Ansvar både för verksamhet och ekonomi ger den bästa välfärden

Idag offentliggör vi de förändringar av landstingets patientavgifter som tidigare diskuterats i media. Efter en noggrann analys gör vi vissa höjningar för att kunna hantera både den vård som landstinget bedriver och landstingets ekonomi på ett ansvarsfullt sätt.

Att balansera god vård och ansvar för ekonomin är en viktig välfärdsfråga. Det är alltid enkelt att göra det ena eller det andra, men den verkliga utmaningen - och det verkliga kravet på ledarskap - handlar om att göra bådadera. Den som tror att man kan bortse från det ena eller det andra biter sig raskt i svansen, det har vi kunnat se exempelvis i de landsting som trots mycket högt kostnadsläge inte kan ge sina invånare en vård av bättre kvalitet.

I ett sådant samlat ansvar ingår också att se över kostnaderna för verksamheten, inklusive de kostnader som betalas direkt av patienten vid vårdtillfället. Naturligtvis kan man sätta dessa direkta kostnader, det vill säga patienavgifterna, på alla tänkbara nivåer. Då måste man också tänka på vilka signaler det faktiskt sänder till patienterna - och till länets alla invånare.

En god hälso-och sjukvård av bra kvalitet är ytterst värdefullt för människors trygghet. Ju bättre den vård som ges är, desto större blir tryggheten och förtroendet för vården. Men den bästa vården är inte den som är kostnadsfri för patienten eller den vård som finansieras med de högsta totala kostnaderna. Sambandet mellan vård av god kvalitet och kostnaden för den vård som bedrivs är mer komplicerat än så.

Med det sagt är jag stolt övcer två saker. Det ena är att vårt landsting ofta rankas högt i undersökningar som mäter vårdens kvalitet och patienternas uppfattning om kvalitén. Det andra är att vårt landsting har ett tryggt och stablt ekonomiskt läge. Vi har mycket kvar att göra när det gäller väntetider, köer, bemötande och krångel, men vi jobbar på det. Vi har mycket kvar att göra, även om vi är på väg åt rätt håll.

Bättre vård ger nöjdare medborgare

Att vården granskas både av media och av våra politiska motståndare är helt naturligt, mend et gör det också desto viktigare att se vilka helt objektiva granskningar som görs; till exempel undersökningar som visar vad de som är direkt berörda faktiskt tycker. En sådan undersökning presenterades helt nyligen, och den visade att medborgarna inte bara är ganska nöjda med vården som den är; de blir dessutom allt nöjdare!

Man kan givetvis fundera över vad det beror på. Man ska då först som sist komma ihåg att undersökningen visar läget på nationell nivå snarare än i ett enskilt landsting. Men då ska man också ta med i beräkningen att nio av landets 21 landsting idag styrs av Alliansen (i vissa fall tillsammans med andra partier) och att 5,5 av landets drygt nio miljoner invånare lever i ett landsting där landstingsstyrelsens ordförande är moderat.

Inte nog med det. I sju av dessa nio landsting, och bland dem sex av landets sju största, har Alliansen varit i majoritet två landstingsval i rad. Medborgarna har alltså fått pröva Alliansens politik, och tyckt att den fungerar bra. Väl så viktigt är också att ett förnyat förtroende ökar möjligheten att arbeta mer långsiktigt. De reformer som inleddes 2006-2007 börjar först nu få fullt genomslag.

Att medborgarna blir allt nöjdare märks inte bara på valresultatet. En annan intressant mätare är faktiskt debatten om privata sjukvårdsförsäkringar. Den minnesgode kommer kanske ihåg hotet från valrörelsen 2006; om ”borgarna” skulle vinna valet skulle en flod av privata sjukvårdsförsäkringar välla över landet och de mest bemedlade skulle gå före i de långa köer som – redan då, får man kanske säga – präglade sjukvården.

Nå, det som hänt sedan dess är att köerna faktiskt har blivit kortare och att intresset för privata försäkringslösningar svalnat i samma takt. Fortfarande är väntetiderna svensk sjukvårds största problem, men utvecklingen går åt rätt håll och kommer att vara den viktigaste frågan på Alllansens dagordning tills problemet är borta.

Vi i Alliansen är stolta över svensk sjukvård. Men det finns mycket kvar att göra ör att förbättra den ytterligare. Vi har idéer och konkreta lösningar, och det mesta pekar på att det vi gör verkar i rätt riktning. Därför ska arbetet med att utveckla svensk sjukvård fortsätta. Under de närmaste dagarna är den moderata partistämman en naturlig plats för att fortsätta den diskussionen, men arbetet bedrivs också i landsting och kommuner och självklart även i riksdagen. Det viktigaste med det arbetet är givetvis att de människor som är berörda är nöjda med det vi gör. Därför är det en viktig signal att förtroendet för vården ökar.

På säker grund

Jag har ägnat en stund av kvällen åt min favorit-TV-serie "Vita Huset" och ett av mina favoritavsnitt. Det är avsnittet där presidenten - som också är nobelpristagare i ekonomi - möter en gammal akademisk antagonist som han också delat nobelpriset med. De har följaktligen rejält olika åsikter inom sitt akademiska område och, som det visar sig i replikväxlingen, också på det politiska planet.

Den lilla episoden påminner mig om något mycket tänkvärt som regeringens narkotikasamordnare, och tidigare socialdemokratiska kommunalrådet, Björn Fries sade: Det finns lyckligtvis inte någon "evidensbaserad politik". Däremot vore det bra om politiker lyssnade lite mer till forskningen innan de tog ställning. Politiker har dock en tendens att lyssna just till den forskning som passar deras syften.

Så är det, och det är kanske inte så konstigt. Men på de områden där vi politiker verkar finns det sällan några entydigt vetenskapliga sanningar. Det finns forskning, men det är dessutom ofta material som måste studeras noga för att verkligen fylla sitt syfte, om det ska användas politiskt. Till det kommer att de flesta forskare faktiskt betackar sig för att få sina studier kapade i partipolitiska syften.

Den som senast råkat ut för detta har jag skrivit om tidigare. Det är uppsalaforskaren Laura Hartmann, som råkade i rejält blåsväder för en forskningsrapport som egentligen inte går att använda för något annat syfte än just det jag skriver om nu - nämligen just att konstatera att det inte finns stöd för vare sig den ena eller den andra åsikten om större mångfald i välfärdssektorn. Men genom att plocka bland enstaka citat blev Hartmanns rapport politiskt stoff.

Vi politiker bör använda forskningen mer försiktigt än så. Stöd för våra idéer brukar gå att hitta i alla fall, inte minst bland de människor som är direkt berörda av den politik vi för. Jag pratar hellre med de människor som berörs än bygger stöd för mina åsikter i svårttolkad forskning.

Framgångsrika Uppsala

Jag noterar idag att Janne Nordling, lokal seniorreporter på TV4, konstaterar att Uppsala vilken dag som helst passerar 200.000 invånare. I samma veva kommer länet dessutom att inta femteplatsen i storlek bland länen. Uppsala och länet växer med andra ord så det knakar.

Dety går bra för Uppsala även på andra områden. Jag besökte igår Uppsala Biobank, främst i landet på att sitt område. Akademiska sjukhuset skördar lagrar inom rikssjukvården, och vi står starka i fråga om medicinsk forskning.

Detta är några av många områden där vi har goda skäl att vara stolta över Uppsalas fins utveckling. Jag kommer att arbeta vidare för att den goda utvecklingen ska bestå, närmast på sammanträde med Rikssjukvårdsnämnden i morgon. Jag sticker inte under stol med att jag är stolt över den fina utvecklingen. Den strategi vi drivit i Alliansen, många gånger under hårt politiskt motstånd, är uppenbart framgångsrik för länet och för Uppsala. Det ska vi ta fasta på.

En allt bättre primärvård

Miriam Eriksson (KD) som är ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen förklarade på ett utmärkt sätt i radio hur ett bra vårdvalssystem ska fungera. Möjligen kan ett tillägg göras, och det är vika faktorer som faktiskt ger anlending till högre ersättning på grund av större vårdtyngd. Då är det helt uppenbart att den avgjort viktigaste faktorn är ålder. När vi bli äldre ökar behovet av vård dramatiskt, och det har vår ersättningsmodell också utgått ifrån.

Det har också gjorts försök med att ersätta med utgångspunkt i så kallade socioekonomiska faktorer, men det har visat sig att de landsting som prövat sådana modeller inte fått en bättre eller jämnare fördelning av den sjukvård som erbjuds.

Det är tråkigt att en viktig debatt om hur vårdvalet kan utvecklas så bra som möjligt hindras av rent ideologiska faktorer. De rödgröna partierna har varit mycket konsekventa i sitt motstånd till vårdvalet, men inte fullt lika konsekventa i sin argumentation. Nu påstår man ogenerat att man är "för valfrihet", men det finns inte en enda valfrihetsreform som man på olika sätt har motsatt sig. När reformerna sedan visat sig fungera, som med vårdvalet, så försöekr man ta åt sig äran av det goda men kommer i stället med förslag som skulle hindra den goda utvecklingen.

Primärvården i vårt landsting fungerar idag utmärkt. Det finns fler skäl till detta, vårdvalet är en av dem. Vi ska arbeta vidare med att utveckla vår fina primärvård.

Politisk vardagskväll

Kvällen har ägnats åt en av mina favoritaktiviteter när det gäller kontakt med människor, nämligen att knacka dörr och lyssna på synpunkter. I kväll besöktes Örsundsbro, där samtal med människor i ett bostadsområde gav många intressanta tankar, framför allt om kollektivtrafik.

Det är inte så att vi somk är politiskt aktiva får för lite "input" i vårt dagliga arbete. Frågan är däremot vilka - och vad - som påverkar oss i vårt beslutsfattande, och på vilka grunder. Det är lätt som politiskt verksam att glömma bort varifrån uppdraget kommer och varför vi har fått det.

Jag kan faktiskt tänka mig att de människor som jag i kväll hade tillfälle att prata med funderade en del över vad de hade att säga som kan påverka landstinget. Mitt svar är: mer än man kanske kan tro. de samtal jag haft i kväll är bra exempel på något som jag skrivit om tidigare. Det var nämligen samtal långt ifrån sammanträdesrum och föredragingar av tjänstemän, långt från partipolitiska förhandlingar med motståndare och mycket, mycket långt från massmedias bildsättning av politiken.

Kvällens samtal har handlat om människors livspussel, om att få ihop vardagen när den ena jobbar i Märsta och den andra i Enköping. Om arbetstider och dagis, om att kunna åka en hel familj till Uppsala för att gå på bio. Kort sagt om vardagshändelser, som påverkar och påverkas av politiska beslut.

Den politiska vardagen handlar inte i första hand om sammanträden och debatter med motståndare. Den handlar först och främst om de människor som jag har samtalat med i kväll. Tack, ni som var henmma och öppnade dörren. Förhoppningsvis vill ni höra av er igen för att berätta mer om era förväntningar på samhället och välfärden.

Valfrihet är bra för Gottsundaborna

Dagens förstanyhet i Radio Uppland förtjänar en kort kommentar.

Sedan några år tillbaka kan du som patient, var du än bor, välja vilken vårdcentral du vill gå till. Det gäller självfallet också den som bor i Gottsunda. Landstinget bedriver vårdcentraler på ett trettiotal platser i länet. Dessa vårdcentraler är spridda över länet så att ingen ska behöva ha allt för långt till en vårdcentral.

Därutöver finns ett antal vårdcentraler som drivs av andra än landstinget. Som patient är man helt fri att välja om man vill gå till den närmaste vårdcentralen eller till någon annan som ligger längre bort från bistaden, till exempel i närheten av arbetsplatsen. Det gör att du som patient har full valfrihet - och den vårdcentral du väljer är skyldig att ta emot dig.

När Alliansen ökade valfriheten för patienterna i primärvården, så gjorde vi det för alla patienter - genom möjligheten att fritt välja vårdcentral kombinerat med att nya vårdcentraler har öppnat. Alternativt, att genom politiskt styrning peka ut var nya vårdcentraler skulle etableras kombinerat med att vårdcentral skulle ha ansvar för de som bor i närområdet, hade bara ökat valfriheten för dem som bor där politikerna i så fall väljer att starta nya vårdcentraler. Nu är det patientens val som styr i alla led.

Valfrihetsreformen i primärvården är bra för alla patienter, inte minst de som bor i Gottsunda. de är inte längre, genom det så kallade områdesansvaret, hänvisade till den lokala vårdcentralen utan kan välja fritt vart de vill gå.

Occupy Pyongyang

Att samtidigt höra de beskäftiga demonstranterna utanför Riksbanken och på andra ställen samtidigt som vi ser bilder från svältens Nordkorea fyller mig med vämjelse. Påståenden om "kapitalismens kris" ekar ganska tomt när vi ser vad socialismen ställt till med i Nordkorea. Och att tala om "giriga bankirer" när bilder på detr socialistiska toppgarnityret i Nordkorea fladdrar förbi i reportaget är inget mer och inget mindre än ren cynism.

Som om det inte skulle vara tillräckligt illa, så har vi i samma tidsskede sett vilka möjligheter kapitalismen faktiskt ger. Jag tänker givetvis på percy Barnevik, en av dem som kritiserats just för att vara en egoistisk roffare. Barnevik intervjuades i ekots lördagsintervju och berättade vart alla miljonerna tagit vägen.

De har investerats i biståndsprojekt som, till skillnad från Nordkoreas socialistiska misär, har lett ill att människor faktiskt har fått det bättre och har kunnat ta sig ur fattigdom och elände.

Att ovanpå detta vifta med skyltar sär det står "we are the 99 procent", antydande att en extrem vänsterrörelse skulle vara talesman för befolkningen, har jag redan kommenterar. Den ordkoreanske diktatorn Kim Jon il anser sig också företräda en majoritet av sin befolkning, liksom till exempel den venezolanske presidenten Chaves. Jag hör dok till dem som anser att legitima företrädare för folket utses i fria och allmänna val.

Osmakligt är vad det är, men det är en osmaklighet som präglat vänstern allt sedan dess begynnelse.

Samtal om vardagens frågor

Några timmars dörrknackning då och då är välgörande. Det är så lätt att politiken blir en fråga om positioner, formfrågor och benhårda alternativ som ställs emot varandra. Det är då som det blir nödvändigt att byta sammanträdesrummen mot den vardag som de allra flesta av våra väljare lever i och det mest slående är att möta just de människor som mer av den politiska debatten borde handla om. De människor som försöker få livspusslet att gå ihop, som matchar två heltidsarbeten med hämtning på dagis, skjutsning till fotbollen och höststädning med grannarna.
Många av dem som jag har pratat med under några söndagar denna höst har gett en intressant och tankeväckande bild av sin verklighet. Först säger de att allt är bra, och att de egentligen inte har så mycket att klaga på. men när vi ställer nyfikna följdfrågor, så kommer det ändå upp saker som vi kan göra bättre och som vi har anledning att ta till oss. Det är nästan aldrig de frågor som får mest utrymme i den politiska debatten, men det är de frågor som våra uppdragsgivare, medborgarna, tycker är viktiga.

Vår gemensamma välfärd beskrivs ibland som om den vore i fritt fall. Visst finns det brister, och det är Alliansens uppgift att rätta till dessa brister. men att för människor som själva kan se och dra slutsatser av hur saker förhåller sig försöka beskriva vården eller skolan som i sämre skick än den faktiskt är leder snarare till allmän misstro mot politiker och ointresse för de lösningar som faktiskt behövs.

Det direkta mötet med de människor som gett oss vårt uppdrag inspirerar. Men att möta människor i deras vardag ger framför allt en bild av hur den vardag ser ut, som politiska frågor verkligen ska handla om. Människors vardagspussel och de problem som det innebär, är många gånger oändligt mycket viktigare än de frågor som allt som oftast tar mest plats på politikernas bord. Det är möten som inspirerar i det vardagliga politiska arbetet - och ger framtridstro inför valet 2014.

En frisk idédebatt

Just nu pågår Folkpartiets landsmöte i Karlstad. För inte så länge sedan möttes Centern till sin motsvarighet i Åre och på torsdag träffas vi i Nya Moderaterna till vår partistämma i Örebro. Efter årsskiftet är det Kristdemokraternas tur.

Det som mest präglar dessa fyra aktiviteter är att de, även om centern valt ny ledare och diskussioner pågår inom (KD), mest av allt handklar om det som politiken mest av allt ska handla om, nämligen politik. I alla fyra partier i Alliansen pågår just nu friska och spännande diskussioner om vägval i olika frågor, vägval som i sin tur kommer att spela roll för hela Alliansens samlade vägval. Men det rör vägval i enskilda frågor, själva färdriktningen är väl utstakad och utpekad.

Med en trygg ideologisk grund, dessutom gemensam för alla de fyra partierna, finns goda förutsättningar både för kompromisser och för nytänkande.  Där finns också orsaken till att fyra partier faktiskt inte bara kan samarbete mycket väl, utan dessutom klarar av den svåra balangången att både ha en inre förnyelse i varje parti - och i Alliansen som helhet.

Jag ser fram emot nästa veckas stämma. Då ska vi i nya Moderaterna göra det som centern och folkpartiet redan gjort denna höst. Sedan ska vi tillsammans, och givetvis tillsammans även med Kristdemokraterna, fortsätta utvecklingen av Alliansens politik med sikte på valet 2014. Med friska idéer växer utrymmet för en frisk idédebatt. Och med goda vänner växer glädjen att samarbeta. Och att vi är fyra partier som kan trivas tillsammans skapar givetvis bästa möjliga förutsättningar för ett tryggt regeringsinnehav.

Nittionio komma nittiosju procent.

Så har då vänstern hitatt ett nytt sätt att försöka får uppmärksamhet och sympati för sina ståndpunktern. Men nya metoder eller kampanjformer skymmer inte att det är samma sak som alltid. Att tycka avv enskilda bankirer eller aktiemäklare är giriga är varken svårt eller nytt; en av dem som ju faktiuskt påtalat detta är vår höggradigt moderate finansminister. Men det är inte heller kritiken mot bankerna som upprör mig mest med den nya "occupy"-rörelsen. Kanske är det faktiskt inte ens rörelsen själv.

Några hundra människor har tydligen samlats på några får platser i landet. Bilderna från Norrköping visar några enstaka personer på ett torg, och i Uppsala lär en handfull personer ha samlats på Stora Torget. Inte ens i landets huvudstad och största stad samlade denna folkrörelse mer än högst något tusental personer. Att kalla dessa glesa skaror för en folkrörelsen är inte bara ren och skär falsk marknadsföring. De är dessutom en förolämpning mot alla oss - långt fler än nittionio procent av befolkningen - som som inte var där och som absolut inte delar deras synpunkter.

Vänstern, i Uppsala under ledning av Vänsterpartiets ordförande Emma Wallrup, påstår sig representera alla dem vars röster inte hörs. Det måste betyda att Wallrup har missat något, nämligen att vi sedan nittio år tillbaka faktiskt har allmän rösträtt och att de röstande - flera miljoner, för att vara exakt - två gånger har röstat fram en helt annan politik. Varenda en av väljarna gillar kanske inte varje detalj i den politik som Alliansen för, men att gå ut på gatorna och säga sig representera "nittionio procent" av väljarna som någon sorts folkrörelse, det ger ett ganska märkligt intryck av synen på representativ demokrati.

Låt oss anta att aktiviteten på Stora Troget samlade hundra personer, och låt oss anta att de representerar denna rörelse i vårt län. Det betyder i så fall att de som var där utgör ganska så precis en tretusendel av länets totala befolkning, det vill säga en tredjedels promille. Personligen fick ja, som exempel, sjutton gånger så många personkryss i det senaste valet.

Jag förnekar inte vänstern rätten att demonstrera i olika skepnader. men jag vänder mig starkt emot påståendet att de skulle representera fler än dem som röstar på dem - och det biter inte ett dugg på mig att de försöker kalla rörelsen för "opolitisk". För på samma Facebook där jag hittat uppgifter om den stillsamma protesten på torgen hittar jag också uppgifter om trängsel på Gränby Centrum. Och rörelsen "Occupy Gränby" har avläggare i Boländerna, inne i stan, i Stenhagen och i det ännu ine fördigbyggda Gottsunda Centrum.

Människor vill ha flera saker. Demokrati, mänskliga rättigheter, fri rörlighet och växande ekonomi är några av dem. Människor går inte med i "folkrörelser" för att åstadkomma sådant; människor är en folkrörelse för fred, frihet och marknadsekonomi. Vänstern är det inte, och har aldrig lyckats åstadkomma något i den vägen.

En fråga om trygghet

Ambulanssjukvården är en av de viktigaste delarna av tryggheten i samhället. Det är också en del av sjukvården som utvecklats oerhört bara under de senaste decennierna. Från att vara en ren sjuktransport är en modern ambulans utrustad med både teknik och kompetens. Lägg till detta en organisation med ambulansstationer i sex av länets sju kommuner, och vi vår en ambulansverksamhet som kan ge en god trygghet i hela länet.

Som ett extra komplement till detta samverkar ambulanssjukvården med kommunernas räddningstjänst. Detta komplement innebär att länets deltidsbrandkårer, i vissa fall, rycker ut för att understödja ambulanssjukvården. De fall det rör sig är när det är medicinskt motiverat, och den tydlgiheten är mycket viktig.

Landstingets viktigaste ansvar i välfärden är sjukvård, och det finns en mycket hög kompetens inom exempelvis akut- och intensivvård. Landstinget sysslar däremot inte med brandförsvar och räddningstjänst, och har därmed fullt förtroende för att länets kommuner sköter detta på bästa tänkbara sätt. Vi utgår givetvis ifrån att förtroendevalda, oavsett parti, i länets kommuner tar sin uppgift på lika stort allvar som vi tar vår uppgift i landstinget.

I vårt län fungerar ambulanssjukvården mycket väl. Vi har flera gånger gått igenom verksamheten grundligt, senast i samband med diskussionerna kring uppdraget för lasarettet i Enköping. Ingen landstingspolitiker som löpande följer verksamheten noga kan tvivla på att ambulanssjukvården fullgör sitt uppdrag mycket väl och att vi kan säga till medborgarna i länet att de kan vara trygga, oavsett var i länet de bor.

Det sista ser jag personligen som en av mina viktigaste uppgifter som ordförande i landstingsstyrelsen. Medborgarnas trygghet och säkerhet kan vi aldrig ge avkall på, och i vårt län är den medicinska tryggheten mycket god. Det gäller inte minst ambulanssjukvården.

Värdet av en stabil ekonomi

Idag presenterade Dagens Samhälle siffror över landstingens ekonomi runt om i landet. Glädjande nog har vårt landsting den fjärde bästa ekonomin, räknat efter resultat per invånare. En lång rad landsting visar underskott, medan vi i Uppsala län har god ordning på ekonomin i landstinget.

Men är då landstingets ekonomi för god? Kunde vi lägga mer på vård eller kollektivtrafik, när vi nu gör stora överskott?

Svaret på den frågan är definitivt nej. Snarare är marginalerna inte tillräckliga på sikt, om vi ska klara de framtida utmaingar som vi står inför. Det behövs investeringar i fastigheter, avsättningar för pensioner till anställda, marginaler för att klara oväntade nedgångar i ekonomin och inte minst för att möta nya vårdbehov i befolkningen.

Med andra ord: vi har bättre beredskap än många andra landsting, men det ger inget utrymme för att sänka garden. För oss som har ansvar för landstingets ekonomi gäller det i stället att fortsätta att hålla hårt i den gemensamma plånboken. Jag noterar att det dyker upp mer lättsinniga förslag så här i budgettider, men glädjande nog är samstämmigheten stor inom Alliansen. Budgeten ska inte bara gå ihop, den ska också innehålla en trygghetsmarginal om ekonomin försämras. Och en skattehöjning, som skulle slå stenhårt mot den privata konsumtionen, är inte aktuell.

Alliansen är och förblir alltså den absoluta garanten för en stabil ekonomi i landstinget. Och en stabil ekonomi är den absoluta garanten för att det itne ska bli aktuellt med stora nedskärningar, som nu sker i de landsting där den politiska ledningen inte hållit lika hårt i plånboken.

Välfärd och ekonomi går hand i hand

Arbetsdagen slutade idag med ett besök hos Radio Uppland, som gärna ville veta mer om våra tankar kring landstingets patientavgifter. Jag har förstått att det cirkulerat uppgifter om att det redan finns ett färdigt förslag om nivån på de kommande patientavgifterna, men det stämmer inte. Däremot har vi fått ett undelag från våra tjänstemän, som vi nu ska ta politisk ställning till.
Beslutet om patientavgifter ingår i landstingets plan och budget, och är en del av den totala verksamheten och ekonomin i landstinget. Därför går det inte att diskutera avgifterna isolerat frånn verksamheten eller ekonomin som helhet. Att bryta ut avgifterna och diskutera dem separat är helt enkelt inte något särskilt bra sätt att ta ansvar.

I Alliansen diskuterar vi just nu hur olika delar av vården hänger ihop och tillsammans bildat det trygghetsnät som den samlade välfärden ska utgöra. Som en naturlig del av detta diskuterar vi också vårdens finansiering, och vilka förväntningar vi har pöå den vård som ska utföras. Det är givetvis en ganska komplicerad process som kräver både ansvar för landstingets ekonomi och omtanke om verksamhet och patienter. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna hitta en bra balans mellan ekonomi och verksamhet, och mellan patienternas förväntingar och verksamhetens möjligheter.

Hur radion kommer att skildra detta, och redigera intervjun, återstår att se. Det är givevis lätt att skildra en diskussion om patientavgifter i ett läge när landstingets budget ska fastställas som en höjning som är nödvändig för att få bdgeten och ekonomin att gå ihop. Men den som följt vårt landsting och arbetet med landstingets ekonomi de senaste åren förstår säkert att vi ständigt balanserar ansvar för ekonomin med omtanke om verksamheten. Om avgifterna kan vara ett led i detta, så är det givetvis bra.
Den 31 augusti lägger landstingsstyrelsen fram sitt förslag till budget. När arbetet med att förbereda detta är klart, kommer jag att berätta mer om hur vi resonerar. Men grunden för resonamanget kommer hela tiden att vara en balans mellan ekonomin och verksamheten.

Patientavgifter e

Arbetsdagen slutade idag med ett besök hos Radio Uppland, som gärna ville veta mer om våra tankar kring landstingets patientavgifter. Jag har förstått att det cirkulerat uppgifter om att det redan finns ett färdigt förslag om nivån på de kommande patientavgifterna, men det stämmer inte. Däremot har vi fått ett undelag från våra tjänstemän, som vi nu ska ta politisk ställning till.

Beslutet om patientavgifter ingår i landstingets plan och budget, och är en del av den totala verksamheten och ekonomin i landstinget. Därför går det inte att diskutera avgifterna isolerat frånn verksamheten eller ekonomin som helhet. Att bryta ut avgifterna och diskutera dem separat är helt enkelt inte något särskilt bra sätt att ta ansvar.

I Alliansen diskuterar vi just nu hur olika delar av vården hänger ihop och tillsammans bildat det trygghetsnät som den samlade välfärden ska utgöra. Som en naturlig del av detta diskuterar vi också vårdens finansiering, och vilka förväntningar vi har pöå den vård som ska utföras. Det är givetvis en ganska komplicerad process som kräver både ansvar för landstingets ekonomi och omtanke om verksamhet och patienter. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna hitta en bra balans mellan ekonomi och verksamhet, och mellan patienternas förväntingar och verksamhetens möjligheter.

Hur radion kommer att skildra detta, och redigera intervjun, återstår att se. Det är givevis lätt att skildra en diskussion om patientavgifter i ett läge när landstingets budget ska fastställas som en höjning som är nödvändig för att få bdgeten och ekonomin att gå ihop. Men den som följt vårt landsting och arbetet med landstingets ekonomi de senaste åren förstår säkert att vi ständigt balanserar ansvar för ekonomin med omtanke om verksamheten. Om avgifterna kan vara ett led i detta, så är det givetvis bra.

Den 31 augusti lägger landstingsstyrelsen fram sitt förslag till budget. När arbetet med att förbereda detta är klart, kommer jag att berätta mer om hur vi resonerar.

När argumenten tryter

Med ett rejält mått av obehag läser jag Lena Sommestads krönika i Aftonbladet. Visst förstår jag att socialdemokraterna är pressade intill desperation, men så illa trodde jag faktiskt inte att det var.

I Grekland och Portugal pressas befolkningen av åratal av politiskt vanstyre, som lett till att statsskulden i dessa länder passerat den nivå som är hanterling med normala politiska beslutsprocesser. Denna överkonsumtion leder, när den ska åtgärdas, givetvis till social oro och protester på gator och torg.

Sveriges statsfinansiella läge är ett helt annat. Vi har ordning och reda i statsfinanserna. Regeringen tar ansvar, vilket både minskar risken för social oro och ökar möjligheterna att hålla landet ur de värsta internationella finansstormarna. Vi kan skörda fem år av klok hantering av statsfinanserna i kombination med en arbetsmarknadspolitik som lett till att 200.000 fler fiinns i arbetsmarknaden jämfört med oktober 2006.

Så ser skillnaden mellan Alliansens politik och det socialdemokratiska alternativet ut i praktiken.

God vård kräver bra bemötande

Jag har ägnat eftermiddagen idag åt en av  vårdens viktgiaste frågor: ett bra bemötande. I grunden handlade det om landstingets arbete med HBT-certifiering, där Folktandvården ligger klart längt framme. Som av en händelse har dessutom detta arbete med just HBT-frågor inom Folktandvården haft god effekt även på bemötandet i övrigt.

God vård kräver bra bemötande, och bra bemötande är - när det fungerar - en naturlig del av vårdens vardag. Vi ser, när vi gör studiebesök, ofta väldigt bra exempel på hur omtanke och omvårdnad går hand i hand med en god vård. Kvalitet i vården är långt ifrån bara att kunna bota, utan också att ge lindring, omtanke, trygghet och inte minst respekt. Att bli sedd, och respekterad, är en av de mest grundläggande faktorerna för att bli väl bemött. och det är i sin tur en grundläggande faktor för en god omvårdnad.

Bra bemötande är i hög grad ett förhållningssätt. Att Folktandvården ligger långt framme på området förvånar inte ming, för Folktandvården har länge arbetet mycket systematiskt med alla kvalitetsfrågor. Och det som kanske imponerar mest, och ändå förundrar lite grann, det är att Folktandvårdens mycket höga kvalitet och goda bemötande går hand i hand med en välskött ekonomi.

Bra bemötande ger en god vård. I landstinget har vi många verksamheter att vara stolt över, just för att man lyckas kombinera dessa två.

Bättre information ska utveckla en viktig reform

Dagens Nyheter har idag som förstanyhet att patienternas information om valmöjligheter i vården har uppenbara brister. Det är bara att konstatera att vi här har ett förbättringsområde, som vi i vårt landsting ska ta tag i utan dröjsmål. Inte bara för att det givetvis inte är bra med negativ kritik av detta slag - utan så mycket mer för att det är en angelägen del av en viktig reform som kan göra den reformen mycket bättre.

Det är riktigt som DN skriver att vårdvalet har varit en viktig del av vårt reformarbete de senaste fem åren. i vårt landsting gick vi igång snabbt, först med vårdval i primärvården och nu också inom öppen specialistvård. Möjligheterna att välja vård är en viktig del i att sätta patienten i centrum och göra patieternas vilja och val till en viktig del av inflytandet över vården.

Men man ska också komma ihåg att knappast någon reform är fullkomlig redan från första början. Snarare är det så, att reformer av detta slag är en ständigt pågående process som hela tiden kräver uppföljning och analys. Att på förhand veta hur det kommer att bli är nästan omöjligt - och att sätta sig i baksätet och kritisera när enskilda problem dyker upp är desto lättare. Vi sätter nu omedelbart igång med att se över vad som kan göras för att informationen till patienterna ska blir bättre, för att utveckla vårdvalet ytterligare.

Med den utgångspunkten är jag glad för att vi har fått en objektiv granskning av vårdvalet, och en klar indikation på vad vi kan göra för att förbättra en redan framgångsrik reform.

Framtidens idéer - eller gårdagens?

Jag skrev igår om den förbittrade oppositionen, då mest med fokus på att man lämnar walk-over till kvällens TV-debatt. Peter Wolodarski skriver i DN med en lite annan vinkel, nämligen risken för att gnället i kombination med en föreställning om att "det var bättre förr" gör att helt nödvändig politik-och idéutveckling får stå tillbaka för...tja, just en tro att det var bättre förr.

För det var det inte. levnadsstandarden var längre, och vi levde dessutom i en helt annan omvärld. För den som för ett ögonblick tror att 60- och 70-talens (S)-politik kan bli modern igen, så kan det vara på sin plats att påpeka att världen har förändrats en aning under de 30-40 år som gått.

Men inte nog med det. "Det var bättre förr" fungerar alltså inte som politiskt mantra. "Borgarnas politik är fel" fungerar inte heller. Att bygga ett helt politiskt alternativ på att försöak misstänkliggöra den politik som förs, kombinerat med små irrbloss av idéer om dert som är mest dagsaktuellt håller helt enkelt inte som politiskt alternativ. Resultatet blir, just det, gnälligt, kortsiktigt, rörigt och allmän ogenomtänkt. Vilket är det sista som behövs i den politiska situation både Sverige som land och vårt landsting behöver.

I vården och kollektivtrafiken behövs i stället två saker. Det ena är ett nyfiket och framåtsyftande ifrågasättande. Det andra är nya lösningar på nya utmaningar och nya problem. Det kräver nya arbetssätt, nya organisationsformer och framför allt nya idéer. 70-talets idéer fungerade kanske för 70-talets sjukvård, men nu är det faktiskt 2011, med allt vad det innebär.

Jag träffade häromdagen människor som arbetar på en avdelning på Akademiska sjukhuset. Vi pratade bland annat om de många medicinska och tekniska landvinningar som gör att vården idag kan rädda fler liv än någonsin. Ett exempel beskriver Uppsala Nya Tidning i en artikel. Teknikerna och metoderna är nya - men organisationen ser ut som på 70-talet. En fråga som vi behöver diskutera är då om dagens sjukvård verkligen kan vara organiserad som 70-talets, eller om vi kan hitta nya sätt att arbeta.

En av de skillnader som vi ser tydligt är att utvecklingen går mot allt mer så kallad öppen vård, vilket innebär att mer även av den specialiserade vården kan göras utanför sjukhusen. Detta påverkar också stora universitetssjukhus som Akademiska sjukhuset. Att då ropa på mer centralisering och på att stoppa in mer och mer verksamhet inne på ett redan trångt sjukhusområde är kanske inte det modernaste sättet att lösa detta högmoderna problem på; inte heller att tacka nej till alla idéer om utveckling som frodas hos andra vårdgivare än landstingets egna verksamhet.

En annan fråga handlar om tillväxt och utveckling. Uppsala län ghar landets lägsta arbetslöshet och växer näst snabbast av alla län. Vad är det då vi ska göra för att denna goda utveckling ska fortsätta? Ska vi vända oss om och springa tillbaka, eller ska vi öka takten och göra större språng mot framtiden?

Vi står inför många spännande utmaningar under de närmaste åren. Alliansen har därför dragit igång ett utvecklingsarbete som pekar mot nya lösningar på nya problem. Vi kommer även i fortsättningen säkert att hånas och förlöjligas för dessa nya, moderna lösningar - och det kommer att bli fler försök att stoppa framtiden. Det kan vi finna oss i. Det är bättre att få kämpa för framtidens idéer än att sitta fast i gårdagens.

Den förbittrade oppositionen

I ett år har den förbittrade oppositionens mantra varit att "regeringen inte har majoritet", och med det antytt att regeringen under vissa omständigheter skulle kunna falla. Det påståendet stämmer - om alla de fyra oppositionspartierna gör gemensam sak. Hotet mot regeringen som framställs är alltså bara verkligt under vissa omsrtändigheter.

Nu har det dykt upp ett tillfälle att visa om detta hot är verkligt eller inte. Det är den TV-debatt som plötsligt blivit en stor politisk fråga. Men det debatten handlar om är inte regeringens politik, eller eventuella alternativ till den. Den stora frågan är hur politikerna ska vara placerade i studion.

Låt oss alltså klara ut vad detta innebär.

Dels finns det en regering. Den består av fyra partier som förvisso tycker lite olika ibland, men som under fem år faktiskt kunnat komma överens om precis allting och därmed faktiskt styr landet. Det går dessutom rätt hyggligt, om man ser till hur det ser ut i omvärlden.

På den andra sidan står fyra partier som inte lyckats komma överens om någonting, inte ens internt, men som med ett konstigt resonemang anser sig vara ett regeringsalternativ fast ändå inte.

Det senaste året har präglats av en form av politisk krokbensfällning som ingen utanför politikens värld kan ge det minsta för. Med hjälp av diverse parlamentariska finter har de fyra partierna i opposition försökt tvinga regeringen att föra en annan politik än den regeringen står för - grundat på att "regeringen inte har majoritet". Men svensk grundlag är solklar: för att fälla en regering krävs en annan majoritet än den som bildar regeringsunderlag.

Det gör att socialdemokraterna och vänsterpartiet på söndag har två alternativ. Antingen kommer man till debatten och ställer sig där man hör hemma. Eller också erkänner man att det faktiskt inte finns något reellt politiskt alternativ till den sittande regeringen.

Det troliga är emellertid att inget av detta kommer att hända. Och för den som undrar varför rekommenderas Stigbjörn Ljunggrens artikel i SvD.

Vi möter det även på hemmaplan, i kommuner och landsting. Gnäll, formaliafrågor, bitterhet och allmänt klagande över tingens ordning. Alliansen styr, oppositionen gnäller.

Det handlar om att lyssna - till alla röster!

I Sverige har vi, sedan ganska många år vid det här laget, ett väl fungerande folkstyre, eller som det brukar kallas: demokrati. Eftersom vi är ganska många invånare, en bra bit över nio miljoner, så har vi i mycket stor enighet kommit överens om att den bästa formen är att utöva folkstyret i form av så kallad representativ demokrati. Insikten om hur krångligt det skulle bli har lett till insikten om att det bästa sättet att utvöa demokratin är att i allmänna, fria och hemliga val utse vissa företrädare, kallade förtroendevalda,  som svarar för att mellan dessa val stå för själva utövandet av politiken.
Det är nog ingen som tycker att detta system, liksom nästan alla andra former för att fatta beslut, är perfekt. Men systemet fungerar och är - som sagt - trots allt ett ganska smidigt sätt att åstadkomma det som eftersträvas, nämligen ett sätt att utse representanter för väljarna som svarar för att fatt och genomföra de beslut som väljarna önskar.
Egentligen finns det bara en hake. Det är att somliga människor visserligen säger sig respektera och till och med gilla den representativa demokratin - men ändå inte riktigt vill finna sig i de beslut den leder till.
Jag möter ganska ofta människor i olika sammanhang, som har en något märklig föreställning om hur den representativa demokratin faktiskt fungerar. Orsaken till detta kan man fundera på, med tanke på olika idéer och förslag på hur det politiska arbetet bör förändras. Men framför allt ställer det frågor om hur vi som är politiskt verksamma bör arbeta.

Jag kan leva med att vi som har ledande förtroendeuppdrag kallas för "makthavare", men jag blir ytterligt misstänksam när olika typer av rådslag och dialogmöten ska hållas, där syftet är att på olika sätt förminska eller till och med ersätta sedvanliga politiska beslutsprocessen. Jag tycker ytterligt illa om diverse så kallade "folkaktioner" som sägs representera en bred opinion - men i regel bara repsesenterar en bråkdel av dem som berörs. Samtidigt möter jag i olika sammanhang massor av människor som i det tysta faktiskt står bakom det demokratiska system vi i vårt land har byggt upp, och som faktiskt förtjänar att få sin röst hörd, även om det är en röst som inte låter sig höras annat än av den som lyssnar riktigt noga.
Rösträtten kom till för att ge röst åt dem som hade svårt att göra sin stämma hörd. idag är det mer och mer den som kan tala för sig, ta sig fram genom mediebruset, som kan skapa uppmärksamhet eller har anledning att vända sig till media i olika former som kan få genomslag för sin åsikt. Några tiotal männniskor med starka opinionsyttringar och en god förmåga att kommunicera blir lätt en opinion som vi politiska beslutsfattare förväntas reagera på. men alla de andra då? Alla de som visserligen lade en mycket medveten röst i valet - och som till och med, emellanåt, faktiskt också hör av sig och berättar att de är ganska nödja med det vi gör. är det ingen som lyssnar till dem?
Representativ demokrati är knepigt att utöva. Mer än något annat kräver det en riktigt god hörsel, för det är inte säkert att det är de mest högljudda rösterna som är de viktigaste att lyssna på. Framför allt kräver den represenativa demokratin en förmåga att säga NEJ, nämligen till dem som gärna försöker göra sig till företrädare för många, många fler än de faktiskt företräder.

Skaffa er en politik i stället

Dagens nyhetsflöde innehåller inte bara ett utan två exempel på ren okunskap i den politiska oppositonen. Dessvärre, får man säga, är dessa helt vanliga exempel på hur denna opposition rent allmänt väljer att agera.

Det första fallet gäller vår ambulansverksamhet. Om landstingsrådet Johan Edstav hade lyft luren och ringt mig, eller till exempel verksamhetschefen för ambulansverksamheten, så hade han kunnat få klara och otvetydiga besked om det han undrar över. men oppositionen, i detta fall miljöpartiet, är mindre intresserade av att basera sitt agerande på faktauppgifter än på att knipa billiga poäng genom att kräva att ett ärende ska "tas upp". Nu kommer jag redan i nästa vecka att "ta upp" ärendet med Johan Edstav (MP). Det ska bli intressant att notera hans reaktion.

Billiga poäng plockar också vänsterpartiets Sören Bergqvist genom att, tro det eller ej, överklaga beslut som inte finns! I detta fall sker det dessutom efter att han faktiskt har "tagit upp" ärendet i form av en fråga till mig i landstingsfullmäktige - där han således fick svar på att det han nu påstår inte stämmer.

Sådan är nämligen en del av vår vardag i den politiska majoriteten. I stället för att faktiskt fomulera ett politiskt alternativ till Alliansen, så ägnar oppositionen sin huvudsakliga tillvaro åt att formulera och ge uttryck för rena hjärnspöken. Och det är ju klart; om man inte har något annat att komma med - det vill säga en klar och tydlig politisk linje - så kan man ju ägna dagarna som oppositionsråd åt att överklaga beslut som inte finns och begära att rena verksamhetsfrågor ska "tas upp" till någon sorts politisk behandling.

I vårt landsting fungerar ambulansverksamheten väl. Den ger medborgarna trygghet och är därmed en bidragande orsak till att vi faktiskt har ett gott allmänt hälsotillstånd i länet. Det som möjligen skapar otrygghet är när bristande kunskapsunderlag leder till osakliga politiska utspel i syfte att knipa billiga poäng. Så tar man inte ansvar i ett landsting.

Primärvården funderar också mycket väl, och dessutom allt bättre. Om oppositionens överklagande av ärendet kan dessutom sägas att det inte är första gången man över klagar - men att i stort sett alla dessa överklaganden slutat på samma sätt, nämligen med att berörda rättsinstanser helt enkelt avfärdat dem. Men, som sagt, om man inte har så mycket politik att komma med, så får man syssla med annat.

Samverkan bygger på ansvarstagande

Idag är en av medias stora frågor att, som det uttrycks, ”sjuka på landsbygden kan få vänta längre”. Det kan vara på plats att redovisa bakgrunden.

Ansvaret för ambulanssjukvård vilar på landstinget som huvudman för hälso- och sjukvården. Ansvaret för räddningstjänsten vilar på kommunerna. Mellan dessa viktiga trygghetsfunktioner finns ett väl upparbetat och tydligt reglerat samarbete. Det bygger på en rollfördelning, och på en fördelning av tillgängliga resurser.

Vi har i vårt landsting en ambulansverksamhet som vi har skäl att vara stolta över. Den fungerar väl och utövar sitt uppdrag över hela länet, i en av landets största städer såväl som på en omfattande landsbygd. Samverkan sker med kommunernas räddningstjänst enligt ett avtal som reglerar under vilka omständigheter utlarmning av räddningstjänst på sjukvårdslarm ska äga rum. Det kallas för IVPA (i väntan på ambulans) och är precis vad det heter; ett sätt att i vissa medicinskt motiverade fall ge trygghet till människor utanför större tätorter.

Det handlar alltså om en rollfördelning mellan landsting och kommuner, där varje part har en viktig uppgift. Ansvaret för sjukvården, inklusive sjuktransporter, vilar på landstinget. Den uppgiften löser landstinget mycket väl, och det är den uppgiften som är landstingets. Vi ska i vårt län ha en riktigt effektiv ambulanssjukvård som löser sin uppgift för medborgarnas trygghet. Det har vi idag, med det avtal som finns mellan landsting och kommuner, och det finns inga medicinska skäl att göra förändringar av denna ansvarsfördelning.

Att hålla måttet

Efter de senaste dagarnas turer vill jag bara stillsamt konstatera att det finns ett budgetalternativ som håller måttet. Som håller Sverige utanför de värsta finanspolitiska stormarna och leder till tryggare statliga finanser, till glädje för alla medborgare.

Det går alltså bra för (S) riksdagsgrupp att rösta på regeringens budgetförslag, om man fortatt anser att den egna skuggbudgeten helt enkelt inte håller måttet.

Alliansen löser 2010-talets samhällsproblem

Det säger kanske mer om svensk politisk kultur än om den tidsanda det sägs handa om, när en artikel i Svenska Dagbladet om Sverige fem år efter Alliansens första valseger i hög utsträckning handlar om - socialdemokraterna.

Visst har Sverige förändrats under de fem år som gått sedan september 2006, men inte bara Sverige och svensk politik. UNder dessa fem år har vi sett en finanskris, en skuldkris, en arabisk vår och nya ekonomiska stormakter som växer fram i exempelvis Kina, Indien och Brasilien. Givetvis återverkar detta på svensk inrikespolitik. Hur Sverige hade sett ut om dessa globala utmaningar skulle ha hanterats av en socialdemokratisk regering vet vi givetvis inte, och ännu mindre vet vi med hänsyn till att det sannolikt i så fall hade varit en S-ledd minoritetsregeriing.

Däri ligger nämligen den viktigaste skillnaden mellan före och efter september 2006, och den skillnaden missar artikeln i SvD genom sin blockering vid uppfattningen av (S) som en betydelsefull politisk kraft. För det är inte socialdemokraterna längre, och därmed inte heller det svårdefinierade allmänna begrepp som brukar kallas för "socialdemokrati".

2014 har Alliansen suttit i den politiska ledningen i åtta år. Visst innebär det att 2014 års förstagångsväljare har väst upp utan några mer konkreta minnen av en ständigt regerande socialdemokrati, men de har ocks växt upp i en mer rörlig, mångfacetterad och svårtolkad tid än folkhemssveriges 60- och 70-tal. Min generation (jag är född 1961) växte upp i en tid då mycket ändå var ganska enkelt, och många stora politiska beslut därmed förhållandevis enklare att fatta. Ekonomin växte, Sverige var ett i många avseenden ganska homogent land (jag vill betona att jag pekar på att det var enklare, inte för den sakens skull bättre!) och arbetsmarknaden dominerades av tung exportindustri med stort arbetskraftbehov. På många orter stod hela industrier som bara väntade på att anställa hela årskullar som gick ut grundskolan.

Det var på den tiden, och med den lika monolitiska politiska styrningen, som många av problemen i dagens Sverige formades. Lyckligtvis har vi idag en politisk ledning både i riksdagen och på andra samhällsnivåer, som inte romantiskt blickar tillbaka till de problem, och de lösningar, som gällde på 60- och 70-talet. Alliansens politik handlar om att lösa 2010-talets politiska problem, med den politik som är lämplig att föra i 2010-talets värld.

För att komma tillrätta med dessa djupa och långvariga problem krävs omfattande reformer. Av sjukförsäkring och pensionssystem. Av arbetsmarknadens funktionssätt. Av ett näringsliv som måste ställa om för att möta hårdnande internationell konkurrens. Av ett samhällsliv som präglas av globalisering, öppenhet, ny teknik och större rörlighet. Av sjukvården och av skolan. Och av en politik som måste bygga på att klara de utmaningar allt detta innebär - inte en tro på att 60-talets politiska lösningar skulle passa i en föränderlig värld på 2010-talet.

Vi vet faktiskt inte hur Sverige hade sett ut om vi hade haft någon annan politisk ledning under de senaste åtta åren. Däremot vet vi att svensk ekonomi idag är stabilare än i jämförbara länder. Vi är väl medvetna om att arbetslöshet fortfarande är ett stort samhällsproblem, men vi vet faktiskt inte hur stort problemet hade varit med en annan politisk ledning.

Sverige har förändrats under de senate åtta åren, men förändringen har inte sina rötter bara i tiden sedan 2006. Behovet av förändring har åtminstone funnits sedan 80-talet, och det var inte en dag för tidigt att dessa förändringar kom i gång i och med Alliansens valseger 2006 och fortsatte i och med det förnyade mandatet 2010. Hur Sverige annars hade sett ut kan vi bara gissa.

Bra regler behövs - men samarbete är helt nödvändigt

Det är bra att Aftonbladet granskar den svenska sjukvården, och alldeles utmärkt att psykiatrin sätts under lupp. Allt för länge har den allmänna föreställningen varit att vården helt enkelt fungerar och att den svenska modellen med en vård som finansieras solidariskt via skatt och i allt väsentligt också produceras i offentlig regi är den ideala lösningen. Det vi nu ser allt fler exempel på är att det finns betydande möjligheter att utveckla den modellen.

Våra politiska motståndare fokuserar dessvärre helt på varje liten avart man kan hitta bland vårdgivare utanför landstingens egna verksamhet, men i själva verket är en av uppgifterna för oss som är politiskt verksamma i vården att hitta de djupgående brister som finns i vården som helhet. Att tro att vården kan  reformeras genom att jaga privata vårdgivare är inte bara missriktat, det är också ganska naivt. Det ger om inte annat Aftonbladets granskning goda belägg för.

Men det gäller också att se vården för vad den är. Svensk häslo- och sjukvård skulle inte vara i närheten av de kvalitetsnivåer den ändå uppnår - alla brister till trots - om det inte fans ett långvarigt och nära samarbete med verksamheter utanför själva sjukvården. Det gäller inte minst de otaliga företag som skapar och utvecklar läkemedel och medicinteknisk utrustning.

När media då talar om "bindningar" mellan industrin och vården, så glömmer man en viktig sak. OM arbetet med att ta fram och utveckla läkemedel och medicin-teknisk utrustning inte kan ske utan detta nära samarbete så hade vi inte haft alla de produkter som dagligen bidrar till räddade liv och en bättre hälsa i befolkningen. Vi hade då haft en sjukvård som var både dyrare och sämre än dagens.

Dessvärre möter jag denna farliga naivitet även i mitt dagliga arbete - och med politiskt ansvar för ett stort universitetssjukhus kan jag bara konstatera att naiviteten är närmast farligt skadlig. Tron att vården klarar sitt uppdrag utan nära och intensivt samarbete med externa samarbetspartners är som att tro att en människa kan klara livhanken genom att låta bli att äta och dricka för att minimera risken att få i sig skadliga ämnen.

Därrför måste miljön i vården - och i synnerhet på ett ledande universitetssjukhus - vara öppen för sådana samarbeten. Öppenheten måste självklart förenas med noggranna regler som säkrar integritet, patientsäkerhet och objektivitet, och det måste framför allt vara otvetydigt hur reglerna för ekonomisk ersättning är utformade, just för att säkerställa att inga otillbörliga bindningar finns.

I måndags höll landstingsstyrelsen seminarium på detta tema. Slutsatsen av seminariet var kristallklar. Samverkan mellan näringslivet och vården måste förbättras ytterligare. Alternativet är en både sämre och dyrare vård, och en ökad risk för att svensk forskning och industriell utveckling halkar efter. Om detta finna massor av rapporter.

Jag kommer att jobba vidare för att göra Akademiska sjukhuset till ett ännu starkare nav för regionens näringsliv. Hur vi gör det kan du till exempel se på Arlanda flygplats, där utställningen "För livet" just nu presenterar en rad sådana samarbeten.

Vi har mycket att vara stolta över i Uppsala. Måtte inte politisk naivitet och inskränkt syn på samarbete mellan näringslivet och vården äventyra detta.

Samverkan, samförstånd och breda lösningar

Det krävs, som bekant, två för att dansa tango. I politiken krävs det många, många gånger mer än så. Jag tänker den tanken både när jag läser UNT debatt om Allaktivitetshus i Knivsta, följde turerna kring Slussen i Stockholm och reflekterar över vår egen politiska vardag i landstinget.

Själva innehållet i den lokala debattan i Knivsta finns det andra som kan argumentera om, liksa så när det gäller Slussen och  beslutet om detta i Stockholms stadsbyggnadsnämnd. Jag konstaterar bara att det finns ett förslag till budget från en politisk majoritet i Knivsta, och att det äntligen har fattats beslut om en detaljplan för Slussen i Stockholm. det senare var inte en dags för tidigt, det förstår var och en som passerat platsen under senare år.

Inget av dessa beslut har fattats med den breda enighet som förvisso är önskvärd när riktigt långsiktiga beslut ska tas, men vad är orsaken? Beror det på ohörsamhet från en politisk majoritet, eller finns det krafter utanför denna politiska majoritet som inte konstruktivt kan hantera sin roll som opposition i ett läge där bredare lösningar vore önskvärda.

Efter fem år som ledare för en politisk majoritet, och efter ganska många år i politisk opposition i många sammanhang, är det svårt att inte se ett tydligt mönster.

Det är svårt att vara i opposition om man vill vara konstruktiv. Risken är att man hamnar i en situation där man aldrig för belöning för att delta i breda lösningar, och då blir frestelsen stor, som för alla partier, att välja en linje som ger uppmärksamhet. "Vi är emot..." är ofta en god grund för att få rejäla rubriker och en utmärkt öppning för att framstå som ett fräscht och intressant politiskt alternativ. Men det hindrar givetvis goda möjligheter till brett och konsturktivt samförstånd.

Vi befinner oss både globalt, nationellt, lokalt och regionalt i en situation där politiskt ansvar och brett samförstånd är viktigt. Men ett bra politiskt ledarskap ställer också krav på att veta vad man vill, och på att ha konstruktiva och konkreta lösningar på samhällsproblem. Den som fått förtroendet att leda måste då kunna komma till beslut, även om alla man skulle kunna önska inte kommer med på vagnen.

Mot den bakgrunden är jag glad att Sten Nordin, Regina kevius och andra i Stockholms stadshus har kunnat komma till ett klokt ställningstagande i fråga om Slussen, och jag beklagar bara att lösningen inte blev bredare - inte att det inte blev en annan lösning. Jag är också glad att det finns en bred uppslutning och samstämmighet kring viktiga frågor i politiken i Knivsta, och mindre bekymrad över hur de smalare alternativen ser ut. Möjligen kan jag i bägge fallen beklaga att viljan till kompromiss inte är större i respektive opposition.

Och i landstinget kommer jag att fortsätta att föra den politik som Alliansen fått väljarnas förtroende att föra, men jag kommer självklart också att lyssna till konstruktiva och kloka synpunkter som kan föra politiken framåt. Men till syvende och sist är en av politikens viktigaste uppgifter att fatta beslut.

Omoralen som vi klandra...

Morgonens tidningsläsning ger skäl till ett blogginlägg på lite ovanligt ämne. Det handlar (jag har inte hittat artikeln på nätet) om att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten och partiledarkandidaten Rosanna Dinamarca anklagas för att åka taxi och jetplan i stället för att ta andra kollektiva färdmedel, till exempel tåg. Jag hoppas verkligen att sådant inte tillåts påverka bedömningen av Dinamarcas eventuella lämplighet som partiledare.

Ingen av oss andra vet vilka personliga motiv Dinamarca har för sina handlingar. Vi vet mycket lite om hennes familjesituation, ingenting om eventuell hotbild och - lyckligtvis, som politisk motståndade - inte ett dugg om innehållet i hennes almanacka och hur intensiva hennes dagar är.

Det vi däremot vet är att Rosanna Dinamarca är kvinna, och att kvinnor oftare än män både dubbelarbetar samt att kvinnliga politiker, inte minst kvinnliga politiker med utländskt klingande namn, inte sällan har en tuffare arbetssituation när det gäller exempelvis hptooch våld.

Men det kanske viktigaste skälet till att helt enkelt lita på Dinamarca och hennes prioriteringar är att de är hennes. Det egna partiet kan möjligen efter egen granskning ha synpunkter, men att företrädare för andra partier ens ska ifrågasätta hennes resmönster leder in på en demokratiskt sett farlig väg. Ska en vänsterpartist fråga en folkpartist, eller en socialdemokrat fråga en moderat, innan man väljer ett eller annat färdsätt för att ta sig till ett eller annat möte? Risken blir då uppenbar, att politiska motståndare inte kan undvika frestelsen att sätta motståndarens agenda.

Politik bygger på förtroende, och förtroende är en fråga om ömsesidighet. Jag känner inte Rosanna Dinamarca, men jag vet en sak om henne, och det är att hon hör till mina politiska motståndare. Just därför väljer jag att vara kritisk mot den politik hon står för men undviker att kritisera hennes person och hennes personliga prioriteringar. På ett visst politiskt plan är arbetsdagen nämligen så tuff att utrymmet som blir kvar för det personliga hör dit. Dinamarca är, partiledare eller inte, säkerligen en sådan person.

Och sist av allt kan ju var och en som funderar över ämnet först som sist fundera över en liten aforism från "Hylands hörnas ABC-bok" från 60-talet:

Omoralen som vi klandra
praktiseras blott av andra

Lycka till, Rosanna. Men jag kommer aldrig i livet att rösta på dig.

En bra dag på jobbet

Vissa dagar innehåller ofrånkomligen mer än andra. Idag har vi inte bara haft sammanträde med landstingsstyrelsen och efter lång tids noggrant sökande kunnat presentera en ny chef för Akademiska sjukhuset. Förmiddagen ägnades åt ett mycket givande miniseminarium om forskning och utveckling med många spännande inslag.

Vi, ledamöter och ersättare i landstingsstyrelsen, fick under några timmar tillfälle att ta del av synpunkter från Akademiska sjukhuset, Uppsala universitet, Läkemedelsverket och näringslivet. Det gav tillfälle både att fundera över styrkor i nuläget och om vad som kan komma att behöva göras för att behålla den starka position som byggts upp både under 300 år som universitetssjukhus och under de senaste intensiva åren.

Men vänta nu? Är inte Akademiska sjukhuset ett "sjunkande skepp"? Håller inte forskningen på att totalhaverera? Detta kan väl inte stämma?

Jo, faktiskt. Dagens seminarium var snarare en viktig bekräftelse från oberoende aktörer om hur situationen för sjukhuset faktiskt ser ut. Antalet kliniska läkemedelsprövningar ökar, Uppsala universitet och inte minst vetenskapsområdet för medicin och farmaci har tagit för sig rejält beträffande strategiska forskningsanslag. Akademiska sjukhuset befinner sig i frontlinjen på flera forskningsområden och har en bra struktur för att kunna skapa nya innovationer.

Men det finns också orosmoln, som givetvis också kom upp till diskussion. Den kliniska, patientnära forskningen har en utsatt situation i vårt land och måste få en starkare ställning. Tydliga önskemål om en strategi för landstingets forskning och utveckling efterfrågades (jodå, arbete pågår) och vikten av ett ännu närmare samarbete mellan klinik, akademi och näringsliv efterlystes (vi jobbar på det också).

Roligast av allt var de inbjudna talarnas uppskattning över att frågorna sattes i fokus, och visst kändes det bra att få nöjet att leda ett seminarium som detta. Vi har massor av hårt arbete framför oss, men det känns riktigt bra att vara på rätt väg. Även när det gäller forskning och utveckling.

Att lyssna och lära

Idag har jag ägnat tre timmar åt att i strålande sol går runt bland huset i Alsike för att prata med människor och lyssna till deras tankar och idéer om hur de vill att vårt samhälle ska utvecklas. Det blev många givande och intressanta synpunkter både om det som fungerar och det som kan bli bättre. Det som också slog mig var det jag skrev om igår: vilka frågor det är som intresserar och engagerar väljarna.

Tänkvärt är också att prata med så många människor som faktiskt mest av allt hade gott att säga om mycket av det som är politikens ansvar. Och det handlade då inte bara om kommunala frågor som skolan och stadsbyggandet, utan också om de vardagsfrågor som är landstingets ansvar, inte minst kollektivtrafiken och vården.

Det är lätt gjort för oss som är politiskt verksamma att glömma bort de många människornas vardagssisuation, och glömma vilka frågor som står i centrum för den som har fullt upp med att får vardagspusslet att gå ihop. Naturligtvis ska vi lyssna på opinionsyttringar och alldeles självklart ska vi ta alla åsikter på stort allvar. men det gäller också att komma ihåg att en opinionsyttring bestående av femtio personer är just - en opinionsyttring bestående av femtio personer. Dessa femtio har viktiga synpunkter som är väl värda att lyssna på, men ett problem i vår moderna demokrati är risken för att de många som inte protesterar, skriver under namnlistor, deltar i aktioner och ger sin röst tillkänna också har en uppfattning - även om den kanske inte kommer till lika tydligt uttryck.

Jag träffade många av dessa idag, och det var på många sätt värdefullt. Dels för att de hade frågor och synpunkter värda att lyssna på, men också på grund av karaktären på deras synpunkter. Det handlade om vardagsfrågor, om ibland ganska enkla saker som vi förtroendevalda lätt missar därför att större och skenbart viktigare frågor hamnar i förgrunden.

Men inte nog med det.

För sådär en hundra år sedan slogs en hel folkrörelse för att alla skulle bli lyssnade på med samma värde i den demokratiska processen. Så sent som för nittio år sedan hade detta slagit igenom; den allmänna rösträtten var ett faktum. Vilka som då var för eller emot kan vi diskutera; mer intressant är kanske att notera vilka som idag sätter den viktiga principen inte bara om den allmänna rösträttens utövande utan också om vårdandet av dess utslag i absolut främsta rummet.

Självklart ska man som förtroendevald lyssna till opinionsyttringar. Men det är ockspå viktigt att komma ihåg vilka som faktiskt gett oss uppdraget, på vilka villkor och med vilket mandat. Trycket är ofta hårt på oss som har ledande politiska funktioner att "lyssna till" andra röster än de som faktiskt har lagt sin röst i allmänna val - och det är många som gärna säger sig ge uttryck för vad dessa många väljare faktiskt tycker.

Därför är det både nyttigt och viktigt att som förtroendevald lägga tid på de stora delar av befolkningen som annars inte kommer till uttryck mellan valen, och att inte glömma vad den allmänna rösträtten faktiskt innebär. Ett av de viktigaste leden i kampen för en allmän och lika rösträtt handlade om att värdet av röster ska vara just lika. Och den som sliter med det egna vardagspusslet är en lika viktig väljare som den som ger uttryck för sin åsikt även mellan valen. Glömmer man det, så bör man noga fundera över varifrån man hämtar sitt politiska uppdrag.

Politiken måste svara på väljarnas frågor

Jag kan förstå den som undrar en hel del om de frågor som mest skildrats i media på senare tid. Det har ju handlat mycket om fötroendevaldas ersättningsvillkor och om ganska tekniska frågor om hur landstinget arbetar med externa vårdgivare. Politiken måste handla om frågor som är relevanta för dem som ger oss vårt uppdrag, medborgarna och väljarna. Därför måste fokus i det arbete vi som är förtroendevalda utför vara de frågor som väljarna ställer.

Givetvis ska vi sköta exempelvis kontakter med externa vårdgivare korrekt - och det gör vi - men det är lätt gjort att gå vilse i orienteringen av vilka frågor somr viktiga för väljarna. Och jag måste säga att om man intar väljarnas perspektiv så blir frågorna tydliga; och det är just de frågor som står på Alliansens dagordning.

En sådan fråga är kollektivtrafiken. Bussar och tåg ska gå i tid, och på de tider och sträckor där människor behöver en fungerande kollektivtrafik. En annan är givetvis vården. Människor ska få vård i tid utan krångel och med god kvalitet och säkerhet. En tredje är jobben och tillväxten. Fler jobb behövs även i vår växande region. Alla ska få en plats och finnas med i samhällsbygget. Och det finns fler viktiga frågor. Vården av de mest sjuka äldre måste förbättras. Det akuta omhändertaganden kan bli bättre, och överhuvudtaget finns det mer att göra för att samhället ska bli tryggare.

När jag för samtal med människor som kontaktar mig i olika sammanhang är det mycket tydligt att det är dessa frågor som är i centrum. Det går inte en vecka utan ett brev eller ett samtal från människor som tvingas vänta för länge på vård de behöver. Jag får ofta kommentarer ute på stan som vittnar om en oro för hur kollektivtrafiken ska fungera i vinter. Och sist men inte minst är oron just nu stor för vad som kommer att hända med ekonomin.

Att arbeta med politik på heltid är spännande. Det kräver ofta att man är beredd att svara på frågor från många olika håll; från media, från politiska motståndare i opposition och framför allt från de människor som direkt berörs av våra politiska beslut. Det gäller då att komma ihåg vad som är viktigt och varifrån vi hämtar vårt politiska uppdrag. Det är från de väljare som är direkt berörda av våra beslut om vården, trafiken och utvecklingen i samhället.

Vem är någon annan?

Det finns ett intressant gemensamt drag i de sammanhang som nu präglas av den globala finansiella oron. Samma fenomen präglar för övrigt också oron i ett av vårt lands största tillverkningsföretag. Det är att det finns "någon annan" som kan ta hand om och lösa problemen. Ofta är det också någon annan som är orsak och grund till problemet. Det är i mångas ögon inte den som orsakat problemet, och som faktiskt drabbas av det, som också måste ta ansvbar för lösningen.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker det är självklart att vi ska hjälpas åt och att det finns något som heter gemensamt ansvar. Det finns också alldeles särskilda skäl för oss som har det bättre att visa ett ansvar för dem - oavsett om det är länder, ekonomiska system eller människor - som har hamnat i en utsatt position.

Men jag blir uppriktigt bekymrad när stater och enskilda människor reagerar på krisen och dess orsaker genom att inte reflektera över vad man själv kan göra utan helt och hållet väntar sig att det finns en räddning - utan att man själv ens behöver ändra på det som förorsakat problemen.

Min häpnad blir till exempel ganska stor när jag noterar att grekiska myndigheter och organisationer, för att inte tala om enskilda människor, verkar ha lärt sig det minsta av det som pågår.

Ansvar är något som vi tar tillsammans. Solidaritet handlar om att ta gemensamt ansvar - inte om att vänta sig att ansvaret ligger hos någon annan.

Väljarstöd och rösträtt

Tredje söndagen i september. Därmed är det fem år sedan Alliansen vann 2006 års val, och ett år sedan förtoendet förnyades. Och just på denna dag kommer en opinionsmätning från SIFO, som visar att lägget i opinionen ligger ganska stilla.

Jag brukar, som återkommande läsare vet, inte kommentera opinionsmätningar. Det tänker jag egentligen inte göra idag heller, men den är en intressant referens till det som verkligen pågår i den politiska debatten.

Det som behöver påpekas just idag är nämligen att den enda opinionsmätningen som verkligen gäller, det är den som utförs vart fjärde år. Däremellan kan man möjligen följa trender. Dessutom finns det ett mycket gott rent demokratiskt skäl till att utgå från valreultatet och inte fastna i mer eller mindre konstiga föreställningar om vad folk "egentligen" tycker. Det är att den allmänna rösträtten - ingen dum idé, för övrigt - liksoom handlar om att lyssna på alla, och inte bara på dem som svarar i en opinionsmätning eller fattar pennan och uttrycker en åsikt.

Och när man fråga alla, det vill säga tillämpar allmän rösträtt, så har väljarna sagt sitt vid två val i rad. Det är därför vi har en regering som består av Alliansen. Det är också därför vårt landsting leds av Allainsen. Och det är därför som ett stort antal kommuner, inte minst i vårt län, leds av olika konstellationer med alliansen i spetsen.

Jag tycker det är skönt att kunna luta sig mot väljarnas utslag i allmänna val, och det blir i sanniingens namn inte sämre av att de gav förnyat förtroende föt ett år sedan. men med utgångaspun kt i en lång rad bloggar, mediakommentarer och resonemang somo jag möter i olika politiska sammanhang så finns det ändå anledning att påminna om detta.

Den politik som Alliansen för är ingen som totats ihop av ett litet fåtal för ett litet fåtal. Den äör en följd av ett tydligt valutslag som faktiskt sade två saker. Det ena var att väljarna ville ha Alliansen. Det andra var att väljarna - en klar majoritet av dem - inte ville ha något annat.

Det finns ingen majoritet för en S/V/MP-regering. Det finns absolut ingen majoritet för en minoritetsregering (S). Det finns ingen majoritet för en regering där Sverigedemokraterna ingår. Och det finns ingen majoritet för något annat regeringsalternativ heller, förutom en alliansregering. Däremot erkänner jag gärna att det skulle kunna bilda gå att bilda majoritet för en sak, och det vore en regering bestående av partierna (S,SD,MP,V). Bilda en sådan gemensam majoritet, och jag ska lyssna på er som majoritetsföreträdare.

Skälet till att regeringen - och landstingsmajoriteten - sitter där de sitter är alltså något jag gillar skarpt och gärna hyllar just idag, nämligen den allmänna rösträtten. Man får gärna kritisera både regeringen och oss som leder vårt landsting, men då ska man göra det från rätt utgångspunkt, nämligen att man som kritiker representerar det mindre antalet väljare. Om man tar sig en annan utgångspunkt, så får man faktiskt börja med att förklara vad det är man inte gillar med det utslag väljarna givit genom valresultatet. Och således vad det är man tycker är fel med allmän rösträtt.

Är jag oklar? Behöver jag bli tydligare? OK, här kommer ett exempel. Det går faktiskt inte att med hedern i behåll beskriva Alliansen och dess politik som en liten sekt som för egen vinning fattar odemokratiska beslut. Om man gör det, så kritiserar man faktiskt inte Alliansens politiker utan de väljare - en majoritet, som sagt - som röstat fram de politiker som det är fråga om. Alliansen representerar inte bara sig själv, utan också alla de väljare som röstat fram den. Och den som företräder något annat parti företräder inga andra än dem som röstat på just det partiet.

Jag är stolt över det uppdrag jag har och det förtroende jag har fått av väljarna. Och om jag mot förmodan hamnar i opposition, så skulle jag först och främst fundera på vad jag själv gjort fel; inte på om väljarna röstat fel eller om det är något fel på min motståndares politik.

Världens bästa sjukvård...?

Den finns, sedan ganska många år, anledning att sätta ett frågetecken bakom den rubriken när det gäller svensk sjukvård. Det är inte så att den svenska sjukvården på något sätt blivit sämre; tvärtom håller den mycket hög internationell standard. Men vården på många andra håll har blivit långt bättre, och framflör allt mer effektiv än den svenska. Därför är det hög tid att vi i Sverige tar av förträfflighets-skygglapparna och börjar lära av andra.

Det som fungerar klanderfritt är framför allt en sak. Alla internationella undersöknngar visar att det bästa sättet att nå ett gott allmänt hälsoläge är att bygga systemet på en gemensam och solidarisk finansiering. Det behöver inte ske som i Sverige genom finansiering via skatten, utan kan också som i flera europeiska länder ske via obligatoriska försäkringar. Att börja krångla genom att förändra det svenska systemet finns det dock inte någon anledning till. Den svenskla modellen för sjukvårdens finansering fungerar bra.

Däremot finns det gott om undersökningar som bekräftar det som många svenskar säkert känner på sig, nämligen att en modell med en hög grad av offentlig drift leder till sämre effektivitet och längre väntetider. Den som vill titta närmare på ett väl fungerande sjukvårdssystem med många utförare och bra verksamhet rekommenderas att åka till Frankrike, men även till exempel Nedeländernas sjukvårdsmodell fungerar bra.

Det viktigaste vi har att göra ui Sverige är helt enkelt att titta på andra länder och lära av de bästa. Med ganska små steg - som att ge möjlighet för fler utförare - kan effektiviteten blir betydligt bättre i svensk sjukvård. Det kan leda till att de resurser vi tillför vården räcker till att behålla positionen som ledande i världen när det gäller sjukvårdens kvalitet. Men om vi inte är beredda att pröva nya lösningar, så är risken mycket stor för att svensk sjukvård om bara några år inte längre ligger i yppersta toppklass.

Det bästa för Danmark

Är det verkligen så självklart att ett parti som inte är parlamentets största och dessutom gjort en valförlust också ska vara det parti som får snavsr för en regeringsbildning? Kan det inte vara dags för en blocköverskridande lösning?

Frågorna gäller naturligtvis inte Sverige, även om den allt mer samspelta oppositionen naturligtvis stökar till det. Frågorna gäller Danmark, och det gäller givetvis också att ta med skillnaderna mellan dansk och svensk politik, och politisk kultur, i beräkningen.

Vad som står helt klart är att en regering grundad på fyra så pass olika partier som Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti, Enhedslisten och Socialdemokraterna inte känns särskilt stabilt. Bättre vore då att bilda en regering som visserligen kallas för "blocköverskridande" när svenska politiska orakel kommenterar - men som har en värdegemenskap sm inte står den svenska Alliansen efter.

I den danska borgerligheten finns också ett parti, Venstre, som har gedigen erfarenhet av att regera och som kan leda formandet av en ekonomisk politik som kan samla ett brett underlag. Och det sista är kanske det viktigaste av allt med tanke på den globala ekonomin.

Mot detta står ett regeringsalternativ som både är djupt splittrat inte minst i viktiga ekonmiska frågor och som dessutom skulle ledas av ett parti utan vare sig visioner eller framgångar i opinionen.

Danmark har inte råd med en så svag regering som nu ser ut att bildas; och det allraminst i ett läge där världsekonomin kan bli tuff för ett litet sårbart och exportberoende land.

Låt oss hoppas att det ska gå bra för Danmark. men oddesn är inte de bästa med de regeringsförhandlingar som nu har inletts.

Som vanligt

Det finns ett lika enkelt som dåligt sätt att bedriva oppositionspolitik. Det är att göra som socialdemokaterna i dagens UNT: klaga i svepande ordalag på den politik som majoriteten för utan att presentera ett fungerande eget alternativ. Rena truismer som att "alla förtjänar en bättre vård" (vem tycker inte det?) följs av svepande påståenden om att "det finns bättre sätt" att åstadkomma denna bra vård. Men artikeln innehåller inte en stavelse om vad socialdemokraterna egentligen vill göra för att åstadkomma denna förbättring, utan endast klagomål på den politik som förs. Som vanligt.

På måndag kommer vi i Alliansen att berätta om hur vi fortsätter att utveckla landstinget på en rad olika områden. Vårdvalet är ett av dem.

Demokrati

På måndag ska jag svara på en fråga av Vänsterpartiets Sören Bergqvist om hur vi hanterar vårdcentraler som går från att  vara upphandlade till att ingå i landstingets vårdval. Det är ytterst oklart vad Vänsterpartiet egentligen vill, men frågan ska förstås få ett svar.

Bergqvist själv har redan börjat föra debatten i media, har jag noterat, men jag föredrar  att föra diskussionen i landstingsfullmäktige. Det beror på att jag är stolt över att vara folkvald och ser landstingsfullmäktige som den självklara arenan för en debatt mellan oss förtroendevalda. I dessa dagar när vi firar 90-årsjubileet av den allmänna rösträttens införande ser jag det som extra viktigt att verkligen hålla det demokratiska systemet högt.

Därför har du ännu inte kunnat se mitt svar till Bergqvist i media. Jag tycker nämligen att det är självklart att han först får mina besked från landstingsfullmäktiges talarstol; sedan kan media gärna refrera våra idéer och tankar.

Men på måndag ska det bli ett nöje att förklara hur vi både kan stärka landstingets ekonomi, patienternas valfrihet och kvalitén i primärvården. Som ett led i en politik som fungerar.

Förnyelsen fortsätter

Tre nya filialer startar nu i landstingets primärvård. De tre filialerna är nya exempel på hur förnyelsen fortsätter. Det räcker nämligen inte med att utveckla och förnya genom att hitta på nya saker - den verksamhet som redan bedrivs måste också bearbetas för att ge alla som bor i länet en riktigt bra hälso- och sjukvård.

De tre vårdcentralsfilialerna är bara ett av många exempel på denna förnyelse. Den bygger ofta på de verksamhetsbesök som vi hela tiden gör ute i  landstingets verksamhet. De ger oss en bra bild av den verksamhet som bedrivs och om hur sjukvården faktiskt fungerar.

En annan värdefull källa till idéer är de många kontakter vi har med människor som själva har erfarenheter av vården. I stort sett varje vecka får jag brev, telefonsamtal och möten med människor som har berättelser om hur vården fungerar. Det ger goda inspel och idéer.

I mina möten dominerar tre frågor. Den ena är att vården är krånglig. Den andra är att väntetiderna och köerna är för långa. Den tredje är att människor vill kunna välja och bestämma mer över den vård de har behov av.

Under de närmaste åren ska vi ta fasta på det. Vården ska bli enklare att komma i kontakt med och mer köfri och valfri. Förnyelsen ska fortsätta, och bygga på det som patienterna väntar sig och kräver.

Kollektivtrafik - en bra affär för alla

En av de viktigaste frågorna på landstingets bord är kollektivtrafiken. Än viktigare blir frågan, när landstinget från årsskiftet får hela ansvaret för all trafik i vårt län. Det gör att vi ännu mer måste göra de bedömningar, överväganden och prioriteringar som krävs för att få en väl fungerande trafik.

Det innebär också att noga pröva hur ansvaret för att finansiera trafiken fördelas så bra osm möjligt mellan skattebetalarna - som betalar huvuddelen - och den som nyttjar den fina kollektivtrafik som vi ställer till resenärernas förfogande.

Den diskussionen blir dessutom extra aktuell när det är dags att se över taxorna för kollektivtrafiken. Det gäller särskilt med tanke på det mycket tuffa mål vi satt upp: kollektivtrafikens andel av resandet ska fördubblas.

Om en verklig utveckling av kollektivtrafiken ska kunna äga rum, så måste både de som betalar skatt och de som reser vara med och dela på kostnaderna. Dessvärre finns det dock krafter i den politiska debatten, som i sin tro att det gynnarkollektivtrafikeresandet mest tänker på sig själva och sin egen situation.

En väl fungerande kollektivtrafik kan aldrig vara gratis. Nästa år kostar den en bra bit över 500 miljoner kronor, och inget tyder på att den kostnaden inte kommer att öka ytterligare. Nya tåglinjer, satsningar på stadstrafiken i Uppsala och bättre komfort och miljö är tre sådana satsningar. Och när en lågkonjunktur hotar blir det viktigare än någonsin att kollektivtrafiken fungerar.

Nine-eleven - och vad det betytt för vårt samhälle

Samverkan, samförstånd och förståelse är kloka ledord i politiskt arbete - och det gäller på alla nivåer. Med tanke på vad som hänt under de tio år som gått sedan "nine-eleven" så finns det givetvis alla skäl att fundera över hur världen hade sett ut om USA och dess allierade hade valt en väg som mer präglats av ömsesidig förståelse óch samförstånd. Fast den som då ser det som en eftergift för dem som faktiskt förespråkade något i den stilen redan då (och de var inte så många) blir givetvis också svaret skyldig hur bin Ladin och al-Quaida skulle ha övertygats om en sådan linje. Vi får inte, i all önskabn om en fredligare och med gemensam värld, glömma att ljuset har fiender. Det ligger mycket i det min vän och partikamrat Kent Persson, kommunalråd (M) i Örebro, skriver på sin blogg.
För samtidigt som vi alldeles självklart ska utgå från att sträva efter att se det goda även i våra motståndares intentioner, så är det klokt att i en strävan efter samförstånd veta vad man vill. En större förståelse och mer förlåtande attityd till dem som tog livet av tusentals för tio år sedan hade aldrig kunnat åstadkommas utan en kristallklar inställning till begrepp om frihet och öppenhet. det fick vi om inte annat klara belägg för ytterligare tio år tidigare.
Väst och öst, eller mer korrekt, en demokratisk rättsstat med fri ekonomi och en sluten, planekonomisk kommunistdiktatur, levde sida vid sida i en mansålder. Inte förrän väst med (nästan) alla tillgängliga medel satte hårt mot hårt kunde diktaturerna i öst falla samman. Jag tror inte att någon idag önskar dem tillbaka, i namn av någon sorts samförstånd. Framför allt är det idag inte särskilt många som önskar den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen och dess ockuperade lydländer tillbaka.

Samma sak 1938. Neville Chamberlain talade om "fred i vår tid" och trodde på en samexistens med Hitlers tyranni. Lyckligtvis blev det inte så, och till priset av miljoner offer kunde Europa räddas för fred och demokrati.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, att fasthet i värderingar och övertygelse om vilken väg som är den rätta att gå är en ganska bra grund att stå på för att kyunna arbeta för ett fritt och öppet samhälle. Men det räcker inte riktigt. Fastheten i sig ställer också krav på att inte falla undan, när ideer som står i strid med de egna i samförståndets namn kräver sitt utrymme.

Dessvärre finsn detta inte bara i oförsolig konflikt mellan demokrati och dikatur, utan också i den politiska vardagen i ett demokratiskt samhälle som vårt. Jag ska visa detta genom det kanske värsta aktuella exemplet men skulle kunna ge många, många fler.

Jag är, i namn just av resonemang om samförstånd och gemensam förståelse, ytterligt trött på tonläget i debatten om reformeringen av sjukförsäkringen. Tiotusentals människor har de senaste åren kunnat gå från utanförskap och isolering till den dagliga gemenskap som det innebär att ha ett arbete att gå till. De har nått den frihet och självständighet som följer av att svara för sin egen försörjning, och de mår ofta både fysist och psykiskt bättre. Allt detta hade aldrig någonsin kunnat komma till stånd utan de reformer som skett - och därmed de förändringar av regelverk och tillämpningar som gjorts.

Reformarbetet måste fortsätta. Att det finns brister kvar att rätta till är det faktiskt ingen som ifrågasätter - men den som i ideologisk iver tror att vägen till ett bättre sjukförsäkringssystem går via en återgång till det gamla och dåliga har faktiskt förbrukat sin rätt att i just samförstånd vara med och göra systemet bättre. Men det stannar inte vid det.

När det pågående reformarbetets motståndare dessutom pådyvlar oss förespråkare uppfattningar och synsätt som vi inte har - då förbrukar de faktiskt sin moraliska rätt att delta i reformarbetet. Jag tror inte att den som blir misshandlad är särskilt intresserad av att lyssna till den som utdelar slagen, hur kloka och riktiga dennes synpunkter faktiskt är. Och när de progressiva krafter som arbetar med att reformera systemet med alla de brister och förtjänster som det leder till ständigt utsätts för osakliga attacker; tja, då finns det annat att roa sig med än att lyssna till dem som utdelar slagen.

Därför är det första den som talar för samförstånd måste göra att ta bort den egna självrättfärdigheten. Konkret blir det då mycket enkelt i samtida svensk politik.

Vi är ganska många som har en minst sagt begränsad tilltro till betydande delar av det politiska system som byggts upp under efterkrigstiden. Men vi är inte ute efter att "riva sönder" eller "montera ner".- Vi är ute efter att reformera, förbättra och utveckla. I det arbetet är alla välkomna som har kloka idéer, begåvade förslag och en positiv inställning. I det arbetet är däremot inte de välkomna, vars politiska grundhållning först och främst är att misstänkliggöra reformarbetet. Med den attityden har man liksom inte bara valt sida i valet mellan olika samhälssystem - man har också valt sida in fråga om att vara med i reformarbetet eller inte.

Med andra ord kan skiljelinjen också gå mellan dem som vill reformera och utveckla välfärden och de som först och främst strävar efter politisk makt över den. För att genomföra reformer behövs väljarnas förtroende och de uppdrag som följer av det. För att uppnå den politiska makten räcker det med att alla till buds stående medel, inklusive kampanjer och retoriska knep, försöka vinna i val.

Så skapas konstiga myter

Enligt flera medier, bland annat Aftonbladet och DN, så anser EU att Öland inte är en ö. Men tittar man närmare på nyheten så ser man att det inte riktigt är så man har sagt.

EU vet mycket väl vad en ö är. Men man har också en klar idé över vad det är som tar bort det regiionalpolitiska handikappet för en ö, nämligen en bro eller en tunnel. Om man som Öland har en bro till fastlandet så ingår man i samma arbetsmarknadsregion som fastlandet. Konstigare än så är det inte.

Problemet med artiklar som denna är att de skapar en skev bild av viktiga sakförhållanden. Artikeln har inga synpunkter på EU:s regionalpolitik eller ens på att regionalpolitiska frågor som denna idag avgörs på EU-nivå. Det enda artikeln avhandlar är en skapad missuppfattning - inte om hur detta regionalstöd fördelas, utan om hur EU (eller mer exakt dess beslutsfattare) påstår se på den geografiska definitionen av begreppet ö. När det i själva verket är den regionalpolitiska dito som EU hanterar.

Både artikeln i sig och flera kommentatorer hånar EU som institution, det vill säga dess beslutsfattare, för att inte kunna skilja på en ö och ett fastland. Finns det inte betydligt bättre skäl att fundera över uppfattningsförmågan hos den som inte kan skilja på den geografiska och den regionalpolitiska skillnaden.

Och för den som inte hänger med i det resonemanget kan jag stillsamt konstatera följande. Öland är en ö. Men du som vill dit eller därifrån behöver inte simma, åka båt eller flyga. Strax norr om Kalmar gåt det en bro som gör att man kan ta sig torrskodd från Kalmar till Färjestaden. Det har EU upptäckt, men inte de dussintals journalister som trott sig veta bättre.

Fast de är kanske simkunniga, de där journalisterna...

Med stolthet och omsorg

Fredagen har verkligen gått i Akademiska sjukhusets tecken, fast på lite ovanligt sätt.

Förmiddagen tillbringades på Arlands, där utställningen "För livet" om Life Science-branschen i bred mening i vår region speglas. Titta gärna in på Sky Conference om du har tillfälle!

Utställningen ger än en gång bra exempel på hur stark forskningen i Life Science står i vårt region, men också en påminnelse om hur viktigt det är att vi värnar denna viktiga näringsgren och ger den bästa möjliga förutsättningar. Jag hade själv förmånen att få berätta något av vad vi gör på området - och fick applåder för det. Det värmde verkligen!

Eftermiddagen ägnades tillsammans med Lena Lundberg (FP) åt diskussion med anställda på Akademiska sjukhuset om risker i vården, ett känsligt och svårt ämne som fick lägga grunden för ett seriöst och initierat samtal om hur det ser ut och vad som kan göras. Att sådana gånger får vara med som en aktiv lyssnare är verkligen en förmån. Det berikade mina erfarenheter och jag hoppas att vår närvaro bidrog även för de övriga som var med.

Enkelt uttryckt har dagen ganska mycket handlat om att vara stolt över ett fint och ledande sjukhus i olika sammanhang, men också att reflektera över dess problem och svårigheter. För mig är det inte bara en av de viktigaste delarna av mitt uppdrag; det är också ett tillfälle att inse att de som ser Akademiska sjukhuset som en måltavla för politiskt missnöje helt enkelt har fel.

Akademiska sjukhuset står inför många utmaningar och svårigheter, men det står starkt i sjukvårds-Sverige. Jag är stolt över sjukhuset och är tacksam både för att det finns och för möjligheten att få företräda det i olika sammanhang.

Lite planering skadar ju inte

UNT gör idag stor sak av att en motion om direktbuss till Akademiska sjukhuset föreslås bli avslagen av landstingsfullmäktige. Det kan vara på plats att reda ut orsaken till avslaget.

Vid årsskiftet tar landstinget över ansvaret för länets kollekitvtrafik, inklusive stadstrafiken i Uppsala. Det ger oss helt nya möjligheter att planera och samordna all kollektivtrafik i Uppsala stad och i länet - och innebär ett ansvar för att trafiken också organiseras just så planmässigt och genomtänkt.

Att i det läget på politisk nivå hantera en enda busslinje - hur viktig den än må vara - skulle vara att släppa denna viktiga planeringsprocess redan innan den har kommit igång.

Att personalen på sjukhuset, med parkeringsproblem och allt, tycker att idén är intressant kan jag förstå. men hur en rutinerad politiker som Vänsterpartiets Sören Bergqvist kan lägga ett sådant förslag är lite svårare att begripa. Ska länets trafikplanering från och med nu bygga på enskilda initiativ och hugskott från enskilda landstings- (och kommun-) politiker och andra intressenter, så får vi inte bara en kollektivtrafik som är hutlöst dyr. Den kommer också att bli skandalöst dålig.

Av remissvaret från UL, skrivet av tjänstemän med hög kompetens på kollektivtrafikens område, framgår aalla de goda skäl som behövs för att avslå motionen. I det ingår att förhållandena inte ens förbättras för passagerarna, som många gånger skulle tvingas till fler byten. Däremot finns billigare och effektivare åtgärder att ta till, som bättre skyltning och anpassning av tidtabeller. Det är så en effektivare kollektivtrafik skapas.

Alliansen arbetar för att skapa en effektivare och mer funktionell kollektivtrafik. Det är ett område i samhällsplaneringen som lämpar sig sällsynt illa för polulistiska utspel för att knipa billiga poäng. Jag är glad över att den motion Bergqvist skrivit fått en seriös behandling av de remissinstanser som svarat. I landstingsstyrelsen kommer vi att ge motionen den behandling som den så väl förtjänar.

Välkommen till vår primärvård!

För fem år sedan hörde primärvården i vårt landsting till de sämsta i Sverige. Tillgängligheten var mycket dålig, väntetiderna långa och ekonomin usel. Dessutom var trivseln bland personalen inte den bästa.

Vi i Alliansen genomförde ett antal reformer för att komma till rätta med problemen. Ett nbytt system för hur verksamheten ersätts, från ramanslag till ersättning per patient. Det listningssystem som gällt sedan husläkarrefomen gjordes om. Patienternas möjlighet att välja vilken husläkare och vårdecntral de vill gå till förstärktes. Med andra ord: ett antal reformer av den typ som dagens rapport från SNS diskuterar. Resultatet har varit över förväntan. Visserligen har vi inga vetenskapliga belägg för exakt hur mycket bättre det blivit - men patienterna, personalen och vi i Alliansen är nöjdare än för fem år sedan.

SNS får gärna komma till Uppsala, så ska vi berätta vad som hänt med vår primärvård sedan 2006. Även om det saknas vetenskapliga belägg, så är medborgarnas och patienternas betyg solklart. Och det är kanske ändå den viktigaste framgångsfaktorn.

Bilden och verkligheten

En av de svåraste uppgifter en journalist har är att spegla den verklighet som vi lever i. Var och en av oss ser givetvis vår egen verklighet och därför är det svårt - ja, nästan omöjligt - att kunna gör aanspråk på vad som är "den rätta" bilden.

Om man mer eller mindre ofta är föremål för journalisters intresse så blir detta givetvis extra tänkvärt. Hur den objektiva och helt värderingsfria bilden av tillvaron ser ut går det naturligtvis inte att säga. Det ininebär också att kraven är mycket stora på dem som har till yrke att försöka spegla och referera verkligheten så sakligt och objektivt som möjligt.

Denna svåra balansgång blir givetvis inte enklare av att alla vi som väner oss till medierna med vår syn på olika saker är måna om att förmedla...ja, just det...vår syn på saken. och vi är heller inte särskilt objektiva av oss.

Jag skriver detta eftersom det nu pågår flera nyheter i media som ger anledning att fundera ett ögonblick över det som i journalistiska sammanhang kallas för kritisk granskning. Att vi som har politiska förtroendeuppdrag ska granskas av medierna tycker jag är ganska självklart; det är rent av en av medias viktigaste roller i en demokrati. Däremot bör samma journalister fundera över samma sak när de möter andra, som gärna till media vill förmedla sin bild av olika skeenden.

Med den inledningen ska jag bli lite mer konkret i ett särskilt ärende. Det gäller, som så ofta, Akademiska sjukhuset. Ännu en gång finns det nu skäl att erinra om att Akademiska är ett av landets ledande och absolut främsta universitetssjukhus. Där bedrivs en betydande del av den medicinska forskningen i landet, flera av verksamheterna håller internationell toppklass, sjukhuset har tilldelats flera prestigefyllda rikssjukvårdsuppdrag och rankas högt när det gäller utbildning, forskning och utveckling. En nära samverkan med Uppsalas och regionens näringsliv och med Uppsalas bägge universitet borgar också för detta.

Så mycket om detta; det kan inte råda något tvivel om att Akademiska sjukhuset faktiskt är ett universitetssjukhus i absolut internationell toppklass. Påstår man något annat, så vet man antingen inte vad man pratar om eller har någon form av orsak för att "prata ner" denna bild.

Att det därtill finns gott om problem och utmaningar för oss som fått förtroendet att svara för sjukhusets utveckling är inget att sticka under stol med. Jag är själv på besök på sjukhuset varje vecka och ser då både glädjeämnen och problem. Genom täta besök och kontakter med verksamheten får vi som är förtroendevalda en god bild av hus situationen på sjukhuset faktiskt ser ut - och det är också en ganska bred och allsidig bild.

Akademiska sjukhuset står inför gott om utmaningar, men är också bättre rustad för dessa utmaningar än någonsin tidigare under sjukhusets 300-åriga historia. Och jag är stolt över att kunna företräda sjukhuset i olika sammanhang. Sjukhusets och landstingets problem och utmaningar ska vi klara av, men en av utmaningarna är att sätta en riktig bild av sjukhusets situation.