade när vi fick väljarnas förtroende 2006 var mammografin. Bristande kallelser, länga väntetider och gammal utrustning gjorde att denna viktiga verksamhet inte fungerade som den borde. orsakerna fanns både i den egna organisationen och i den tekniska utrustning som användes. detta ställde oss i den politiska majoriteten inför ett antal viktiga beslut. den inriktning vi då valde var tydligt. Vi krävde en teknisk uppgradering, effektivare rutiner och sist me inte minst hörte resultatkrav. redan då insåg vi att detta förbättringsarbete skulle ta tid - men att omedelbart inleda arbetet var nödvändigt.

Nu börjar vi se effekterna av beslut som fattades för fyra år sedan, men resultaten och målen som vi vill nå tar ytterligare någon tid att åstadkomma. Men den grafik som finins i artikeln visar i vart fall en sak mycket tydligt. Aldrig någonsin har så många kvinnor fått mammografi som nu, när Alliansens politiska beslut börjar få effekt.

Det finns fortfarande mycket att göra. Andelen kvinnor, vars bröstcancer upptäcks genom mammografi, borde vara högre. Den teknikhöjning som gjordes (som leder till att tumörer upptäcks betydligt tidigare) ställer krav på att följa upp verksamheten, så att kvinnnor från alla delar av länet kan dra nytta av teknikutvecklingen. Bröstcancervården är också en vårdkedja där alla länkar måste hänga samman. Hela kedjan från screening via upptäckt till behandling och psykosociala insatser måste fungera mycket bättre. Mammografin är ett led i detta, men att vi kan inte slå oss till ro med att fler kvinnor än någonsin får möjlighet att undersökas. Vi är på väg mot klara förbättringar - men vi är ännu inte framme!

Ansvarsfulla beslut

En bra lösning för vårt landsting. På annat sätt kan jag inte beskriva att vi idag fattat beslut i landstingsstyrelsen om att inleda ett samarbete om tvätt med landstinget i Dalarna. Grunden för beslutet handlar om trygga och säkra leveranser med god ekonomi och omtanke om miljön.

Tvätt av kläder och textilier är A och O i en verksamhet som handlar om sjukvård, hälsa och omsorg. Att stå utan operationsdukar, skyddsförkläden eller sängkläder får naturligtvis bara inte hända. Samtidigt måste leveranserna ske på ett sätt som inte i onödan skadar miljön och dessutom inom tuffa ekonomiska ramar. Allt detta har vi noga gått igenom inför dagens beslut, för att vara säkra på att vi fattat det klokaste beslutet av de alternativ som stod till buds.

Med dagens beslut - valet av tvättleverantör var inte det enda - inleddes ännu ett verksamhetsår i vårt landsting. Nu börjar ytterligare fyra år med ansvarsfulla beslut för att utveckla och flytta fram positionerna för att ge alla medborgare i länet bästa möjliga verksamhet för de skattemedel som vi använder.

Wikilies

Det finns ett obehagligt drag kring debatten efter Wikileaks publicering av uppgifter om vad migrationsminister Tobias Billström påståtts ha sagt till amerikanska diplomater i Irak. Hela historien påminner i ovanligt hög grad om den berömda viskleken.

Billström har nu gjort det som borde vara både självklart och onödigt, nämligen förklarat att det som han brukar säga offentligt om svensk migrationspolitik är det som gäller. Självklart eftersom det borde säga sig själv att det migrationsministern uttrycker är just det som liksom är svensk migrationspolitik. Onödigt, därför att alla som vill kommentera migrationsministerns politik bör utgå från hans uttalanden och faktiskt förda politik, inte från andras obelagda påståenden om samma sak.

Migrationsministern gjorde också i det längsta helt rätt när han inte ville kommentera. Ska ministrar, och alla vi andra med olika förtroendeuppdrag, behöva kommentera helt ogrundade påståenden, så skulle tiden snart nog inte räcka till så värst mycket annat.

Att någon säger något innebär inte automatiskt att det är sant. Och den som oreflekterat publicerar en sådan uppgift gör faktiskt inte sanningen och öppenheten en tjänst. Den öppnar i stället för att skvaller och tredjehandsuppgifter accepteras som fakta. Yttrandefriheten är viktig och får inte kränkas, men den ställer också krav på att det man säger är sant och relevant.

Avtackning

En av gårdagens huvuduppgifter var att tacka av tre avgående landstingsråd efter många år i politikens och landstingets tjänst. Min partikamrat Arne Sandemo, min kollega och vän som förste vice ordförande i landstingsstyrelsen Rolf Edlund (C) och sist men inte minst Ismail Kamil (FP) som jag samarbetat nära med i hans roll som ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Alla tre lämnar nu landstinget, och det är klart det känns vemodigt. NU är vi ett nytt lag, och jag ser som jag tidigare skrivit mycket fram emot de närmaste åren. Arne, Ismail och Rolf har lagt en fin grund som vi övriga nu kan bygga vidare på.

Tornsalen i Uppsala slott var fylld med gratulanter som ville tacka för gott samarbete och samvaro under många år. Det blev en fin avrundning som de är väl värda.

Bra för hela länet

Vill också bara i förbigående puffa för Johan Örjes inlägg på bloggen idag om kulturpolitik. Nej, jag har inte blivit centerpartist - inte ens i kulturpolitiska frågor - men det är glädjand eatt se hur nära vi står varandra.

Ordning och reda

Flera medier rapporterar idag om att vårt landsting kommer att satsa mer pengar på hälso-och sjukvård nästa år. Om någon trodde något annat, så kan det vara på plats att rapportera att det är helt enligt planerna. Eftersom det går ganska bra för våret landsting, och vi har ordning och reda på landstingets ekonomi, så kan vi lägga ytterligare drygt 140 miljoner på den vård som medborgarna så väl behöver.

Så ser det inte ut i alla landsting. På många platser i landet väntar nedskärningar som kommer att märkas i form av köer, väntetider och begränsningar. Att hålla ekonomin i schack ger alltså goda effekter på sikt - och vi skördar nu goda effekter av att ha hållit igen när höga krav har ställts på att "satsa mer pengar" på att täcka underskott i olika verksamheter. Men mycket återstår att göra, inte minst på Akademiska sjukhuset.

Det viktigaste budskapet är dock att ansvar, ordning och reda är bra inte bara för en stabil ekonomi i offentlig verksamhet. Det leder också till ordning och reda i verksamheten. Det finns ett tydligt samband mellan balans i ekonomin och god kvalitet på verksamheten. Det är ledstjärnan i vårt landsting, och det är det som är det långsiktiga målet för Alliansens arbete.

Lysande utsikter för Akademiska sjukhuset

Dagens mest glädjande nyhet: regeringen satsar för att sälja svensk vård utomlands. Här finns mycket goda förutsättningar för Akademiska sjukhuset och Uppsala Care. Vi är redan ledande i landet och kan nu använda de goda grunder som byggts upp.

Ökad export av vård till utlandet är bra både för skattebetalare och patienter. Det ger bättre möjligheter att utveckla vården och tryggar underlaget för specialiserad vård. Därför har vi i Uppsala goda skäl att jubla över regeringens besked idag. De lokala medierna, som ibland kan vara blixtrande effektiva när det gäller att hitta nyheter som rör Akademiska sjukhuset, har inte sett de positiva möjligheter som regeringens förslag innebär.

När är det kris?

I förra veckan förde vi i landstingsrådsberedningen diskussioner om beredskap och säkerhet. Anledningen är att landstingsråden, som grupp, också är landstingets krisledningsnämnd och därmed har ett stort ansvar om en kris uppstår. Detta är naturligtvis mycket centrala frågor för en organisation med ett sektorsansvar för hälso- och sjukvård som en av de mest centrala välfärdsfrågorna.

I vårt landsting är beredskapen god. Vi arbetar kontinuerligt med att utveckla beredskapen men också med att öva och pröva den, så att den fungerar den dag det verkligen behövs. Ett led i detta är att gå igenom ansvar, befogenheter och roller.En fråga som då dyker upp är användningen av själva begreppet ”kris”. Det är nämligen ett ord som, samtidigt som det har en mycket konkret innebörd, allt mer används en aning godtyckligt.

För fyra år sedan, när jag nyss hade tillträtt, inträffade en allvarlig bussolycka på länsvägen mellan Östhammar och Uppsala. Sex människor dog, och flera skadades. Olyckan fick både omedelbara och mycket smärtsamma konsekvenser för direkt berörda människor och mera långtgående följder både för landstinget och för andra berörda. Den anspänning som följde, både under dagen och tiden närmast efteråt, gav goda skäl att fundera över begreppet kris.

Det gäller också att inse, när det faktiskt inte är en krissituation som råder, utan i stället ha en beredskap för att ställa om till den extra anspänning som en kris alltså innebär. I vårt landsting har vi både övat och skarpt övat den beredskapen, och funnit att den är god men alltid behöver trimmas och förbättras. En fungerande organisation är på plats, och de som är berörda vet vad de ska göra om något allvarligt händer. Med hjälp av den planering som finns kan vi dessutom improvisera om något oväntat inträffar.

Den goda beredskapen ger trygghet, även när en kris plötsligt slår till. Men vi använder också begrepp som kris och katastrof med ansvar, omtanke och måtta. Det gör vi just för att upprätthålla den goda beredskapen, och det tänker vi i Alliansen fortsätta att ta ansvar för så länge vi har väljarnas förtroende.

Smaklöst

Det finns en ganska skojig blogg som jag kan rekommendera. Den heter Alliansfritt Sverige, och handlar om saker som våra motståndare uppfattar som tokiga. Det gör det för det mesta på ett ganska humoristiskt sätt. Även om det kan smärta lite att drabbas av sarkasmer och skämt så är det något som vi i Alliansen får leva med.

Men ibland blir det lite fel. Som när det skämtas med ministrars säkerhetsbevakning och följden detta får för resvanorna.

Det är kanske inte obekant att två ministrar i modern tid har fallit offer för mördare. I bägge fallen fanns inte det skydd som idag ges till en rad ledande politiker och andra företrädare för det demokratiska systemet i vårt land.

Det blir alltså bakläxa för alliansfrittsverige.nu. Demokratin hotas av olika krafter som vill demokratins företrädare illa. För mig är det självklart att därför respektera att politiker ibland har ett skyddsbehov. Skämta gärna med oss, men glköm inte riskerna som ett politiskt förtroendeuppdrag innebär.

Framtidstro och tillväxt

Tänk om vi verkligen kunde skåda in i framtiden! Tänk om vi verkligen kunde veta vad som kommer att hända, med allt från den ekonomiska tillväxten till klimatet och miljön. Mycket kan vi förutse med ganska stor exakthet, men desto mer går faktiskt inte att värdera förrän i efterhand.

Med den bakgrunden fiinns det en skiljelinje mellan oss som tror på framtidens möjligheter och dem som målar allt som väntar runt hörnet i svart. Fat egentligen är det inte så svårt att göra ett och annat grundläggande antagande, och det gör man bäst med ett litet tankeexperiment.

Tänk om vi för hundra år sedan hade "stoppat tillväxten" och nöjt oss med den levnadsnivå som samhället då befann sig på. Då hade vi förvisso inte haft några kärnvapen och kanske en måttligare klimatförsämring, men vi hade å andra sidan inte haft mycket av det som kännetecknar välfärd och goda levnadsvillkor för flertalet av oss. Och mycket av den tekniska utveckling som ingår i det vi upplever som välfärd leder i sig till att - som exempel - miljön blir bättre. I det sammanhanget ska vi också komma ihåg att goda ekonomiska villkor inte är ett hinder för, utan snarare en förutsättning för, rättvisa och jämställda arbetsvillkor. Innan det till exempel fanns mikovågsugnar så var det givetvis ingen som efterfrågade möjligheten att värma mat i mikrovågsugn. Vem är det som vunnit på detta? Jo, den som har ont om tid och därmed mindre möjlighet att göra olika val.

På samma sätt är det med mycket av det som leder till en bättre tillvaro. Tillväxt är lika med framsteg och leder både till ökat välstånd och - i regel - en jämnare inkomstfördelning. Rika och välutvecklade länder är i allmänhet mer jämlika än fattiga. Och tillgångar är jämnare fördelade mellan människor i vår tid än någonsin tidigare i historien.

Från det resonemanget kan vi också dra slutsatser om framtiden. Ju mer utvecklingen fortsätter i utstakad riktning, desto mer resurser kommer att finnas att fördela. Konsekvensen blir att om vi fortsätter att bejaka utveckling, så kommer vi att få ett rikare, rättvisare och öppnare samhälle. Vilket samhälle vi då får, om vi säger nej till en sådan inriktning, det överlåter jag till var och en att själv fundera över.

Tillbaka i vardagen

Det är lite svårt att idag bestämma sig för om det är skönt att vara tillbaka i normala gängor eller om det hade suttit fint med några dagars ytterligare ledighet. Fast efter en ganska innehållsrik dag känns det i alla fall inte så tokigt att vara igång igen. Vi har många tuffa utmaningar som väntar, det har jag påpekat tidigare, och det ska bli intressant att börja arbeta med dem.

Jag skrev ju häromdagen om "alarmismens apostlar" och om vikten av att noga granska källor och sagesmän. Då hade jag inte läst den artikel i tidningen Sjukhusläkaren som på ett föredömligt sätt visar hur det kan gå. I korthet handlar det om de anställda på intensivvårdsavdelningen på Södertälje sjukhus som pekades ut som rasister av en kollega. Denne fick senare pris för sitt så kallade civilkurage som visade sig sakna täckning. Läs själva i artikeln, och - som jag är angelägen om - bilda en egen uppfattning.

Händelserna som skildras är exakt det som jag varnar för i ett tidigare inlägg, och som DN häromdagen förtjänstfullt analyserade i ett ledarinlägg. Man kan inte automatiskt ta det som skrivs i tidningen för sant och riktigt, hur trovärdig källan än är. Var och en som ger media underlag för en nyhet har givetvis ett eget intresse, och det ställer mycket stora krav på att journalister verkligen ägnar sig åt granskning och kritiskt ifrågasättande; inte bara av dem som självfallet ska under gå en saklig och kritisk granskning (jag hör själv till dem, det är jag väl medveten om) utan också av dem som på olika sätt vill använda media som en plattform för att få ut sina egna åsikter och ståndpunkter.

DNs debattinlägg och inte minst Sjukhusläkarens avslöjande visar hur viktigt det är att alla makthavare undergår en kritisk granskning.Men det visar också någor annat som får bli mitt nyårslöfte så här i ett av årets första blogginlägg. Det är vikten av att alltid också berätta om "den andra sidan" av nyheter och aktuella händelser. Därför är mitt löfte till dig som följer min blogg under 2011 att du här alltid kan vara säker på att få min version av olika händelser, politiska initiativ och nyheter. Och kanske en och annan kommentar till andras versioner av det som händer. Vi hörs under ett händelserikt 2011!