Ett friskt och växande län

En del av förmiddagen har ägnats åt att samtala med företagare och andr aom hur vi tillsammans kan bidra till Uppsalas fortsatta tillväxt. Enigheten var stor om att bostäder, infrastruktur, kollektivtrafik och bra näringsklimat är några av faktorerna. Landstinget har inte bara en roll, utan faktiskt flera olika roller, i detta arbete.

En av de självklart rollerna är att se till så att det finns en riktigt bra samhällsservice. Först och främst gäller det naturligtvis sjukvården, som ska hålla en så bra klass så att människor känner sig trygga med att bo och verka i Uppsala. När vi ser till de medicinska resultat som vår sjukvård presterar, så kan vi konstatera att så är fallet. Men det går, som alltid att göra mer.

I ett växande län måste vården givetvis hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen - och det gör den i det allra mesta. Primärvården är ett intressant exempel på del. En rad nya vårdcentraler har startats i länet de senaste åren - och de har naturligtvis startats där det på grund av befolkningsökningen faktiskt har tillkommit nya patienter. Exempel på det är Bålsta, Knivsta, Enköping och Uppsala. det är alla växande orter där nya vårdivare möter växande behov.

I ett län som växer behövs nya bostäder. I grunden är det ingen uppgift för landstinget, men det känns väldigt bra att kunna bidra till det stora behov som finns genom de planer vi har utarbeteta på att bygga bostäder på landstingets mark i Ulleråkersområdet. Så tar landstinget ett samhällsansvar även utanför sjukvården och kollektivtrafiken.

Ett tredje område där vår verksamhet kan lägga grund för en stark utveckling handlar om att ge nya företag en chans att etabelra sig och att växa. det gäller naturligtvis i första hand inom de samhällssektorer där landstinget är verksamt, och Uppsala med omnejd är också mycket riktigt en stark region när det gäller sjukvård, läkemedelsutveckling och medicnteknik. Inte minst ska vi se till att ge våra egna medarbetare goda förutsättningar att våga pröva sina egna vingar med egna idéer.

Sist men inte minst är trafikfrågorna en helt avgörande faktor för länets tillväxt. Nya tåglinjer är ett steg på vägen men det går - återigen - att göra ännu mer.

Ett växande län, med växande skattekraft, är i sig en viktig utvecklingsfaktor för landstinget Jag får just nu många frågor om vårdens finansiering. Mitt svar är att den debatt som nu förs om vården och dess möjligheter att svara upp emot människors vårdbehov i hög grad är beroende av en växande samhällsekonomi. Fler människor i arbete leder dessutom inte bara till ökande skatteintäkter utan också till en friskare befolkning. Därför är arbete med länets tillväxt ett självklart led i att göra så att människor som lever och verkar i Uppsala län är friska och mår bra.

En man som förändrade världen

Det är inte så ofta jag tittar på TV på vardagskvällar, men så här i jul- och ledighetstider blir det lite mer av den varan. En serie program som jag följt med intresse är dokumentären i tre delar om en person som bokstavligen förändrade hur Sverige ser ut. Jag tänker på en man med handlingskraft, mod och radikala idéer som genom sitt ledarskap renade ut förlegade synsätt på hur saker och ting bör fungera i ett modernt välfärdsland.

Den jag tänker på är finansmannen Jan Stenbeck. Dokumentären om honom är onekligen ett tidsdokument om vad som hänt med Sverige från mellankrigstiden och framåt.

Härom kvällen sändes det avsnitt som innehöll några av de mer spektakulära inslagen i Jan Stenbecks liv. Tack vare honom blev Sverige någon gång på 90-talet ett modernt land, där TV och radio upphörde att  vara ett monopol och mångfalden blev något självklart även i etermedia.

Men Stenbeck var inte den ende aktören i dramat. I dokumentären påminns vi om att det så sent som på 90-talet fanns politiker som faktiskt ville förbjuda varje form av reklam-TV och retoriskt frågade om det fanns någon som hade bett om ett större TV-utbud. Iniom det då statsbärande partiet, socialdemokraterna, fanns ett kompakt motstånd som lyckligtvis kunde brytas efter många års kamp. Faktum är att vårt land var ett av de sista som fick en fri radio och TV som gjordes oberoende av monopol.

Dokumentären om Stenbeck lär oss som är politiskt aktiva en viktig sak: förändring och förnyelse kommer inte av sig själv. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, krafter som inget hellre vill än att ställa sig i vägen för reformer och nya idéer. De kommer också alltid att vara väl rustade med alla tänkbara argument för att inte genomföra förändringar. Och det kommer alltid att vara lättare att argumentera för det som är och har varit - än för det nya och än så länge okända som kommer.

Några frågor och svar om att skapa en modern sjukvård

För trettio år sedan var antalet vårdplatser betydligt större än idag. Men är det någon som tror att kvalitén på den sjukvård som bedrevs för trettio år sedan var högre? Jag har svårt att tro det. På dessa trettio år har det hänt massor som har lett till att vården har blivit mycket bättre och kan göra mycket mer. Chansen att bli frisk om man har blivit sjuk har helt enkelt blivit allt bättre - och det minskade antalet vårdplatser är faktiskt en del i denna goda utveckling.

Hur kan det då vara på det sättet?

Jo, därför att många metoder och behandlingsformer har förbättrats. Sådant som för trettio år sedan hanterades genom en operation kan idag klaras av genom medicinering. Vissa operationer som då krävde inläggning med flera veckor kan idag klaras av under loppet av en dag. Det som då gjordes genom ett större ingrepp görs idag genom så kallad titthålskirurgi. Det finns åtskilliga fler exempel, och alla har de en sak gemensamt. Det har lett till att vården har blivit mer effektiv. Den effektivare vården leder till att fler som är sjuka kan bli friska.

Hur skulle det då ha sett ut, om den utvecklingen inte hade kommit till stånd?

Det är svårt att veta, men det gör att göra antaganden. Ett antagande är att vården hade varit mycket dyrare - för många av nyheterna i föregående stycke har inte bara lett till en medicinskt bättre vård; de har också lett till att vården blivit billigare! Samtidigt lägger vi - faktiskt! - mer pengar än någonsin på hälso- och sjukvård, och det ser vi faktiskt effekter av - i form av friskare människor som lever längre och mår allt bättre.

Men hur kommer det sig då att vi ser så många skildringar av besparingar, minskade resurser och allt tuffare arbetsförhållanden för dem som arbetar i vården?

Det är, som det brukar heta, en ganska bra fråga. Till skillnad från vad många tror, så får vården alltså mer pengar än någonsin, och kan också göra mer än vården någonsin gjort för pengarna. En viktig del av detta är att verksamheten, i vården som i de allra flesta sammanhang, kan bedrivas allt mer rationellt och effektivt. Det handlar inte bara om nya behandlingsmetoder och nya läkemedel, utan också om att kunna utnyttja tekniska hjälpmedel och genom klokare arbetsorganisation.

Vad är då problemet?

En viktig orsak är att förändring alltid är jobbigt. Det är alltid lättare att göra som man har gjort, och då är det givetvis också enklare om allt får vara som det har varit. Men om vi inte ändrar på saker och ting; det är då som vården ganska snart kommer att bli både omodern och ineffektiv. Då kommer det att bli svårare att ge de människor den vård de behöver - och det är framför allt då som det kommer att bli svårt att få resurserna att räcka till den vård som behövs.

Det är därför utvecklingen av vården måste fortsätta. Det kommer, i sin tur, att leda till att verksamhet förändras och att arbetssätt kommer att se annorlunda ut. Alternativet, att låta saker och ting vara som de är, skulle vara betydligt mer skrämmande.

Vi lyssnar

Jag noterar att Radio Uppland idag på morgonen har uppmanat sina lyssnare att höra av sig med hälsningar till oss som har politiska förtroendeuppdrag. Du som använder Facebook kan även se detta här. Tack, som sagt, för ett bra initiativ. Allt som leder till bättre kontakt mellan väljare och oss som har politiska förtroendeuppdrag är självklart värt att uppmuntra. Det finns också all anledning för oss förtroendevalda att lyssna och ta till oss av synpunkter som medborgarna framför. men det finns också skäl att påpeka att detta är något som bostavligen pågår varje dag.

Jag möter nämligen - tråkigt nog - ibland att det sätts en bild av att vi som är politiskt aktiva skulle vara svåra att nå, svåra att föra fram synpunkter till eller rent av ointresserade av att ta till oss de synpunkter som vi får. Mitt svar är att inget kan vara mer fel. För min personliga del går det sällan en enda dag utan att jag får telefonosamtal, e-post eller personliga möten där jag har tillfälle att diskutera både det som händer inom landstinget och vad som rör sig på andra plan i samhället. Sådana samtal ger också ofta tillfälle att reda ut missförstånd om olika förhållanden, till exempel om hur beslut fattas, vilka ekonomiska resurser som står till verksamheternas förfogande, vilka resultat dessa leder till och mycket annat.

Däremot ska man också ha en sak till i bakhuvudet. Det är att alla människor inte tycker likadant och dessutom har väldigt olika erfarenheter. En lärdom av många, många samtal genom åren är att det faktiskti inte finns någonting som "alla" tycker. Människor tycker olika, och har olika förväntningar. Den politiker som inte inser detta, och strävar efter att vara tydlig med sina egna värderingar, brukar ofta snabbt förlora det politiska fotfästet. Det är många gånger viktigare att stå för det man tror på och vara tydlig med det, än att hålla med föregående talare. Att stå för sin uppfattning även om det blåser uppfattas i regel som hederligare och väcker mer respekt än att bara hålla med.

Människor är nämligen väldigt intresserade av samhällsfrågor - även om man för den skulle kanske inte alltid säger sig vara intresserad av partipolitik - trots att de två faktiskt hänger ihop.

Men det finns ett problem förknippat också med detta; ett problem som i dessa dagar dessvärre är ganska aktuellt. det handlar om människor intresse för politik och samhällsfrågor, och hur olika samhällsproblem skildras, inte minst i media. Politiken skildras nämlihgen påfallande ofta som ett spel, där opinionssiffror och taktiska manövrer skildras som det mest centrala i politikens vardag. de samhällsproblem som politiken är till för att arbeta med skildras i stället som ett problem som rör de enskilda medborgarna i deras vardag.

Här ligger både ett dilemma och en utmaning, inte bara för politiken och för media - utan för hela det demokratiska systemet. Vi som är politiskt verksamma sysslar med samhällsproblem avrje dag och många gånger bokstavligen varje timme på dygnet. Det som engagerar oss är faktiskt inte den senaste opinionsmätning eller vad vi någon gång i framtiden ska får i - högst eventuell - pension. Det som engagerar oss är vårdköer, dåligt bemötande, försenade tåg och bussar, människor som saknar ett arbete att gå till och mycket, mycket annat som behöver göras för att vi ska få ett samhälle som är bättre att leva i.

För att veta vilka samhällsproblem människor upplever som verklihga och viktiga måste vi så mycket som möjligt vara ute och röra oss bland människor. För egen del (det har jag skrivit om tidigare) älskar jag verkligen att knacka dörr, samtala med människor och vara nyfiken på vilka vardagsproblem de vill att vi ska ta tag i

Med andra ord: vi lyssnar. Varje dag är ett tillfälle till möten med människor, till samtal och till nya idéer. Du som har synpunkter är alltid välkommen att höra av dig. Berätta vad du tycker. Vi lyssnar.

Nej, planka inte

Jag läser i senaste numret av Uppsala-Tidningen om en grupp människor som ger ännu ett exempel på att vänstern inte är ett dugg människovänlig och medkännande, bara egoistisk och kall. Det gäller en grupp som kallar sig planka.nu och som tycker att kollektivtrafiken ska vara "gratis". Med det menar man att någon annan än den som åker ska stå för hela kostnaden. "Någon annan" blir då, ganska ofta i sådana här sammanhang, skattebetalarna.

Nu ska jag på en gång vara tydlig med en sak. det finns inget direkt och uttalat samband mellan något parti på vänsterkanten och denna rörelse; det är alltså inte det jag menar med vänster i detta fall. Däremot är själva förhållningssättet som planka.nu står för ett ganska klart exempel på det som i regel präglar just vänsterpolitik.
Det är nämligen inte första gången vi ser exempel på exakt vad det handlar om, nämligen att vilja vältra över kostnader för något man vill kunna åtnjuta på någon annan. Om det dessutom går att hävda någon sorts "allmännytta", och utmåla den som åker på notan som både rik och nonchalant; ja, då blir förstås hela ekvationen en riktig vinnare.

I verkligheten ser det inte ut riktigt så. Kommunal- och landstingsskatt betalar vi alla, men alla har inte samma behov av kollektivtrafik. Det är heller inte möjligt att bygga en kollektivtrafik "für alle", hur gärna vi som är ansvariga än skulle vilja del. Kollektivtrafiken, som allt annat, kräver en hel dle prioriteringar. Och det motiverar att den som kan dra fördel av samhällsfinansierad buss- och tågtrafik, till exempel den som kan resa till ett bättre betalt arbete, har större möjligheter att hitta ett jobb eller en bostad eller helt enkelt får sin vardag rikare med hjälp av kollejktivtrafiken har all anledning att stå för en del av kostnaden med egna pengar.

Men inte nog med det. Planka.nu och deras tilltag ökar dessutom kostnaden för kollektivtrafiken. Genom att uttryckligen provocera med att uppmana till "gratisåkning", så ökar givetvis behovet av kontrollanter. Vilket kostar pengar. Vilket antingen leder till höjda biljettpriser eller till att skattebetalarna måsate betala mer för kollektivtrafiken.

Själv tycker jag att man ska göra rätt för sig. jag tycker också att de skattemedel och taxor vi betalar för kollektivtrafiken ska gå till en bra kollektivtrafik. Den ska inte behöva gå till gratisåkare och fuskare som försöker rättfärdiga sin egoism genom att försöka beskriva det som någon sorts civil olydnad. För det är det inte. Det är ett sniket sätt att slippa betala det som alla vi andra frivilligt gör - och inget annat.

Vi borde vara i topp!

Varje år presenterar Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen "Öppna jämförelser av hälso-och sjukvårdens kvalitet och effektivitet". Det är en genomgripande undersökning som många av oss ansvariga läser med stor intresse. Den innehåller nämligen både goda exempel på vad som är bra - och mindre smickrande beskrivningar av vad som borde vara bättre.

Totalt redovisas inte mindre än 169 olika indikatorer, och det är självklart av intresse både att granska vart och ett av dem - och summan av helheten. det senare har dessutom SKLs tidning Dagens Samhälle gjort i det nummer som kommer ut idag. Läsningen är både smickrande och en aning oroande.

Smickrande därför att vårt landsting hör till den bästa tredjedelen i landet. Sjätte plats bland tjugoen landsting är inte allt för illa ändå.

Betydligt mer beklämmande är att placeringen kunde ha varit ordentligt mycket bättre, om vi bara hade varit bättre på väntetider, bemötande och delaktighet för patienterna.

Den medicinska kvalitén på den vård som ges i vårt landsting står sig mycket väl i jämförelse med andra landsting. Det innebär att invånarna i länet får en bra vård, som vi kan vara både stolta och nöjda över. Extra tänkvärt är att flera diagnoser där det påståtts att resultaten skulle vara sämre (bröstcancervård är ett exempel som debatterats mycket under senare år), faktiskt ligger mycket bra till i jämförelse med andra landsting. Femårsöverlevnad vid bröstcancer är ett sådant exempel.

Det som drar med betyget är, som sagt, väntetider, bemötande, delaktighet och - även om vi i flera fall ser en bättring - läkemedelsbehandling. Där finns en del att uträtta, och det ska vi ta fasta poå under 2014.

Som politiskt ansvarig måste man självklart fundera över varför vi hamnar lågt inom ett givet område. Finns det attityder som måste bli bättre, brister det i insikten om betydelsen av ett gott bemötande, eller är det helt enkelt så att kvalitén får stå i förgrunden framför "mjukare värden" som väntetid eller bemötande?

Faktum är nämligen, att högre siffror på de indikatorer som mäter dessa värden hade kunnat placera oss i den absoluta toppen. Eftersom det handlar med om attityder och värderingar än om kompetens och resurser, så borde vårt landsting höra hemma där. Alltså ska en topplacering vara en rimlig målsättning; intre för att placeringen i sig är viktig utan för att det är ett kvitto på att paitenter i vårt län får den hälso- och sjukvård som borde vara självklar.

Kika gärna själv i SKL-materialet. Eller titta på Socialstyrelsens interaktiva tjänst. Hör sedan gärna av dig och berätta om hur du uppfattar kvalitén på vården i vårt landsting. Det är intressant för oss som har det politiska ansvaret att få veta.

Sjukvård i förändring

Jag har skrivit tidigare om vikten av en modern sjukvård - och jag kommer helt säkert att återkomkma till ämnet. En förutsättning för att sjukvården ska vara modern är nämligen ständig förnyelse och förändring, och förändring är nära nog omöjligt att genomföra utan motstånd. det ligger nämligen i förändringens natur att vara obekväm för den som är berörd.

Av juat det skälet har jag stor respekt för dem som på olika sätt berörs av förändringsprocesser. Kag är den förste att instämma i att det är jobbigt när saker och ting blir annorlunda. Men att det är jobbigt är ingen ursäkt för att inte genomföra nödvändiga förändringar. För det som inte förändras blir snabbt omodernt och otidsenligt. Det gäller i särskilt hög grad dem moderna sjukvården.

En av de största och viktigaste förändringarna under de senaste decennierna är att vården i allt högre grad bedrivs utanför sjukhusen. Otaliga operationer, som för bara en generation sedan innebar flera veckor i en sjukhussäng, kan idag genomföras över dagen. Det är en utveckling som inte bara leder till att det blir färre vårddygn och därmed faktiskt behövs färre sjukhussängar. det är dessutom en utveckling som leder till att vården blir mänskligare och kvalitetsmässigt bättre.

Vi som arbetar med sjukvårdpolitik målas ofta ut som enbvart inriktade på att spara pengar. I en mening är det korrekt, för vi måste faktiskt se till så att varje använd krona i vården används så klokt som det någonsin går. Däremot kommer det kanske som en överraskning för en eller annan, att vården idag får mer pengar att förfoga över än någonsin tidigare. Men det betyder också att det blir allt viiktigare att pengarna används rätt!

Det finns alltså inget motsatsförhållande mellan en god vård, minskat antal vårdplatser och krav på ökad effektivitet. Däremot kräver den ekvationen att fler saker än bara antalet sjukhussängar ingår i förändringen. Arbetssätt, läkemedelsanvändning, lokalutnyttjande och planering påverkas självklart också av att patienterna ägnar mindre tid åt att vara på sjukhus.

Om man ser vårdens utveckling och förändring mot den bakgrunden, så är det ganska naturligt att det är en utveckling som behöver fortsätta. Då blir också det viktigaste orosmolnet infrö framtiden inte om antalet vårdplatser minskar - utan om vården hänger med i utvecklingen.

I vårt landsting gör den det, men det är viktigt att vi fortsätter att ligga i framkant.

Det måste fungera!

Karl Rydå på UNTs ledarsida pläderar idag för en utbyggnad till fyra spår mellan Stockholm och Uppsala. Det är han inte ensam om, och ger vi oss till tåls en aning så kommer en sådan satsning. Det är bara det att en vädjan om fyrspår inte löser de problem som pendlarna upplever idag.

Inte ens den mest entusiastiske förespråkare för fler spår på sträckan kan undgå att ta hänsyn till ett viktigt faktum, nämligen att det tar tid att planera för järnvägsutbyggnad, även längs en sträcka där det redan går spår. Den som ser detta som en undanflykt är välkommen attstudera ett redan planlagt, finansierat och beslutat projekt, nämligen ökad spårkapacitet mellan Tomteboda och Kallhäll. Där faller hela planeringen på några kilometer genom Sundbyberg. Det rör sig om mark som redan är både planlagd och bebyggd - men för andra ändamål än järnväg. Vi lever nämligen lyckligtvis i ett land där hänsyn måste tas till äganderätt och befintlig marknkanvändning - även när angelägna infrastrukturprojekt ska dras fram.

Därför är det viktigaste mellan Uppsala och stockholm inte att vänta på att fyra spår kan bli verklighet - utan att de två spår som redan ligger där faktiskt kan användas. varje dag året runt, 24 timmar om dygnet och 60 minuter i timmen. Då håller det inte med ständiga signalfel, brunnande ställverk och allt vad det är. Sträckan måste rustas. Nu.

Dessutom kan det förefalla märkligt, men det finns spårsatsningar i andra delar av landet som bidrar till bättre framkomlighet mellan Stockholm ocvh Uppsala. Gå ut och ställ dig några timmar längs sträckan och räkna hur många godståg somo passerar. Du komemr att bli förvånad över antalet, och minst lika förvånande är att alla dessa godståg inte har Stockholm som destination. Faktum är att tåg som går på sträckan, kommer från Norra Sverige och skall vidare söderut. Problemet är att sträckor i inlandet också har enkelspår - som gör att godstågen inte kan mötas. Kapaciteten slår i taket även mellan Hallsberg och Krylbo, och det påverkar kapaciteten på landets mesyt trafikerade sträcka.

Allt detta stod i centrum när vi från fem län i mellansverige förhandlade med regeringsn företrädare om medfinansiering av Citybanan. Följden av dessa förhandlingar blev viktiga satsningar i hela Mälardalen, och satsningar som håller ihop och hänger ihop med det pågående bygget av Citytunneln. Det innebär - bland annat! - ökad kapacitet mellan Tomoteboda och Kallhäll, upprustning av Ostkustbanan och sist men inte minst dubbelspår förbi Gamla Uppsala. det sistnämnda påverkar nämligen faktiskt kapaciteten även söder om Uppsala.

Det är alltså invecklat att planera järnväg, och det är inte bara "många års försyndelser" som ligger bakom dagens problem. Minst lika hämmande är kortsiktiga resonemang som möjligen kniper poäng i debatten, men inte löser problemen. Alltså behöver utbyggnaden av spårtrafiken ske både planmässigt och genomtänkt.

Först en rejäl upprustning av den befintliga infrastrukturen, särskilt signaler och elförsörjning. Sedan en planering som gör att det inte uppstår flaskhalsar. Parallellt med detta kan en planering för fler spår mellan Uppsala och Stockholm ta fart. men det löser inte pendlarnas problem vare sig idag, i morgon eller de närmaste åren. Det måste nämligen fungera, inte bara nu genast utan också på längre sikt.

Att lösa samhällsproblem

Det råder ingen brist på arbetsuppgifter för den som vill ta sig an att reformera den svenska välfärden. Visst lever vi i ett av världens bästa länder, men det finns ändå en hel del att ta tag i. Bara iniom den del av välfärdssektorn som landstinget har ansvar för, möter vi varje dag olika problem som behöver hanteras. Precis så ska det vara. Vi som engagerar oss politiskt gör det sällan för politikens egen skull, utan för att vi ser saker som behöver förändras för att samhället ska bli bättre att leva i för alla.

Både i sjukvården och i kollektivtrafiken finns det mycket som fungerar bra, men också mycket som kan bli bättre. At åstadkomma dessa förbättringar kräver mycket arbete - men det är också stimulerande och väldigt roligt, inte minst när man ser konkreta resultat av olika reformer.

det komemr dessutom aldrig att bli slut på arbetsuppgifter. Det finns nämligen inte något färdigt idealsamhälle, och därför kommer det alltid att finnas behov av politiska beslut som leder till att saker som inte fungerar så väl som de borde faktiskt kan fås att fungera bättre.

I Alliansen börjag vi dessutom nu se en ny utmaning. Det är kravet på att våga reformera även våra egna reformer, som nu varit igång några år men som hela tiden behöver utvecklas. Det kräver mod att våga ifrågasätta sina egna tidigare ställningstagande och att inse att det inte bara gäller at tänka nytt. Ibland gäller det också att tänka annorlunda. Politik är påfallande ofta en färskvara.

Men det finns också en mer beklämmande bild av den politiska vardagen. Jag tror inte att det finns någon som engagerat sig politiskt för att det största intresset är opinionsmätningar, maktspel och diskussioner om vem som ska göra vad med vem. man engagerar sig för att man ser samhällsproblem och vill bidra till en lösning. Mot den bakgrunden är det ganska tråkigt att politiken beskrivs som en sorts taktiskt läggspel där olika politiker lurpassar på varandra.

Värdet av att lyssna

Jag har ägnat en stund av eftermiddagen åt politik när den är som bäst. Mer exakt har jag haft ett långt samtal med en person som hade gott om kloka synpunkter på hur samverkan mellan landsting och kommun kan bli bättre när det handlar om vården av de mest sjuka och vårdbehövande. Det är ett intressant område, för vi är nog många som vill tro att de mest utsatta och mest behövande också är de som får den bästa tillgången till vård. Det samtal vi förde visar att det finns en del kvar att göra.

Att landstingen ska bedriva en sjukvård av god kvalitet är det nog ingen som ifrågasätter. När vi tittar i "öppna jämförelser av kvalitet i hälso- och sjukvård" så ser vi att kvalitén på den vård som vårt landsting bedriver i regel är god. Men det går som sagt alltid att göra förbättringar.

Framför allt är det inte meningsfullt att peka finger mellan landsting och kommun. Ingen bryr sig om vems felet är, om välfärden inte fungerar - och ingen som inte är inblandad i det politiska arbetet ska egentligen behöva bry sig om vem som har ansvaret. Välfärden ska bara fungera.

I samverkan mellan kommun och landsting har vi gjort en hel del under de senaste åren. Ett närvårdscenter har startat i Östhammar, och närvårdsplatser har också inrättats i Enköpings kommun. Det arbetet rullar nu vidare i både Uppsala och Tierp, och på sikt ska alla som bor i länet ha väl fungerande mellanvårdsplatser för patienter som skrivs ut från sjukhus. Det är faktiskt inte bara en ekonomisk fråga utan helt enkelt ett sätt att skapa en värdigare och bättre sjukvård och äldreomsorg.

Men det går, som sagt, att göra mer. Det samtal jag hade (och som jag beskrivit i början) är ett förträffligt exempel på det. Människor har förväntningar på att välfärden ska fungera, i all synnerhet för de sköraste och mest utsatta. Vi som är politiskt valda har till uppgift att möta dessa förväntningar. Det första vi då måste göra är att lyssna till dem som är direkt berörda.

Också en sorts jäv

När det nu börjar närma sig årsskifte är det också dags att betala medlemsavgiften i diverse föreningar och organisationer. Är man politiskt förtroendevald, så är det en uppgift man bör ta på visst allvar och utföra med viss eftertanke.

Orsaken är enkel. Som företrädare för medborgarna kan det sannerligen vara på sin plats att fundera över vilka bindingar man har och hur det kan påverka det löpande politiska arbetet. I vissa fall är regelverket gällande jäv kristallklart, men i grunden är det inte bara rent kommersiella förhållanden som bör hanteras utan också intressekonflikter av andra slag.

För egen del redovisar jag gärna vilka organisationer jag är medlem i. Jag är medlem i Knivsta Rotaryklubb, i Svenska frimurarorden, i moderaterna (givetvis) och i Röda Korset. Jag är också betalande medlem i pelle Svanslös Vänner och i Sällskapet Linnés Hammarby. Av och till kommer jag också ihåg att betala medlemsavgift i Uplands Konstförening - fast just nu har vi en period när jag saktiskt "glömmer" att betala den medlemsavgiften. Till sist är jag medlem i en förening som heter Jultomtarne i Uppsala.

Till det kan jag redovisa några organisationer som jag - möjligen till ömsessidig sorg - faktiskt inte är medlem i. Dit hör Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar, Uplands Konstförening, Rädda Barnen och alla tänkbara idrotts- och kulturföreningar.

Varför då? kan vän av ordning fråga sig. Orsaken är enkel. Jag är inte så road av att med rätt eller orätt kunna beslås med att med skattemedel gynna egna verksamheter. Eller att - kanske ännu mer graverande - kunna anklagas för att nyttja föreningar och sammanslutningar för eget, politiskt intresse. Som förtroendevald med ett ledande uppdrag tycker jag helt enkelt inte bara att man öppet ska redovisa sina bindningar. Man ska också undvika att ingå sådana bindningar som faktiskt kan vara direkt förtroendeskadliga. Även om det allmännyttiga syftet kan vara aldrig så gott, eller stämma aldrig så väl överens med de egna värderingarna, så bör man som förtroendevald helt enkelt akta sig för alla former av jäv.

Det ininebär givetvis inte någon sorts "föreningaförbund" för politiker. Om inte annat så är ju föreningsfriheten faktiskt grundlagsfäst. Men jag hör till dem som tycker att det är bra om man i en förtroendemannaroll är tydlig med vem det är man anser sig företräda - och risken för otydlighet ökar då för varje medlemskort man stoppar med i sin plånbok.

Nu är således en nårlig inbetalning av medlemsavgiften i Pelle Svanslös Vänner något större problem - men något som jag absolut skulle avstå ifrån är att gå med i, för att inte tala om att engagera mig i, en förening vars direkta syfte är att påverka politiska processer. Frågan är ju då vem man faktiskt företräder, i vilka situationer man faktiskt är jävig och sist men inte minst på vems uppdrag man agerar i själva föreningen.

Politiska företroendeuppdrag ska man ta på allvar. Uppdraget är att företräda medborgarna. Då är det rimligt att man också är tydlig med hur man gör det - och försiktig med olika bindningar.

Som alla andra tycker

Den som följer min blogg kan nog inte undgå att ett ämne förutom hälso- och sjukvård och andra välfärdsfrågor - som engagerar mig, det är demokratifrågor. Det är förresten också ett skäl till att jag också gärna skriver om vad vänstern, i alla fall den mindre demokratiska vänstern, har för sig.

Nå, det här med demokrat är inte alltid så enkelt som det skulle kunna verka. Det är nämligen rätt så ofta skillnad på vad "alla" tycker, och vad som faktiskt är det mest demokratiska beslutet. Inte nog med det. Det ärockså en väldig skillnad på vad de som gör sin röst hörd har att säga i en fråga - och vilken uppfattningen är hos alla dem som väljer att inte höra av sig.

I sådana lägen är den viktigaste av alla demokratiska dygder att lyssna, inte bara till dem som hörs - utan framför allt till alla de andra.

I Uppsala har vi just nu flera sådana frågor i debatten. Ärna är en av dem, Seminariet en annan, och bygget av ett nytt universitetshus en tredje. I alla dessa frågor kontaktas jag av människor som berättar för mig att "alla de pratar med" delar deras åsikt. Om det beror på att de bara talar med åsiktsfränder kan jag inte bedöma. Däremot kan jag konstatera att i nästan alla frågor där jag har en dialog med människor, så finns det vitt skilda åsikter om väldigt mycket.

Men inte nog med det. De åsikter i många omdebatterade frågor, som oftast och mest hörs i den allmänna debatten, är inte med säkerhet samma åsikter som delas av de många och mer tystlåtna. och om vi som förvaltar väljarnas förtroende inte har förmåga att lyssna även till dem som inte hörs - ja, då kan det faktiskt gå illa med demokratin.

Det räcker med andra ord inte med att lyssna till dem som hörs med, och som lärt sig konsten att få tillgång till makthavares öra. Det gäller också att lyssna till dem som av olika skäl är lite mer försynta. Och det gäller att våga stå emot den opinion som tror sig ha rätt och representera en majoritet bara för att de hörsn och syns mest.

En vinstgivande exportindustri

Jag hade igår nöjet att delta i SwedenBIOs tioårsfirande. För den som inte vet vad denna organisation sysslar med, så handlar det om att främja en av våra viktigaste exportnäringar - eller mer exakt flera olika: läkemedel, medicinsk teknik och bioteknik. Sverige är mycket framgångsrikt inom dessa näringsgrenar, och därmed är de på flera sätt viktiga för välfärden och välståndet i Sverige.

För det försat är det nämligen industrisektorer som drar in exportinkomster. Om detta talade igår handelsminister Ewa Björling förtjänstfullt. Därutöver rör det som om branscher som starkt och aktivt bidrar till utvecklingen av svensk hälso- och sjukvård, både genom utvecklingsdrivande innovationer och genom att vara en partner som är del av sjukvårdens egna utveckling. Lifes science och sjukvård är inte bara ömsesidigt beroende av varandra; de är helt enkelt grenar på samma träd.

Just detta glömmer vi gärna och ofta bort i debatten om "vinster i välfärden" - för vad är väl företag som tillverkar läkemedel och medicinteknisk utrustning om inte just välfärdsföretag? Precis som de företag som har läkare, sjuksköterskor och annan personal anställda för att vårda och bota, så ingår tillverkare och leverantörer i den totala vårdkejdan. Vi behöver dem, för utan dessa företag blir det inte mycket till vård överhuvud taget.

Flertalet av dessa företag bidrar som sagt dessutom mycket påtagligt till att det kommer in expoertintäkter till landet - expoertintäkter som omvandlas till skattepengar som kan användas för att utveckla välfätrden ytterligare. Utan dessa exportföretag skulle Sverige vara ett mycket fattigare land, och därmed ett land som inte kunde erbjuda sina invånare en sjukvård av allra högsta klass.

Allt detta försvinner i den inflammerade debatten om vinster i välfärden. Den så kallade välfärdssektorn beskrivs av vissa debattörer som en sorts reservat, som på något sätt kan skyddas från profithungiga riskkapitalister. Bilden är totalt felaktig och vittnar mest om en ganska grundläggande okunskap om hur den totala välfärdssektorn faktiskt ser ut, vilka som ingår i den och på vilka sätt de bidrar.

Jag önskar mig en julklapp i år. det är en samsyn om hur olika aktörer kan bidra till en bättre välfärd, och en gemensam syn om hur vi kan samverka för att både få en bättre välfärdm, och fler jobb som lägger grunden för denna fina välfärd. den samsynen finns nämligen inte idag - och den manifesteras i den ibland närmast hånfulla synen på vad olika företag - och företagare av kött och blod - faktiskt kan bidra med. Gårdagen gav en bra inblick i detta, och ett tillfälle för mig att som representant för landstingen och sjukvården uttrycka hur viktigt vi anser att det är med ett väl fungerande samarbete.

Tankar på första advent

Den första och viktigaste grunden för all politik är att definiera samhällsproblem, hitta en lösning på dem och presentera ett sätt att förverkliga denna lösning. Givetvis måste det finnas en ideologisk grundsyn, både som utgångspunkt för samhällsanalysen och som grund för vilka idéer som ger den bästa lösningen. Idéerna i politiken är med andra ord inte döda, och även i vardagen kan man faktiskt ibland se skillnader som spelar roll för effekten av olika politiska förslag.

Det är också det grundläggande skälet till varför politiker av olika politisk färg kan peka ut samma samhällsproblem som avgörande - men ändå föreslå helt olika lösningar.

Det finns ett gott skäl att ställa den frågan just på första advent. Vad det handlar om är nämligen synen på olika delar av samhället, och då inte bara på de beslut som fattas i demokratiskt valda politiska församlingar och dessa olika besluts påverkan på samhället.

Det går nämligen att se politiska beslut på två skilda sätt. Det ena är en stark tro på att just politiska beslut är allena saliggörande för samhällets utveckling. Det andra är en lika stark tro på att det faktiskt finns andra krafter som kan spela en positiv roll för denna utveckling.

Skillnaden mellan de båda synsätten kan enklast beskrivas som en tro på att politiska beslut är alltings lösning, eller en tro på att politiken blott är ett av många redskap i politikerns verktygslåda. Just där förefaller skiljelinjen gå i landstingspolitiken just nu. I den ena hörnan de som tror att sjukvården måste drivas av landstinget självt för att lösa sin uppgift. I den andra vi som tycker att alla goda krafter bör utnyttjas för att forma den bästa välfärden.

Just idag tror jag det kan vara extra lämpligt att fundera över om samhället verkligen blir bäst om allting bygger på politiska beslut. Är det, till exempel, verkligen så att enbart de beslut som fattas politiskt är de som är att betrakta som demokratiska. Innebär inte ett verkligt folkstyre också en verklig möjlighet för människor att faktiskt fatta beslut som rör dem själva, utan inblandning från oss som är politiskt valda. Och innebär inte det en direkt skyldighet för den politiskt styrda delen av samhället att ibland faktiskt stå tillbaka.

Ett bra exempel, som sagt just idag, handlar om religion.Jag hör till dem som anser att staten ska vara religiöst neutral. Det är inte en politisk uppgift i ett modernt samhälle att föreskriva för människor vad de ska tro på. Det är dock inte riktigt samma sak som att mer eller mindre aktivt hindra människor för att uttrycka vad de tror på, eller att undertrycka olika former för att ge uttryck för tro eller djupt rotade traditioner.

Politik kan med andra ord ibland vara att avstå från att ta ställning. Av samma skäl kan ibland en viktigt politisk handling vara att förhindra aktiva politiska ställningstaganden på vissa håll i samhället. Till exempel när det handlar om vad människor väljer att tro på. Eller när det handlar om djupt rotade och älskade traditioner - hur omoderna de än må verka i ett modernt samhälle. Som advent. Eller Lucia. Eller jul. Eller hur?

Det finns alltid en ursäkt

Så har det hänt igen. En mindre rumsren aktör har fått tillträde till det offentliga samtalet, tack vare en koppling till ordet "socialism". Och avståndstagande, den här gången från ABF Stockholm, är precis så pliktskyldigt som man kan vänta sig. Man harinte varit tillräckligt uppmärksam och tar naturligtvis vederbörligt avstånd - från en organisation som man ändå upplåtit plats för i sitt program.

Någon "guilt by association" tar man givetvis inte på sig. Det räcker fint, tycker ABF tockholm själva, med att lova skärpning i framtiden. Men faktum är att det inte räcker. det borde vara dags att lära sig läxan lite mera utantill.

Så här är det nämligen.

Alla som är onda är inte socialister, och alla socialister är heller inte onda. Men det är heller inte så, att den som säger sig vara socialist för den skull automatiskt är god - långt därifrån. Vi som föredrar att hålla oss lite på distans både från socialismen som begrepp och från de olika ikrafter som gärna är uppriktiga med vad de är - socialister, nämligen - har för länge sedan insett att det som hör hemma till vänster inte alls med någon automatik för den skull är god.

I andra delar av det politiska spektrat har vi sedan länge lärt oss detta - och ett sådant erkännande behöver sannerligen inte innebära någon som helst samhörighet med diverse krafter som då och då etiketteras höger. Utan att, som sagt, för den skull ha någon som helst vare sig ideologisk eller organisatorisk koppling med vare sig politiska partier eller andra konstellationer i liberal eller konservativ andra.

På den röda sidan, det vill säga till vänster, förhåller det sig bevisligen tvärtom. Om partisymbolen är röd, tendensen är vänster, begreppet är socialism och redskapet revolution - ja, då är det alltid okej. I alla fall tills en närmare granskning har skett.

Det som denna gång har hänt ABF Stockholm, det kommer att hända igen. Och det finns en orsak. Orsaken är att det "till vänster" alltid går att legitimera allt möjligt i socialismens namn. Möjligen är det också en av flera orsaker till varför jag inte under några omständigheter skulle kalla mig för socialist.

Bättre vård av de mest sjuka äldre

Jag har skrivit om det tidigare, men det kan vara värt ytterligare ett inlägg, för det är en viktig fråga. Det gäller vården av dem som både har de största totala behoven och som är de kanske sköraste av alla som har behov av vård och omseog. Det gäller de allra äldsta i befolkningen, människor som dessutom ofta har stora behov av både vård och äldreomsorg.

För dessa människor är det viktigt att vården är väl anpassad till deras behov. Det innebär inte alltid att den vården ska ges på sjukhus. Tvärtom är det ofta något helt annat än den mesta avancerade sjukhusvården som behövs. Alliansen har redan tagit steg för att genomföra sådana förändringar, och mer är på gång.

Personligen är jag väldigt stolt över de mellanvårdsplatser som inrättats i Östhammars kommun, i nära samarbete mellan kommun och landsting och med mycket bättre vård och omvårdnad av de mest sjuka äldre. Det har lett till att mycket sjuka människor kan vårdas på hemorten i stället för att skjutsas i ambulans till Akademiska sjukhuset. Det gör att vi kan ge mer vård för skattepengarna - men ännu mycket viktigare är att vården blir bättre för patienterna.

Nya mellanvårdsplatser - som också finns i Enköping och planeras i Uppsala och Tierps kommuner - innebär att färre patienter behöver får den vård de behöver på Akademiska sjukhuset. Men om man bara skildrar den ena delen av förändringsarbetet (nämligen det som sker inne på sjukhuset) utan att berätta om allt annat som samtidigt görs; ja, då finns det förstås en risk för att bilden blir lite skev.

Det är så många av de förändringar som genomförs i vården ser ut. För attvården ska kunna bli bättre totalt sett måste det genomföras förändringar som kan se ut som "neddragningar" någon annanstans i vården. Vi kan nämligen inte både bygga ut vården på det ena stället och ha den kvar på det andra. I så fall skulle vi ganska snart ha en vård som vore både omodern och mycket dyr. Det hoppas jag verkligen att ingen vill ha.

Lite mer om Ärna - och något om demokrati

Jag vill först av allt tacka för de synpunkter jag fött om skilda håll rörande landstingets ställningstagande om Ärna. Självfallet har jag tagit del av dem alla med både eftertanke, respekt och en hel del ödmjukhet. Det är alrofig så viktigt att överväga beslut noga och pröva dem ordentligt, sm när olika åsikter behöver beaktas och bedömas.

Landstingets ställningstagande grundar sig, som jag skrivit tidigare, på det som är landstingets klart viktigaste uppgift: sjukvården. Det ledde för en majoritet av landstingsstyrelsens ledamöter till ett remissyttrande sm tydligt och faktiskt ganska kompromisslöst pekar ut behovet av att även i fortsättningen ha tillgång till en flugplats i närheten av Akademiska sjukhuset.

Jag beklagar dock att landstingsstyrelsen inte kunde enas kring ett remissyttrande som handlade endast om den egna luftburna ambulanssjukvården och dess behov. Tydligen var motståndet i en fråga där landstinget inte ha några skäl att göra ett ställningstagande - kommersiellt civilflyg - så viktigt för oppositionen att det vägde tyngre än att ställa sig bakom det yttrande som kom att bli landstingets ställningstagande i frågan.

Men det är så demokratin fungerar. Människor tycker olika, och det vore underligt om det inte kom till uttryck i demokratiska beslutsprocesser. Och att människor tycker olika har jag sannerligen också fått yttryck för i den debatt som föregått beslutet. Många människor med olika åsikter har hört av sog och berättat vad de tycker. Och till alla som hört av sig vill jag gärna påpeka att jag självklart har respekt för alla åsikter - men i slutändan måste jag, och andra förtroendevalda, faktiskt göra ställningstaganden. Och i en fråga där det finns många olika åsikter blir det givetvis omöjligt att gå all till mötes. Det är faktiskt också en del av en fungerande demokrati.

En modern sjukvård

Svensk sjukvård är verkligen fantastisk. Hög kvalitet och kompetens har bidragit till att vi som bor i Sverige är friska och trygga. Om vi ändå blir sjuka, så vet vi att vården har både resurser och kunnande för att ta hand om oss på bästa tänkbara sätt. Sjukvården är dessutom gemensamt finansierad via skatter, vilket gör att ingen behöver avstå vård av ekonomiska skäl. Allt detta leder givetvis till att vi kan känna oss trygga med att sjukvården alltid finns att tillgå när vi behöver den.

En så fantastisk och välfungerande sjukvård ska man väl inte hålla på att ändra med. Eller?

Den frågan är verkligen berättigad, och jag får den faktiskt ibland. Människor tycker att sjukvården verkligen hör till de funktioner i samhället som fungerar, är viktiga för den gemensamma tryggheten och dessutom är så viktigt att den faktiskt kan få kosta en eller annan skattekrona. Alltså bör den - tycker väldigt många - också vara fredad för diverse reformer och förändringar. Om allt får vara som det är, så kommer det att fungera bra i fortsättningen, resonerar många.

Det finns bara en liten hake.

En del av styrkan med svensk sjukvård är att den är modern. Men det som är modernt idag behöver inte vara det i morgon. En bil från 70-talet som då var byggd på den absolut senaste teknologin, är idag allt annat än modern och tidsenlig. En 70-talsbil kan både vara charmig och väcka nostalgiska känslor. Men den är inte trafiksäker och har inte prestanda som kan mäta sig med moderna bilar.

Detta måste vi som på olika sätt har ansvar för sjukvården hela tiden ha för ögonen. Om vi inte hela tiden arbetar med att modernisera sjukvården, så slutar den väldig snabbt att vara modern. Eller, om man så vill; om vi låter sjukvården "vara i fred" och undviker förändringar som behövs för att modernisera och förnya, så kommer vi snabbt att se en sjukvård som faktiskt inte klarar av sitt uppdrag.

Det är därför Alliansen hela tiden arbetar med att tänka nytt kring sjukvården, dess organisation och dess uppdrag. Det har också lett till framgångar på många områden - men det räcker inte. Modernisering och ständig förnyelse kan inte vara något som pågår en kort tid, utan måste faktiskt vara en ständigt pågående process. Därför går det inte att lämna sjukvården i fred. Inte om vi alltid vill ha en sjukvård av allra högsta klass. För det har vi idag, och det ska vi ha i morgon.

Att värna Ärna

Idag avger kommunstyrelsen i Uppsala kommun sitt remissvar i frågan om civilflyg på Ärna. Vad kommunen svarar överlåter jag till dem, och landstinget för sin del har alla skä'l att fokusera på det som är viktigt för oss, nämligen den luftburna ambulanssjukvården. Akademiska sjukhuset och den intensivvårdshelikopter som är stationerad där har ett stor behov av god tillgång till ett närbeläget flygfält. Arlande må ligga nära Uppsala och är viktigt på många sätt för regionens utveckling - men Akademiska sjukhuset och den loftburna ambulanssjukvården har stort värde av närheten till Ärna.

Faktum är att bortemot en tredjedel av alla flygrörelser idag härrör från sjukvårdens behov. med andra ord spelar Ärna för landstinget och Akademiska sjukhuset bokstavligen en livsviktig roll. det förslag till remissvar som vi kommer att behandla i landstingsstyrelsen bygger också på den grunden. Uppsala behöver Akademiska sjukhuset, och Akademiska sjukhuset behöver den luftburna ambulanssjukvården. Sist men absolut inte minst behöver den luftburna ambulanssjukvården Ärna. Det kan vara värdefullt att komma ihåg, om man gör det enkelt för sig och helt avfärdar civilflyg på Ärna.

Välfärden behöver fler reformer

Det viktigaste beslutet, som också ledde till den längsta debatten, vid måndagens landstingsfullmäktige, handade om försäljning av tre vårdcentraler. den som följt diskussionen vet att dessa vårdcentraler under flera år drivits av Carema Sjukvård AB, som också gjort det på ett bra sätt. Det har lett till god ekonomi och nöjda patienter - något som sannerligen inte var falleet när Alliansen inledde arbetet med att reformera länets primärvård.

Primärvården i vårt län fungerar nämligen betydligt bättre idag än den gjorde för några år sedan. Då präglades verksamheten av dålig ekonomi med ständiga underskott, missnöjda patienter och missnöjd personal. Att idag besöka vårdcentraler och andra enhete inom primärvården ger en helt annan bild av verksamheten. Ekonomin är idag i god ordning - den verksamhet landstinget bedriver i egen regi ger rent av ett överskott, väntetiderna och köerna är kortare, och personalen betydligt nöjdare.

Orsaken till denna uppryckning stavas genomgripande reformer. Ersättningssystemet, det vill säga hur verksamheten får betalt, har gjorts om ordentligt. Det har lett till nya arbetssätt. Nya aktörer - alltså privata vårdgivare - har kommit in och bidrar aktivt till verksamhetens utveckling. Det är så, genom reformer och ständig utveckling, som välfärden förbättras och förnyas.

Alliansens mål är att fortsätta detta reformarbete. Det som behövs i välfärden är inte stopplagar och hinder för utvecklingen, utan fler reformer och mer förnyelse.

Örat mot marken

Med viss förundran konstaterar jag att UNT på ledarplats är kritiska till att vi moderater ägnar mycket energi åt att lyssna till vad människor tycker. Tidningen underar om vi moderater tycker att det är "otrendigt med åsikter" och klämmer på slutet i med att det är "idéerna som skänker ett parti dess existensberättigande". ursäkta en demokrat, men det är det faktiskt inte alls. Inte sedan en viss tidpunkt i den politiska historien som också varit föremål för ett eller annat åsiktsutbyte.

Naturligtvis måste idéerna bära ett parti och dess agerande. men ett politiskt parti som inte ser till att förankra sina idéer i vad medborgarna faktiskt tycker, det partiet är ganska raskt illa ute. Det betyder absolut inte att ett parti kan bygga hela sin existens på att "lyssna på medborgarna"; tvärtom är sådana vindflöjelspartier minst av allt någonting att hålla i handen, när det gäller att bygga ett samhälle. Ett av de ställningstgandenden - ett bland många - är nämligen att balansera kortsiktiga trender i opinionen med vad som faktiskt krävs på lite längre sikt.

Det vi moderater gör, är att fråga människor vad de tycker. Vi vill veta vad människor som vi möter i vardagen tänker om hur samhället utvecklas, hur de vill att utvecklingen ska se ut, vad som påverkar dem i deras vardag och ´sist men inte minst hur de beslut vi fattar påverkar dem. Om man ställer de frågorna, oh dessutom gör det med en aning av systematik, så blir man ibland förvånad över vilka svar man får. Det gäller oavsett den egna politiska grundsynen, men man kan sedan givetvis dra olika slutsatser. Och det måste självklart ske med en väl inställd idémässig kompass som grund.

Vi politiker är nämligen inget annat än medborgarnas tjänare. De väljer oss inte i så hög grad på grundval av vad vi tycker som därför att de anser att det finns ett och annat att uträtta. Därtill ska man absolut komma ihåg att det - liksom det finns olika människor - faktiskt finns olika åsikter om vad det är som ska uträttas. Och tur är kanske det, för annars kunde ju (som en kommentar till en tidigare nyhetsartikel ansåg) de förtroendevalda bytas ut mot opinionsundersökningar som tjänstemännen kunde administrera.

Det är nämligen just det som är helt omöjligt. Den viktigaste uppgiften för oss som är förtroendevalda är nämligen med omdöme och en allsidig bedömning som grund fatta de beslut som krävs för att styra kommuner och landsting. Det kräver att vi har en idé om vart vi vill föra samhällsutvecklingen, och en förmåga att fatta besluten som leder i rätt riktning.

Men för att kunna göra det på ett sätt som uppfyller våra uppdragsgivares, medborgarnas och väljarnas, önskemål, så gäller det att kunna lyssna. Vi moderater ägnar idag en mycket stor del av vår tid till just det. Och om lyssnadet inte leder till en vilja att våga förändra, även det egna partiet och dess politik, då äör det traditionella partiväsendet i det moderna samhället, troligen ganska illa ute.

Ett annat samhällsklimat

I en kommentar till ett tidigare inlägg så har den kommenterande tagit upp det faktum att samhällsklimatet har förändrats i Sverige på senare år.

Visst är det så. det är en förändring som pågått under en tid, men som kanske har accelererat under de senaste åren. Och när jag pratar med människor i många olika sammanhang, till exempel ute på stan, när vi knackar dörr eller i andra sammanhang då jag umgås med vänner och bekanta, så får jag starka uttryck för att det allra mesta i denna samhällsutveckling är väldigt bra.

Människor kan numera välja till vilken vårdcentral de vänder sig då de blir sjuka. Allt mer kan de också välja mellan olika vårdgivare även i öppen specialistvård. Likaså går det att välja - och inte minst välja bort - vem som svarar för hemtjänst, vårdboende och otaliga andra välfärdstjänster. detta tycker väldigt många människor är viktgia reformer som underlättar tillvaron.

Det handlar inte bara om välfärd. En av mina goda vänner har just renoverat sin 80-talsvilla. Det hade gode vännen råd med tack vare ROT-avdraget, som dessutom gjorde att arbetet utfördes vitt. I det gamla samhällsklimatet hade hanterkaren förmodligen bett om kontanter i handen. En annan i bekantskapskretsen är tacksam för att två yrkesarbetande föräldrar med barn i skolåldern varje vecka får huset städat av en professionell expert på just städning. Vitt. Och det skulle aldrig falla mina bekanta in att kalla denna hårt arbetande företagare för "piga". Som hennes (för det är faktiskt en hon) yrkeskår brukade kallas förr. I det gamsla samhällsklimatet.

Mina bekanta har dessutom råd med både ROT och RUT. De har så kallade "vanliga jobb", men genom jobbskatteavdraget har de numera en hel månadslön mer i plånboken varje år, så lönen räcker både till renovering och städning - och dessutom till en semesterresa varje år.

En annan i min vänkrets har ett funktionshinder. han skulle i det gamla samhällsklimatet ha varit förtidspensionerad och inte haft en chans att komma ut på arbetsmarknaden. Nu ser det inte riktigt ut på det viset, min vän jobbar, med aktivitetsersättning, och är därigenom delaktig i en arbetsgemenskap som är viktig för hans rehabilitering. Och som gör att han är lycklig varje dag.

Så här går det att fortsätta, med berättelser om hur Alliansens reformer har lett till att människor kan leva ett annat liv än om en annan politik, och därmed ett annat samhällsklimat, hade varit rådande i vårt land.

Visst kan man håna Alliansens politik, men då ska man komma ihåg att motivet för hånet i sig är ideologiskt. Det gör att jag har ganska stor förståelse för dem som både hånar och bekämpar vår politik.

de vill nämligen ha ett annat samhällsklkmat än det jag har beskrivit. de gillar inte att människor får bestämma själva och tycker att politiken kan lägga sig i långt fler vardagsfrågor än idag.

Två gånger har människor i vårt land, som en politisk handling, sagt nej till det samhällsklimat som vi på senare år har rört oss bort ifrån. 2014 tror jag att människor kommer att göra det en tredje gång.

krisen i SAS liknar vårdens dilemma

Flygbranschen har som få andra branscher gått igenom en remarkabel förändring. Var och en som då och då flyger inser snabbt hur allt från IT till logistik och bemötande har förändrats sedan någon gång på 70-talet. Då var det dyrt och ganska lyxigt, men också krångligt och aningen byråkratiskt, att flyga med reguljärt passagerarflyg. Idag är det - oftast - betydligt billigare men också enklare och många gånger smidigare.

I grunden handlar mycket av förändringen om synen på vad som är kärnverksamhet. den som ska flyga till London för en weekend eller ett affärsbesök ser knappast själva flygturen som den viktigaste delen av upplevelsen. man vill komma fram på utsatt tid, med god trygghet under resan och helst få bagaget inom rimlig tid efter ankomst. Om resan är lång kan det vara bra om man kan sova och slipper vara hungrig - men upplevelsen på destiniationen väger oändligt mycket tyngre än själva flygresan.

Här har flygbranschen gått igenom en rejäl omvandling under de senaste decennierna. Vi är många som minns den tid, då en flygresa i sig upplevdes som lite lyxigt och speciellt, som tyckte att väntetiden på en flygplats någonstans i världen var lite exotiskt och att det kunde vara värt sitt pris att få flyga med ett bolag som levererade det där lilla extra.

Skillnaderna mellan civil luftfart och sjukvård är på många områden stora, det ska medges. men det finns också likheter, inte minst i hur man möter utmaningar och förändringar i omvärlden. I flygbranschen har det dykt upp nya aktörer (var så säkra på att SAS med flera kallar dem för konkurrenter). utan dessa nya aktörer skulle branschen har sett ungefär som på 80-talet. Kanske med lite effektivare incheckning och nya flyplanstyper. men trots allt ofrånkomligen ungefär som då.

Det är därför som det behövs nya aktörer även inom det offentliga, och inte minst i vården. inte för att de som arbetar i offentligt vård och omsorg gör dett dåligt jobb (vilket inte heller flygvärdinnorna och piloterna på SAS gör) utan för att det behövs nya strukturer, nya sätt att tänka, nya vägar till bra vård, helt enkelt.

Samtidigt är det bäst att påpeka att detta nytänkande givetvis inte får äventyra vare sig patientsäkerhet eller medicinsk kvalitet. Men det är just det, och inte att driva verksamhetejn i egen regi, som måste vara drivkraften och ledstjärnan för oss som har det politiska ansvaret både för att verksamheten bedrivs klokt och effektivt - och för att den faktiskt utvecklas och förnyas.

Hur det kommer att gå för SAS vet jag inte, men jag önskar dem lycka till. Liksom jag önskar alla andra aktörer i den branschen all lycka och välgåmg, förutsatt att de gör vad de ska. Nämligen att se tíll så att människor som vill ta sig från punkt A till punkt B faktiskt får den service som de verkligen efterfrågar.

En osynlig hand i det offentliga

Jag hör till den ganska stora skara människor som faktiskt har lite svårt att förstå den debatt som just nu rasar om det som kallas för "vinster i välfärden". Skälet är att begreppet välfärd används en aning konstigt. Det är ju nämligen inte bara de företag som bedriver just vård och omsorg som finansieras av skattemedel. Tvärtom är en god samverkan mellan det offentliga och otaliga privata aktörer helt nödvändigt för både den ena och den andra sektorn.

Just nu pågår ett antal byggprojekt i och i närheten av vårt landsting. Ett nytt hus byggs för den prykiatriska vården. Skandionkliniken växer fram på en tomt strax intill Akademiska sjukhuset. Ett nytt teknikhus byggs strax intill det så kallade 85-huset på södra delen av Akademiska sjukhusets område. Alla dessa projekt, och många fler, leder till att vårt landsting - i Skandionjklinikens fall tillsammans med andra landsting - får nya, moderna lokaler att bedriva verksamhet i. Alla dessa byggprojekt bygger på samverkan mellan det offentliga som beställare och olika privata företag som för skattepengar bygger lokaler för vår verksamhet.

Varje dag levereras dessutom läkemedel, förbrukningsartiklar, livsmedel och tudentals andra produkter från olika privata leverantörer. Ingen - eller i alla fall nästan ingen - tycker att det är konstigt att alla dessa olika leverantörer gör affärer med stat, kommuner och landsting. Lyckligtvis gå de flesta av dem också med vinst. Alternativet skulle vara värre - för gör de konkurs så är de snabbt ute ur leken och kan inte leverera de varor och tjänster som det offentliga behöver.

På tal om tjänster så är kommuner och landsting, som alla andra, beroende av väl fungerande telefoni, internet, revision och rådgivning, information och tusentals andra tjänster som vi också tar för självklara men kanske inte tänker på att de faktiskt levereras till det offentliga av privata, vinstdrivande företag som därmed utför helt avgörande verksamhet så att välfärden varje dag kan utföra sitt uppdrag.

Precis så ska det vara. Alternativet skulle nämligen vara att kommuner och landsting i egen regi ägde och drev byggföretag, tillverkare av hygienartiklar, konsultföretag och cykeltillverkare (jo, vårt landsting äger tjänstecyklar som vi köpt av ett privat företag!). Och att inte bara läkare, lärare, sjuksköterskor och administratörer vore anställda av kommuner och landsting utan också affärsbisträden, budbilschaufförer, reklammakare och telefonreparatörer.

Det var detta som den skotske nationalekonomen och fílosofen Adam Smith på 1700-talet kallade för "den osynliga handen". Smith såg hur tusentals olika funktioner kunde samverka utan någon övergripande styrning, därför att var och en koncentrerade sig på sitt moment, på sin del i den totala processen. Så kunde en blyertspenna (ett av demokratins viktigaste redskap!) tillverkas genom att producenter av grafit och cederträ tillsammans med tillverkaren av pennan såg till att skapa en produkt som någon (skribenten) behövde. Marknadsekonomin, lika gammal som mänskligheten, hade beskrivits. Lyckligtvis kan vi sedan ställa den i mänsklighetens tjänst även när det gäller sådant som vi gör tillsammans, i den gemensamt finansierade delen av samhällsekonomin.

Med andra ord är symbiosen mellan det offentliga och det privata både djupare och mer invecklad än debatten låter påskina. De allra flesta som deltar i debatten är säkert väl medvetna om detta - men nu går det ju att knipa ganska billiga poäng om det här med vinster i vården.

Låt oss därför bara för ett ögonblick fundera över hur samhället skulle se ut om det bara fanns verksamhet i offentlig regi, om allt som utförs för skattemedel också skulle vara producerat av anställda i stat, kommuner och landsting. Jag vill försynt påminna om att den samhällsmodellen är prövad, och den fungerade inget vidare.

Det leder också fram till vad det är som är lösningen på det problem som debatten borde handla om - och som de flesta faktiskt upplever som ett problem. Det är när kvalitén brister i de verksamheter som  det offentliga faktiskt har ett ansvar för, allt ifrån skola och barnomsorg till sjukvård och räddningstjänst. Då ser vi också vad som bör vara det offentligas viktigaste uppgift och vad vi som är förtroendevalda bör koncentrera oss på. Det är absolut inte att bygga hus eller tillverka förbrukningsartiklar. det är att se till så att skolan, vården och omsorgen håller bästa möjliga kvalitet. Och där finns det fortfarande en hel del att göra

Att vänta på vård

Jag har med intresse tagit del av Socialstyrelsens granskning av väntetiderna i cancervården. Det är bara att hålla med om att skillnaderna mellan olika delar av landet är oacceptabla. Vårt län kommer - till skillnad från väntetider i allmänhet - ut relativt väl när det gäller väntetider i allmänhet. Men för den som väntar på svar om en misstänkt cancerdiagnos är varje dag en plåga. Och för den som fått diagnos och väntar på behandling är det självfallet om möjligt än värre.

Väntetider och köer är svensk sjukvårds värsta gissel. På senare år har situationen blivit bättre, men det är fortfarande ångt ifrån bra. Vi hade häromdagen besök från landstinget i Östergötland, och hade då tillfälle att lyssna till tankarna i den politiska ledningen i ett landsting som faktiskt har lyckats med att förbättra väntetiderna. I vårt landsting finns det, för att uttrycka det stillsamt, en hel del kvar att göra.

Politisk vardag i landstinget

På något vis är dagens debattsida i UNT väldigt symbolisk. den visar i klartext skillnaden mellan Alliansens ledning och styrning av landstinget - och vad oppositionen förmår.

På samma debattsida syns en artikel om den planerade utvecklingen av Ulleråker, och en replik på en tidigare debattartikel från mina (M)-kollegor Nina Lagh och Fredrik Ahlstedt. Repliken går ut på att vi inte alls är för rätt till heltid för de anställda i Uppsala kommun och i landstinget, utan att det skulle vara ett förslag som infördes redan under de rödgrönas styre. men om så vore fallet är det ju väldigt underligt att någon sådan uttrycklig rätt till heltid faktiskt inte går att spåra från tiden före 2006 - om det funnits sådana beslut hade vi faktiskt init ebehövt fatta dem!

Så löper dagarna nämligen på här i landstinget. Alliansen driver politik och fattar beslut som utvecklar landstingets verksamhet på olika områden. Oppositionen reserverar sig, kritiserar reformerna och kan på sin höjd säga att man skulle ha gjort det bättre om man vore i majoritet. det är dock ganska oklart vad man i så fall skulle nyttja sin majoritetsställning till, eftersom den man huvudsakligen ägnar sig åt är att beklaga den politik som väljarna röstat fram i stället för att formulera och beskriva en egen.

På samma sätt förhåller det sig även med helgens tredje större artikel i media om landstinget, nämligen det beslut som landstingsstyrelsen idag fattar om överlåtelse av tre vårdcentraler.  För oss i Alliansen är dagens beslut ett led i en utveckling som pågått ända sedan valet 2006 - och som lett till att länets primärvård idag fungerar betydligt bättre än den gjorde för sex år sedan. Ett led i detta är fler olika vårdgivare som erbjuder invånarna sina tjänster. år 2006 var antalt vårdcentraler som drevs av andra än landstinget självt noll stycken. En av de första sakerna Alliansen initierade, innan vi öppnade för vårdval och möjlighet till nyetablering, var att genomföra en upphandling av tre vårdcentraler; de som nu är aktuella för överlåtelse. De halr alltså drivits av Carema Sjukvård AB sedan 2007 - och företaget har gjort ett bra jobb med dessa tre vårdcentraler. Idag är kvalitén bättre, till gagn för hela landstinget såväl som för patienterna på de tre vårdcentralerna.

Nu tar vi nästa steg, ett ganska naturligt sådant. Och oppositionen förnekar sig inte. de redovisar inga idéer om hur länets primärvård kan utvecklas, eller hur vi kan arbeta för att ge patienterna både mångfald, möjlighet att välja och kvalitet. Det enda man har att säga är nej.

Så ser den politiska vardagen ut i vårt landsting. En kraftfull och drivande Allians prövar nya lösningar för att utveckla två viktiga välfärdssektorer, vården och kollektivtrafiken, som människor med rätta har gott om synpunkter på. Mot detta står en opposition som i alla fall är enig om ett ständig nej till allt som överhuvudtaget luktar förnyelse eller utveckling.

Vi i Alliansen kommer att fortsätta att jaga samhällsproblem, som försenade tåg, köer i vården eller brister i kvalitén. Att oppositionen däremot saknar kontruktiva idéer är faktiskt inte ett samhällsproblem, i vart fall inte så länge oppositionen är i just opposition.

Synpunkter - och föreställningar

I går kväll ägnade jag mig ännu en gång åt en av mina absoluta favoritaktiviteter, nämligen att knacka dörr i bostadsområden och samtala med människor om aktuella frågor. Just igår var det Ulleråkersområdet i Uppsala, där ju landstinget äger mark som nu ska planläggas för bostäder och säljas. Det gav anledning till många samtal med människor som hade synpunkter på allt möjligt inför det som nu väntar.

Jak ska nu inte gå in på dessa synpunkter - bara konstatera att vi har skrivit ner dem och sparat dem inför den fortsatta processen. Däremot mötte jag i flera av gårdagens samtal en inställning hos människor som förtjänar en kommentar.

"Vad roligt att ni kommer ut och lyssnar, jättebra initiativ" var det flera som sade till Carolina och mig när vi knackade på. Samma kväll såg jag också ett inslag på Aktuellt med ungefär samma tema. det var mina goda vänner Martina och Alexandra från Haninge som på samma sätt knackade på hos människor och samtalade om vardagsfrågor som engagerar.

Vi är många moderata förtroendevalda som sysslar med detat just nu. I radio och Tv framställs detta som att vi "kampanjar" inför det kommande valet, och visst handlar det om kampanj - i den språkliga meningen att bedriva en viss aktivitet uunder en given tidsperiod. Men syftet med aktiviteten är inte enbart själva valvinsten, och meningen med samtalen är inte bara - eller ens i första hand - att vinina väljare. Långt viktigare är att ägna sig åt varje förtroendevalds första och främsta uppgift: att lyssna till dem vi företräder.

Det sprids nämligen en bild av "poilitiker" (ack, detta diffusa uttryck), som ungefär går ut på att det vi gör endast går ut på att agera för det egna partiet eller till och med egna intressen. Ofta kombineras detta med en motsättning mellan "politiken" och någon sorts oklart "allmänintresse". Det är väldigt olyckligt.

Jag har skrivit om detta tidigare. Att vara politiskt förtroendevald innebär att man representerar andra, och har att ta tillvara intresset hos dem man representerar. Då är det självklart viktigt att ta reda på vad de man representerar faktiskt tycker - och det finns inte så värst många andra sätt att göra det än att faktiskt prata med människor. Det innebär inte att vi  alltid kan ta hänsyn till alla olika åsikter, men vi har anledning att ha respekt för alla synpunkter och att väga in dem när vi formar den politisk som vi sedan kan driva.

För en dryg vecka sedan ägnade jag några timmar på Celsiustorget i Uppsala. Igår var det Ulleråker och för ett par veckor sedan Knivsta och Bålsta. Det leder till samtal som ger en bild av vilka frågor människor anser är viktiga och hur de vill att samhället ska formas. Många gånger befinner sig de samtalen lång ifrån den bild av politiken som skildras i media. Där beskrivs politiken ofta som ett spel mellan partier snarare än som vad det faktiskt är: ett hela tiden pågående arbete med att utveckla samhället i enlighet med änskemål från de många människor som ofta är mycket engagerade, men som väljer andra former för sitt engagemang än själva det politiska arbetet. Mycket sällan, om ens någonsin, möter jag i samtal som dessa någon känsla av motsättning mellan dem som har röstat och oss som söker väljarnas förtroende. Däremot möter jag ofta en glädje över att få tillfälle till samtal om vardagsfrågor.

Det är något för oss som är verksamma politiskt att ta fasta på. Vårt uppdrag är att företräda människor och ta ta vara på deras tankar och idéer. Att knacka dörr är ett både trvligt och engagerande sätt att göra det på. Och i kväll bär det av igen.

Det handlar om människor

Jag tycker det är o-er-hört intressant att följa skildringen av hur landets djurparker sköts och hur det som kommer fram får konsekvenser. Det kanske också finns anledning att fundera på om detta kan appliceras på andra aktuella debatter, till exempel diskussionen om "vinst i vården".

När det gäller privatägda Ölands Djurpark har jag sett - inte helt oväntat - kommentarer om att det beror på cyniska, vinstmaximerande ägare. Det utmålas närmast som en systemfel att människor kan anställas under förhållanden som knappast någon kan anses som rimliga. Vad som sedan är korrekt eller inte i detta återstår förmodligen att se.

När det gäller kommunägda Parken Zoo i Eskilstuna, däremot, läggs ansvaret helt på en tjänsteman som förvisso gjort ett och annat klandervärt men som väl ändå arbetat under ledning av en styrelse. Eller mer specifikt en politiskt vald styrelse. Eeller för att vara alldeles korrekt en politiskt vald styrelse bestående av en majoritet från...tja, det kanske kunde kvitta. OM det inte vore för det faktum att en del av denna majoritet är att parti som gärna plockar poäng på just djurskyddsfrågor. Googla gärna på "parken zoo miljöpartiet" och bilda dig en egen uppfattning.

Utflykt

Jag skriver detta på Arlanda medan jag väntar på att kliva på ett plan till New York och sedan vidare till Toronto. Den kommande veckan ska ägnas åt att studera hur man i Toronto och Boston arbeta för att närma industri, sjukvård och akademi för att skapa innovativa miljöer.

Ibland är detta nämligen svårare än det låter. förutsättningarna är väldigt olika, inte bara på grund av olika uppdrag. Kulturer och miljö  spelar också roll. Men det är också just därför det är viktigt att se hur man löst motsvarande problem i andra delar av världen.

Idag blir det således en resdag, men jag återkommer under veckan med reflektioner och funderingar om vad som kan vara värdefullt att ta med hem.

Å hör sen!

Igår beskev Radio Uppland en av Alliansens reformer i vården, nämligen Vårdval Hörsel. Reformen innebär att den som behöver en hörapparat själv kan välja vem som ska prova ut den, och samtidigt att den som vill erbjuda utprovning av hörapparater under givna omständigheter kan etabler asig i länet för att erbjuda sina tjänster.

Reformen har onekligen varit framgångsrik. Den har nämligen lett till att fler med hörselnedsättning har kunnat få sn hörapparat och att väntetiderna har blivit kortare. Att fler utprovade hörapparater kostar något mer är kanske inte så konstigt - men det finns alltså skäl att konstatera att det beror på att många som tidigare helt enkelt inte fick sin behövda hörapparat nu får den.

Med andra ord leder valfriheten och mångfalden även i detta fall till att fler akn få den vård den behöver och få den i rimlig tid. Fortfarande finns mycket kvar att göra, men Alliansens jobbar vidare för att fler aks få den vård de behöver - och få den inom rimlig tid.

Och nu blir det samhällskunskap

Hemma från en timmes kampanjande på Celsiustorget i Uppsala - men det är inte kampanjen som gjort det största intrycket idag. Däremot lyssnade jag på vägen in till Uppsala på ett radioprogram kallat Barnaministeriet som gjorde mig förundrad på gränsen till bestört.

Programmet handlade om en skola i stockholmsförorten Tensta, som skulle läggas ner. I vanlig ordning (får man väl säga) skildrades naturligtvis barnens, som det brukar heta "kamp för sin skola", men det var inte det som gjorde mig häpen. Det var barnens lärare.

Genom hela reportaget gick nämligen en röd tråd, och det var lärarens agerande till stöd för sina elevers kamp på "sin skola". men ingen gång i reportaget fick vi höra något som en antydde att läraren för eleverna förklarade hur det liksom hänger ihop. Därmed missade läraren chansen till en eller annan timmes praktisk samhällskunskap.

Mot slutet av detta program skildades också hur eleverna fick möta "den ansvariga politikern, skolborgarrådet Lotta Edholm". Här blev det rent av ännu mer uppenbart att eleverna som förberedelse för mötet med medborgarnas valda företrädare inte riktigt hade fått hjälp med att få den totala bilden klar för sig. Exakt hur förberedelserna hade gått till är förstås svårt att veta, men därför är det också lite svårt att förstå vilken bild av samhällets demokratiska processer dessa tolv-trettonårongar fått - när de frågar skolborgarrådet Edholm "hur mycket ni tjänar på att lägga ner våran skola".

Reportaget gav med andra ord inte precis bilden av att eleverna fått det väl beskrivet för sig hur vi betalar skatt och sedan väljer de förtroendevalda som får som sitt ansvar att klokt förvalta dessa skattemedel. Snarare tycks undervisningen i "demokrati" mest ha handlat om vilka rättigheter att uttrycka sin åsikt eleverna har, och betydligt mindre om hur ansvar fördelas och utkrävs.

Demokrati är viktigt, men det är inte helt okomplicerat heller. Därför vore det bra med lärare som faktiskt kan förklara hur det fungerar - och inte minst försvara när demokratiskt fattade beslut inte alltid faller alla på läppen.

Kvalitet och god etik ger den bästa välfärden

Debatten rullar på om vinster i företag som är verksamma i välfärdssektorn. Personligen tycker jag att debatten blir underligare för varje inlägg som görs. Hur stort problemet egentligen är, får nog i grunden sägas vara en ideologisk fråga. Och till detta finns tre helt olika skäl.

För det första är det faktiskt helt omöjligt att förbjuda "vinster i välfärden". De flesta företag med goda vinstmarginaler som tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet är nämnligen inte verksamma i branscher som utbildning eller vård och omsorg. Däremot är de hlet nödvändiga även för att den offentligt driva välfärden ska fungera. De bygger hus, tillverkar läkemedel och medicintekniska produkter, producerar läromedel och finansierar den gemensamma sektorn när investeringar behöver betalas med lånade pengar. Den som indignerat kräver att inga skattepengar ska gå till vinster får snällt berätta hur det ska gå till. Ska kommuner och landsting starta byggbolag, tillverka sjukhussängar och röntgenapparater, skriva egna läromedel och börja producera allt annat som behövs i välfärden? Och varifrån ska råvarorna anskaffas?

Det vore dessutom, för det andra, bättre om vi såg till att den verksamhet som kommuner och landsting bedriver inte gick med underskott, det vill säga håller sig inom de ramar som tilldelas. I vårt landsting kommer den verksamhet som bedrivs i egen regi inom kort att behöva betydande tillskott - något som de många externa verksamheter som erbjuder invånarna sina tjänster aldrig kan be landstinget om.

Inte nog med det. Ett tredje, ganska ideologiskt skäl för att säga nej till allt för omfattande ingrepp i välfärdsföretagandet handlar om relationen mellan vinst och kvalitet. Det är för mig det allra viktigaste motivet. Det största problemet är aldrig om de berörda företagen tjänar pengar, utan att de levererar tjänster av bästa tänkbara kvalitet - och det brukar vara lättare om det inte ställs diverse andra krav än att kvalitén just ska vara högsta möjliga. För att klara högt ställda kvalitetskrav brukar ekonomiskt överskott vara en förutsättning, men det brukar också krävas kloka ägare som inte tar ut pengarna som utdelning utan tänker långsiktigt och låter pengarna arbeta vidare i verksamheten.

Problemet med debatten är snarare att den egentligen handlar om något helt annat, nämligen etik och moral. Välfärden är inte betjänt av oseriösa företag. Konstigare än så är det faktiskt inte. Det största problemet i vårt landsting har vi inte haft med de välfärdsföretag som tjänar pengar på sin verksamhet - utan på de företag som genom ett oetiskt eller på annat sätt olämpligt sätt faktiskt åsamkat landstinget väsentliga kostnader. Men vad vi har kunnat se, så har dessa företag ingalunda varit några vinstmaskiner för sina ägare utan tvärtom gått med ganska rejäla förluster.

Etikens och det goda företagandets jordmån är naturligtvis inte snokande i bokföringenför att forska efter eventuella överskott som hamnar någon annanstans. Den bästa jordmånen byggs i stället upp genom bra förutsättningar och tydliga uppdrag för den som ska utföra välfärdstjänsterna. Och genom en näringslagstiftning i allmänhet som ger rimliga villkor för företagande, inte bara i välfärden.

Sist men inte minst gäller kravet på kvalitet och god etik inte bara de företag som är verksamma i välfärden. Exakt samma krav måste naturligtvis ställas även på verksamhet i egen regi. och då är som sagt en god början att dessa verksamheter klarar sitt uppdrag inom givna ekonomiska ramar.

Byggplaner i Ulleråker

I veckan kunde vi berätta om landstingets planer för att utveckla Ulleråkersområdet. Planen bygger på att ungefär 6000 bostäder kan byggas under en period av tio år. Det ger Uppsala och länet ett bra och nödvändigt tillskott av nya bostäder. Landstinget får, för sin del, pengar som kommer att vara till glädje när Akademiska sjukhuset ska förnyas.

Jag har fått frågor om varför landstinget ska ägna sig åt stadsbyggnad. Svaret är att det ska vi inte; det är kommunens uppgift att svara för planläggning och stadsutveckling. Men landstinget äger marken på Ulleråker, och vi måste givetvis se till att förvalta denna tillgång så klokt som möjligt.

Arbetet med att bearbeta planerna för Ulleråker har pågått i flera år. Redan 2009 lämnade en ansökan om detaljplaneläggnin till Uppsala kommun, men de byggandsvolymer som tidigare diskuterats har varit mindre. Uatn att ange några siffror kan vi idag säga att den uppräkning av den byggbara ytan nu ger betydligt fler bostäder, och det i ett område som är lämpligt att bebeygga. det ger i sin tur landstinget välbehövliga inkomster som kan investeras i det som är landstingets kärnverksamhet: sjukvprden och kollektivtrafiken.

Det som nu väntar är dels en öppen och demokratisk process kring hur området ska utvecklas på ett positivt sätt, dels en stegvis planering av hur utvecklingen ska genomföras. Det gör att landstinget kommer att behöva lägga en del energi på bygg- och planfrågor, men det är inte konstigare än att vi också behöver kompetens inom finansiering och ekonomisk förvaltning. Jag ser fram emot att följa utvecklingen i Ulleråker, men är också glad för att det ger ekonomisk trygghet inför de stora investeringar som landstinget samtidigt planerar på Akademiska sjukhuset.

På besök hos Upplandsidrotten

Idag har jag träffat en av landstingets viktiga samarbetspartners, nämligen Upplands Idrottsförbund. Tillsammans har vi ett viktigt ansvar för hälsa och välbefinnande för människor i vårt län. Det lade grunden för en intressant diskussion om hur vi gemensamt kan arbeta för att människors tillvaro kan bli bättre.

En av de frågor som jag tog upp, och som jag vet engagerar många, är hur idrotten kan främja gemenskap och förhindra mobbning och utanförskap. Det gäller inte minst i lagidrotter, där en ganska skrämmande tendens är att toppning och laguttagningar som ställer några utanför sker i allt lägre åldrar.

Jag tycker att elitidrott är häftigt. Jag njuter av sändningar från OS och VM i stora idrotter, när man kan se prestationer på absolut högsta nivå. Men breddidrott, och inte minst barn- och ungdomsidrott, måste vara någonting helt annat. Det måste vara lek och nöje vara till för alla och sist men verkligen inte minst bidra till mer än lek och rörelse. Det är också en fråga om värderingar.

Barn gör som vi gör, inte som vi vuxna säger. Om fusk, filmningar, ojuste spel och utslagning blir ett naturligt moment i barn- och ungdomsidrott – så ser vi snart samma tendenser även i samhället i stort. Här vilar ett stort ansvar på föräldrar, ledare och alla andra vuxna med anknytning till barn- och ungdomsidrotten.

 

Samarbetet mellan landstinget och idrotten är viktigt. Men det gäller också att inte politisera idrotten genom att knyta den allt för nära det politiskt styrda landstinget. Tillsammans har vi i landstinget och Upplands Idrottsförbund dock ett viktigt ansvar när det gälelr att forma strategier för ett friskare och hälsosammare län.

Rätt ska vara rätt

Vi som är politiskt förtroendevalda har sällan något emot att vi granskas, vare sig av den politiska oppositionen, av media eller av andra som vill skärskåda vad vi gör. Tvärtom är det viktigt att människor kan följa hur vi uppfyller vårt ansvar och förfogar över de skattemedel som vi fått förtroendet att förvalta.

Men just därför är det också viktigt att granskningen är saklig och korrekt, och inte innehåller fel. Av samma skäl är det viktigt att granskniingen inte bara är saklig, utan också objektiv, när den utförs av exempelvis massmedia. Den politiska oppositionen har ju per definition lite svårare att vara lika objektiv.

Ett eempel på när det finns skäl att diskutera detta är när situationen i vården beskrivs som att "resurserna dras ned", eller när utvecklingen av antalet vårdplatser beskrivs som om det sker på grund av att det tillförs minskade resurser.

Det är nämligen så - vilket möjligen kan förvåna en och annan - att den mängd skattemedel, det vill säga "resurser", som tillförs sjukvården är större än någonsin. Det gäller i vårt län, så väl som i landet som helhet. Det kan finnas enstaka län där situationen är annorlunda, men i Uppsala län har anslagen till hälso- och sjukvård ökat varje år sedan Alliansen fick majoritet 2006. Och det finns inga planer på något annat så länge landstingets totala ekonomi är i god ordning.

Hur dessa resurser sedan används är en annan sak. Från den politiska ledningen ställer vi nämligen som krav att verksamheten ska klara sitt uppdrag inom den ekonomiska ram som är given. Det brukar, för att uttrycka det försiktigt, vara lite si och så med den saken. Problement är att sådan bristande budgetdiscilipn väldigt ofta i offentliga sammanhang inte är symptom på att för lite pengar tillförs, utan att det väl så mycket finns anledning att titta på hur de tillförda medlen faktiskt används.

Så har vi frågan om vårdplatser. Bilden som ofta förmedlas är att de blir allt färre, och det är riktigt. Men är det då ett utslag av en allt snålare sjukvårdsbudget?

Faktiskt inte. Det förmodligen enklaste och mest välbekanta exemplet på det är vården av magsårspatienter. För trettio år sedan innebar diagnosen magsår inläggning på sjukhus och operation med en total vårdtid på uppemot två veckor. Idag får samma patient medicin och behvöer inte läggas in alls. Likadant är det med många sjukdomar. Nya mediciner och nya behandlingsmetoder ger nya, mer effektiva, möjligheer till en bättre vård.

Sjukvården 2012 kan ta hand om fler patienter än någonsin på ett bättre sätt, och med bättre medicinska resultat än någonsin. Det har lett till en befolkning som är friskare än någonsin. Men det finns gott om utmaningar för vården, och för landstingen som politisk organisation. De utmaningarna ska jag återkomma till.

Patientperspektiv

Jag har ägnat eftermiddagen åt att diskutera och resonera med Prostatacancerföreningen. det blev en givande eftermiddag - förhoppningsvis för alla deltagande. Den viktgia frågan var naturligtvis hur vi kan forma en riktigt god prostatacancervård i alla led från diagnos och besked till patienten via behandling till eftervård. Att få ett cancerbesked är nämligen livslångt, även om många tillfrisknar. Det är också en sjukdom som inte bara drabbar patienten utan också familj och anhöriga. Det är viktigt att ha i minnet.

Från dagen ta rjag framför allt med mig behovet av bättre patientperspektiv och i synnerhet bättre information om allt från olika behandlingsmetoder till stöd i de många olika processer som en cancerbehandling faktiskt innebär. Svensk sjukvård är väldigt bra på väldigt mycket, men vi brister i bemötande och i kontakten mellan sjukvårdspersonal och patient. Här kan det bli bättre, mycket bättre, och det måste vi som är politiskt ansvariga ta till oss.

En fråga som tog upp en hel del av tiden, och där vi i vårt landsting lyckligtvis är i alla fall en bit på väg, är en personlig kontakt på vägen genom vården. Här finns flera olika begrepp som vårdcoach, kontaktsköterska och vårdlots. Det viktigaste är trots allt funktionen, men inte ens det är helt enkelt. I vissa fall bör kontaktpersonen/-sköterskan vara inriktad på en viss diagnos, i andra fall krävs mer "allmänkunskap" för att kunna ge patienten adekvat stöd genom hela processen. I vårt landsting på går ett arbete med att bygga upp detta, men det sker stegivs och prövande för att hitta de former som passar olika patienter bäst.

Jag vill tacka Prostatacencerföreningen för en bra eftermiddag. Jag hoppas verkligen att vi som satt i dagens panel gav tydliga och bra besked och att dagen innebar ett steg framåt för att utveckla cancervården i allmänhet och prostatacancervården i synnerhet.

Effektiviseringar och besparingar

Ekot gör idag ett större inslag om landstingens ekonomi. Generellt är läget onekligen dystert, men sanningen är också att det ser ganska olika ut i olika delar av landet.

Det som dock gäller allmänt, och som medierna i vanli ordning refererar ganska slarvigt, är att det är skillnad på att göra kraftiga ingrepp i verksamheten - det vill säga nedskärningar - och att driva på så att vården bedrivs effektivt och kostnadsmedevetet.

Ofta beror de kraftiga ingreppen nämligen på att för lite kraft har lagts på "vardagsgnetande". Det senare är inite så roligt, och jag är den förste att vara medveten om att läget ofta är tufft "på golvet" i vården. men det är ett arbete som måste göras, inte bara för att hålla kostnaderna i schack utan också för att leta möjligheter till att använda vårdens resurser så klokt som möjligt.

Vårt landsting är inget undantag. Vi har en kostnadsutveckling som inte håller över tiden, samtidigt finns det möjligheter att göra en hel del av den fina verksamhet som bedrivs en aning mer effektiv. Och det är inget "politikerord" för att dra ned på pengar. Faktum är att vi aldrig har lagt så mycket pengar på hälso- och sjukvård i vårt landsting som vi gör idag. Vi får också mer vård än någonsin för pengarna - men det är också en naturlig och självklar utveckling.

I veckan firade vi ju att landstingen funnit i 150 år. Under hela denna tid har diskussionen varit aktuell - och vi ska vara glada för att utvecklingen har rullat på. Om vi INTE hade effektiviserat och moderniserat (orden hänger ihop!) så hade vården befunnit sig på en helt annan nivå.

Och på tal om just detta ska jag ägna förmiddagen åt två av de verksamheter som faktiskt är bra exempel på hur resurser kan användas effektivare. På eftermiddagen ska jag delta i en diskussion om vad det faktiskt kan leda till.

Först ska jag hälsa på i ambulanssjukvården. Det är en verksamhet som för 40 år sedan närmast handlade om att transportera sjuk aoch skadea till sjukhus. Idag kan behandlingen börja inte bara när ambulansen kommer fram till skadepplatsen, utan rent av när utlamrningen sker. Det ökar möjligheten till framgångsrik insakts och minskar lidandet för den som drabbats av sjukdom eller olycka - men det kräver också förändrade arbetssätt och ändrad användning av resurser.

Dagens andra besök handlar om klinisk immunologi och tranfusionsmedicin. även detta är ett område som utvecklats snabbt - och ett område där vi ska vara glada att i vart fall vissa av vårdens resurser samlats på några få platser. det driver på utvecklingen - när det gäller sepecialiserad vård, i alla fall - och leder till att nya mediciner och behandlingsmetoder kan tas fram.

Det har man nytta av även när det gäller folksjukdomar som t ex cancer. I eftermiddag ska jag diskutera vården av ptienter med prostatacancer, och det är ett område som sannerligen är betjänt av att vårdens resurser används klokt och effektivt. mer om detta i ett kommande inlägg.

På gång

Läser med blandade känslor UNTs genomgång (i papperstidningen, ej på nätet ännu) av hur vi i Alliansens har uppfyllt våra vallöften. med tanke på att vi är halvvägs in i mandatperioden får det ändå sägas se skapligt ut. Elva av fjorton löften visar grönt eller gult ljus, det vill säga är helt eller delvis inifört. Då inkluderar jag den "släckta lampa" som motiveras med "inget löfte utan en politisk markering". Med tanke på att vi hör till dem som hunnit med mest i landet när det gäller ökad valfrihet (se nedan) så får det väl ändå anses vara rätt så uppfyllt.

Sorgebarnet är väntetiderna i vården - och det är också Alliansens mest prioriterade fråga. Det är en svår utmaning, men mycket pågår för att driva på mot en köfri sjukvård. Före 2014 måste vi ha fått ned väntetiderna, på samma sätt som vi förra mandatperioden lyckades korta landets längsta köer i primärvården.

Men det går alltid att göra mer, och det går aldrig att luta sig tillbaka. Så länge patienter får vänta för länge på vård, så finns det också mer att göra för oss som har det politiska ansvaret.

Mot den bakgrunden är det glädjande att den reform som  mer än något annat har förbättrat länets primärvård, nämligen patientens möjlighet att välja vårdcentral, nu får sin efterföljd även i specialistvården. I tidningen Sjukhusläkaren rankas Uppsala län på en framträdande andraplats vad gäller hur långt vi har kommit i arbetet med att låta patienten välja. Därtill har vi en ledande position när det gäller att använda moderna IT-lösningar i vården.

Alliansen i landstinget är med andra ord på gång. men det är mycket kvar att göra. de två gula lamporna ska bli gröna, och de röda ska släckas innan vi möter väljarna igen 2014!