Att lyssna och lära

Idag har jag ägnat tre timmar åt att i strålande sol går runt bland huset i Alsike för att prata med människor och lyssna till deras tankar och idéer om hur de vill att vårt samhälle ska utvecklas. Det blev många givande och intressanta synpunkter både om det som fungerar och det som kan bli bättre. Det som också slog mig var det jag skrev om igår: vilka frågor det är som intresserar och engagerar väljarna.

Tänkvärt är också att prata med så många människor som faktiskt mest av allt hade gott att säga om mycket av det som är politikens ansvar. Och det handlade då inte bara om kommunala frågor som skolan och stadsbyggandet, utan också om de vardagsfrågor som är landstingets ansvar, inte minst kollektivtrafiken och vården.

Det är lätt gjort för oss som är politiskt verksamma att glömma bort de många människornas vardagssisuation, och glömma vilka frågor som står i centrum för den som har fullt upp med att får vardagspusslet att gå ihop. Naturligtvis ska vi lyssna på opinionsyttringar och alldeles självklart ska vi ta alla åsikter på stort allvar. men det gäller också att komma ihåg att en opinionsyttring bestående av femtio personer är just - en opinionsyttring bestående av femtio personer. Dessa femtio har viktiga synpunkter som är väl värda att lyssna på, men ett problem i vår moderna demokrati är risken för att de många som inte protesterar, skriver under namnlistor, deltar i aktioner och ger sin röst tillkänna också har en uppfattning - även om den kanske inte kommer till lika tydligt uttryck.

Jag träffade många av dessa idag, och det var på många sätt värdefullt. Dels för att de hade frågor och synpunkter värda att lyssna på, men också på grund av karaktären på deras synpunkter. Det handlade om vardagsfrågor, om ibland ganska enkla saker som vi förtroendevalda lätt missar därför att större och skenbart viktigare frågor hamnar i förgrunden.

Men inte nog med det.

För sådär en hundra år sedan slogs en hel folkrörelse för att alla skulle bli lyssnade på med samma värde i den demokratiska processen. Så sent som för nittio år sedan hade detta slagit igenom; den allmänna rösträtten var ett faktum. Vilka som då var för eller emot kan vi diskutera; mer intressant är kanske att notera vilka som idag sätter den viktiga principen inte bara om den allmänna rösträttens utövande utan också om vårdandet av dess utslag i absolut främsta rummet.

Självklart ska man som förtroendevald lyssna till opinionsyttringar. Men det är ockspå viktigt att komma ihåg vilka som faktiskt gett oss uppdraget, på vilka villkor och med vilket mandat. Trycket är ofta hårt på oss som har ledande politiska funktioner att "lyssna till" andra röster än de som faktiskt har lagt sin röst i allmänna val - och det är många som gärna säger sig ge uttryck för vad dessa många väljare faktiskt tycker.

Därför är det både nyttigt och viktigt att som förtroendevald lägga tid på de stora delar av befolkningen som annars inte kommer till uttryck mellan valen, och att inte glömma vad den allmänna rösträtten faktiskt innebär. Ett av de viktigaste leden i kampen för en allmän och lika rösträtt handlade om att värdet av röster ska vara just lika. Och den som sliter med det egna vardagspusslet är en lika viktig väljare som den som ger uttryck för sin åsikt även mellan valen. Glömmer man det, så bör man noga fundera över varifrån man hämtar sitt politiska uppdrag.

Politiken måste svara på väljarnas frågor

Jag kan förstå den som undrar en hel del om de frågor som mest skildrats i media på senare tid. Det har ju handlat mycket om fötroendevaldas ersättningsvillkor och om ganska tekniska frågor om hur landstinget arbetar med externa vårdgivare. Politiken måste handla om frågor som är relevanta för dem som ger oss vårt uppdrag, medborgarna och väljarna. Därför måste fokus i det arbete vi som är förtroendevalda utför vara de frågor som väljarna ställer.

Givetvis ska vi sköta exempelvis kontakter med externa vårdgivare korrekt - och det gör vi - men det är lätt gjort att gå vilse i orienteringen av vilka frågor somr viktiga för väljarna. Och jag måste säga att om man intar väljarnas perspektiv så blir frågorna tydliga; och det är just de frågor som står på Alliansens dagordning.

En sådan fråga är kollektivtrafiken. Bussar och tåg ska gå i tid, och på de tider och sträckor där människor behöver en fungerande kollektivtrafik. En annan är givetvis vården. Människor ska få vård i tid utan krångel och med god kvalitet och säkerhet. En tredje är jobben och tillväxten. Fler jobb behövs även i vår växande region. Alla ska få en plats och finnas med i samhällsbygget. Och det finns fler viktiga frågor. Vården av de mest sjuka äldre måste förbättras. Det akuta omhändertaganden kan bli bättre, och överhuvudtaget finns det mer att göra för att samhället ska bli tryggare.

När jag för samtal med människor som kontaktar mig i olika sammanhang är det mycket tydligt att det är dessa frågor som är i centrum. Det går inte en vecka utan ett brev eller ett samtal från människor som tvingas vänta för länge på vård de behöver. Jag får ofta kommentarer ute på stan som vittnar om en oro för hur kollektivtrafiken ska fungera i vinter. Och sist men inte minst är oron just nu stor för vad som kommer att hända med ekonomin.

Att arbeta med politik på heltid är spännande. Det kräver ofta att man är beredd att svara på frågor från många olika håll; från media, från politiska motståndare i opposition och framför allt från de människor som direkt berörs av våra politiska beslut. Det gäller då att komma ihåg vad som är viktigt och varifrån vi hämtar vårt politiska uppdrag. Det är från de väljare som är direkt berörda av våra beslut om vården, trafiken och utvecklingen i samhället.

Vem är någon annan?

Det finns ett intressant gemensamt drag i de sammanhang som nu präglas av den globala finansiella oron. Samma fenomen präglar för övrigt också oron i ett av vårt lands största tillverkningsföretag. Det är att det finns "någon annan" som kan ta hand om och lösa problemen. Ofta är det också någon annan som är orsak och grund till problemet. Det är i mångas ögon inte den som orsakat problemet, och som faktiskt drabbas av det, som också måste ta ansvbar för lösningen.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker det är självklart att vi ska hjälpas åt och att det finns något som heter gemensamt ansvar. Det finns också alldeles särskilda skäl för oss som har det bättre att visa ett ansvar för dem - oavsett om det är länder, ekonomiska system eller människor - som har hamnat i en utsatt position.

Men jag blir uppriktigt bekymrad när stater och enskilda människor reagerar på krisen och dess orsaker genom att inte reflektera över vad man själv kan göra utan helt och hållet väntar sig att det finns en räddning - utan att man själv ens behöver ändra på det som förorsakat problemen.

Min häpnad blir till exempel ganska stor när jag noterar att grekiska myndigheter och organisationer, för att inte tala om enskilda människor, verkar ha lärt sig det minsta av det som pågår.

Ansvar är något som vi tar tillsammans. Solidaritet handlar om att ta gemensamt ansvar - inte om att vänta sig att ansvaret ligger hos någon annan.

Väljarstöd och rösträtt

Tredje söndagen i september. Därmed är det fem år sedan Alliansen vann 2006 års val, och ett år sedan förtoendet förnyades. Och just på denna dag kommer en opinionsmätning från SIFO, som visar att lägget i opinionen ligger ganska stilla.

Jag brukar, som återkommande läsare vet, inte kommentera opinionsmätningar. Det tänker jag egentligen inte göra idag heller, men den är en intressant referens till det som verkligen pågår i den politiska debatten.

Det som behöver påpekas just idag är nämligen att den enda opinionsmätningen som verkligen gäller, det är den som utförs vart fjärde år. Däremellan kan man möjligen följa trender. Dessutom finns det ett mycket gott rent demokratiskt skäl till att utgå från valreultatet och inte fastna i mer eller mindre konstiga föreställningar om vad folk "egentligen" tycker. Det är att den allmänna rösträtten - ingen dum idé, för övrigt - liksoom handlar om att lyssna på alla, och inte bara på dem som svarar i en opinionsmätning eller fattar pennan och uttrycker en åsikt.

Och när man fråga alla, det vill säga tillämpar allmän rösträtt, så har väljarna sagt sitt vid två val i rad. Det är därför vi har en regering som består av Alliansen. Det är också därför vårt landsting leds av Allainsen. Och det är därför som ett stort antal kommuner, inte minst i vårt län, leds av olika konstellationer med alliansen i spetsen.

Jag tycker det är skönt att kunna luta sig mot väljarnas utslag i allmänna val, och det blir i sanniingens namn inte sämre av att de gav förnyat förtroende föt ett år sedan. men med utgångaspun kt i en lång rad bloggar, mediakommentarer och resonemang somo jag möter i olika politiska sammanhang så finns det ändå anledning att påminna om detta.

Den politik som Alliansen för är ingen som totats ihop av ett litet fåtal för ett litet fåtal. Den äör en följd av ett tydligt valutslag som faktiskt sade två saker. Det ena var att väljarna ville ha Alliansen. Det andra var att väljarna - en klar majoritet av dem - inte ville ha något annat.

Det finns ingen majoritet för en S/V/MP-regering. Det finns absolut ingen majoritet för en minoritetsregering (S). Det finns ingen majoritet för en regering där Sverigedemokraterna ingår. Och det finns ingen majoritet för något annat regeringsalternativ heller, förutom en alliansregering. Däremot erkänner jag gärna att det skulle kunna bilda gå att bilda majoritet för en sak, och det vore en regering bestående av partierna (S,SD,MP,V). Bilda en sådan gemensam majoritet, och jag ska lyssna på er som majoritetsföreträdare.

Skälet till att regeringen - och landstingsmajoriteten - sitter där de sitter är alltså något jag gillar skarpt och gärna hyllar just idag, nämligen den allmänna rösträtten. Man får gärna kritisera både regeringen och oss som leder vårt landsting, men då ska man göra det från rätt utgångspunkt, nämligen att man som kritiker representerar det mindre antalet väljare. Om man tar sig en annan utgångspunkt, så får man faktiskt börja med att förklara vad det är man inte gillar med det utslag väljarna givit genom valresultatet. Och således vad det är man tycker är fel med allmän rösträtt.

Är jag oklar? Behöver jag bli tydligare? OK, här kommer ett exempel. Det går faktiskt inte att med hedern i behåll beskriva Alliansen och dess politik som en liten sekt som för egen vinning fattar odemokratiska beslut. Om man gör det, så kritiserar man faktiskt inte Alliansens politiker utan de väljare - en majoritet, som sagt - som röstat fram de politiker som det är fråga om. Alliansen representerar inte bara sig själv, utan också alla de väljare som röstat fram den. Och den som företräder något annat parti företräder inga andra än dem som röstat på just det partiet.

Jag är stolt över det uppdrag jag har och det förtroende jag har fått av väljarna. Och om jag mot förmodan hamnar i opposition, så skulle jag först och främst fundera på vad jag själv gjort fel; inte på om väljarna röstat fel eller om det är något fel på min motståndares politik.

Världens bästa sjukvård...?

Den finns, sedan ganska många år, anledning att sätta ett frågetecken bakom den rubriken när det gäller svensk sjukvård. Det är inte så att den svenska sjukvården på något sätt blivit sämre; tvärtom håller den mycket hög internationell standard. Men vården på många andra håll har blivit långt bättre, och framflör allt mer effektiv än den svenska. Därför är det hög tid att vi i Sverige tar av förträfflighets-skygglapparna och börjar lära av andra.

Det som fungerar klanderfritt är framför allt en sak. Alla internationella undersöknngar visar att det bästa sättet att nå ett gott allmänt hälsoläge är att bygga systemet på en gemensam och solidarisk finansiering. Det behöver inte ske som i Sverige genom finansiering via skatten, utan kan också som i flera europeiska länder ske via obligatoriska försäkringar. Att börja krångla genom att förändra det svenska systemet finns det dock inte någon anledning till. Den svenskla modellen för sjukvårdens finansering fungerar bra.

Däremot finns det gott om undersökningar som bekräftar det som många svenskar säkert känner på sig, nämligen att en modell med en hög grad av offentlig drift leder till sämre effektivitet och längre väntetider. Den som vill titta närmare på ett väl fungerande sjukvårdssystem med många utförare och bra verksamhet rekommenderas att åka till Frankrike, men även till exempel Nedeländernas sjukvårdsmodell fungerar bra.

Det viktigaste vi har att göra ui Sverige är helt enkelt att titta på andra länder och lära av de bästa. Med ganska små steg - som att ge möjlighet för fler utförare - kan effektiviteten blir betydligt bättre i svensk sjukvård. Det kan leda till att de resurser vi tillför vården räcker till att behålla positionen som ledande i världen när det gäller sjukvårdens kvalitet. Men om vi inte är beredda att pröva nya lösningar, så är risken mycket stor för att svensk sjukvård om bara några år inte längre ligger i yppersta toppklass.

Det bästa för Danmark

Är det verkligen så självklart att ett parti som inte är parlamentets största och dessutom gjort en valförlust också ska vara det parti som får snavsr för en regeringsbildning? Kan det inte vara dags för en blocköverskridande lösning?

Frågorna gäller naturligtvis inte Sverige, även om den allt mer samspelta oppositionen naturligtvis stökar till det. Frågorna gäller Danmark, och det gäller givetvis också att ta med skillnaderna mellan dansk och svensk politik, och politisk kultur, i beräkningen.

Vad som står helt klart är att en regering grundad på fyra så pass olika partier som Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti, Enhedslisten och Socialdemokraterna inte känns särskilt stabilt. Bättre vore då att bilda en regering som visserligen kallas för "blocköverskridande" när svenska politiska orakel kommenterar - men som har en värdegemenskap sm inte står den svenska Alliansen efter.

I den danska borgerligheten finns också ett parti, Venstre, som har gedigen erfarenhet av att regera och som kan leda formandet av en ekonomisk politik som kan samla ett brett underlag. Och det sista är kanske det viktigaste av allt med tanke på den globala ekonomin.

Mot detta står ett regeringsalternativ som både är djupt splittrat inte minst i viktiga ekonmiska frågor och som dessutom skulle ledas av ett parti utan vare sig visioner eller framgångar i opinionen.

Danmark har inte råd med en så svag regering som nu ser ut att bildas; och det allraminst i ett läge där världsekonomin kan bli tuff för ett litet sårbart och exportberoende land.

Låt oss hoppas att det ska gå bra för Danmark. men oddesn är inte de bästa med de regeringsförhandlingar som nu har inletts.

Som vanligt

Det finns ett lika enkelt som dåligt sätt att bedriva oppositionspolitik. Det är att göra som socialdemokaterna i dagens UNT: klaga i svepande ordalag på den politik som majoriteten för utan att presentera ett fungerande eget alternativ. Rena truismer som att "alla förtjänar en bättre vård" (vem tycker inte det?) följs av svepande påståenden om att "det finns bättre sätt" att åstadkomma denna bra vård. Men artikeln innehåller inte en stavelse om vad socialdemokraterna egentligen vill göra för att åstadkomma denna förbättring, utan endast klagomål på den politik som förs. Som vanligt.

På måndag kommer vi i Alliansen att berätta om hur vi fortsätter att utveckla landstinget på en rad olika områden. Vårdvalet är ett av dem.

Demokrati

På måndag ska jag svara på en fråga av Vänsterpartiets Sören Bergqvist om hur vi hanterar vårdcentraler som går från att  vara upphandlade till att ingå i landstingets vårdval. Det är ytterst oklart vad Vänsterpartiet egentligen vill, men frågan ska förstås få ett svar.

Bergqvist själv har redan börjat föra debatten i media, har jag noterat, men jag föredrar  att föra diskussionen i landstingsfullmäktige. Det beror på att jag är stolt över att vara folkvald och ser landstingsfullmäktige som den självklara arenan för en debatt mellan oss förtroendevalda. I dessa dagar när vi firar 90-årsjubileet av den allmänna rösträttens införande ser jag det som extra viktigt att verkligen hålla det demokratiska systemet högt.

Därför har du ännu inte kunnat se mitt svar till Bergqvist i media. Jag tycker nämligen att det är självklart att han först får mina besked från landstingsfullmäktiges talarstol; sedan kan media gärna refrera våra idéer och tankar.

Men på måndag ska det bli ett nöje att förklara hur vi både kan stärka landstingets ekonomi, patienternas valfrihet och kvalitén i primärvården. Som ett led i en politik som fungerar.

Förnyelsen fortsätter

Tre nya filialer startar nu i landstingets primärvård. De tre filialerna är nya exempel på hur förnyelsen fortsätter. Det räcker nämligen inte med att utveckla och förnya genom att hitta på nya saker - den verksamhet som redan bedrivs måste också bearbetas för att ge alla som bor i länet en riktigt bra hälso- och sjukvård.

De tre vårdcentralsfilialerna är bara ett av många exempel på denna förnyelse. Den bygger ofta på de verksamhetsbesök som vi hela tiden gör ute i  landstingets verksamhet. De ger oss en bra bild av den verksamhet som bedrivs och om hur sjukvården faktiskt fungerar.

En annan värdefull källa till idéer är de många kontakter vi har med människor som själva har erfarenheter av vården. I stort sett varje vecka får jag brev, telefonsamtal och möten med människor som har berättelser om hur vården fungerar. Det ger goda inspel och idéer.

I mina möten dominerar tre frågor. Den ena är att vården är krånglig. Den andra är att väntetiderna och köerna är för långa. Den tredje är att människor vill kunna välja och bestämma mer över den vård de har behov av.

Under de närmaste åren ska vi ta fasta på det. Vården ska bli enklare att komma i kontakt med och mer köfri och valfri. Förnyelsen ska fortsätta, och bygga på det som patienterna väntar sig och kräver.

Kollektivtrafik - en bra affär för alla

En av de viktigaste frågorna på landstingets bord är kollektivtrafiken. Än viktigare blir frågan, när landstinget från årsskiftet får hela ansvaret för all trafik i vårt län. Det gör att vi ännu mer måste göra de bedömningar, överväganden och prioriteringar som krävs för att få en väl fungerande trafik.

Det innebär också att noga pröva hur ansvaret för att finansiera trafiken fördelas så bra osm möjligt mellan skattebetalarna - som betalar huvuddelen - och den som nyttjar den fina kollektivtrafik som vi ställer till resenärernas förfogande.

Den diskussionen blir dessutom extra aktuell när det är dags att se över taxorna för kollektivtrafiken. Det gäller särskilt med tanke på det mycket tuffa mål vi satt upp: kollektivtrafikens andel av resandet ska fördubblas.

Om en verklig utveckling av kollektivtrafiken ska kunna äga rum, så måste både de som betalar skatt och de som reser vara med och dela på kostnaderna. Dessvärre finns det dock krafter i den politiska debatten, som i sin tro att det gynnarkollektivtrafikeresandet mest tänker på sig själva och sin egen situation.

En väl fungerande kollektivtrafik kan aldrig vara gratis. Nästa år kostar den en bra bit över 500 miljoner kronor, och inget tyder på att den kostnaden inte kommer att öka ytterligare. Nya tåglinjer, satsningar på stadstrafiken i Uppsala och bättre komfort och miljö är tre sådana satsningar. Och när en lågkonjunktur hotar blir det viktigare än någonsin att kollektivtrafiken fungerar.

Nine-eleven - och vad det betytt för vårt samhälle

Samverkan, samförstånd och förståelse är kloka ledord i politiskt arbete - och det gäller på alla nivåer. Med tanke på vad som hänt under de tio år som gått sedan "nine-eleven" så finns det givetvis alla skäl att fundera över hur världen hade sett ut om USA och dess allierade hade valt en väg som mer präglats av ömsesidig förståelse óch samförstånd. Fast den som då ser det som en eftergift för dem som faktiskt förespråkade något i den stilen redan då (och de var inte så många) blir givetvis också svaret skyldig hur bin Ladin och al-Quaida skulle ha övertygats om en sådan linje. Vi får inte, i all önskabn om en fredligare och med gemensam värld, glömma att ljuset har fiender. Det ligger mycket i det min vän och partikamrat Kent Persson, kommunalråd (M) i Örebro, skriver på sin blogg.
För samtidigt som vi alldeles självklart ska utgå från att sträva efter att se det goda även i våra motståndares intentioner, så är det klokt att i en strävan efter samförstånd veta vad man vill. En större förståelse och mer förlåtande attityd till dem som tog livet av tusentals för tio år sedan hade aldrig kunnat åstadkommas utan en kristallklar inställning till begrepp om frihet och öppenhet. det fick vi om inte annat klara belägg för ytterligare tio år tidigare.
Väst och öst, eller mer korrekt, en demokratisk rättsstat med fri ekonomi och en sluten, planekonomisk kommunistdiktatur, levde sida vid sida i en mansålder. Inte förrän väst med (nästan) alla tillgängliga medel satte hårt mot hårt kunde diktaturerna i öst falla samman. Jag tror inte att någon idag önskar dem tillbaka, i namn av någon sorts samförstånd. Framför allt är det idag inte särskilt många som önskar den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen och dess ockuperade lydländer tillbaka.

Samma sak 1938. Neville Chamberlain talade om "fred i vår tid" och trodde på en samexistens med Hitlers tyranni. Lyckligtvis blev det inte så, och till priset av miljoner offer kunde Europa räddas för fred och demokrati.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, att fasthet i värderingar och övertygelse om vilken väg som är den rätta att gå är en ganska bra grund att stå på för att kyunna arbeta för ett fritt och öppet samhälle. Men det räcker inte riktigt. Fastheten i sig ställer också krav på att inte falla undan, när ideer som står i strid med de egna i samförståndets namn kräver sitt utrymme.

Dessvärre finsn detta inte bara i oförsolig konflikt mellan demokrati och dikatur, utan också i den politiska vardagen i ett demokratiskt samhälle som vårt. Jag ska visa detta genom det kanske värsta aktuella exemplet men skulle kunna ge många, många fler.

Jag är, i namn just av resonemang om samförstånd och gemensam förståelse, ytterligt trött på tonläget i debatten om reformeringen av sjukförsäkringen. Tiotusentals människor har de senaste åren kunnat gå från utanförskap och isolering till den dagliga gemenskap som det innebär att ha ett arbete att gå till. De har nått den frihet och självständighet som följer av att svara för sin egen försörjning, och de mår ofta både fysist och psykiskt bättre. Allt detta hade aldrig någonsin kunnat komma till stånd utan de reformer som skett - och därmed de förändringar av regelverk och tillämpningar som gjorts.

Reformarbetet måste fortsätta. Att det finns brister kvar att rätta till är det faktiskt ingen som ifrågasätter - men den som i ideologisk iver tror att vägen till ett bättre sjukförsäkringssystem går via en återgång till det gamla och dåliga har faktiskt förbrukat sin rätt att i just samförstånd vara med och göra systemet bättre. Men det stannar inte vid det.

När det pågående reformarbetets motståndare dessutom pådyvlar oss förespråkare uppfattningar och synsätt som vi inte har - då förbrukar de faktiskt sin moraliska rätt att delta i reformarbetet. Jag tror inte att den som blir misshandlad är särskilt intresserad av att lyssna till den som utdelar slagen, hur kloka och riktiga dennes synpunkter faktiskt är. Och när de progressiva krafter som arbetar med att reformera systemet med alla de brister och förtjänster som det leder till ständigt utsätts för osakliga attacker; tja, då finns det annat att roa sig med än att lyssna till dem som utdelar slagen.

Därför är det första den som talar för samförstånd måste göra att ta bort den egna självrättfärdigheten. Konkret blir det då mycket enkelt i samtida svensk politik.

Vi är ganska många som har en minst sagt begränsad tilltro till betydande delar av det politiska system som byggts upp under efterkrigstiden. Men vi är inte ute efter att "riva sönder" eller "montera ner".- Vi är ute efter att reformera, förbättra och utveckla. I det arbetet är alla välkomna som har kloka idéer, begåvade förslag och en positiv inställning. I det arbetet är däremot inte de välkomna, vars politiska grundhållning först och främst är att misstänkliggöra reformarbetet. Med den attityden har man liksom inte bara valt sida i valet mellan olika samhälssystem - man har också valt sida in fråga om att vara med i reformarbetet eller inte.

Med andra ord kan skiljelinjen också gå mellan dem som vill reformera och utveckla välfärden och de som först och främst strävar efter politisk makt över den. För att genomföra reformer behövs väljarnas förtroende och de uppdrag som följer av det. För att uppnå den politiska makten räcker det med att alla till buds stående medel, inklusive kampanjer och retoriska knep, försöka vinna i val.

Så skapas konstiga myter

Enligt flera medier, bland annat Aftonbladet och DN, så anser EU att Öland inte är en ö. Men tittar man närmare på nyheten så ser man att det inte riktigt är så man har sagt.

EU vet mycket väl vad en ö är. Men man har också en klar idé över vad det är som tar bort det regiionalpolitiska handikappet för en ö, nämligen en bro eller en tunnel. Om man som Öland har en bro till fastlandet så ingår man i samma arbetsmarknadsregion som fastlandet. Konstigare än så är det inte.

Problemet med artiklar som denna är att de skapar en skev bild av viktiga sakförhållanden. Artikeln har inga synpunkter på EU:s regionalpolitik eller ens på att regionalpolitiska frågor som denna idag avgörs på EU-nivå. Det enda artikeln avhandlar är en skapad missuppfattning - inte om hur detta regionalstöd fördelas, utan om hur EU (eller mer exakt dess beslutsfattare) påstår se på den geografiska definitionen av begreppet ö. När det i själva verket är den regionalpolitiska dito som EU hanterar.

Både artikeln i sig och flera kommentatorer hånar EU som institution, det vill säga dess beslutsfattare, för att inte kunna skilja på en ö och ett fastland. Finns det inte betydligt bättre skäl att fundera över uppfattningsförmågan hos den som inte kan skilja på den geografiska och den regionalpolitiska skillnaden.

Och för den som inte hänger med i det resonemanget kan jag stillsamt konstatera följande. Öland är en ö. Men du som vill dit eller därifrån behöver inte simma, åka båt eller flyga. Strax norr om Kalmar gåt det en bro som gör att man kan ta sig torrskodd från Kalmar till Färjestaden. Det har EU upptäckt, men inte de dussintals journalister som trott sig veta bättre.

Fast de är kanske simkunniga, de där journalisterna...

Med stolthet och omsorg

Fredagen har verkligen gått i Akademiska sjukhusets tecken, fast på lite ovanligt sätt.

Förmiddagen tillbringades på Arlands, där utställningen "För livet" om Life Science-branschen i bred mening i vår region speglas. Titta gärna in på Sky Conference om du har tillfälle!

Utställningen ger än en gång bra exempel på hur stark forskningen i Life Science står i vårt region, men också en påminnelse om hur viktigt det är att vi värnar denna viktiga näringsgren och ger den bästa möjliga förutsättningar. Jag hade själv förmånen att få berätta något av vad vi gör på området - och fick applåder för det. Det värmde verkligen!

Eftermiddagen ägnades tillsammans med Lena Lundberg (FP) åt diskussion med anställda på Akademiska sjukhuset om risker i vården, ett känsligt och svårt ämne som fick lägga grunden för ett seriöst och initierat samtal om hur det ser ut och vad som kan göras. Att sådana gånger får vara med som en aktiv lyssnare är verkligen en förmån. Det berikade mina erfarenheter och jag hoppas att vår närvaro bidrog även för de övriga som var med.

Enkelt uttryckt har dagen ganska mycket handlat om att vara stolt över ett fint och ledande sjukhus i olika sammanhang, men också att reflektera över dess problem och svårigheter. För mig är det inte bara en av de viktigaste delarna av mitt uppdrag; det är också ett tillfälle att inse att de som ser Akademiska sjukhuset som en måltavla för politiskt missnöje helt enkelt har fel.

Akademiska sjukhuset står inför många utmaningar och svårigheter, men det står starkt i sjukvårds-Sverige. Jag är stolt över sjukhuset och är tacksam både för att det finns och för möjligheten att få företräda det i olika sammanhang.

Lite planering skadar ju inte

UNT gör idag stor sak av att en motion om direktbuss till Akademiska sjukhuset föreslås bli avslagen av landstingsfullmäktige. Det kan vara på plats att reda ut orsaken till avslaget.

Vid årsskiftet tar landstinget över ansvaret för länets kollekitvtrafik, inklusive stadstrafiken i Uppsala. Det ger oss helt nya möjligheter att planera och samordna all kollektivtrafik i Uppsala stad och i länet - och innebär ett ansvar för att trafiken också organiseras just så planmässigt och genomtänkt.

Att i det läget på politisk nivå hantera en enda busslinje - hur viktig den än må vara - skulle vara att släppa denna viktiga planeringsprocess redan innan den har kommit igång.

Att personalen på sjukhuset, med parkeringsproblem och allt, tycker att idén är intressant kan jag förstå. men hur en rutinerad politiker som Vänsterpartiets Sören Bergqvist kan lägga ett sådant förslag är lite svårare att begripa. Ska länets trafikplanering från och med nu bygga på enskilda initiativ och hugskott från enskilda landstings- (och kommun-) politiker och andra intressenter, så får vi inte bara en kollektivtrafik som är hutlöst dyr. Den kommer också att bli skandalöst dålig.

Av remissvaret från UL, skrivet av tjänstemän med hög kompetens på kollektivtrafikens område, framgår aalla de goda skäl som behövs för att avslå motionen. I det ingår att förhållandena inte ens förbättras för passagerarna, som många gånger skulle tvingas till fler byten. Däremot finns billigare och effektivare åtgärder att ta till, som bättre skyltning och anpassning av tidtabeller. Det är så en effektivare kollektivtrafik skapas.

Alliansen arbetar för att skapa en effektivare och mer funktionell kollektivtrafik. Det är ett område i samhällsplaneringen som lämpar sig sällsynt illa för polulistiska utspel för att knipa billiga poäng. Jag är glad över att den motion Bergqvist skrivit fått en seriös behandling av de remissinstanser som svarat. I landstingsstyrelsen kommer vi att ge motionen den behandling som den så väl förtjänar.

Välkommen till vår primärvård!

För fem år sedan hörde primärvården i vårt landsting till de sämsta i Sverige. Tillgängligheten var mycket dålig, väntetiderna långa och ekonomin usel. Dessutom var trivseln bland personalen inte den bästa.

Vi i Alliansen genomförde ett antal reformer för att komma till rätta med problemen. Ett nbytt system för hur verksamheten ersätts, från ramanslag till ersättning per patient. Det listningssystem som gällt sedan husläkarrefomen gjordes om. Patienternas möjlighet att välja vilken husläkare och vårdecntral de vill gå till förstärktes. Med andra ord: ett antal reformer av den typ som dagens rapport från SNS diskuterar. Resultatet har varit över förväntan. Visserligen har vi inga vetenskapliga belägg för exakt hur mycket bättre det blivit - men patienterna, personalen och vi i Alliansen är nöjdare än för fem år sedan.

SNS får gärna komma till Uppsala, så ska vi berätta vad som hänt med vår primärvård sedan 2006. Även om det saknas vetenskapliga belägg, så är medborgarnas och patienternas betyg solklart. Och det är kanske ändå den viktigaste framgångsfaktorn.

Bilden och verkligheten

En av de svåraste uppgifter en journalist har är att spegla den verklighet som vi lever i. Var och en av oss ser givetvis vår egen verklighet och därför är det svårt - ja, nästan omöjligt - att kunna gör aanspråk på vad som är "den rätta" bilden.

Om man mer eller mindre ofta är föremål för journalisters intresse så blir detta givetvis extra tänkvärt. Hur den objektiva och helt värderingsfria bilden av tillvaron ser ut går det naturligtvis inte att säga. Det ininebär också att kraven är mycket stora på dem som har till yrke att försöka spegla och referera verkligheten så sakligt och objektivt som möjligt.

Denna svåra balansgång blir givetvis inte enklare av att alla vi som väner oss till medierna med vår syn på olika saker är måna om att förmedla...ja, just det...vår syn på saken. och vi är heller inte särskilt objektiva av oss.

Jag skriver detta eftersom det nu pågår flera nyheter i media som ger anledning att fundera ett ögonblick över det som i journalistiska sammanhang kallas för kritisk granskning. Att vi som har politiska förtroendeuppdrag ska granskas av medierna tycker jag är ganska självklart; det är rent av en av medias viktigaste roller i en demokrati. Däremot bör samma journalister fundera över samma sak när de möter andra, som gärna till media vill förmedla sin bild av olika skeenden.

Med den inledningen ska jag bli lite mer konkret i ett särskilt ärende. Det gäller, som så ofta, Akademiska sjukhuset. Ännu en gång finns det nu skäl att erinra om att Akademiska är ett av landets ledande och absolut främsta universitetssjukhus. Där bedrivs en betydande del av den medicinska forskningen i landet, flera av verksamheterna håller internationell toppklass, sjukhuset har tilldelats flera prestigefyllda rikssjukvårdsuppdrag och rankas högt när det gäller utbildning, forskning och utveckling. En nära samverkan med Uppsalas och regionens näringsliv och med Uppsalas bägge universitet borgar också för detta.

Så mycket om detta; det kan inte råda något tvivel om att Akademiska sjukhuset faktiskt är ett universitetssjukhus i absolut internationell toppklass. Påstår man något annat, så vet man antingen inte vad man pratar om eller har någon form av orsak för att "prata ner" denna bild.

Att det därtill finns gott om problem och utmaningar för oss som fått förtroendet att svara för sjukhusets utveckling är inget att sticka under stol med. Jag är själv på besök på sjukhuset varje vecka och ser då både glädjeämnen och problem. Genom täta besök och kontakter med verksamheten får vi som är förtroendevalda en god bild av hus situationen på sjukhuset faktiskt ser ut - och det är också en ganska bred och allsidig bild.

Akademiska sjukhuset står inför gott om utmaningar, men är också bättre rustad för dessa utmaningar än någonsin tidigare under sjukhusets 300-åriga historia. Och jag är stolt över att kunna företräda sjukhuset i olika sammanhang. Sjukhusets och landstingets problem och utmaningar ska vi klara av, men en av utmaningarna är att sätta en riktig bild av sjukhusets situation.

Knivstaandan, vad är det?

I dagens nummer av Knivstabygden kan vi läsa en intervju med (S) nya kommunalråd Claes Litzner. Han vill ha mer samarbete i den lokala politiken och efterlyser mer av "Knivstaanda".

Min enda kommentar är att jag har sett det förr.

Innan jag skriver något annat: samarbete i politiken är alltid bra. Ju bredare lösningar, desto bättre - i alla fall för det mesta. Men bredde på lösningarna får aldrig skymma det faktum att vi i de politiska partierna har gått till val på ett program, och det är det programmet våra uppdragsgivare, väljarna, har haft som underlag när de fattat sitt viktiga beslut.

Jag har genom åren som kommun- och landstingspolitiker, och förtroendevald moderat haft förmånen att vara verksam i fyra kommuner och två landsting. De politiska majoritetsförhållandena i dessa har skiftat ganska ordentligen, och mycket har hänt sedan slutet av 70-talet i den politiska opinionen. Mot den bakgrunden kan jag i vart fall säga en sak ganska tydligt.

Socialdemokrater talar gärna vackert om vikten av breda lösningar, och om att skapa samförstånd, när de befinner sig i opposition. Då är det alltid populärt att mynta begrepp som "knivstaanda" eller ge förslag på en bredare politisk beredning av ärenden.

Det ser inte riktigt ut så när sossar däremot är i majoritet. I Knivstas fall behöver man inte åka så långt; det räcker att vända sig söderut till grannkommunen Sigtuna - en kommun som inte precis är känd för sitt samarbetsklimat.

Socialdemokraternas självbild av partiet som vill alla väl och är experter på samarbete är falsk, men den går att förstå. Dels rör det sig om ett parti som i årtionden fullkomligt dominerade den politiska arenan; en epok som lyckligtvis är över. Dessutom är det fråga om ett parti som skapat bilden av sig själv just som ett parti som tycker det där som "alla" tycker. De har uppfattningen om sig själva som ett ganska pragmatiskt parti som har "samhällets bästa" för ögonen.

Men när allt kommer omkring så är även socialdemokraterna ett politiskt parti, med ett program - och med politiska motståndare vars uppfattningar man egentligen inte ger ett dugg för. Socialdemokraternas vilja till "samförstånd" handlar enbart om en strrävan efter att öka utrymmet för de egna idéerna när väljarna har avvisat dem i val. Det gäller att vara medveten om det, när propåerna om samverkan och samförstånd dyker upp.

Att vara eller inte vara

Både DN och SvD skriver idag om Vänsterpartiets jakt på ny partiledare. Fyra kandidater står till medlemmarnas förfogande. För en utomstående är det inte helt lätt att se någopn större skillnad.

Men det mest frapperande är hur Vänsterpartiet som helhet, de berörda kandidaterna och inte minst bevakande medier förhåller sig till kandidaternas - och partiets - historiska band till kommunismen.

I 1900-talets politiska historia har det funnits två totalitära ideologier som skördat miljontals offer. Den ena är fascismen i dess olika former, den andra är kommunismen. Bägge har de, i olika grad och utrsträckning, efterföljare i den moderna politiken. Att i sitt politiska arbete ha ett fascistiskt arv är lyckligtvis helt enkelt omöjligt, men att ännu idag till och med hylla kommunistiska ikoner är faktiskt inte bara en möjlighet; det är i breda kretsar acceptabelt.

Men Vänsterpartiet och dess företrädare ställs sällan inför den press som partiets ideologiska arv borde kräva. Något aktivt avståndstagande från kommunistiska idéer ser vi i stort sett aldrig. Möjligen avkrävs de som nu kandiderar ett svar på frågan om de "kallar sig" för kommunist eller inte. Och svaret brukar bli därefter, nämligen att de - nej, just det - inte "kallar sig" för kommunist, för det mesta för att "det är så komplicerat att förklara" eller något liknande.

Jag har inget emot att betrakta Vänsterpartiet som ett demokratiskt acceptabelt vänstersocialistiskt parti, och de får välja precis vem de vill som partiledare. Men då krävs faktiskt att de tar avstånd från sin historia och slutar mumla om vilka de är. Men det verkar vara en lika stor utopi som föreställningen att kommunism skulle gå att förena med demokrati och mänskliga rättigheter.

I vanlig ordning

Kanske har du i kväll noterat att svensk, oberoende public service i kväll har inslag om de "omfattande folkliga protesterna" i Israel.

Nå, jag vill bara stillsamt påpeka att Israel har en högerregering och att de "folkliga"protesterna kommer från...tja, vänster. Tilläggas borde kanske att Israel de senaste tio åren haft en exceptionellt hög tillväxt och att arbetslösheten i stort sett halverats sedan 2007. Men det "glömmer" vänstern gärna när det ska protesteras mot en folkvald högerregering.

Till detta vill jag bara påpeka att den israeliska vänsterns portalfigur, journalisten Stav Shaffir, har fått sitt namn felstavat i Rapports inslag. Hon heter inte Shassir i efternamn, som felaktigt anges i reportaget. Diverse svenska vänsterbloggare och dito webbplatser stavar dock hennes namn rätt. Den alltid lika objektva svenska journalistkåren har kanske klippt och klistrat lika slarvigt som den idag sorgligt avslöjade naturfotografen...

Med ålderns rätt - eller orätt...

Den här bloggen är i huvudsak tänmkt att vara inriktad på de viktigaste frågorna, men ibland finns det skäl att ta upp rent trams, just för att markera att det är just trams.

Tramset i svensk debatt just nu handlar om den så kallade åldersfixeringen i svensk politik. Som ett led i denna tramsiga debatt framträder nu diverse debattörer med det besynnerliga kravet att det borde vara "fler äldre" i svensk politik. Antalet förtroendevalda över 65 år sägs vara på tok för få.

Det må så vara, men för bara några år sedan var det ungdomar som i strida skaror borde kvoteras in i politiken. Då var det de äldre och medelålders som betraktades som en propp - något annat ord förekom visst också... - i det politiska systemet. Seminarier hölls om att hitta lösningar för att få in fler yngre i politiken. Nu skördas sådden.

Men vänta lite... Är det verkligen åldern som ska stå i centrum? Jag som trodde att åsikter och viljeinriktning liksom var det som väljarna röstade på, och som politiken handlar om.

Snarare handlar det om att vi som fått förtroendet att ha ledarroller givetvis måste ta hand om all den kunskap som äldre medarbetare kan birda till. För egen del vill jag gärna hålla fram vännen Gunnar Öjefors, drygt 70 och en mycket värdefull rådgivare. Likaså vår ordförande i landstingsfullmäktige, Lennart Hedquist, 68 år och still going strong. Lennart har dock, efter en lång och mycket framgångrik karriär som både finanskommunalråd och riksdagsledamot (bland annat ordförande i skatteutskottet), alla skäl att få tillfälle att hinna med en del annat även utanför politiken. Jag skulle kunna nämna fler, men jag stannar där.

Snarare finns det en del andra, inte helt åldersrelaterade, problem att ta itu med i politiken. Ett är bristande mognad - men jag kan bara konstatera att även ganska seniora och rutinerade politiker ibland kan bete sig förblufffande omoget. Ett annat är den bristande förmågan att sluta i tid, eller bristen på insikt om att det klokaste man kan göra när man lämnat ett uppdrag är att lämna efterträdaren i fred.

I något fall kan det kanske till och med vara så att en äldre partiledare inte bara rymmer minnet av den egna, svunna storhetstiden för partiet - utan också någon del av orsaken till att sagda parti inte riktigt vill lyfta i opinionen.

Konkreta välfärdsreformer

Idag och i morgon är jag på behörigt avstånd från landstingshuset. Själva orsaken är helt enkelt att vi moderater som har uppdrag som ordförande i kommun- och landstingsstyrelser trääffas på konferens för att resonera tillsammans, byta erfarenheter och diskutera aktuella frågor. På plats är också några företrädare för regeringen, med statsministern i spetsen. Det bidrar till att höja intresset i erfarenhetsutbytet, för att uttrycka det milt.

Många av oss som är här delar en viktig erfarenhet. Det är att vi på olika håll i landet har gjort mycket för att reformera välfärden i våra respektive landsting och kommuner, men just därför kan det vara bra att träffas och jämföra. Det ger nämligen också en bild av vad Alliansens majoritetsställning kan innebära för de människor som lever i de landsting och kommuner där Alliansen har ansvaret för välfärdens kärna.

Det mest påtagliga nyckelordet är då "konkreta reformer". Valfriheten har ökat, i vården och omsorgen men också i skolan. Nya idéer spirar hos nya entreprenörer som kommit att bli en del av den gemensamma välfärden. Satsningar görs på järnvägar och vägar. Allt fler befinner sig i arbete i stllet för i utanförskap. Tempot i reformarbetet är högt - ibland till och med mycket högt.

Ändå känner vi alla som är här att detta reformarbete måste fortsätta. Därför är det klokt att träffas på det sätt som nu sker, eftersom det ger tillfälle att jämföra våra erfarenheter av hur reformerna fungerar och hur de tas emot av de människor vars ansvar vi fått att arbeta politiskt med välfärdsfrågorna. Och det intressanta är just att notera hur pass positivt de reformer vi gör oftast tas emot.

Alla gillar inte allt det vi gör. Så är det nämligen sällan i politiken. Men av det kan man faktiskt inte dra slutatsen att en välfärdsreform är "fel" enbart för att den möts av protester - framför allt inte om protesterna framför allt har en rent politisk udd.

Det sker sällan namninsamlingar och protestmöten till förmån för framgångsrika reformer. Det positiva utfallet tar sig andra uttryck, som i nöjdare patienter, bättre allmänt hälsoläge eller kortare väntetider (inom landstingets del av välfärden).

Det kan vara värt att komma ihåg när de interna konferenserna är slut och vardagen återvänder.

Är det slutskrämt nu?

Flera gånger det senaste året har politiker från oppositionen gjort försök att misskreditera den fina bröstcancervård som vi bedriver i vårt landsting. Att oppositionen - som vanligt höll jag på att säga - har haft fel finns det nu kvitto på.

En undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting visar att vårt landsting hör till de bästa i landet när det gäller överlevnad efter böstacancer.

Min förhoppning är nu att oppostionen ber om ursäkt till alla kvinnor som utsatts för deras försök att göra politik av människors oro. Vi har, till skillnad från vad interpellationer, frågor, debattartiklar och utspel kan ge sken av, en bröstcancervård som hör till de bästa i landet. Fortfarande finns mer att göra, och Alliansen kommer att arbeta vidare för att väntetiderna ska kortas.

Därtill hoppas vi, som sagt, att det komemr en ursäkt för all oro som skapats. Men det är nog mer troligt att väntetiderna blir kortare än att oppositionen erkänner sina misstag. Det är Alliansen som är att lita på, även i detta fall.

Rätt ska vara rätt

Då och då får den här bloggen användas för att korrigera uppgifter i media. Även journalister är mänskliga, och jag är övertygad om att de vill att det egentligen ska vara rätt.

Det är nämligen inte helt korrekt att den granskning som nu gjorts av landstingets egna forskning och utveckling initierades av UNT i höstas. det korrekta är att journalisten av mig fick veta att vi från Alliansen ville få reda på detta och därför initierat en utredning. Ärendet var alltså redan på gång när UNT skrev om frågan. Då hade budgeten för innevarande år nämligen redan antagits, och i den kan man läsa flera saker som handlar om att göra forskningen tydligare. Den viktigaste av dessa är att forskning och utveckling, tillsammans med andra övergripande kostnader, ersätts särskilt. Vidare inleddes redan 2008 arbete med det särskilda forskningsbokslut som visar vilken forskning som bedrivs på Akademiska sjukhuset. Kartläggningen som presenterades igår initierades i november 2010 som ett ärende i landstingsstyrelsen, vilket jag berättade för UNTs reporter när jag intervjuades i frågan.

Det som också kan berättas i ärendet är att vårt landsting satsar mest i Sverige per invånare på forskning och utveckling - och att denna forskning ofta ligger till grund för de många nyhetsartiklar som emellanåt publiceras om framgångsrik forskning i Uppsala, på universitetet och på Akademiska sjukhuset.

Rätt ska vara rätt. Rätt i detta fall är att forskningen fått längt större politisk uppmärksamhet de senaste åren; en utveckling som vi ska se till att den fortsätter.

Vården ska vara trygg, säker och rättvis

Landstingets revisorer kommer at undersöka om vården till våra medborgsare ges på lika villkor. Det är bra, för det behövs. Det finns goda skäl att tro att resultatet inte kommer satt vara helt upplyftande.

En av de förväntningar som praktiskt taget alla medborgare har på vården, är att den ska ges på lika villkor. Det är också en av de mest grundmurade föreställningarna att det skulle vara på det viset. men verkligheten ser annorlunda ut. Den som är välutbildad och lever under goda ekonomiska förhållanden får en bättre vård än den som lever under svårare omständigheter.

Det är hög tid att ändra på detta, och det är ett av skälen till att det behövs förändringar av sjukvårdspolitiken. En mer rättvis och jämlik vård står högt på Alliansens lista, och just därför är det bra att en granskning av revisionen kan hjälpa till med att lösa detta problem. I grund och botten är det en fråga om rättvisa, men också om trovärdigheten för den svenska sjukvårdsmodellen.

Att vården inte ges jämlikt och rättvist är en av den svenska sjukvårdens stora brister. Det är hög tid att göra något åt saken.

I valet mellan ansvar och populism

På måndag ärd et dags för sammanträde med landstingsstyrelsen, och ett av ärendena på dagordningen har direkt koppling till regeringens överläggningar på Harpsund. Det är också ett ärende jag skrivit om tidigare.

Det handlar om det högkostnadsskydd som finns i vården, och som gör att ingen ska behöva betala mer än drygt 2000 kronor om året totalt för vårdbesök och läkemedel. Det är en högst rimlig ordning.

För att vara mer exakt är det en mycket rimlig ordning att ingen behöver betala mer än så för ett års vård - men det är också rimligt att ta ut en viss kostnad för vården. Den exakta nivån kan alltid diskuteras - men diskussionen måste utgå från en förening av ansvar om gemensamma värden och en omtanke om de mest utsatta. Och det man då ska komma ihåg är att det är just de svgaste och mest utsatta som drabbas hårdast av svahga offentliga finanser.

Det ekonomiska läget just nu är kärvt. Då fungerar det mycket illa att lova allt till alla. En modest höjning av högkostnadsskyddet - som inte höjts på mer än tio år - är inte bara en rimlig åtgärd för att hålla hårt i statens och landstingens finanser. Det är också en social- och fördelningspolitiskt högst rimlig handling. I vart fall för den som sätter både socialt och ekonomiskt ansvar före enkel populism.

Kvällen har ägnats åt en av de viktigaste verksamheterna på ett stort sjukhus, nämligen dess akutmottagning. Jag har haft tillfälle att prata med avdelningschefen och med flera av de anställda som jobbar på akuten. En stor del av kvällen har handlat om hur dagens sjukvård ser ut - och vad det innebär för arbetet på en akutmottagning i en av landets största städer, och på ett av landets största sjukhus.

Uppsala växer, som bekant. Det innebär att Akademiska sjukhuset, och inte minst dess akutmottagning, får en allt större och mer krävande uppgift. Lyckligtvis utförs abetet på ett mycket professionellt och kompetent sätt, men det innebär också att det finns en hel del att göra för att verksamheten ska kunna fungera ännu bättre.

En stor del av kvällen samtal handlade om hur sjukvården tar hand om de mest sjuka äldre. Ett av skälen till att arbetet på akutmottagningen är krävande är heklt enkelt att befolkningen blir allt äldre och därmed behvöer allt mer vård. Här skulle mycket kunna göras för att förbättra - framför allt om landstinget och länets kommuner kan samarbeta för att åstadkomma detta. Ensamt kan landstinget inte lösa detta angelägna problem, helt enkelt därför att de patienter som berörs både behöver vård och kommunal äldreomsorg. I Alliansen arbetar vi hårt med detta, som exempel har en ny närvårdsavdelning startat i Östhammar. Och fler lär följa.

Men det har ju bara börjat

Visst kan vi förstå att man firar i Libyen. Allt talar ju för att 42 år av socialistisk diktatur snart är över. Men det kan också vara på sin plats att försynt påverka att väldigt mycket återstår innan demokrati och frihet verkligen råder i Libyen.

Övergångar från diktatur till demokrati låter sig sällan göras i en handvändning. 42 år med Khadaffis socialism har givetvis satt sina spår, och de utplånas inte bara för att diktatorn tvingats bort. Det kommer att kräva mycket arbete att bygga upp institutioner och reformera alla de viktiga samhällsfunktioner som eroderats under fyra decennier.

Processen har bara börjat, och ingen vet hur den kommer att sluta. Vi kan glädjas med Libyens folk, men får också vara beredda på att mycket arbete återstår.

Det är nu reformerna behövs

Att den ekonomiska situationen i världen ser mörk ut har knappast undgått någon. I det läget gäller det naturligtvis att hålla hårt i ekonomin för att inte välfärden ska drabbas. Som du kanske noterat, gick vi i landstinget redan i förra veckan ut och påtalade att den budget vi planerar för 2012 och de närmaste åren därefter ofrånkomligen påverkas av världsläget. Landstingets skatteintäkter kommer att öka mindre än vi tidigare förutsett, och det gäller nu att hålla kostnaderna inom den ram som intäkterma medger. Annars väntar mer kraftfulla åtgärder längre fram - och det önskar ingen.

I det läge vi nu befinner oss brukar en del av inriktningen vara att "reformerna måste utebli". Om man med det menar nya kostnadsdrivande åtgärder för skattemedel, så är resonemanget rätt. Men i grunden är det faktiskt tvärt om; det är nu reformer behövs. De reformer som behöver genomföras är dock inte sådana som ökar skattetrycket utan tvärtom sådant som kan göra att de skattemedel som används för vår gemensamma välfärd kan nyttjas effektivare och klokare.

I vårt landsting slog vi in på den vägen redan för fem år sedan. Som exempel kan du läsa en debattartikel från oss som då var landstingsråd i majoritet här. Vi pekade då ut ett antal reformer i länets primärvård som vi ansöåg vara nödvändiga både för att komma tillrätta med stora ekonomiska underskott och med en oacceptabelt dålig tillgänglihet; för fem år sedan var väntetiderna i länets primärvård längst i landet. Idag är vi bättre än riksgenomsnittet. Som om inte det skulle räcka ser vi idag också en primärvård som jobbar klokare och som faktiskt har nöjdare medarbetare än för fyra-fem år sedan. Utvecklingen är både glädjande och anmärkningsvärd.

Motsvarande reformer behövs nu i sjukhusvården, och de reformerna är också på gång. Ökad valfrihet, större mångfald genom att fler ges möjlighet att erbjuda vård till medborgarn aoch sist men inte minst ett tydligare formulerat uppdrag är tre viktiga delar i en förbättring även av den vård som ges på sjukhus. Till detta kommer ett närmare samarbete med kommunerna om vården av de mest sjuka äldre och sist men inte minst en översyn av vilka investeringar som ska göras för att skapa effektivare vårdlokaler (en stor kostnad i landstingets budget). Tillsammans leder detta till det vi under åren sedan 2007 har uyppnått i primärvården: en både bättre och mer effektivt skött vård som gör att länets invånare mår bättre och är friskare - helt i enlighet med landstingets övergripande vision.

De närmaste åren blir spännande för vårt landsting. Men med reformer och framåtblickande kommer vi att kunna ge medborgarna en fortsatt välfärd av absolut högsta klass.

Att göra rätt för sig

Jag läser i UNT om vad som måste sägas vara en ororande samhällsutveckling. Det är inte det ökande antalet konstroller som oroar, utan att det uppenbarligen behövs. Att det dessutom närmast är på väg att bli en sorts folkrörelse, i vart fall i storstäderma, ger ännu mer anledning att reflektera över hur den gemensamma välfärden ska kunna fungera på ett långsiktigt hållbart sätt.

Liknande resonemang dyker också då och då upp inom exempelvis vården; jag anar till exempel likheter iresonemangen om höjning av högkostnadsskyddet, för att bara ta ett exempel.

Därför kan det vara på plats att erinra både om grunderna för den gemensamma välfärden - och om viktiga demokratiska principer. Här handlar det om kollektivtrafik, men det skulle som sagt kunna gälla vilken del som helst av vår gemensamma välfärd.

Kollektivtrafiken kommer aldrig att vara gratis. Möjligen skulle den kunna göras avgiftsfri för resenären men att kalla detta för "gratis" är ett bedrägeri som vi sett förr i historien. Kollektivtrafiken i vårt län kostar till exempel ungefär en miljard att bedriva, och den andel av detta som resenären betalar i biljettavgift är ganska liten. Alltså är det inte heller i första hand resnärernas preferenser, uttryckt som betalningsvilja, som i första hand avgör utformningen av kollektivtrafiken. Framför allt är det inte den enskilde resenärens önskemål som avgör den enskilda busslinjen.Kollektivtrafiken ingår som en del i en väldigt stor helhet som i grund och botten handlar om hur hela samhället utvecklas.

På samma sätt är det faktiskt med välfärden som helhet. Poängen med sjukförsäkringen har, som exempel, aldrig varit ägnad att ge den enskilde någon sorts allmän inkomstgaranti. Den är en i högsta grad solidariskt utformad försäkring där vi alla gemensamt genom våra arbetsinsatser bidrar till att skydda den som råkar ut för kortare eller längre perioder av nedsatt arbetsförmåga. Alla bidrar, och alla ska ha möjlighet att få del av försäkringen när man behöver det.

Just detta förhållningssätt är helt enkelt en grundprincip för det så kallade samhällskontraktet, och en princip som är oändligt mycket äldre än välfärdsstaten och den politiska demokratin. För att ett demokratiskt samhälle ska fungera krävs helt enkelt att vi alla både bidrar och deltar.

Rörelser som "planka.nu" bygger därför minst av allt på solidariet. Rörelser som denna bygger snarare på en ovanligt rå form av egoism där man gärna ser att andra tar sitt samhällsansvar (genom att betala skatt -och ibland ganska mycket av det) men själv inte har det bittersta emot att smita från den egna delen av ansvaret. Smitandet ges dessutom gärna ganska tjusiga etikletter i syfte att politiskt förädla vad som således inte är något annat än... ja,just egoism.

Bilden av egoisten som en ensmavarg som själv tänker på sitt eget bästa behöver allts¨å revideras. Egoism kan rent av utövas av ganska mångas tillsammans, och slår då med kraft med oss andra.

Så nästa gång du ser en plankare på bussen, tåget eller tunnelbanan: se inte plankaren som någon som går något mot trafikföretaget. Plankaren stjäl från dig, från frukterna av ditt arbete och från din delaktighet i samhällsgemenskapen. Egoismen har inte bara många ansikten; den har också ett annat utseende än vi i förstone tror. Men icke desto mindre behöver den bekämpas!

Onödig oro

Jag skrev för ett par veckor sedan om ett ämne som jag ska ta ett varv till idag. Nu har nämligen ett otvetydigt mesked kommit även från Sveriges Kommuner och Landsting.

I korthet handlar det om insulinpumpar för diabetiker, och om vem som ska stå för kostnaden för dessa. Tanken är att subventionen av praktiska skäl ska lfyttas från statliga Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket (TLV) till landstingen. Eftersom det är landstingens anställda som förskriver dessa pumpar blir det smidigare så. Det är alltså helt enkelt av praktiska skäl.

men detta enkla beslut - som har liten eller ingen betydelse för den enskilda patienten - har lett till en storm av olika aktioner för att "rädda insulinpunparna". Helt i onödan, således, eftersom ingen ifrågasatt att de skulle subventioneras.

Vad dessa protestaktioner däremot lett till, kan jag personligen intyga, är att massor av diabetiker och deras anhöriga blivit rejält oroliga. När det till och med påstås att pumparna ska "dras in" och argumentet dessutom sägs vara att "borgarna" (det vill säga vi i Alliansen) "vill spara pengar på de svagaste"så kan man inte låta bli att fundera på om det i vissa kretsar finns ett politiskt betingat intresse av att skapa oro hos människor.

Vad blir det för mat?

Idag offentliggjorde vi vårt beslut att göra en noggrann utredning av patientmaten, ett område som ju vållat massor av debatt under de senaste två åren. Aytt maten är en viktig del av den totala upplevelsen när man ligger på sjukhus är vi många som kan vittna om. Det råder dessutom inget tvivel om att måltiderna är en viktig del av läkeprocessen då man är sjuk. Sist men inte minst är det alltid, inte minst för den som är sjuk, viktigt att få tillräckligt med näring.

Det som en noggrann utredning om maten på våra sjukhus kan leda till är att klarlägga alla osäkerhetsmoment och eventuella missförstånd som råder kring en av de viktigaste delarna av verksamheten. Som någon har kommenterat så är den nästan omöjligt att ge en objektiv beskrivning av en smakupplevelse, men det är helt enkelt inte bra om många upplever att maten, och hela måltidssituationen, inte är så bra som den borde.

Beslutet att utreda maten är heller ingen misstroendeförklaring mot den mat som serveras idag; snarare ska utredningen ses som ett sätt att få svar på frågan: hur kan vi göra maten på våra sjukhus så bra som det någonsin går, inom rimliga ekonomiska ramar. Sådana utredningar har vi förvisso gjort tidigare - men det kan helt enkelt vara bra att lysa igenom verksamheten med jämna mellanrum.

Vi driver en sjukvård i världsklass. Självklart ska maten hålla samma höga standard. Nu ska vi klarlägga om den gör det - och ta fram de förbättringar som kan behöva göras för att den ska svara mot höga krav.

Verkliga lösningar på verkliga problem

Idag skriver socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och Försäkringskassans projektledare Jan Larsson på Svenska Dagbladets debattsida om åtgäder för att stärka de sjukas rättsäkerhet. Det är välkomna åtgärder, men inte nog med det.

Debatten om hur sjukförsäkringen ska fungera har vid det här laget svallat högt i ganska många år. det är värt att hålla i minnet att den inte började 2006, utan långt dessförinnan. Våra socialförsäkringar har länge brottats med problem som bara allt för länge har sopats under mattan. I själva verket har problemen visat sig så svåra att bemästra, att det har behövts flera paket med åtgärder - och jag hör till dem som inte tror att sista ordet är sagt. Förbättringarna måste komma successivt, men det gäller också att komma ihåg varför de görs.

Färra är idag sjukskrivna än för fem år sedan, och det är väldigt bra. Av debatten kan man ibland få intrycket att en sjukskrivning närmast är något eftersträvansvärt, när det självklara inte borde vara att få ersättning om man har nedsättning i sin arbetsförmåga. Det självklart eftersträvansvärda måste vara att bli frisk.

För att åstadkomma detta måste man naturligtvis veta det som så länga varit så sorgligt eftersatt, nämligen en hållbar och rättsäker definition på vad arbetsförmåga är - men också en bred överenskommelse om vad som är viktigt att uppnå och varför detta är viktigt för de människor av kött och blod somo drabbas av illa fungerande regler.

Någon bred överenskommelse lär dock inte bli av.

För medan Alliansen arbetar hårt (dagens debattartikel är bara ett av många exempel) med att göra människors levnadsförhållande bättre, så finns det krafter i den politiska debatten som har ett intresse av att framställa varje reform på området, oavsett både syfte och resultat, som ett misslyckande. det är en beklaglig attityd till ett av våra viktigaste samhällsproblem som har lett att att debatten för lite handlar om att på ett konstruktivt sätt lösa problem - och för mycket om att plocka billiga politiska poänger med en likaledes billig retorik.

Vi är många i Alliansen som oroas av både vårdköer, illa fungerande socialförsäkringar och andra uppenbara brister i välfärden. Det krävs hårt arbete för att komma tillrätta med dessa brister. Arbetet pågår för fullt, och kommer att behöva fortsätta. Men steg för steg blir allt fler delar av den gemensamma välfärden allt bättre, även i en mörknande ekonomisk situation.

Att ta ansvar

Det är riktigt som (s) oppositionsråd Vivianne Macdisi säger i dagens Upplandsnytt, att det är Alliansens ansvar att se till så att primärvården fungerar väl. Det ansvaret tar vi.

En viktig del av oppositionens ansvar, för en fungerande politisk dialog, är att tala sanning. Att på stå att primärvården har "centraliserats till större orter" finns det knappast något fog för. Tvärtom har Alliansens politik lett till att flera mindre vårdcentraler finns kvar och fungerar väl inom ramen för den nya ersättningsmodell som oppositionen kritiserade så hårt när den infördes.

Lägg till det att orter som Bålsta och Knivsta dessutom fått nya vårdcentraler. De hör kanske inte till länets minsta orter, men det ökade antalet vårdcentraler har gjort att servicen till medborgarna har blivit bättre även utanför de största orterna.

Till det kommer de satsningar vi gjort i Östhammar, Tierp och Enköping för att decentralisera och förlägga mer vård närmare patienterna.

Alliansens politik leder inte bara till mer vård, och till bättre vård. Den leder också till att vården ges där patienterna vill få den.

Nya utmaningar väntar

Ännu en arbetstermin tar denna vecka sin början. Visserligen var förra veckan den första riktiga arbetsveckan efter semestern, men det är i morgon som allvaret drar igång med möten som ska hållas och beslut som ska fattas. Det ska bli skönt att komma igång igen, och vi är många som är laddade inför det som behöver göras.

För vi har mycket att göra, det råder det inget tvivel om. Fortfarande kan välfärden fungera ännu bättre för att ge alla människor riktigt trygga och bra levnadsvillkor. Allt för mång aär fortfarande utan arbete, med allt vad det innebär av gemenskap och ekonomisk trygghet. Allt för många går dessutom till arbeten som på olika sätt inte passar dem så bra som de skulle kunna göra. Inte nog med att risken för att skadas på jobbet i vissa yrken är hög; matchningen mellan kompetens och arbetsuppgifter skulle kunna vara mycket bättre.

De viktiga välfärdsområden som landstinget har ansvar för är inget undantag. Väntetiderna i vården är, trots alla de reformer som har genomförts, fortfarande för långa. Det går att göra mer för att effektivisera den verksamhet vi bedriver, så att fler kan få den vård de behöver - och få den i tid utan att behöva vänta. Landstingens IT-system lämnar mycket att önska, och det är fortfaradne långt ifrån självklart att det är patienten som äger sin journal - inte den behandlande läkaren.

Ekonomin kommer att bli en fråga i fokus även under 2011 och 2012. den som till äventrys trodde att finanskrisen var över bör de senaste veckorna ha fått klart för sig hur viktigt det är att hålla hårt i den offentliga ekonomin. I vårt landsting har vi de senaste åren kunnat bygga upp goda överskott, och de kan verkligen behövas nu när ekonomin åter blir kärvare. Desutom ökar kraven ytterligare på att anpassa verksamhetens kostnader till given budget.

Till det kommer kollektivtrafiken, ett nytt och spännande ansvar för landstinget. Här är utmaningen inte bara att få bussar och (framför allt) tåg att gå i tid. Det gäller att återställa ett sargat förtroende för kollektivtrafiken efter vinterns snökaos och sommarens bemanningstrassel, men också att få fler att välja buss och tåg framför bilen. Det, i sin tur, förutsätter punktliga, bekväma och effektiva kollektiva transporter som gör att människor som ett aktivt val föredrar att resa med tåg eller buss. Så länge bilen uppfattas som smidigare eller bekvämare kommer det att vara svårt att motivera ett byte från bil till buss eller tåg.

För egen del ser jag med spänning fram emot möjligheten att arbeta med alla dessa, och många andra frågor i landstingspolitiken. mest av allt ser jag fram emot att samarbete med vänner både i mitt eget parti och i de andra allianspartierna. Vårt goda samarbete bygger mycket på en kombination av samförstånd och personkemi som betyder mycket för det fina samarbete vi kunnat bygga upp. det har i sin tur lett till de goda, men kanske inte så uppmärksammade, resultat som vi nått i vårt landsting. Både 2010 och 2011 har vårt landsting hört till den främsta tredjedelen i landet, då Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjort en sammanvägd bedömning av alla landsting. Det sporrar, men vi är inte nöjda. Du som bor i Uppsala län kan vara säker på att vi i alla lägen gör vårt bästa för att bli ännu bättre. det är vårt löfte inför hösten 2011.

Ride of Hope - för barnens skull

Idag hade jag nöjet att ta emot två symboliska spikar från "Ride of Hope", Barncancerfondens årliga cykellopp till förmån för Barncancerfonden. Läs mer här.

Skälet till att jag stod som mottagare är att ett Ronald McDonald-Hus, det femte i Sverige, byggs i Uppsala med byggstart nästa år. För oss som ansvariga för ett av landets största universitetssjukhus med en omfattande barnsjukvård är detta givetvis ett oerhört angeläget projekt. Att en aov orsakerna till att huset byggs är det nationella projektet Skandionkliniken gör inte saken mindre angelägen. Till detta kommer, som exempel, också den satsning på en särskild intensivvårdsavdelning för barn som nu byggs upp vid Akademiska sjukhuset. De två riksspecialiteter, för kraniofacial kirurgi och avancerade brännskador, som vårt landsting fått ansvar för har också stark inriktning på barn. Akademiska sjukhuset är också starkt när det gäller barnkirurgi, neonatalvård och mycket annat med särskild inriktning på barn, till exempel inom psykiatrin.

Allt detta görs som ett led i att utveckla Akademiska sjukhuset som ett ledande universitetssjukhus, men självklart också med en särskild omtanke om barns behov. Jag tror inte att det finns någon som är oberörd av barn som drabbas av svåra sjukdomar. Det drabbar dessutom inte bara det sjuka barnet utan blir en angelägenhet för hela familjen - inte minst det sjuka barnets syskon.

Vi i Alliansen tittar också på fler satsningar för barnens bästa. På detta som på många andra områden har mycket gjorts - men mycket återstår att göra. Och på detta som på andra områden är det konkreta satsningar snarare än prat och flashiga utspel som ger resultat.

Att ta till våld är inte en lösning i en demokrati

Med förundran och inte så lite bestörtning läser jag dagens ledare i Aftonbladet. Däremot är jag inte så förvånad. Nog visste jag att frustrationen är stor i de socialdemokratiska leden, men detta tar ändå priset. Ledarskrbenten Karin Pettersson, före detta kommunikationschef (S) drar paralleller mellan kravallerna i London och den folkliga resningen i Egypten.

Det ger anledning till ett antal frågor som varje socialdemokrat faktiskt bör vara skyldig att besvara. Är den folkvalda regeringen i Storbritannien verkligen jämförbar med Mubaraks regim i Egypten? Finns det vissa typer av politiskt betingat våld som är försvarligt, och i så fall vilka? Är det lika legitimt att ge politiskt uttryck för protester med våld mot vänster som mot höger?

I grund och botten är Petterssons hårresande parallell ändå begriplig - om man betänker att den ger uttryck för en frustrerad socialdemokrati i opposition, i fullkomlig avsaknad av egna idéer. Väldigt många i Karin Petterssons parti anser nämligen att en regering som röstats fram av väljarna utan att ha ett socialdemokratiskt inslag eller stöd måste vara suspekt i någon mening. Det kan, enligt dessa, helt enkelt inte stå rätt till om en icke-socialistisk regering får väljarnas förtroende. Med den världsbilden, och den demokratisynen, kan man givetvis se kriminella element som brukar dödligt våld i Londons fattiga förorter, som ett berättigat uttryck för "unga människors aktivism". Det kan vara på plats att påpeka för den som nickar instämmande till Karin Petterssons resonemang att denna "aktivism" har kostat oskyldiga människor livet.

Samarbete för de äldres bästa

Dagen har ägnats åt diskussioner med kollegorna i länets kommuner. Ämnet har varit hur vi på bästa sätt kan ta hand om dem som har de största behoven av landstingets och kommunernas insatser, nämligen de mest sjuka äldre.

Allt för ofta får jag del av berättelser om gamla och mycket sköra människor som kommer till Akademiska sjukhuset för operation eller behandling och sedan blir liggande kvar på en vårdavdelning för att vi idag inte har någon annan lämplig vårdform. På sjukhuset ska man definitivt bli inlagd om man behöver det stora och kompletta sjukhusets resurser, men efter en operation, en stroke eller en infektion måste man - särskilt om man är gammal och skör - också kunna få en riktigt bra omvårdnad och eftervård.

I Östhammar startade vi för ett år sedan arbetet med att inrätta en närvårdsavdelning, och i våras kunde den invigas. Nu finns 18 platser som sparar massor av ambulanstransporter mellan Uppsala och Östhammar, gör att äldre kan vårdas närmare hemmet, ger möjlighet till avlastning för anhöriga och kopplar ihop boende och vård på ett bra sätt.

Vårde blir alltså bättre. Parienterna är nöjda och mer vård och omvårdnad kan ges till dem som har de största behoven.

Men det måste ju kosta jättemycket...Eller???

Nej. Sanningen är att detta faktiskt kostar mindre än att göra som man brukar. En vårdplats på sjukhus är dyr, mycket dyr. Räknatn per vårddygn blir det alltså väldigt dyrt om det i sjukhussängen ligger en patient som med fördel kan vårdas någon annan stans. Det gör att närvårdsarbetet är bra för alla inblandade - och man kan fråga sig varför vi inte kommit i gång i fler kommuner med det som redan har startat i Östhammar.

Hösten 2011 är detta, tillsammans med att hålla ett vakande öga på landstingets ekonomi, en prioriterad fråga. Före mandatperiodens slut vill jag att Uppsala län ska ha den bästa omvådnaden och vården om de mest sjuka äldre. Jag tror att det kan göras, och det på ett sätt som dessutom hjälper till att klara landstingets ekonomi. Alla vinner på bättre samverkan om de äldre!

Koll på läget

Radio Uppland, UNT och TV4 gör alla förtjänstfulla inslag om skuldkrisens effekt på kommunerna. Läget för landstinget är givetvis detsamma; landstingets intäkter är ju nästan helt och hållet baserat på skatter, och hur mycket kommuner och landsting får in i skatt är beroende av konjunkturen. Ju mer folk arbetar, desto mer kommer in i kommunal- och landstingsskatt – och desto mer finns att använda till välfärdens kärna.

Det är därför vi håller ekonomin i hårda tyglar – och därför du ibland kan läsa om vad som ute i verksamheten uppfattas som ”nedskärningar”. Det som dock kan vara bra att veta är att vårt landsting aldrig lagt så mycket pengar som nu på hälso- och sjukvård. Alliansen har kunnat öka satsningarna eftersom ekonomin gett möjlighet och utrymme till det. Samtidigt är landstingets ekonomi, paradoxalt nog, starkare än någonsin. Det gör att vi kan möta en eventuell nedgång i ekonomin med ganska goda marginaler.

Men just som min kollega, Uppsala kommuns finanskommunalråd Gunnar Hedberg, påpekar i Radio Uppland, så gäller det att ha en hög beredskap. Om konjunkturen faller och arbetslösheten ökar, måste landstinget liksom 2008 snabbt kunna ställa om till tuffare villkor. Det som då gäller är att snabbt kunna göra sådant som kan ge effekter så att allt för drastiska åtgärder inite behöver tas till längre fram. Och den beredskapen måste den som har ansvar för en kommuner eller ett landstings ekonomi alltid ha.

Vi jobbar just nu på med 2012 års budget. Läget är ovisst, men som många andra bedömare ser det just nu inte ut som om den pågående oron på världens börser ska få någon bestående effekt på ekonomin. Men man kan aldrig veta. Och det är bättre att planera för det värsta än att hoppas på det bästa – utan att för den skull överdriva sin pessisimism.

Viktigast av allt är trots allt att ta ansvar. Populism och enkla lösningar är det sista den pågående krisen behöver. Det gäller i kommuner och landsting såväl som nationellt och globalt. Och den utgångspunkten är ledstjärna i landstingets pågående budgetarbete.

Skuldkris och populism - orsak och verkan

I kvällens Aktuellt ställdes frågan om skuldkrisen kan leda till att populismen kan slå rot i politiken. Frågan är lätt att förstå, men den ger anledning till reflektion.

I själva verket är det ju snarare så, att det är populism som är skuldkrisens orsak och den enda verkliga boten för att komma ur problemen är en politisk ledning som vill och vågar ta ansvar.

Orsaken till problemen i exempelvis Grekland, Spanien och Portugal - för att inte tala om USA - är ju att regeringarna i dessa länder har agerat..tja, just populistiskt. Genom att göra av med mer pengar än de egentligen förfogar över, så har situationen till sist blivit ohållbar. Förr eller senare måste då notan betalas, och då blir medicinen besk.

Dessvärre gríper populismen omkring sig även då notan ska betalas. Det finns nämligen ingen annan väg än att anpassa statens utgifter till inkomsterna - och med den välfärdsmodell som är förhärskande så blir följden ofrånkomligen att den som i mer eller mindre grad får sin försörjning från det allmänna drabbas. Problemet, och det som i verklig mening leder till populism, är att detta sannerligen inte är några av breda väljarkretsar uppskattade åtgärder.

Men men... även detta kan hanteras med en gnutta populism. Att prata om att "de rika" ska "ta sitt ansvar" låter givetvis bra. Den som har gott ställt kan ju vara med att betala genom högre skatter. Kuxet är bara, att om resonemanget och ekvationen ska gå ihop, så måste ganska många människor med ganska normala inkomster räknas till dessa rika. och när skattehöjningarna kryper ner till normala inkomstnivåer så nås snabbt den nivå där samma inkomstlägen också får del av de offentligt finansierade verksamhet som också betalas med skattemedel. Att inbilla sig att "de riktigt rika" är tillräckligt många eller tillräckligt rika för att få ekvationen att gå ihop är antingen okunnigt eller naivt. Eller i värsta fall bådadera.

Den beska sanningen är att det inte finns några genvägar. Om de offentliga utgifterna är för höga, så är det inte säkert att den bästa lösningen är att höja de offentliga intäkterna - det vill säga skatterna. Höjda skatter har nämligen den otrevliga effekten att det kan påverka tillväxten och dessutom leda till att den enskildes marginaler krymper.

Politik handlar inte i första hand om att bli älskad eller kortsiktigt populär. Politik handlar om att bli respekterad och långsiktigt uppskattad. Att hålla hårt i de offentliga finanserna är därför den första och viktigaste uppdraget för varje ansvarskännande politisk ledare. Utan stabila offentliga finanser är den gemensamma välfärden i fara.

Det stora problemet är alltså inte de politiker som är beredda till kraftfulla åtgärder för att lösa skuldkrisen. Problemet är de politiker som b yggt upp välfärden med lånade pengar och som nu inte är beredda att ta sitt ansvar.

Ansvar - en "teknikalitet"

Kostfrågorna i Alliansen sköts med den äran av Nina Lagh i den kostnämnd som vi har gemensam med landstinget i Västmanland. En insändare från miljöpartisten Annika Forsell ger ändå skäl till en bloggkommentar.

Forsell avfärdar förklaringar i landstingsfullmäktige som handlar om landstingets ekonomi och om avtal med andra landsting som ”teknikaliteter”. Det är intressant att få veta, för det säger något om detta partis notoriska förmåga att inte ta ansvar.

Är våra avtal om högspecialiserad vård också ”teknikaliteter”? Är kanske hela driften av Akademiska sjukhuset det? Hur skulle miljöpartiet på nationell nivå hantera en skuldkris om man anser att priset på patientmat bara är en ”teknikalitet”.

All politik handlar om förmåga att ta ansvar. Den förmågan innefattar att förstå sammanhang och inte enbart hemfalla till enkla lösningar. Att kalla komplicerade frågor för ”teknikaliteter” är just det. Maten på lasarettet i Enköping blir inte bättre av att Forsell tror att frågorna kan lösas genom insändare i E-P och svepande uttalanden i landstingsfullmäktige.

När det svajar

Vi är många som idag följer börsens utveckling i stort sett timme för timme. Världsekonomins utveckling får stor betydelse även för vårt landsting, och fallande bröser kan mycket väl leda till en ny ekonomisk nedgång, både globalt och i vårt land. En sådan nedgång passerar inte utan konsekvenser även för landstinget. Om vi skulle förlora en enda procent av våra skatteintäkter, så blir följden att ungefär 70 miljoner mindre finns at använda till viktig verksamhet i vården och kollektivtrafiken. Det är också just därför som vi i flera år haft en mycket återhållsam ekonomisk politik i vårt landsting. det har lett till att vi i stället för dramatiska besparingar har haft flera år med tuffa diskussioner om hur stora kostnadsökningar landsitngets ekonomi tål - och om vi ser längre tillkbaka på den historiska utvecklingen, så kan vi konstatera att vi aldrig stått så väl rustade att möta nedgångar i skatteintäkterna som idag.

Samtidigt är kostnadsutvecklingen fortfarande allt för hög, och den verksamhet landstinget bedriver i egen regi måste fortsätta att bli effektivare och helt enkelt producera mer vård för mindre pengar. Valet står annars mellan att höja skatten dramatiskt, vilket får konsekvenser även för medborgarnas privata konsumtion, eller att göra ganska kraftiga ingrepp i verksamheten. Och det senare är det knappast någon som vill.

Men det är också exakt vad som är bar att ha i bakhuvudet, näralternativ till den ansvarsfulla politik som Alliansen för presenteras. Visst vore det härligt med nya spännand e(och ofinansierade satsningar på olika områden. Problemet är bara att riskerna då ökar dramatiskt för a framtida mer drastiska åtgärder för att klara ekonomin. Att vi är lyckligt lottade i vårt landsting är gott och väl, men jag får oroande rapporter från andra landsting och kommuner som inte i samma grad sett till att samla i ladorna och att hålla kostnaderna i nivå med intäkterna. Det är värt att minnas när stormen tar till.

Förutsägbarhet och stabilitet är A och O för att det ska råda ordning och reda i ekonomin. Vårt landsting har lagt grunden för en sådan stabilitet, och det ger möjlighet att planera i lugn och ro - om den globala och nationella ekonomin utvecklas som vi alla hoppas. En kraftig nedgång kan däremot få konsekvenser även för välfärden i vårt landsting. Därför finns det anledning att följa vad som händer på finansmarknaderna och i den globala ekonomiska politiken. Låt oss hoppas att det går väl.

Sanning och konsekvens

Vänsterpartiets Sören Bergqvist förnekar sig inte. Allt, precis allt, som kan klandras av olika skäl kan skyllas på det som Bergqvist kallar för "borgarnas politik". mer konkret är det alltid fel att vi som människor får göra olika val. Och om verkligheten inte stämmer kan man ju skarva lite.

Alltså har Bergqvist i en insändare (UNT 31 juli) påstått att husläkare kan dra in körkort. Men indragning av körkort beslutas inte av en enskild husläkare utan av Transportstyrelsen.

Det allmänna hälsoläget i vårt län är bättre idag än 2006, då "borgarna tog över". det vet Bergqvist och hans vänner i vänstern. Därför ser vi påståenden som detta i media. Eftersom verkligheten inte talar för vänstern får man ljuga, skarva och hitta på lite grann, för då kan man få "borgarnas politik" att framstå i en sämre dager. Ändamålen helgar, som bekant medlen.

Sanningen är att konsekvensen för medboararna av Alliansens politik är att de fått bättre hälsa och bättre möjlighet att välja vårsgivare. Samtidigt har landstingets ekonomi förbättrats kraftigt.

Dags för politisk klimatförändring

På senare tid har det i den allmänna debatten dykt upp två frågor, som har fått mig att fundera en del över debattklimatet och nivån på argumentationen i svensk välfärdspolitik.

De två frågorna är socialdepartementets förslag om en höjning av högkostnadsskyddet hälso- och sjukvården samt ett förslag om att flytta kostnadsansvaret för vissa särskilda hjälpmedel (bland annat insulinpumpar) från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) till landstingen.

I inget av fallen handlar det om stora och genomgripande förändringar av vår välfärdspolitik, snarare om administrativa justeringar som får ett av världens bästa välfärdssystem att fungera ännu bättre och bli ännu robustare. Sådana justeringar kan sannerligen behövas i en tid då den globala ekonomin är i gungning. Det är till och med så, att systsmet som helhet är än mer hotat om inga justeringar görs.

Nivåerna i högkostnadsskyddet har inte höjts sedan i slutet av 90-talet, vilket gör att redan en indexjustering skulle leda till högre kostnadsökningar än de som nu föreslås. Med andra ord: om man jämför nivån på högkostnadsskyddet år 2000 med den nivå som blir aktuell efter den nu föreslagna höjningen, så var 2000 års nivå en tyngre börda att bäraför den enskilda patienten än den nivå som nu blir aktuell efter en höjning. Det finns alltså inga sakliga skäl för att påstå att den föreslagna höjningen skulle vara fördelningspolitiskt orimlig (eller ”slå stenhårt mot de svaga” som retoriken säger). Förr eller senare måste skyddet justeras, och ju längre man väntar desto större blir höjningen

Förslaget om att flytta ansvaret för vissa hjälpmedel hänger direkt ihop med var kostnadsansvaret för sjukvården som helhet ligger. Motivet för en förändring är således mer praktiskt än betingat av besparingar eller andra förändringar i själva välfärden. Däremot leder en sådan förändring till att de resurser som tillförs vården kan användas klokare. Att inte göra sådana justeringar riskerar dessutom att leda till att produktutvecklingen av dessa typer av läkemedel påverkas negativt. Ju närmare användaren besluten fattas, desto bättre är det.

I bägge fallen handlar det alltså om att se till så att den gemensamma välfärden fungerar bättre. Lite annorlunda än förut, men utan stora konsekvenser av exempelvis fördelningspolitisk karaktär. Snarare en typ av justeringar som hela tiden måste göras, oavsett vilken färg det råkar vara på de beslutsfattare som har ansvaret.

Sådana politiska beslut kan givetvis ifrågasättas och debatteras – men det minsta man kan begära är då att frågorna och debatter bygger på saklig grund.

Jag har de senaste dagarna följt ett antal bloggar, facebookgrupper, hemsidor och media på nätet, och jag måste säga att jag blir direkt förfärad av det jag ser. Faktum är att jag inte hittat ett enda sakargument mot dessa båda förslag, men desto mer av en helt annan karaktär. Några av de argument som vi i Alliansen således har att bemöta i argumentationen om dessa förslag är ”dårpippi” , ”ättestupa” , ”de sparkar på de som redan ligger” , ”ännu ett förslag från borgarpacket med Reinfeldt i spetsen” (både statsministern och andra kallas också för ännu värre saker, men det tar jag inte upp här) , ”dom är inte riktigt kloka” , ”ännu mera idioti” och så vidare. Det är helt enkelt legitimt att använda rena okvädningsord i stället för att föra fram, sakliga invändningar och presentera alternativ.

Inte nog med det. När insiktsfulla kommentarer frågar efter just sakskäl emot förslagen så följer ofta ett svar från de okvädande att man ”inte är så insatt” eller”har hört att” förslagen ska få hela andra konsekvenser än de faktiska. Man kan ju fråga sig varifrån man i dessa fall hört detta. I några fall, där jag talat med människor som kritiserat förslagen, så har det visat sig att den som framför kritiken inte ens har läst förslaget. Det underlättar inte precis en saklig diskussion.

Med andra ord: en bra utgångspunkt för att vi ska få ett respektfullt och ömsesidigt klimat i den svenska politiska debatten är att betrakta motståndarens argument på samma sätt som man ser på sina egna – och tvärtom. OM man anser att det viktigaste argument man har om sina motståndarens uppfattning är att ”de sparkar på de som ligger” eller helt enkelt att motståndaren är ”korkad” , ”idiot” eller vill förslava människor; ja, då bör man kanske fundera vilken respekt även de egna argumenten är värda.

Med detta sagt kan jag än en gång konstatera att socialdepartementets förslag till nya nivåer i högkostnadsskyddet motsvarar en helt normal indexuppräkning och att förändringarna av vem som bekostar vissa hjälpmedel är en administrativ förändring. Den som vill påstå indexuppräkningar och administrativa förändringar ”hotar välfärden” eller ”ökar klyftorna” får givetvis påstå det, om man vill. Men man bör då också vara beredd att komma med en något mer saklig underbyggnad än att den som lagt fram förslaget är en idiot. Det ger liksom en lite varmare och trevligare debatt.

Äntligen på rätt väg i USA - eller?

Det är en turbulent tid i politiken, men också i ekonomin och i samhället i stort. Den kanske allvarligaste samhällsekonomiska turbulensen på senare tid har gällt USA, som länge befinnit sig på randen till vad som närmast skulle ha inneburit en statsbankrutt. Om orsakerna till detta ska jag inte skriva; det finns andra som gör det bättre.

Om än tillfälligt på fallrepet är USA ändå världens största ekonomi, med avgörande inflytande på hela den globala ekonomin. Det gjorde naturligtvis ansvaret extra tungt på de amerikanska politikernas axlar. Frågan är om de axlade detta ansvar. Men personliga svar är att det är mycket tveksamt.

Själva poängen med det ekonomiska - och politiska - system som de flesta av oss förordar är att skapa stabilitet, trovärdighet och förutsägbarhet. Marknadsekonomin och rättstaten bygger på just detta, och det lagstiftande och verkställande politiska systemet har en aktiv roll för att detta ska komma till stånd. I många fall är makten delad mellan dessa båda grenar, men i vissa fall måste lagstiftaren (parlamentet/kongessen) och den verkställande politiska makten (regeringen/presidenten) interagera med varandra. Då är det klokt att respektera både den andra partens roll i det politiska systemet och vederbörandes politiska inriktning.

Jag ska nu inte författa mer än så om amerikanskt statsskick (som jag en gång i världen studerat), utan bara konstatera att det inte fungerade så bra den här gången, att det kommer att få mycket allvarliga följder för världsekonomin (även om det tillfälligt har löst sig) och att felet i mina ögon i ganska hög grad - men inte enbart - ligger på den republikanskt dominerade (även om demokraterna har majoritet i senaten) kongressen. Och då inte minst den så kallade Tea Party-rörelsen.

Maktdelning är bra. Personligen delar jag också många av de värderingar som gör att representanthuset har republikans majoritet. Men när maktdelningen får till följd att presidenten som regeringschef helt enkelt inte kan utöva den exekutiva makten - jag då är det helt enkelt inte alls bra. Det som har hänt i USA kan mycket väl får konsekvenser för hela världens förtroende fäör USAs politiska och ekonomiska ledarskap, och de konsekvenserna är inte så muntra att fundera över.

Skeendet i USA visar således att även en minoritet har ett ansvar i ett fungerande politiskt system. I fallet USA har det handlat mycket om att sätta käppar i hjulet för den sittande presidenten, mer av taktiska skäl än av realpolitiska. Och att mer moderata republikaner och tilloch med demokrater då gör gemensam sak med de mer extrema i senat och representanthus - det visar att värdet av att ge presidenten en näsbränna skattas högre än verkliga politiska vinster. Priset för det kan, som sagt, bli mycket högre än de eventuella politiska vinterna i sammanhanget. Det som återstår att se är vad väljarna nästa år har att säga om saken.

Låt oss nu hoppas att förtroendet för den amerikanska ekonomin snabbt återvänder och att hotet om en recession lika snabbt kan röjas ur vägen. Det behövs, inte bara för den amerikanska ekonomin och inte ens för den globala konjunkturen på kort sikt. Det behövs för att säkra förtroendet för hela den ekonomiska världsordningen och därmed för välfärden både i vårt land och på andra håll.

Ständig förbättring.

Den senaste tiden har en del medial uppmärksamhet ägnats en rapport från landstingets revisorer som publicerades i vintras. Jag har åter igen läst rapporten, och funderat en del både över rapportens innehåll och medias vinkling av den.

Rapporten är nämligen ganska tydlig. Hälso- och sjukvårdsstyrelsens uppföljning av privata vårdgivare har de senaste åren blivit bättre, och konktrollen av externa vårdgivare är idag tillräcklig. Det uttrycks bland annat med följande, citerat ur rapportens sammanfattning:

Utifrån vad som framkommit vid vår granskning och utifrån ställda revisionsfrågor och revisionskriterier bedömer vi att Hälso-och sjukvårdsstyrelsen:

- har genom avtal tillförsäkrat sig insyn i de verksamheter landstinget köper från externa vårdgivare

- har utvecklat och förbättrat förvaltningsprganisationen för kontroll och uppföljning av externa utförare, dock bör enligt vår mening organisationen ytterligare förtydligas och utvecklas (min notering: detta pågår redan, se nedan).

- har använt sig av erhållen information för att styra verksamheten och förbättra styrningen av de externa utförarna där så bedömts nörvändigt

- under senare år väsentligt förbättrat kontrollen och uppföljningen av de externa vårdgivarna

Nu ska på en gång sägas, att detta inte är alla punkter i den sammanfattning av rapporten som gjorts. det finns också en rad punkter där revisorerna gör exakt det som är deras uppgift, nämligen lämnar råd och anvisningar om hur kontrollen och uppföljningen kan utvecklas ytterligare. Det är i detta som i andra fall gott och väl att revisorerna lämnar sådana råd, för annars skulle deras arbete inte vara värd de skattemedel som vi i landstinget lägger på deras arbete. Men att kalla punkter som "vi bedömer att den information som ges muntligen dokumenteras i protokoll" eller " att en sammanställd rapportering av verksamhetsberättelser per avtalsområde bör ske" för "kritik från revisorern" är nog att skjuta över målet. Minst sagt. I synnerhet som just detta, och en hel del annat, redan pågår.

Den vård som landstinget finansierar ska nämligen följas upp noga, både med avseende på kvalitet, ekonomi och organsiation. det görs också, och det görs år från år allt mer och allt bättre.

Det är dock som sagt inte riktigt den bild man får i media. I Upsala Ny Tidning kan man läsa rubriken "dålig uppföljning av privata vårdgivare" och i texten att "landstinget gör inte tillräckliga kontroller av privata vårdgivare". Det påståendet har faktiskt ingen täckning i den revisionsrapport som refereras. Även om det på vissa punkter kan vara "oklart" (det uttrycket används nämligen) hur uppföljningen sker, så talar alltså rapporten som helhet sitt tydliga språk: uppföljningen är bra och tillräcklig, men den kan bli ännu bättre.

På det viset speglar revisionsrapporten hela det arbete som vi i Alliansen bedriver i vårt landsting. Det är mycket som är bra, men ingenting som är så bra så att det inte kan bli bättre. Detta förbättringsarbete pågår ständigt, och det ger sakta men säkert resultat.

Med andra ord: det som är bra ska bli ännu bättre, och det som är fel ska rättas till. Det är för övrigt en grundsats som borde tillämpas äver i andra sammanhang än i landstinget. Inte minst det där med att rätta till fel...