Popcornpolitik igen

Knappt hade jag tryckt på "publicera"-knappen innan det var dags igen.

Nu handlar det om akutmottagningarna i Tierp och Östhammar, som vi på inget sätt har några planer på att lägga ned. Men som folkpartiets föräldralediga landstingsråd Ludvig Larsson förtjänstfullt påpekade, så försöker socialdemokraterna insinuera att vi har den avsikten genom försåtliga formuleringar i sin budgetreservation.

Ställd inför detta faktum, så försöker socialdemokraternas gruppledare Börje Wennberg få det till att det är "tjänstemännen" som är upphov till det som (S) förmenas vara emot. Om det finns bara en sak att säga, och det är just att det är politiska beslut som styr vårt landsting - i alla fall när vi i Alliansen styr i vårt landsting.

Någon tydlig ursäkt för denna förlöpning av (S) har vi emellertid inte fått. Vi får se om någon sådan behagar dyka upp i Wennbergs månadsbrev - eller m det som vanligt kommer att beskrivas som att det i själva verket är vårt fel.

Popcornpolitik är det hur som helst. Hellre än att vara tydlig med vad man själv vill med akutvården, så insinuerar man om Alliansens göranden och låtanden. Det vore bättre med en tydlig egen politik.

Vet Macdisi inte vad hon själv tycker

Den så kallade popcornpolitiken (se tidigare inlägg) måste naturligtvis beskrivas och förklaras konkret. Om det dessutom kan ske i form av direktrapporter från landstingsfullmäktige så gör ju det inte saken sämre.

Den 9 november skrev det socialdemokratiska landstingsrådet Vivanne Macdisi ett blogginlägg där hon tar heder och ära av möjligheten för nya vårdgivare att etablera sig enligt landstingets riktlinjer. Macdisi talar visserligen i sitt inlägg om "fri etablering"; det är visserligen lite oklart vad hon menar med det, men jag utgår ifrån att hon talar om det förslag som Hälso - och sjukvårdsstyrelsen har att behandla i ärendet (som inte alls tillåter "fri etablering" utan anger tydliga regler för vad som gäller för den som vill etablera sig). Hennes text på bloggen kan inte gärna tolkas som något annat än ett motstånd mot nyetablering.

Så lät det inte i fullmäktiges talarstol. För en stund sedan försökte Macidisi tvärtom låta som om hon tycker det är bra med nya fristående aktörer, men både på bloggen och i det politiska arbetet agerar hon alltså annorlunda.

Det är precis vad "popcornpolitiken" går ut på. Ena dagen för, andra dagen emot. Så kan man fladdra fram och tillbaka mellan olika ståndpunkter och alltid låta bra. I alla fall för den som lyssnar för stunden. Men den som följer lite närmare vad (S) företrädare säger i olika sammanhang kan notera att det låter lite olika - i olika sammanhang...

Popcornpolitik

Vi var många som intresserat lyssnade till förra ministern och partidistriktsordföranden (S) Thomas Östros när han beskrev den centrala socialdemokratiska politiken som "en popcornmaskin". Nya, ogenomtänkta förslag av helt skilda slag poppar upp ungefär som nypoppade popcorn, och tas sedan lika raskt tillbaka när man tänkt till lite mer - eller fört den interna debatten färdigt.

På samma sätt fungerar den socialdemokratiska landstingspolitiken. Det är ganska mycket "dagsnotering" över vad socialdemokraterna vill - och föreslår. Det förefaller snarare som om det är den dagsaktuella debatten som präglar det socialdemokratiska agerandet, och det gör att politiken blir därefter.

Ett bra exempel finns både i och inför den debatt om landstingsplan och budget som förs i landstingsfullmäktige idag. Förutom att partierna i oppositionen har helt olika idéer om vad som ska göras, så presenteras ständigt nya förslag och inspel. Så kan man givetvis göra när man befinner sig i opposition, men det fungerar inte om man har en seriös önskan om att faktiskt ta ansvar för att leda och styra ett stort landsting med omfattande verksamhet på skilda områden.

Socialdemokraterna har, på alla nivåer, gjort denna "popcornpolitik" till skön konst. Det låter både spännande och intressant, men det håller som sagt inte för att leda och styra ett landsting. För att klara det behövs både konsekvens, tydlig inriktning och bestämda prioriteringar. Det krävs, helt enkelt, en förmåga att ta ansvar. Det är på den punkten den viktigaste skillnaden mellan Alliansen och den politiska oppositionen syns.

En kväll med givande samtal

I kväll var det dags igen. Jag har besökt Alunda mellan Östhammar och Uppsala för att knacka på dörrar och prata med människor. Jag har både gjort och bloggat om det tidigare, och det är lika trevligt varje gång. Samtal en helt vanlig vardagskväll med människor som för inte allt för länge sedan kommit hem från jobbet (eller människor med skiftarbete som är på väg till sitt arbete), och som trots mixande mned livspusslet sätter av en kvart för att prata - det är kvalitetstid i en politikers vardag.
De människor vi pratat med i kväll och tidigare kvällar denna höst har en helt annan historia att berätta jämört med den "verklighet" som för oss som är djupt involverade i politiken oftafyller dagarna. Det får mig att fundera mycket över vilka som är viktigast att tala med, varifrån vi får vår energi och var vi kan hitta inspirationen och idéerna för att utveckla den moderata politiken och göra Sverige till ett bättre land att leva i. För alla.

Den politiska debatten blir sä lätt en debatt om just politik. De frågor som engagerar människor i vardagen är ibland långt ifrån desamma som de sopm debatteras politiskt. Att kvalitén i välfärden engagerar människor råder det inget tvivel om; det må vara äldrevård, busstrafik eller skolan. De som betalar skatt och röstar i val ställer högst berättigade krav på den välfärd som är politikens mest centrala uppgift. Därför känns det också bra att kunna berätta om vårt arbete just för att förbättra välfärden.

Vad är det då människor inte är så intresserade att prata om? Tja, vad sägs om följande lilla lista: vem som skickat SMS till vem, vad moderaterna gjorde för hundra år sedan, ideologiska motiv för att ta heder och ära av statsministern och vems fel det möjligen kan vara att det ändå finns brister i samhället och i välfärden. De människor jag träffat i kväll och andra kvällar är mer intresserade av att få veta vad vi tänker göra för att förbättra än av vem som möjligen är orsaken.

Här ligger kanske den viktigaste uppgiften för oss i nya Moderaterna. Vårt politiska arbete måste börja med att lyssna, lära av människors vardag och att dra slutsatser - politiska slutsatser - av det vi hör och ser. Föreställningen att vi kan utveckla politiken genom att bara prata politiker emellan är kanske den viktigaste orsaken till att engagemanget och intresset för partipolitiskt arbete har minskat så drastiskt på senare år.

Vår politik tar sin utgångspunkt i människors vardag, inte i högtravande politiska program eller motståndares hånfullheter över den politik vi för. Jag vet inte om det är just därför det är så roligt att arbeta med politik i vardagen - och så oerhört givande att samtala med människor om den vardag vi formar tillsammans.

Kvalitet ska vara självklart

Just nu avlöser skandalreportagen varandra, och det är framför allt äldreomsorgen som står i centrum. Men det kunde lika gärna handla om skolan, om vårdcentraler eller om någon annan verksamhet i välfärden som bedrivs med skattemedel. Den här gången är det ett privat företag som är i blåsväder, men vi ska inte för ett ögonblick glömma att brister i kvalitén förekommer också i verksamhet som det offentliga bedriver i egen regi.

På något sätt är denna svartvita syn på offentligt och privat också en intressant spegling av den politiska synen på frågan. Vissa debattörer som tidigare inte lyft ett finger i frågan ställer sig nu upp och dömer ut alla former av verksamhet som finansieras offentlligt men bedrivs av externa aktörer. Andra debattörer har tidigare tagit upp tråden och anser sig nu ha fått vatten på sin kvarn oavsett vad som sagts tidigare - och alldeles oavsett de vårdskandaler som förekommer även i egen regi.

Låt oss i stället titta på saken en aning mindre polariserat, för då blir saken också en aning enklare inte minst för den som inte ger sig in i debatten förblindad av ideologiskt förutfattade meningar.
Verksamhet som bedrivs med skattemedel ska hålla god kvalitet. Punkt slut. Om vi politiker i stället för att diskutera driftformer koncentrerar oss på att skapa effektiva verktyg för uppföljning av den verksamhet som vi finansierar, så kommer vi snart att kunna slippa dessa evinnerliga så kallade vårdskandaler. Men inte nog med det! Om fokus läggs på en bra uppföljning, så kommer all verksamhet som finansieras med skattemedel att bli bättre.

Dessutom ska vi, som sagt, komma ihåg alla de likartade skandaler som faktiskt handlat om ren vanvård även i verksamhet som bedrivs av det offentliga i egen regi. Det är tyvärr inte så enkelt som att "vanvården" försvinner av att ta bort vare sig privat drift eller ens vinstkrav.

Det är med andra ord på tiden att alla vi som arbetar politiskt med dessa frågor ägnar oss åt ett moment av gemensam självkritik. Sedan länge är uppföljningen av verksamheten inte direkt någon paradgren för någon politisk rörelse, och för den som möjligen minns debatten om SNS rapport om välfärdspolitiken så var det just det som var den viktigaste slutsatsen.

En sådan uppföljning måste vara systematisk, långsiktig, bygga på tydliga värden och framför allt utgå från att säkra kvalitén på den verksamhet som bedrivs. Först då kommer vi ifrån den tröttsamma och ohyggligt ideologiska debatten om olika driftformer. För i grund och botten är det ganska få medborgare som bryr sig om vad det står på skylten på dörren utanför förskolan eller äldreboendet. De flesta av dem som direkt påverkas av vår politik vill att verksamheten ska fungera, och fungera riktigt bra. Med en bättre uppföljning får vi bättre kvalitet, och därmed nöjdare medborgare.

Medier som skrivit om detta: DN, SvD, Aftonbladet, UNT.

Att tågen går är ingen nyhet.

Ibland verkar det vara svårt att skruva till nyheterna. Som när Radio Uppland vill "göra något" på  de förändringar i tågtrafiken som väntar de närmaste åren. Som de flesta säker känner till, så pågår planeringen av pendeltågstrafik mellan Stockholm och Uppsala. Det kommer att leda till att tre tågsätt frigörs och kan användas för annat. En av dessa planer är tågtrafik till Sala och Heby. Men först måste en del flaskhalsar åtgädas på den tågsträckan. Det är knappast heller någon hemlighet. Den som har insikt i den regionala tågtrafiken vet dessutom, att det snarare är brist på tågsätt av den typ Upptåget körs med, så att hyra ut tågen lär inte bli något större problem.
Nyheten om att "UL kan får överskott på tåg" är således varken en nyhet eller en nyhet. Men det blev en nyhet idag i radion. Intressant.

Ett akut problem söker långsiktig lösning

Idag rapporterar Radio Uppland - förtjänstfullt! - om en av de största utmaningar som vi i vårt landsting just nu står inför. Det är ett ökande antal patienter som söker akutvård, vilket leder till längre väntetider och större tryck på vården. Det är ett samhällsproblem som vi inte kan ignorera och måste hitta en lösning på.

Alliansens och de nya moderaternas politik är en politik för människor. Vi tar utgångpunkt i människors problem i vardagen, och upplevelser av brister och problem som finns i samhället. Så länge det finns samhällsproblem, så finns det också anledning för oss att bearbeta problemen.

När det gäller akutmottagningen på Akademiska sjukhuset så ligger problemen på flera plan. En viktgi utmaning är att göra vården som helhet mer tillgänglig och lättare att nå. Det gäller internet, telefon, primärvård, närakut och sist men inte minst akutmottagningen på Akademiska sjukhuset. det gäller också vården och omsrogen om de mest sjuka äldre; en grupp som ofta söker sig just till akuten på Akademiska. Genom ett bättre mottagande på alla nivåer kan en del av problemet lösas.

Som människa med vårdbehov ska det inte vara svårt att hitta rätt. Ofta kan en sökning på nätet eller ett telefonsamtal till sjukvårdsrådgivningen göra lika mycket nytta som ett besök på akuten - och man kan kanske använda de 380 kronor som ett besök kostar på något annat sätt.

Det behövs också lösningar inne på sjukhuset. Planeringen och "flödet" måste bli bättre så att människor inte behöver vänta i timtal på en röntgen eller en provtagning. Det jobbas mycket med detta - men det går att göra mer!

Det finns således inga "enkla lösningar" på de problem som radin rapporterar om. Däremot kommer du kanske att se en del sådana "enkla" förslag i debatten den närmaste tiden. Kom då ihåg, att de enkla lösningarna kan låta enkla och vid första anblicken kloka - men det finns också skäl till att de inte sätts i verket.

Jag vill också passa på att skriva att personalen på Akademiska sjukhusets akutmottagning gör ett fantastiskt jobb på en oerhört svår arbetsplats. Skyll inte på dem om du får vänta för länge!

Alliansen kommer att arbeta vidare med de utmaningar vi ställs inför. Människor ska inte behöva vänta onödigt länge på akuten. Den som väntar på vård, väntar alltid för länge.

Att granska är en av politikens viktigaste uppgifter

Det kan knappast råda något tvivel, för någon, om att det finns åtskilliga samhällsproblem som söker en lösning. Det handlar om både små och stora problem, och om sådana som söker lösningar på kort och på längre sikt. En del av dessa samhällsproblem har dykt upp helt nyligen - medan andra faktiskt rullat på utan att hitta en lösning i åratal och längre än så.
Ett område där det offentliga måste bli bättre - mycket bättre - är uppföljning av den verksamhet som bedrivs. Det kan vara på plats att påpeka att den uppföljningen måste ske både i verksamhet som bedrivs av kommuner och landsting i egen regi och av sådan verksamhet som drivs av andra, på det offentligas uppdrag. Brister, missförhållanden och problem av allehanda slag finns nämligen i alla typer av verksamheter, oavsett driftform. Problemet är nämligen att just uppföljningen allt för ofta sätts i andra hand.

Och det är just en bättre kontroll, och bättre verksamhetsuppföljning, som är en viktig del av att utveckla verksamheten. Att bara återgå till det gamla, och låta kommunen eller landstinget sköta all verksamhet själv, är faktiskt inte en lösning; det enda som då kommer att inträffa igen är det som många gånger har hänt förr, nämligen att nya missförhållanden inträffar och att nya rop på att förändra verksamheten dyker upp.

I vårt landsting hjar vi just därför börjat titta på hur vi kan utveckla uppföljningen och bli ännu bättre än vi hittills varit på att säkerställa att all verksamhet som finansieras med skattemedel verkligen är så bra som vi har anledning att kräva. Visserligen ligger ett nationellt ansvar sedan förra årsskiftet på Socialstyrelsen, men det räcker inte. Vi i kommuner och landsting måste själva ta vårt ansvar. Det är därför vi är valda, och det förtroendet är vi skyldiga att svara för.

Oavsett vem kommunerna eller landstingen väljer att delegera utföraransvaret till är det just kommunerna och landstingen som måste ta ansvar och följa upp och kontrollera upphandlade kontrakt. Uppföljning och kontroll är centralt för att uppnå en väl fungerade verksamhet med hög kvalitet. Det är kommuner och landsting, som upphandlare och avtalspart, som har de största möjligheterna att påverka kvaliteten i vården och omsorgen. Kommun- och landstingspolitiker har ett stort ansvar för att medborgarna får den hjälp och det stöd som de har rätt till. Men ansvaret handlar också om att de som utför verksamheten faktiskt sköter sitt uppdrag som de ska.

Två i stället för en

Radio Uppland har idag en nyhets som möjligen kan ge ett lite märkligt intryck. Det handlar om en av de externa vårdgigare som på landstingets uppdrag diver en vårdcentral i Bålsta. Självklart har vi en organisation som ser till att detta företag, som alla andra landstinget har affärer med, sköter sina åtaganden. och om de inte gör det så finns det rutiner för att säkerställa att så sker. I detta fall är det precis vad som skett.

Den viktiga frågan i Bålsta - om man snarare har ett patientfokus på sitt politiska arbete - är att det nu finns två vårdentraler som patienterna kan välja emellan. Den vårdcentral som då inte arbetar på ett sätt som väcker patienternas förtroende kommer att få väldigt svårt att klara sitt uppdrag.

De båda vårdcentralerna i Bålsta har varit igång en väldigt kort tid, men vi har redan fått många positiva reaktioner både på den ökade valfriheten och på den förbättrade tillgängligheten.

För socialdemokraterna är det inte viktigt. Turerna kring Medpro clinic bekräftar snarare vad vi länge har misstänkt. Socialdemokraterna försvarar den gamla tidens ordning, med en enda landstingsdriven vårdcentral i Bålsta. För dem är det viktiga inte att patienterna kan välja och att fler vårdgivare leder till kortare väntetider.

Så utvecklar vi kollektivtrafiken

Egentligen behövs inte så mycket mer än en länk till den utmärkta programförklaring som Alliansens fyra företrädare i kollektivtrafiknämnden skriver i dagens UNT. Den pekar nämligen på vad som behövs för att utvecklingen av kollektivtrafiken ska kunna fortsätta. Det är ökade satsnignar - men också en bra och ansvarsfull balans mellan kostnaden för den som reser och andelen som betalas med hjälp av landstingsskatten.

Som skribenterna påpekar, så är det inte i första hand de som går eller cyklar som ska förmås att åka kollektivt. Det är bilisterna som behöver lockas över till buss och bil - och det sker inte genom lägre biljettpriser eller sämre komfort. Det sker genom en klok och målmedveten satsning på en trygg, säker och effektiv kollektivtrafik. Den satsningen sker nu i Alliánsens Uppsala län, och jag är stolt över att leda en Allians som arbetar i just den riktningen.

En politik som fungerar

Dagen har, som jag skrev i gårdagens inlägg, ägnats åt att lotsa landstingets budget och en lång rad andra ärenden genom landstingsstyrelsen. Åtskilliga veckors arbete har därmed nått en viktig milstolpe, och det är - som jag skrev redan igår - skönt att kunna lägga fram en budget i ekonomisk balans för landstingsfullmäktige.

Ledning och styrning av ett landsting är en krävande uppgift. Det innebär ekonomiska och andra prioriteringar, men det innebär också att behöva behärska alla delar av lednings- och styrningspårocessen. Den i grunden enklaste delen är att i ord presentera vad man vill göra, och att med dessa ord brodera allt det goda man vill ge invånarna, resenärerna, patienterna i form av en god vård, effektiv kollektivtrafik och allmän utveckling av länet. Om man så vill, kan man säga att författandet av texter i ett budgetarbete är det mest lustfyllda, eller i vart fall det som ställer minst krav på just ledning och styrning.

Den större utmaningen ligger i att får dessa goda tankar att faktiskt gå ihop i form av en budget med siffror och ekonomiska prioriteringar. Att därtill kunna formulera konkreta mål, fortfarande inom givna ekonomiska ramar, gör budgetarbetet ännu mer krävande - men också ännu roligare. Utifrån det resonemanget är även arbetet med siffrorna i budgeten lustfyllt på sitt eget sätt.
Politik, som så mycket annat i livet, består av både tankar, ord och handlingar. Att prata om en budget i balans, eller om ledning och styrning, är verkligen inte särskilt svårt. Pröva själv att se, om du kan säga "ledning och styrning" eller "ordning på ekonomin". Se! Det var ju inte så svårt!
Men att göra! Vid dagens sammanträde med landstingsstyrelsen fanns fyra skriftliga budgetalternativ. Tre av dem hade långa och vackert utformade texter - men inget "sifferverk" som visade hus budgeten faktiskt skulle får att gå ihop. I själva verket fanns i dessa budgetalternativ rader av spännande satsningar - men inte en enda rad som faktiskt klarar ut hur dessa tjusiga idéer ska finansieras.
I ett enda av de budgetalternativ som presenterades idag fanns en komplett politik för att leda och styra vårt landsting, med en kärv men tydlig redovisning både av varifrån pengarna kommer och hur de, krona för krona, ska användas. I ett enda budgetalternativ finns en genomtänkt idé både om hur verksamheten ska bedrivas och hur finansieringen klaras. I de tre andra budgetalternativen saknas den viktigaste av alla komponenter för en fungerande ledning och styrning.

Budget i balans

I morgon sammanträder landstingsstyrelsen, med budgeten för 2012 och en landstingsplan för tre år framåt som viktigaste punkt på dagordningen. Det är ett viktigt beslut, inte bara för att den lägger ramarna för den verksamhet som landstinget bedriver; det är också den politiska ledningens viktigaste styrdokument och därmed grunden för hela ledningen och styrningen av vårt landsting.

Det är också skälet till att planen och budgeten kräver mycket arbete och engagemang från oss som är förtroendevalda. Personligen upplever jag, det drar jag mig inte för att erkänna, tiden inför budgetbeslutet både i landstingsstyrelsen och senare i landstingsfullmäktige, som en tid av anspänning.

Lyckligtvis ser det dock ganska hyggligt ut, med tanke på läget i den globala ekonomin. Vi lever i en ekonomiskt stökig tid, och därför könns det skönt att lägga en budget som innehåller ett litet, men ändå ett överskott i landstingets ekonomi. Det kan behövas både som buffert för än svårare ekonomiska tider och som avsättning inför de utmaningar som väntar när landstingets anställda i framtiden ska få pension.

Budgeten som Alliansen i år lägger är stram, för att inte säga kärv. Det kommer att behövas ett fortsatt arbete med att rationalisera och effektivisera verksamheten, för att undvika mer drastiska åtgärder. Lyckligtvis kan vi peka på goda exempel, inte minst i vår primärvård och i vårt landstings fantastiska folktandvård, som ger gott hopp även på andra områden. Vi har också lyckats hitta en bra balans mellan kostnader och intäkter genom att se över både taxor i kollektivtrafiken och patientavgifter i vården. Det har lett till en budget som faktiskt lyckas förena ansvar för landstingets ekonomi med viktiga reformer för att förbättra de bristområden som finns.

För det saknas inte utmaningar. Köerna till vården är för långa. Patienter får vänta för länge för vård. Effektiviteten kan på vissa områden bli bättre. Vården om de som har de största vårdbehoven, särskilt de mest sjuka äldre, kan definitivt bli bättre. Större mångfald och ökade möjligheter att kunna välja vårdgivare är också en viktig reform för länets invånare. Allt detta, och mycket mer, kommer vi att arbeta vidare med under åren som kommer.

Likaså ska utvecklingen av länets kollektivtrafik fortsätta. Ökade satsningar är särskilt viktiga i ett läge där rörligheten på arbetsmarknaden är en nödvändighet för att klara tillväxten över tid. Pendeltågen längs både Ostkustbanan och Dalabanan är angelägna för att vårt län ska kunna fortsätta att växa.

Det där med att ta ansvar

Jag blir emellanåt lite fundersam över ett uttryck i det politiska språket; ett uttryck som ofta används som en form av fingerpekning. Det handlar om att olika debattörer, inte sällan från den sida som för ögonblicket befinner sig i opposition, gärna säger åt den politiska konstellation som är i majoritet - och därmed också har ansvaret - att man ska "ta ansvar" för olika saker.

Det är i regel ytterst oklart vad detta ansvarstagande mer exakt skulle gå ut på. Den som pekas ut har nämligen, som sagt, i regel ett ganska omfattande ansvar och ägnar också sin tid och kraft åt att faktiskt utöva detta ansvar.

Kravet på ansvarsutövande följs mycket sällan av några förslag på konkreta åtgärder - och om sådana föreslås, så ligger de gärna på rejält politiskt avstånd från vad den ansvarstagande kan förväntas göra utifrån det mandat väljarna gett. I rådande politiskt läge ser vio således ofta att vi som valt för att föra den politik Alliansens väljare efterfrågar ska "ta ansvar" genom att i stället ansluta oss till en helt annan politik.

Just därför är det klanske dags att en gång för alla klara ut vad politiskt ansvarstagande går ut på. Det är att fullfölja den politiska inriktning som man som förtroendevald blivit vald på, för att sedan kunna möta sina väljare och redovisa resultaten av den politik man har fört.

Vi har i landstinget till exempel tagit ansvar för ekonomin, som har blivit bättre se senaste åren. Vi har också tagit ansvar för primärvården, som vi lovat i två val; den fungerar nu bättre än  någonsin. Vidare har vi tagit ansvar för Akademiska sjukhusets långsiktiga utveckling, vilket lett till fenmåriga avtal med landstingen i sjukvårdsregionen, strategiska satsningar på forskning samt en rad andra utvecklingsprojekt som jag skrivit om tidigare.

Politik handlar helt enkelt om att ta ansvar. Men det handlar också om att svara upp mot dem som har gett ansvaret - väljarna - och att utgå från de majoritetsförhållanden som lett till att en viss politisk inriktning har fått förtroendet och ansvaret. Dessa två begrepp hänger nämligen ihop i en demokrati. OM man har fått förtroende av väljarna, så har man också ett ansvar att ta. Och om förtroendet saknas; ja, då är det som återstår att ställa sig bredvid och ropa på att någon annan ska ... just det, "ta ansvar". Det är kanske inte så svårt att gissa vilket som är både mest spännande och mest krävande.

Rätt - inte rött

En tillfällig post i landstingets bokslut kommer troligen att göra att den blir minus på sista raden i landstingets bokslut i år. Det beror på en teknisk justering av hur pensionsskulden beräknas, som löses genom en engångspost i 2011 års bokslut. Men landstingets goda ekonomi, som jag skrivit om tidigare, gör att detta inte är ett allvarligt problem på kort sikt. Och det är absolut inte så, som TV4:s Janne Nordling skriver på sin blogg, att det har någon påverkan på budgeten för 2012. Den beräknas gå med ett visst överskott (knappt 100 miljoner) - och därmed finns heller ingen koppling mellan det prognosticerade underskottet för 2011 och de justeringar som görs av taxor och avgifter i vården och kollektivtrafiken.

Men behövber dessa då höjas? Landstinget går ju så bra...

Svaret, är som jag tidigare skrivit, ja. Landstinget har idag marginaler i sin ekonomi, men vi har ännu inte sett slutet på skuldkrisen - och det vi ser denna vecka är hur det kan drabba även vårt landsting. Det finns inte möjlighet att släppa på ansvaret för ekonomin, och vi kan vara glada så länge det inte krävs mer dramatiska åtgärder.

Det betyder också att reformarbetet kan fortsätta. Mer valfrihet och fler externa vårdgivare är bra för landstinget, bra för patienterna och bra för mångfalden och valfriheten. Utvecklingen av vårt landsting fortsätter.

Ett område i hälso- och sjukvården där det händer mycket just nu är missbruks och beroendevården. För en knapp månad sedan tog Uppsala universitet initiativ till ett samarbete, U-FOLD, kring frågorna. En ny lagstiftning utreds, och vi i landstinget har bestämt oss för att utreda den verksamhet vi bedriver på området.

Som en liten del av den totala missbruksvården genomförs på några få platser program där narkomaner kan få byta använda sprutor mot rena, bland annat för att hndra smittspridning av blodsjukdomar som hepatit och HIV. Dessa program är mycket omdiskuterade, och det finns forskning som pekar i lite olika riktning om effekterna. Men det är en självklar det av den samlade vården och därmed värt att titta närmare på som en del av den utredning vi gör.

Min kollega Miriam Eriksson (KD), ordförande i landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd, berättade om detta i radion i dag. Du kan höra inslaget på Radio Upplands hemsida. Miriam berättade på ett bra sätt både vad våra planer är och varför det är viktigt att studera sprutbyte som en del av den samlade missbruks- och beroendevården snarare än som en egen fråga.
Så jobbar vi i Alliansen; genom att nyfiket studera viktiga frågor och ta ställning grundat på sakkunskap förbättrar vi länets sjukvård och gör Uppsala län till en bättre plats för alla att leva på.

I framkant

Idag gör Radio Uppland ett riktigt bra reprotage om den specialiserade vård som ges på Akademiska sjukhuset - en vård som i många fall håller världsklass. Under de senaste fem åren har "Ackis" dessuotm flyttat fram sina positioner, bland annat genom att vara ett av fem universitetssjukhus i landet som fårr Rikssjukvårdsnämndens uppdrag att bedriva så kallad rikssjukvård. Jag har förmånen att sitta i nämnden, vilket ger en bra överblick över hur svenk sjukvård utvecklas på den allra mest specialiserade nivån.

Det är exakt så som det framgår av reportaget. De ledande universitetssjukhus som kan koncentrera sig på vissa områden flyttar fram sina positioner, inte bara nationellt utan även på den internationella arenan. Akademiska sjukhuset hör dit, och det beror inte minst på ett nära samarbete - som jag skrivit om tidigare här på bloggen - med exempelvis Uppsala universitet och andra viktiga institutioner i Uppsala med omnejd.

Men det finns orosmoln. Ett sådant är en utveckling där Akademiska sjukhuset inte ges den möjligheten att hålla kvar sin spetsprofil. Den som bor i Uppsala län ska självklart få tillgång till bästa tänkbara vård; det är en av vårt landstings viktigaste uppgifter. men all vård måste för den skull inte ges just på Akademiska sjukhuset utan kan lika väl ges i öppen vård, på vårdcentraler, hos andra vårdgivare eller på andra sjukhus. Här krävs alltså nya sätt att tänka, och en ständig vilja till förändring.

Är då Akademiska sjukhusets ledande position bara skryt och tomma ord? Svaret är definitivt nej, det kan jag verkligen säga efter att de senaste dagarna ha umgåtts med moderata sjukvårdspolitiker (och många andra moderater) från hela landet. Akademiska sjukhuset nämns med stor respekt, både av dem som verkar i landsting med många patienter som vårdas på Akademiska sjukhuset och av företrädare för andra landsting som driver universitetssjukhus. Framgångarna för sjukhuset manifesteras också till exempel i de strategiska forskningsmedel som Uppsala universitet tilldelats.

Jag är stolt över Akademiska sjukhuset och över dess roll som motor i Uppsalas och länets utveckling. Jag är också mycket stolt över att positionerna flyttats fram på senare år. Det stoltheten, men också en nyfikenhet över hur förnyelsen av sjukhuset kan fortsätta, driver mig att arbeta vidare för en vård av absolut världsklass. Och det handlar inte bara om Skandionkliniken, strategiska forskningsmedel och högspecialiserad vård. Det handlar om en viktig del av den vård som ges till invånarna i länet - och sjukhusets bidrag till länets dynamiska utveckling. Det finns mycket att vara stolt över.

Vardag efter en härlig partistämma

Fyra dagar i Örebro är lagda till handlingarna. I går eftermiddag kom jag hem efter en riktigt intensiv och spännande partistämma. Den sista dagen ägnades bland annat åt hälso- och sjukvårdspolitik, med viktiga diskussioner om vårdens organisation och verksamhet. En fråga som engagerade mycket, och ledde till flera viktiga inlägg, handlade om bristen på specialistsjuksköterskor. Samstämmigheten är stor om att detta är ett problem som måste lösas, och att det behövs både nationella och lokala initiativ för att komma åt det. Däremot fanns det också en samsyn om att det knappast är partipolitiska belsut på en stämma som bidrar till problemets lösning. För egen del kommer jag att fortsätta att driva frågan i Sveriges Kommuner och Landstings förhandlingsdelegation, där arbetsgivarfrågor kan drivas på det nationella planet. Här i länet finns det goda sjkäl att dryfta frågan både med Uppsala universitet - och det gör vi! - och med länets kommuner.

En annan viktig fråga är den patientnära forskningen, där partistämman fattade beslut om att ytterligare satsningar måste ske. även detta är inte i första hand ett beslut för en partistämma - men vi som kommer att möta staten i förhandlingar om ett så kallat ALF-avtal om amverkan kring den kliniska forskningen mellan staten (som ju äger och driver universiteten med medicinska fakulteter) och landstingen som driver universitetssjukhus. det gladde mig mycket att samstämmigheten i partiet är stor om vikten av dessa frågor. Att Sverige nu satsar mer än någonsin på forskning - och att Uppsala fått betydande delar av dessa satsningar - räcker inte för att klara skivan på längre sikt. Om vi inte satsar offensivt på detta område är risken uppenbar att vi halkar efter.

Många spännand edebatter och viktiga beslut, med andra ord - och inte bara Carl Bildt som dansade med Lotta Engberg. men vi hann med att ha roligt tillsammans också.

Tillsammans

Den moderata partistämman går mot sitt slut. Det har varit fyra intensiva dagar med många spännande debatter om allt från utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik (som debatteras just nu) till skyddsjakt på varg och strandskydd. Mot bakgrund av den debatt som faktiskt förs i stämmolokalen är det också intressant att se hur debatten skildras i media - till exempel vilka frågor som debatteras mest intensivt och vilka som skildras i media. En av de mest intressanta debatterna har handlat om välfärdspolitiken i bred mening. Vår politik, och vårt agerande, i frågor som rör sjukvård, omsorg och utbildning är avgörande för miljoner människor i hela landet. Men vi behöver utveckla politiken på dessa områden. Ett led i att åstadkomma detta är att göra det - som det står i stämmans tema - tillsammans. Förutom att debattera politik har det också funnits tid för att diskutera konkreta samarbeten. Möjligheterna att göra samhället bättre för människorna som lever här bygger i hög grad på att riva gränser och på att lära av de bästa - vilket en partistämma ger bra tillfällen till. Vi Moderater har till exempel ledningen i nio landsting med med än 5,5 miljoner invånare. I dessa landsting, Uppsala län är ett av dem, formar vi dagligen hur välfärden ska fungera på viktiga områden. Kvalitet, mångfald, valmöjlighet och trygghet är fyra av ledord som gäller för oss moderater. Men det gäller också att föra en ansvarsfull politik som håller ihop Det går inte att lova allt till alla. Däremot måste politiken vara en politik för alla. Det är en svår ekvation, som ställer stora krav på en samhälls- och människosyn som är inkluderande, inte exkluderande. Tillsammans bygger Nya Moderaterna den politiken. Tillsammans bygger vi Sverige starkt!

Ansvar både för verksamhet och ekonomi ger den bästa välfärden

Idag offentliggör vi de förändringar av landstingets patientavgifter som tidigare diskuterats i media. Efter en noggrann analys gör vi vissa höjningar för att kunna hantera både den vård som landstinget bedriver och landstingets ekonomi på ett ansvarsfullt sätt.

Att balansera god vård och ansvar för ekonomin är en viktig välfärdsfråga. Det är alltid enkelt att göra det ena eller det andra, men den verkliga utmaningen - och det verkliga kravet på ledarskap - handlar om att göra bådadera. Den som tror att man kan bortse från det ena eller det andra biter sig raskt i svansen, det har vi kunnat se exempelvis i de landsting som trots mycket högt kostnadsläge inte kan ge sina invånare en vård av bättre kvalitet.

I ett sådant samlat ansvar ingår också att se över kostnaderna för verksamheten, inklusive de kostnader som betalas direkt av patienten vid vårdtillfället. Naturligtvis kan man sätta dessa direkta kostnader, det vill säga patienavgifterna, på alla tänkbara nivåer. Då måste man också tänka på vilka signaler det faktiskt sänder till patienterna - och till länets alla invånare.

En god hälso-och sjukvård av bra kvalitet är ytterst värdefullt för människors trygghet. Ju bättre den vård som ges är, desto större blir tryggheten och förtroendet för vården. Men den bästa vården är inte den som är kostnadsfri för patienten eller den vård som finansieras med de högsta totala kostnaderna. Sambandet mellan vård av god kvalitet och kostnaden för den vård som bedrivs är mer komplicerat än så.

Med det sagt är jag stolt övcer två saker. Det ena är att vårt landsting ofta rankas högt i undersökningar som mäter vårdens kvalitet och patienternas uppfattning om kvalitén. Det andra är att vårt landsting har ett tryggt och stablt ekonomiskt läge. Vi har mycket kvar att göra när det gäller väntetider, köer, bemötande och krångel, men vi jobbar på det. Vi har mycket kvar att göra, även om vi är på väg åt rätt håll.

Bättre vård ger nöjdare medborgare

Att vården granskas både av media och av våra politiska motståndare är helt naturligt, mend et gör det också desto viktigare att se vilka helt objektiva granskningar som görs; till exempel undersökningar som visar vad de som är direkt berörda faktiskt tycker. En sådan undersökning presenterades helt nyligen, och den visade att medborgarna inte bara är ganska nöjda med vården som den är; de blir dessutom allt nöjdare!

Man kan givetvis fundera över vad det beror på. Man ska då först som sist komma ihåg att undersökningen visar läget på nationell nivå snarare än i ett enskilt landsting. Men då ska man också ta med i beräkningen att nio av landets 21 landsting idag styrs av Alliansen (i vissa fall tillsammans med andra partier) och att 5,5 av landets drygt nio miljoner invånare lever i ett landsting där landstingsstyrelsens ordförande är moderat.

Inte nog med det. I sju av dessa nio landsting, och bland dem sex av landets sju största, har Alliansen varit i majoritet två landstingsval i rad. Medborgarna har alltså fått pröva Alliansens politik, och tyckt att den fungerar bra. Väl så viktigt är också att ett förnyat förtroende ökar möjligheten att arbeta mer långsiktigt. De reformer som inleddes 2006-2007 börjar först nu få fullt genomslag.

Att medborgarna blir allt nöjdare märks inte bara på valresultatet. En annan intressant mätare är faktiskt debatten om privata sjukvårdsförsäkringar. Den minnesgode kommer kanske ihåg hotet från valrörelsen 2006; om ”borgarna” skulle vinna valet skulle en flod av privata sjukvårdsförsäkringar välla över landet och de mest bemedlade skulle gå före i de långa köer som – redan då, får man kanske säga – präglade sjukvården.

Nå, det som hänt sedan dess är att köerna faktiskt har blivit kortare och att intresset för privata försäkringslösningar svalnat i samma takt. Fortfarande är väntetiderna svensk sjukvårds största problem, men utvecklingen går åt rätt håll och kommer att vara den viktigaste frågan på Alllansens dagordning tills problemet är borta.

Vi i Alliansen är stolta över svensk sjukvård. Men det finns mycket kvar att göra ör att förbättra den ytterligare. Vi har idéer och konkreta lösningar, och det mesta pekar på att det vi gör verkar i rätt riktning. Därför ska arbetet med att utveckla svensk sjukvård fortsätta. Under de närmaste dagarna är den moderata partistämman en naturlig plats för att fortsätta den diskussionen, men arbetet bedrivs också i landsting och kommuner och självklart även i riksdagen. Det viktigaste med det arbetet är givetvis att de människor som är berörda är nöjda med det vi gör. Därför är det en viktig signal att förtroendet för vården ökar.

På säker grund

Jag har ägnat en stund av kvällen åt min favorit-TV-serie "Vita Huset" och ett av mina favoritavsnitt. Det är avsnittet där presidenten - som också är nobelpristagare i ekonomi - möter en gammal akademisk antagonist som han också delat nobelpriset med. De har följaktligen rejält olika åsikter inom sitt akademiska område och, som det visar sig i replikväxlingen, också på det politiska planet.

Den lilla episoden påminner mig om något mycket tänkvärt som regeringens narkotikasamordnare, och tidigare socialdemokratiska kommunalrådet, Björn Fries sade: Det finns lyckligtvis inte någon "evidensbaserad politik". Däremot vore det bra om politiker lyssnade lite mer till forskningen innan de tog ställning. Politiker har dock en tendens att lyssna just till den forskning som passar deras syften.

Så är det, och det är kanske inte så konstigt. Men på de områden där vi politiker verkar finns det sällan några entydigt vetenskapliga sanningar. Det finns forskning, men det är dessutom ofta material som måste studeras noga för att verkligen fylla sitt syfte, om det ska användas politiskt. Till det kommer att de flesta forskare faktiskt betackar sig för att få sina studier kapade i partipolitiska syften.

Den som senast råkat ut för detta har jag skrivit om tidigare. Det är uppsalaforskaren Laura Hartmann, som råkade i rejält blåsväder för en forskningsrapport som egentligen inte går att använda för något annat syfte än just det jag skriver om nu - nämligen just att konstatera att det inte finns stöd för vare sig den ena eller den andra åsikten om större mångfald i välfärdssektorn. Men genom att plocka bland enstaka citat blev Hartmanns rapport politiskt stoff.

Vi politiker bör använda forskningen mer försiktigt än så. Stöd för våra idéer brukar gå att hitta i alla fall, inte minst bland de människor som är direkt berörda av den politik vi för. Jag pratar hellre med de människor som berörs än bygger stöd för mina åsikter i svårttolkad forskning.

Framgångsrika Uppsala

Jag noterar idag att Janne Nordling, lokal seniorreporter på TV4, konstaterar att Uppsala vilken dag som helst passerar 200.000 invånare. I samma veva kommer länet dessutom att inta femteplatsen i storlek bland länen. Uppsala och länet växer med andra ord så det knakar.

Dety går bra för Uppsala även på andra områden. Jag besökte igår Uppsala Biobank, främst i landet på att sitt område. Akademiska sjukhuset skördar lagrar inom rikssjukvården, och vi står starka i fråga om medicinsk forskning.

Detta är några av många områden där vi har goda skäl att vara stolta över Uppsalas fins utveckling. Jag kommer att arbeta vidare för att den goda utvecklingen ska bestå, närmast på sammanträde med Rikssjukvårdsnämnden i morgon. Jag sticker inte under stol med att jag är stolt över den fina utvecklingen. Den strategi vi drivit i Alliansen, många gånger under hårt politiskt motstånd, är uppenbart framgångsrik för länet och för Uppsala. Det ska vi ta fasta på.

En allt bättre primärvård

Miriam Eriksson (KD) som är ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen förklarade på ett utmärkt sätt i radio hur ett bra vårdvalssystem ska fungera. Möjligen kan ett tillägg göras, och det är vika faktorer som faktiskt ger anlending till högre ersättning på grund av större vårdtyngd. Då är det helt uppenbart att den avgjort viktigaste faktorn är ålder. När vi bli äldre ökar behovet av vård dramatiskt, och det har vår ersättningsmodell också utgått ifrån.

Det har också gjorts försök med att ersätta med utgångspunkt i så kallade socioekonomiska faktorer, men det har visat sig att de landsting som prövat sådana modeller inte fått en bättre eller jämnare fördelning av den sjukvård som erbjuds.

Det är tråkigt att en viktig debatt om hur vårdvalet kan utvecklas så bra som möjligt hindras av rent ideologiska faktorer. De rödgröna partierna har varit mycket konsekventa i sitt motstånd till vårdvalet, men inte fullt lika konsekventa i sin argumentation. Nu påstår man ogenerat att man är "för valfrihet", men det finns inte en enda valfrihetsreform som man på olika sätt har motsatt sig. När reformerna sedan visat sig fungera, som med vårdvalet, så försöekr man ta åt sig äran av det goda men kommer i stället med förslag som skulle hindra den goda utvecklingen.

Primärvården i vårt landsting fungerar idag utmärkt. Det finns fler skäl till detta, vårdvalet är en av dem. Vi ska arbeta vidare med att utveckla vår fina primärvård.

Politisk vardagskväll

Kvällen har ägnats åt en av mina favoritaktiviteter när det gäller kontakt med människor, nämligen att knacka dörr och lyssna på synpunkter. I kväll besöktes Örsundsbro, där samtal med människor i ett bostadsområde gav många intressanta tankar, framför allt om kollektivtrafik.

Det är inte så att vi somk är politiskt aktiva får för lite "input" i vårt dagliga arbete. Frågan är däremot vilka - och vad - som påverkar oss i vårt beslutsfattande, och på vilka grunder. Det är lätt som politiskt verksam att glömma bort varifrån uppdraget kommer och varför vi har fått det.

Jag kan faktiskt tänka mig att de människor som jag i kväll hade tillfälle att prata med funderade en del över vad de hade att säga som kan påverka landstinget. Mitt svar är: mer än man kanske kan tro. de samtal jag haft i kväll är bra exempel på något som jag skrivit om tidigare. Det var nämligen samtal långt ifrån sammanträdesrum och föredragingar av tjänstemän, långt från partipolitiska förhandlingar med motståndare och mycket, mycket långt från massmedias bildsättning av politiken.

Kvällens samtal har handlat om människors livspussel, om att få ihop vardagen när den ena jobbar i Märsta och den andra i Enköping. Om arbetstider och dagis, om att kunna åka en hel familj till Uppsala för att gå på bio. Kort sagt om vardagshändelser, som påverkar och påverkas av politiska beslut.

Den politiska vardagen handlar inte i första hand om sammanträden och debatter med motståndare. Den handlar först och främst om de människor som jag har samtalat med i kväll. Tack, ni som var henmma och öppnade dörren. Förhoppningsvis vill ni höra av er igen för att berätta mer om era förväntningar på samhället och välfärden.

Valfrihet är bra för Gottsundaborna

Dagens förstanyhet i Radio Uppland förtjänar en kort kommentar.

Sedan några år tillbaka kan du som patient, var du än bor, välja vilken vårdcentral du vill gå till. Det gäller självfallet också den som bor i Gottsunda. Landstinget bedriver vårdcentraler på ett trettiotal platser i länet. Dessa vårdcentraler är spridda över länet så att ingen ska behöva ha allt för långt till en vårdcentral.

Därutöver finns ett antal vårdcentraler som drivs av andra än landstinget. Som patient är man helt fri att välja om man vill gå till den närmaste vårdcentralen eller till någon annan som ligger längre bort från bistaden, till exempel i närheten av arbetsplatsen. Det gör att du som patient har full valfrihet - och den vårdcentral du väljer är skyldig att ta emot dig.

När Alliansen ökade valfriheten för patienterna i primärvården, så gjorde vi det för alla patienter - genom möjligheten att fritt välja vårdcentral kombinerat med att nya vårdcentraler har öppnat. Alternativt, att genom politiskt styrning peka ut var nya vårdcentraler skulle etableras kombinerat med att vårdcentral skulle ha ansvar för de som bor i närområdet, hade bara ökat valfriheten för dem som bor där politikerna i så fall väljer att starta nya vårdcentraler. Nu är det patientens val som styr i alla led.

Valfrihetsreformen i primärvården är bra för alla patienter, inte minst de som bor i Gottsunda. de är inte längre, genom det så kallade områdesansvaret, hänvisade till den lokala vårdcentralen utan kan välja fritt vart de vill gå.

Occupy Pyongyang

Att samtidigt höra de beskäftiga demonstranterna utanför Riksbanken och på andra ställen samtidigt som vi ser bilder från svältens Nordkorea fyller mig med vämjelse. Påståenden om "kapitalismens kris" ekar ganska tomt när vi ser vad socialismen ställt till med i Nordkorea. Och att tala om "giriga bankirer" när bilder på detr socialistiska toppgarnityret i Nordkorea fladdrar förbi i reportaget är inget mer och inget mindre än ren cynism.

Som om det inte skulle vara tillräckligt illa, så har vi i samma tidsskede sett vilka möjligheter kapitalismen faktiskt ger. Jag tänker givetvis på percy Barnevik, en av dem som kritiserats just för att vara en egoistisk roffare. Barnevik intervjuades i ekots lördagsintervju och berättade vart alla miljonerna tagit vägen.

De har investerats i biståndsprojekt som, till skillnad från Nordkoreas socialistiska misär, har lett ill att människor faktiskt har fått det bättre och har kunnat ta sig ur fattigdom och elände.

Att ovanpå detta vifta med skyltar sär det står "we are the 99 procent", antydande att en extrem vänsterrörelse skulle vara talesman för befolkningen, har jag redan kommenterar. Den ordkoreanske diktatorn Kim Jon il anser sig också företräda en majoritet av sin befolkning, liksom till exempel den venezolanske presidenten Chaves. Jag hör dok till dem som anser att legitima företrädare för folket utses i fria och allmänna val.

Osmakligt är vad det är, men det är en osmaklighet som präglat vänstern allt sedan dess begynnelse.

Samtal om vardagens frågor

Några timmars dörrknackning då och då är välgörande. Det är så lätt att politiken blir en fråga om positioner, formfrågor och benhårda alternativ som ställs emot varandra. Det är då som det blir nödvändigt att byta sammanträdesrummen mot den vardag som de allra flesta av våra väljare lever i och det mest slående är att möta just de människor som mer av den politiska debatten borde handla om. De människor som försöker få livspusslet att gå ihop, som matchar två heltidsarbeten med hämtning på dagis, skjutsning till fotbollen och höststädning med grannarna.
Många av dem som jag har pratat med under några söndagar denna höst har gett en intressant och tankeväckande bild av sin verklighet. Först säger de att allt är bra, och att de egentligen inte har så mycket att klaga på. men när vi ställer nyfikna följdfrågor, så kommer det ändå upp saker som vi kan göra bättre och som vi har anledning att ta till oss. Det är nästan aldrig de frågor som får mest utrymme i den politiska debatten, men det är de frågor som våra uppdragsgivare, medborgarna, tycker är viktiga.

Vår gemensamma välfärd beskrivs ibland som om den vore i fritt fall. Visst finns det brister, och det är Alliansens uppgift att rätta till dessa brister. men att för människor som själva kan se och dra slutsatser av hur saker förhåller sig försöka beskriva vården eller skolan som i sämre skick än den faktiskt är leder snarare till allmän misstro mot politiker och ointresse för de lösningar som faktiskt behövs.

Det direkta mötet med de människor som gett oss vårt uppdrag inspirerar. Men att möta människor i deras vardag ger framför allt en bild av hur den vardag ser ut, som politiska frågor verkligen ska handla om. Människors vardagspussel och de problem som det innebär, är många gånger oändligt mycket viktigare än de frågor som allt som oftast tar mest plats på politikernas bord. Det är möten som inspirerar i det vardagliga politiska arbetet - och ger framtridstro inför valet 2014.

En frisk idédebatt

Just nu pågår Folkpartiets landsmöte i Karlstad. För inte så länge sedan möttes Centern till sin motsvarighet i Åre och på torsdag träffas vi i Nya Moderaterna till vår partistämma i Örebro. Efter årsskiftet är det Kristdemokraternas tur.

Det som mest präglar dessa fyra aktiviteter är att de, även om centern valt ny ledare och diskussioner pågår inom (KD), mest av allt handklar om det som politiken mest av allt ska handla om, nämligen politik. I alla fyra partier i Alliansen pågår just nu friska och spännande diskussioner om vägval i olika frågor, vägval som i sin tur kommer att spela roll för hela Alliansens samlade vägval. Men det rör vägval i enskilda frågor, själva färdriktningen är väl utstakad och utpekad.

Med en trygg ideologisk grund, dessutom gemensam för alla de fyra partierna, finns goda förutsättningar både för kompromisser och för nytänkande.  Där finns också orsaken till att fyra partier faktiskt inte bara kan samarbete mycket väl, utan dessutom klarar av den svåra balangången att både ha en inre förnyelse i varje parti - och i Alliansen som helhet.

Jag ser fram emot nästa veckas stämma. Då ska vi i nya Moderaterna göra det som centern och folkpartiet redan gjort denna höst. Sedan ska vi tillsammans, och givetvis tillsammans även med Kristdemokraterna, fortsätta utvecklingen av Alliansens politik med sikte på valet 2014. Med friska idéer växer utrymmet för en frisk idédebatt. Och med goda vänner växer glädjen att samarbeta. Och att vi är fyra partier som kan trivas tillsammans skapar givetvis bästa möjliga förutsättningar för ett tryggt regeringsinnehav.

Nittionio komma nittiosju procent.

Så har då vänstern hitatt ett nytt sätt att försöka får uppmärksamhet och sympati för sina ståndpunktern. Men nya metoder eller kampanjformer skymmer inte att det är samma sak som alltid. Att tycka avv enskilda bankirer eller aktiemäklare är giriga är varken svårt eller nytt; en av dem som ju faktiuskt påtalat detta är vår höggradigt moderate finansminister. Men det är inte heller kritiken mot bankerna som upprör mig mest med den nya "occupy"-rörelsen. Kanske är det faktiskt inte ens rörelsen själv.

Några hundra människor har tydligen samlats på några får platser i landet. Bilderna från Norrköping visar några enstaka personer på ett torg, och i Uppsala lär en handfull personer ha samlats på Stora Torget. Inte ens i landets huvudstad och största stad samlade denna folkrörelse mer än högst något tusental personer. Att kalla dessa glesa skaror för en folkrörelsen är inte bara ren och skär falsk marknadsföring. De är dessutom en förolämpning mot alla oss - långt fler än nittionio procent av befolkningen - som som inte var där och som absolut inte delar deras synpunkter.

Vänstern, i Uppsala under ledning av Vänsterpartiets ordförande Emma Wallrup, påstår sig representera alla dem vars röster inte hörs. Det måste betyda att Wallrup har missat något, nämligen att vi sedan nittio år tillbaka faktiskt har allmän rösträtt och att de röstande - flera miljoner, för att vara exakt - två gånger har röstat fram en helt annan politik. Varenda en av väljarna gillar kanske inte varje detalj i den politik som Alliansen för, men att gå ut på gatorna och säga sig representera "nittionio procent" av väljarna som någon sorts folkrörelse, det ger ett ganska märkligt intryck av synen på representativ demokrati.

Låt oss anta att aktiviteten på Stora Troget samlade hundra personer, och låt oss anta att de representerar denna rörelse i vårt län. Det betyder i så fall att de som var där utgör ganska så precis en tretusendel av länets totala befolkning, det vill säga en tredjedels promille. Personligen fick ja, som exempel, sjutton gånger så många personkryss i det senaste valet.

Jag förnekar inte vänstern rätten att demonstrera i olika skepnader. men jag vänder mig starkt emot påståendet att de skulle representera fler än dem som röstar på dem - och det biter inte ett dugg på mig att de försöker kalla rörelsen för "opolitisk". För på samma Facebook där jag hittat uppgifter om den stillsamma protesten på torgen hittar jag också uppgifter om trängsel på Gränby Centrum. Och rörelsen "Occupy Gränby" har avläggare i Boländerna, inne i stan, i Stenhagen och i det ännu ine fördigbyggda Gottsunda Centrum.

Människor vill ha flera saker. Demokrati, mänskliga rättigheter, fri rörlighet och växande ekonomi är några av dem. Människor går inte med i "folkrörelser" för att åstadkomma sådant; människor är en folkrörelse för fred, frihet och marknadsekonomi. Vänstern är det inte, och har aldrig lyckats åstadkomma något i den vägen.

En fråga om trygghet

Ambulanssjukvården är en av de viktigaste delarna av tryggheten i samhället. Det är också en del av sjukvården som utvecklats oerhört bara under de senaste decennierna. Från att vara en ren sjuktransport är en modern ambulans utrustad med både teknik och kompetens. Lägg till detta en organisation med ambulansstationer i sex av länets sju kommuner, och vi vår en ambulansverksamhet som kan ge en god trygghet i hela länet.

Som ett extra komplement till detta samverkar ambulanssjukvården med kommunernas räddningstjänst. Detta komplement innebär att länets deltidsbrandkårer, i vissa fall, rycker ut för att understödja ambulanssjukvården. De fall det rör sig är när det är medicinskt motiverat, och den tydlgiheten är mycket viktig.

Landstingets viktigaste ansvar i välfärden är sjukvård, och det finns en mycket hög kompetens inom exempelvis akut- och intensivvård. Landstinget sysslar däremot inte med brandförsvar och räddningstjänst, och har därmed fullt förtroende för att länets kommuner sköter detta på bästa tänkbara sätt. Vi utgår givetvis ifrån att förtroendevalda, oavsett parti, i länets kommuner tar sin uppgift på lika stort allvar som vi tar vår uppgift i landstinget.

I vårt län fungerar ambulanssjukvården mycket väl. Vi har flera gånger gått igenom verksamheten grundligt, senast i samband med diskussionerna kring uppdraget för lasarettet i Enköping. Ingen landstingspolitiker som löpande följer verksamheten noga kan tvivla på att ambulanssjukvården fullgör sitt uppdrag mycket väl och att vi kan säga till medborgarna i länet att de kan vara trygga, oavsett var i länet de bor.

Det sista ser jag personligen som en av mina viktigaste uppgifter som ordförande i landstingsstyrelsen. Medborgarnas trygghet och säkerhet kan vi aldrig ge avkall på, och i vårt län är den medicinska tryggheten mycket god. Det gäller inte minst ambulanssjukvården.

Värdet av en stabil ekonomi

Idag presenterade Dagens Samhälle siffror över landstingens ekonomi runt om i landet. Glädjande nog har vårt landsting den fjärde bästa ekonomin, räknat efter resultat per invånare. En lång rad landsting visar underskott, medan vi i Uppsala län har god ordning på ekonomin i landstinget.

Men är då landstingets ekonomi för god? Kunde vi lägga mer på vård eller kollektivtrafik, när vi nu gör stora överskott?

Svaret på den frågan är definitivt nej. Snarare är marginalerna inte tillräckliga på sikt, om vi ska klara de framtida utmaingar som vi står inför. Det behövs investeringar i fastigheter, avsättningar för pensioner till anställda, marginaler för att klara oväntade nedgångar i ekonomin och inte minst för att möta nya vårdbehov i befolkningen.

Med andra ord: vi har bättre beredskap än många andra landsting, men det ger inget utrymme för att sänka garden. För oss som har ansvar för landstingets ekonomi gäller det i stället att fortsätta att hålla hårt i den gemensamma plånboken. Jag noterar att det dyker upp mer lättsinniga förslag så här i budgettider, men glädjande nog är samstämmigheten stor inom Alliansen. Budgeten ska inte bara gå ihop, den ska också innehålla en trygghetsmarginal om ekonomin försämras. Och en skattehöjning, som skulle slå stenhårt mot den privata konsumtionen, är inte aktuell.

Alliansen är och förblir alltså den absoluta garanten för en stabil ekonomi i landstinget. Och en stabil ekonomi är den absoluta garanten för att det itne ska bli aktuellt med stora nedskärningar, som nu sker i de landsting där den politiska ledningen inte hållit lika hårt i plånboken.

Välfärd och ekonomi går hand i hand

Arbetsdagen slutade idag med ett besök hos Radio Uppland, som gärna ville veta mer om våra tankar kring landstingets patientavgifter. Jag har förstått att det cirkulerat uppgifter om att det redan finns ett färdigt förslag om nivån på de kommande patientavgifterna, men det stämmer inte. Däremot har vi fått ett undelag från våra tjänstemän, som vi nu ska ta politisk ställning till.
Beslutet om patientavgifter ingår i landstingets plan och budget, och är en del av den totala verksamheten och ekonomin i landstinget. Därför går det inte att diskutera avgifterna isolerat frånn verksamheten eller ekonomin som helhet. Att bryta ut avgifterna och diskutera dem separat är helt enkelt inte något särskilt bra sätt att ta ansvar.

I Alliansen diskuterar vi just nu hur olika delar av vården hänger ihop och tillsammans bildat det trygghetsnät som den samlade välfärden ska utgöra. Som en naturlig del av detta diskuterar vi också vårdens finansiering, och vilka förväntningar vi har pöå den vård som ska utföras. Det är givetvis en ganska komplicerad process som kräver både ansvar för landstingets ekonomi och omtanke om verksamhet och patienter. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna hitta en bra balans mellan ekonomi och verksamhet, och mellan patienternas förväntingar och verksamhetens möjligheter.

Hur radion kommer att skildra detta, och redigera intervjun, återstår att se. Det är givevis lätt att skildra en diskussion om patientavgifter i ett läge när landstingets budget ska fastställas som en höjning som är nödvändig för att få bdgeten och ekonomin att gå ihop. Men den som följt vårt landsting och arbetet med landstingets ekonomi de senaste åren förstår säkert att vi ständigt balanserar ansvar för ekonomin med omtanke om verksamheten. Om avgifterna kan vara ett led i detta, så är det givetvis bra.
Den 31 augusti lägger landstingsstyrelsen fram sitt förslag till budget. När arbetet med att förbereda detta är klart, kommer jag att berätta mer om hur vi resonerar. Men grunden för resonamanget kommer hela tiden att vara en balans mellan ekonomin och verksamheten.

Patientavgifter e

Arbetsdagen slutade idag med ett besök hos Radio Uppland, som gärna ville veta mer om våra tankar kring landstingets patientavgifter. Jag har förstått att det cirkulerat uppgifter om att det redan finns ett färdigt förslag om nivån på de kommande patientavgifterna, men det stämmer inte. Däremot har vi fått ett undelag från våra tjänstemän, som vi nu ska ta politisk ställning till.

Beslutet om patientavgifter ingår i landstingets plan och budget, och är en del av den totala verksamheten och ekonomin i landstinget. Därför går det inte att diskutera avgifterna isolerat frånn verksamheten eller ekonomin som helhet. Att bryta ut avgifterna och diskutera dem separat är helt enkelt inte något särskilt bra sätt att ta ansvar.

I Alliansen diskuterar vi just nu hur olika delar av vården hänger ihop och tillsammans bildat det trygghetsnät som den samlade välfärden ska utgöra. Som en naturlig del av detta diskuterar vi också vårdens finansiering, och vilka förväntningar vi har pöå den vård som ska utföras. Det är givetvis en ganska komplicerad process som kräver både ansvar för landstingets ekonomi och omtanke om verksamhet och patienter. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna hitta en bra balans mellan ekonomi och verksamhet, och mellan patienternas förväntingar och verksamhetens möjligheter.

Hur radion kommer att skildra detta, och redigera intervjun, återstår att se. Det är givevis lätt att skildra en diskussion om patientavgifter i ett läge när landstingets budget ska fastställas som en höjning som är nödvändig för att få bdgeten och ekonomin att gå ihop. Men den som följt vårt landsting och arbetet med landstingets ekonomi de senaste åren förstår säkert att vi ständigt balanserar ansvar för ekonomin med omtanke om verksamheten. Om avgifterna kan vara ett led i detta, så är det givetvis bra.

Den 31 augusti lägger landstingsstyrelsen fram sitt förslag till budget. När arbetet med att förbereda detta är klart, kommer jag att berätta mer om hur vi resonerar.

När argumenten tryter

Med ett rejält mått av obehag läser jag Lena Sommestads krönika i Aftonbladet. Visst förstår jag att socialdemokraterna är pressade intill desperation, men så illa trodde jag faktiskt inte att det var.

I Grekland och Portugal pressas befolkningen av åratal av politiskt vanstyre, som lett till att statsskulden i dessa länder passerat den nivå som är hanterling med normala politiska beslutsprocesser. Denna överkonsumtion leder, när den ska åtgärdas, givetvis till social oro och protester på gator och torg.

Sveriges statsfinansiella läge är ett helt annat. Vi har ordning och reda i statsfinanserna. Regeringen tar ansvar, vilket både minskar risken för social oro och ökar möjligheterna att hålla landet ur de värsta internationella finansstormarna. Vi kan skörda fem år av klok hantering av statsfinanserna i kombination med en arbetsmarknadspolitik som lett till att 200.000 fler fiinns i arbetsmarknaden jämfört med oktober 2006.

Så ser skillnaden mellan Alliansens politik och det socialdemokratiska alternativet ut i praktiken.

God vård kräver bra bemötande

Jag har ägnat eftermiddagen idag åt en av  vårdens viktgiaste frågor: ett bra bemötande. I grunden handlade det om landstingets arbete med HBT-certifiering, där Folktandvården ligger klart längt framme. Som av en händelse har dessutom detta arbete med just HBT-frågor inom Folktandvården haft god effekt även på bemötandet i övrigt.

God vård kräver bra bemötande, och bra bemötande är - när det fungerar - en naturlig del av vårdens vardag. Vi ser, när vi gör studiebesök, ofta väldigt bra exempel på hur omtanke och omvårdnad går hand i hand med en god vård. Kvalitet i vården är långt ifrån bara att kunna bota, utan också att ge lindring, omtanke, trygghet och inte minst respekt. Att bli sedd, och respekterad, är en av de mest grundläggande faktorerna för att bli väl bemött. och det är i sin tur en grundläggande faktor för en god omvårdnad.

Bra bemötande är i hög grad ett förhållningssätt. Att Folktandvården ligger långt framme på området förvånar inte ming, för Folktandvården har länge arbetet mycket systematiskt med alla kvalitetsfrågor. Och det som kanske imponerar mest, och ändå förundrar lite grann, det är att Folktandvårdens mycket höga kvalitet och goda bemötande går hand i hand med en välskött ekonomi.

Bra bemötande ger en god vård. I landstinget har vi många verksamheter att vara stolt över, just för att man lyckas kombinera dessa två.

Bättre information ska utveckla en viktig reform

Dagens Nyheter har idag som förstanyhet att patienternas information om valmöjligheter i vården har uppenbara brister. Det är bara att konstatera att vi här har ett förbättringsområde, som vi i vårt landsting ska ta tag i utan dröjsmål. Inte bara för att det givetvis inte är bra med negativ kritik av detta slag - utan så mycket mer för att det är en angelägen del av en viktig reform som kan göra den reformen mycket bättre.

Det är riktigt som DN skriver att vårdvalet har varit en viktig del av vårt reformarbete de senaste fem åren. i vårt landsting gick vi igång snabbt, först med vårdval i primärvården och nu också inom öppen specialistvård. Möjligheterna att välja vård är en viktig del i att sätta patienten i centrum och göra patieternas vilja och val till en viktig del av inflytandet över vården.

Men man ska också komma ihåg att knappast någon reform är fullkomlig redan från första början. Snarare är det så, att reformer av detta slag är en ständigt pågående process som hela tiden kräver uppföljning och analys. Att på förhand veta hur det kommer att bli är nästan omöjligt - och att sätta sig i baksätet och kritisera när enskilda problem dyker upp är desto lättare. Vi sätter nu omedelbart igång med att se över vad som kan göras för att informationen till patienterna ska blir bättre, för att utveckla vårdvalet ytterligare.

Med den utgångspunkten är jag glad för att vi har fått en objektiv granskning av vårdvalet, och en klar indikation på vad vi kan göra för att förbättra en redan framgångsrik reform.

Framtidens idéer - eller gårdagens?

Jag skrev igår om den förbittrade oppositionen, då mest med fokus på att man lämnar walk-over till kvällens TV-debatt. Peter Wolodarski skriver i DN med en lite annan vinkel, nämligen risken för att gnället i kombination med en föreställning om att "det var bättre förr" gör att helt nödvändig politik-och idéutveckling får stå tillbaka för...tja, just en tro att det var bättre förr.

För det var det inte. levnadsstandarden var längre, och vi levde dessutom i en helt annan omvärld. För den som för ett ögonblick tror att 60- och 70-talens (S)-politik kan bli modern igen, så kan det vara på sin plats att påpeka att världen har förändrats en aning under de 30-40 år som gått.

Men inte nog med det. "Det var bättre förr" fungerar alltså inte som politiskt mantra. "Borgarnas politik är fel" fungerar inte heller. Att bygga ett helt politiskt alternativ på att försöak misstänkliggöra den politik som förs, kombinerat med små irrbloss av idéer om dert som är mest dagsaktuellt håller helt enkelt inte som politiskt alternativ. Resultatet blir, just det, gnälligt, kortsiktigt, rörigt och allmän ogenomtänkt. Vilket är det sista som behövs i den politiska situation både Sverige som land och vårt landsting behöver.

I vården och kollektivtrafiken behövs i stället två saker. Det ena är ett nyfiket och framåtsyftande ifrågasättande. Det andra är nya lösningar på nya utmaningar och nya problem. Det kräver nya arbetssätt, nya organisationsformer och framför allt nya idéer. 70-talets idéer fungerade kanske för 70-talets sjukvård, men nu är det faktiskt 2011, med allt vad det innebär.

Jag träffade häromdagen människor som arbetar på en avdelning på Akademiska sjukhuset. Vi pratade bland annat om de många medicinska och tekniska landvinningar som gör att vården idag kan rädda fler liv än någonsin. Ett exempel beskriver Uppsala Nya Tidning i en artikel. Teknikerna och metoderna är nya - men organisationen ser ut som på 70-talet. En fråga som vi behöver diskutera är då om dagens sjukvård verkligen kan vara organiserad som 70-talets, eller om vi kan hitta nya sätt att arbeta.

En av de skillnader som vi ser tydligt är att utvecklingen går mot allt mer så kallad öppen vård, vilket innebär att mer även av den specialiserade vården kan göras utanför sjukhusen. Detta påverkar också stora universitetssjukhus som Akademiska sjukhuset. Att då ropa på mer centralisering och på att stoppa in mer och mer verksamhet inne på ett redan trångt sjukhusområde är kanske inte det modernaste sättet att lösa detta högmoderna problem på; inte heller att tacka nej till alla idéer om utveckling som frodas hos andra vårdgivare än landstingets egna verksamhet.

En annan fråga handlar om tillväxt och utveckling. Uppsala län ghar landets lägsta arbetslöshet och växer näst snabbast av alla län. Vad är det då vi ska göra för att denna goda utveckling ska fortsätta? Ska vi vända oss om och springa tillbaka, eller ska vi öka takten och göra större språng mot framtiden?

Vi står inför många spännande utmaningar under de närmaste åren. Alliansen har därför dragit igång ett utvecklingsarbete som pekar mot nya lösningar på nya problem. Vi kommer även i fortsättningen säkert att hånas och förlöjligas för dessa nya, moderna lösningar - och det kommer att bli fler försök att stoppa framtiden. Det kan vi finna oss i. Det är bättre att få kämpa för framtidens idéer än att sitta fast i gårdagens.

Den förbittrade oppositionen

I ett år har den förbittrade oppositionens mantra varit att "regeringen inte har majoritet", och med det antytt att regeringen under vissa omständigheter skulle kunna falla. Det påståendet stämmer - om alla de fyra oppositionspartierna gör gemensam sak. Hotet mot regeringen som framställs är alltså bara verkligt under vissa omsrtändigheter.

Nu har det dykt upp ett tillfälle att visa om detta hot är verkligt eller inte. Det är den TV-debatt som plötsligt blivit en stor politisk fråga. Men det debatten handlar om är inte regeringens politik, eller eventuella alternativ till den. Den stora frågan är hur politikerna ska vara placerade i studion.

Låt oss alltså klara ut vad detta innebär.

Dels finns det en regering. Den består av fyra partier som förvisso tycker lite olika ibland, men som under fem år faktiskt kunnat komma överens om precis allting och därmed faktiskt styr landet. Det går dessutom rätt hyggligt, om man ser till hur det ser ut i omvärlden.

På den andra sidan står fyra partier som inte lyckats komma överens om någonting, inte ens internt, men som med ett konstigt resonemang anser sig vara ett regeringsalternativ fast ändå inte.

Det senaste året har präglats av en form av politisk krokbensfällning som ingen utanför politikens värld kan ge det minsta för. Med hjälp av diverse parlamentariska finter har de fyra partierna i opposition försökt tvinga regeringen att föra en annan politik än den regeringen står för - grundat på att "regeringen inte har majoritet". Men svensk grundlag är solklar: för att fälla en regering krävs en annan majoritet än den som bildar regeringsunderlag.

Det gör att socialdemokraterna och vänsterpartiet på söndag har två alternativ. Antingen kommer man till debatten och ställer sig där man hör hemma. Eller också erkänner man att det faktiskt inte finns något reellt politiskt alternativ till den sittande regeringen.

Det troliga är emellertid att inget av detta kommer att hända. Och för den som undrar varför rekommenderas Stigbjörn Ljunggrens artikel i SvD.

Vi möter det även på hemmaplan, i kommuner och landsting. Gnäll, formaliafrågor, bitterhet och allmänt klagande över tingens ordning. Alliansen styr, oppositionen gnäller.

Det handlar om att lyssna - till alla röster!

I Sverige har vi, sedan ganska många år vid det här laget, ett väl fungerande folkstyre, eller som det brukar kallas: demokrati. Eftersom vi är ganska många invånare, en bra bit över nio miljoner, så har vi i mycket stor enighet kommit överens om att den bästa formen är att utöva folkstyret i form av så kallad representativ demokrati. Insikten om hur krångligt det skulle bli har lett till insikten om att det bästa sättet att utvöa demokratin är att i allmänna, fria och hemliga val utse vissa företrädare, kallade förtroendevalda,  som svarar för att mellan dessa val stå för själva utövandet av politiken.
Det är nog ingen som tycker att detta system, liksom nästan alla andra former för att fatta beslut, är perfekt. Men systemet fungerar och är - som sagt - trots allt ett ganska smidigt sätt att åstadkomma det som eftersträvas, nämligen ett sätt att utse representanter för väljarna som svarar för att fatt och genomföra de beslut som väljarna önskar.
Egentligen finns det bara en hake. Det är att somliga människor visserligen säger sig respektera och till och med gilla den representativa demokratin - men ändå inte riktigt vill finna sig i de beslut den leder till.
Jag möter ganska ofta människor i olika sammanhang, som har en något märklig föreställning om hur den representativa demokratin faktiskt fungerar. Orsaken till detta kan man fundera på, med tanke på olika idéer och förslag på hur det politiska arbetet bör förändras. Men framför allt ställer det frågor om hur vi som är politiskt verksamma bör arbeta.

Jag kan leva med att vi som har ledande förtroendeuppdrag kallas för "makthavare", men jag blir ytterligt misstänksam när olika typer av rådslag och dialogmöten ska hållas, där syftet är att på olika sätt förminska eller till och med ersätta sedvanliga politiska beslutsprocessen. Jag tycker ytterligt illa om diverse så kallade "folkaktioner" som sägs representera en bred opinion - men i regel bara repsesenterar en bråkdel av dem som berörs. Samtidigt möter jag i olika sammanhang massor av människor som i det tysta faktiskt står bakom det demokratiska system vi i vårt land har byggt upp, och som faktiskt förtjänar att få sin röst hörd, även om det är en röst som inte låter sig höras annat än av den som lyssnar riktigt noga.
Rösträtten kom till för att ge röst åt dem som hade svårt att göra sin stämma hörd. idag är det mer och mer den som kan tala för sig, ta sig fram genom mediebruset, som kan skapa uppmärksamhet eller har anledning att vända sig till media i olika former som kan få genomslag för sin åsikt. Några tiotal männniskor med starka opinionsyttringar och en god förmåga att kommunicera blir lätt en opinion som vi politiska beslutsfattare förväntas reagera på. men alla de andra då? Alla de som visserligen lade en mycket medveten röst i valet - och som till och med, emellanåt, faktiskt också hör av sig och berättar att de är ganska nödja med det vi gör. är det ingen som lyssnar till dem?
Representativ demokrati är knepigt att utöva. Mer än något annat kräver det en riktigt god hörsel, för det är inte säkert att det är de mest högljudda rösterna som är de viktigaste att lyssna på. Framför allt kräver den represenativa demokratin en förmåga att säga NEJ, nämligen till dem som gärna försöker göra sig till företrädare för många, många fler än de faktiskt företräder.

Skaffa er en politik i stället

Dagens nyhetsflöde innehåller inte bara ett utan två exempel på ren okunskap i den politiska oppositonen. Dessvärre, får man säga, är dessa helt vanliga exempel på hur denna opposition rent allmänt väljer att agera.

Det första fallet gäller vår ambulansverksamhet. Om landstingsrådet Johan Edstav hade lyft luren och ringt mig, eller till exempel verksamhetschefen för ambulansverksamheten, så hade han kunnat få klara och otvetydiga besked om det han undrar över. men oppositionen, i detta fall miljöpartiet, är mindre intresserade av att basera sitt agerande på faktauppgifter än på att knipa billiga poäng genom att kräva att ett ärende ska "tas upp". Nu kommer jag redan i nästa vecka att "ta upp" ärendet med Johan Edstav (MP). Det ska bli intressant att notera hans reaktion.

Billiga poäng plockar också vänsterpartiets Sören Bergqvist genom att, tro det eller ej, överklaga beslut som inte finns! I detta fall sker det dessutom efter att han faktiskt har "tagit upp" ärendet i form av en fråga till mig i landstingsfullmäktige - där han således fick svar på att det han nu påstår inte stämmer.

Sådan är nämligen en del av vår vardag i den politiska majoriteten. I stället för att faktiskt fomulera ett politiskt alternativ till Alliansen, så ägnar oppositionen sin huvudsakliga tillvaro åt att formulera och ge uttryck för rena hjärnspöken. Och det är ju klart; om man inte har något annat att komma med - det vill säga en klar och tydlig politisk linje - så kan man ju ägna dagarna som oppositionsråd åt att överklaga beslut som inte finns och begära att rena verksamhetsfrågor ska "tas upp" till någon sorts politisk behandling.

I vårt landsting fungerar ambulansverksamheten väl. Den ger medborgarna trygghet och är därmed en bidragande orsak till att vi faktiskt har ett gott allmänt hälsotillstånd i länet. Det som möjligen skapar otrygghet är när bristande kunskapsunderlag leder till osakliga politiska utspel i syfte att knipa billiga poäng. Så tar man inte ansvar i ett landsting.

Primärvården funderar också mycket väl, och dessutom allt bättre. Om oppositionens överklagande av ärendet kan dessutom sägas att det inte är första gången man över klagar - men att i stort sett alla dessa överklaganden slutat på samma sätt, nämligen med att berörda rättsinstanser helt enkelt avfärdat dem. Men, som sagt, om man inte har så mycket politik att komma med, så får man syssla med annat.

Samverkan bygger på ansvarstagande

Idag är en av medias stora frågor att, som det uttrycks, ”sjuka på landsbygden kan få vänta längre”. Det kan vara på plats att redovisa bakgrunden.

Ansvaret för ambulanssjukvård vilar på landstinget som huvudman för hälso- och sjukvården. Ansvaret för räddningstjänsten vilar på kommunerna. Mellan dessa viktiga trygghetsfunktioner finns ett väl upparbetat och tydligt reglerat samarbete. Det bygger på en rollfördelning, och på en fördelning av tillgängliga resurser.

Vi har i vårt landsting en ambulansverksamhet som vi har skäl att vara stolta över. Den fungerar väl och utövar sitt uppdrag över hela länet, i en av landets största städer såväl som på en omfattande landsbygd. Samverkan sker med kommunernas räddningstjänst enligt ett avtal som reglerar under vilka omständigheter utlarmning av räddningstjänst på sjukvårdslarm ska äga rum. Det kallas för IVPA (i väntan på ambulans) och är precis vad det heter; ett sätt att i vissa medicinskt motiverade fall ge trygghet till människor utanför större tätorter.

Det handlar alltså om en rollfördelning mellan landsting och kommuner, där varje part har en viktig uppgift. Ansvaret för sjukvården, inklusive sjuktransporter, vilar på landstinget. Den uppgiften löser landstinget mycket väl, och det är den uppgiften som är landstingets. Vi ska i vårt län ha en riktigt effektiv ambulanssjukvård som löser sin uppgift för medborgarnas trygghet. Det har vi idag, med det avtal som finns mellan landsting och kommuner, och det finns inga medicinska skäl att göra förändringar av denna ansvarsfördelning.

Att hålla måttet

Efter de senaste dagarnas turer vill jag bara stillsamt konstatera att det finns ett budgetalternativ som håller måttet. Som håller Sverige utanför de värsta finanspolitiska stormarna och leder till tryggare statliga finanser, till glädje för alla medborgare.

Det går alltså bra för (S) riksdagsgrupp att rösta på regeringens budgetförslag, om man fortatt anser att den egna skuggbudgeten helt enkelt inte håller måttet.

Alliansen löser 2010-talets samhällsproblem

Det säger kanske mer om svensk politisk kultur än om den tidsanda det sägs handa om, när en artikel i Svenska Dagbladet om Sverige fem år efter Alliansens första valseger i hög utsträckning handlar om - socialdemokraterna.

Visst har Sverige förändrats under de fem år som gått sedan september 2006, men inte bara Sverige och svensk politik. UNder dessa fem år har vi sett en finanskris, en skuldkris, en arabisk vår och nya ekonomiska stormakter som växer fram i exempelvis Kina, Indien och Brasilien. Givetvis återverkar detta på svensk inrikespolitik. Hur Sverige hade sett ut om dessa globala utmaningar skulle ha hanterats av en socialdemokratisk regering vet vi givetvis inte, och ännu mindre vet vi med hänsyn till att det sannolikt i så fall hade varit en S-ledd minoritetsregeriing.

Däri ligger nämligen den viktigaste skillnaden mellan före och efter september 2006, och den skillnaden missar artikeln i SvD genom sin blockering vid uppfattningen av (S) som en betydelsefull politisk kraft. För det är inte socialdemokraterna längre, och därmed inte heller det svårdefinierade allmänna begrepp som brukar kallas för "socialdemokrati".

2014 har Alliansen suttit i den politiska ledningen i åtta år. Visst innebär det att 2014 års förstagångsväljare har väst upp utan några mer konkreta minnen av en ständigt regerande socialdemokrati, men de har ocks växt upp i en mer rörlig, mångfacetterad och svårtolkad tid än folkhemssveriges 60- och 70-tal. Min generation (jag är född 1961) växte upp i en tid då mycket ändå var ganska enkelt, och många stora politiska beslut därmed förhållandevis enklare att fatta. Ekonomin växte, Sverige var ett i många avseenden ganska homogent land (jag vill betona att jag pekar på att det var enklare, inte för den sakens skull bättre!) och arbetsmarknaden dominerades av tung exportindustri med stort arbetskraftbehov. På många orter stod hela industrier som bara väntade på att anställa hela årskullar som gick ut grundskolan.

Det var på den tiden, och med den lika monolitiska politiska styrningen, som många av problemen i dagens Sverige formades. Lyckligtvis har vi idag en politisk ledning både i riksdagen och på andra samhällsnivåer, som inte romantiskt blickar tillbaka till de problem, och de lösningar, som gällde på 60- och 70-talet. Alliansens politik handlar om att lösa 2010-talets politiska problem, med den politik som är lämplig att föra i 2010-talets värld.

För att komma tillrätta med dessa djupa och långvariga problem krävs omfattande reformer. Av sjukförsäkring och pensionssystem. Av arbetsmarknadens funktionssätt. Av ett näringsliv som måste ställa om för att möta hårdnande internationell konkurrens. Av ett samhällsliv som präglas av globalisering, öppenhet, ny teknik och större rörlighet. Av sjukvården och av skolan. Och av en politik som måste bygga på att klara de utmaningar allt detta innebär - inte en tro på att 60-talets politiska lösningar skulle passa i en föränderlig värld på 2010-talet.

Vi vet faktiskt inte hur Sverige hade sett ut om vi hade haft någon annan politisk ledning under de senaste åtta åren. Däremot vet vi att svensk ekonomi idag är stabilare än i jämförbara länder. Vi är väl medvetna om att arbetslöshet fortfarande är ett stort samhällsproblem, men vi vet faktiskt inte hur stort problemet hade varit med en annan politisk ledning.

Sverige har förändrats under de senate åtta åren, men förändringen har inte sina rötter bara i tiden sedan 2006. Behovet av förändring har åtminstone funnits sedan 80-talet, och det var inte en dag för tidigt att dessa förändringar kom i gång i och med Alliansens valseger 2006 och fortsatte i och med det förnyade mandatet 2010. Hur Sverige annars hade sett ut kan vi bara gissa.

Bra regler behövs - men samarbete är helt nödvändigt

Det är bra att Aftonbladet granskar den svenska sjukvården, och alldeles utmärkt att psykiatrin sätts under lupp. Allt för länge har den allmänna föreställningen varit att vården helt enkelt fungerar och att den svenska modellen med en vård som finansieras solidariskt via skatt och i allt väsentligt också produceras i offentlig regi är den ideala lösningen. Det vi nu ser allt fler exempel på är att det finns betydande möjligheter att utveckla den modellen.

Våra politiska motståndare fokuserar dessvärre helt på varje liten avart man kan hitta bland vårdgivare utanför landstingens egna verksamhet, men i själva verket är en av uppgifterna för oss som är politiskt verksamma i vården att hitta de djupgående brister som finns i vården som helhet. Att tro att vården kan  reformeras genom att jaga privata vårdgivare är inte bara missriktat, det är också ganska naivt. Det ger om inte annat Aftonbladets granskning goda belägg för.

Men det gäller också att se vården för vad den är. Svensk häslo- och sjukvård skulle inte vara i närheten av de kvalitetsnivåer den ändå uppnår - alla brister till trots - om det inte fans ett långvarigt och nära samarbete med verksamheter utanför själva sjukvården. Det gäller inte minst de otaliga företag som skapar och utvecklar läkemedel och medicinteknisk utrustning.

När media då talar om "bindningar" mellan industrin och vården, så glömmer man en viktig sak. OM arbetet med att ta fram och utveckla läkemedel och medicin-teknisk utrustning inte kan ske utan detta nära samarbete så hade vi inte haft alla de produkter som dagligen bidrar till räddade liv och en bättre hälsa i befolkningen. Vi hade då haft en sjukvård som var både dyrare och sämre än dagens.

Dessvärre möter jag denna farliga naivitet även i mitt dagliga arbete - och med politiskt ansvar för ett stort universitetssjukhus kan jag bara konstatera att naiviteten är närmast farligt skadlig. Tron att vården klarar sitt uppdrag utan nära och intensivt samarbete med externa samarbetspartners är som att tro att en människa kan klara livhanken genom att låta bli att äta och dricka för att minimera risken att få i sig skadliga ämnen.

Därrför måste miljön i vården - och i synnerhet på ett ledande universitetssjukhus - vara öppen för sådana samarbeten. Öppenheten måste självklart förenas med noggranna regler som säkrar integritet, patientsäkerhet och objektivitet, och det måste framför allt vara otvetydigt hur reglerna för ekonomisk ersättning är utformade, just för att säkerställa att inga otillbörliga bindningar finns.

I måndags höll landstingsstyrelsen seminarium på detta tema. Slutsatsen av seminariet var kristallklar. Samverkan mellan näringslivet och vården måste förbättras ytterligare. Alternativet är en både sämre och dyrare vård, och en ökad risk för att svensk forskning och industriell utveckling halkar efter. Om detta finna massor av rapporter.

Jag kommer att jobba vidare för att göra Akademiska sjukhuset till ett ännu starkare nav för regionens näringsliv. Hur vi gör det kan du till exempel se på Arlanda flygplats, där utställningen "För livet" just nu presenterar en rad sådana samarbeten.

Vi har mycket att vara stolta över i Uppsala. Måtte inte politisk naivitet och inskränkt syn på samarbete mellan näringslivet och vården äventyra detta.

Samverkan, samförstånd och breda lösningar

Det krävs, som bekant, två för att dansa tango. I politiken krävs det många, många gånger mer än så. Jag tänker den tanken både när jag läser UNT debatt om Allaktivitetshus i Knivsta, följde turerna kring Slussen i Stockholm och reflekterar över vår egen politiska vardag i landstinget.

Själva innehållet i den lokala debattan i Knivsta finns det andra som kan argumentera om, liksa så när det gäller Slussen och  beslutet om detta i Stockholms stadsbyggnadsnämnd. Jag konstaterar bara att det finns ett förslag till budget från en politisk majoritet i Knivsta, och att det äntligen har fattats beslut om en detaljplan för Slussen i Stockholm. det senare var inte en dags för tidigt, det förstår var och en som passerat platsen under senare år.

Inget av dessa beslut har fattats med den breda enighet som förvisso är önskvärd när riktigt långsiktiga beslut ska tas, men vad är orsaken? Beror det på ohörsamhet från en politisk majoritet, eller finns det krafter utanför denna politiska majoritet som inte konstruktivt kan hantera sin roll som opposition i ett läge där bredare lösningar vore önskvärda.

Efter fem år som ledare för en politisk majoritet, och efter ganska många år i politisk opposition i många sammanhang, är det svårt att inte se ett tydligt mönster.

Det är svårt att vara i opposition om man vill vara konstruktiv. Risken är att man hamnar i en situation där man aldrig för belöning för att delta i breda lösningar, och då blir frestelsen stor, som för alla partier, att välja en linje som ger uppmärksamhet. "Vi är emot..." är ofta en god grund för att få rejäla rubriker och en utmärkt öppning för att framstå som ett fräscht och intressant politiskt alternativ. Men det hindrar givetvis goda möjligheter till brett och konsturktivt samförstånd.

Vi befinner oss både globalt, nationellt, lokalt och regionalt i en situation där politiskt ansvar och brett samförstånd är viktigt. Men ett bra politiskt ledarskap ställer också krav på att veta vad man vill, och på att ha konstruktiva och konkreta lösningar på samhällsproblem. Den som fått förtroendet att leda måste då kunna komma till beslut, även om alla man skulle kunna önska inte kommer med på vagnen.

Mot den bakgrunden är jag glad att Sten Nordin, Regina kevius och andra i Stockholms stadshus har kunnat komma till ett klokt ställningstagande i fråga om Slussen, och jag beklagar bara att lösningen inte blev bredare - inte att det inte blev en annan lösning. Jag är också glad att det finns en bred uppslutning och samstämmighet kring viktiga frågor i politiken i Knivsta, och mindre bekymrad över hur de smalare alternativen ser ut. Möjligen kan jag i bägge fallen beklaga att viljan till kompromiss inte är större i respektive opposition.

Och i landstinget kommer jag att fortsätta att föra den politik som Alliansen fått väljarnas förtroende att föra, men jag kommer självklart också att lyssna till konstruktiva och kloka synpunkter som kan föra politiken framåt. Men till syvende och sist är en av politikens viktigaste uppgifter att fatta beslut.

Omoralen som vi klandra...

Morgonens tidningsläsning ger skäl till ett blogginlägg på lite ovanligt ämne. Det handlar (jag har inte hittat artikeln på nätet) om att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten och partiledarkandidaten Rosanna Dinamarca anklagas för att åka taxi och jetplan i stället för att ta andra kollektiva färdmedel, till exempel tåg. Jag hoppas verkligen att sådant inte tillåts påverka bedömningen av Dinamarcas eventuella lämplighet som partiledare.

Ingen av oss andra vet vilka personliga motiv Dinamarca har för sina handlingar. Vi vet mycket lite om hennes familjesituation, ingenting om eventuell hotbild och - lyckligtvis, som politisk motståndade - inte ett dugg om innehållet i hennes almanacka och hur intensiva hennes dagar är.

Det vi däremot vet är att Rosanna Dinamarca är kvinna, och att kvinnor oftare än män både dubbelarbetar samt att kvinnliga politiker, inte minst kvinnliga politiker med utländskt klingande namn, inte sällan har en tuffare arbetssituation när det gäller exempelvis hptooch våld.

Men det kanske viktigaste skälet till att helt enkelt lita på Dinamarca och hennes prioriteringar är att de är hennes. Det egna partiet kan möjligen efter egen granskning ha synpunkter, men att företrädare för andra partier ens ska ifrågasätta hennes resmönster leder in på en demokratiskt sett farlig väg. Ska en vänsterpartist fråga en folkpartist, eller en socialdemokrat fråga en moderat, innan man väljer ett eller annat färdsätt för att ta sig till ett eller annat möte? Risken blir då uppenbar, att politiska motståndare inte kan undvika frestelsen att sätta motståndarens agenda.

Politik bygger på förtroende, och förtroende är en fråga om ömsesidighet. Jag känner inte Rosanna Dinamarca, men jag vet en sak om henne, och det är att hon hör till mina politiska motståndare. Just därför väljer jag att vara kritisk mot den politik hon står för men undviker att kritisera hennes person och hennes personliga prioriteringar. På ett visst politiskt plan är arbetsdagen nämligen så tuff att utrymmet som blir kvar för det personliga hör dit. Dinamarca är, partiledare eller inte, säkerligen en sådan person.

Och sist av allt kan ju var och en som funderar över ämnet först som sist fundera över en liten aforism från "Hylands hörnas ABC-bok" från 60-talet:

Omoralen som vi klandra
praktiseras blott av andra

Lycka till, Rosanna. Men jag kommer aldrig i livet att rösta på dig.

En bra dag på jobbet

Vissa dagar innehåller ofrånkomligen mer än andra. Idag har vi inte bara haft sammanträde med landstingsstyrelsen och efter lång tids noggrant sökande kunnat presentera en ny chef för Akademiska sjukhuset. Förmiddagen ägnades åt ett mycket givande miniseminarium om forskning och utveckling med många spännande inslag.

Vi, ledamöter och ersättare i landstingsstyrelsen, fick under några timmar tillfälle att ta del av synpunkter från Akademiska sjukhuset, Uppsala universitet, Läkemedelsverket och näringslivet. Det gav tillfälle både att fundera över styrkor i nuläget och om vad som kan komma att behöva göras för att behålla den starka position som byggts upp både under 300 år som universitetssjukhus och under de senaste intensiva åren.

Men vänta nu? Är inte Akademiska sjukhuset ett "sjunkande skepp"? Håller inte forskningen på att totalhaverera? Detta kan väl inte stämma?

Jo, faktiskt. Dagens seminarium var snarare en viktig bekräftelse från oberoende aktörer om hur situationen för sjukhuset faktiskt ser ut. Antalet kliniska läkemedelsprövningar ökar, Uppsala universitet och inte minst vetenskapsområdet för medicin och farmaci har tagit för sig rejält beträffande strategiska forskningsanslag. Akademiska sjukhuset befinner sig i frontlinjen på flera forskningsområden och har en bra struktur för att kunna skapa nya innovationer.

Men det finns också orosmoln, som givetvis också kom upp till diskussion. Den kliniska, patientnära forskningen har en utsatt situation i vårt land och måste få en starkare ställning. Tydliga önskemål om en strategi för landstingets forskning och utveckling efterfrågades (jodå, arbete pågår) och vikten av ett ännu närmare samarbete mellan klinik, akademi och näringsliv efterlystes (vi jobbar på det också).

Roligast av allt var de inbjudna talarnas uppskattning över att frågorna sattes i fokus, och visst kändes det bra att få nöjet att leda ett seminarium som detta. Vi har massor av hårt arbete framför oss, men det känns riktigt bra att vara på rätt väg. Även när det gäller forskning och utveckling.