Budgetkarusellen

Hemkommen från två dagars landstingsfullmäktige försöker jag smälta debatten och besluten. Efter en del funderande på vägen hem tror jag det klokaste är att blogga ihop en beskrivning av processen. Jag tror att det kan stämma till en eller annan eftertanke. För egen del har jag i vart fall dragit en del tänkvärda erfarenheter.


Valet i september slutade ju med en ganska stor seger för de tre rödgröna partierna. De presenterade inte särskilt mycket av gemensam, genomarbetad politik - men de vann valet.


Efter en mycket snabb budgetprocess kunde denna nya majoritet klubba sin första budget, för 2015, vid landstingsfullmäktiges sammanträde i december. det normala är att budgeten ett valår antas i november och att en nytillträdd majoritet ägnar tiden mellan valet och slutet på oktober åt att bygga den budgeten. Så blev det alltså inte i år, utan redan den första budgeten försenades och fick antas med stöd av en undantagsparagraf i kommunallagen.


Därefter inleddes arbetet med årets budget. Redan under våren stod det klart att sämjan mellan de rödgröna inte var den bästa, och efter "snusluktaffären" där ett socialdemokratiskt landstingsråd grovt generade kollega i vänsterpartiet, var det uppenbart att det kärvade ordentligt.


Som ett brev på posten kom också beskedet att den rödgröna majoriteten hade spruckit. I stället för en budget stödd av en majoritet klubbade sedan landstingsstyrelsen ett förslag till budget med stöd endast av socialdemokraterna och miljöpartiet. Några besked om hur man skulle göra för att få budgeten igenom fullmäktige gavs inte då.


Så var det till sist dags för debatt och beslut i landstingsfullmäktige. Presidiet i fullmäktige, som leder förhandlingarna och har ansvar för att korrekta beslut fattas, fick en mastig uppgift. I stället för det normala, med ett tydligt förslag som har stöd av en majoritet, fanns fyra olika förslag - där inget av dem samlade mer än en dryg tredjedel av fullmäktiges röster:

• De två rödgröna partierna har tillsammans 31 röster i fullmäktige
• De fyra allianspartierna är nästan lika stora med 28 mandat
• Vänsterpartiet har sex mandat, liksom Sverigedemokraterna

Fullmäktige har totalt 71 mandat. Vän av ordning ser då att det behövs 36 mandat för att ha majoritet.
Hur gjorde då S och MP för att få igenom sin budget, när vänsterpartiet hade lämnat majoriteten?


Enkelt - i alla fall för den som kan politisk taktik.


Det normala i politiken är att man röstar på sina egna förslag. Men om man vill snurra upp politikens spelregler, så kan man givetvis taktikrösta på andras. det är så Sverigedemokraterna gjort i riksdagen för att skapa det kaos som tvingade fram decemberöverenskommelsen.


Precis så gjorde socialdemokraterna i landstinget.


Först trodde de att vänsterpartiet skulle lägga sig platt och rösta på deras förslag. Men vänsterpartiet var denna gång hederligare än ...tja, än till exempel Sverigedemokraterna i riksdagen. De röstade på sina egna förslag, och inte på några andra.


Då tyckte socialdemokraterna att man kunde göra som... som... tja, som Sverigedemokraterna i riksdagen. Man måste nämligen inte rösta bara på sina egna förslag. Man får  faktiskt rösta på andra partier också. Sådär som Sverigedemokraterna gör i riksdagen.


Det gjorde socialdemokraterna.


Föra att blockera Alliansens förslag, så såg socialdemokraterna konsekvent till att rösta bort alliansens förslag i den omröstning som handlar om att ta fram det ena av två förslag att rösta på i fullmäktiges slutliga votering. Man röstade på vänsterpartiets förslag, så att den slutliga omröstningen skulle komma att stå mellan... just det. Mellan socialdemokraternas/miljöpartiets förslag och vänsterpartiets. Socialdemokraterna/Miljöpartiet valde helt enkelt själva vilka motförslag som skulle röstas fram. Lite som om Sverige själv skulle kunna utse sin egen VM-kvalgrupp i fotboll. Och välja Andorra, San Marino och Liechtenstein i stället för Spanien, Holland och Italien. Klart det blir lättare att vinna då.


Med andra ord: i den avgörande omröstningen i fullmäktige fanns två förslag, nämligen de två förslagen från den spruckna majoriteten. Som inte kunde komma överens internt och därför lämnade över till landstingsfullmäktige att reda ut deras små problem.


Vi i Alliansen höll oss för goda för att lägga oss i de rödgrönas mellanhavanden och lade ner våra röster. För vi röstar inte på andra partiers politik av taktiska skäl - utan tror på kraften i vår egen.


Däremot - och det är viktigt att påpeka - röstade inte Vänsterpartiet en enda gång på S+MP. Broarna är alltså uppenbart rejält brända åt det hållet.


Rörigt? Det här är bara en kort sammanfattning av nästan fyra timmars omröstningskaos.


Summan av kardemumman är att landstingsfullmäktige röstade fram en budget med stöd av ungefär 40 procent av fullmäktiges ledamöter. Det är inte någon stark budget, och allt talar för att ett liknande kaos kommer att fortsätta under hela mandatperioden. Tyvärr.


Socialdemokraterna gjorde inget formellt fel. De gjorde det som regelverk och lagar tillåter, och exakt det som åtskilliga gånger förekommit för att driva fram ett visst beslut.


Däremot återstår att se om de fick igenom en budget - till priset av en så kallad pyrrhusseger.


För en av konsekvenserna av att de 31 S och MP-ledamöterna fick igenom sin budget, det är att inget annat parti nu är särskilt förtjusta i dem. Och även om 31 räcker för en budget, så lär det bli en vinglig resa genom den fortsatta mandatperioden. Med 40 politiker som bara väntar på sin tur att vinna en votering.

Av ideologiska skäl

Socialdemokratin förnekar sig aldrig. det blir bara lite tydligare ibland.


Detta parti, som gärna vill framhålla sig själv som förnuftets, evidensens och pragmatismens alternativ i politiken, tvekar i själva verket inte en sekund om det får en chans att driva igenom något av rent ideologiska skäl. Det gäller inte minst inom sjukvårdspolitiken, där S verkar tro att saker blir "evidensbaserade" bara för att de råkar tycka något.


Nu ska en av Alliansens många reformer, omregleringen av apoteken, således sättas under lupp. Barnet ska ut med badvattnet och en förhatlig liberalisering ska av oklara skäl "reformeras" till det som var förr. När sossarna styrde.


Men nio miljoner apotekskunder vet att Gabriel Wikström har fel, den här gången också. Det var ju Wikström som helt nyligen sågades med fotknölarna för att med rent kuppartade metoder försöka avskaffa en annan lyckosam reform, det fria vårdvalet i primärvården. Jag minns för egen del något av det mest patetiska jag upplevt under fyrtio år i politiken, när minister Wikströms statssekreterare tappert skulle försöka försvara förslaget att avskaffa valfriheten i primärvården vid en remisskonferens på regeringskansliet. Dussintals företrädare för landsting, fackliga organisationer, myndigheter och branschföreträdare berättade om alla de galenskaper förslaget innehöll. Statssekreterarens understöd inskränkte sig till något enstaka, lika ideologiskt skygglappat, socialdemokratiskt landstingsråd.


Motiven för att ge sig på apoteken och primärvården styrs alltså icke av någon sorts välment allmännyttighet eller av pragmatiskt tänkande kring sjukvårdsfrågor. Att stoppa den valfrihet och mångfald som dessa reformer gett upphov till är djupt ideologiskt betingat. Allt tal om att vårdpolitiken skulle styras av något annat än just "ideologiska skäl" är rent nonsens. Varför ger sig annars socialdemokratin sig på två av de reformer som rent sakligt varit de mest framgångsrika?


Så blev det alltså med alla försäkringar om att valfriheten och mångfalden inte alls hotades av en röst på S i förra höstens val. Vi får hoppas att väljarna lärt sig något av detta inför framtiden.


Tur att Lena Mellin i Aftonbladet har civilkurage att ryta ifrån.

Politisk hederlighet

Tänk dig en notorisk inbrottstjuv. Under en natt av hårt arbete bryter han sig in i tio villor. Han tillgriper det han hittar, och går sedan hem igen. På vägen tillbaka till den egna bostaden passerar han en rad villor som han inte alls bryr sig om. Av hundra bostäder som han passerar förbi bryter han sig bara in i en tiondel.


Tjuven åker fast, på bar gärning. Till sitt försvar säger då tjuven att han inte alls är någon grov brottsling - för han bryter ju sig inte in i alla bostäder. Bara i några.


Det är ett försvar som knappast skulle hålla i rätten.


Jag anklagar nu inte socialdemokraterna för att vara kriminella - men deras sätt att resonera kring brutna vallöften är onekligen intressant. Att ett uppställt löfte inte kan hållas - det kan alltid hända. I så fall får man vackert erkänna det, och försöka göra bättre ifrån sig till nästa gång. Men en bra och grundläggande princip när man sysslar med politik, det är att hålla det man lovar - och inte lova mer än man kan hålla.


I valrörelsen var det ingen hejd på alla löften från de rödgröna partierna. Allt skulle bli bättre, och bara någon sorts skatter som sades inte vara skadliga skulle höjas. ROT och RUT skulle vara kvar, och bensinskatten skulle absolut inte röras. det var ju så dyrt att tanka.


Fast nu har vi ju förstått. Det skulle man ju inte alls. Löftena var liksom bra att ha före valet, när man rejält oförberedd skulle försöka övertyga väljarna om att man visste vad man ville.
Även i kommuner och landsting ströddes löften ganska ogenerat. Vi var nog många som undrade hur man skulle klara att uppfylla dessa löften. Vi ser nu också effekterna. I landstinget utlovades kraftrigt sänkta taxor i kollektivtrafiken, och i Uppsala kommun var det inte länge sedan ansvarigt kommunalråd lovade en inomhushall för bandy.


Men inte nog med det. Nu försöker socialdemokraterna ta sig ur den massiva kritiken mot alla brutna löften med att försöka påstå att det inte alls är så illa. Det gör man genom att presentera en lista över all löften som man säger sig ha uppfyllt. Ursäkten för att man brutit rader av vallöften skulle alltså vara att man faktiskt gjort några av de saker som man lovade att göra.
Ursäkta, men det känns lite tunt.


Det går också lite sådär. Ett av löftena är att "åtgärda tågkaoset", och just det löftet var det många som så sent som igår hoppades att de faktiskt hade uppfyllt. För igår var det ju någon nedriven kontaktledning igen. Och om socialdemokraterna nu inte drar sig för att påstå att man "åtgärdat tågkaoset" - så får man nog äta upp ännu ett brutet vallöfte i trakten av Sparreholm.


Det värsta med alla dessa brutna vallöften är att det påverkar synen på politiker och politik. Detta ständiga brytande av löften gör att människor förlorar tron på det som sägs av dem som skall vara politiska ledare. Därför är det angeläget att påtala löftesbrott - och viktigt att göra klart för människor att det är ohederligt att vara så lättfärdig med vallöften som våra rödgröna vänner visat sig vara.

Ett arbetsliv i förändring

Sverige på 1960-talet: ett homogent samhälle med stabila förhållanden, inte minst på arbetsmarknaden. Vårt land levde gott på en exportindustri byggd på råvaror från skog och malm. God tillgång till vattenkraft hjälpte också till. Sverige var dessutom ett land med stolta traditioner när det gällde att förena entreprenörskap och ingenjörskonst. Det gav innovationer som telefonen, separatorn och gasaccumulatorn men också utvecklade, mogna produkter som bilar, transformatorer och flygplan. Resultatet blev ett av världens rikaste och mest välmående länder.
Det är femtio år sedan. jag har skrivit tidigare om hur stolta vi alla kan vara över de traditioner från 50- och 60-talet som vi idag kan se tillbaka på.


Idag lever vi i en annan tid. En del är sig likt, och det kan vi bygga vidare på. Annat har förändrats i grunden, och det måste vi förhålla oss till.


Sverige har alltid varit ett öppet samhälle, som har vunnit på rörlighet och öppna gränser. På 50- och 60-talet hade vi förmånen att kunna leverera våra kvalitetsprodukter över dåvarande handelshindrande gränser även om våra viktigaste handelspartners byggde upp tullunioner. Själva var vi med i frihandelsområdet EFTA; en sorts lite lösare alternativ till den tidens EU, som då hette EEC.


Den bakgrunden är viktig att teckna, när vi funderar över dagens, och framtidens, arbetsliv.


Sverige är fortfarande oerhört beroende av sin omvärld, och vi har mer än någonsin skäl att bejaka fri rörlighet och öppna gränser. Då måste vi också vara redo att ta det onda med det goda, och att se alla konsekvenser som öppenhet och rörlighet för med sig. Det gäller inte minst arbetsmarknaden, och de sociala konsekvenserna av denna fria rörlighet. I ett antal blogginlägg tänkte jag utveckla detta.


Det första inlägget handlar om arbetslivet, som verkligen har förändrats de senaste femtio åren. Ändå agerar många som om det mesta är sig likt. Frågan är vem som vinner, och vem som förlorar, på en sådan utveckling.


För femtio år sedan var långt fler människor än idag anställda i stora industriföretag, och de flesta anställda i dessa företag hade manuella arbetsuppgifter. I Edsbyn, där jag själv växte upp, gick en stor del av arbetskraften direkt från grundskolan till anställning i något av de fyra stora industriföretagen som tillverkade möbler, skidor, fönster, yxor och sågar samt träfiberplattor. Även i tjänstemannaleden var de flesta långvägare, med några års handelsskola i Bollnäs och ett yrkesliv som kamrer eller orderexpeditör. En stor del av dessa yrken existerar inte idag.


På den tiden byggde hela den svenska samhällsmodellen på dessa ganska stabila förhållanden. Men de gamla bruksorterna och allt de stod för har förändrats i grunden. Under dessa femtio år har ett nytt arbetsliv vuxit fram, men nya anställningsförhållanden, nya arbetsuppgifter och nya sätt att organisera företag. Ändå finns det en samhällsdebatt som inte verkar ha sett vad det är som har hänt.


Vi diskuterar fortfarande arbetsliv och arbetsmarknadspolitik som om vi fortfarande levde på 60-talet. Det är lätt att förstå en vilja att längta tillbaka till den trygghet och stabilitet som rådde då. men världen har förändrats och det är hög tid att vi är beredda att vara en del av förändringen.


Därför är det hög tid att både de politiska aktörerna och arbetsmarknadens parter - och de är fler än bara LO och Svenskt Näringsliv - på allvar börjar fundera över hur ett nytt och reformerat arbetsliv ska se ut. Det är till exempel dags att sluta kalla lagar som stänger människor ute från arbetslivet för "trygghetslagar" - för de skapar otrygghet för ännu fler än dem som för njuta av deras högst tveksamma trygghet. När tusentals arbeten sveps bort av modernisering och digitalisering är det viktiga inte att kunna hålla fast vid det gamla - utan att våga söka efter det nya.


Än så länge har Sverige klarat sig skapligt. Men jag är mycket orolig för vad som kan hända om vi inte får en förnyelse som rustar oss för nutidens och framtidens villkor. Och jag undrar verkligen om mitt eget parti är moget att gå före i utvecklingen. Jag hoppas det.

Reflektioner om det brittiska valet

De konservativa vann valet. Konstigare är det egentligen inte.

I fem år har en koalition av konservativa och liberaldemokrater styrt Storbritanninen, och på torsdagen gav väljarna sin dom. Resultatet blev inte de som många bedömare väntat, och det ger självklart skäl för envar att fundera över hur de brittiska väljarna tänkte. Dessutom ger det tillfälle att reflektera över det från svenska förhållanden annorlunda valsystemet i Stobritannien.

Den brittiska ekonomin har växt med rekordfart. Det är en tillväxt som kommit breda folklager till del och bidragit till ökad stabilitet och tillit i samhället. Det visar atr tillväxt inte bara fråga om ekonomi utan också om social utveckling. En större kaka att fördela är helt enkelt en bättre "fördelningspolitik" än om kakan är mindre.

De konservativa har dessutom regerat på ett sätt som skapar förtroende. Det är inte alltid de enkla och skenbart populära lösningarna i politiken som är den bästa vägen till väljarnas förtroende. Minst lika viktigt är att leverera resultat och att kunna agera långsiktigt och ansvarsfullt.

Valsystemet, då? Tories fick ju faktiskt bara en dryg tredjedel av alla röster. Är det verkligen demokratiskt att då bilda en majoritetsregering?

Svaret är ja. Storbritanninen består av 650 valkretsar. Var och en av dem utser en parlamentsledamot. Denna är personligen ansvarig gentemot sina väljare i valkretsen, och det betyder att var och en av Tories 331 parlamentsledamöter har vunnit majoritet i sin egen valkrets. Det är en tydlig och enkel modell, som vare sig är bättre eller sämre än den modell med proportionella val som Sverige och flera andra länder använder.

Det brittiska valsystemet är inte alls annorlunda. Det skiljer sig från det svenska, men påståendet att det brittiska systemet avviker och att vårt system skulle vara någon slags norm är direkt okunnigt. Hur valsystemen kommit till bygger i hög grad på tradition och kultur, och att påstå att ett byte från majoritetsval till proportionellt valsystem skulle "öka demokratin" är inget annat än ett missförstånd.

UKIP, för att ta ett exempel, fick röster av ungefär var åttonde väljare. Men bara i ett enda valdistrikt lyckades en enskild kandidat för detta parti överyga så pass många väljare om sin förträfflighet att han blev vald.

Därmed har det proportionella valsystemet om inte annat en viktig fördel. Varje kandidat är personligt ansvarig för sitt politiska agerande genemot sina väljare i den egna valkretsen. Det tål att fundera på.

Är det synd om regeringen?

Regeringen tycker synd om sig själv. Mer konkret är det socialdemokraternas partisektreterare Carin Jämtin som kommenterar Ekots sammanställning av den senaste månadens opinionsmätningar. Enigt Jämtin är det största regeringspartiets opinionssiffror en följd av allt elände man fick ta över. När väljarna för skåda ljuset i form av en socialdemokratiskt färgad budget så kommer allt att bli så bra så.

Ekot konstatetar själva att låga opinionssiffror inte är ovanligt när en ny regering tillträder. Men det är i normalfallet inte så konstigt; man börjar förstås en regeringsperiod med de svåra och tunga reformer som man har förberett innan man tillträder.

Om man har förberett sig, alltså.

I år gick det till lite annorlunda än vad väljarna vant sig vid under det senaste decenniet.

Vi hade först en valrörelse där inte minst det största regeringspartiet strödde löften över väljarna. Däremot gav man inga besked om vilka man ville regera med och hur en gemensam regeringspolitik skulle se ut. Det gjorde Alliansen, och att på det sättet tillsammans visa en gemensam regeringspolitik kallade Löfven för "fördummande".

Så blev det val. Alliansen avgick, och Löfven - han som tyckte att blockpolitik var fördummande - fick i uppdrag att bilda regering. Han sade sig då vara övertygad om att han kunde bilda en regering som kunde få igenom en budget i riksdagen.

Sedan vet vi hur det gick. Det gick inte. Riksdagen röstade istället på det som Alliansen hade varnat för, nämligen det budgetalternativ som fick fler röster än regeringen. Det brukar bli så i en parlamentarisk demokrati med en arrogant regeringschef som inte kan räkna.

Innan dess hade Löfven lovat att avgå om Alliansens budget skulle gå igenom.

Så blev det inte heller. I stället för att gå till talmannen och lämna in begäran om entledigande, så kallade Löfven till presskonferens - och utlyste extra val. Felet till det som hade hänt var givetvis Alliansens. Som allting annat i statsministerns värld.

Nu blev det ju inget extra val. Det orsakades förresten också av Alliansen. Som insåg att det inte är så bra med en regering som inte kan regera och hjälpte den sittande statsministern med en överenskommelse: vi fäller inte en budget som regeringen lägger fram.

Därefter har regeringen börjat lägga fram sina förslag. Det är inte vad man sade i valrörelsen: sänkt RUT och ROT, höjd bensinskatt och annat som säkert förvånat en eller annan väljare som kanske trodde att de skulle få Allianspolitik även om man inte röstade på Alliansen. För så lät det ju ibland i den socialdemokratiska retoriken.

Det är alltså nu den socialdemokratiskt ledda regeringen lägger fram den politik som man visserligen inte gick till val på, men i alla fall vill genomföra. En knapp fjärdedel av mandatperioden har redan gått, ett knappt år präglat av kaos, motstridiga besked, svikna vallöften och total förvirring om vad som kommer att gälla i morgon. Och detta handlar då bara om själva spelet kring budgeten. Lägg till det utrikespolitiken, valfriheten i skola och vård eller den röriga migrations- och integrationspolitiken.

Slutsats: det är inte synd om regeringen. Den har själv bäddat för den situation som råder.

Vem byggde landet?

Första maj. Arbetarrörelsens högtidsdag, och självklart måste några rader tillägnas denna rörelse - och dess obegränsade självtillräcklighet. För att inte tala om dess självbild.

I socialdemokratins egna ögon är man partiet som byggde landet. Man sprider gärna föreställningen att det finns ett samband mellan välfärdens utvckling och socialdemokratins ställning i opinionen. Det är bara det att självbilden inte stämmer.

Den svenska välfärden började byggas innan arbetarrörelsen ens var påhittad. Grunden för den välfärd som vi (nästan) alla kan njuta av lades redan på 1860-talet, med näringsfrihet och andra reformer som lade grunden för ett näringsliv som kunde lyfta Sverige från fattigt bondesamhälle till ett industrland i världsklass. Välfärden finansieras ju inte av skatter, utan av inkomster som i sin tur kan beskattas för att betala för olika gemensamma tjänster. Därmed byggdes landet av industrier och entreprenörer som grundar sig på uppfinningar och idéer med rötter långt före 30-talet.

Nå; men socialdemokraterna är väl i alla fall bättre än andra på att fördela den välfärd som ett framgångsrikt näringsliv finansierar?

Nej, det stämmer inte heller. Däremot hade socialdemokraterna en period av politisk framgång när den svenska ekonomin växte så snabbt att det knappt gick att hinna med att göra av med alla pengar som välståndet skapade. Socialdemokraterna är nämligen mästare på att höja skatter, och på att dela ut skattepengar till dem som själva dragit ihop dem - och sedan få dem att tro att det är någon annan som stått för fiolerna.

Det tricket fungerade, som sagt, väldigt bra så länge tillväxten räckte till både skattehöjningar och reallöneökningar, det vill säga under 50- och 60-talet. När Sverige sedan på 70-talet blev ett land med tillväxt i samma takt om andra länder, så blev det bums betydligt kärvare att vara både svensk och socialdemokrat. I ytterligare ett decennium lyckades man upprätthålla illusionen genom devalveringar och valutaregleringar, men vintern 1989/90 sprack fasaden slutgiltigt. Sedan vann de borgerliga partierna (alliansen var inte riktigt uppfunnen ännu) 1991 års val.

Landet byggdes inte av socialdemokratin. Sverige har byggts av företagande, strävsamhet, sammanhållning och en liten aning tur med internationella konjunkturer. Socialdemokratin kunde under ett par decennier av den hundraåriga svenska demokratin dra fördel av att vara landets största parti under en period då politik mest handlade om att fördela ett växande välstånd. De byggde inte landet, möjligen satt de på kontoret och tittade på medan byggandet pågick.


Och när samhället nu står inför nya utmaningar har detta parti inga andra lösningar än de som möjligen fungerade på 50-talet. De lösningarna är idag lika moderna som en av symbolerna för Sveriges fina utveckling på den tiden: en Volvo PV.



(Bildkälla: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/53/Volvo_pv444_v_sst.jpg)

Vårdcentralsmyten

Du har kanske också hört påståendet om att vårdvalsreformen skulle ha lett till en våldsam överetablering av vårdcentraler i centrala Uppsala, medan särskilt den utsatta norra länsdelen drabbats hårt av bristen på närbelägna vårdinrättningar.

Nå, det är kanske dags för en faktakoll.

I Uppsala län (källa: landstingets hemsida) finns 52 vårdcentraler i länets åtta kommuner.
I det som brukar benämnas Norduppland, alltså länets fyra nordligaste kommuner, ligger tio av dessa. Kommunerna i Norduppland har enligt senaste statistik 64.038 invånare, alltså finns en vårdcentral per 6.404 invånare.

I länets två sydligaste kommuner, Enköping och Håbo, bor 61.197 invånare. Där finns nio (9) vårdcentraler, vilket ger 6.799 invånare per vårdcentral. Glesare än i Norduppland, alltså.

Än glesare mellan vårdcentralerna är det faktiskt i länets nyaste kommun, Knivsta. Där finns visserligen, tack vare vårdvalet, numera två vårdcentraler. Men med en befolkning på drygt 16.000 invånare blir antalet invånare per vårdcentral hela 8.052!

Men i Uppsala,då? Där har ju flera nya vårdcentraler startat, och det måste ju betyda att tätheten är betydligt högre. Eller?

Nej. I Uppsala kommun, med 207.362 invånare, finns idag 31 vårdcentraler. Det innebär 6.689 invånare per vårdcentral, även det alltså glesare än i Norduppland.

Sanningen är att nya vårdcentraler har etablerats där folk har bosatt sig, i kommunerna som växer och därför har ett ökande vårdbehov. Därför är vi i Alliansen glada för att nya vårdcentraler de senaste åren har startat i Knivsta, Bålsta, Enköping och Uppsala. Trycket hade annars varit alldeles för hårt på de få vårdcentraler som tidigare fanns på dessa orter.

Med andra ord; fakta och siffror är inte så dumt att ha när man pratar om frågor som dessa. Myter sprider sig så lätt.

Ledarskap och mod

Nya moderaterna har fått en ny ledning. Det ger naturligtvis tillfälle att ompröva och utveckla, och det är bra. Ett stort arbete pågår nu i partiet på temat "Sverige kan mer". Det är mycket bra.


Men det finns ett problem med begreppet "politikutveckling". Människor utanför våra egna moderata led är kanske inte i första hand intresserade av hur vi "utvecklar" vår moderata politik; de vill veta hur vi löser de samhällsproblem som vi står inför. Då duger det inte att meddela att lösningar på problemen kommer om ett halvår.


För viss finns det samhällsproblem. Migration och integration (vad man än tycker om att människor flyr från sina hemländer). Hotet från Ryssland. Den samhällsekonomiska utvecklingen. Brister i välfärden - även om vården leder till att vi idag är friskare och lever längre än någonsin.


Att människor flyr från sina hemländer skapar problem som behöver lösas, vad man än tycker om att de flyr. Och om man då inte vågar stå för mer komplexa lösningar så blir det svårare att stå emot dem som tror på det enkla. Vi moderater måste erkänna att vi inte gjort så mycket mer än två saker. Vi har sett och erkänt problemet, och vi har varit tydliga med att lösningarna ska bygga på humanitet och öppenhet. Men det räcker inte. Vi måste visa att vi har lösningar på samhällsproblem nu, och inte om ett halvår.


Överenskommelsen om försvaret var bra, men det lämnar fortfarande obesvarade frågor. På samma sätt om i politiken för migration och integration lämnar det fältet fritt för andra krafter, och det påverkar situationen negativt.


Att samhällsekonomin kommer att skadas av höjda skatter och sämre företagsklimat är uppenbart, men har vi moderater visat hur alternativet ser ut? Att bara skylla på regeringen räcker inte, och att hänvisa till ett pågående "utvecklingsarbete" håller inte heller.


En sak som jag lärde mig av åtta år som ytterst ansvarig är att politik är något som pågår varje dag, hela tiden. Det behövs ett långsiktigt planerings- och utvecklingsarbete - men det behövs också svar på de frågor som människor ställer.


De svaren kan inte komma i morgon eller om ett halvår. Då har människor nya frågor som kräver nya svar. En del av utrvecklingen hos oss moderater måste vara att lära oss att svara på frågor som människor ställer.


Med konkreta lösningar, inte med svaret att utredning pågår.

Rikssjukvård

Ägnar dagen åt seminarium om rikssjukvård i Socialstyrelsens regi. En insikt som växer under dagens föredrag och diskussioner är den enorma utveckling som skett i svensk sjukvård under de senaste åtta åren. Allmänhetens bild av vården kanske präglas av larmrapporter och mediala beskrivningar av vårdens alla brister och problem. I själva verket är vården mer effektiv och framgångsrik än någonsin.

Visst finns problem i svensk sjukvård, men även problemen visar att det har skett en utveckling. De största frågorna idag, våren 2015, handlar om patientsäkerhet, personalförsörjning och lika kvalitet över landet och mellan människor. Att de frågorna står högst på dagordningen idag beror förmodligen på allt som hänt för att utveckla vården sedan 2006.

Själva det faktum att landsting och regioner sitter tillsammans och löser nationella sjukvårdsfrågor är en sådan sak. I Uppala kan vi vara stolta över att Skandionkliniken lokaliserats till Uppsala och att Akademiska sjukhuset tilldelats flera rikssjukvårdsuppdrag. Men vi kan framför allt vara glada för att samarbetet och rikssjukvården har lett till att vården blir bättre - för alla berörda.

Att patientsäkerhet och skillnader i kvalitet har blivit mer uppmärksammade på senare tid är kanske inte så konstigt. Idag vet vi mer än någonsin om vilken faktiskt kvalitet vården håller. Det beror i sin tur på att vården mäts och granskas på ett helt annat sätt än för bara ett decennium sedan. Det har i sin  tur grund i en medveten satsning på dataregister som mäter vårdens insatser och kvalitet.

Det ska nu blir spännande att se hur vården fortsätter att utvecklas. Min förhoppning är att vården ska fortsätta att utvecklas genom att processer som startat får fortsätta. Min oro är att ett arbete emot kvalitetsutveckling som blottlagt brister ska vända till en tillbakagång till den gamla ordning som rådde innan vi vågade granska vad som faktiskt händer.

När man vet bäst

Alex Schulman är kränkt. Visserligen försöker har få det till att hans krönika i Aftonbladet är självironi, men faktum kvarstår. Han har skrivit det han skrivit, och en kolumnist i Aftonbladet om någon borde veta effekten av texter och risken för att missförstås.

Men oavsett om Schulman är kränkt på riktigt eller "bara" missförstådd, så är både texten och den efterföljande reaktionen symptomatisk. Händelsen, texten och reaktionen är ett utmärkt exempel på hur dagens vänster tänker, handlar och reagerar.

Schulman hade alltså stannat på en plats där det råder stoppförbud. Uppenbarligen visste han också vad han hade gjort. Att en polis då har fräckheten att påtala detta för Schulman är givetvis o-er-hört.

Schulman är nämligen vänster. Därmed vet han självfallet vad som är rätt och fel, och behöver inte följa några beskäftiga trafikregler. Sådana är till för andra; för dem som inte själva kan skilja på rätt och fel. För är man vänster så förstår man bättre än andra - och kan därmed självklart göra sin egen tolkning av exempelvis trafikregler.

Det är nämligen vad som präglar vänsterns människo- och samhällssyn. Vänsterorienterade människor vill själva helst beskriva sin syn på världen som att man är lite varmare, lite mänskligare och lite ädlare än andra. Ytterligare exempel på samma sak kunde betraktas på DN Debatt igår.

I själva verket är vänstern, generellt sett, exakt som Alex Schulman. Eftersom man vet lite bättre,mså kan man göra lite som man vill. Och om man blir påhoppad för sina skrifter eller gärningar, så har man naturligtvis inte gjort fel.

För om man är vänster, så gör man inte fel. Framför allt har man inte fel. Aldrig. Fråga Alex Schulman. Eller de 31 som skriver på DN Debatt.

Regeringsförvirringen

För några månader sedan: i regeringsförklaringen: En vägslitageavgift kommer att införas för att finansiera förbättringar av infrastrukturen. (tips till socialdemokraterna, förresten: det finns ett litet korrfel på eran hemsida. Jag har lagt till ett mellanslag mellan "finansiera" och "förbättringar").


Nu kommer beskedet att någon sådan avgift inte blir av. Orsaken sägs vara att det är "juridiskt och tekniskt komplicerat".


Det borde man kanske ha kollat innan man tog upp det i regeringsförklaringen.


Om själva vägslitageavgiften är inte mer att orda. Många blir glada över beskedet, inte minst de fackliga organisationer som kanske börjar tycka att deras intressen (som så ofta gemensamma med exportindustrin) fått ge vika lite väl ofta. Och om vi varken ska exportera kanoner eller pappersmassa, så kan man förstå att en viss oro sprider sig i de näringar som finansierar vår gemensamma välfärd.


Däremot är det mycket anmärkningsvärt att regeringen tar så lätt på sin egen regeringsförklaring.


Jag menar förstås inte att man mot bättre vetande ska införa en vägslitageavgift som inte fungerar, bara för att den kom med i regeringsförklaringen. Jag menar att en regeringsförklaring är ett så viktigt dokument att det borde tas på lite större allvar. För det som nu blivit uppenbart är att regeringsförklaringen är exakt vad man kunde befara: ett snabbt och slarvigt hoprafsat dokument som kom till bara för att det står så i grundlagen.


Dagens debacle är helt enkelt ännu ett exempel på att den regering vi nu råkar ha är helt oförberedd och dessutom tror att politisk styrning är något som man kan haspla fram steg för steg, allt eftersom saker och ting råkar hända. Bristen på strategi och politisk vilja är påtaglig. det är den strategin som borde ha funnits formulerad i regeringsförklaringen.


Jag har därför ett förslag till kortare, och enklare, regeringsförklaring för den aktuella regeringen:

Herr talman, ledamöter av Sveriges riksdag!

Sverige är i ett allvarligt läge.Svenska folket har röstat för ett regeringsskifte och en ny politisk inriktning. En ny regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gröna står idag redo att..., att..., att... regera.

Men vi är inte förberedda. Vi ser att det finns samhällsutmaningar. I skolan, arbetslösheten, miljön, försvars- och säkerhetspolitiken. Vi har inte pratat oss samman om en politik för dessa, och många andra samhällsutmaningar. men vi vill regera i alla fall.

Vi vill därför knäsätta en ny syn på begreppet regeringsförklaring i riksdagsordningen.

Vi förklarar härmed att vi är beredda att regera. Vi utser statsråd, sedan sätter vi igång att regera, så får vi se hur det går. Det kan gå bra, men det kan också hända att vår budget inte går igenom. Det får vi ta då, om det skulle hända. Det kan också hända att vi måste utlysa nyval, och då för vi göra det och sedan får vi se hur det går.

Vi vann valet. Svenska folket röstade för ett regeringsskifte. De fick oss. Nu regerar vi. Det får gå som det går.

Spårlöst

Före valet lät det ju bra. Det skulle satsas både på nya spår och på en massa underhåll. I själva verket var det ingen hejd på hur mycket pengar det fanns, och hur snabbt dessa nya satsningar skulle komma igång.

Före valet, alltså.

Sedan gick det som det gick. Nu har vi en regering, som i alla fall har en socialdemokratisk statsminister, en socialdemokratisk infrastrukturminister och en civilminister som inte bara är socialdemokrat, utan dessutom bosatt här i Uppsala län. Att döma av retoriken före valet (före valet, som sagt) kunde man nästan tro att den sistnämnde menade allvar med sitt engagemang för bättre tågförbindelser.

Denna regering har nu presenterat sina satsningar på infrastruktur för den närmaste tiden. De satsningar som med buller och bång utlovades före valet (före valet, alltså) finns nu inte alls med.

För att smita undan detta kommer  nu alla tänkbara ursäkter. Det är bara det, att de alla kan avfärdas med vad socialdemokraterna sagt tidigare. Och då inte bara före valet.

Bertil Kinnunen är socialdemokratisk ordförande i landstingets kollektivtrafiknämnd. Han försöker slingra sig undan på Facebook med att man inte kan genomföra allt på en gång. Fast i det här klippet lovar man faktiskt att satsningarna ska komma på en gång.

Då försöker Kinnunen med att regeringen minsann inte kan. De har ju pådyvlats en borgerlig budget "av Alliansen och SD". Det tål också att granskas. För den nuvarande statsministern lovade - efter valet (närmare bestämt den 24 september) - att presentera en budget som skulle gå igenom i riksdagen. Vi vet alla hur det gick med den saken.

Nu vet vi hur det blir, eller rättare sagt hur det inte blir. För det blir ingen satsning vare sig på ökat underhåll eller på fler spår till Uppsala.

Bertil Kinnunen presenterar ändå regeringens satsning som någon sorts framgång. Det gör han påpassligt nog genom att inte länka till oberoende medier, utan till socialdemokraternas egen hemsida.

Det är nog tur at den sidan finns, så att socialdemokraterna har lite positiva grejer att länka till.

Fast... om man ska vara noga, så är det fler spår på gång. Det gjordes nämligen satsningar under den förra mandatperioden, till exempel på dubbelspår i tunnel under Gamla Uppsala. Det är en satsning som förbättrar kapaciteten även söder om Uppsala. Men framför allt är det en satsning som verkligen blev av. Liksom Upptåg till Heby och Sala, SL-pendel till Arlanda och Stockholm, gemensam taxa för hela länet och mycket annat.

Man kan, bara man vill, även i kollektivtrafiken. Eller hur, Johan Örjes!?

En armlängd bort

Än en gång diskuteras om en profilfråga för Alliansen ska kunna vinna en omröstning emot regeringen. Den här gången gäller det mångfald och valfrihet i välfärden, en fråga där Alliansens linje dessutom har mycket brett stöd bland allmänheten.


För att Alliansen ska vinna i denna fråga krävs stöd även av Sverigedemokraterna. Självklart är detta parti oförhindrat att rösta på Alliansens förslag. I så fall vinner Alliansen, och mångfalden och valfriheten är räddad. Det är bra.


Ett sådant agerande skulle på inget sätt vara ett närmande till SD. Detta parti ska hålla på - minst armlängds avstånd, och det finns goda skäl till det.


Det har påståtts att den så kallade decemberöverenskommelsen skulle innebär att Alliansen lagt sig platt för regeringen. Så är inte fallet. Alliansen gjorde det som man redan före valet sagt att man skulle göra. Alliansen höll ord och släppte fram en rödgrön regering eftersom den har ett större parlamentariskt underlag än de fyra allianspartierna.


Sverigedemokraterna visade under regeringskrisen i höstas vilken sorts parti man är. Partiets företrädare uttalade tydligt att man skulle fälla varje regering som inte ville förhandla med dem om invandringspolitiken. Man gjorde inga öppningar för samarbete i andra frågor, utan villkorade allt, precis allt, med en enda fråga.


Det är ett naturligt sätt för ett parti som SD att agera. Man sätter allt på ett kort, för man vet att det är den enda möljligheten. I ett sådant läge finns faktiskt bara en sak att göra för alla seriösa partier, och det är exakt det som alla seriösa partier gjorde. Man kom överens om att det största blocket ska bilda regering, och man kom överens om att detta block ska kunna lägga en budget som går att regera på.


Därmed faller ansvaret för decemberöverenskommelsen på ett enda parti: Sverigedemokraterna. de har med sitt agerande omöjliggjort en annan regering, till exempel en alliansregering med tyst stöd av SD. Därmed är SD också ansvariga för borttaget RUT och ROT, straffskatt på anställning av unga, höjda bensinskatter och allt annat elände som re rödgröna stoppar in i sin budget.


Sverigedemokraterna må agera som de vill. Men det finns goda skäl att tala om för alla borgerligt sinnade väljare att deras aparta syn på politikens spelregler är orsaken till att vi inte har en Alliansregering. Och att vi nu får en politik som bygger på vänsterns idéer.

Med tillkämpad värdighet

Idag har det varit första april, en dag som brukar präglas av små lurigheter och skämt i media. Några av dem lyckade, andra knappt ens värda att dra på munnen åt. En av dagens favoriter är Arbetarbladet i Gävle som berättar att förre M-riksdagsledamoten Lars Beckman "kommit ut" som konstprojekt.

I år har jag noterat en intressant tendens. Jag kan ha missat något, men inte någonstans har jag set ett endaste aprilskämt med vänstern som avsändare. Första april verkar liksom inte vara vänsterns grej. Lite märkligt är det,mför vänstern brukar vara ganska skapliga på satir. I alla fall när de är i opposition.

Men det kan finnas en orsak.

Bra humor kräver ett rejält mått av självdistans. Det är egentligen bara satir, det vill säga att vara elak emot någon annan, som går att fixa någotsånär utan att våga ta sig själv på lite lite mindre allvar.

Och det är där vänsterns humorproblem ligger.

Satir bygger ju på att man är elak emot någon, helst någon i överläge. Det gick ju rätt bra för det röda laget så länge de var i opposition.

Med lite självdistans brukar man klara att skoja även om man hamnat vid makten. Men när vänstern nu parkerat sig vid köttgrytorna, så låser det sig liksom. Vilket alltså tycks bero på att de rödgröna vännerna verkar ha väldigt svårt att knäppa upp det minsta lilla.

Eller är det någon som väntar sig att utrikesminister Margot Wallström ska tagga ner? Eller statsministern? För att inte tala om mer okända (läs färglösa) ministrar som Mehmet Kaplan eller Morgan Johansson. De har helt enkelt alla så fullt upp med att ta sig själva på allvar att det liksom inte blir något utrymme för skoj.

Fast det blir ju en hel del humor av det ändå, i alla fall för oss som är deras politiska motståndare.

Som när utrikesministern efter att ha retat upp hela den muslimska världen säger stt hon själv tycker att hon skött Saudi-affären professinellt. Va?!

Eller finansministern, som missade chansen till en dräpande replik med glimten i ögat, och i stället blev tillrättavisad av vice talman Billström.

För att inte tala om utbildningsminister Fridolin. Jo, han gör ett seriöst intryck. Mycket seriöst, till och med. Så tillkämpat seriöst att exempelvis Monty Python-gänget skulle ha haft floder av tillkämpad seriositet att ösa ur, om det hade fått chansen.

Så när man tänker efter, så bjuder regeringen trots allt på en del humor, mitt i sin tillkämpade värdighet. Det blir rätt skoj, även om det inte är meningen.

När man inte gillar olika

Enligt uppgift planerar nu regeringen en lag som ska hindra landsting från att, som det heter i vänsterns retorik, "sälja ut sjukhus". Det är oklart vad man menar, men en sak är kristallklar. Lagen, oavsett hur den formuleras exakt, är riktad emot landsting med en politiskt majoritet som inte innehåller socialdemokrater och vänsterpartister.

Det gör att man med fog kan fråga sig varför man nöjer sig med en särskild lagstiftning om just sjukhusförsäljning. Det vore ju mer slagkraftigt att en gång för alla förbjuda borgerlig politik överhuvudtaget.

Det är uppenbart att vänsterpartierna inte gillar att det finns landsting som tänker annorlunda, även om det leder till bättre vård, nöjdare patienter och tryggare välfärd. Landsting som vill föra en annan politik än den regeringen föreskriver ska helt enkelt stoppas.

Bortsett från att den socialistiska politiken inte fungerar så är tilltaget skamligt. Det är uppenbart att socialdemokraterna, vänsterpartiet och milöpartiet i riksdagen är rädda för att en borgerlig sjukvårdspolitk kan leda till att vården blir bättre.

Varför inte löpa linan ut och helt enkelt förbjuda borgerlig sjukvårdspolitik? Det är ju lika bra att ta till storsläggan när man ändå är i farten. I en generalklausul kan man besluta att politiska beslut i landstingen ska stämma med regeringens sjukvårdspolitik oavsett majoritetsförhållanden i respektive landsting.

För det gemensamma bästa

Den 31 mars fattar landstingsstyrelsen ett viktigt beslut för Uppsala läns framtid. Ett nytt avtal om samverkan mellan landstinget och Uppsala universitet ska klubbas, efter flera år av förhandlingar mellan staten och de landsting som driver universitetssjukhus. Tack vare formuleringar i detta nationella avtal fördjupas nu samarbetet även på regional nivå.

Jag hade förmånen att delta i förhandlingarna med staten och drev bland annat frågan om en ökad koppling mellan landsting och universitet, där det tidigare närmast har rått ett motpartsförhållande.  En viktig utgångspunkt för parterna var att tydliggöra det gemensamma ansvaret både för sjukvården – som givetvis måste hålla högsta nivå i samverkan med ett medicinskt lärosäte – och för den kliniska forskning som är en självklar del av verksamheten vid ett universitetssjukhus.

Samverkan mellan landsting och universitet har en lång tradition. De senaste åren har samverkan fördjupats, inte minst som följd av gemensamma satsningar. Men det går att göra mer. Det finns ett stort behov av att utveckla en gemensam syn, både på sjukvård och medicinsk forskning. Det nya avtalet ger unika möjligheter att utveckla en sådan samsyn. Begreppet universitetssjukvård, som nu genomsyrar avtalet, ställer högre krav på bägge parter.

I tidigare avtal uttrycktes en tydlig rollfördelning. Landstingens ansvar var sjukvården, medan universiteten hade att svara för utbildning och forskning. Det var en tydlighet som skapade en risk för tankefel. Vård, utbildning och forskning är givetvis samverkande och beroende av varandra. Sjukvårdens patienter bör vara en viktig del av forskningen, och det bör vara självklart att undervisningens kliniska moment innebär tidiga kontakter för studenter med vårdpersonal och patienter. Det är också viktigt att Sverige flyttar fram positionerna inom patientnära forskning, särskilt forskning om behandling och omhändertagande. Det nya avtalet, tillsammans med andra initiativ i samverkan mellan landstingen och staten, har skapat förutsättningar för detta.

Det nya avtalet stärker också möjligheterna till god samverkan mellan de berörda parterna och näringlsivet. Uppsala står starkt inom Life Science och medicinteknik. Nu finns möjligheter att utveckla dessa styrkor ytterligare, till nytta för alla berörda parter. Den kanske viktigaste faktorn för en fortsatt sjukvård i världsklass är nya idéer och innovationer, nya läkemedel och ny utrustning. Uppsala har unika möjligheter att åstadkomma detta.

Jag vill önska ledningarna för Uppsala universitet och vårt landsting lycka till med den regionala tillämpningen av det nya ALF-avtalet. Det lägger en god grund för Uppsala som ledande inom vård och medicinsk forskning och undervisning. Närheten mellan parterna ökar, och det lokala näringslivet inom life science kan vinna på korta beslutsvägar och starka gemensamma institutioner. Sist men inte minst lägger god samverkan grunden för sjukvård i världsklass. Det gynnar länets invånare både som skattebetalare och som patienter.

På spåret

Jag har inte haft tillfälle att läsa den utredning om järnvägsunderhållet som diskuteras idag - men jag har hört både författaren och kommentarerna. I alla fall de kommentarer som lyfts fram i media.

Att Trafikverket får svidande kritik är nog inte så mycket att diskutera. Som av en händelse pajade ju en växel idag. För vilken gång i ordningen vet nog ingen, allra minst Trafikverket.

Däremot är det många som "vet exakt" vad som kan göras åt problemen, som av vissa till och med beskrivs som hastigt uppkomna och orsakade av någon sorts ideologisk iver att bryta sönder järnvägssystemet.

Inget kunde vara mer fel. Men av någon anledning så är mytbildningen inte bara lika omfattande som romantiken och förtjusningen i järnvägens alla historiska traditioner. I själva verket har vi på senare år sett kulmen av flera decenniers förfall. Och om det är något som är orsakat av medvetna politiska beslut, så är det sextio år av illa underhållen järnväg.

En av myterna är hur fantastiskt bra järnvägen fungerade när SJ hade monopol. I själva verket var den (ganska korta) tid som SJ verkligen skötte all järnvägstrafik en period av ständig nedgång, nedmontering, minskat resande och allmänt nedplockande av järnvägssystsmet. Det var på 50-, 60- och 70-talet som alla de legendariska järnvägssträckorna lades ned, en efter en. Vilka styrde då över det mesta i samhället? Jag bara frågar.

Vid 80-talets inträde var järnvägen blott en skugga av sin storhet. Kommer själv ihåg sommaren 1981 då jag ägnade ett par veckor åt att "minitågluffa" på det svenska järnvägsnätet, nästan gratis med de resevillkor som gällde för den som gjorde lumpen. Det var inte precis luxuösa förstaklassvagnar - utan hårt nedslitna gamla rälsbussar som stånkade omkring på slybeväxta banvallar. Så såg hela svenska folkets järnväg ut i verkligheten, när SJ-monopolet fick ha järnvägen i fred. Och allt färre passagerare åkte.

Vändningen kom när länstrafikbolagen, som dittills mest kört buss, fick böra köra tåg. Plötsligt kom nytänkande och passagerarvänlighet in i bilden. Tågen blev ett alternativ för pendlare - och allt fler började åka. Det ställde också krav på banunderhåll, något som nästan upphört under decennierna innan. De senaste femton åren har resandet med tåg ökat dramatiskt - på ett spårsystem som i stora delar är byggt för hundra år sedan.

Ideologiskt nitiska debattörer har självklart försök spinna på järnvägens problem. För några år sedan skrev vänsterdebattören Mikael Nyberg "Det stora tågrånet", där han försökte få det till att tidigare decenniers romantiska syn på järnvägen hade förbytts i kaos efter avregleringen av drift och underhåll.

Tågkaoset beror på politiker på 50- och 60-talen som försummade järnvägen. Strävan efter att bygga upp järnvägen igen började redan före alliansregeringens till träde 2006, men takten ökade under de senaste åtta åren. Nu finns en uppenbar risk att takten ska sjunka igen, som en följd av ideologiskt motiverade "återregleringar" och en återgång till det synsätt som rådde under järnvägens period av förfall.

Stoppa återregleringen! Sverige behöver en effektiv och modern järnväg. Att gå till baka till det gamla innebär också att gå tillbaka till den tid då Stefan Demert skrev sin legendariska "SJ, SJ, gamle vän" - på 70-talet! Lyssna gärna på den, och fundera på om det är den tidens järnväg vi vill ha tillbaka.

Tillägg 29 januari 2016:

Jag har kompletterat tidigare blogginlägg med en kurva som visar resandeutvecklingen på järnväg, uttryckt i antalet personkilometer åren 1950-2014. Observera att kurvan inte är justerad för befolkningsutveckling. Antalet personkilometer 1991 var således samma som 1950 - men med en nästan dubbelt så stor befolkning. sedan dess har resandet ökat kraftigt.

Den som sår vind, skördar storm

Många förvånades över valresultatet i Israel. Personligen hade jag gärna sett ett starkt mandat för en tvåstatslösning och har sett Tzipi Livni som den som hade kunnat föra en moderat linje i den och andra frågor - gärna med Likud som en del av underlaget.

En fråga att ställa sig nu är hur Sveriges märkliga turer i utrikespolitiken kan ha påverkat det israeliska folket att känna sig övergivna och utmanade och därav dra sig till politiska krafter som inte önskar en tvåstatslösning.

Nu kommer Israel sannolikt att få en ganska militant politik som driver på för nya bosättningar på mark som borde föras till en blivande palestinsk stat, den dag en sådan konstruktion är möjlig. Det förutsätter i sin tur att demokratiska krafter får ett övertag i Palestina. Och det förutsätter i sin tur lite färre hejaramsor som stärker fundamentalistiska krafter i palestinsk politik.

Utrikespolitik är för allvarligt för att användas för spel- och plakatpolitik. Även om följderna av regeringens agerande inte ska ges allt för stor betydelse, så är det svårt att komma undan känslan av att saker i omvärlden i slutet av valrörelsen har påverkat väljarna i Israel. Och då kan var och en ställa sig frågan: vad är det egentligen som hänt under de senaste veckorna, som kan ha inverkat på den israeliska opinionen?

Noblesse oblige

Sverige är ett bra land att leva i, faktiskt ett av de bästa i världen. Vi hamnar ofta högt på olika rankinglistor om allt från pressfrihet och ekonomisk öppenhet till barns rättigheter och levnadsstandard. Sverige ses också av många i vår omvärld som ett föredöme i olika sammanhang.

Det förhållandet är värt att vårda. Men det finns lika självklart saker som kan bli bättre. Även Sverige är ett land med sina egna samhällsproblem att ta hand om. Mer än en gång är de självförvållade. Vi tar emot många flyktingar men har misslyckats med integrationen. Vi ger fri skolgång till alla men resultaten sjunker. Vår ekonomi är stark tack vare innovationer, naturtillgångar och utrikeshandel, men vi är känsliga för svängningar i omvärlden. Sist men inte minst: även i Sverige finns misstro och motsättningar mellan människor på grund av ras, religion, etniciet eller sexuell identitet.

Vi har all anledning att arbeta med våra egna samhällsproblem. Samtidigt ska vi självklart, som förre statsministern sade, vara en humanitär stormakt. Då är utmaningen inte att veta bäst hur det ska vara i andra länder. Utmaningen är att kunna säga det på ett sätt som väcker respekt och leder till förändring.

Dit är det en bit kvar, och sträckan har inte blivit kortare på senare tid. Att vårt land agerar som en humanitär stormakt kräver det som brukar krävas av den starke: ödmjukhet, insikt, tålamod och en viss självdistans.

Det kan tyckas olyckligt när vår störste manlige fotbollsspelare kallar ett annat land, till råga på allt en parlamentarisk demokrati, för "ett skitland". Vi tycker att det är en manlig fotbollsspelare som förlöpt sig. Omvärlden ser det inte riktigt så.

Zlatan hade möjligen rätt, men man säger inte så om en domare; framför allt inte om man är en omhuldad storstjärna. Då har man andra arenor där man kan utöva sin auktoritet. Ställning förpliktigar, som det heter på svenska. Det gäller både fotbollsspelare av världsklass och politiker som vill vara det.

Till sist ett lästips till den som vill se hur det ser ut i verklighetens Sverige. Läs dagens debattartikel av Carl Franks i UNT.

Att skapa välfärd

Är företag onda? Frågan känns relevant efter flera debatter på senare tid. Det sätts en bild av "giriga direktörer" som "bara vill tjäna pengar" på allt ifrån vapenexport och lågprisflyg till sjukvård och förskolor.

Men ingen har ännu förklarat för mig hur den gemensamma välfärden annars ska finansieras. Ställer man den frågan, så möts man raskt av de mest groteska svar. Att försynt påpeka att vi är ett exportberoende land kan numera tydligen bemötas med att man "är emot mänskliga rättigheter".

Denna vänstervridning av debatten är oroande. När jag härom dagen drog en parallell till Grekland, så anklagades jag för överdrift. Men vart tar vårt land vägen om vi inte genom egna skatteintäkter kan klara den gemensamma välfärden?

Den allmänna debatten har dragit åt vänster. Med den förflyttningen följer en ovilja emot privat ägande och privata initiativ som jag tvivlar på att den breda allmänheten delar. Men tongivande debattörer både i politiken och utanför skördar lagrar.

Ett grundläggande problem är att många av dagens debattörer, även i borgerliga led, hukar inför det som borde vara självklart: det är företagande som skapar välstånd i samhället, och de vinster som välskötta företag gör är inte bara en drivkraft för den som tjänar pengarna. I själva verket är inte bara företag, utan lönsamma företag, en förutsättning för samhällets välstånd.

Ett företag som inte tjänar pengar får dra av eventuella förluster mot lika eventuella vinster. Ett företag som går med vinst, och därmed har pengar att dela ut till sina (giriga?) ägare blir däremot skyldigt att betala skatt. Därav logiken att de allra flesta företagare gillar att betala skatt. Skatten tas nämligen ut på den där förskräckliga vinsten.

Lönsamma företag som vill växa strävar efter att anställa. Duktiga medarbetare är därmed en viktig konkurrensfaktor. Om man kan attrahera duktiga medarbetare (till exempel genom beskattningsbar lön), så växer vinsten. Alla blir vinnare.

Men vi kan inte leva bara på att byta varor och tjänster med varann inom landet. Det finns en annan viktig faktor som också blir utsatta för ständigt spott och spe. Det är att vi i Sverige tillverkar så bra varor och tjänster så att de kan säljas på en internationell marknad. det kallas för handel och tycks i vissas ögon vara minst lika suspekt som att företag är lönsamma.

I själva verket är vår gemensamma välfärd lika beroende av handel som av vinst. Allt annat är en ganska självtillräcklig inställning som dessutom inte svarar på den viktigaste frågan.

När alla lönsamma företag gått omkull eller flyttat utomlands, vem är det då som ska betala för all välfärd som vi inte tänkte på att de bidrar till?

Vårdskador

Det är de borgerliga partiernas och Sverigedemokraternas fel, satt den socialdemokratiske sjukvårdsministern Gabriel Wikström igår och sade i Sveriges Televisions morgonsoffa om vårdskador i förlossningsvård. Några allt för pressande följdfrågor får han inte.

Wikström kunde ha påpekat att Sverige har världens lägsta barnadödlighet, men att vi är dåliga på omhändertagande och eftervård. Där går det att göra mer. Men eftersom vi under lång tid mätt och följt upp förlossningsvården på exempelvis barnadödlighet, så ser vi en konsekvens i de siffror som nu uppmärksammas.

Jag menar givetvis inte att vi ska förringa det faktum att svensk förlossningsvård generellt är oerhört säker. Däremot är det dags att på allvar ta en diskussion om vårdskador, bemötande och eftervård; hur vi mäter, följer upp och åtgärdar skador och brister i eftervård och rehabilitering.

Det blir som man mäter. De mätningar som görs av vårdens kvalitet handlar till övervägande del om hårda fakta kring överlevnad efter cancer eller stroke, om behandlingsresultat och om effekter av gjorda insatser. Betydligt mindre intresse har visats mätvärden som handlar om exempelvis vårdskador.

Alltså behövs inga kommissioner eller uppdrag till SBU. Det är sådant som en tandlös sjukvårdspolitiker föreslår när man inte vet hur det fungerar. En mycket bättre idé är att börja följa upp vårdskadorna i kvalitetsregister.

Kanske finns det också anledning att fundera över hur vårdens egna försäkringssystem fungerar. Idag äger landstinget sitt egna ömsesidiga försäkringsbolag, LÖF. En fråga som kan ställas är om den konstruktionen leder till att någon part har ett uttalat intresse av att vårdskadorna minskar.

Sist men inte minst kan det vara värt att fundera på vad valfrihet och mångfald betyder för trygghet och patientsäkerhet i förlossningsvården. Om det fick sjukvårdsminister Wikström givetvis inga frågor.

Grums

Igår lyfte Uppdrag Granskning en av vår tids viktigaste samhällsutmaningar: kombinationen av urbanisering (som har många fördelar) och landsbygdens avfolkning. Utvecklingen går åt två helt olika håll i olika delar av landet, och det skapar spänningar.

För att ge exempel på utvecklingen visades ett ganska skakande exempel från en kommun med svårigheter: Grums, strax utanför Karlstad. Det är en kommun som säkert har glädjeämnen, men som framför allt brottas med exakt de problem som präglar utvecklingen.

Två politiker gavs också tillfälle att yttra sig om situationen: den socialdemokratiska regionpolitikern Tomas Riste och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. De har båda det gemensamt att de inte bara har skäl att ha idéer om landsbygdsutveckling.

Riste och Bucht hade (som väntat kan man möjligen tänka) inte så mycket att tillföra. De båda vittnade om att de tog problemet på största allvar men också att det var ett svårt problem. Några särskilt konkreta lösningar bjöds tittaren inte på.

Möjligen kunde man fundera på en sak till, särskilt just när det gäller Grums. Kommunen har nämligen, likt många (men inte alla) kommuner med motsvarande problem, en sak gemensamt.

Grums har alltid varit styrt av socialdemokrater.

Kanske är det som svensk landsbygd behöver helt enkelt en annan politik. En politik som leder i en annan riktning, och som kanske kan lära något av flertalet av de kommuner som växer mest. Som tar vara på dynamik, fokuserar på kommunens kärnuppgifter, ställer krav på verksamheter som får kommunala bidrag och stimulerar nyföretagande och entreprenörskap.

De kommuner som är framgångsrika förenas nämligen inte bara av att de ligger i närheten av större städer.

De flesta kommuner som växer är borgerligt styrda, och har varit det under lång tid.

Det kan ju vara en slump - men det kan ju också vara så att utvecklingen har poltiska orsaker.

Vägval

Det är bra att svensk socialdemokrati går i bräschen för mänskliga rättigheter.


Ett försynt medskick kan ändå vara på sin plats.


Att prata om mänskliga rättigheter är jättebra, men minst lika viktigt är att pratet ger effekt. Det är en sak att göra det för att knipa inrikespolitiska poänger och en annan att göra det för att världen faktiskt ska bli en bättre plats.


Om man vill uppnå det förra (inrikespolitiska poänger), så är det mest effektiva förmodligen att göra det med buller och bång, och dessutom gärna peka finger i alla tänkbara riktningar. Det kan ge effekt i hemmaopinionen, kanske till och med här och var utomlands - men det leder knappast till färre spöstraff och dödsdomar i de länder man säger sig vilja reformera.


Risken är dessutom att man förödmjukar dem man vill påverka på ett sätt som leder till att de absolut inte vill lyssna till några beskäftiga förmaningar från ett litet land långt upp i norr.


Ett annat sätt att kämpa för mänskliga rättigheter är att göra det försynt och diskret men tydligt och bestämt. Det ger inte lika många prestigepoäng (och kan till och med leda till att man anklagas för passivitet) men möjligheten till resultat brukar bli desto bättre.


Vi behöver bara gå till oss själva. Vem lyssnar vi helst till för att ta åt oss av saklig kritik?


Är det den där beskäftige besserwissern som alltid har "goda råd" att komma med? Eller är det snälla kompisen som håller en bakom ryggen även när man gjort bort sig - men som vågar vara tydlig i enrum?


Ni har Konungariket Sverige genom sin utrikesminister prövat alternativ ett. Det gick inte så bra.


Kanske kan vi nu gå tillbaka till den andra modellen, som i alla fall under senare år visat sig funka rätt hyggligt?

Uppsala kan bättre

De senaste dagarnas tragiska besked från telekombranschen - jag lider verkligen med de orter som drabbats - sänder naturligtvis chockvågor genom hela landet. Även vi i Uppsala har anledning att ödmjukt fundera över vad som skapar tillväxt och utveckling.

Idag har STUNS haft seminarium om förutsättningarna för en växande Life Science-bransch, och om hur vårt näringsliv kan hävda sig i hård konkurrens. Det blev en lärorik dag även för oss som jobbat ett tag med dessa frågor. Dagen gav en god insikt om vikten av kunskap och kompetens, om vikten av god samverkan, och inte minst om hur litet Sverige, för att inte tala om Uppsala, är i världen.

Men dagen gav också positiva insikter om de styrkor som vi i Uppsala tillsammans kan bygga vidare på. Här finns företag och organisationer som faktiskt är världsledande inom sina områden. Uppsala har också ett unikt kluster av företag och institutioner som skapar en enastående grund för fortsatt utveckling - om vi vårdar dessa unika värden rätt.

Jag har skrivit om detta tidigare, och mer att läsa finns på STUNS hemsida. Även om jag inte arbetar med dessa frågor politiskt längre, så kommer jag att arbeta vidare med att stärka Uppsalas position inom Life Science.

Det går bra för Uppsala. Men Uppsala kan ännu bättre.

Fritt fall eller sluttande plan

Jag brukar inte höra till de allra värsta kritikerna av den så kallade flumskolan. Det är viktigt att se att skolan har fler uppdrag än ren kunskapsförmedling. Skolan är en spegel av samhället, och måste vara en del av arbetet med integration och mångfald.

Men när jag tar del av denna uppmärksammade händelse i Helsingborg, så blir jag riktigt beklämd.

Tydligen har en lärare (i svenska för invandrare, men det spelar mindre roll) hamnat i meningsutbyte med en elev om Förintelsen. Eleven förnekar, enligt uppgift, etablerade fakta och läraren avvisar elevens påståenden.

Sånt kan hända men det är inte det värsta.

I den situationen väljer skolans ledning, fortfarande enligt uppgift, att tillrättavisa läraren. För att vederbörande tydligen inte låtit fakta stå emot fakta  utan påtalat för eleven vad läraren faktiskt har till uppgift att undervisa om; att Förintelsen är ett historiskt faktum.

Jag är dessvärre inte förvånad. I ett samhälle där kunskaper relativiseras och fakta uppenbart kan "diskuteras", så har vi naturligtvis skapat betydligt sämre förutsättningar för en skola som har undervisning som sin absolut viktigaste uppgift - och det påverkar skolans övriga uppdrag högst menligt. Tyvärr är det inte till gagn för dem som det i all välmening borde gynna - i stället har vi parallellt med denna utveckling kunnat se att större skillnader mellan skolor och elever. Rent av går det många gånger så långt att skolan, genom att bortse från uppdraget att förmedla kunskap, skapar större svårigheter för just dem som har de sämsta utgångspunkterna.

Samma synsätt går igen på mängder av områden. Det är inget sammanträffande att resonemanget hänger ihop med synen på ordning och reda, betyg i lägre klasser eller förhållandet mellan ren kunskapsinhämtning (som, på gott och ont, kräver hårt arbete) eller så kallat problembaserat lärande (som ingalunda är fel men som trots allt kräver en visst mått av grundkunskaper).

Kanske säger detta också något om förhållandet mellan humaniora och samhällsvetenskap å den ena sidan, och teknik och naturvetenskap å den andra. Ty om man kan diskutera Förintelsen, kan man då också likt Pippi Långstrump, hävda att gångertabellen ser annorlunda ut i Söderhavet "där klimatet är frodigare"? Vilka fakta är ovedersägliga, och vilka kan diskuteras?

De berörda i Helsingborg kan säkert reda ut sina bekymmer. Den större frågan är hur det står till med det svenska utbildningssystemet som helhet, och vart det är på väg.

Folk må håna vikten av kunskapsinhämtning. Folk må ifrågasätta lärarens auktoritet. Folk må tycka att det går bara att hämta fakta utan källkritik på nätet. Men i min värld kommer sju gånger åttaalltid  att vara femtiosex, för det lärde jag mig på lågstadiet. Och det har jag aldrig haft skäl att ifrågasätta.

Mer att läsa om det som hände här.

Det låter ju bra

Idag skryter statsminister Stefan Löfvén om regeringens påstådda förmåga och vilja till samarbete. Det låter förstås väldigt bra. Löfvéns problem är bara att Svenskt Näringsliv har helt andra besked.

Samma dag som statsministern stolt proklamerar sitt nya onnovationsråd, så pekar Svenskt Näringsliv genom sin VD Carola Lemne på de problem som följer av regeringens planer på att chockhöja arbetsgivaravgiften för unga.

Ett av problemen i svensk ekonomi är den svaga rörligheten på arbetsmarknaden. Har man väl fått jobb brukar det gå bra att behålla det. Få personer med erfarenhet och kontakter går utan arbete. De spm är utan arbete är unga och nyanlända. Det säger något om vad som måste göras för att klara både jobb och integration.

Löfvén borde lyssna på Lemne. Det skulle gynna svensk arbetsmarknad och svensk ekonomi. Det hade också varit ett tecken på att Löfvén menar allvar med sitt prat om dialog.

Men det lär inte bli av.

Leva som man lär

Swedbank (eller Sparbanken som den hette en gång i världen) har en VD som heter Michael Wolf. Han kan bokstavligen skratta hela vägen till banken, med en rekordstor lönehöjning. Säkert är han också värd sin vikt i lönecheckar, för hans styrelse och ytterst hans ägare vet säkert vad de gör.

I alla fall när det gäller styrning av Swedbank och lönesättning för högre befattningshavare. Däremot är det sämre ställt med moralen.

Största ägare i Swedbank är arbetarrörelsens försäkrings-, finans- och riskkapitalbolag Folksam. Man hör alltså hemma i en sfär i storfinansen som ofta har hög svansföring när det gäller Corporate Social Responsibilty (CSR) men som sannerligen inte lever som man lär.

Anders Sundström är inte bara styrelseordförande i Swedbank och före detta dito i storägaren Folksam. Han är också styrelseordförande i den stora dagligvaruaktören Kooperativa Förbundet - som är en av de stora aktörerna bakom Sveriges Konsumenter - som brukar klaga på just de så kallade "storbankerna".

Mitt tips till oligarkerna i arbetarrörelsekapitalsfären är att börja städa framför den egna palatsporten och få lite ordning på både ägarstruktur och lönesättning för egna direktörer. När man sedan visat lite självinsikt och moralisk resning går det bra att komma med i debatten om CSR igen. Tills dess kan man också ta ett samtal med den egna politiska grenen om det här med att leva som man lär.

Konsumentupplysning

Har du hört talas om organisationen Sveriges Konsumenter? Det har du säkert, om du följer medias nyhetsrapportering. Det är en organisation som ofta uttalar sig om olika frågor som rör handel och konsumtion.

Av namnet framgår att det är en organisation som vill företräda oss konsumenter och tillvarata våra intressen. Ursprungsmärkning, kvalitetsfrågor och lagstiftning kring konsumenters rättigheter är några av de frågor som Sveriges Konsumenter gärna uttalar sig om.

Men företräder Sveriges Konsumenter verkligen Sveriges konsumenter? Vilka krav är rimligt att ställa på en organisation som valt detta namn?

Jag har själv arbetat i många år med handel, både i olika butiker och i företag som är producenter och distributörer av varor till detaljhandeln. Det har gett två viktiga lärdomar. Den ena lärdomen är att handel, särskilt detaljhandel, måste vara väldig känslig för vad de egna konsumenterna tycker. Om man inte har en god känsla för kundernas önskemål och krav så kan det snabbt gå illa. Å andra sidan vet varje handlare att nöjda kunder kommer tillbaka.

Den andra lärdomen är rollfördelningen mellan kunderna å ena sidan och handlare, distributörer och producenter å den andra. Kunden är kung i butiken. De olika distributionsleden har till uppgift att uppfylla kundens önskemål och förväntningar

I svensk detaljhandel har vi haft en intressant utveckling under senare år. Butikerna har blivit större, men kedjorna har också blivit betydligt fler. En hel del av handeln i vissa branscher har flyttat till nätet. Externa köpcentra har tagit en allt större del av detaljhandeln, inte minst den så kallade sällanköpshandeln men också handeln med dagligvaror. Tillsammans med en ökande varuimport har detta lett till en enorm utveckling.

Därtill finns ännu en intressant utveckling att nämna. En av de traditionellt stora aktörerna i svensk detaljhandel, Kooperativa Förbundet, har under de senaste tjugo åren haft ytterligt svårt att klara sig i konkurrensen med andra aktörer. Inte minst (men inte enbart) ICA har kunnat ta rejäla andelar av den svenska detaljhandelskakan.

Vad har då Sveriges Konsumenter (organisationen, alltså) med allt detta att göra?

Jo, Sveriges Konsumenter är starkt knutna till ett företag på den svenska detaljhandelsmarknaden. Det är ett företag som i sin tur har starka kopplingar till en rad organisationer knutna till arbetarrörelsen. Sveriges Konsumenter är en organisation som i huvudsak har andra organisationer som medlemmar. Vilka dessa organisationer är kan man läsa på Sveriges Konsumenters hemsida: ABF, Coop, PRO och LO är några av dem. Alla är de knutna till varann i en organisation som i grunden är politisk, och rent av partipolitisk.

I ärlighetens namn finns också en organisation för den konsument som vill ansluta sig som enskild medlem. Vi konsumenter heter den organisationen. Efter visst letande på hemsidan, och lite räknande, så går det att räkna ut att denna organisation har ett åttiotal (!) medlemmar.

Med andra ord: medlemmar i Sveriges Konsumenter är inte i första hand Sveriges konsumenter. Medlemmar i Sveriges Konsumenter är en rad organisationer som samtidigt äger en av de stora - om än inte så värst framgångsrika - aktörerna i svensk detaljhandel. Möjligheten för en enskild medlem i någon av dessa organisationer - som inte primärt sysslar med konsumentfrågor - att påverka hur just den organisation man är medlem i, i sin tur agerar i Sveriges Konsumenter, är naturligtvis obefintlig.

Med andra ord: organisationen Sveriges Konsumenter kallar sig för "partipolitiskt obunden". Men flera av dess medlemsorganisationer är starkt knutna till ett av Sveriges politiska partier, nämligen arbetarrörelsens politiska gren. Sveriges konsumenter är heller inte en organisation som bygger på konsumenters intresse. Flera av dess medlemsorganisationer har tvärtom starka intressen i svensk detaljhandel.

Det är uppenbart att det behövs en del konsumentupplysning kring vilka intressen i svensk debatt som företräds av en organisation som kallar sig Sveriges Konsumenter.

Luddism eller moderna lösningar

Robot. Själva ordet andas omänsklighet. Därmed får ordet makt över tanken, och det är lätt att tro att ny teknik ska ge oss en kallare och mindre värdig vård.

När jag läser dagens artikel av företrädare för Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) i Svenska Dagbladet infinner sig lite av den känslan. Den moderna tekniken, med roboten som sinnebild, beskrivs som något som kan vara hotande och som vårdtagaren ska kunna säga nej till. Visst framhålls också fördelar, som ökad integritet och lättare arbetsförhållanden för personalen. Och, visst, det etiska aspekterna är viktiga att lyfta fram.

Men det viktigaste etiska förhållningssätet borde ändå vara det som lyft mänskligheten till den nivå där vi befinner oss idag: en nivå av välstånd som vi knappast ens kunde drömma om före - i tur och ordning - ångmaskinen, explosionsmotorn och mikroprocessorn.

Det finns idag ingen som tycker att hemtjänstpersonal på landsbygden "av etiska skäl" ska ta sig fram på cykel. Bilen, inte en robot men väl en maskin som underlättar vår rörlighet, är helt nödvändig för att äldre och funktionshindrade som bor utanför tätorter ska kunna få berättigad samhällsservice.

Det finns heller ingen som ifrågasätter Permobilen eller andra tekniska hjälpmedel som blivit standard.

Jag tycker det är bra att modern teknik i vården granskas från ett etiskt perspektiv. men det finns skäl att varna för moderna varianter av luddism i tron att det ger ett vamrare och mänskligare samhälle.

För det gör det inte. Om vi säger nej till moderna tekniska lösningar, så säger vi nej till uppfinningar som underlättar människors vardag. Låt oss säga ja till mer tid för omtanke och färre tunga lyft. det är bra för alla berörda.

Såpaskådis eller statsman?

Ser en radda mer eller mindre kvalificerade kandidater paradera inför valet av ny partiledare för våra vänner Kristdemokraterna. Det är väl detta som brukar kallas för "öppen process" och av somliga av någon anledning framhålls som "mer demokratiskt".

För egen del ser jag fram emot valberedningens förslag.

I en bra demokratisk process är ett gediget valberedningsarbete en självklar del. Då kan olika kandidaters kvalitéer vägas fram och tillbaka, och en lugn och samvetsgrann prövning föregå ett beslut som förhoppningsvis kan fattas i bred enighet.

Det är märkligt att högt tonläge och motsättningar, inte minst i nomineringsfrågor, betraktas som i någon mening mer "demokratiskt" än att arbeta noggrant och systematiskt med något av det viktigaste i politiken: hur kandidater till olika uppdrag nomineras och utses. Politiken verkar ibland ha smttats av något som minner om både Melodifestivaler och spektakulära dokusåpor.

Jag önskar KD lycka till i valet av ny partiledare, och jag är övertygad om att en kompetent valberedning kan göra ett bättre jobb än röstrobotar och spektakulära utspel.

Aktuell Rapport den 13 februari 2015

Aktuell Rapport
- din guide till det politiska fredagsmyset
Fredag den 13 februari 2015

Blocken har gjort upp om skolan. Men är de överens?
Nu har vi fått den första överenskommelsen - eller uppgörelsen - mellan blocken i det nya politiska landskapet. Det är intressant, och tänkvärt, att följa efterspelet.

Allianspartierna, som har parlamentariskt stöd för sin linje, har valt att backa från delar av sin skolpolitik för att skapa en bred enighet i viktiga frågor. Dessvärre är intresset för att hedra denna uppgörelse mycket måttligt från regeringspartiernas sida.

Alternativet till överenskommelsen hade varit att Alliansen fått igenom sin politik med stöd av Sverigedemokraterna. Det vore inte den smakligaste av lösningar, men det är möjligen dags för regeringspartierna att erinra sig två saker. Det ena är att man är en minoritetsregering. Det andra är att kloka och hållbara överenskommelser bör vara just överenskommelser. Då för man lov att hedra det man kommit överens om, inte omedelbart prata om hur illa man tycker om motparten.

Ta till exempel det där partiet som så gärna pratar om "blocköverskridande lösningar". Så. Nu har vi en sådan. I det läget vore det trevligt att få se en enda svensk kommun med S-styre som förklarar sig intresserad av att i uppgörelsens anda vara med i försöket med betyg från fjärde klass.

Det känns alltså inte som att partierna i skolpolitiken har kommit överens, som man gör vid ett förhandingsbord. Snarare har man gjort upp.

Minus noll att förloraSvensk ekonomi står och stampar. Att Riksbanken då gör vad man kan för att stimulera konsumtion och investeringar är inte så märkligt. Något underligare är möjligen att media riktar in huvuddelen av sin rapportering på att bankerna eventuellt kan införa avgifter på de tjänster man tillhandahåller. Visst vill vi alla ha ränta på våra surt förvärvade sparpengar, men det vore kanske mer angeläget att media förklarade varför det är viktigt att ekonomin sätter fart och vad vi som medborgare och konsumenter kan göra åt saken.

Lönebildning för lärare
På tal om uppgörelser: en yrkeskår vars löneutveckling verkligen lämnat en del att ösnka under lång tid är lärarna. Tittar man på lönestatistik får man en god del av orsaken. I stora delar av lärarkåren är lönespridningen ytterst liten, och förtjänstutvecklingen därefter. Det gör att en duktig lärare inte ser minsta spår av sin duktighet i lönekuvertet. Vad det kan betyda för resultat och arbetsglädje lämnar jag till läsaren att begrunda.

Individuella löner har förekommit ett bra tag i offentlig sektor, men inte riktigt fått genomslag i alla delar. Där finns säkerligen et stor del av grunden till missnöje och vantrivsel som vi sett uttryck för på senare år. Det är också ett tecken på hur viktgit det är att fortsätta arbetet med att reformera det offentliga som arbetsgivare. Men det gäller också att reformarbetet går vidare i rätt riktning.

Nu tar vi helg. Sköt om er, ta hand om varandra och ha det så gott
Erik

Aktuell Rapport - snart i en brevlåda nära dig

Kanske kommer du ihåg TV4s humorprogram "Parlamentet"? Varje söndagskväll i flera år roade några av landets främsta komiker publiken med politisk satir i form av fejkade parlamentariska debatter.

Ett av de fasta inslagen i programmet hette "Aktuell Rapport" och gick ut på att panelen helt enkelt kommenterade aktuella politiska frågor. Ett exempel kan du titta på här.

Tidigare skrev jag veckobrev med samma rubrik, och nu är det dags att väcka detta till liv igen.

Tills vidare kommer jag också att publicera nyhetsbrevet även här på bloggen.

Om du vill komma med på sändlistan och få nyhetsbrev med e-post, så skickar du ett mail till rapport@erikweiman.se

Det första nyhetsbrevet hittar du här.

Trevlig läsning - och trevlig helg

Fundamentalisterna

Det pågår en spännande rörelse i vårt land. Allt fler upptäcker fördelarna med att kunna göra egna och medvetna val, även när det gäller välfärdstjänster. Visst finns det avarter, men det finns också ett tålmodigt och målmedvetet arbete med att hela tiden hitta förbättringar. Inga politiska reformer, och inga system, är perfekta från början.

Men det finns också ett motstånd. Alla gillar inte att människor myndigförklaras och ges rätten att fatta egna beslut. Någon kan ju välja fel. Något företag kan etablera sig av felaktiga orsaker, och någon annan aktör kan drabbas. Därför måste hela tanken bakom möjligheten att välja förhindras och de aktörer som erbjuder olika alternativ måste stoppas och allt återgå till det gamla. När man inte behövde välja.

De krafter i politiken som vill reformera välfärden, öppnade för mångfald och skapa utrymme för dynamik och nytänkande stöter alltså på motstånd. I det läget kan det vara klokt att lära av historien. Det vi nu ser i svensk debatt har faktiskt hänt förr.

Det är inte alls unikt att de som sitter på makten använder sin position till att försvara de värden som man tror på. Det behövs inte ens några nya argument, bara en viss anpassning och modernisering. Därtill skadar det inte, nu som förr, att demonisera sin motståndare.

För ungefär hundra år sedan stod en liknande strid i svensk politik. På den ena sidan de som tyckte att den rådande ordningen fungerade väl, och med ljus och lykta sökte argument för sin sak.

Inte genom att öppet och nyfiket granska vad ett nytt förhållningssätt kunde föra med sig, utan genom att hänvisa till hur väl det fungerat under långa tider.

Inte genom att tro på människors förmåga att göra val, utan genom att hänvisa till de "risker" som ett systemskifte kunde leda till.

De som skulle välja kunde inte se skillnad på alternativen. De riskerade att lockas av falska budskap och rent bondfångeri. Och kunde de verkligen se sitt eget bästa?

Likaså förekom flitigt argument om konsekvenserna för samhällets fortbestånd. Ökade möjligheter att välja kunde leda till att de som skulle göra val röstade bort viktiga samhällsfunktioner. Det måste självklart förhindras - och i vart fall inte tillåtas skaka samhället i dess grundvalar.

Det parti som jag varit medlem i anklagas ibland - i huvudsak oriktigt - för att ha motsatt sig den allmänna rösträtten. Sant är att införandet av denna viktiga reform föregicks av många års debatt, och att det fanns företrädare för bägge sidor i stora delar av det dåvarande samhället.

Men en del saker är sig lika, som sagt. Även idag finns det intressen som motsätter sig att människor ska få göra sina egna val. Då gällde det att få rösta på sina företrädare i allmänna val. Idag gäller det att kunna göra egna ställningstaganden om skola, läkare eller andra välfärdstjänster.

Jag levde inte på 10-talet. Om jag hade gjort det så hade jag, som nu, slagits för ökade möjligheter för människor att välja. Och jag hade, som nu, mött motstånd. Av fundamentalister.

När bockfoten sticker fram

Läser dagens DN om regeringens vilja att stoppa "vinster i välfärden". Frågan är ett talande exempel på hur den nuvarande regeringen, och inte minst socialdemokratin, fungerar.

Socialdemokraterna framställer sig själva som ett pragmatiskt och samarbetsorienterat parti. Man vill ge skenet av att sätta förnuft före ideologi och att man gärna kompromissar i det goda samförståndets namn. Men den fina politiska viljan till samarbete och kompromiss brukar snabbt försvinna om partiet är i egen majoritet eller kan hitta samarbetspartners som passar den egna ideologiska agendan.

Den legendariske finansministern Gunnar Sträng lär en gång ha sagt att "steg för steg ska vi socialisera samhället, men det ska inte basuneras ut på gator och torg där det lättt kan missförstås".

Det är en socialdemokratisk grundsats som håller ännu idag.

I vinstfrågan drog sig socialdemokraterna inte ett ögonblick för att göra upp med det parti som inte tvekar att säga vad man tycker om fristående alternativ i välfärden, nämligen det vänsterparti med rötter i kommunismen som inte har glömt var man har sina rötter. När den uppgörelsen stötte på patrull i riksdagen bytte socialdemokraterna självklart taktik. Nu är ambitionen att, som civilminster Shekarabi uttrycker det, att prata med "de demokratiska partier som är intresserade av att ta ansvar". Det ska bli intressant att se vilka partier Shekarabi och Löfven då tänker sig. Ett rimligt antagande går att göra på grundval av de överenskommelse vi sett genom historien. De har alla ett gemensamt, nämligen att de bidrar till att uppfylla socialdemokratins överordnade mål.

Vilket det är? Tja, fråga Gunnar Sträng.

Är det då omöjligt att göra upp med socialdemokrater? Inte alls. Personligen har jag många goda erfarenheter av bra samarbete med företrädare för arbetarrörelsens politiska gren - på samma sätt som uppgörelser mellan olika parter kan göras på många områden. Men det som då är viktigt att minnas är att politiken just genom att vara baserad på idéer skiljer sig från exempelvis näringslivet, arbetsmarknaden eller andra delar av samhällslivet.
I sakfrågan är det bra med kloka regler om företagande i välfärden. Bara det inte sker till ett otänkbart pris, nämligen en stegvis socialisering av samhället.

Humanitära skäl

Jag är inte folkpartist. Däremot är jag, liksom många aktiva i detta fina alliansparti, mycket mån om den fria asylrätten. Sverige ska vara en humanitär stormakt med största möjliga öppenhet gentemot människor som flyr för sina liv.

Men vi har i vårt land ett problem som inte i första hand har att göra med människors rätt att söka asyl på flykt från terror, förföljelse eller naturkatastrofer. Det gäller hur vi tar emot de människor som kommer till vårt land, ser till att de integreras i samhället, och får del av välfärden i form av skola, omsorg och vård. Den delen av politiken, nyanlända människors integration, har sannerligen inte fungerat väl på många år.

Hur denna integration kan fås att fungera bättre är något som fyra kommunalt verksamma folkpartister tar upp i en debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen. På ett förtjänstfullt sätt lyfter skribenterna fram problemen med integrationspolitiken, vilka följder detta får - och vad som kan göras för att Sverige ska bli ännu bättre i sin roll som humanitär stormakt.

Detta har skapat åtskillig upphetsning bland människor som milt talat övertolkat skribenternas avsikter. Deras ärliga vilja att ge människor som flyr till Sverige en drägligare tillvaro tolkas närmast som någon sorts ambition att begränsa den fria asylrätten. Något sådant står dock inte att läsa i artikeln - och det låter sig knappast göras utan att vårt land bryter emot internationella konventioner.

Mot den bakgrunden ter sig upphetsningen över debattartikeln som aningen märklig. Artikeln sätter fingret på brister i integrationen, och den som tycker att svensk integrationspolitik fungerar väl kan självfallet ta avstånd från skribenternas synpunkter. Räck gärna upp handen i så fall!

Upphetsningen över synpunkter på integrationspolitiken faller med andra ord ganska platt. Sverige behöver en seriös debatt om hur vi på bästa sätt - av starkt humanitära skäl - kan välkomna och ta emot dem som i nöd söker sig till vårt land.

Den fria asylrätten ska vi värna. Hur vi sedan tar emot dem som kommer till vårt land är en av de viktigaste framtidsfrågorna som vi gemensamt behöver diskutera. Så länge integrationen fungerar så illa som den gör idag, så kan inga kloka tankar uteslutas. Och den som inte gillar de förslag som presenterades i DN får gärna komma med andra idéer.

Tre frågor som avgör framtiden

Jag belv glad när jag läste Anna Kinberg Batras och Tomas Tobés debattartikel i dagens DN. Jag tror att Batra och Tobé slår an rätt ton, men också hittar de rätta frågorna för att vi moderater ska fortsätta att utvecklas.

Samtidigt som jag (på visst avstånd) följer skeendet efter den extra patistämman, så ägnar jag okså tid åt att titta tillbaka och fundera på vad som faktiskt hände under åren efter det katastrofala valnederlaget 2002. Vi moderater har fortfarande åtskilligt att lära av den läxan.

Varje politisk rörelse som aspirerar på att vara relevant måste svara på de frågor som människor ställer. Idag handlar många av de frågorna om tre omrården, som Batra och Tobé också tar upp. Det är dessutom tre områden som hänger nära ihop: välfärden, integrationen och jobben.

Jag pratar ofta med människor som har frågor om skolan, omsorgen och sjukvården. Sällan handlar deras frågor om "vinster i välfärden" eller andra organisatoriska frågor som vi som är politiskt verksamma älskar att prata om. Desto oftare visar frågorna på en oro som handlar om vilken välfärd vi som invånare kan vänta oss i framtiden. Jag förstår att många undrar om samhällets resurser kommer att räcka, särskilt efter den svartmålning som varit allt för vanlig under lång tid.

Det leder fram till område två: migration och integration. Många av de samtal jag för handlar om en koppling mellan migration/integration och välfärd. Väldigt många människor är helt enkelt oroliga för att samhällets gemensamma resurser inte ska räcka till om vi har ett högt flyktingmottagande. Därför är det viktigare än någonsin attt vi med gemensamma krafter kan se till så att vi kan välkomna nya invånare i vårt land - och se till så att de verkligen berikar vår gemensamma välfärd. Med en bra integrationspolitik är jag övertygad om att invandring är bra för vårt land både på kort och lång sikt.

Men om vi ska klara den utmaningen, så handlar mycket om den tredje frågan: en arbetsmarknad som ha plats för alla som kan och vill arbeta. det är nyckeln till att klara finanseringen av välfärden och bygger på att vi klarar att ge alla som söker sig till vårt land en egen möjlighet att försörja sig och sina närmaste.

Där ligger de största utmaningarna för oss moderater - och för Sverige. Nu börjar arbetet med att forma den politik som behövs som ger svar på människors frågor. Det är utmaningen inför nästa val, i september 2018.

På rymmen från en ankdamm

Skriver detta behagligt tillbakalutad i en solstol på semester. Kanske behövs den distans som en utlandsresa ger för att få perspektiv på media och debatt i Sverige.  För redan ett par dagar med ökad närhet till internationella media ger anledning att fundera över hur det står till med det kulturella och intellektuella klimatet i vårt kära fosterland.

Bakom oss ligger några dagar av osedvanlig dramatik. Terrordåden i Paris är i verklig mening en internationell händelse av största nyhetsmässiga mått. Men det är också en nyhet med många vinklar och många historier att berätta. När det mest akuta skedet nu passerat följer ännu mer av diskussion, reflektion och analys.

Av detta finner jag ytterst lite i svenska media. Att en tidning som franska Le Mondelevererar mer av både nyheter, djup och dramatik är kanske inte så konstigt. Men att även brittisk och amerikansk press har så mycket mer att berätta, det säger ett och annat om den nyhetsrapportering vi får del av i Sverige. För den som undrar kan jag exempelvis berätta att fransk debatt nu börjat om de politiska följderna av terrordåden och möjligheten att införa särskilda terrorlagar av den typ USA införde efter den 11 september. I utländska media kunde jag också läsa att både Israels premiärminister och Palestinas president deltog i den stora marschen i Paris i söndags. Jag ber svenska medier om ursäkt om jag, trots ivrigt surfande, missat något referat av detta.

Det aktuella skeendet är inte unikt. När såg vi senast rapporter i svenska media om det politiska läget i våra grannländer? Vad vet den normalt politiskt intresserade om inrikespolitik i länder som Tyskland eller Spanien? Ytterst lite, om man endast följer svenska media.

Skulden för detta ligger inte i första hand på mediernas utrikesreportrar. De är i många fall mycket högklassiga journalister (även om det finns undantag som jag inte ska nämna). Frågan är bara hur de och deras redaktörer på hemmaplan väljer att värdera och vinkla allt som händer ute i världen - och vad det leder till i den lokala, svenska debatten.

Minst lika sorgsen blir man nämligen av vad detta aningen torftiga berättande om livet ute i den stora världen får för effekt på inrikespolitisk debatt här i Sverige. Lite utblick skadar som bekant aldrig, och effekten på den mer intellektuella analysen kan var och en säkert själv ana. Nu senast har detta bland annat lett till att högst etablerade debattörer i Sverige (inga namn...) har kunnat häva ur sig ståndpunkter som direkt hade blivit rejält mosade om de publicerats i tidningar som har samma renommé i sina respektive utgivarländer som Aftonbladet, DN eller Svenska Dagbladet har i Sverige. Glädjande nog har även andra bloggare, till exempel alltid skarpa Rebecka Weidmo Uvell i flera av sina inlägg gjort liknande reflektioner.

Den viktigaste frågan för en bar debatt och ett bra intellektuellt klimat i Sverige är därmed inte vilken partifärg olika journalister och andra makthavare i media har. Den viktigaste frågan är om de gör ett bra jobb. Så länge utländska medier är en viktigare källa än svenska dito anser jag nog att det finns en del potential för förbättring.